Ibland har jag en förståelse för att man måste bygga sig en egen värld.

Föreställ er någon som ser ut som en kringresande mycket småvuxen krumbent positivhalare, en av dem som man fortfarande kan stöta på längs med La Canebière i Marseille, där de vevar sina gatuorglar, samma dänga om och om igen för att få oss att stanna till och skänka en slant.

Tänk er nu att denne positivhalare föreställer sig själv som en egentligen ståtligt välväxt, muskulös, och mycket intelligent person. En kombination av James Bond och Herodotus återfödd som journalist.

Hur hanterar vår positivhalare denna skillnad mellan vad han är och vad han tror att han är?

Ja, ni förstår förstås att det är Jan Guillou vi ska prata om – och hur han byggt sig ett alldeles eget universum där han är alltings betvingare, och samtidigt detta universums historieskrivare. Jan sätter sig vid sin gamla skrivmaskin av märket Adler, och det blir ungefär som i Första Mosebok:

”Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.”

Skillnaden är förstås att Guillou kallar dagen natt, och natten dag.

Allt blir förvänt.

Som förväntat när han skriver och skapar.

Ola Holmgren, professor i litteraturvetenskap, tar sig an Guillous författarskap i sin nyutkomna bok Riksfilistern (Karneval förlag).

I sin synnerligen läsvärda studie skjuter Holmgren in sig på att Guillou saknar förmåga att i verklig mening skapa romaner –  hur många böcker Guillou än skrivit, och hur bra de än sålt.

Genom många exempel hämtade från boksviterna om Carl Hamilton, tempelriddaren Arn och släkten Lauritzen påminner oss Holmgren om att Guillou inte kan skriva dialoger, och saknar förmåga att levandegöra miljöer. Guillous dialoger gör att mina egna samtal med ChatGPT framstår i än mänskligare dager.

Att skriva dialog kräver (åtminstone) att man lyssnar på andra människor, samtalar med dem i verklig mening, att man är nyfiken och lyhörd.

Men Guillou är inte intresserad av hur andra människor uppfattar omvärlden, han är enbart intresserad av hur andra uppfattar Jan Guillou, och att de då förstår storheten hos Jans gestalt och gärning.

När det gäller skildringen av miljöer och historiska skeenden nöjer sig Guillou med att kondensera andras beskrivningar. Hans texter är enbart reflexer, aldrig följden av han reflekterat över det han läst, och han redovisar synnerligen sällan vilka underlag han använt och kokat ner (eller sönder), och de gånger han gör det kritiseras han med rätta för att ha förvrängt materialet.

Vem minns inte när Guillou lånade Jan Bergmans forskning om svenska kvinnliga underättelseagenter i Sekreterarklubben för att skriva sin egen Blå stjärnan?

Holmgren diskuterar hur Guillou i sin romansvit om släkten Lauritzen inte drar sig för att förvanska författares och tänkares texter för att sedan låta någon av sina uppdiktade figurer kritisera och förgöra den halmgubbe Guillou knåpat ihop. Som när den av Guillou skapade figuren onkel Oscar får förklara varför Ernst Jünger inte är riktigt frisk i huvudet. Guillou reducerar Jünger till en rätt korkad skyttegravsromantiker.

Guillou brukar skryta med hur hårt och disciplinerat han arbetar några månader per år med varje bok, men med tanke på hans metoder borde han faktiskt kunna pula ihop dem mellan hägg och syren, och sedan ha sommaren fri, för att snara hare eller vad han nu gör när han jagar. Jag märker under läsningen av Holmgrens bok att jag även börjar tvivla på att Guillou verkligen nedlagt alla de där djuren som står uppstoppade i hans hem. Inte så att han köpt dem på Amazon, men kanske på Darknet? Kan man ljuga friskt om hur det är i Irak under Saddam Hussein (i reportageboken Det nya Arabien, där vi får veta att tillvaron i irakiska fängelser är bättre än i svenska), eller om sin uppväxt (Ondskan, där den unge Jan klår upp allt i sin väg, för att avrunda med att ge den elake styvfadern en omgång) – då kan man nog även ljuga ihop historier om sin färdighet som jägare.

Holmgrens bok tvingar läsaren in i Guillous språk och sätt att konstruera sina romaner, han tar Guillou på allvar, och han är märkligt nog den förste som gör det.

Guillous tillkortakommanden som författare förklarar Holmgren med att Guillou är en representant för ”journalismen”, idéen om att en reporter är en person som har till att uppgift att avslöja och avtäcka det som sker i samhället, reportrar (om de är av rätta virket) tillhör en utvald skara som är unikt lämpade att för massorna förklara hur allt hänger ihop. Som Holmgren konstaterar är det en märklig blandning av elitism och populism.

En utövare av journalism ser likt Guillou gärna ner på författare eftersom de skapar med sin fantasi, använder sin inlevelseförmåga, är nyfikna på vad som driver en människa – eller ett samhälle.

Den som likt Guillou ägnar sig åt journalism är däremot autistiskt fixerad vid han eller hon anser vara fakta; de ska grävas fram, siktas, sorteras och presenteras. Sedan ska det hårddras och vinklas.

