Straffet?

Ungdomsvård i två år och elva månader.

Samhället är uppenbarligen sjukt. Lagarna och de som ska döma är om möjligt än sjukare.

Politiker och poliser har länge levererat sina standardsvar på våldet; de påstår att det behövs mer av allt – fler poliser, mer övervakningsmöjligheter, mer samarbete mellan skola, socialtjänst, polis, skattemyndighet och varje annan upptänklig statlig verksamhet.

Jag känner igen sättet att se på något som är sjukt eftersom jag just nu kopplar av med att läsa en biografi om den brittiska 1600-talsläkaren Thomas Willis.

Han ansåg att om var kroppen sjuk berodde det alltid på att den saknade något – som då måste tillföras. Blodpropp botades och förebyggdes med att man drack sitt eget blod blandat med ambra, pioner och kakao. Willis skapade också en universalmedicin som sades kunna bota ett stort antal krämpor: man tog pannbenet på en dödskalle, pulvriserade det och därefter rör man ihop mjölet med en moderkaka. Blunda och svälj.

Lite påminner det väl om dem som vill bota sjukan i förorterna med fikastunder där nuvarande och möjliga tillkommande gängmedlemmar får det förklarat för sig av socialarbetare och områdespoliser att man inte ska stjäla, skjuta och skolka. Och förstås inte langa knark. Man tillför något till förortens kriminella miljöer.

Hittills har det väl haft samma verkan som Willis brygder hade på sin tid.

Men Willis tillhörde en riktning bland forna tiders läkare. Det fanns två.

En som – i Willis anda – hävdade att människan blir sjuk därför att hon förlorat något hon haft tidigare (eller så har det ämnet åtminstone minskat) – alltså tillför man samma substanser från en annan människa … till exempel blod kompletterat med lite annat.

Den andra hållningen var inte inriktad på att tillföra saker som fattas kroppen, den var inriktad på att ta bort de saker på eller i kroppen som inte fungerar; ett ben med kallbrand, ett organ med en tumör (eller i bästa fall bara tumören) eller så kapar man nervbanorna mellan pannloberna och de djupare liggande delarna av hjärnan. Eller så förändrar man de yttre förhållandena på ett avgörande sätt.

Båda riktningarna bör förstås samverka för att en människa ska kunna botas.

Men i den svenska debatten om den sjuka samhällskroppen och gängkriminaliteten finns bara en linje. Willis-linjen.

Om samhällskroppen är sjuk måste något tillföras; fritidsgårdar, fotbollsplaner, bidrag eller kanelbullar, mycket kanelbullar. Och som sagt – mer poliser och mer samverkan mellan verk och myndigheter.

Den andra linjen finns inte, ingen i den offentliga debatten vågar – eller vill – hävda att det som är sjukt ska snittas bort från samhället.

Mot detta kan man invända att det trots allt finns de som pläderar för längre straff. Men det kan nog i sammanhanget jämställas med att vilja lägga ett våtvarmt omslag på tumören i den sjuka kroppsdelen eller organet.

Möjligen finns det ett land i världen där man komma att klara av att utrota gängkriminalitet – och det är El Salvador. Där genomdrev president Bukele i mars förra året undantagstillstånd, och polis och militär fick extraordinära befogenheter att bekämpa de blodtörstiga brottslingarna. Antalet mord sedan 2019 har sjunkit med 62 procent.

64 000 personer har fängslats, och det har byggts ett nytt superfängelse där 40 000 fångar ska få plats.

Här skär man bort det sjuka från samhällskroppen. Isolerar det.

Amnesty och Human Rights Watch har protesterat och klagat över att även gängmedlemmarnas vänner åker med när polisen i El Salvador rensar upp.

Cesare Mori skulle – om han varit i livet – bara ryckt på de massiva axlarna, tänt en cigarett till, tittat upp i taket och muttrat:

”Vänskap är ofta bara en form av delaktighet.”

