I veckans nyhetssvep från Ukraina berättar vi om att en amerikansk journalist gripits i Ryssland, misstänkt för spioneri. Västerländska pansarvagnar anländer till Ukraina, men kriget kan inte vinnas på flera månader. Och Mark Hamill lånar ut sin röst till en app som varnar för ryska flyganfall.

Amerikansk journalist gripen i Ryssland

Den amerikanske journalisten Evan Gershkovich har gripits i Ryssland misstänkt för spioneri. Han besökte Jekaterinburg för att skriva om Wagnergruppen för Wall Street Journal.

Han är misstänkt för att ha samlat information om en av enheterna inom det ryska militärindustriella komplexet, där det finns statshemligheter, enligt underrättelsetjänsten FSB. Han påstås också ha agerat på uppdrag av den amerikanska regeringen.

Gershkovich har bott i sex år i Moskva och arbetat som korrespondent i Ryssland. Han är född i USA av två föräldrar som var medborgare i Sovjet. Att han anklagas för spioneri är ovanligt, då västerländska journalister ytterst sällan blir det i Ryssland. Men många korrespondenter lämnade landet när kriget bröt ut i fjol.

https://twitter.com/RSF_RUG/status/1641359709574770690

Hund äter ryskt ben

En obehaglig video från kriget visar hur en hund gnager på ett ben som tillhört en död rysk soldat. Videon dök upp på Telegramkanalen Cargo 200, där ukrainare delar bilder och filmer av obscen natur, som döda fiendesoldater, oftast med grova och sarkastiska kommentarer till.

https://twitter.com/nypost/status/1641111741667979268

Cargo 200 är den ryska militärens kod för transport av döda från slagfältet. I filmen kan man höra hur ukrainaren som filmar skrattar i bakgrunden.

Rysk officer mystiskt död

Överstelöjtnant Dmitrij Lisitskij hittades död i sitt hem. Dödsorsaken var en skottskada, men hur dödfallet gått till är inte fastlagt. Enligt Ukraina blev han likviderad som hämnd för att hundratals ukrainska soldater dödades under en reträtt 2014.

https://twitter.com/IuliiaMendel/status/1640271632651493378

Enligt Ryssland tog han livet av sig med ett jaktgevär, i sitt kök i hemmet i Stavropol. Han ska ha lidit av depression.

Reträtten 2014 handlade om ett överenskommet tillakadragande av ukrainska trupper från Ilovaisk i Donetsk. 366 dog, 450 skadades och 300 tillfångatogs av Lisitskijs bataljon. Han blev tilldelad Rysslands högsta militära orden 2015: Ryska federationens hjälte.

Det krävs mycket för att vinna kriget mot Ryssland

De första två av 14 Challenger-pansarvagnar har anlänt till Ukraina från Storbritannien. Dessutom väntar man på fler, plus Leopard 2 från Tyskland och M1 från USA. Fantastiska maskiner, så beskriver Ukrainas försvarsminister Olekseiy Reznikov gåvan från Storbritannien, enligt Daily Mail.

Men Philip Ingram, tidigare officer inom brittiska underrättelsetjänsten, skriver att det kommer krävas väldigt mycket mer för en faktisk vinst i kriget. Pansarvagnarna kommer göra skillnad, men någon vinst i kriget kan inte komma på flera månader.

Ukrainarna ska träna sig att använda pansarvagnarna på bara några månader, oftast tar det två år. Samtidigt har Ryssland ockuperat ungefär 40 000 kvadratkilometer land. Att ta tillbaka Krim skulle kräva en operation likt D-dagen. Varje kilometer land skulle behövas tas med stridskraft. Dessutom är en stor del av befolkningen där pro-rysk, vilket kan skapa problem.

Enligt Ingram är Ryssland helt överlägsna i mankraft och stridsmaterial, men sämre i ledarskiktet. Han tror också Ryssland bidar sin tid, inför valen i Storbritannien och USA nästa år. Vinner republikanerna i USA kan stödet till Ukraina minska kraftigt.

Mark Hamill lånar ut sin röst

En app som används för att varna för ryska bombningar använder sig av Mark Hamills röst. Hamill är mest känd för att ha spelat Luke Skywalker i Star Wars-filmerna. Nu har han lånat ut sin röst till den ukrainska appen. Man kan till exempel höra honom säga ”var inte oförsiktig. Din överdrivna självsäkerhet är din svaghet”.

https://twitter.com/s_hnizdovskyi/status/1641093369714683909

Chris Forsne mot Bulletin

Olika redaktioner har olika förhållningssätt till kriget i Ukraina. Chris Forsne är Frankrike-kännare och har skrivit för Bulletin. Men det är det slut på.

