När kärnkraft debatteras i Sverige handlar det alltid om att vi ska bygga nya mycket stora anläggningar som Forsmark eller Ringhals. Då är kostnaderna och faran för haverier de frågor alla tvistar om.

Men kärnkraft kan vara en säker och billig lösning på de stora problem med elförsörjning Sverige står inför i dag – det menar de som i dag satsar på att bygga småskaliga kärnreaktorer. Vi har tittat närmare på några av de projekt som pågår i Sverige och i vår närhet, projekt som är alltför lite kända.

När man säger kärnkraft ser de flesta gigantiska lådor framför sig. Monumentala betongblock vars raka linjer våldför sig på öppna, böljande landskap. Det beror på att kärnenergi varit fast i en tjockisfälla ända sedan begynnelsen. Hela byråkratin har formats kring tanken på att större är bättre. Det verkar vara en trend som närmar sig sitt slut eftersom det blivit så dyrt och komplicerat att bygga jättereaktorerna, att endast de största elbolagen i världen kan göra det utan att pantsätta hela verksamheten. Misslyckade projekt såsom V.C. Summer i USA och Olkiluoto 3 i Finland har klart och tydligt demonstrerat riskerna och därför är det inte förvånande att många företag nu försöker lansera nedbantade modeller under paraplybegreppet Small Modular Reactors (SMR). Av entusiasmen att döma är det framgångsrikt. Kärnenergisektorn bubblar av entusiasm igen för första gången på flera årtionden. Framförallt fyra projekt är intressanta att titta lite närmare på.

Här hemma i Sverige vill Blykalla tillsammans med Uniper utveckla en blykyld reaktor baserad på KTH professorn, och Blykallas grundare, Janne Wallenius forskning. Slutmålet är att bygga en fabrik där de kan tillverka små reaktorer på löpande band, som sedan enkelt kan transporteras med lastbil till slutkunden. De kommer att bli på 55 megawatt, vilket kan jämföras med Oskarshamn 3:s 1450 MW. Den stora fördelen med bly som kylmedel är att de olyckor som kan ske i stora vattenkylda reaktorer är fysiskt omöjliga med bly eftersom man inte behöver trycksätta blyet och eftersom bly lätt cirkulerar passivt utan pumpar vid ett strömavbrott – så som skedde i Fukushima. En annan stor fördel är att man kan producera processvärme till tunga industrier, tillverka vätgas och få högre verkningsgrad vid elproduktion eftersom man kan köra vid högre temperatur.

Ett annat spännande nordiskt projekt är Copenhagen Atomics i Danmark. De satsar på vad som kallas för saltsmältereaktorer. I en saltsmältereaktor är bränslet nedsmält i en saltblandning som cirkuleras runt. Precis som med blykylda reaktorer kan även saltsmältereaktorer drivas vid höga temperaturer och även de är immuna mot allvarliga olyckor vid strömavbrott. Copenhagen Atomics tänkta reaktordesign är med sina 100 MW större än Blykallas projekt.

Det som gör de två företagen värda att lyfta fram är grundarnas praktiska inställning. De flesta kärnenergistartups som dykt upp har snabbt fallit samman eftersom de satsat på att omgående försöka dra in kapital till stora nukleära testanläggningar. Blykalla och Copenhagen Atomics har däremot insett att det finns mycket man kan bygga och testa innan man tar det slutliga steget till en kärnenergianläggning med all den kostsamma byråkrati det medför. Genom att stegvis testa sig genom material och komponenter, och kommersialisera dem i sig, bygger de upp verksamheter som är robusta.

Även på andra sidan Östersjön pågår utveckling av SMR. I Estland vill företaget Fermi energi bygga småreaktorer i baltstaterna och svenska Vattenfall har gått in som en liten delägare i projektet. Fermi vill inte utveckla en egen reaktor utan de siktar på att köpa färdiga pjäser och de utvärderar nu de olika alternativ som finns.