Och vem är Cesare Mori?

I morgon (lördag) och på söndag ska jag berätta mer om Mori, mannen som knäckte den sicilianska maffian.

I en tid då många tror att de har att välja på Anders Thornberg och Dan Eliasson kan man nämligen behöva läsa om en riktig polis.

Under 30 års tid hjälpte Rosalia sin bror att undvika att bli tillfångatagen. Hon fungerade också som kassör för ”familjen”, och hanterade den handskrivna informationsöverföringen. På så sätt kunde Matteo upprätthålla förbindelserna med sin organisation, utan att bli upptäckt.

En del av dokumenten innehöll också ledarens livsåskådning, och hans personliga övertygelse om att han var en syndabock, en man förföljd av rättvisan och staten. ”Vi har blivit förföljda som om vi vore skurkar, behandlade som om vi inte var en del av människosläktet, vi har blivit en etnisk grupp att radera.”

Enligt en åklagare ligger Matteo bakom bland annat bombattentat mot två antimaffiadomare, och mordet på tolvårige Giuseppe Di Matteo, som ströps och upplöstes i syra. Han var son till en maffiamedlem som vittnade mot sina forna vänner.

”Det verkar som om han hade allt klart, och att rymningen planerats under en tid”, sa Giovanni Villa, en lokal fackföreningsledare för kriminalvården, till The Telegraph. Flykten gick obemärkt förbi i två timmar på grund av ”personalbrist”.

Italienska myndigheter medgav att flykten berodde på för få anställda, efter omfattande nedskärningar – 50 anställda ska hantera 180 fångar. En anställd berättade också för tidningen Il Messaggero att bristen på personal underlättade flykten.

Italienska myndigheter har fått kritik för underbemanning och bristande säkerhetsåtgärder på fängelserna. Händelsen har understrukit behovet av brådskande reformer för att förbättra säkerheten, och se till att farliga brottslingar förblir inlåsta. Jakten på Raduano, som tros ha band till den lokala maffian, fortsätter.

https://youtu.be/4QrYHnlVDdY

Två män från Sverige är häktade i en stor droghärva i Finland. Inspirerade av Södertäljemaffian har man etablerat sig i det vakuum som uppstått efter att inhemska kriminella satts i fängelse. Den stora FBI-ledda insatsen Anom stoppade tillfälligt drogförsäljningen på Finlands gator. Men efterfrågan är fortsatt stor, speciellt på kokain. Med 1 000 kronor per gram på gatan är drogen en mycket bra affär för säljarna.

En svensk 45-åring började i fjol värva finländare till ett nytt kriminellt nätverk. Inspirationen är Södertäljemaffian. Man hade som plan att bli en ny stor aktör på den finska drogmarknaden.

Kriminalinspektör Kimmo Sainio från Helsingforspolisen säger att 45-åringen hänvisade till diskussionstrådar om Södertäljenätverket i sin marknadsföring, skriver HBL.

Syftet var att bygga ett nytt brand, enligt Sainio.

Tillsammans med polisen i Västra Nyland har Sainios enhet utrett gängen. Att man kom gängen på spåren beskrivs som en slump, då en person som nu är häktad greps förra sommaren för våldtäkt. På det följde en utredning om brott relaterade till vapen och droger.

Den 45-årige svensken var själv del av Södertäljemaffian kring 2008. Den andre huvudmisstänkte mannen är sverigefinsk, runt 50 år och utflyttad från Sverige 2020. Han har enligt HBL inga tidigare kopplingar till gängkriminalitet, men är dömd fyra gånger för narkotikabrott.

I utredningen finns ytterligare ett tiotal misstänkta personer, samtliga finländare. Gänget hade smugglat in och distribuerat droger till ett värde av 4,5 miljoner kronor.

Vid en husrannsakan beslagtogs cannabisodlingar, amfetamin, kokain och vapen. Som bevismaterial finns också en video där den 45-årige ledaren misshandlar en medlem i disciplinärt syfte.