Anledningen är ett inlägg på Twitter:

https://twitter.com/chrisforsne/status/1638992726728364046

Det har tydligen fått chefredaktör Dan Korn att inte vilja publicera Forsnes texter om fransk politik. Forsne själv svarar ”min kommentar skrevs i ett annat läge av striderna. Inte för 33 minuter sedan. Du är djupt ohederlig. Men det förvånar knappast”. Hon riktar det sista mot Isabelle Eriksson, reporter på Bulletin.

Tongångarna mot Forsne är på en sällan skådad nivå. Moderate riksdagsledamoten Jan Ericson (i Ubbhult) påstår att hon på alla sätt vill försvara Putin.

https://twitter.com/Ericson_ubbhult/status/1639420148854530048

En annan person som anklagas för att ”tänka som Putin” är dramatikern Stina Oscarsson. Anklagelserna kommer från DN:s ledarskribent Amanda Sokolnicki.

Även åsikter som skrevs för flera år sedan granskas nu. Kina-experten Jojje Olsson lyfter fram att Åsa Linderborg 2016 skrev att Nato är ett större hot än Putin.

https://twitter.com/jojjeols/status/1631229157186351107

Aftonbladets kultursida var under hennes redaktörskap unik bland de stora och mellanstora svenska tidningarnas kultursidor. Hon hade en annan inställning till Israel-Palestinakonflikten och upplät utrymme till heterodoxa skribenter som Johannes Wahlström.

Det har gått ett år och några dagar sedan kriget i Ukraina inleddes.

Eller?

Egentligen har strider pågått i Ukraina i åratal, utan att det uppmärksammats i någon högre utsträckning av media. Artilleribeskjutning och bombningar. Bortförda människor. Döda i skyttevärn. Tortyr.

Redan där borde vi stanna upp och tänka efter.

Vilken bild ger oss media av världen? Hur många artiklar har du läst om de striderna – om vad som hände då? Vad har du kunnat läsa och se om bakgrunden?

På Morgonposten har vi under det år som gått haft dagliga uppdateringar om kriget. Från och med i dag övergår vi till en annan form av bevakning av kriget.

Under året som gått har vi som arbetat med att följa kriget kunna märka en tydlig förändring i nyhetsbyråernas och därmed andra mediers rapportering.

Utlandsbevakning i dag i Sverige består i mångt och mycket av att referera vad Reuters, Bloomberg eller AFP väljer att skicka ut (det är ungefär som ekonomijournalistiken som består av referat av pressmeddelanden från företag och myndigheter).

Från början var man i medierna någorlunda noga med att i rapporterna markera när det rörde sig om uppgifter som var obekräftade – vare sig det rörde läget vid frontavsnitten eller videos som sades visa det ena eller andra. Det tillståndet varade ungefär två månader.

Sedan gick nyhetsbyråernas rapportering in i en ny fas. Tidigare hade uppgifter från Washington, Bryssel eller Kreml om kriget alltid inletts med ett ”hävdar”, ”påstår” eller ”uppger”. Som en markering av att det var en stridande part som gav sin syn på skeendet.

Nu började ”hävdar”, ”påstår” eller ”uppger” i samband med amerikanska uttalanden försvinna. ”Källor i Vita Huset” eller ”källor i Pentagon” blev i nyhetsbyråernas rapportering självklara sanningar. Den amerikanska analysen blev den gällande.

Samtidigt hängde ”hävdar”, ”påstår” eller ”uppger” kvar när det gällde uttalanden från Kreml.

En journalist utgår alltid från att de deltagande parterna i ett krig ljuger. Allt annat vore tjänstefel när det gäller dem som leder sitt land i krig, något annat ska man inte förvänta sig. Det gäller att finta och lura fienden, samt hålla moralen uppe på den egna sidan.

Men den journalist som inte utgår från att så ser verkligheten ut begår också tjänstefel. Eller är dum och lat. Eller allt på samma gång.

Eftersom de stora nyhetsbyråernas rapportering förändrades i denna riktning syntes det tydligt i svenska medier, och bilden av vad som hände – och vad som skulle kunna hända blev alltmer obegriplig.