Det som förenar alla västerländska SMR projekt är att ingen reaktor ännu byggts om man inte räknar de reaktorer som driver fartyg. De enda med gedigen konstruktionserfarenhet är ryssarna och nu även kineserna. I Kina tog man nyligen i drift den andra av två stycken 250 MW stora kulbäddsreaktorer. 

Kulbäddsreaktorer är små till effekten, men inte till storleken. Kostnadsbesparingen ligger inte i att krympa de fysiska dimensionerna utan i att man har flyttat in säkerheten i själva bränslet. Kärnan i bränslet är knappt 1 mm små korn som består av en liten bit uran och poröst kol inkapslat i några lager pyrolytisk grafit och kiselkarbid. Kornen bakar man sedan ihop med grafit till några centimeter stora kulor som man fyller upp reaktorn med och allt kyls genom att pumpa helium genom bädden av kulor. Dessa korn är motståndskraftiga mot både mekanisk påverkan och höga temperaturer och de radioaktiva ämnen som bildas vid kärnklyvning förblir inneslutna i kornen även vid de värsta olycksförloppen. Det gör att man slipper bygga den vanliga enorma inneslutningen runt hela reaktorn vilket reducerar kostnaderna avsevärt.

Ingen av dessa tekniker är egentligen nya. Blykylda reaktorer har man haft i ubåtar i Ryssland, saltsmältereaktorer experimenterade man med i USA och kulbäddsreaktorer har varit i drift i Tyskland. Av främst byråkratiska skäl så stannade dock utvecklingen upp och vi fick dras med de stora vattenkylda reaktorerna som vi har idag. 

Nu är kanske tiden äntligen kommen för alla dessa olika och spännande reaktortyper som utvecklas av eldsjälar världen över? 

Är det småreaktorer som kommer rädda våra plånböcker under de kalla vintrarna framöver?

Du har länge fått höra att du måste lyssna på vetenskapen när det gäller klimatfrågor. Det åtföljs ofta med en uppmaning om hur du ska leva. Vilken sorts bil du köra, hur dina sopor ska sorteras, hur du tillbringar din semester. 

Du förväntas leva efter en mängd regler utformade av dem som säger sig lyssna på vetenskapen.

De kan låta som Greta Thunberg:

”Lyssna inte på mig – lyssna på forskarna!”

”Lyssna på vetenskapen!”

Ibland kan de själva vara forskare, som Johan Rockström – och han brukar låta så här:

”Vetenskapen har varit tydlig och kunskapen har funnits där för den som velat veta.”

Vad har då vetenskapen sagt klart och tydligt? Jo, att planeten för 30 år sedan slog i taket för vad den klarar av. Den tankegången förde Rockström fram i sitt Vinterprat i P1 i januari 2020.

Det är alltid svårt att följa med i Rockströms tidslinje. 2020 var det 30 år sedan vår planet blev så överansträngd att den inte klarade mer.

2008 förklarade Rockström att mänskligheten hade tio år på sig att ställa allt tillrätta så att jorden inte skulle gå under av klimatförändringar och miljöförstöring.

2020 borde han alltså ha sagt att tiden var ute, men istället förklarade han i sitt vinterprat att vi ”hade tio år på oss”.

Varje gång hänvisar han till vetenskapen.

Johan Rockström är i dag direktör för Potsdaminstitutet för klimatpåverkansforskning och professor i jordsystemvetenskap på universitetet i Potsdam. Han är också chefredaktör för tidskriften Global Sustainability, chefsforskare för Conservation International och ledamot för Earth League, Future Earth och EAT Advisory Board.

Han fick också 2016 Hederslegionen, Frankrikes högsta officiella militära och civila utmärkelse.

I går berättade vi om EAT–Lancet-rapporten som deklarerar att vi i Sverige och Norden ska ställa om vår mathållning för att rädda jorden. Vi ska minimera ätandet av nötkött och fläsk och istället äta mycket mer nötter, grönsaker och bönor. Mycket mer.

EAT–Lancet-rapporten presenterades som vetenskap, och hjärnan och organisatören bakom rapporten var Johan Rockström.

Men hur vetenskaplig är rapporten?