Enligt Sainio var grunden för gängets bildande personliga kontakter och stor efterfrågan på droger i Finland. En stor anledning är att narkotikamarknaden påverkades stort av den FBI-ledda insatsen mot internationell organiserad brottslighet.

Man lyckades plantera in den krypterade meddelande-appen Anom i kriminella gängs telefoner.

Det som också kallades Operation Trojan Shield handlade om att kriminella använde appen, vilket gjorde att polismyndigheter och underrättelsetjänster fick tillgång till deras kommunikation. Det handlar om miljoner meddelanden som samlades in 2018 till 2021.

I Finland kunde man tack vare detta slå till mot till exempel Bandidos och Hells Angels. Enligt beräkningar hade det under den tidsperioden smugglats in totalt 2 300 kilo av olika droger plus hundratusentals tabletter med bland annat ecstasy.

En tredjedel beslagtogs av polis, resten hade redan gått ut på marknaden. De stora aktörerna kunde sättas i fängelse, men efterfrågan på droger bestod.

Den drog som varit mest efterfrågad de senaste åren är kokain. Användningen har ökat och priset på gatan är 1 000 kronor per gram.

I fjol satte Helsingforspolisen dit en utländsk man som försökte smuggla in 2,4 kilo från Peru. Han var del i ett gäng och distributionen skulle ske med hjälp av finländare. Vinsten man hann göra kan ha gått till en kartell i Peru, enligt polisutredningen.

Enligt kriminalinspektör Sainio finns det ingen risk just nu för att utländskt styra ligor ska etablera sig i Finland. Däremot gör sådana ligor kortare stötar i landet, där man reser dit i någon vecka för att begå brott, och sedan lämnar. Han tror att motivet till taktiken är att minska risken att åka fast där. Risken är mindre om man inte etablerar en permanent närvaro.

Han beskriver att ligorna i Finland inte är lika organiserade som i Sverige. Vinsten från droghandeln går till en luxuös livsstil, inspirerad av gangsterkulturen. Han ser dock en risk att det kan gå samma väg som i Sverige, eller lockas att bli hantlangare åt mer organiserade ligor.

Greco var en del av ett rivaliserande gäng, och han anklagades också för mordförsöket på en annan man senare samma år i Cosenza. Det dröjde till 2006 innan en domare utfärdade en arresteringsorder, varpå Greco gick under jorden, skriver BBC News.

Åtta år senare bosatte han sig i den franska staden Saint-Étienne, och började i lugn och ro jobba på en italiensk restaurang under namnet Paolo Dimitrio. 2021 skröt han om restaurangens regionala och hemgjorda recept som ravioli, risotto och tagliatelle i en lokaltidning.

Men Italiens främste anti-maffiaåklagare, Nicola Gratteri, var honom på spåren, och Greco arresterades. En av Italiens värsta brottslingar ställs snart inför rätta; istället för vällagad ravioli väntar många år med fängelsemat.

Det blir inget maktskifte i Södertälje kommun. Kristdemokraterna Martin Ahlman och David Winerdal röstade emot sitt eget parti. Socialdemokraterna kommer styra kommunen med V, C och MP. Ahlman gav som skäl att han inte kan ge stöd åt ett styre som stödjer sig på SD och Realistpartiet. Samtidigt har Winerdal hotats av partiets ordförande Robert Halef, i vad som ser ut som ett kuppförsök.

Låt oss ta ett bredare perspektiv på Södertälje. Staden som är känd för Scania, kringlor och hockey har också under åratal tampats med utspridd korruption och brottslighet. Kriminella syrianska klaner har tillskansat sig inflytande och makt, både inom politik och näringslivet i staden.