Den senaste tiden har det hela blivit än mer absurt. När president Biden i veckan på årsdagen av krigets inledande höll tal refererades det i medierna som om Moses kommit ner från berget Sinai och uppenbarat sanningen. Ungefär samtidigt höll president Putin ett tal av samma orsak – och ett bra exempel på hur det refererades i medierna fick vi i P1:s morgonnyheter. Studioreportern frågar vad Putin sagt i sitt tal och Sveriges Radios Rysslandskorrespondent sammanfattade det ungefär så här: ”Han sa att Ukraina som stat skulle utplånas. Sedan var det de gamla vanliga lögnerna”.

Den som läst talet har mycket svårt att upptäcka någon formulering som påminner om att Ukraina skulle utplånas. Och att lite sorglöst avfärda ett långt tal uppbyggt kring historiska resonemang som ”lögner”, är lite slött. Givetvis var det ett propagandatal i eget intresse – och ska just därför analyseras, förklaras och uttolkas. Bidens tal behandlades inte alls på samma sätt utan vördsamt och underdånigt.

Underdånigt

Den journalist som ska behandla Bidens tal och inte tar i beaktande att den amerikanska administrationen de senaste årtiondena invaderat länder och ljugit om orsaken, på presskonferenser, i uttalanden och till och med inför FN – som när det gällde Irak – är inte journalist utan skulle med fördel kunna ersättas med en AI-skribent som säkert skulle vara mer tillförlitlig.

När detta skrivs pågår God morgon världen i P1. Där uppenbarar sig ett annat fenomen som varit märkbart de senaste månaderna. Den totala bristen på logik. I inledningen på programmet sägs det att ”hela världen nu står enat bakom Ukraina”. En liten stund senare diskuterar programledaren med en panel, och frågan är: vad händer om Kina mer aktivt går in på Rysslands sida?”. Nyss var hela världen enad, nu oroar man sig för vad Kina, som utgör en försvarligt stor del av världen, ska göra. Heller nämns inget om att Indien, Iran, Pakistan, Sydafrika samt större delen av Latinamerika inte visat något större intresse av att utsätta Ryssland för sanktioner.

När de som är verksamma i medierna kopplar bort den förmåga till logiskt tänkande de händelsevis begåvats med tar känslorna helt över – vilket fungerar utmärkt i medierna eftersom de helst vill få läsare, lyssnare och tittare genom att presentera faror, hot och katastrofer.

Sensationslystnaden i medierna har tidigare understött hysterin kring corona och klimat. Nu har ännu en kommande storkatastrof förts upp på listan över dödliga hot; den galne mannen i Kreml som när som helst kan trycka på den röda knappen och starta kärnvapenkrig därför att han vet att han ändå kommer att dö på grund av någon av de oräkneliga diagnoser som han begåvats med av någon notisskrivande vikarie på utrikesdesken; cancer i testiklarna, i bukspottkörteln, i sköldkörteln, tumör i hjärnan, Parkinsons, första stadierna av demens. Det är några av de diagnoser som lanserats i medierna.

I uppammande av hysteri spelar flykting- och offerintervjuer en viktig roll. Svenska journalister på plats i Ukraina (givetvis långt bakom frontlinjerna) verkar ägna all sin tid åt att intervjua flyktingar.

Ingen, absolut ingen tvivlar väl på att människor i Ukraina lider av kriget och dess följder.

Ny inriktning

Men vilken kunskap får du egentligen av att lyssna på den 412:e intervjun med någon som varit med om ett raketanfall eller tvingats lämna sitt hem?

Än mer problematiskt blir det när de intervjuade offren får göra analyser av vad som händer – och vad som kommer att hända. Hur ska vi bedöma vad de vet och förstår?

Allt detta gör att den samlade bilden av kriget bara bidrar till att det som händer blir obegripligt.

I vår fortsatta bevakning av kriget kommer vi att koncentrera oss på vad som i medierna så populärt kommit att kallas ”faktagranskning” av ”fake news”. Av någon anledning ägnar man sig inte åt detta när det gäller kriget i Ukraina. För oss spelar det ingen roll om uppgifterna kommer från Kreml, Washington, Kiev, Bryssel eller Rosenbad. Vi kommer att sträva efter att blottlägga vad som är ologiskt, opålitligt och obegripligt.

Vår uppgift som journalister är att granska alla parters påståenden om kriget, dess förlopp, och förhistoria. Inte att använda propaganda för att pumpa ut sensationella påståenden som vädjar till känslor – och som därmed skrämmer och förlamar den som läser, lyssnar eller tittar.

