Det står nu klar att Svenska fotbollförbundets valberedning nominerar Fredrik Reinfeldt till ordförandeposten. Karl-Erik Nilsson har suttit på posten sedan 2012 och det senaste året har präglats av en ganska hackig process att ta fram en ersättare. Den här texten handlar främst om Reinfeldts tidigare karriär och hur det kan påverka fotbollen om han blir vald.

Det finns fortfarande flera utmanare kvar i leken. Men givetvis är det väldigt betydelsefullt att förbundet själva anser Reinfeldt vara den absolut bästa kandidaten för jobbet. Frågan är givetvis, är Fredrik Reinfeldt det svensk fotboll behöver? Kan man i hans tidigare karriär hitta positiva faktorer som visar att han är rätt man för positionen?

Det finns två större frågor som rör svensk fotbolls identitet som Reinfeldt kommer behöva hantera, om han blir vald. Den ena rör 51-procentsregeln, som dock främst är en fråga för Riksidrottsförbundet. Den andra handlar om VAR, videodomarsystemet. Det är en mycket aktuell fråga, inte minst då Reinfeldts egen favoritklubb Djurgårdens IF snart återupptar sitt spel i Europa Conference League.

Sverige är mig veterligen det enda landet som motsatt sig VAR. Eller, för att vara mer korrekt, alla större klubbar i Allsvenskan har gjort det. Vilket väger tungt, men inte är helt avgörande för att stoppa ett införande. Ordföranden i SvFF kommer vara en nyckelperson i hur frågan hanteras.

Är Fredrik Reinfeldt rätt man att stoppa VAR från att införas i svensk fotboll? Vad jag anser om frågan kan läsas här. Att någon som förespråkar öppenhet och annan gränsöverskridande verksamhet skulle vilja hålla vår fotboll utanför detta tycks inte så troligt. Men först, en titt på hans tid som politiker.

Politikern Fredrik Reinfeldt

De flesta minns nog Reinfeldt som partiledare för Moderaterna och Alliansens två mandatperioder 2006 till 2010. Den inledande känslan var att socialdemokratin nu fått en motkraft som skulle göra nödvändiga förändringar och skattesänkningar.

Nu blev det visserligen ett par skattesänkningar. Men på det stora hela var det inte stärkt äganderätt och satsningar på riktigt företagande som blev slutresultatet av Reinfeldts år som statsminister. Snarare fick vi se en eskalering av svågerkapitalism, new public management och massinvandring.

Ett exempel är att man sålde ut stora delar av allmännyttan i Stockholm. I stället för att fixa systemet på riktigt, det vill säga avskaffa hyresregleringen, gjorde man i stället en klassisk manöver och ”mutade” väljare. Dessa kunde köpa ut sina hyresrätter till ett pris rejält under marknadsvärdet.

När det gäller invandring blev Reinfeldt något av en galjonsfigur för öppna gränser. Hans genuina hat mot SD efter valet 2010 och talet om ”öppna era hjärtan” 2014 är numera en del av modern svensk historia.

Effekterna av Alliansens invandringspolitik ser vi idag, det finns knappt en sektor av samhället som inte är under hårt tryck. Ingen kan ha missat gängkriminalitet, bidragsfusk, islamisering, våldtäkter och annat elände.

Vad Reinfeldt själv tycker om detta idag tycks vara grundat i samma övertygelse han hade då. Han har dessutom kunnat dra nytta av den politik han själv förespråkade, genom sin post som lobbyist för Centrum för AMP. Det står för Affärs- och medborgaplatser, där rena, roliga och trygga offentliga platser kan hjälpa till att minska brottsligheten. Han påstod i en intervju i Expressen (2019) att man skulle få en bättre ”genderbalans”.

Att Reinfeldt kunde sko sig på problemen han varit med och drivit fram var han inte ensam om. Under migrationsvågen som startade 2015 var det åtskilliga som gjorde stora pengar på att driva privata flyktingboenden, betalda av skattebetalarna. Många jurister har tjänat på att företräda asylsökanden i eviga överklaganden.