När valresultatet var klart och det såg ut att kunna bli ett politiskt maktskifte i kommunen var det många som drog öronen åt sig. Södertälje har styrts av Socialdemokraterna sedan 1972, med ett kort avbrott. Boel Godner har varit kommunstyrelsens ordförande sedan 2011. En traditionellt röd stad, som hotas av ett borgerligt maktövertagande, kunde man kunna tro.

Men det finns andra faktorer att ta hänsyn till, än vanlig blockpolitik. Anna Dahlberg skriver i Expressen om farorna med att låta kriminella klaner få inflytande i kommunen. I en hemlig polisrapport pekas en ”person i kulisserna” ut som nära knuten till kriminella nätverk i staden.

Personen namnges inte av Dahlberg, men det är sedan tidigare känt att kristdemokraten Robert Halef JO-anmält polisen för brott mot tystnadsplikten. Men anmälan lades ned. Det var under hösten 2020, efter att Aftonbladet publicerat information från polisrapporten om släktbaserade kriminella nätverk.

Robert Halef kände sig felaktigt utpekad. Förutom Halef pekades socialdemokraten Yilmaz Kerimo och moderaterna Metin Ataseven och Edip Noyan ut. Samtliga har suttit i riksdagen.

Nu är Halef invald i kommunfullmäktig i Södertälje, via personkryss. Där han också var kommunpolitiker innan 2010. Han stod som nummer två på listan efter petade gruppledaren David Winerdal, som nu alltså gått emot sitt eget parti.

Även Tony Garabet och Fadi Abdalahad lyckades ta sig in i kommunfullmäktige för KD via personkryss. Totalt tre av sex mandat gick till syrianer med god förmåga att samla personkryss. För Robert Halef var det dock inget nytt, han fick flest röster i kommunfullmäktig i Södertälje 2018, med 1 410.

Åter till David Winerdal. Han har nu polisanmält Robert Halef och påstår sig blivit tvingad att avsäga sig sina politiska uppdrag under hot. Enligt Winerdal ska Halef ha sagt ”jag kan förstöra ditt liv.” Hotet uttalades på ett möte med partistyrelsen 15 september. När Winerdal kom dit var dock bara Halef på plats för att prata med honom.

Halef presenterad en flera A4 lång lista med klagomål mot Winerdal. Där fanns bland annat påståenden om försummelser och olämpligt beteende mot kvinnliga medarbetare, rapporterar Aftonbladet. Halef ombad Winerdal att skriva under ett antal blanketter, där han avsäger sig samtliga uppdrag i kommunen.

”Jag kan förstöra ditt äktenskap” ska Halef också ha sagt till Winerdal, som blev märkbart illa berörd av situationen. Han säger sig känna igen vissa av klagomålen som riktas mot honom, men att de var förvrängda. Andra kände han inte igen alls.

Vice ordförande Susanne Berge satt i rummet bredvid, hon tyckte Winerdal skulle få komma till tals och försvara sig. Något Halef inte tyckte var nödvändigt.

Den nya gruppledaren för KD Anna Syrjänen var tidigare politisk sekreterare åt Winerdal, men också den som sammanställde uppgifterna som Halef använde mot honom. Det menar Andreas Henriksson, Södertäljebo och tidigare socialdemokrat med god insyn i kommunen. Han skriver på Facebook att en liknande kupp skedde 2018 när klanen Hawsho tog kontrollen över Liberalerna.

Samtidigt kontrollerar klanen Ataseven Realistpartiet, tidigare var man involverade i Moderaterna. Henriksson spekulerar i att Robert Halef ville komma åt en position i kommunfullmäktige för att bli en ”syriansk möjliggörare.”

Vad står på spel

Södertälje har vidtagit flera åtgärder för att stävja korruptionen i staden. Man gör fördjupade bakgrundskontroller av alla som anställs i kommunen. Personalen utbildas för att bättre upptäcka korruption. Man har anpassat markanvisningsreglerna, för att förhindra att kriminella tvättar pengar genom fastighetsaffärer.

Det är också ett par omfattande rättegångar på gång, gällande en stor härva med assistansfusk som nystats upp. Att stjäla ur offentliga medel är något de kriminella i staden riktat in sig på.

Man har gjort riktade insatser mot företeelser som är typiska för den syrianska kulturen: stora bröllop. 2019 sjösattes polisens ”Plattform bröllop” där gåvor till brudparen kontrolleras. Därförinnan hade man gjort insatser mot stadens elva festvåningar, för att motverka penningtvätt och skattefiffel.

Kriminaliteten är uppdelad på tre nivåer. På gatunivån har vi det man kan kalla för vanlig kriminalitet. På mellannivån har man insiders och experter i den legala ekonomin och på myndigheter. Och längst upp har man klanöverhuvudena, imperiebyggarna.

Det är det som maktspelet i Södertälje kommun handlar om. Robert Halef är nära släkt med Halef Halef, som tidigare var överhuvud för den syriansk-ortodoxa kyrkan i Hallunda i södra Stockholm. Han dömdes 2018 i ”kyrkohärvan” till fängelse i 3,5 år, av 17 åtalade dömdes tio personer för olika brott.

Robert Halef har själv aldrig dömts för brott. Men klanernas strävan efter politisk makt fortskrider.

”Tony, med 162 meter till botten hittar ingen den här tjommen!”, kanske en och annan mafioso i Las Vegas sagt innan de slängt folk överbord. Nu när vattennivån i Lake Mead-reservoaren sjunker dramatiskt dyker skeletten upp.

I måndags gjordes det femte fyndet med kvarlevor på samma plats där två andra fynd gjorts tidigare. Och i maj hittades en man som omkom i en motorbåtsolycka på sjön 1958, vars son numera bor i Spanien.

Det första fyndet skedde även det i maj; en man sköts i huvudet och trycktes sedan ner i en tunna som sänktes i djupet. Kläderna avslöjar att mannen handlade på lågpriskedjan Kmart i mitten på 70-talet, en era av aldrig tidigare skådad maffiakriminalitet och mord i den undre världen.

Mannen i tunnan kan vara Johnny Pappas, som ”hade anknytning till” kasinobranschen i Las Vegas. Mördaren tros vara Tony Spilotro, som gjordes till legend i den synnerligen sevärda filmen Casino (1995).

Det finns planer på att täcka en del av Lake Mead med flytande solceller för att minska avdunstningen med upp till 90 procent. Las Vegas får då mer elektricitet till sina luftkonditionerade drömmar.

I Australien finns 51 italienska familjer som sysslar med organiserad brottslighet, inklusive 14 bekräftade ’Ndrangheta-klaner med tusentals medlemmar. ’Ndrangheta har sitt ursprung i italienska Kalabrien, och likt den sicilianska maffian ägnar de sig åt beskyddarverksamhet, politisk korruption, narkotikahandel, illegal sophantering och kidnappningar.

”De har blivit så mäktiga att de nästan äger några mc-gäng som flyttar runt droger för sina finansiärer, eller utför våldshandlingar på uppdrag av ’Ndrangheta”, säger kriminalkommissarie Nigel Ryan till news.com.au. ”På makronivå påverkar handeln med olagliga droger vår nationella säkerhet, sociala trygghet och vår ekonomi.”

Sedan starten av den senaste operationen har mer än 6,3 ton droger beslagtagits.

(Femte avsnittet i en serie där Boris Benulic har plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina, och från början av 2000-talet och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Läs första, andra, tredje och fjärde avsnittet.)

På lite mer än en vecka hör jag fyra inslag i den svenska radion som är gjorda i Odessa. I två av inslagen förklarar judiska personer vilken fantastisk stad Odessa varit för judar, och hur det blivit ännu bättre när staden kom att tillhöra Ukraina. Men nu hotas allt av ryssarna. I det tredje inslaget får en person utveckla det temat och berätta att Odessa genom historien alltid varit en multikulturell stad där alla levt i fred, sämja och gamman.

