Är mannen som en gång var regeringens favorit bland utredare en svindlare när han gör affärer? Ljög Anders Milton om situationen i ett företag för att lura investerare att skjuta till mer pengar?

Vi nystar upp Anders Miltons trassliga karriär – från den senaste stämningen till de första kliven in i de mäktigas nätverk.

För ett år sedan började ett ägarbråk skaka medcinteknikförtetaget Vironova. Storägarna i företaget ville att styrelsen skulle bytas ut och att vd:n skulle öppna räkenskaperna för att möjliggöra en genomgång av företagets ställning – dessutom skulle vd:s befogenheter och makt inskränkas.

Nu ser konflikten ut att sluta i domstol.

En av storägarna – fastighetsmiljardären Per Arwidsson stämmer Vironovas två nyckelpersoner – Mohammed Homman och Anders Milton. Bakgrunden är att Arwidsson lade in 26 miljoner kronor i Vironova under förutsättning att det förlusttyngda företaget var garanterade att få in 500 miljoner kronor genom tillskott från aktieägarna. Att så var fallet hade Homman och Milton försäkrat för Arwidsson, som vid möten och genom e-post försäkrat att de 500 miljonerna var säkrade.

Det visade sig att det Homman och Milton inte höll sig till sanningen, enligt stämningen. Det visade sig att bara 104 miljoner kommit in, medräknat Arwidssons 26 miljoner.

Vidare verkar de pengar som kommit in använts till att klara de löpande kostnaderna – inte som det var sagt till strategiska investeringar – om inte de löpande kostnaderna betalats med de medlen skulle företaget varit konkursfärdigt redan 2020.

Homman och Milton har – om Arwidsson har rätt – fört aktieägarna helt bakom ljuset – och nu vill Arwidsson ha tillbaka sina 26 miljoner.

Det är lätt att föreställa sig att det är en psykisk påfrestning att bli anklagad för att ha ljugit om hundratals miljoner kronor.

Men Anders Milton borde vara expert på att hantera sådana påfrestningar.

Statens psykiatrigeneral

2003 blir Milton uppringd av den socialdemokratiske socialministern Lars Engqvist. Denne frågar. enligt vad Milton berättat:

Anders, vill du bli hela nationens hjälte?

Det är klart att Anders vill bli det, och han utnämns till regeringens psykiatrisamordnare med uppdrag att förbättra och utveckla psykvården i hela landet.

Milton är vid den tiden ordförande i Röda Korset. Han tackar ja, till att bli psykiatrisamordnare, men behåller ordförandeskapet i Röda Korset.

Många medlemmar blir upprörda i hjälporganisationen. Det har de varit tidigare också när det gäller Milton eftersom det finns en upprördhet över att han får 50 000 kronor i månaden i arvode. Nu ökar ilskan eftersom han också ska ta in 85 000 kronor i månaden från staten i ersättning för sitt utredaruppdrag.

Dessutom undrar många hur han ska hinna med båda uppdragen.

”Inga problem”, svarar Milton som säger att han kommer att arbeta 40 timmar i veckan som Röda Kors-ordförande och 40 timmar i veckan som psykiatrisamordnare. Han menar sig vara van vid långa arbetsdagar. Kritiken mot Milton sammanfaller med medlemmars angrepp på hela Röda Kors-ledningens löner. 2002 kostade löner och arvoden för styrelse och ledning 15 miljoner kronor, mer än till exempel vad Röda Korset det året fick in i sin julinsamling – 14,8 miljoner kronor.

När Milton kliver in i sina två uppdrag har han i flera år rört sig i maktens korridorer som ledare för tunga organisationer. Han var Läkarförbundets vd 1991–2002 och Sacos ordförande 1993–2001. Dubbla krävande uppdrag redan tidigare alltså, men dessutom var han också 1995-2001 ordförande för World Medical Association som representerade tio miljoner läkare. Trippel i tunga poster.

Under sina vandringar i de där korridorerna vinner Milton politikers förtroende, mest genom att göra som politikerna vill, menade kritikerna. Milton bir Göran Perssons favorit, och blir också personlig vän med utrikesminister Anna Lindh, liksom med näringsministern Björn Rosengren med vilken han delar en lägenhet på Mallorca tillsammans med Peppe Engberg, tidigare ledare för det maoistiska SKP, men som vid tiden för balkongmyset i Palma med Björn och Anders gått vidare och blivit ett stort namn i reklam- och mediabranschen.

