Jag vaknar motvilligt på morgonen. Kan bero på att det är ”leg day”, den dag i veckan då jag pinar mina ben på gymmet så att de ska inte längre ska påminna om spagetti utan åtminstone bli breda som tagliatelli.

För att få upp hastigheten i blodomloppet läser jag som vanligt DN. Brukar fungera.

I dag satsar de på att förklara att nazister är kroppsfixerade, undertexten verkar vara att den som spenderar för mycket tid på gymmet blir nazist. Artikelns rubrik lyder: ”Slagsmålsklubbar och mental disciplin – så vill högerextrema grupper ta tillbaka maskuliniteten”.

I två artiklar presenteras den nya hotande faran; högerextremister som gör chins och kör bicepscurl. Det beskrivs som en ny rörelse som uppstod några år efter valet 2018, då yngre högermän såg traditionellt politiskt arbete som otillräckligt, och ville satsa hårt på att få hårdare muskler, och söka sig tillbaka till äldre tiders manlighetsideal – i alla fall enligt DN och Expo.

Men redan för sex år sedan ansåg sig DN kunna avslöja följande, i ett reportage med rubriken: ”Därför lockas unga män av högerextrema Golden Ones läror om våld, muskler och sex.”

I dag förklarar DN att det rör sig om ett nytt fenomen – för det har Expo sagt i en rapport.

2017 förklarade DN också att det var något nytt de upptäckt.

Jag får en känsla av att ett liknande reportage kommer att dyka upp om sex år, och då presenteras som ”ett nytt, farligt, fenomen”. Ett ständigt ropande om att det ska komma en varg, eller i det här fallet en muskulös man iförd enbart ett ländskynke.

Jag drar mig till minnes ett porträtt i ett stort svenskt magasin år 2013. Den som porträtterades beskrivs i inledningen med orden:

”Det är en välbevarad gubbe, med svällande biceps, t-shirt och träningsbrallor.
Springer, lyfter och har tillsammans med bodybuildern Uffe Bengtsson skrivit boken Det är aldrig försent för att träna.”

Det var Dagens Arbete som publicerade porträttet av artisten Jerry Williams. Strax efter inledde Aftonbladet en artikel om Williams med orden:

” 2013 80 kg i bänkpress. Jerry Williams, 71, drar ut på sin pensionsturné med en superkropp. – Jag vill bli bitigare, säger han.”

Jerry Williams tränade under hela sitt liv. Tror inte han missade en enda ”leg day”, den satta kompakta överkroppen bars upp av rejäla stockar till ben.

Men ingen journalist eller forskare fann det någonsin underligt att Williams i intervjuer ofta talade om vikten av att träna hårt. Kanske berodde det på att han också i intervjuerna sa sådant som: ”Den som ser sig om i världen med öppna ögon och inte blir socialist är dum i huvudet”.

Är det så att vi står inför två värdeskalor?

Typ, det är bra om en socialist kör bänkpress, men dåligt om en nationalsocialist gör det.

Riktigt så enkelt är det inte.

En socialist kan totalt strunta i att träna och leva på lösgodis, kexchoklad och ananas-Fanta (tänk Greider) – och ändå framställas som en vis person man bör lyssna på.

Har du stämplats som högerextremist är du definitionsmässigt ond, oavsett kroppens form. Det spelar det ingen roll om du är kokain- och spritfet som Göring eller ser ut som om du försökte gestalta en annan knarkares vision – det vill säga Hitlers ord om att: ”Framtidens tyske gosse måste vara slank och reslig, snabb som en vinthund, seg som läder, hård som Krupp-stål!”.

Men det vi bör upptäcka här är inte att det är fråga om en slags etablerande av två värdeskalor, en för höger och en för vänster. Vi står inför något annat.

Jerry Williams som jag tar upp är nämligen inget användbart exempel. Jerry Williams är död, och därmed försvann en person som faktiskt hade ett helt rimligt förhållningssätt till relationen mellan kropp och politik – oavsett vad du tycker om just hans politiska åsikter.

Ideal sedan urminnes tider

Det DN och Expo egentligen ägnar sig åt är inte att varna för faran av högerextremt våld. Det är bara en ursäkt för en helt annan manöver. Det de gör är att de går till attack mot ett manlighetsideal som varit självklart i årtusenden. DN och Expo försöker sätta in en nådastöt mot det idealet (och tar i med allt vad de förmår med sina säkert spinkiga armar).

I DN:s artikel åberopas Fredrik Nilsson, professor i Nordisk etnologi vid Åbo Akademi som säger att strävan efter en stark manlig kropp ”har en väldigt obehaglig underton eftersom det finns en fascistoid grundtanke”.

Men det mycket gamla manlighetsidealet om en stark kropp har alltid stått ovanför politiken, där har höger, vänster och allt däremellan förenats.