Det är detta arbetssätt Holmgen menar Guillou för in i romanförfattandet, och därför blir det bedrövliga böcker.

Problemet för mig i Holmgrens annars utmärkta framställning är att han ställer reportern mot författaren, som två typer som ägnar sig åt väsensskilt olika saker.

Och det är då det blir fel.

Den gode reportern måste liksom den gode författaren ha inlevelseförmåga, vara nyfiken, och alltid vara beredd att studera saker förutsättningslöst. Alltid utgå från saker som de verkligen utspelat sig och hänt. Efter det kan reportern sätta sig vid sitt skrivbord, vinkla och hårdra, och författaren sätter sig vid sitt skrivbord och sätter sin fantasi i rörelse.

Problemet med Guillou är att han aldrig närmat sig ett skeende eller en händelse förutsättningslöst – han vet på förhand vad han vill ha sagt, och sorterar fakta efter detta. De fakta som inte passar in bortser han från, och fattas fakta för hans sak hittar han på, och fantiserar.

Guillou fabulerar till och med när han för läsarna ska förklara hur han resonerade innan han började skriva Hamilton-böckerna.

Guillou skriver att han inspirerades av att Maj Sjöwall och Per Wahlöö i sin svit om Martin Beck tagit ”den amerikanska deckarformen”, flyttat över den till Sverige och där vridit den åt vänster.

Guillou säger sig då ha insett att han skulle kunna göra detsamma med den amerikanska spionthrillern.

Och för att visa hur mycket han vet om litteratur, och att det är möjligt att vrida en litterär genre från höger till vänster skriver Guillou:

”Den hårdkokta amerikanska deckarstilen präglades alltid av konservativa värderingar, ibland över gränsen till ren högerextremism.”

Men de som skapade den hårdkokta skolan – Dashiell Hammett och Raymond Chandler stod rätt långt till vänster, liksom andra, som kom senare i den första vågen av hårdkokta deckarförfattare, som Chester Himes och Ross McDonald.

Guillou svamlar alltså.

När det gäller romanerna om Arn skrevs de med ett huvudsakligt syfte, att visa för svenskar att muslimer vid tiden för korstågen var svenskarnas övermän – kulturellt, och i alla andra avseenden. Egentligen blir de kunskaper Arn inhämtat från muslimer i det heliga landet, liksom de muhammedaner han fört hit själva förutsättningen för att Sverige i framtiden alls ska kunna bildas.

Vad vi står inför i böckerna om Arn är en väldigt mångordig utläggning av Fredrik Reinfeldts påstående om att ”ursvenskt är bara barbariet”.

Det är heller inte alltför svårt att blottlägga det politiska syftet med Hamiltonböckerna och Lauritzen-sviten; det är i Hamiltonseriens fall att torgföra sjuttiotalsvänsterns svärmeri för efterblivna terrorstater och rörelser i tredje världen, och det går igen i Lauritzen-sviten, men där har Guillou till ståndpunkterna från 70-taget fogat de ideér som är viktiga för vänstern i dag; alltså blir det också feminism och hbtq-frågor. Det senare gör att vi tvingas genomlida en skildring av ett homosexuellt samlag – en text som är nästan smärtsamt pinsamt ila skriven och som borde få homosexuella att betacka sig för att få sina samlag skildrade av Guillou. Holmgren återger scenen utförligt, jag kan tänka mig att det skedde under ett muntert skrockande - han är tilltalande elak ibland mot offret för sin studie.

Guillous uselhet som romanförfattare är alltså inte betingad av att han är journalist som verkar i en tid av journalism, utan beror på att han är en usel journalist – det borgar för att de romaner Guillou levererar blir dåliga.

Men det finns ett moment till som formar – och deformerar – Guillous författarskap; och som Holmgren behandlar ett antal gånger; och det är Guillous självhävdelsebehov, hans hämndbegär och hans vilja att ställa sina alteregon i centrum för handlingen, vilket omöjliggör varje försök att skriva en verklig roman; skeendet måste ju konstrueras på ett vis som gör att Guillous alteregon framstår i bästa möjliga dager.

Vad vi ställs inför i Holmgrens verk är en i alla avseenden liten person – som dock för sina två senaste romaner – fått ovanligt god kritik på kultursidorna.

Det beror inte på att Guillou numera skriver annorlunda eller bättre – det beror i första hand på hans envisa motstånd mot all form av kritik av massinvandring och islam. Kulturfolket sluter den mångkulturella fronten och låter sig numera villigt anföras av Guillou, typ: ”ge gubben lite hygglig kritik den här gången, vi står ändå på samma sida i kulturkriget”.

Den goda kritiken kan också bero på att i de två senaste böckerna har Carl Hamilton och Erik Ponti uppnått pensionsåldern, och lite lallande jämmer om krämpor, ålderdom och svaghet gör väl att de yngre, men fysiskt klena kulturskribenterna kan identifiera sig lättare än förr med en Guillou-hjälte.

Men är då Guillou unik i Sverige i sin oförmåga att skriva romaner?

Inte alls.

Tyvärr.

Men Guillou är unik i sin förmåga att få genomslag för en förfalskad bild av världen, och av sig själv.

