Tisdagen den 8 november går USA till val. I vågskålen ligger vilket parti som skall styra Kongressen och hur mycket makt president Joe Biden kommer att ha de kommande åren, plus vem som skall styra en hel rad delstater. Vår USA-korrespondent kommer i fyra artiklar därför att berätta allt du behöver veta, samt analysera slutresultatet. Denna andra del synar det politiska våldet i USA.

I förra veckan gick en kampanjarbetare för den republikanske senatorn Marco Rubio och delade ut flygblad i en förort till Miami, Florida, när han blev stoppad av en man som sa att sådana som han inte fick dela ut propaganda i ”hans” bostadsområden. För att undvika konfrontation gick kampanjarbeten därifrån men mannen och två, tre till hann ifatt och slog honom så blodig att en ambulans fick kallas till platsen. Och häromdagen bröt sig en vettvilling in i den demokratiska talmannen Nancy Pelosis hem i San Francisco, Kalifornien, och började klappa på hennes mans huvud med en hammare.

Då amerikansk kultur i jämförelse med Väst- och Nordeuropa är något hetsig har visst politiskt våld alltid förekommit. Landet föddes i revolt mot det brittiska styret. På 1800-talet slog ibland Kongressledamöter varandra på käften. Inbördeskriget 1861–65 krävde en halv miljon döda. Decennierna kring 1900 märktes av Ku Klux Klan, våldsamma strejker och anarkistiska attacker som bland annat ledde till president William McKinleys död. På 1960-talet skedde upplopp i samband med medborgarrättsrörelsen och protester mot Vietnamkriget. Och på 80-talet attacker mot abortkliniker.

Men, då amerikanerna samtidigt är stolta över rollen som världens första moderna demokrati och har en tradition att låta polisen slå ner hårt på alla former av bus har andelen döda (med undantag för frihets- och inbördeskrigen) varit relativt få. Som exempel uppskattas antalet döda under andra halvan av 60-talet till under 40, vilket givet det rekordstora antalet upplopp får anses modest. Viktigt är också att alla från höger till vänster, hög som låg, länge tog absolut avstånd från våldsverkare oberoende av deras politiska ideal. Men, i dag slirar vissa när det gäller att fördöma politiska våldshandlingar. Och inför årets mellanårsval har politiskt våld alltså blivit allt vanligare.

Exakt när denna senare utveckling började är svårt att säga. När det moderna politiska våldet började på 1990-talet med antiglobaliseringsrörelsen och Antifa, motsvarigheten till svenska Afa, tog de flesta fortfarande avstånd. I början av 2000-talet började sedan förstående omdömen från många, journalister och andra att smyga sig in. Och sedan ett decennium är stöd för Black Lives Matter, som ansvarar för såväl upplopp och skadegörelse som dussintals dödsfall, norm till vänster och personer till höger är ibland också farligt vaga i sina fördömanden. Som när Donald Trump 2017 efter ett upplopp i Charlottesville, Virginia, som ledde till ett dödsfall, sa att det fanns bra människor på båda sidor.

Olika förklaringar för denna utveckling har förts fram. Långsiktigt är det dock klart ökade ideologiska skillnader och partipolarisering som är drivande. Sedan 1960-talet, då Demokraterna började gå vänsterut och Republikanerna blev mer konservativa, anklagar politiker allt oftare varandra för att vara extrema. Vilket i sin tur fått miljoner amerikaner att se varandra som potentiella fanatiker. På 90-talet blev denna psykologi tydlig när folk börjande undvika att gifta sig över partigränserna. Och i dag betraktar cirka 40 procent av amerikanerna det andra partiets anhängare som hot. Ja, en icke oväsentlig andel anser till och med att motståndarna inte bara idioter utan beter sig som djur.

Politiker är alltså grundansvariga för dagens laddade situation. Fast de är inte ensamma. I USA finns en vänster och en höger nyhets- och mediesfär som också bidrar till polariseringen. Och internet är en annan orsak till att hat och konspirationsteorier frodas då människor kan isolera sig och bara lyssna på information de vill höra. Därtill har Facebook, Youtube och andras försök att censurera vad de anser vara fel bara gjort saken värre. För då flera av dessa plattformar har tydliga vänsterprofiler har ingreppen bara ökat misstänksamheten och polariseringen. En annan orsak till dagens infekterade politiska klimat i USA är den så kallade cancelkulturen inom kultur- och universitetsvärlden, som leder till att professorer och studenter med icke politiskt korrekta åsikter sparkas ut.

Med mindre än en vecka kvar till mellanårsvalet drar amerikanerna härför nu ett djupt kollektivt andetag och hoppas att inga fler vansinnesdåd sker. Fast inte ens detta skulle innebära att faran för våld är över. Då Republikanerna ser ut att gå mot en storseger finns nämligen risken att besvikna vänstergrupper nästa vecka kommer ta till gatorna för att protestera mot resultatet. Vi kan därför snart få anledning att komma tillbaka till ämnet politiskt våld i USA.

Tisdagen den 8 november går USA till val. I vågskålen ligger vilket parti som skall styra Kongressen och hur mycket makt president Joe Biden kommer att ha de kommande åren, plus vem som skall styra en hel rad delstater. Vår USA-korrespondent kommer i fyra artiklar därför att berätta allt du behöver veta, samt analysera slutresultatet. I denna första del tar han upp vad mellanårsval är, vilka de stora frågorna är och levererar en egen valprognos.