När Zäta Höglund, tidigare kommunist, senare socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm 1934 skriver sin stora biografi över Hjalmar Branting konstaterar han:

”Hjalmar Branting stod där färdig sådan han blev känd under de följande årtiondena: stor och kraftig, bredaxlad och friskhyad, ett manligt vackert huvud med tjocka krigarmustascher och en allvarlig vemodsfull blick, i allo en praktfull typ för en svensk folkhövding.”

”Kraftig”, ”bredaxlad”, ”svensk folkhövding”.

Enligt DN, Expo och etnologprofessor Fredrik Nilsson borde en brutal högerdiktatur ha blivit följden av att Branting blev statsminister 1920.

För den tidiga arbetarrörelsen var fysisk fostran självklar, socialdemokrater och kommunister byggde upp arbetaridrottsföreningar (AIF) – arbetaridrottsföreningar. På landsbygden organiserade Bondeförbundet uppbygget av fotbollsplaner, och formerande av lag,

Man kan uttrycka det som att det fanns en bred svensk politisk enighet om vikten av fysisk fostran – något som blir tydligt under andra världskriget. Samlingsregeringen gjorde allt för att få människor att träna, och Riksidrottsförbundet kunde nöjt konstatera att:

”Massorna har satts i rörelse ut till träningsfälten och till skogarna. Stora fordringar ställs i dessa dagar på idrotten. Den skall fostra och stärka hela folket. Under 1941 har idrotten trätt fram i ett skarpare rampljus än någonsin tidigare”

Rekordmagasinet och stensättare

Speciellt okunnig och fånigt blir DN:s försök att koppla beundran av muskelstyrka till nazism om man minns Rekordmagasinet. Under krigsåren var 1942 började Edwin Ahlquist att ge ut magasinet som blev ett av Sveriges största, och hade det uttalade målet att ”motverka fascism och nazism”. Här kan vi tala om dyrkan av manliga starka kroppar, i varje nummer fanns reportage om framstående brottare, boxare och tyngdlyftare, som boxaren Harry Persson som läsaren får följa i ett reportage på dennes arbetsplats, på bilderna ser vi Persson, som jobbade som stensättare, med uppkavlade skjortärmar, pumpade, tatuerade armar med svällande ådror och den poetiska texten berättar: ”På Stockholms gator dåna som åskan sluppit loss. En stensättare pröva sin starka höger-kross. När H. P. skötte dansen, kan Ni er tänka att den gatstenen han slog neder, den satt allt där den satt!”.

I sin avhandling  Kraftkarlar och knockouts. Kraftsporter, kropp och klass i Sverige 1920-1960 konstaterar Emma Pihl Skoog:

”De kroppsarbetande idrottarna, till skillnad från deras borgerliga motsvarigheter, kom att sätta stort värde vid fysisk styrka, stora muskler och kroppsstorleken som sådan. Arbetarklassen sökte sig i särskilt hög grad till de mer kraft- och styrkebetonande idrottsgrenarna, där antingen fysisk närkontakt eller kamp man mot man övervägde.”

Skoog beskriver också styrketräning som ”initiationsrit” för arbetarklassens pojkar, det var en del i att bli man.

Initationsriterna inom idrotten för andra samhällsklasser såg ut på andra sätt – men den fysiska fostran fanns alltid där som ett moment.

Problemet är alltså inte att det uppstått något nytt (enligt DN); män som står till höger som bygger muskler.

Problemet – och det intressanta – är att alla andra politiska riktningar slutat bejaka fysisk fostran och starka muskler.

Man kan formulera problemet så här:

Under den tid då ett modernt och väl fungerande Sverige byggdes upp var det en allmänt omfattad bild i samhället att det var något gott att män var fysiskt starka.

I dag, då vi har ett Sverige som – milt uttryckt – inte är väl fungerande betraktas de ideal som både andligt och fysiskt bidrog till välståndet som något förlegat och dåligt.

Men kanske är det så att en del av problemen beror på det där kriget som pågår mot de gamla idealen om manlig fysisk styrka?

Politiskt korrekt

Nu kanske man ska tillägga att det inte enbart var muskelstyrkan som sågs som det allena saliggörande i det folkliga idrottandet förr. För att använda ett modernt uttryck så var hållningen ”inkluderande”, allt berodde på ens fysiska förutsättningar – man behövde inte kliva in i boxningsringen, eller upp på brottarmatten – man kunde löpa varv efter varv på kolstybbsbanorna eller satsa på att hoppa högst eller längst.

Göra det bästa av sin kropp.

För att bli en bättre människa.

Och för att på så sätt bidra till ett bättre samhälle.