De andra usla författarna bidrar till en passiviserande fördumning av läsarna – men en som låter sig fångas av Guillou riskerar att i värsta fall bli en fördummad aktiv person.

De är värre.

Jan Guillou brukar ofta markera att han är lite finare än andra. Han har genom åren talat om ”oss” som bor  på Östermalm, och hur detta ”oss” utgörs av människor som är mer väluppfostrade och civiliserade än personer som befolkar andra stadsdelar i Stockholm. Guillou brukar ofta också fnysa åt människor som han menar genom sitt beteende anses visa att de är ”uppkomlingar”.

Det var därför med stort intresse jag lyssnade på den intervju SR:s P4 gjort med Guillou i dagarna. Jag tänkte jag skulle få lite goda råd så att jag när jag nästa gång förirrar mig in i Östermalmshallen inte omgående ska stämplas som den jag är, en alldeles vanlig tjej uppväxt i Hallstahammar.

Men jag blev lite förvånad. Under de fem första minuterna av intervjun lyckas Guillou säga saker som enligt Magdalena Ribbing avslöjar just en uppkomling.

Han skryter med hur rik han är, och berättar att han lagt ut tiotusentals kronor på kommande tågresor tvärs över Kanada. Han skräpper med hur berest han är: ”ett land jag varit i en sju, åtta gånger”. Han får med att han jagar: ”Jag har till och med fört in vapen i landet”, och han får med att han talar tre språk flytande.

En väluppfostrad människa skryter inte med sina pengar, sitt resande, sina språkkunskaper eller sitt jagande. Skrävlande om det egna levernet – det är sådant som moderna tiders influerare ägnar sig åt på Instagram, och det är just som ett sådant – mycket överårigt exemplar – Guillou framstår i början på den här intervjun.

Och inte blir det bättre under intervjuns gång. Guillou berättar att han aldrig tidigare haft problem med att resa in i Kanada, men nu har landet infört en elektronisk kontroll av inreseansökningar och då blev det stopp. AI:n frågar Guillou om han är dömd för något brott, och Jan förklarar i ett anfall av uppriktighet för AI:n att han dömdes för spioneri för 50 år sedan – efter sitt avslöjande av den av socialdemokraterna kontrollerade spionorganisation IB.

AI:n förklarar då för Jan att han måste leverera alla dokument kring fallet – i till engelska eller franska översatt form – så att AI:n kan gå igenom fallet. Fram tills dess är det ”nej”.

Jan berättar att han nu försöker hitta en ”mänsklig intelligens” på Kanadas ambassad som kan få honom insläppt. Vi får se hur det går.

Jan hade ändå tur med AI:n. Tänkt om den begärt en komplett CV. Då hade väl Jan rimligen fått ta med att han under en period var arvoderad av KGB. Då hade han nog kunna glömma den romantiska tågresan i skogshuggarnas och lönnsirapens förlovade land.

Jan lever lite i sin egen föreställningsvärld, något som också kännetecknar personer som vill verka finare än de är.

Han berättar att han och hustrun under Kanadaresan tänkt besöka ”den mycket exotiska platsen” Prince Edward Island.

Det är väl tänkt att jag som lyssnare ska dra efter andan och bli imponerad.

Men den som varit på Prince Edward Island har väl svårt att förstå vad Jan menar. ”Mycket exotisk”? Enligt officiell statistik besöks området av närmare två miljoner turister per år. Det bor lite mer än 100 000 personer där. Det innebär att det går 20 turister på en bofast invånare. Inte i klass med Ibiza, men många fler turister per invånare än Paris, som väl inte är en särdeles ”exotisk plats”.

Satsar Jan på att bli världens äldste influerare?

Influerare brukar ofta komma med råd om hur man ska klä sig och vårda sitt yttre, och Jan går i intervjun verkligen in i rollen, men han riktar sina råd till personer i sin egen åldersgrupp.

Vi får lära oss att äldre män inte bör släppa brakare offentligt – det är dock lite oklart om han anser att det är tillåtet om man är en yngre man.

Man får heller inte lukta illa, och man får definitivt inte visa sig utomhus orakad, ”framförallt på halsen och sånt där”. Vi får väl lämna öppet vilken del av kroppen Jan väljer att benämna med orden ”sånt där”, inte säkert vi vill veta.

Men just rakningsråden gör mig misstänksam. Min chefredaktör har berättar för mig att Jan aldrig haft någon skäggväxt att tala om, med redaktörens ord ”… han har alltid varit slät som en barnrumpa i ansiktet, när jag tänker efter även på bröst, armar och ben”.

Kan det vara så att Jan har ett livslångt komplex för detta och därför vill att alla män ska vara välrakade – då märks inte hans egen frånvaro av skäggväxt?

Men när det gäller uppfostran brister Guillou själv definitivt på en punkt. Flera gånger under intervjun hör man honom dricka kaffe. Nej, det är inte det diskreta ljud som kan uppstå i kontakten mellan kaffefat och kaffekopp, det är det sörplande som uppstår när Guillou dricker sitt kaffe. Men vad vet väl jag, kan kanske dricker sitt kaffe på bit och läppjar i sig kaffet från fatet.