Anrika The New York Times är hårt ansatta av extern och intern kritik för sin bevakning av transfrågor. Över 1 000 medarbetare och tusentals läsare skrev under ett öppet brev, som sedan försvarades av tidningens egen fackklubb. I det närmaste ett förräderi mot den journalistiska etiken, anser ledande profiler för tidningen. Men, vem kommer vika ned sig?

Det började med att över 1 000 medarbetare och tiotusentals läsare undertecknade ett öppet brev, kritiska till hur tidningen skriver om transsexuella, icke-binära och andra sexuella minoriteter. Bland underskrifterna hittar man Chelsea Manning, Cynthia Nixon och Roxande Gay.

Från tidningen menar man dock att man skriver på ett nyanserat och rättvist sätt. En tidning och en aktivistgrupp som Glaad har olika fokus. NYT bedriver journalistisk verksamhet, där bevakningen av transfrågor innehåller många olika vinklar, skriver man.

Det man får mest kritik för är 15 000 ord på förstasidorna där man bevakat debatten kring medicinsk behandling av trans-barn.

De senaste månaderna har Republikanska politiker i USA kommit med fler förslag som begränsar barns möjlighet att påbörja behandling i kommunala skolor, och vuxna transpersoners möjlighet till behandling av läkare.

Man pekar i brevet på att tidningen har citerats som förespråkade av en lagstiftning som är anti-trans, till exempel en från en chefsåklagare i delstaten Alabama.

Man är också kritisk till att tidningen skriver att mångfalden av könsidentiteter är någonting nytt. Och att tidningens styrelse nu gör om samma misstag man påstås ha gjort när gayrörelsen var ny och under Aidsepidemin.

Även HBTQ-gruppen Glaad skrev ett andra brev, där man kallade tidningen för oansvarig. Över 100 organisationer och offentliga personer kräver att NYT ”slutar publicera osakliga och anti-transsexuella artiklar”. Och att man ska hålla möten med ledare för transgemenskaperna varannan månad.

Chefredaktören Joe Kahn och redaktören för ledarsidan Kathleen Kingsbury skrev i ett internt meddelande till personalen att tidningen har en strikt policy som förbjuder dess journalister från att kritisera varandra offentligt.

Men tidningens fackklubbsordförande Susan DeCarava menar att medarbetarna har en kollektiv rättighet att höja rösten om missförhållanden på arbetsplatsen.

Från ledande personer på tidningen anser man att fackklubbens ledare nu bestämt sig för att underminera den etiska och professionella grund som krävs för en oberoende journalistik.

Vi är journalister, inte aktivister, skriver man.

I ett uttalande till Vanity Fair svarar DeCarava att man är fast beslutna att representera varje medlem på ett rättvist sätt. Man säger att man inte tar ställning i sakfrågan, men att varje medlem har rätt att arbeta på en arbetsplats som är hälsosam och fri från trakasserier och diskriminering.

Man säger också att om tidningsledningen bestraffar medarbetare som skrivit under protestbrevet bryter man mot federal lag. Och menar att det är en fråga om arbetsmiljö, där man har rätten på sin sida att försvara anställda som är HBTQ.

Som lök på laxen har också konflikten intensifierats av att man samtidigt publicerat en kolumn på ledarplats där man försvarar J K Rowling. Rowling är under hård kritik från trans-rörelsen, något vi rapporterat om här.

James Gordon Meek är en prisbelönt journalist som arbetade för ABC News i nio år. Han var producent med inriktning på grävande journalistik om nationell säkerhet. Den 27 april gjorde FBI husrannsakan mot hans lägenhet i Arlington, Virginia. Meek har efter det inte gjort något väsen av sig i offentligheten och hans kollegor vet inte var han är. Mitt i arbetet på en bok om USA:s kontroversiella tillbakadragande från Afghanistan försvinner han. Boken ges sedan ut, men utan Meek som medförfattare.

Det sista livstecknet i offentligheten från Meek var ett svar på ett inlägg på Twitter.

https://twitter.com/meekwire/status/1519239810921160704

Diskussionen på Twitter rörde CIA-agenten Marc Polymeropoulos uttalande, om att Ukrainas militär var framgångsrik mot ryska styrkor. Med hjälp av USA.

Meek har själv en fot i båda läger, då han tidigare var rådgivare i frågor om kontraterrorism för House Homeland Security Committe. Det är en kommitté i Kongressen som arbetar med inrikes säkerhetsfrågor.

Han var mycket intresserad av militära frågor, och kom med många exklusiva reportage på ämnet terrorism. Till exempel avslöjade han en lyckad antiterroroperation i New York City. Och att armén försökt dölja att soldaten Dave Sharrett II mördats av en överordnande, löjtnant Timothy Hanson, i Irakkriget 2008.

Det sistnämnda fallet blev mycket stort och gav honom chansen att träffa dåvarande presidenten Barack Obama. Vid tillfället för försvinnandet arbetade han på en bok om den amerikanska militärens tillbakadragande från Afghanistan 2021. Ett tillbakadragande som var kantat av tumult och skandaler.

Grannen John Antonelli bevittnade tillslaget mot Meeks lägenhet, belägen i ett bra område i Arlington, Virginia.

Utanför huset stod det ett bepansrat fordon, en olivgrön Lenco BearCat G2. Den modellen avnänds ofta av säkerhetstjänsterna i landet. Några polisbilar från Arlington County fanns också på plats. Alla övriga bilar saknade märkning, ingenstans stod det att det var FBI. Antonelli såg minst tio tungt beväpnade personer på platsen, och hela tillslaget var över efter ungefär tio minuter.

De flesta som skulle se det gröna fordonet skulle tro det var en slags pansarvagn. Men jag vet att det var en Lenco BearCAt. Det fordonet är konstruerat för att man ska kunna hoppa ut ur det, så det går att utföra ett tillslag under den tiden (tio minuter). Det kan ge moteld, om det blir beskjutet, berättar han för Rolling Stone.

Källor berättar för tidningen att FBI hade Meek som mål. En representant för FBI berättar att man var på plats på adressen där Meek bor, den 27 april. Där utförde man en husrannsakan, på order av en åklagare från Virginia Eastern District Court. Men mer vill man inte säga, eftersom det pågår en utredning.

En ny lag från i fjol gör gällande att vice riksåklagare måste godkänna tillslag mot journalister. Alltså bör den nuvarande vice åklagaren Lisa Monaco godkänt tillslaget mot Meek. Det är det enda sättet att få ett undantag från lagen om att federala åklagare är förbjudna att beslagta dokument som tillhör journalister.

Det är dock inte det första gången det sker sedan Joe Biden tillträdde som president. Vilket vi får återkomma till.

Meeks grannar har inte sett till honom sedan husrannsakan och hans lägenhet verkar vara obebodd. Och fastighetsvärden ville inte bekräfta om han har flyttat.

ABC:s egna grävande journalister säger till Rolling Stones att de inte har en susning om var han befinner sig. Men en chef säger att han sagt upp sig, och inte arbetat för nyhetskanalen på flera månader.

Uppgifter gör gällande att FBI hittat säkerhetsklassad information på Meeks laptop. Något som verkar konstigt, då journalister vanligtvis inte förvarar sådan information direkt på sin dator.

Och Meeks advokat Eugene Gorokhov är ovetandes om sådana uppgifter. Om han skulle sitta på säkerhetsklassad information, skulle det vara i linje med hans arbetsuppgifter som grävande journalist, säger Gorokhov. Meek arbetade trots allt med att granska staten. Han säger också att det är högst olämpligt och olagligt för statstjänstemän att läcka information om en pågående utredning. Och att Justitiedepartementet omgående borde hitta den person som läckt till media.

Mysteriet kring Meek blir dock än mer intressant. Boken han arbetade på försvann både från hans sociala medier, och hans namn från förlaget Simon & Schusters hemsida. Han skrev den tillsammans med Scott Mann, en pensionerad Green Beret (grön basker, ges till soldater inom specialförband). Boken gavs ut i augusti, med enbart Mann som författare.

Mann blev kontaktad av Meek i våras, som då meddelade att han hoppade av bokprojektet på grund av personliga problem. Han har inte hört av Meek sedan dess.

Fortsättning lär följa, både Meek och FBI lär har saker att förklara för allmänheten. Frågan är dock hur andra grävande journalister påverkas. Kan man granska känslig information utan riskera bli föremål för utredning? Men Meek är dock inte den första att få sitt hem genomsökt av FBI.

Farligt att granska den yttersta makten

För ungefär ett år sedan gjorde FBI husrannsakan mot journalisten James O’Keefe. O’Keefe är chef för Project Veritas, som specialiserat sig på att granska politiker och andra med dold kamera. Man har genom åren gjort ett flertal avslöjanden av politiker i det demokratiska partiet och högt uppsatta personer inom mediebolag som CNN.

Anledningen till tillslaget mot hans bostad stavas Ashley Biden, dotter till presidenten. Hennes dagbok kom att hamna i Project Veritas ägo, och delar av den påstås innehålla beskrivningar om misstänkta sexuella övergrepp. Från federala myndigheter betrakade man dagboken som stulen, utredningen genomfördes av FBI och federala åklagare på Manhattan.