Gillar inte hårt arbete?

Om det är uppenbart att Milton har makthavarnas förtroende och vänskap kan detsamma inte sägas om hans underställda och medarbetare.

Han är inte en person som är beredd att göra ett hårt, tufft och slitigt arbete. Däremot har han drömmar och visioner och vill gärna vara med och starta saker - och sedan ta åt sig äran av andras arbete, menade en tidigare kollega.
En medarbetare i Läkarförbundet ansåg att:

Hur förbannad man än är på honom vill man inte ha honom som ovän.
Att Milton blev psykiatrisamordnare kan tyckas underligt eftersom han yrkesmässigt var specialiserad inom njurmedicinen – men om man betänker att hans verkliga specialiteter är att bygga nätverk förstår man det bättre.

Vad blev det då av psykiatriutredningen? Det blev de gamla vanliga förslagen, som dyker upp nästan oavsett vilken fråga det gäller; mer pengar till arbetsgivare så de anställer folk med problem samt mer pengar och större ”samordning” mellan kommuner och landsting.

Efter det att en borgerlig regering tillträtt började Milton ofta lufta kritik mot att man inte genomförde förslagen i hans utredning – vilket gjorde honom än mer populär bland hans socialdemokratiska vänner. Men samtidigt skaffade han sig genom utredningen vänner inom borgerligheten eftersom han drivit idéen att man skulle skyffla bidrag till arbetsgivare, och varför inte också privata vårdnadshavare. De kommande åren skulle visa att Milton fått smak för den privata sektorn och för affärer. Han hade redan under sin tid som vd för Läkarförbundet förordat att offentligt anställda läkare helt fritt skulle få arbeta som läkare åt andra landsting eller privat på sin lediga tid, och lade på så sätt grunden till det vi ser i dag med kringresande inhyrda läkare i den offentliga vården.

Den tilltagande lusten att själv börja verka i affärslivet tog sig uttryck i att Milton i slutet av sin tid som psykiatrisamordnare också var verksam i 14 bolags styrelser. Han var ett eftertraktat namn – med Milton i styrelsen var det lättare för grundare och ägare att dra till sig kapital och investerare.

Men det skulle visa sig att han som hade lätt att både vinna och behålla politikers förtroende skulle få det betydligt svårare att gör detsamma när det kom att gälla investerare – eller för den delen konkursförvaltare.

Anders Milton in i samma bransch som Berth Milton

2010 stämmer företaget Europeinvestments konkursförvaltare styrelsen i Tritel Medias styrelse på 212 miljoner kronor, det rör sig om ett skadeståndskrav.

I Tritel Medias styrelse ingår Anders Milton.

När affären rullas upp visar det sig att huvudägaren Castro Khatib har en rad konkurser bakom sig i andra länder, vilket gör att börsnoteringen av Tritel Media av många mötts med misstänksamhet – just därför bör Anders Milton – Göran Perssons favorit – ha varit en tillgång.

Företaget säger sig ha som mål att snabbt köpa upp ett antal bolag inom den nordiska mediesektorn, och nästan omgående nå en omsättning på två miljarder kronor i omsättning.

Live Networks Holding, noterat på Köpenhamnsbörsen, och värdet till 315 miljoner kronor blir det första som köps upp.

Det visar sig att företagets enda tillgång egentligen är rättigheterna till 25 000 porrfilmer. Rättigheterna uppskattas vara värda 120 miljoner kronor.

Ganska snabbt efter att det uppdagats lämnar Milton styrelsen.

Ställd inför att vara en av dem som är stämd på 212 miljoner kronor förklarar Milton dels att han inte haft en aning om Khatibs bakgrund, dels att han inte haft någon annan kontakt med Khatib än styrelseuppdraget.

Det kan tyckas märkligt att en person som anses vara regeringens och statens super-utredare sätter sig i en bolagsstyrelse utan att veta något om huvudägaren. Vid den tiden har Khatib mer än 20 rättsprocesser bakom sig och ett antal konkurser (fallen har blivit fler sedan dess – 2015 begär Tyskland honom utlämnad från Sverige för marknadsmanipulation). Det är förvånande att en van utredare som Anders Milton inte reagerat för att den danska ekobrottsmyndigheten sedan 2006 utrett Khatibs agerande– bland annat i samband med Live Networks Holding.