Jan rekommenderar också äldre män att skaffa sig en käpp – för det har han gjort – då går man mer stadigt och riskerar inte att snubbla. Jan förklarar att han inte kan snubbla till på en promenad eller tappa balansen när han reser sig från ett restaurangbord utan att det blir skvallernotiser om att han är berusad.

Men vi är väl många som länge funderat på Jans förhållande till alkohol. Ett tag förklarade han att han ”går som en berusad anka” eftersom han hade opererat höften. Den operationen var i sin tur följden av att han hade ramlat i en hotelltrappa i Norge och brutit lårbenshalsen. Jans berättelse om den olyckan fascinerar mig fortfarande.

Jag upptäckte att Anne gick och bar på två ölflaskor och ett vinglas. Jag tänkte att så kan man inte ha det, så jag tvingade av henne en ölflaska för att det skulle gå lättare.

(Anne är den norska författarinnan Anne Holt).

Man frågar sig varför han nöjde sig med att bara ta en av ölflaskorna? En välbelevad man skulle väl ha tagit båda? Men det kanske var tur att han inte var så väluppfostrad för snart uppenbarade sig så att säga ett hinder i terrängren.

”Tre små trappsteg”.

Guillou snubblar.

I luften hann jag tänka ut att en gentleman inte krossar en ölflaska i en hotellkorridor. Jag ansträngde mig och lyckades rädda ölflaskan. Effekten blev emellertid att jag landade rakt på ena höften.

Guillou brukar alltid klaga på andra journalisters brist på exakthet, på att de broderar för mycket. Överdriver. Han har så rätt, men frågan är om han inte gör det själv i det här fallet. Snubblade han ”på tre små trappsteg” kan hans luftfärd inte blivit alltför lång, såvida han inte kom springande.

Guillou är dessutom bara en tvärhand hög så mycket till luftfärd kan det inte ha blivit. Ändå hinner han reflektera över hur en riktig gentleman beter sig i den situation han befinner sig i, samt vrida sig runt sin egen axel i 90 grader så att han landar på sidan. Inte bara en gentleman utan också en graciös och vig sådan.

Rörd till tårar – av sig själv

I P4-intervjun berättar Jan även att han sitter och skriver på en pjäs om Gustav III, och han berättar om intrigen som han själv verkar uppskatta högt, eftersom han då och då utbrister i ett gurglande skratt, och han blir så rörd av sin egen förmåga att skapa att han som han själv förklarar i intervjun ”får tårar i ögonen”.

Gurglande skratt och tårögd sentimentalitet när man pratar om sig själv? Vad jag ska säga om det? Jag nöjer mig med konstaterandet att det finns andre beteenden än vinglig gång som kan få mig att misstänka att någon dricker för mycket sprit.

För övrigt...

• På tal om alkohol. Det kan sluta med fängelse för 71-årige artisten Roger Pontare. Nu har åklagaren beslutat sig för åtalet ska rubriceras som grovt rattfylleri.

Vilket kanske inte så underligt med tanke på att Roger körde upp på en trottoar med 1,7 promille i blodet, men visst höll han sig till gatan också under färden – men då körde han mot enkelriktat, han lyckades också köra på en refug, samt vingla över körbanan.

Men vad gör man inte för att komma hem när man vaknat på hotell efter en blöt festkväll – så har Roger förklarat orsaken till sin berusning och farliga biltur. Han hade en alkoholmätare i bilen men valde att inte använda den.

Maxstraffet för brottet är numera tre år i fängelse. Det är andra gången Roger åkt fast för rattfylleri. Förra gången var 2007, då han hade 0,62 promille.

• En del är inte så noga med vilka alkoholhaltiga drycker de dricker. Andra låter sig styras av sina politiska preferenser. När Kid Rock fick veta att bryggerijätten Anheuser-Busch skulle samarbeta med den manliga transaktivisten Dylan Mulvaney och placera hans ansikte på Bud Light-burkar vandrade Kid Rock ut i naturen.  Där staplade han upp Bud Light-burkar, och pangade sedan loss på dem med ett automatvapen. Vad han tänker dricka istället framgår inte av videon.

Människor fattar avgörande beslut mycket snabbt nu för tiden. Häromdagen fick en man i England könsorganet – hela paketet – bortopererat. Han ville bli kvinna. Strax efter att han vaknat upp ur narkosen insåg han att han inte alls ville vara en hon. Så nu har han stämt sjukvården. På något sätt är allt deras fel.

Vad gör de förresten av alla manliga organ som liksom blir över vid tillfällen som dessa. Opereras de dit på kvinnor som vill bli män? Går det alltid jämnt ut, eller finns det ett lager någonstans där organen ligger nedfrysta, och så får man välja färg, längd och omfång. Betalar man extra om man vill ha något som kunde suttit på John Holmes? Och vad händer om det är tomt och det råder brist? Öppnas marknaden i så fall för vad som verkligen kan kallas organtjuvar?

Och på tal om det manliga könsorganet kommer man förstås att tänka på Anders Borg som visade upp sitt exemplar på en fest i skärgården sommaren 2017.