Även då verkar det funnits en läcka från myndigheterna till media. The New York Times kontaktade O’Keefe bara timmen efter räden och hade information om vad FBI letade efter. Dagboken hamnade hos Project Veritas, som aldrig kunde bekräfta innehållets sanningshalt, utan lät det förbli opublicerat. Man hörde också av sig till justitiedepartementet om saken för att visa att man inte begått något brott. Men det hjälpte inte, FBI valde i stället att slå till under tidig morgon.

Saken borde hanterats på statlig nivå, menar Fox News juridiska expert Gregg Jarrett. Dessutom finns det en rejäl intressekonflikt i att det handlar om Joe Bidens dotter. Presidenten utser själv riksåklagaren och har nära kontakt med justitiedepartementet.

Tokyo Vice är en rafflande tv-serie om en ung amerikan som mot alla odds blir kriminalreporter på en tung japansk tidning. För att få till det ultimata knäcket måste han bryta mot konventioner, både kulturella och etiska. Han beblandar sig med maffian och korrupta poliser, men samtidigt som han närmar sig målet så flyr han allt längre från sig själv.

Serien är producerad av HBO och huvudperson är Jake Adelstein (Ansel Elgort), en ung man från Missouri som just avslutat tre år av litteraturstudier i Tokyo. Hans ambitioner är dock skyhöga. Han vill bli journalist, och tar ett inträdesprov till den mest prestigefyllda tidningen i Japan. Det klarar han med bravur, exceptionellt bra för att bara ha varit i landet i tre år. Men att som västerlänning ta sig in tidningsbranschen visar sig vara en utmaning.

Under anställningsintervjun blir han utsatt för det som samtidens vänsterakademiker kallar för rasifiering. Inte nog med att han är från USA, hans judiska påbrå påpekas också. Dubbel rasifiering.

Styr inte judarna hela världen?, frågar en av höjdarna på tidningen under anställningsintervjun. Jake skämtar enkelt bort detta. Humor är ett sätt han tacklar sitt uppenbara utanförskap som den udda fågel han är. Men han har också en stark vilja att bryta mönster, som ofta går över i dumdristighet.

Jake blir utpekad som gaijin (japanska för utlänning), och vissa på tidningen tror i början att han gått fel, eller är en infiltratör. Två kollegor, också nyanställda, skämtar om att han arbetar i lönndom för Mossad, Israels underrättelsetjänst.

Vi får veta att Jake egentligen heter Joshua, men inte vill bli kallad det. Eventuellt för att Joshua låter mer judiskt än Jake, detta sägs dock aldrig explicit i serien. Han har haft ett bråk med sin far, som han vägrar ha kontakt med sedan han flyttat till Japan. Modern ringer regelbundet och är mycket orolig, hans syster lider av psykisk sjukdom. Han får kassettband med inspelningar regelbundet av systern, där allt verkar normalt. Under seriens gång blir samtalen hem färre och färre.

Den komplicerade relationen till sin familj, och det faktum att han brutit tvärt med sitt tidigare liv, är något han delar med seriens två andra huvudkaraktärer, amerikanen Samantha och yakuza-gangstern Sato.

När folk påpekar att Jake är från USA svarar han konsekvent med att han faktiskt är från Missouri. Detta tycks viktigt för honom, han vill inte vara en generisk amerikan. Hans judiskhet påpekas ett fåtal gånger till i serien. Man får ingen explicit förklaring till vad det betyder för honom.

Jakes huvudfokus blir tidigt att bli en nod mellan sin tidning, polisen och den japanska maffian, yakuzan. Han har identifierat problem i systemet, och vill bli den som tar kriminaljournalistiken till en ny nivå.

Det tröga och närmast orwelliska systemet symboliseras främst genom hans avdelningschef Baku (Kōsuke Toyohara), som regelbundet skäller ut honom när han bryter mot konventionerna för japansk journalistik. Chefen kallas mellan skål och vägg för en rasistisk nationalist. Han ogillar uppenbart att ha en gaijin på tidningen.

Jake skriver om ett mord där en man hittats med ett svärd rakt igenom överkroppen. Enligt Baku är det dock förbjudet att skriva ut det som ett mord, då polisen i sin rapport ännu inte bekräftat att så är fallet. För Jake blir detta obegripligt, men han böjer sig, för att inte riskera sparken.