Det kommer dessutom att visa sig att Milton suttit i ytterligare två av Khatibs styrelser. Så när det gäller sannfärdigheten i affärer fanns frågetecken redan då.

Möjligen är det intressanta i sammanhanget att Milton hänvisade till ”gemensamma vänner” som orsak till att han tog plats i Khatibs styrelser. Det tyder på att Milton har ett än mer förgrenat nätverk än man kan tro eftersom de är bekanta med en man som genom åren presenterar sig som bland annat ägare till en arabisk bank, filantrop, entreprenör i mediebranschen, regissör och producent. En mångsysslare, liksom Anders Milton.

Parallellt med sina övriga verksamheter hinner också Anders Milton vara ordförande i stiftelsen för friskolekoncernen Europaskolan. Givetvis håller sig Europaskolan med en värdegrund, där det förstås förklaras att ”Allas lika värde är vår gyllene regel”. I det omfattande dokumentet deklareras också: ”Öppenhet är ett sammanfattande begrepp för ärlighet, uppriktighet, förtroende och delaktighet som i sin tur skapar trygghet.” Givetvis har Milton läst sin skolas värdegrund, kanske till och med skrivit den. Men de som gör affärer med honom verkar inte anse att han står på sin egen värdegrund.

Året är 1976. Jag står ungefär i mitten på en rad med 30 unga män. I korridoren står det en stank av sprit och dåligt vin. Cigarettrök också. Förstås. Nästan alla har dragit några snabba bloss innan det är uppställning.

Jag är garanterat den ende i ledet som är vare sig bakfull eller full. Och som har putsade kängor och uniformen i ordning. Snaggad.

Kompanichef Svärd vandrar längs med ledet, när han kommer till slutet av korridoren hoppar han upp på en bänk och låter sin ondskefullt blängande blick svepa över oss och ryter ungefär:

”Ni är fanimig den sorgligaste församling jag sett. Ni ser ut precis som ni luktar.”

Han tystnar. Låter blicken svepa över oss igen. Den svarta blicken stannar på mig. Han stirrar en stund, pekar med hela handen mot mig och kommenderar:

”Ni där, kliv ett steg fram. Ni andra, titta noga.”

Kamraterna följer ordern och 29 par blodsprängda ögon vänds mot mig.

Svärd fortsätter:

”Så där ska en svensk soldat se ut. Vad heter ni?”

”Benulic, kapten.”

Svärd såg ut som om han tänkte något i stil med ”aldrig får man vara glad”, men gav mig ändå en nådig och uppskattande nick.

Där någonstans föddes nog min tro på den svenska krigsmaktens viktiga roll. Inte bara när det gällde att försvara nationen, utan när det gällde att skapa en känsla av samhörighet. Det var en plats där man lärde sig lyda, se sin roll i en hierarki – något som inte bara är nödvändigt i strid och krig – utan i varje sammanhang. Och pojkar blev män, även om de inte blev av med alla barnsliga beteenden.

Och precis som cykeln en gång spelade en stor roll i Bergslagens små brukssamhällen och bondbyar för att motverka inavel, kom de svenska regementena att spela en än större roll på det området; när Skånepågar hamnade i Boden och norrlänningar i Visby.

USA har aldrig varit en stor smältdegel för många nationaliteter, det landet har mer varit som en såspanna där allt skurit sig.

Den svenska krigsmakten var däremot en smältdegel för den egna nationen – för det är inte givet att det i en nation uppstår en känsla av samhörighet mellan de individer, klasser och skikt som utgör nationen. Den samhörigheten uppstod dock i värnpliktens vardag.

Att jag under den där uppställningen var den ende utan alkohol i kroppen och med allt i ordning berodde på att jag var där för att lära mig bruka vapen för en framtida röd revolution – och för att försvara landet om så behövdes. Den torra, teoretiska insikten om det senares nödvändighet, omvandlades under värnplikten till en känsla av praktisk självklarhet, och en tro på landet, dess invånare och förmåga.

På samma sätt ingav värnpliktsarmén civilisterna en känsla av att landet var starkt. I trettiotalet regementsstäder fanns det alltid kullar med tusentals unga män iförda uniform.

När vår krigsmakt utplånades försvann också antalet. män. Inte så att de bytte kön. Eller jo, lite grann kanske, på sätt och viss. En nation som inte organiserar sina män till försvar blir till slut en nation utan män – och det kommer att rubba balansen i det civila samhället.

