Bradbrook fångades på bild när hon besökte en Waitrose & Partners-butik, känd för sin höga kvalitet på maten. Hon fyllde på kundkorgen med vietnamesiskt te, chilenska druvor och andra flygimporterade godsaker som citroner, kiwis, meloner och apelsiner från Spanien, Cypern och Italien. Det följde också med Quorn-kyckling och organiska kycklingvingar förpackade i generösa mängder icke-återvinningsbar plast.

https://twitter.com/KennyandHattie/status/1649312052215701508

Därefter körde Bradbrook hem varorna i sin gamla dieselbil; kanske att hon som förut ställde bilen på en parkering för rörelsehindrade utanför sitt hus. Klimataktivisten har även sagt att hon inte har råd med en klimatsnäll bil.

Den 50-åriga aktivisten grundade miljögruppen 2018 tillsammans med ex-pojkvännen Simon Bramwell. I en tidigare intervju med BBC startade hon gruppen efter att ha tagit ”psykedeliska mediciner”, och ”bad på ett djupt sätt” på en retreat. Bönen besvarades på några veckor, oklart vad det var hon bad om.

https://twitter.com/gailbradbrook/status/1649310350171422723

”De missionerar om att hjälpa människor och planeten, sedan tar de privatjet”, sa experten på det brittiska kungahuset Tom Quinn till The Times. ”De säger åt folk att ta hand om miljön, och sedan struntar de själva i klimatet. Det är oerhört hycklande. Bombardier 6000 passar ryska oligarker och människor som inte bryr sig.”

Prins Harry har tidigare karakteriserat klimatförändringen som en av de ”mest pressande frågorna” som mänskligheten står inför. ”Vi måste bli bättre på att stoppa eller tillåta de saker som orsakar så mycket skada för så många av oss vid källan, snarare än att bli distraherade av symptomen” sa Harry tidigare i en tv-intervju med Oprah Winfrey.

Planet de använde, en Bombardier Global 6000, är en snabb VIP-jet som utan problem kan flyga Farnborough–Santa Barbara utan att behöva stanna någonstans för att tanka.

Flera fester hölls i premiärministerns residens, bland annat bjöds 200 personer in till en ”socialt distanserad trädgårdsfest”. En efterfest i samband med hertigen av Edinburghs begravning varade till fyra på morgonen, och premiärministerns unge son fick dagen efter se sin gunga förstörd.

Efter en ”Bring Your Own Booze”-fest skickade den ansvarige tjänstemannen ett e-postmeddelande till sina kollegor om att ”de verkade ha kommit undan med det”. När en medarbetare till premiärministern skulle avtackas plockade man fram en karaoke-maskin, och festen slutade med nerspydda kontor och slagsmål.

Totalt fick 83 personer som deltog i evenemang när landet var nedstängt böter som ett resultat av polisutredningen, inklusive premiärministern och finansministern.

Efter Sue Grays rapport säger Johnson att han har lärt sig en läxa och han personligen var ödmjuk efter att ha tilldelats böter.

Många anser att hon är en stor hycklare, andra att hon är en stor artist. Vi kan åtminstone konstatera att hon är en stor person som gjort ett rejält nedslag i den amerikanska kändisindustrin.

Lizzo är en pionjär inom den så kallade kroppspositiva rörelsen. Med hjälp av uppseendeväckande optik har det populärkulturella fenomenet trollbundit sin publik, vilket resulterat i att hon nu har över 12 miljoner följare på Instagram.

I Sverige finns ingen direkt motsvarighet till Lizzo och hennes vräkiga stil. Däremot har vi aningen mer diskreta kroppspositiva trion The Mamas, och Fitnessfeministen som är en influerare som torgför den något ovanliga kombinationen hård träning och kraftig övervikt.

För dig som är positiv över lag, men kanske inte fullt ut nöjd med sin kropp, rekommenderar Morgonposten artikelserien om Pelles väg till drömkroppen.

Karin Pleijel är Miljöpartiets gruppledare i Göteborg, och nyligen placerad som ett av partiets toppnamn på valsedlarna. I en intervju i Göteborgs-Posten förklarar hon att klimat och kamp mot segregation ska bli partiets stora frågor lokalt. Speciellt bekymrad är hon över att hon ser skolorna som segregerade:

”En annan del rör skolvalet. I dag väljs tyvärr en del skolor bort av föräldrar med starkare socioekonomisk bakgrund. Det behöver vi komma åt.”

Problemet ska lösas genom att man aktivt börjar ”uppmuntra familjer med svenska som modersmål att placera sina barn i skolor i Göteborgs mer utsatta och segregerade områden”.

När vi talar med Madeleine Jonsson, som är ordförande i Miljöpartiet i Göteborg, förklarar hon att Göteborgs-Postens beskrivning inte ger en rättvisande bild av var partiet står.

Men är det inte så att ni vill bryta segregationen genom att övertala föräldrar i svenskspråkiga familjer att placera sina barn i skolor där de skulle vara i minoritet – och på så sätt bidra till att elever som inte talar svenska börjar prata svenska. Finns det några vetenskapliga belägg för att det fungerar?

Det här är ju inget som man ska tvinga föräldrar till. Det är en fråga om diskussioner.

Men var finns beläggen för att metoden fungerar?

I en motion som vi lämnat tar vi som exempel Mechelen, där man varit framgångsrik på det här området.

Så det exemplet väger tyngre än stora studier om att man inte kan säga att det hjälper att till exempel bussa elever till andra skolor där det finns elever med andra förutsättningar?

Vi vill att man ska titta på det här. Se om det går att utveckla metoder.

Kommer ni att uppmana era egna medlemmar och dem som röstar på er att sätta sina barn i skolor där de flesta inte har svenska som modersmål?

Jag tror att det är bäst att du talar med Karin själv. Det här är inte riktigt mitt område.

Men även om metoden skulle fungera. Varför ska föräldrar använda sina barn som verktyg för integration?

Som sagt, jag tror det är bäst du pratar med Karin.

Medan jag väntar på att Karin Pleijel ska ta kontakt med mig funderar jag på det här med den belgiska staden Mechelen. Den har tidigare använts av miljöpartister i Göteborg som ett föredöme.

2018 deltar Karin i ett studiebesök till staden och är lyrisk när hon intervjuas i lokalradion året därpå. Hon beskriver det som en stad där inställningen är att alla ska känna sig välkomna – det är därför man lyckats.

Om vi antar att hennes beskrivning är sann, ska vi kanske lägga märke till att hon säger att det tog 15 år. Så länge ska göteborgarna få vänta – i bästa fall – på att få en lugnare, mindre segregerad stad.

Men det Pleijel inte ger oss är siffrorna för Mechelen.

Hälften av alla barn har utrikes födda föräldrar. 20 procent av invånarna är muslimer. Det bor 90 000 människor i staden. En tredjedel av invånarna är av utländsk härkomst. Jämför man med många av Göteborgs stadsdelar är det en låg siffra. 

Eftersom det dröjer innan Karin Pleijel tar kontakt hinner jag också fundera på hennes boende.

Hon bor i Utby, ett område där andelen utrikesfödda är 14,3 procent. Det är hälften av genomsnittet för Göteborg. Samma förhållande gäller i Utby för gruppen utrikesfödda eller personer med två utrikes födda föräldrar. Där är andelen 19,9 procent. I resten av Göteborg är den 37 procent.

Arbetslösheten är bara 2,8 procent i Utby.

81,1 procent bor i småhus. Området började bebyggas i början av 1900-talet. Här finns radhus, egnahem och storståtliga paradvillor. Allmännyttan står för bara 7,8 procent av bostäderna, jämfört med hela Göteborg där siffran är 26,2 procent.

Karin Pleijel bor på Tornväktaregatan där andelen med utländsk bakgrund ligger kring sju procent – alltså till och med lägre än i övriga Utby.

Man kan jämföra det med Angered. Där är 76,2 procent utrikesfödda eller har två utrikesfödda föräldrar. Arbetslösheten är 12,8 procent. Medelinkomsten är 30 procent lägre än i övriga Göteborg. Andelen med eftergymnasial utbildning är 16,3 procent. I övriga Göteborg är den 36,6 procent.

Angered ligger inte bara i en annan del av Göteborg än Utby. Angered verkar ligga i en annan värld.

Hur många röster fick Miljöpartiet i Angered valet 2018? 

3,24 procent. I hela Göteborg fick de 6,9 procent.

Eftersom min telefonaudiens hos Karin Pleijel dröjer hinner jag också fundera på hur Madeleine Jonsson bor. Förutom att hon är ordförande i Miljöpartiet i Göteborg, är hon också ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden Västra, och vice ordförande i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Hon bor i centrala Göteborg – på Karl Gustavsgatan i de trivsammare delarna av Landala, och hon bor i vad väl som kan betecknas som en tämligen ”svensk” trappuppgång – av de 29 personer som bor där förefaller fem att ha utländska rötter.

Till slut sms:ar Karin Pleijel att Miljöpartiets politiske sekreterare Klas Eriksson kan ta mina frågor, och han inleder med en undran:

Du hade frågor om det Göteborgs-Posten skrev i går.

Nej, egentligen undrar jag en helt annan sak.

Jaha.

Om nu ni i Miljöpartiet vill bryta segregationen – varför går ni inte själva i spetsen?

Men det gör vi.

Så er ledning kommer att flytta ut i segregerade och utsatta områden och föregå med gott exempel och visa hur man ordnar integrationen?

Jag känner inte riktigt att det är min uppgift att svara på den frågan.

Jag gissar att du kanske tycker att det är en väl personlig fråga – men var bor du själv?

Du har rätt, det är en alldeles för personlig fråga. Den vill jag inte svara på.

Vi har alltså ett parti som säger att segregationen måste brytas. Det ska ske genom att föräldrar i svenskspråkiga familjer lyckas övertala varandra att det är bra för integrationen att skicka barnen till skolor där få talar svenska.

Beviset för att det är värt att prova är att det anses ha fungerat i en liten stad i Belgien.

Själva bor de miljöpartister vi talat med i områden som på alla sätt skiljer sig från de områden dit de vill att andra ska skicka sina barn.

Klas Eriksson själv bor i Bullerbyliknande Ruddalen där han kan odla grönsaker i sin stora trädgård, och göra must när äppelskörden är bärgad.

Miljöpartiets tidigare starke man, kommunalrådet Ulf Kamne bor i Kungsladugård och arbetar numera som vd för A Beautiful Soup. Ett konsultföretag som ska hjälpa politiker att uppnå sina mål, eller som det beskrivs på företagets hemsida:

”Ska du utveckla och marknadsföra en ny stadsdel? Eller locka fler invånare till din kommun? Med en långsiktig strategi i ryggen bygger vi allianser och genomför kreativa aktiviteter för att skapa uppmärksamhet och aktivitet i rätt målgrupper.”

Ulf Kamne var under sin tid som kommunalråd bland annat drivande för att etablera en kamelpark i Angered. Det presenterades som ett integrationsprojekt.

Så även om miljöpartisterna inte är beredda att bosätta sig i Angered är de i alla fall beredda att flytta kameler dit.

Och i Ulf Kamnes del av staden är de med utländsk härkomst bara hälften så många som genomsnittet för hela Göteborg.

Den som i Sverige i dag använder eller anlägger ett ”blackface” utan att själv vara svart kommer att stämplas som rasist. Det anses vara förnedrande och nedsättande mot svarta om vita målar ansiktet svart. Men kan en ”blackhand” också vara en form av rasism?

Och kan det vara så att den visar att människor som vill framstå som anti-rasister är rasister?

Det senaste dygnet har en svart hand upprört många debattörer i media och sociala media. Streamingtjänsten Bookbeat som erbjuder ljudböcker marknadsförde Jan Guillous nya bok med hjälp av reklambilder där man kunde se en svart hand hålla i en mobil där omslaget till boken syntes. 

Men vad som också syntes var att handen digitalt hade bearbetats så att vit hud hade blivit svart. Det var lätt att upptäcka eftersom även handflatan var färgad svart – och det borde den ju inte ha varit om det varit verklighet.

Helena Tencer är ansvarig på reklambyrån som Bookbeat använder och har förklarat att hon bär det ”fulla ansvaret”, och att hon förstår reaktionerna, eftersom det för henne är viktigt att ”mångfald presenteras på rätt rätt”.

Men varför är mångfaldsperspektivet viktigt när man ska sälja en ljudbok av Jan Guillou?

Jag tycker det perspektivet är viktigt, men jag kan inte diskutera Bookbeats strategier, det får du ta med deras vd.

Det kan inte vara så att de använt den svarta handen för att de tror att svarta inte kan läsa svenska och att de därför har lättare att ta till sig en ljudbok? Man vill sälja mer till svarta.

Som sagt, deras strategiska överväganden får du diskutera med dem.

Helena Tencer vill över huvud taget inte diskutera hur det för henne viktiga mångfaldsperspektivet hör hemma i bokbranschen – vilket av professionella skäl är fullt begripligt. Det är Bookbeats vd som ska svara på detta. Men Niclas Sandin är oanträffbar via e-post, telefon och sms.

Möjligen befann han sig på Fotografiska museet och kunde inte kommunicera med omvärlden. Besöket gjorde han för att lära sig mer om mångfald och rasism?

Strax innan Bookbeat drog igång sin kampanj med den svarta handen öppnade utställningen ”Infamous” på Fotografiska museet i Stockholm. Det är den amerikanske konstnären Andres Serranos försök att gestalta vad han ser som en rasistisk tradition i det egna landet. Han har berättat hur han för tre år sedan på Ebay upptäckte föremål som ”normaliserade blackfacekulturen”. Han har köpt på sig sådana föremål och fotograferat dem. Det är det som utgör stommen i utställningen.

Vanligt var att man försökte sälja matprodukter med hjälp av glada, svarta personer. Det kunde röra sig om exempelvis ostron, whisky, kaffe, jordnötter, sirap eller majs. 

Att man hade svarta personer på förpackningarna berodde inte på att målgruppen huvudsakligen var svarta hushåll. Det var vita personer som var målgruppen. De svarta figurerna på etiketter och omslag skulle ge kunden känslan av att det var naturliga och genuina produkter som såldes. Kaffet antogs vara godare om det var en svart man på förpackningen.

Frågan är vad som är skillnaden när Bookbeat försöker sälja ljudböcker med en svart hand. Det ska också visa på godhet.

Inte godhet av samma slag som kaffet – men ändå rör det sig om samma sätt att tänka.