Kort sagt, den oheliga alliansen av privata och offentliga verksamheter har blivit en nisch där folk tjänat stora pengar. Problemet är att kostnaden måste bäras av någon, vilket blir vanligt folk. Det här är inte unikt för Sverige, USA är ett praktexempel på hur sådant går till.

Reinfeldt själv har för övrigt skrivit en bok inför valet 2020, där han är starkt kritisk till Donald Trump. Drivkraften att motverka ”auktoritära” krafter har dock inte förhindrat honom att arbeta mot både marknaden i Kina och Mellanöstern.

En genomgripande sak i hans retorik att han är en stark motståndare till ”vi och dem-tänk” och nationalism. Han förespråkar öppna gränser, öppet sinne och ”fri” marknad.

Detta kommer på bekostnad av vanligt folk som inte är speciellt intresserade att av att bli verktyg för politiska och ekonomiska särintressens vision av samhället. Folklig gemenskap och traditioner är bara i vägen.

Samma visa nu?

Här kan man återgå till frågan om ordförandeposten i SvFF. Vad är Reinfeldts vision för svensk fotboll, och kan man koppla samman den med hans syn på samhället i stort?

Föga förvånande kunde Reinfeldt knappt ge några svar alls på de frågor han fick av pressuppbådet i onsdags. Det finns ganska mycket som behöver hanteras i svensk fotboll, som att det finns för få träningsplaner och att både herr- och damallsvenskan sjunker på Uefa-rankingen. Strukturella utmaningar alla större rörelser av det slaget ständigt brottas med.

Det man fick i stället var storstilade visioner, prat om integration och ”sann meritokrati”. Här lyfter han i sitt tal igår fram hur den sanna meritokratin inom fotbollen är bra, och att om den applicerades på hela samhället skulle Sverige förändras. Han syftar här till att invandrare påstås stängas ute från arbetsmarknaden på grund av sin bakgrund, trots att de har rätt meriter.

Han ser också ett stort värde i att någon kan komma från ett helt annat land, dra på sig en klubbtröja och sedan bli accepterad på precis samma villkor som alla andra i laget. Han drar även paralleller till dagens politiska klimat med ”auktoritära vindar” och påstår att ”svenska värderingar” är att man får älska vem man vill. Dessa värderingar, och mänskliga rättigheter, är satta under hot.

Hans utgångspunkt är också att fotbollen är global. Alla ska få vara med. Det klingar ganska illa med den kritik som framförts av fotbollssupportrar i Sverige mot ”den moderna fotbollen”. Där man är kritiskt mot kommersialiseringen av fotbollen. Supportrar brukar utföra ett informellt tryck mot spelare och klubbledare som inte uppvisar tillräcklig lojalitet med arbetsgivaren.

Många föredrar såklart egenfostrade spelare i klubben, gärna från samma stad eller stadsdel. Det får man säga är rakt motsatt till Reinfeldt, som draget till sin spets förespråkar att kunna ha hela lag med bara utländska spelare. Så länge meritokrati råder är det okej.

Risken är att svenska klubbar blir del av större internationella konglomerat, som placerar spelare på precis rätt nivå i sitt ”stall”. Bra för spelarna säkert, men själsdödande för klubben.

På frågan om VAR är faktiskt Reinfeldt mer tydlig. Han säger sig ha respekt för motståndarna, men trycker på att ”Sverige ska vara med där ute och göra oss gällande i internationella sammanhang”.

Som jag nämner i min krönika om VAR är detta en svår och komplex fråga, där ett tydligt nej också riskerar få stora konsekvenser för svenska klubbars medverka i internationella cuper.

Om man som Reinfeldt har en ambition att svenska klubbar ska vara med internationellt, då lär man behöva införa VAR även i Allsvenskan. Det återstår givetvis att se om Uefa ställer ett sådant krav på Sverige, eller om vi kan hålla oss utanför utan repressalier.

Det kan också tilläggas att Reinfeldt aldrig suttit i styrelsen för en större svensk fotbollsförening. Hans försök att ta sig in i Djurgårdens IF:s styrelse stoppades av medlemmarna. Det fanns folk inom föreningen som anade oråd. Uppenbarligen har hans lena munläder fungerat mycket bättre på SvFF:s valberedning, som låtit sig charmas.

Av Reinfeldts politiska arv finns inte mycket kvar idag. Hans eget parti, Moderaterna, har vänt hans frenetiska idealism ryggen. Man har inte öppet tagit avstånd från sin tidigare ledare, men det är i praktiken det enda som återstår.

Trots det väger givetvis hans erfarenhet som statsminister tungt hans kandidatur till ordförandeposten i SvFF. Frågan är vad som händer med svensk fotboll om Reinfeldt får sin agenda igenom. Då blir det upp till hans efterträdare att plocka ihop spillrorna.

När jag ser nytagna bilder på Gustaf Reinfeldt tror jag alltid att det är Micke Dubois, och tänker: ”Svullo? Är inte han död?”. Ni kanske inte minns Svullo? Han hade en hit med låten ”För fet för ett fuck”.

Det problemet verkar dock inte Gustaf ha. Men vänta, ni kanske inte har en aning om vem Gustaf är? Jo, han är den av Fredrik Reinfeldts söner som inte knarkar – vad jag vet i alla fall – och Gustaf förbereder sig tydligen för giftermål. 21 juli förlovade han sig i Opatija i Kroatien med Ulla Lovcalic. Det skulle egentligen skett i Thailand, men som alla vet som pratat med Gustaf är han lite otydlig i talet.

När resebyråmannen frågade vart han ville åka svarade Gustaf grötigt: ”Åh, Pattaya,

Och han hamnade i Kroatien (det är mycket möjligt att han lever i tron att han förlovat sig i Thailand, och skulle han bli upplyst av någon om det rätta förhållandet skulle han antagligen bara rycka på axlarna. Hans pappa Fredrik har lärt honom att gränser inte betyder något).

Just nu är Gustav forskningsassistent på ECIPE. Det är en av alla de där tankesmedjorna som skapats för att du själv inte ska grubbla alltför mycket på hur det ser ut i världen. Den här håller till i Bryssel.

Gustaf trivs antagligen på ECIPE eftersom grundaren Fredrik Erixon menar att:

”Nationalstater blir inte bara mindre viktiga, deras politiska impotens gör dem ointressanta. Världsekonomin bryr sig allt mindre om gränser, men allt mer om effektivt beslutsfattande.”

Erixons uppfattning är själva förutsättningen för Fredrik Reinfeldts ord som statsminister om att vi ”måste öppna våra hjärtan” och att Sverige inte klarar sig utan en mycket stor invandring.

Kanske är det därför Gustafs ingångsbild på Facebook skrämmer mig lite. Vi ser två kvinnor ligga bredvid på varandra på en öde skogsväg. Vad väntar de på tänker man förstås, och så minns man pappa Fredriks ord:

”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.”

Ett jobb på ECIPE borde därför vara en lämplig tjänst för Gustaf alltså, men det är lite oklart vad han gör. Han finns inte med i förteckningen över medarbetare, men det kan bero på att han är ”assistent”, och eftersom det är forskare som håller till på ECIPE får han titeln ”forskningsassistent” – han får stå för markservicen till dem som arbetar; typ: ordnar kaffe, kollar att alla sladdar är på plats inför powerpointpresentationerna. Ett tips till pojkarna och flickorna på ECIPE – låt inte Gustaf ordna era resor – då vet man aldrig var man hamnar.

Är det pappa Fredrik som ordnat Gustafs tjänst? Jag gissar förstås bara, vad vet väl jag, men de två Fredrikarna Reinfeldt och Erixon har avverkat en del luncher tillsammans.

Fast vi ska förstås inte glömma att Gustav på deltid är rektor för Foresakademin (ännu en av de där tankesmedjorna). Rektorskapet delar han med Naod Habtemichael, som vid sidan av är ledarskribent på Dagens Nyheter där han med förkärlek förklarar för oss att snart går världen under om inte människor i Sverige ändrar beteende. De som inte ständigt går omkring med klimatskam och skuld när solen skiner kallar han ”förändringsförnekare”.