Under en längre tid har Alex Schulman ingett sina läsare en känsla av att han rids av ångest och oro. Ett tecken på detta är senaste tidens devota hyllningar till Stefan Löfven och Anders Tegnell, han redovisar sitt behov av män som kan få honom att känna sig trygg.

Men att han till och med får stå bredvid Löfven, och lägga handen på hans axel verkar inte räcka.

Den rädda, flackande blick med vilken Schulman betraktar världen kan vara orsakad av att han ständigt ser sig om i fruktan för att nazistiska bruna bataljoner ska komma marscherande runt nästa gathörn – muntert sjungande Horst Wessel Lied.

Denna oro finns dokumenterad i kolumn efter kolumn de senaste åren. Antagligen står det i Schulmans kontrakt med Dagens Nyheter att han i varje text han levererar måste få med något om att Sverigedemokraterna grundades av nazister, och att Jimmie Åkesson egentligen är som en ond variant av Stålmannen – när som helst sliter han av sig  Dressmankostymen och träder fram i uniform, koppel, och ridstövlar, höjer armen och börjar tala – nu med tysk brytning (och det kommer att låta som en morgonhes drottning Silvia). Att detta ännu inte skett beror på att Åkesson inte kan göra som Clark Kent och byta om till Stålmannen i en telefonkiosk – när såg ni en sådan senast?

Utplåning av asylsökande?

Ett av många exempel ur DN på Schulmans ångest inför nutida nazism:

”Den plötsliga klarsynen är rätt drabbande. Det har verkligen hänt; ett parti som föddes ur nazismen har inte bara blivit Sveriges näst största parti, utan välkomnas också in i det politiska etablissemanget” (10 september 2022)

Denna klarsyn är dock inte ”plötslig” – redan 2016 skrev Schulman, då som kolumnist i Expressen:

”Denna syn på asylsökande påminner om den som nazisterna hade på judar - de äger inget existensberättigande överhuvudtaget. (augusti 2016).

Det som föranledde detta var att en av sverigedemokraternas riksdagsmän uttryckt tanken på att det vore lämpligt med transitläger för asylsökande – där de fick vänta på att deras öden avgjordes. Sådana läger är nu inte alldeles ovanliga, vare sig i världen eller Europa. Sådana läger var också förutsättningen för att de stora flyktingfrågorna skulle kunna hanteras på ett organiserat sätt efter andra världskriget. Men det känner inte Schulman till utan han målar genast upp en bild av hur det snart kanske snickras ihop ett nytt Sobibor i utkanterna av någon söderförort i Stockholm.

Ett av de stora eländena med svensk politisk debatt är att så många så fort drar nazi-kortet när de ska angripa en motståndare. Schulmans kortlek verkar bestå enbart av nazi-kort.

Schulman skriver numera ofta om politiska frågor i sina kolumner – och hans enda referenspunkt är just nazism – ställs han inför ett fenomen eller en person han inte tycker om förklarar han för oss att det det rör sig om nazism, om inte öppen sådan så en omedveten sådan, formad av traditioner, kultur och arv. Om vi inte alla ser samma sak, som han anser sig upptäcka, ser framtiden mörk ut, om den alls finns.

Speciellt ofta återkommer han till att SD grundades av nazister. Ränderna går aldrig ur, förklarar Schulman, de blir bara bredare och till slut blir hela katten brun. Eller råttan, eller hur det nu var.

Rädsla och retorik

Det här är nu inte bara en retorisk figur, Schulman tror verkligen på arvssynden. Det som skiljer honom från andra är att han tror att den inte bara drabbar personer utan också partier. Men det gör att han försatt sig själv i en omöjlig sits.

Schulmans fixering vid faran för ett nazistiskt maktövertagande har en rationell förklaring – han vill kunna skydda sig själv mot anklagelser om att ha nazismen i blodet, i sitt DNA (vilket ju faktiskt måste vara värre än att bara vara medlem i ett parti grundat av nazister.)

Om någon avslöjar Schulmans biologiska och kulturella arv räknar han med att kunna visa en klipp-pärm med alla sina av Wolodarski godkända kolumner och säga: ”Ha! Det du säger är inte sant! Läs själv så inser du hur ofta jag angripit och varnat för nazism.

Man får förstå Schulmans rädsla för sådana angrepp. Men han har själv bäddat för dem.

I sin av många obegripligt prisade bok Bränn alla mina brev berättar Schulman om sin fruktan för att han själv skulle ha formats av sin morfar Sven Stolpe. Schulman härleder sina utbrott, och sin alltid kokande vrede till att han är Sven Stolpes dotterson.

Vad påstås då vara orsaken till Sven Stolpes ständiga ilska och utfall – jo, att hustrun Karin en gång i tiden varit otrogen och haft en affär med Olof Lagercrantz.

