Israeliska styrkor genomförde en räd på Västbanken och nio palestinier omkom. Enligt israelisk militär var det ett tillslag mot islamistiska militanter, i en antiterror-operation mot grupperingen Islamisk jihad. Palestina utlyser tre dagars landssorg för de döda, och president Abbas klagar på att omvärlden inte bryr sig.

Den palestinska hälsomyndigheten beskyller israeliska styrkorna (IDF) för att medvetet avfyrat en tårgasgranat inuti en sjukhusavdelning för pediatrik. Detta ska ha lett till att barn fått kvävningar. Detta förnekas dock av en talesperson för IDF som säger att röken kommit in på avdelningen genom ett fönster.

Den blodigaste dagen på Västbanken sedan 2005 började med en räd i ett tätbefolkat flyktingläger i Jenin, skriver AFP. Skottlossning hördes på gatorna och rök steg från barrikader på vägarna. 20 personer skadades utöver de nio döda, enligt palestinska hälsoministeriet, som också kallar de döda för martyrer.

Ockupationsstyrkor stormade Jeninsjukhuset och avfyrade avsiktligen tårgasgranater in i den pediatriska avdelningen på sjukhuset, sade palestinska hälsoministern Mai al-Kaila.

IDF förnekar att man gått in i sjukhuset över huvud taget. Man säger att man utförde delar av räden i närheten av sjukhuset och att tårgas kan kommit in genom ett öppet fönster. En fotograf från AFP såg unga palestinier kasta sten på israeliska militärfordon innan de lämnade Jenin.

Enligt palestinierna har israelisk militär under en tid också förhindrat ambulanser från att nå fram till skadade. Situationen i flyktinglägret beskrivs som kritisk. Enligt Jenins viceguvernör Kamal Abu al-Rub är situationen för invånarna att liknas vid en krigssituation. Han påstår också att IDF förstör allt och skjuter på allt som rör sig.

Måltavlan, palestinier från Islamisk jihad, har varit inblandade i attacker på israeliska soldater och civila. Ingen soldat skadades i räden. Av de islamister som dog var tre inblandade i en eldstrid med IDF, två som flydde från platsen och en misstänkt befanns sig i en byggnad. Övriga träffades efter att ha öppnat eld mot israeliska soldater.

Enligt Islamisk jihads talesperson Tariq Salmi är ”motståndet överallt och redo och villiga för nästa konfrontation”.

Även Hamas vice ledare Saleh al-Arouri har uttalat sig, han lovar att ”Israel kommer få betala priset för Jeninmassakern”.

Hittills har 29 palestinier dödats i år på Västbanken, inkluderat både militanter och civila. I fjol dog 26 israeler och 200 palestinier. Premiärminister Benjamin Netanyahu kommer hålla möten om säkerhetssituationen under torsdagen, enligt talespersoner för regeringen.

Arabförbundet uppmanar till handling och säger att Netanyahu och den israeliska regeringen är ansvarig för att ha begått en blodig massaker. FN:s utsände fredsenvoyé Tor Wennesland sa att han var mycket bekymrad och sorgsen över de upprepade våldshändelserna på Västbanken.

Dagens dödsfall av nio palestinier, inluderande militanter och en kvinna, under en israelisk räd i Jenin är ytterligare ett kraftfullt exempel, sade Wennesland.

Den palestinska myndigheten har utfärdat tre dagars sorgetid. Tusentals personer har deltagit i begravningar i Jenin.

En talesperson för palestinske presidenten Mahmud Abbas klagar på vad man uppfattar som tystnad internationellt. Man menar att det uppmuntrar till att ockupationsmakten kan begå massaker mot palestinierna, fullt synligt för världen.

Under torsdagens sköts tre palestinier till döds under en skottlossning i Jenin på Västbanken, och ytterligare en på en annan plats. Det är ytterligare dödsfall i en upptrappad konflikt som pågått hela året. När civila israeler attackerats gör militären tillslag mot individer och grupperingar på Västbanken och Gaza. I fallet med de tre döda var det personer misstänkta för att ingå i organisationen Islamisk jihad.

Jenin är känt som bas för mer hårdföra grupperingar. Soldaterna blev beskjutna och besvarade elden. Enligt Palestinas hälsoministerium blev tre personer dödade av kulor från den israeliska ockupationen. Dödsfallen och utvecklingen har väckt reaktioner från omvärlden, skriver AFP. Enligt Haaretz blev 15 män gripna under tillslaget i Jenin.

https://twitter.com/KhJacki/status/1600699294138310657

En representant från Palestinska Röda Halvmånen i Jenin berättade för AFP att hans ambulans och personal blivit beskjutna från ett hus där det fanns israeliska krypskyttar. Samtidigt som de arbetade med att forsla ut en skadad person. Israelisk militär säger sig inte känna till detta.

De tre palestiniernas kroppar bars ut till begravningsceremonin. Sjukhuset i Jenin identifierade de som Atta Shalabi, Sidqi Zakarneh och Tariq Damej.

Fler operationer utfördes under onsdagen och torsdagen, bland annat i Betlehem och Ramallah. Flera misstänkta personer greps. Israelisk militär sköt också mot palestinier som kastade stenar och färgflaskor mot bilar på en väg nordväst om Ramallah. En 16-årig palestinier hemmahörande i byn Beit Rima dog. Ytterligare två skadades.

https://twitter.com/ytirawi/status/1599130559405441024

Totalt har 26 israeler och 150 palestinier dött i år under oroligheterna. 40 av dödade palestinier har kommit under militärens operationer i området i och kring Jenin, vissa var barn i 12-årsåldern. Den mest kända var journalisten Shireen Abu Akleh. Uppgifter från det palestinska hälsoministeriet till Reuters gör gällande att 210 palestinier dött.

Fjolåret var dock betydligt blodigare som helhet, då eskalerade våldet under maj månad. Det ledde till att Israel inledde en militär operation mot Hamas på Gazaremsan. Totalt dog 256 palestinier och över 2000 skadades. På den israeliska sidan dog 14 civila och över 100 skadades. En soldat dog.

https://twitter.com/AdamAlbilya/status/1596137173966880769

Den palestinske premiärministern Mohammed Shtayyeh vill ha hjälp från internationellt håll att skydda sitt folk. Från EU har man uttryckt oro för utvecklingen, och det ökande våldet. En talesman för det amerikanska utrikesdepartementet har uppmanat alla parter att göra allt i sin makt för att minska våldet.

Tor Wennesland är FN:s utsände i Mellanöstern och han varnade förra veckan för att konflikten nu närmar sig kokpunkten.

Fortsatt oklart kring dödad journalist

När det gäller journalisten Abu Akleh har Al Jazeera skickat in en anmälan till den Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, mot Israels militär. Mediabolagets juridiska avdelning har gjort en egen utredning om dödsfallet. Man vill att domstolen identifierar de inblandade i skjutningen där hon dog, den elfte maj.

https://twitter.com/mandiiphysique/status/1598774752394579968

Exakt hur händelsen gick till är omtvistat. Israels premiärminister Yair Lapid var tydlig med att ingen kommer tillåtas förhöra israeliska soldater. Eller läxa upp Israel om moraliska betänkligheter under strid. Speciellt inte mediebolaget Al Jazeera, säger Lapid till Reuters.

Al Jazeera är starkt kopplade till den qatariska staten.

Flera tidningar har gjort egna utredningar om fallet. Det amerikanska justitiedepartementet startade i november en egen utredning, där man vill ta reda på om Abu Akleh skadades av misstag eller om hon faktiskt sköts avsiktligen. Israel kommer inte samarbeta med USA i utredningen.

https://twitter.com/LTCPeterLerner/status/1598752731832864768

I och med den nytillträdda regeringen under premiärminister Benyamin Netanyahu kan en långlivad vision om IDF gå om intet: den om en försvarsmakt som enar hela folket. Ultra-ortodoxa partier vill minska kraven på att deras män tvingas göra värnplikten.

Debatten har pågått ända sedan Israels bildande, och IDF har förlitat sig på män från de sekulära och sionistiska delarna av befolkningen. Ultra-ortodoxa, kallade haredim, har länge kämpat politiskt för att bli helt undantagna kraven.

I dag är det sällan mer än 10 till 15 procent som i praktiken gör någon form av tjänstgöring inom IDF. Detta efter en speciallag som gett Högsta domstolen utökade befogenheter att överse den ultra-ortodoxa befolkningen.

Studenter på yeshivas, religiösa skolor, har i alltså till största del varit undantagna värnplikt. Men nu ser det sannolikt ut som att landets växande ultra-ortodoxa minoritet vunnit slaget om att inte militärt behöva utkämpa några slag för Israel.

Men för att förstå hur IDF uppkom och vilket syfte den tjänar, använder vi oss av en expert på området.

Martin van Creveld

Martin van Creveld är en israelisk militärhistoriker. Han föddes i Rotterdam 1946, men flyttade till Israel 1950 och växte upp i Ramat Gan. Han har studerat historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och är filosofie doktor i historia vid London School of Economics. Hittills har han publicerat över 30 böcker om militärhistoria och filosofi.

Konflikten mellan Israel och Palestina är ofta en het potatis i mediebevakningen. Tidigare i år dödades palestinska journalisten Shireen Abu Akleh i sitt arbete i Jenin på Västbanken. Det är ännu oklart om det dödande skottet kom från israelisk militär eller från den palestinska sidan. Enligt FN är det mest troliga att den kom från israelerna.

Detta med den israeliska militärens agerande har blivit föremål för debatt, både i Israel och omvärlden. van Creveld visar i sin bok hur IDF utvecklats genom åren, och hur man misslyckats anpassa sig till en roll där man inte längre slår ur underläge, i reguljära krig.

Boken är indelad i tre segment, den första tiden fram till självständigheten 1948, den framgångsrika eran fram till 1974, och den misslyckade eran efter det.

Boken är pedagogisk och förhållandevis lättläst, med en osentimental och stundtals mycket kritisk hållning till IDF. Boken saknar det som riktigt stora militärhistoriska författare brukar ha, i min mening, vilket är träffsäkra kommentarer från aktuella historiska personer.  Den kunde också haft ett mer underhållande språk.

Bokens styrka är som översiktsverk, den kulturella och politiska utvecklingen i Israel berörs bara när författaren anser det är nödvändigt. De rent taktiska skeendena kunde också utvecklats mer, men då skulle nog boken bli betydligt längre än sina 430 sidor. Har man vapenslag och tekniska fakta om materiel som specialintresse, får man rikligt med information.

1880-talet till 1948

Första segmentet beskriver hur nybyggarna, främst judar från dåvarande Tsarryssland, bygger ett parallellt våldsmonopol. Detta började under styret av ottomanerna och fortsatte sedan under brittiskt styre. Detta var inte konfliktfritt och speciellt under det brittiska mandatet ökade spänningarna med araberna, och med myndigheterna.

Organisationsförmågan var imponerande, och byggde på lokal organisering och med både lagliga och insmugglade vapen från andra länder. Främst ville man skapa egna poliskårer med legitimitet från britterna, men man utvecklade med tiden rent paramilitära strukturer. Dessa användes sedan under självständighetskriget mot araberna 1948–49.

Den primära styrkan var Haganah, som grundades på tidigt 1920-tal efter ett arabiskt uppror i Jerusalem. Tidigare spridda milisgrupper samlades under ett centralt styre. Haganah uppgick i det nybildade IDF 1948. Mer hårdföra organisationer opererade parallellt under tiden, mest kända är Irgun och Lehi.

1949 till 1967

Den andra perioden är också den som är mest känd. Då Israel bekämpar ett antal krig mot sina arabiska grannländer, Syrien, Egypten, Libanon, Irak och Jordanien. Man vinner samtliga. Efter 1948 utvecklades IDF mycket. Israel som samhälle hade en stark socialistisk prägel, och var i det närmaste en militärstat under perioden.

Militären blev den främsta, och mest omtyckta, av alla samhällsinstitutioner i det unga landet. Man köpte vapen från Tjeckoslovakien, och hade viss hjälp från Sovjet och Frankrike, men fick i princip klara sig på egen hand, till och med sexdagarskriget 1967.

Här beskrivs flera israeliska taktiska triumfer mot arabstaterna, vilka hade många problem, inte minst en dålig organisationsförmåga. Flyganfallet som utraderade 19 egyptiska flygbaser under sexdagarskriget, är ett exempel på en sådan triumf.

Konflikterna under den här tiden var mot palestinsk gerilla, som varade under hela 1950- och 1960-talen. Suezkrisen 1956 och sexdagarskriget i juni 1967.

1968 till 1998

Den tredje perioden som beskrivs är när Israel får öppet stöd av USA och västmakterna, efter kriget 1967. Man lyckas sluta fredsavtal med Egypten. Israels utveckling går spikrakt uppåt, så även IDF.

Den gamla storfienden Syrien går aktivt in i inbördeskriget i Libanon 1976. Man ger stöd åt olika antiisraeliska miliser och PLO i södra delen av landet, vilket är bakgrunden till Israels invasion 1982. van Creveld är mycket kritisk till detta krig, som skiljde sig stort från de tidigare. Främst då Israel denna gång inte var i direkt underläge mot invaderande fientliga grannländer. Här var man i stället en stark part som slog ur en defensiv position.

Krigföringen i det bergiga Libanon var inte heller optimal. Den kaosartade situationen med upp till 50 olika milisgrupper gjorde situationen mycket komplicerad. När man sedan bombade Beirut, och var inblandade i sina allierade kristnas massaker på civila, föll opinionen i Israel som en sten. van Creveld pekar också ut att relativt sett hade Israel större förluster i kriget än Sovjet hade i sitt krig i Afghanistan, som var ganska nära tiden.

https://www.youtube.com/watch?v=IyV1Edrrt7c

Han beskriver problematiken med Gaza och Västbanken och de återkommande intifadorna, som konflikter IDF inte var anpassat för. Ett slags semi-krigsföring i bebyggd miljö, med civila offer och låg moral hos de egna soldaterna. Dessutom med en utökad mediabevakning i Israel och övriga världen. Sammantaget skapade detta problem man saknade strategi för att lösa.

van Creveld är också kritisk till hanteringen av kvinnor inom IDF, som han anser felaktigt fått ett gott rykte i omvärlden. Kvinnor genomför allmän värnplikt i egna förband. Men deltar extremt sällan i skarp tjänst, och får inga högre officerspositioner. Eftersom manliga soldater måste förberedas för skarp tjänst kan man inte värva officerare från kvinnliga värnpliktiga, då de i vissa fall skulle ha mindre rutin än soldaterna de skulle sättas att leda.

Problem med relationer mellan soldater, trakasserier, dålig publicitet och liknande uppstod när man hade blandade förband. Nästan alla kvinnliga soldater deltog under kriget 1948, och inte senare. Kvinnor anställda inom IDF är främst sekreterare, och en stor del arbetar med administration av frågor som rör just kvinnor. Då kvinnor inte deltar i strid blir det problem med kvinnliga instruktörer som ska lära upp män för skarp tjänst, och så vidare.

Att IDF styrs av män har gjort att militären som institution bibehållit en hög status, menar van Creveld.

Boken hade med fördel kunnat förlängas med ett fjärde segment, om det som skett de senaste 24 åren. Bland annat avvecklades israeliska bosättningar på Gazaremsan helt 2005. Men flera militära operationer mot Hamas har skett sedan dess. Det har också skett en avsevärd teknologisk utveckling inom militär teknik. Och geopolitiskt har både Irak och Syrien dragits med långvariga inbördeskrig.

En sak som är slående när man läser boken är att ett fåtal personer inom militär och politik varit avgörande för Israel under så många decennier. Detta hade kunnat vara intressant att höra van Crevelds tankar om vad den starka maktkoncentrationen till en mindre klick inneburit för landets strategiska beslut.