Då svenskar är vana vid att bara rösta vart fjärde år får jag ofta frågan vad mellanårsval är. För även i USA väljs ju presidenten och Kongressen vart fjärde år, så varför ha ett val däremellan? Bakgrunden är att USA:s grundlagsfäder tyckte att folket borde få uttrycka sina åsikter ofta. De skapade därför ett system där folket vartannat år väljer om hela representanthuset och delar av senaten. I detalj innebär detta att representanthusledamöter bara sitter på tvååriga mandat medan senatorer väljs på sex år (enligt ett rullande schema där en tredjedel av ledamöterna väljs om vartannat år). Till detta kommer att många delstater parallellt också genomför val av guvernörer och sina egna parlament.

Mellanårsvalen ger vidare amerikanerna en chans att sända en signal till den sittande presidenten om vilken politik denne bör eller inte bör föra. Och då folk ofta proteströstar blir budskapet vanligen negativt. Bara ibland lyckas presidentens parti vinna nya platser i Kongressen. Sist detta hände var 2004 då republikanerna, efter 11 september 2001, ökade något. Årets mellanårsval förväntas dock inte bli ett nytt sådant undantag. Då Demokraternas majoriteter i representanthuset och senaten är små förväntas tvärtom Republikanerna vinna, vilket skulle göra det svårare för Joe Biden att få igenom sin politik.

Orsaken till detta är att listan på politiska och andra problem just nu är rekordlång. Till att börja med är Biden personligen impopulär. Hans löfte om att ena landet och ”återgå till det normala” efter Donald Trumps stormiga år i Vita huset har misslyckats då han stöttat radikala förslag om skatter, klimat, och annat som många amerikaner ogillar. Och att Biden på detta sätt valt att regera från vänster, snarare än som han lovade från mitten, är bara en del av problemet. Han har därtill gjort bort sig så många gånger både i och utanför talarstolen att han för de flesta mest bara framstår som gammal och gaggig.

Därutöver är USA:s ekonomi på väg in i en recession. Detta beror främst på de stränga covidrestriktioner som Demokraterna genomfört och på att de röstat igenom flera kontroversiella beslut om klimatåtgärder och annat. Dessa kostar biljontals dollar och har i sin tur förvärrat både det redan rekordstora budgetunderskottet och skapat den högsta inflationen på 40 år. Politiskt vanskligt är inte minst att priset på livsnödvändigheter som mat, el och bensin stigit mest. Amerikanerna påminns därför dagligen i livsmedelsbutiker och på bensinstationer om läget. Och om någon ändå skulle missat det höga bensinpriset påminns de vid många pumpar av en dekal föreställande Biden pekande på bensinpriset och texten ”I did that!”.

Det andra stora problemet för Demokraterna är att de uttalat stöd för kontroversiella saker som manliga transvestiters rätt att gå på damtoalett och skollärares rätt att tala om för småbarn att de inte behöver se sig som pojkar eller flickor. Samt att många sedan 2020, för att blidka Black Lives Matters-rörelsen (som anser att amerikanska poliser är rasister som bör ersättas med socialarbetare) röstat för minskade polisanslag. På de ställen detta skett har det lett en explosion av grova brott som mord, rån och misshandel som numera även får många förortsmammor, som brukar rösta vänster, att köra runt med en revolver under förarsätet. Vilket på många ställen behövs. Bara i Chicago har hittills i år runt 550 människor mördats och laglösheten breder ut sig även på mycket mer fridfulla platser. I delstaten Oregon på västkusten har exempelvis brottsligheten blivit så hög att folket där enligt opinionsmätningar nu kan tänka sig att välja republikansk guvernör för första gången sedan 1982.

Två andra, mer perifera ämnen inför valet är gerrymandering, som innebär att politiker skapar valdistrikt som gynnar det egna partiets kandidater, samt frågan om risken för valfusk.

Vad gäller den första frågan ägnar sig politiker från båda partierna öppet åt sådant, så den kommer inte att ha något direkt inflytande. Vad gäller den andra är läget mer oklart. Trump hävdar fortfarande att han vann valet 2020, men att demokrater i bland annat Arizona förfalskade nog med röstsedlar för att ge Biden segern. Och miljontals tror på honom. Demokraterna utnyttjar därtill valfuskdebatten för att hävda att de nya, strängare vallagar som antagits i flera delstater sedan 2020 egentligen handlar om att hindra fattiga, svarta, och andra från att rösta överhuvudtaget. Och då båda sidor för fram mer känslomässiga än bevisbara anklagelser i denna fråga skall man inte underskatta dess betydelse. Min förmodan är dock att den inte kommer att påverka några slutresultat mer än, möjligen, marginellt.

Det är alltså kriminalitet och ekonomi som är de stora stridsfrågorna och låt mig baserat på detta presentera en egen valprognos. För att vinna majoritet i representanthuset behövs 218 ledamöter och i senaten 51 – och jag gör bedömningen att Republikanerna kommer att vinna 240 (± 10) platser i representanthuset och 55 (± 2) i senaten. Oändligt mycket kan dock hända på kort tid inom politiken, så om drygt två veckor får läsaren chansen att ge min analys antingen tummen upp eller ner.

Läs även: