Sällan har Sverige varit så uppmärksammat som nu, särskilt efter händelserna i Irak. Sveriges ambassad har satts i brand, och nu flyttar man tillfälligt sin verksamhet till Stockholm, uppger UD för TT. Enligt UD har Iraks ansvar för skyddet av ambassaden ”uppenbarligen brustit allvarligt”.

Den radikale islamisten Moqtada al-Sadr, en shiitisk milisledare, använder nu koranbränningarna i Sverige för att trumma upp stöd för sin islamistiska ideologi i Irak och arabvärlden, meddelar Aftonbladet. Attacken mot ambassaden skedde innan torsdagens planerade koranbränning i Stockholm, troligen som ett försök att tvinga svenska myndigheter att dra in tillståndet. Irak hotar också med att bryta de diplomatiska förbindelserna med Sverige – om så sker riskerar andra muslimska länder att göra likadant.

Turkiet har utfärdat en arresteringsorder mot Rasmus Paludan för den tidigare koranbränningen vid Turkiets ambassad i Stockholm, enligt nyhetsbyrån Anatolia. En domstol i Ankara anklagar honom för att ”offentligt förolämpa de religiösa värderingarna”. Han säger till SVT Nyheter att ”Om de vill förhöra mig, så kan de ringa mig.”

Qatar kallade upp Sveriges ambassadör för samtal tidigt på fredagen, och protesterade mot händelserna i Stockholm. Landets utrikesministerium sa i ett uttalande att svenska myndigheter bör vidta ”alla nödvändiga åtgärder för att stoppa dessa skamliga handlingar.” Liknande procedurer har enligt Al-Jazīra skett i Saudiarabien, Libanon och Jordanien. Också Iran kallade upp Sveriges ambassadör för samtal, och uppmanade Sverige att vidta ”avgörande åtgärder för att förhindra detta hatbrott” mot islam.

FN menar också att brännandet av heliga böcker är oacceptabelt. Stephane Dujarric, talesperson för FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, sa under en pressträff att ”Det som behövs nu är ömsesidig respekt. Vi har varit väldigt tydliga med att skändningen av heliga böcker eller platser för tillbedjan är oacceptabelt.”

Sverigedemokraternas utrikespolitiske talesperson Aron Emilsson, ordförande i riksdagens utrikesutskott, säger i en skriftlig kommentar till SVT Nyheter att det kan finnas anledning att diskutera och utvärdera Sveriges bistånd till länder som Irak, som ”inte klarar av att upprätthålla säkerheten för vår ambassad.” Enligt uppgifter från Sida var det totala biståndet i Irak 276,1 miljoner kronor under 2022.

Justitieminister Gunnar Strömmer har meddelat att regeringen analyserar domarna som rör koranbränningarna, och ser över om ordningslagen behöver ändras, enligt Hufvudstadsbladet. Strömmer säger vidare till Aftonbladet att ”Det är klart att vi måste analysera rättsläget i ljuset av vårens händelser.” Bland annat övervägs om ändringar behöver göras i ordningslagen, som hittills har gett grönt ljus till koranbränningarna.

Tidigare har utrikesminister Tobias Billström har bjudit in ledaren för den muslimska paraplyorganisationen IKO, med 57 medlemsländer, till möte om kampen mot islamofobi. ”Under många år har Sverige välkomnat en stor grupp muslimer från många olika länder, en grupp som berikar vårt land”, skriver utrikesministern i inbjudan.

30 KFOR-soldater skadades under en protest i staden Zvecan i Kosovo. Protesterna gällde nya kosovoalbanska borgmästare som tillsatts, som den serbiska majoritetsbefolkningen i staden inte uppskattade. De krävde att de nya borgmästarna ska avsättas. Händelsen fördöms av EU, Nato och länder vars soldater skadades, som Italien och Ungern. Den serbiska minoriteten i norra Kosovo motsätter sig alla försök av styret i Pristina att införliva dem i landet.

Enligt Serbiens president Aleksandar Vucic skadades 52 serber, varav tre allvarligt. En ska ha skjutits med två skott av kosovoalbanska specialstyrkor. Ungerns försvarsminister säger att 20 av KFOR-soldaterna som skadats är ungrare. Tre av soldaterna som skadats svårt är italienare. Premiärminister Giorgia Meloni uppmanar alla sidor i konflikten att minska spänningarna, skriver AFP.