För det fjärde inslaget har reportern letat upp stadens vice borgmästare som får förklara att det tredje världskriget pågår och att det inleddes när ryska styrkor rullade in i Ukraina.

Jag lyssnar med öppen mun, Odessa som ett paradis på jorden, det blir som i Jesaja 11:6 när det himmelriket ska beskrivas.

”Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem.”

Lite oklart vem den vallande gossen är tänkt att vara. Joe Biden har förvisso börjat gå i barndom – men antagligen får väl Zelenskyj ikläda sig rollen.

När jag är i Odessa för att studera ryska 2004 vallas jag då och då runt av lärare som ska berätta om stadens historia. De lider av en vanlig folksjukdom bland intellektuella ryssar och ukrainare – akut dövhet – den slår till när man ställer en fråga vars svar skulle motsäga det de själva nyss sagt.

Mina guider har förvisso rätt i att Odessa genom århundradena bebotts av mängder av folkgrupper; ryssar, ukrainare, araber, georgier, greker, bulgarer, tatarer och judar, serber, polacker, tyskar – för att bara ta de största grupperna som samtidigt levt där.

Mångkultur

Mina guider påpekar också ett antal gånger att staden kan ståta med egna ”svartingar” (om jag ska direktöversätta), som funnits där sedan 1700-talet. Inte många, men uppenbarligen viktiga att omnämna för att jag verkligen ska förstå vilken smältdegel staden är och har varit. I miljonstaden bor 70 00 judar och 10 000 araber.

”Här lever 133 nationaliteter”, får jag höra flera gånger.

Rosengård ligger en bit efter.

Och det berättas för mig hela tiden hur de olika kulturerna berikat varandra.

Men så är ju inte fallet.

Staden berikade Ryssland, den växte ständigt efter att Katarina den stora anlade den 1794. Den blev centrum för handeln med allt spannmål från Ukraina, och för import av allt Ryssland behövde från Europa och resten av världen. Det var en frihamn där Katarina utsåg styresmän hon hämtade från Europa, fransmän och tyskar. Odessa har aldrig i någon begriplig mening varit en rysk stad. Eller en ukrainsk. Alla de folkslag som drogs till det för varje dag större och rikare Odessa kunde hålla någorlunda sams så länge skeppen anlöpte och avlöpte som de skulle i den stora hamnen.

Men blev det krig eller ekonomisk kris gick man loss på varandra.

Egentligen gjorde man det annars också – under de goda åren – genom varje nations alldeles egen lilla maffia. Armenierna hade sin, georgierna sin, ryssarna sin, ukrainarna sin, tyskarna sin. En folkgrupp var inte riktigt att räkna med om den inte kunde uppvisa åtminstone en stark maffiagrupp. Även i fredstid slogs dessa maffiagrupper sinsemellan om kontroll över hamnen, bordeller, barer, butiker, allt.

Men detta vill inte mina lärare och guider kännas vid. De låtsas inte höra när jag försöker ta upp frågan, utan istället blir det: ”Men titta, det här hotellet brukade Anton Tjechov bo på när han var i Odessa. Han älskade Odessa, och mötet mellan alla kulturer här”.

Tjechov var inte ensam om att dras till Odessa. Det gjorde många ryska och ukrainska författare. En dag när jag är ledig från studierna i ryska, blir det en baddag på stranden med familjen. Strandkaféer och promenadvägar som alla de där författarna beskrivit i sina verk. Där vandrade de och njöt av den mångkulturella atmosfären och värmen. Men hade Tjechov levt i dag hade han nog förundrat stirrat på en inredningsdetalj i många av strandkaféerna.

En strippstång.

Vad ska vi göra, förklarar en kaféägare. Turkarna vill ha striptease.