Naod Habtemichael gillar förändring, i en annan ledare utropar han: ”Framtiden tillhör den som orkar stå ut med förändringar”. När ledarskribenter talar till oss andra är det alltid frågan om att vi måste ”stå ut” med ”förändringar” (och budskapet riktas alltid till den svenska befolkningen).

Den som tar sig igenom Gustafs flöden på sociala media möts – förstås – av samma budskap. Förändring är bra (och förändring innebär alltid öppna gränser, och om folk klagar på brottslighet, och försörjningsbördor för folk som inte vill arbeta är svaret att de de som klagar inte är tillräckligt förändringsbenägna – alla som klagar bör väl göra som kvinnorna på Gustafs bild. Lägga sig ner och tyst vänta.)

Lite fascinerande är det att Gustaf och Naod – två personer som ägnat hela sitt korta, yrkesverksamma liv åt att förklara för oss andra att vi ska uthärda förändringar aldrig själva drabbas av något som tvingar dem att leva under andra och sämre förhållanden. Jo, jag vet att Gustaf tycker att det är en stor förändring när julen tar slut, men jag tycker inte det räknas riktigt. I tidningen Mittis reportage om Gustafs julmani förklaras att:

”Till skillnad från alla andra väljer Gustaf att fira jul i tre månader. Han kallar årets sista fjärdedel för julkvartalet. ”

Men när han inte bakar pepparkakor och sjunger julsånger, fixar han alltså kaffe åt forskare och är deltidsrektor på Foresakademin som erbjuder ”en spetsutbildning i politiskt hantverk och reformutveckling. Utbildningen pågår i ett år och kursdeltagarna ska under den tiden förkovra sig i hur man bedriver opinionsbildning, tar fram reformer och lära sig det politiska hantverket.

Men det finns inget i Gustafs karriär – i hans skrivande och framträdanden – som pekar på att han har något att lära ut. När han fick sommarjobb på Dagens Industri 2021 fick han berätta om sig själv i tidningen:

”Det har varit en stor tillgång att kunna diskutera mitt största intresse med mina föräldrar vid matbordet”.

Han hävdar att intresset väcktes när han var 13 år när han ”såg hur finanspolitiken var drivmotorn i politiken”. Vi får aldrig veta vad det var han såg 2006, men man blir nyfiken på vad som ger en 13-åring insikter om finanspolitik, och som får honom att lägga Lego-bitarna åt sidan.

DI:s PM Nilsson verkar i artikeln känna behov av att ursäkta sig:

”Ingen får jobb på grund av föräldrarna men man ska heller inte diskrimineras på grund av sin familjebakgrund”.

I artikeln förklaras också vad Gustaf åstadkommit”… har vid 27 års ålder hunnit med att vara såväl kommunpolitiker som talskrivare, konsult och researcher.”

Dock nämns inte i sammanhanget – eller i andra sammanhang där Gustafs meriter ska presenteras – att han skrivit en bok om valet i USA 2020. Trodde jag i alla fall länge.

Under valkampanjen skrevs det en del i media om hur Fredrik och Gustaf reste runt i USA för att skriva en bok om valet och USA:s historia.

När den väl utkom stod bara pappa Fredrik som författare.

Förhandsskriverierna räckte dock för att Gustaf skulle börja titulera sig ”USA-expert”.

Men varför står bara pappa som författare?

Jag gissar att det är resultatet av Fredriks curlande – han insåg att boken skulle få dålig kritik, för som Hufvudstadsbladet skrev: ”Det står dessvärre skriande klart att Fredrik Reinfeldt varken är historiker eller insatt i det historiska forskningsläget”.

Bäst att skydda grabben, han är lite skör, tänkte Fredrik.

Själv undrar jag vem som ska skydda oss från Fredriks och Gustafs önskade förändringar av Sverige.