När det gäller Anders Borg kommer man givetvis även av andra skäl att tänka på engelsmannen vi pratade om i inledningen. Även Borg är med i en process där stora beslut fattas, och de som fattar dem ångrar sig strax efter att besluten genomförts. Eller rättare sagt kommer man att tänka på Anders Borgs fru, eller snarare före detta fru … eller vad hon just nu är. Det hela är lite oklart.

I onsdag meddelade Dominika Peczynski på Facebook att hon och Anders Borg skulle skiljas. Pappren var inlämnade och skilsmässan skulle träda i omedelbar kraft. Men i torsdags berättade hon för Stoppa Pressarna att hon ångrade sig.

Enligt Dominika var orsaken till det snabba beslutet om skilsmässa att Anders tappat intresset för henne:

– Alla i ett äktenskap kan ha en fnurra på tråden, men jag kände att Anders inte längre uppmärksammade mig som kvinna och jag kände mig förminskad.

Det tog sig uttryck i att Anders föredrog sin iPad. I tisdags ville Dominika mysa med honom, men Anders satt som förtrollad av skärmen. Snabb diskussion, skilsmässodokumenten skickas in, verifieras med bankid – men på torsdagen har Dominika alltså ångrat sig, och förklarar för Stoppa pressarna att ansökan dragits tillbaka. Men ännu i torsdagskväll hade det inte skett enligt Expressen. Att så inte är fallet beror väl antagligen på att paret ändrat sig igen. Kanslipersonalen på Stockholms tingsrätt kan inte ha det lätt. Kanske skulle börsen få i uppdrag att hantera parets status, där är man van vid snabba förändringar, och vi som är intresserade skulle inte bara kunna få dagsnoteringar utan följa det hela minut för minut. Anders kan säkert fixa till det hela, han brukar skryta med sina kontakter i bank- och finansvärlden.

Men man måste undra vad som egentligen utlöste skilsmässan – vad var den verkliga orsaken. Dominika har tidigare vittnat om trätor i samlivet, men då brukar det mest ha rört sig om att Anders tycker Dominika är slarvig, hennes kläder verka ligga i pyramidstora högar i lägenheten. Kylskåpet ostädat. Skulle verkligen det i kombination med att Anders föredrar sin iPad räcka för en snabbt beslutad skilsmässa?

Jag tror mer på att det beror på att midsommarfirandet närmade sig, och paret var med säkerhet bjudna till någon fest i skärgården. Minnet väcktes hos Dominika av den där julikvällen för fem år sedan då Anders på en fest ute på Husarö halade fram organet så att alla skulle kunna beskåda det, och sedan vandrade runt och förolämpade kvinnor bland det 60-tal gäster som var närvarande.

Resultat? Total skandal, och Anders förlorade rätt många uppdrag som rådgivare i den internationella finansvärlden och som konsult till utländska regeringar och riksbanker. Där tänkte de väl att: ”Det var bra att han hade helikopterperspektiv, men det betyder inte att han själv ska göra helikoptern”.

Där har vi förklaringen till skilsmässan. Dominik fruktade en repris.

Men vad är då förklaringen till att Dominika nu snabbt ändrat sig?

Antagligen att Dominika märkte hur ett stort antal inbjudningar till fester under sommaren drogs in för hennes del direkt efter uppdateringen på Facebook. Ingen värd vill ha en nyskild kvinna (eller man) på sin tillställning. Antingen sitter de och surar och är bittra och vill prata med alla om sitt ex, eller så går de runt och försöker förföra andras partners. Inget av beteendena borgar för en lyckad bjudning.

Anders Borg har inte avgett några förklaringar i media till de tvära kasten. Skulle skilsmässan ändå gå i lås kan man misstänka att han kommer att dyka upp i ”Naked attraction”. Nybliven singel och van att visa upp sig naken – han skulle vara ett fynd för dem som gör programmet.

Jerry Hall fyller på bankkontot

En annan skilsmässa som väcker uppmärksamhet är den mellan mediemogulen Rupert Murdoch och Jerry Hall. Rupert är 91 år gammal och Jerry 65, och äktenskapet höll i sex år. Rupert är rutinerad när det gäller skilsmässor, det här hans fjärde. Jerry har inte varit gift tidigare, men levde ihop med Mick Jagger i två årtionden och fick fyra barn med honom. Hon tröttnade dock till slut på Jaggers ständiga affärer med andra kvinnor, droppen blev när han fick barn med en brasiliansk fotomodell.

Orsaken till skilsmässan med Murdoch är inte känd, det är lite svårt att tänka sig att Murdoch gjort en Jagger och skaffat sig barn på bygden. Rupert ser faktiskt ut som om han står med ena benet i graven. Å andra sidan såg den härjade Jagger ut som om han återvänt från andra sidan graven när han blev far till brasilianskans barn, så vem vet.

Hall lär i vilket fall kunna få se sitt bankkonto växa. Murdoch är god för 150 miljarder kronor. Det var inte Jagger när han och Jerry gick skilda vägar, men hon kunde vandra iväg med 200 miljoner kronor.

Man får väl anta att Jerry har någon som sköter hennes skatteplanering när miljarderna trillar in efter det att skilsmässan från Rupert blir klar.

Om hon inte har det utan kommer att behöva en, måste jag varna henne för att använda samma skattejurist som Jan Guillou. Renässansmannen Jan – KGB-agent, författare och jägare – har åkt på en skattesmäll. Förvaltningsrätten har dömt honom att betala 360 000 kronor. Den underkände Guillous påstående om att han behöver en 174 kvadratmeter stor villa utanför Östhammar som författarlya, och att han egentligen bor på Östermalm. Rätten underkände också försöken att dra av kostnaderna för en renovering av badrummet i villan – något som var nödvändigt menade Guillou för att han skulle klara av att representera. Och kanske är det så att Guillou efter middagarna säger: ”Och så drar vi väl oss tillbaka till badrummet för en cigarr och en konjagare”.

Skattetrixande supersocialist

Jan har genom åren tagit varje tillfälle i akt att berätta för läsare och lyssnare vilken duktig skattebetalare han är, han har också angripit skattesänkningar och uttalat sig för att vi måste ha höga skatter i Sverige.

Men nu visar det sig alltså att ”författarlyan” som står på hans aktiebolag används året om av Guillou. Lite småskaligt skattetrixande kanske med tanke på att han är värd något hundratal miljoner.

Domen avser de två senaste åren. Då undrar ni förstås hur länge detta pågått.

Jag gissar att det pågått alltsedan Jan började använda de 174 kvadratmetrarna, och jag vågar påstå att den skattemyndighet som tittar mer på vad bolaget äger och vad Jan brukar till vardags kan upptäcka en del intressant.

Första gången jag förstod vidden av Jans dubbelmoral var när Pär Lorentzon avslöjade hur Jan byggde upp sin vinkällare. Salig Pär, som medverkade i tv-programmet Grabbarna på Fagerhult kunde berätta att Jan köpte exklusiva viner lådvis till sin vinkällare, och kostnaderna för de vinerna drogs sedan av som nödvändiga för intäkternas förvärvande.

Det är ett tag sedan, men en del av buteljerna kanske samlar damm i Jans vinkällare än i dag. Fast efter vad som sägs samlas det sällan damm i den källaren, utan det är rätt stor omsättning på buteljerna.

Och – givetvis finner jag principiellt sett Jans försök att skydda sina inkomster som självklara försvarsåtgärder, och jag skulle aldrig komma på tanken att hetsa skattmasen på den som försöker klara sig undan skatt (pengar som förslösas av byråkrater).

Men när det gäller en hycklare som Jan är det bara rättvisa som skipas när han drabbas av en skattesmäll.

Jan Guillou har brutit lårbenshalsen. Nej, det skedde inte i badkaret som enligt Guillou är en farlig plats. I sin kolumn i Aftonbladet förklarade han nämligen i december 2021 att:

”För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra.”

Olyckan skedde istället i en trappa i ett hotell i norska Lillehammer. Guillou har berättat för Expressen att olyckans förklaring inte är dåligt balanssinne utan att den berodde på att han är en riktigt gentleman.

Guillou befann sig på en författarafton i staden och efter uppläsningar och de vanliga hovsamma frågorna var det dags för efterfest på hotellrummet med några av de övriga deltagarna. I sällskapet fanns Guillous fru, förläggaren Ann-Marie Skarp, samt hans vän och författarkollega Anne Holt och hennes partner Tine Kjær. Dryck måste enligt vad Guillou förtäljer transporteras till rummet, det framgår inte om det berodde på att minibaren redan var tömd (eller om innehållet inte höll måttet för Guillou som ser sig själv som någon som förstår sig på det här med alkoholhaltiga drycker).

Det är på själva transportsträckan olyckan händer. Guillou berättar för Expressen:

Jag upptäckte att Anne gick och bar på två ölflaskor och ett vinglas. Jag tänkte att så kan man inte ha det, så jag tvingade av henne en ölflaska för att det skulle gå lättare.

Man frågar sig varför han nöjde sig med att bara ta en av ölflaskorna? En välbelevad man skulle väl ha tagit båda. Men det kanske var tur att han inte var så väluppfostrad för snart uppenbarade sig så att säga ett hinder i terrängren.

”Tre små trappsteg”.

Guillou snubblar.

I luften hann jag tänka ut att en gentleman inte krossar en ölflaska i en hotellkorridor. Jag ansträngde mig och lyckades rädda ölflaskan. Effekten blev emellertid att jag landade rakt på ena höften.

Guillou brukar alltid klaga på andra journalisters brist på exakthet, på att de broderar för mycket. Överdriver. Han har så rätt, men frågan är om han inte gör det själv i det här fallet. Snubblade han ”på tre små trappsteg” kan hans luftfärd inte blivit alltför lång, såvida han inte kom springande.

Guillou är dessutom bara en tvärhand hög så mycket till luftfärd kan det inte ha blivit. Ändå hinner han reflektera över hur en riktig gentleman beter sig i den situation han befinner sig i, samt vrida sig runt sin egen axel i 90 grader så att han landar på sidan. Inte bara en gentleman utan också en graciös och vig sådan.

Men ens tanke går nog mer till berusade turister på sydligare nejder – ni vet de där som snubblar runt på strandpromenaden med drinkglaset eller rentav flaskan i handen, och envist vägrar släppa greppet, och ta emot sig med händerna när de faller. Det vore mig dock givetvis fjärran att tro att vi har med något sådant att göra i det här fallet. Bara en association jag fick.