Jakes närmaste överordnad är Emi (Rinko Kikuchi). Hon är betydligt mer tillåtande i sin attityd, och tror på hans potential. Det visar sig sedan att hon är av koreansk börd, men håller detta hemligt. Det finns som bekant ett ogillande av koreaner i Japan, många håller det hemligt och tar japanska namn.

Det finns en tydlig symbolik i att den som tror mest på Jake på tidningen är en kvinna som etniskt inte är japan, men den som ogillar honom mest är en nationalistisk äldre man.

Samantha (Rachel Keller) är ledare för de anställda kvinnorna på en exklusiv nattklubb. Vackra västerländskor och japanskor är sällskapsdamer till rika japanska affärsmän, som äter middag eller pimplar champagne. Precis som Jake är hon på flykt från sitt förflutna. Hon kom till Japan som mormonsk missionär och arbetade som engelskalärare. Hon snuvade dock sin församling på pengar och startade på helt ny bana, på nattklubben som är under kontroll av yakuzan.

Det är också där hon träffar Jake, med vilken hon under serien har en gryende romans. Den förblir dock bara i förstadiet, i stället blir hon tillsammans med Sota, yakuza-medlemmen som övervakar verksamheten på nattklubben. Det är också Sota som blir Jakes kontakt till yakuzan, utan att han vet om hans relation med Samantha.

Samantha har precis som Jake ett komplicerat förhållande till sitt förflutna, som kommer i kapp henne när en man utsänd av hennes far plötsligt dyker upp.

Sota (Shô Kasamatsu) har precis börjat komma upp sig i sin yakuza-klan. Vi får genom hans interaktioner med sin boss och andra överordnade förstå vad heder innebär, hur man bär sina misslyckanden. Sota får också lära sig den hårda vägen vad det innebär att ta någons liv, och har tydliga problem med sin aggression. Man får veta att han lämnat sin familj, men att han av sin far fick lära sig göra omelett. Hans far var mycket hård mot honom, man kan ana att det satt sina spår. Även Sota får under seriens gång veta att det är mycket svårt att fly sitt eget förflutna.

Den sista komponenten i dramat är polisen. Hiroto (Ken Watanabe) är en erfaren polis, med djupa kontakter till yakuzan. Han har två döttrar och ett normalt familjeliv, en av få i serien med en till synes sund livsstil. Samtidigt är livet som kriminalpolis en lek med elden. Att spela ut yakuza-klaner mot varandra och samtidigt vara lagens väktare visar sig vara en svår balansgång. Hiroto får en nära relation till Jake, som han kallar sonen han aldrig fick.

I slutet av serien tvingas tre huvudkaraktärer att möta sitt förflutna, samtidigt som deras liv och karriärer riskerar förstöras. Två av dem tar sig igenom prövningen med livet i behåll.

Reflektioner

En udda sak med serien är att trots att den utspelar sig på mitten av 1990-talet är det väldigt många som behärskar en duglig nivå av engelska. Dialogen är ganska jämnt fördelad på engelska och japanska. Trots att alla västerländska skådespelare har lärt sig sina repliker på japanska mycket bra har man ökat andelen engelska. Förmodligen för att göra den mer aptitlig för en västerländsk publik.

Seriens exekutiva producent är Michael Mann, känd från tv-serien Miami Vice (1984–89) och filmen Heat (1995). Rekvisita, ljussättning, omgivningar i Tokyos nattliv och undre värld är mycket bra. Detaljerna känns autentiska och det är en mindre nostalgitripp tillbaka till sent 90-tal. Det gäller inte bara klädsel utan även musik. Sota har fattat tycke för Backstreet Boys och anser I Want It That Way är den bästa låten som någonsin gjorts.

Det röks också konstant i serien, man har inte försökt sudda ut den detaljen för att blidka dagens hälsotrender. Det dricks också friskt, inte minst då serien till stor del utspelar sig i restaurang- och nattklubbsmiljöer.

Ansel Elgort är 193 centimeter lång och tornar upp sig rejält över japanerna, särskilt i utomhusscenerna med mycket folk runtomkring. Men en stor del av de manliga skådespelarna är över 180 centimeter, vilket är ovanligt för japanska män. Det kan ha varit en medveten strategi under rollsättningen, för att undvika att Jake konstant ser ut som en jätte vid sina motskådespelare.

Mycket i serien kretsar kring Jakes förmåga att ta sig in i slutna sammanhang och komma ut på andra sidan, med en bra story i bagaget. Vissa händelser är spektakulära och när man vet att det är baserat på en verklig historia blir det ännu mer intressant. Men, hur verklig är historien egentligen?