Och turkiska turister är vanliga på badstränderna, dock osynliga i staden. Kanske tillbringar de såväl dag som natt i solstolar på stranden eller på närliggande kaféer beskådande nakendansöser.

Storm över Svarta havet

Under eftermiddagen utbryter storm, så omedelbart den bara kan göra runt Svarta havet. Jag är ensam kvar på stranden med barnen och söker skydd på ett kafé. Därinne finns bara vi och ett glatt gäng med kvinnor som är arbetskamrater som firar att en av dem fyller år. Flaskor med vodka på bordet. De tycker min trettonårige son ser lite frusen ut och kommer över med ett glas vodka till honom så att han ska bli varm. De förundras när jag vänligt förklarar att det kanske inte är världens bästa idé. Men de är lika glada för det och flyttar en hel flaska till vårt bord – ifall jag skulle ändra mig.

Ska man råsupa ska man göra det med ukrainare – man blir aldrig lika nervös som när man gör det med ryssar. De dricker sig snabbt genom det glada stadiet och blir sedan antingen aggressiva eller sentimentala och börjar gråta. Osäker på vad som är värst. Ukrainare däremot blir bara gladare ju mer de häller i sig. Ännu ett bevis för att vi har att göra med två helt olika folk. Det ryska supandet påminner mer om det svenska – något som gör att det är lite svårt att förstå det rysshat som så lätt tar fäste i det här landet; eller så är det själva förklaringen.

De som uttalar sig föraktfullt om ryssar och rysk kultur, är numera desto mer förälskade i ukrainare, de är ju som vi; de är européer, de vill gå med i EU och Nato, och de är för mångkultur – se bara på Odessa.

Svenska medias fixering vid Odessa beror till stor del på att där kan journalisterna intervjua personer som tycker precis som de själva; mångkultur är alltid bra (såvida den inte inbegriper ryssar).

Och de som gör sig till talesmän för Odessa ser förstås chansen att förklara att EU och Nato måste ingripa ordentligt, eftersom Odessa sägs förkroppsliga själva tanken på mångkultur. Få saker är så viktiga att försvara i västvärlden som mångkultur.

Vid alla de tillfällen jag hörde talas om mångkultur i Odessa i början på 2000-talet kände jag mig förpassad tillbaka till det Sverige där man redan då kunde se samma sorts berättelse växa fram – mångkultur är alltid bra och berikande. Men i varje invandrad grupp – oavsett var och när vi tittar i historien – kommer det att finnas ett skikt som inte vill arbeta, och som ser möjligheten att bli rika snabbt genom att till exempel ägna sig åt beskyddarverksamhet i den egna folkgruppens kvarter: ”Hit med tio procent av dina intäkter så lovar vi att din butik aldrig kommer att blir rånad, eller råka brinna ner”. På så sätt växer sig en maffia stark, och sedan söker den sig utanför de egna kvarteren – och då kommer den i konflikt med andra nationellt baserade maffiagrupper.

Så var det i Odessa, och så är det i Sverige.

I sig får vi väl förstå denna böjelse för att frisera den egna stadens historia. Det är inget ovanligt, men tiden i Odessa påminner mig om att det är ett fenomen som uppstår när en stad eller bygd inte längre lever av att producera något som andra verkligen behöver. På den ukrainska landsbygden möter jag människor som förklarar att deras grisar, deras vete eller deras solrosolja är den bästa i världen – för att inte tala om deras egenhändigt brända vodka.

I Odessa möter jag mest människor som skryter med hur mångkulturell staden är – och har varit. (Man får förstå att dessa är intressantare att intervjua för svenska journalister än en ukrainsk grisbonde utanför Ivano-Frankivsk, själv är jag nog mer intresserad av grisbonden).

I Malmö, som i Odessa, slutar de berömmande samtalen om mångkultur alltid med att man talar om hur många olika nationers restauranger som finns i staden.