Vi får en nation av valpar, vilket inte är bra när det finns stora, raggiga hungriga hundar utanför kenneln.

Önskat tillstånd

Nu har vi inte en krigsmakt längre.

Och mycket till känsla av samhörighet finns inte heller – ens mellan svenskar.

Och det här är nog ett tillstånd det varit meningen att vi ska hamna i.

Det finns ett samband mellan uttalanden om att ”det inte finns någon svensk kultur” och påståenden om att ”vi måste gå med i Nato”.

En nation utan egen armé kommer att förvirrat se sig om efter andra som kan ge den skydd, ungefär som en orkeslös man som ringer till grannen och frågar: ”Jo, du, jag orkar inte riktigt längre, kan du kommer över och lägra frugan?”

”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade” som Fredrik Reinfeldt skrev i sin bok Det sovande folket. Nu kommer någon att invända, och säga att det gäller ju enbart när det gäller tron på att allt ordnar sig med bidrag från staten. Men ställ det vid sidan Reinfeldts ord om att:

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

Eller ett Reinfeldt-citat jag grubblat mycket över:

”Jag är en typisk svensk. Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt.”

Jag har inget emot färgade amerikanska cirkusartister – och definitivt inget mot lettiska hembiträden. (Fast… ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt problem med cirkusartister – alla cirkusartister – oavsett kulör och ursprung.)

Alltså: hos Reinfeldts moderatgeneration renodlades ett månghundraårigt folkförakt som fanns i delar av den svenska överheten. Märk väl – inte i alla delar av den svenska överheten; det fanns brukspatroner, adliga godsägare, handelsmän och ämbetsmän (som ofta arbetat sig upp från enklare förhållanden i ett fattigt bonde-Sverige) som hade respekt för de andra stånden … men det är inte givet att det gällde ättlingen till en färgad amerikansk cirkusartist.

Avsky för Sverige

Det finns ett avstånd till – för att inte säga en avsky mot – vanliga svenskar i Reinfeldts moderatgeneration, en vilja att se sig som förmer.

Kanske uttrycks det bäst av den nyliberala falangen, som när en av dess företrädare – Frihetsfrontens Mattias Svensson – i ett brev till Värnpliktsverket i slutet på 1990-talet förklarade:

”Det finns ingenting som skiljer värnplikten från andra former av slaveri.”

Killen ville liksom inte göra lumpen – det var ”slaveri”.

Mattias Svensson blev sedemera ledarskribent på SvD och DN – och där – och i andra sammanhang har han aldrig försummat att uttrycka sin tacksamhet för att Ronald Reagan höll tal vid Berlinmuren, krävde att den skulle rivas, och därmed likt en halvt dement Harry Potter trollade bort Sovjetunionen.

Alltså: vi har en ung man som bor i ett land som i sin närhet fortfarande har en stormakt som främst ser till sina egna intressen. Men han vill inte göra sin värnplikt – för det är slaveri.

Men han uttrycker konstant sin tacksamhet till USA för att Sovjetunionen inte finns.

Och där har vi den mentalitet som kännetecknar de politiska krafter som började riva ner den svenska krigsmakten. Människor som inte tycker om det svenska, och som anser sig för själsfina för att dra på sig en uniform och som ser upp till USA och tycker det landet ska ta hand om allt här i världen (såvida presidenten inte heter Donald Trump).

Det kom att märkas snabbt när Reinfeldt bildade regering.

Försvarsbudgeten som andel av BNP gick från 1,3% 2006 till 1,1% 2014.

I förordningen till Försvarsmakten försvann formuleringen “Hela Sverige skall kunna försvaras”.

Värnplikten avskaffades helt 2009.

Reinfeldt kallade krigsmakten ”ett särintresse”. Det som skulle värna landets oberoende degraderas till att bli en bland alla andra bidragsäskande myndigheter.

Och Sverige hade i fem år en moderat försvarsminister som vapenvägrat – mellan 2007 och 2012 var han den som hade det politiska ansvaret för krigsmakten.

Men regeringen Reinfeldt fullföljde egentligen bara det som regeringen Persson inlett. Under Göran Perssons tioåriga styre – från 1996 till 2006 – minskar försvarsbudgeten som andel av BNP från från 2,2 procent 1996 till 1,3 procent 2006.