Operationen i Norge gick bra. Guillou har nu fått en stålhöft, samt smärtstillande tabletter. Och de ställer till problem.

Vari problemen består? Lindrar inte pillren smärtan tillräckligt?

Njae, problemet är ett annat, förklarar Guillou:

De är så pass starka att de inte fungerar tillsammans med middagsvin. Man får avväga det där: Hur mycket smärta tål man för att kunna dricka vin till maten? Och hur länge måste man hålla upp med vinet innan man inför natten kan ta de där läskiga pillren?

En gentleman är givetvis också en person som inte söker onödig uppmärksamhet, och besvärar omvärlden med triviala detaljer om den egna personen, och Guillou vill påpeka att det förstås gäller honom också:

Jag har författarkolleger som skulle ha fyllt Facebook och vad det nu heter med upplysningar i ämnet, men jag är en mera gammalmodig typ, som inte tycker att olycksfall är av särskilt stor litterär betydelse.

Men han har ändå uttalat sig för Expressen och Aftonbladet om olyckan, och den har blivit omskriven i ett antal andra tidningar. Alla har inte samma tillgång till media som Guillou och kanske därför använder Facebook för att upplysa bekanta om att de fått en stålhöft.

Men Guillous uttalande är väl egentligen mest märkligt av ett annat skäl. Han säger själv att han är en ”gammalmodig typ”, och han är så gammalmodig att han fortfarande använder skrivmaskin när han skriver sina romaner och andra texter. Och att han inte använder Facebook beror väl alltså mest på att det liksom är lite svårt att skriva uppdateringar där med hjälp av en skrivmaskin.

Jag tycker dock inte man ska försöka göra sig lustig över lårbenbrott i sig, och önskar givetvis Guillou ett snart tillfrisknande. För äldre människor kan lårbensbrott ha en olycklig och till och med dödlig utgång. Om det nu är som Guillou säger att han skadade sig på grund av att han är en gentleman, så kanske han också ska sända en tacksamhetens tanke till KGB, i vars tjänst han befann sig under några år. Man får väl anta att han av sin uppdragsgivare fick åtminstone en snabbkur i närstrid och hur man faller utan att skada sig.

De kunskaperna kom säkert väl till pass den där olyckliga kvällen i Lillehammer.

Paret Mandelmann talade ut härom förmiddagen i TV4 hos Malou. Muntert var det inte. Här hade man trott att de levde ett toppenliv på sin skånska bondgård. Sådd, skörd, slakt, ständigt snusförnuftigt kommenterande hur underbart allt är. Men nu visade det sig att Gustav är bipolär, men av beskrivningen att döma var han väl mesta tiden deprimerad och Marie hade funderat på att lämna honom.

Tro nu inte att jag underskattar problem med depressioner, men jag förstår mig inte på människor som ska berätta om sitt elände i tv-soffan. Men kanske är det svårt att undvika att göra det när man hamnar hos Malou? Hon har en aura av misär omkring sig efter att i två årtionden varje förmiddag intervjuat folk om cancer, självmord, missbruk, missfall, drunkningar, olyckor som leder till förlamning, samt otrohet. Själva stämningen i den studion måste locka fram ens allra dystraste tankar även om man kvällen innan vunnit högsta vinsten på Triss.

Skulle jag själv intervjua Malou skulle det nog handla om hur hon utlöste storgräl mellan Jan Guillou och hans fru Ann-Marie Skarp. Någon berättade för mig att Ann-Marie inte gillar att dansa. Samme någon berättade att Jan och Malou däremot gillar att dansa, och det gjorde de gärna och ofta. Förr. Innan grälen.

Man får förstå Jan och Malou, de är ju båda ganska korta, svårt då att hitta en partner av rätt längd. Till slut blev det lite för mycket för Ann-Marie på en tillställning – man kan ju förstå det, det spelades tydligen inte ens musik.

Men nu kanske ni tycker jag kommer ifrån ämnet?

Inte alls.

För det intressanta med Mandelmannarna är också dans. Marie drog från gården för ett tag sedan för att vara med i TV4:s Let's Dance. Hon behövde komma bort från Gustav ett tag (jag förstår henne – även om han inte är deppig, ibland måste det väl bara bli alltför mycket med hans utstyrsel; kepsarna, västarna, hängslena, de säckiga brallorna. Pettson är en trevlig figur, men man kanske inte vill vara gift med honom).

Men när Gustav fick se sin Marie snurra runt på dansgolvet och vicka på höfterna i danstävlingen då försvann depressionen.

I Aftonbladet berättas hur hon senast visade upp ”ett härligt sväng på höfterna” när hon dansade och efteråt förklarade att det ”var en liten födelsedagspresent” till Gustav som befann sig i publiken.

Gustavs svar blev:

– Då kanske vi genast ska gå till hotellrummet!

Anders Borg dominerar och strippar

Ett annat känt par som har problem är förre finansministern Anders Borg och Dominika Peczynski. I podden Livshjulet avslöjar Dominika att det grälas mycket i det hemmet. Dominika är inte så noga med ordning och städning, medan Anders är som en hemmafru på 1950-talet.