Och gängbråk och nationellt baserade maffior existerar inte i de där berömmande samtalen. Märkligast blir det när mina ledsagare i Odessa ska prata om författaren Isaac Babel och hur viktig hans hemstad Odessa var för honom. De gör det en gång, och tar aldrig upp ämnet igen eftersom jag vill börja diskutera hans Berättelser från Odessa. Där förs vi in i Babels uppväxt i den huvudsakligen judiska och fattiga stadsdelen Moldavanka; fullt med horhus, utslitna hantverkare, ölstugor och små marknader med tjuvgods. Och en stark judisk maffia.

Där finns maravikhery, de som riktar in sig på att råna människor i de rikare stadsdelarna. Golubiatniki var tränade att stjäla på vindar, subbotniki på marknaderna.

Här fanns tjuvskolor för barn, och här fanns Benja Krik, maffiakungen som i berättelserna mest påminner om Tony Soprano när denne var på gott humör. Mördar han någon av misstag kompenseras familjen ordentligt.

https://www.youtube.com/watch?v=k2VRE7LfUhA

Arabisk maffia

Babel berättar inte om den arabiska maffian i staden, den stöter man dock på i historieböckerna.

Jag gör några fåfänga försök att diskutera om den judiska och arabiska maffiakulturen lever kvar i Ukraina, men då drabbas lärare och guider av de där anfallen av dövhet.

Jag nämner namnen på några muslimska och judiska oligarker som blivit rika och mäktiga genom att kämpa sig upp i en etniskt baserad maffiagrupp – men får märkligt förvirrade leenden till svar; jag är osäker på om leendena innebär att de försöker spela lite bakom flötet eller om de ska antyda att jag är helt bakom flötet som vill diskutera något sådant; som till exempel det faktum att oligarken Rinat Akhmetov är starkt troende muslim, och tog ett stort steg i karriären genom att se till att den maffiaboss han tjänade sprängdes i luften. Viljan finns inte att diskutera hur den Odessamaffia Babel skrev om för 100 år sedan har växt till en internationell verksamhet med förgreningar i Miami, New York, Tel Aviv och Antwerpen – bland annat.

De senaste dagarna har nyhetsflödet varit fyllt med kommentarer om den ryske utrikesministern Lavrovs uttalanden. En journalist frågade honom hur Ryssland kunde påstå att Ukraina var ett nazistiskt fäste när både president Zelenskyj – och den oligark som förde honom till makten – var judar.

Lavrov kom med en historisk utläggning om att det inte var så konstigt; inga kunde hata judar som andra judar. Han tillade: Det vet väl alla att Hitler hade judiskt blod i sig.

Israel kallar upp ryska ambassadörer, Putin får be om ursäkt för det där med Hitlers judiska påbrå.

Ingen diskuterar det Lavrov sa om att inga kan hata judar som andra judar. Men historien ger honom rätt – Odessa är ett utmärkt exempel på detta. Varför ska man alls diskutera detta, vart vill jag komma?

Det är inte så mycket mitt behov av att rensa upp i det okunniga svamlet i nyhetsflödet, som min vilja till att få människor att se ukrainarna som just det stolta folk de är, och just därför värda att få styra sitt eget land. Nyhetsflödet utgår från att Ukraina är värt frihet och självständighet för att det är demokratiskt, och mångkulturellt, och vill bli en del av den amerikanska kulturkretsen.

Därför måste man spränga berättelsen om Ukraina som en slags utpost för västerländsk nutida kultur. Nyhetsflödets förutsättning är att Ukraina står för det goda därför att de är som "vi". Jag ser det mer som en fråga om att Ukraina ska vara fritt därför att de inte är som "vi", de är som sig själva.

Men det syns inte i nyhetsflödet.

Just därför kan det vara bra att diskutera vad Lavrov sade och menade. Han må vara en obehaglig cyniker, och företräda ett brutalt land – inte desto mindre kan han ha rätt.

Om detta ska vi tala i morgon.