I en artikel på DN Debatt presenteras rapporten av elva forskare som deltagit i utarbetandet av den. De hävdar vi måste ställa om: ”… snabbt till nyttigare och mer klimatsmart mat”.

Det är den omställningen som innebär att vi måste ha ”en cirka tio gånger högre konsumtion av bönor, linser och andra baljväxter, en fördubbling av grönsaker, samt en kraftig ökning av nötter och frön, jämfört med vad som konsumeras i Sverige och Norden i dag.”

Rött kött ska minskas med fyra femtedelar enligt rapporten.

EAT–Lancet-rapporten fick stort genomslag när den presenterades. Det märks i rekommendationerna från statliga verk i Sverige. Livsmedelsverket säger så här på sin hemsida:

”Kött är det livsmedel som påverkar klimatet och miljön mest. Därför är det viktigt för miljön att minska på köttet och att välja det kött man äter med omsorg.”

I sina rekommendationer om vad man ska utesluta i sin kost, vad man ska byta till och vad man ska minska på går man helt på tankegångarna i EAT–Lancet-rapporten.

Tankegångarna var inte helt unika när rapporten kom – men det som gjorde att rapporten utmärkte sig var dess krav på ”snabba” åtgärder och en global omställning när det gällde vad som skulle produceras i matväg.

Expressen, Aftonbladet, DN och SvD presenterade 2019 EAT–Lancet-rapporten som en vetenskaplig och viktig rapport.

Sveriges Television gjorde ett inslag där vetenskapsjournalisten Karin Bojs berättade att hon ätit den ”planetära hälsodieten” i ett år.

När rapporten beskrivs i inslaget förklaras det att:

"Eat–Lancet kommissionen har gjort en vetenskaplig genomgång av hur världen måste ställa om sin matproduktion för att jordens resurser ska räcka till 10 miljarder människor år 2050.”

Alltså, en rapport som Johan Rockström drivit fram får stort genomslag och presenteras som ”vetenskap” i media. Den ligger till grund för kvällstidningarnas återkommande råd om hur du ska leva hälsosamt och klimatvänligt.

Så har det varit i två år.

Men så var det där med vetenskapligheten.

Vi frågar Amanda Wood som var med och utarbetade rapporten. Hon är forskare på Stockholm universitets Resilience Centre.

Är det verkligen rationellt att vi i Sverige börjar äta tio gånger mer nötter än vi gör i dag?

Det viktiga att hålla i minnet är att EAT–Lancet-rapporten var global och därför inte kan vara specifik utifrån varje lands behov.

Men utgår EAT–Lancet-rapporten från de förhållanden som gäller i Sverige och Norden? 

Den globala dieten är inte en diet som löser alla problem och vi skulle älska om länder gjorde lokala justeringar och fortsatta analyser av vad som passar dem. Och det behövs sådana analyser och justeringar. Dieten i EAT–Lancet har till exempel spann som ska göra det möjligt för anpassningar till regionala, kulturella och individuella preferenser. 

Men ser man till de konkreta förslag som de som presenterat rapporten framfört när det gäller Sverige så är det att vårt intag av rött kött ska minskas drastiskt.

Något som har framförts som en vetenskaplig sanning i två år. Ofta av journalister som kanske inte läst rapporten.

Och nu säger en av forskarna alltså att: 

Vi uppmanar till förändring men det är omöjligt i en global studie att peka ut specifika vägar och åtgärder på lokal nivå.

Forskarna som lanserade EAT–Lancet-rapporten hävdade att det krävdes en ”snabb” förändring.

Nu säger en av forskarna som deltog i rapportarbetet att det inte finns några lokala analyser som är vetenskapliga.

Men i Sverige är förändringen ändå i full gång sedan två år – allt beroende på att människor lyssnat på ”vetenskapen”.

Och även om det nu finns en vetenskaplig rapport – som vi berättade om i går – som visar att nötkött och fläsk är bättre för svensk miljö; en rapport som utgår från svenska förhållanden, så lever de av Rockström skapade föreställningarna kvar i media och i människors tankar.