Kolla aldrig en bra historia

Serien är baserad på boken Tokyo Vice: An American Reporter on the Police Beat in Japan, från 2009, skriven av journalisten Jake Adelstein. Adelstein föddes som Joshua Lawrence Adelstein i Columbia, Missouri.

Han blev den första icke-japanska journalisten på Yomiuri Shimbun 1993, där han arbetade i tolv år. Numera är han frilansare och skriver för Daily Beast, Vice News och The Japan Times, bland andra.

Hans stora scoop var när han avslöjade att fyra yakuza-bossar hade rest till sjukhuset UCLA Medical Center i Los Angeles för att genomgå levertransplantationer. En av dem, Tadamasa Goto, fick inresetillstånd till USA mot att bistå FBI med information om yakuzan och deras internationella verksamhet.

Mest pikant för sjukhuset var att man tillåtit de fyra bossarna gå före i kön för transplantation. För detta hade man fått generösa ekonomiska donationer. Dessutom var den information som FBI fick i princip substanslös.

Adelstein blev något av en kändis efter detta och karriären fick sig en rejäl skjuts. Hans självbiografiska bok var först tänkt att bli film, med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Det blev dock inget med det, men det blev i stället en tv-serie i åtta avsnitt. Det är för närvarande oklart om det blir en andra säsong.

Sedan tv-serien kom på tapeten har boken hamnat under lupp. The Hollywood Reporter (THR) belyser i en mycket underhållande artikel en mängd tveksamma uppgifter och utsagor om vad den ena och den andra viktiga personen har sagt och gjort.

Det finns bland annat frågetecken kring om Adelstein använde sina färdigheter i aikido för att misshandla en av yakuzans dörrvakter. Han påstår också att hans kvinnliga informanter krävde sex i utbyte mot information, en ska till och med ha betalat honom 1 000 kronor för nöjet.

Ingenting i boken är påhittat, bedyrar Adelstein när han intervjuas av THR. Bara namn och nationalitet har ändrats, inte händelseförlopp.

En av Adelsteins kollegor som nybliven reporter var Tsuji, som numera är författare och professor i litteratur på Kyotouniversitetet. Han menar att Japan i grunden fungerar genom sina system, och att Adelstein inte hade kunnat skriva ut händelser exakt som de skedde. Att det finns överdrifter är därför självklart, men en anledning till att han är så intressant som person. Han bar alltid spexiga kavajer och slipsar, till skillnad från kollegorna som var mer återhållsamma.

I boken beskriver Adelstein hur han, med två chefers medgivande, jobbade under täckmanteln att han var en iransk vän till en person misstänkt för mord. Högst osannolikt enligt Tsuji, som säger att inte ens poliser använder sig av sådana metoder. Han vill dock inte påstå att Adelstein ljuger, utan säger sig vara ovetandes om detta stämmer eller inte.

Skaparna av tv-serien tar lätt på kritiken, då serien bara är inspirerad av boken. Mycket har lagts till, så det finns substantiella skillnader i historien. En icke namngiven bekant till Adelstein, tidigare officer inom amerikanska marinkåren, ger stöd för hans påståenden om att leva under dödshot från yakuzan. Speciellt Goto-klanen, kända för att inte följa yakuzans normala riktlinjer, är inga man vill stöta sig med.

Adelstein hade under fem år en extra stark hotbild mot sig. Han var dock aktiv i media, och lät sig intervjuas i sitt hem av Lara Logan för CBS 60 Minutes. Där påstod han att hans lägenhet var bepansrad, då yakuzan hade krypskyttar redo att mörda honom. Yakuzan använder sig dock bara av knivar, svärd och pistoler, krypskytte är en okänd metod. Adelstein menar dock att uttalandet var menat som ett skämt, men att det inte verkade gått fram.

Det finns fler exempel på märkliga citat och händelser i artikeln. Undertecknad har själv inte läst boken och kan därför inte göra en bedömning av om tv-serien tagit med saker som är uppenbart påhittade. Något som är helt klart är att det är bra underhållning, från en kultur som vanligtvis är mycket svårforcerad för en utlänning.

Kanske var det just en karaktär som Jake Adelstein, med både läshuvud, stark vilja och en måhända något uppblåst självuppfattning, som kunde nå Japans under värld. Och komma undan med livet i behåll. Dessutom fick vi andra en underhållande tv-serie på kuppen. Man ska inte klaga, och givetvis aldrig kolla en bra story.