Slakten inleds

Regeringen Persson och dess försvarsminister Björn von Sydow lägger fram propositionen “Det nya försvaret” där det förklaras att:

“Regeringen anser att Sverige behöver ett militärt försvar som är betydligt mindre till sin volym än tidigare, men som har hög kvalitet och som är allsidigt användbar till en mängd olika typer av insatser. I stället för ett invasionsförsvar behövs ett insatsförsvar där möjligheten till framtida anpassning är en viktig planeringsförutsättning.”

Den som undrar vad alla dessa ord betyder kan se på resultatet:

• 85 procent av arméns stridsförband försvann
• 90 procent av lokalförsvarsförbanden försvann
• hemvärnet halverades
• flygvapnet halverades
• tre fjärdedelar av marinen försvann

Från att Sverige varit en militär stormakt satt vi nu med ett försvar som möjligen kunde vunnit ett krig med Vatikanstaten eller San Marino.

Orsaken till detta var också att socialdemokratin liksom den svenska högern hade förvandlats.

Högern blev moderaterna och togs över av människor som föraktade Sverige och i alla avseenden ville riva alla former av gränser.

Socialdemokraterna hade utvecklats till ett parti som på alla sätt var avskärmat från folkrörelser och folkdjup – kvar fanns bara intresset av att behålla makt och kunna köpa röster.

För båda dessa partier var krigsmakten ett problem – inte bara för att den kostade pengar utan också för att den stod för något för partierna främmande – tanken på att det fanns något värt att försvara; något som förenade arbetare, tjänstemän och direktörer.

Den grundläggande enighet som funnits mellan höger och socialdemokrati om att nationen var värd att försvaras och skulle försvaras var nu ersatt med en ny enighet: det fanns inget värt att försvara, och om det fanns behövde det inte försvaras – för det fanns inga hot.

Sverige gjorde sig av med 25 utbildningsregementen och smått obegripliga mängder materiel. Men socialdemokraterna var ändå inte nöjda. Leni Björklund lägger fram propositionen “Vårt nya försvar”, vilket bland annat leder till att stridande förband ytterligare minskas – de halveras och blir en tjugondel av vad de var 20 år tidigare. Lokalförsvarsförbanden försvinner helt – från att ha varit den största gruppen 20 år tidigare.

Håkan Juholt, ordförande i försvarsberedningen förklarar det hela med att:

”… omfattande väpnade angrepp ifrån en annan stat mot Sverige ser vi inte framför oss i närtid.”

Alla dessa krig

Men hur såg verkligheten ut under de här åren?

Vi har det albanska inbördeskriget 1997, kriget i Abchazien 1998, Dagestankriget 1999, andra tjetjenska kriget 1999–2009, krisen i Kodori i Georgien, uppror i Makedonien 2001, strider i Kosovo 2004, 2008, 2014, ingusjetiska inbördeskriget 2007–2015, rysk-georgiska kriget 2008, uppror i norra Kaukasus 2009 till i dag, rysk-ukrainska kriget som egentligen pågått sedan 2014.

Dessförinnan hade vi upplevt inbördeskrigen i det forna Jugoslavien och som en avrundning på det Natos långvariga bombning av Serbien.

Det mesta hände lite, lite längre bort än Ukraina. Men inte så långt bort.

Under denna period byggde Nato också medvetet ut sina positioner i östra och centrala Europa och i Baltikum – något som rimligen bidrog till att öka spänningarna mellan USA och Ryssland. Vilket vi ser resultatet av i dag.

Mitt i allt detta säger den socialdemokratiska försvarsministern Björn von Sydow 1999:

”Tio år efter Berlinmurens fall har vi dragit konsekvenserna av den förändrade säkerhetspolitiska situationen.”

Det han menar är att det är lugnt nu – trots att det pågått och pågår fler krig och väpnade konflikter i Europa och dess randområden än det gjort sedan andra världskrigets slut.

Vi har alltså en situation där enorma värden som hela det svenska folket arbetat ihop för att bekosta en krigsmakt som kan försvara landet bara kastas bort – och det görs med hänvisning till att det inte behövs.

Men vi berövades inte bara vår förmåga att försvara oss mot yttre fiender, vi berövades en institution som format och fostrat pojkar till män.

Det var dock inget som vare sig socialdemokrater eller moderater hade något mot. Män var inte något som passade in i det samhälle de ville se.

Läs också del 2: Vad är egentligen landsförräderi?