Det förstärker de dåliga dragen i Sven Stolpes karaktär och kommer att prägla hemmet – och den miljö där den unge Alex ofta vistas.

Av Schulmans resonemang förstår man att han fruktar att han rent biologiskt ärvt en del av de gener som under vissa förhållanden skapar en karaktär som mest påminner om sinnelaget hos en hungrig dobermann, eller som han utryckte det i en intervju i samband med utgivningen av Bränn alla mina brev:

”Vissa dagar hatar jag hela världen och då kan jag bli irriterad på allt som kommer i min väg.”

Låt oss anta att Schulman har rätt, vi ärver gener som är med och formar och till och med ibland bestämmer vår personlighet.

Då är frågan varför han låter arvssynden börja med Sven Stolpe, varför inte med Stolpes svärmor – alltså Schulmans mormors mor Astrid Cleve? För se då blir det besvärligare. Genom att förtala Sven Stolpe, och måla upp en falsk bild av denne som kvinnoförtryckare kunde Schulman förklara sitt eget obehagliga sätt mot kvinnor och barn – eller vem det vara månde som för dagen ådrog sig Schulmans förakt. Han hade ju ärvt beteendet, och nu brottades han med det för att lösgöra sig. Fick därmed moraliska pluspoäng.

Men vem var då Astrid Cleve? Hon var en glödande nazist, verksam under 1930-talet i olika svenska nazistiska föreningar och organisationer, som organisatör, talare och skribent. Hon var av hårt virke och valde inte att som andra göra avbön 1945, och säga ”Men jag visste inget”. Fram till sin död vid 94 års ålder 1968 lovprisade hon Adolf Hitler och fnös åt dem som hävdade att förintelsen ägt rum.

Schulman har berättar hur man i familjekretsen alltid omnämnde Astrid Cleve i varma och beundrande ordalag. Här kombineras alltså genetiskt arv med kulturell fostran i den unge Alex uppväxtmiljö.

Skulle man kunna tänka sig att Schulman skrev en bok om Astrid Cleve, och om hur han brottas med sig själv för att förhindra att de gener han ärvt av henne inte får fullt utslag och gör att Schulman börjar hojta ”Sieg heil”?

Nej, det skulle man inte kunna tänka sig.

Av två skäl.

För det första ligger det bättre i tiden att skriva en bok som har som utgångspunkt att man försöker bryta med en nedärvd patriarkal, kvinnoförtryckande mansroll. Det är lagom själsfint och mjukt. Går hem i bokcirklar, såväl i Karlstad som i Vasastan.

Det skulle vara mindre tilltalande för den bokläsande medelklassen om Schulman skrev om Cleve och sin själsliga kamp mot sin egen inre nationalsocialist, det skulle var för frånstötande för läsare som lärt sig att nazismen lurar överallt, och att man liksom inte kan sluta vara nazist när man väl en gång varit det.

Och går det inte att sälja, då skriver inte Schulman.

Uteslutningar hjälper inte

För det andra skulle en sådan bok vara omöjlig för Schulman att skriva eftersom han mycket länge hävdat att SD är ett nazistiskt parti på grund av sitt arv – det spelar ingen roll hur många vitböcker de ger ut och hur många medlemmar de utesluter på varenda upptänklig plats mellan Klagshamn och Karesuando. Då kan han inte gärna hävda att han själv kan göra upp med sitt nazistiska arv. Schulman måste ju bevisligen fått med sig en del gener från Cleve, men än har väl ingen hävdat att Åkesson, Jomshof eller Karlsson bär runt på nazi-DNA.

I sammanhanget bör man kanske påminna sig att Astrid Cleve var en framstående vetenskapsman – och hon var verksam inom flera områden, som geolog, kemist och botaniker. Hon var Sveriges första kvinnliga doktorand inom ett naturvetenskapligt ämne.

Hennes energi var mångomvittnad – efter skilsmässan fick hon försörja barnen själv - arbetade på industrilaboratorium, blev jordbrukare – undervisade hela tiden för att dra in pengar; men fortsatte ändå hela tiden att forska och utveckla nya teorier, många av dem i strid med etablerade uppfattningar, därför också omstridda. En del av dem har med tiden vederlagts, andra blivit bestående bidrag till vetenskapen.

Man kan ju knappast säga att Schulman ärvt något av Cleves vetenskapliga förmåga. Heller inte hennes envisa principfasthet, och vägran att byta uppfattning.

Så då finns det väl bara en del av de genetiskt kodade egenskaperna som kan ha gått i arv från Astrid Cleve till Alex Schulman.

Och ibland vaknar Alex på nätterna och funderar på vad som händer med karriären när Bonniers och Wolodarski inser detta.

(Den som vill veta mer om Alex Schulman och vem han är kan läsa vår tidigare artikel om detta fenomen).