De värsta grälen har tydligen gällt rengöring av kylskåp, avfrostning av frysen samt urplockning ur diskmaskinen.

Det slutade med parterapi och diskussion om att bli särbo.

Men än så länge delar de bostad. Kanske har Anders anställt ett hembiträde?

Jag litar dock inte riktigt på Dominikas beskrivning av orsakerna till de återkommande grälen. Anders en ordningsman? Nja. Ett tag tränade vi på samma gym, Balance på Lästmakargatan i Stockholm. Jag hörde av manliga träningskompisar att de ofta var irriterade på Anders. När andra byter om håller de sig till sitt skåp och sin del av bänken, Anders däremot vandrade omkring längs med bänken på sin väg till duschen och tog av sig plaggen på vägen medan han långsamt skred fram, naknare för varje steg. En slags striptease i ultrarapid. Mina kompisar lärde sig att aldrig ta hörnskåpet närmast duschen, då fick man stå ut med att när man kom tillbaka så låg en före detta finansminister ut- och invända kalsonger framför ens skåp.

Han ska tydligen också ha använt två olika deodoranter. En för framsidan av kroppen och en för baksidan – vilket jag faktiskt kan tycka är bra jämfört med alla som inte verkar använda någon alls.

Fast det mina träningskompisar förstod minst av allt var att Anders duschade. Som en av dem uttryckte det: ”Han blir ju aldrig svettig. Han går mest omkring på gymmet och pratar i mobilen”.

Tatuerade turturduvor

David Beckham blev svärfar i helgen. Äldste sonen Brooklyn gifte sig med skådespelerskan Nicola Peltz. Vem, sa ni? Ja, hon är inte så känd, det mest uppmärksammade hon gjort var väl när hon spelade Mark Wahlbergs dotter i Transformers: Age of Extinction 2014.

Och det är ju ett tag sedan.

Brooklyns första jobb var som fotomodell, och han hamnade faktiskt på rätt många modemagasins omslag. Kanske var det ljudet från alla klickande kameror som fick honom att själv vilja bli fotograf? 2017 kom hans fotobok ”What I see”, och där tog den karriären slut.

I sociala media förlöjligades Brooklyns foton – och bildtexterna. Mest uppmärksamhet väckte fotot av en elefant som är nästan helt skuggad, det enda man ser är egentligen bakgrunden.

Brooklyns bildtext?

”Så svårt att fotografera, men så otroligt att få se.”

Ett viss löje väckte också bildtexten: ”Jag gillar den här bilden, den är väldigt oskarp, men man ser att det händer mycket”.

När han förra året istället satsade på att bli känd kock, gick det heller inget vidare. En serie matlagningsprogram släppta på internet hånades när det framkom att det var inhyrda kockar som i det fördolda stod för det mesta av matlagandet. Brooklyn viftade mest med vispar och knivar.

Men bröllopet verkar ha avlöpt som förväntat.

Vad de tu ska göra framöver förutom att vara gifta? Kanske resa runt och visa upp sina tatueringar?

Brooklyn har under förlovningstiden låtit tatuera in Nicolas ögon på sin nacke, och en bit ner har han tatuerat in hela texten i ett kärleksbrev han fått från Nicola. Dessutom har han tatuerat in Nicolas döda mormors namn på armen. Fråga mig inte varför.

Han har också sagt att han har fler tatueringar på sin kropp tillägnade Nicola – men dem har aldrig någon fotograf fått föreviga. De kommer vi väl att kunna studera i en video på internet i framtiden, och tänka: ”Va, kan man tatuera sig där?”.

Brooklyn har också en tatuering sedan tidigare, ett citat på hebreiska från Gamla testamentet.

Givetvis har även Nicola tatuerat sig för att visa sin kärlek till Brooklyn – hon bär hans namn på sin rygg. Hon har också en tatuering sedan tidigare. På sina revben har hon låtit tatuera in orden ”Familjen främst” på jiddisch.

Paret är också kända för att bära varandras visdomständer som halssmycke.

Gaddade med gaddar alltså.

Alicia Vikander – naken och paralyserad

Svenska skådespelande stjärnskottet Alicia Vikander har fått en stor intervju i magasinet Harper's Bazaar. Hon berättar där bland annat hur svårt det kan vara med sexscener, men som tur är finns det numera ”intimitetscoacher” med under inspelningarna. Hon beklagar sig över att det inte fanns sådana när hon inledde sin karriär, och beskriver vad hon tycker är ett hemskt minne från en inspelning:

”… alla var upptagna med sitt, och i mitten har du en skådespelare som sitter där naken i några timmar. Någon förväntas komma med en badrock, men det händer inte. Efteråt insåg jag att det inte var rätt. Någon borde tagit hand om mig.”

Jag blir förundrad: under alla dessa timmar faller det henne inte in att hon kan fixa en badrock själv.

När jag läser den formuleringen undrar jag hur Alicia tog sig till Hollywood. Packade någon ner henne som handbagage och packade upp henne när de landade i Los Angeles? För säkerhets skull kanske denne väntade tills de kom till Hollywood.