Förra månades lokalval i städer i norra Kosovo bojkottades av serberna. Därför kunde kosovoalbanska borgmästare ta makten lokalt, trots ett valdeltagande på under 3,5 procent. Landets premiärminister Albin Kurti godkände borgmästarna förra veckan, trots uppmaningar från EU och USA att minska spänningarna.

Många serber vill att Kosovos polisstyrkor drar sig tillbaka från norra Kosovo, likväl som de kosovoalbanska borgmästarna.

Konflikten i Zvecan bröt ut framför stadshuset, när serbers försökte ta sig in i byggnaden. Kosovansk polis höll emot och avfyrade tårgas mot demonstranterna. FN-soldaterna som går under beteckningen KFOR i Kosovo gick in och försökte separera demonstranterna från poliserna. Men man gick sedan in och försökte upplösa folkmassan helt med sina sköldar och batonger.

Demonstranterna svarade med att kasta flaskor, stenar och molotovcocktails mot soldaterna. Men de drevs sedan bort ett par hundra meter från stadshuset. Det var då mycket av skadorna för soldaterna uppkom, brutna ben och brännskador främst. Tre italienska soldater vårdas med svåra skador, enligt utrikesminister Antonio Tajani.

Nato har också fördömt händelsen. Man kallar attackerna mot KFOR-trupperna för oprovocerade och helt oacceptabla. Våldet måste sluta omedelbart, sade man i ett uttalande.

KFOR-befälhavaren Angelo Michele Ristuccia säger att man kommer fortsätta fullgöra sitt uppdrag i landet och vara oberoende. Kosovo bröt sig loss från Serbien 2008 och har inte erkänts som land av grannen i norr och inte heller av Ryssland och Kina.

Ryssland, som är allierade till Serbien, säger genom utrikesminister Sergej Lavrov att ”serber kämpar för sina rättigheter i norra Kosovo.”

Han säger också att något ligger och pyr i Europas hjärta, efter att Nato utfört ett anfall mot Jugoslavien 1999. Det syftar till Natos bombningar som avslutade konflikten mellan Serbien och albanska gerillastyrkor.

Serbiska tennisspelaren Novak Djokovic spelar just nu Franska Öppna i Paris. På en tv-kamera skrev han ”Kosovo är Serbiens hjärta. Stoppa våldet.” Till reportrar sade han också ”Kosovo är vår vagga, vårt fort, centrum för det viktigaste för vår nation.”

De så kallade fredsbevarande trupperna som FN fortsätter att stationera i Demokratiska republiken Kongo lämnar efter sig övergivna barn i stor omfattning. De unga tonårsflickorna, ofta i åldern 14 till 15 år, som byter sex mot pengar eller gåvor från de kåta killarna i blåa hjälmar lämnas sedan att själva ta hand om frukterna av dessa utbyten.

Ett annat vanligt förekommande scenario är att FN-soldater inleder förhållanden med de lokala kvinnor som värvas för arbete på förläggningarna, exempelvis som städerskor. När FN-soldatens tjänstgöringsperiod når sitt slut lämnar han förhållandet, ofta utan att över huvud taget informera sin förmodade partner om detta. Resultatet är att en stor del av barnen i de områden de kåta blå är stationerade i lever med ensamstående unga mödrar som har svårt att få livet att gå ihop ekonomiskt.

FN-insatsen Monusco har naturligtvis regler som förbjuder sexuella relationer med minderåriga och förbud mot att betala för sexuella tjänster. Samtidigt har problemet växt till en nivå där Monusco betalar skolavgiften för de barn dess soldater lämnar efter sig. Man känner alltså väl till hur deras soldater roar sig på lokalsamhällets bekostnad.

Då soldaterna sällan delar sin rätta identitet med de kvinnor de inleder sexuella relationer med blir det svårt för kvinnorna att få den utlovade skolpengen betald av Monusco.

FN har lovat att lämna Demokratiska republiken Kongo i förtid, före den planerade reträtten 2024. Detta har vi avhandlat i artikeln Sexturister i blåa hjälmar.

Sydafrika och Moçambique

I Sydafrika har president Cyril Ramaphosa utlovat en utredning efter en film som visar hur soldater slänger en man i en brinnande hög av skräp. På filmen kan man se en soldat med den sydafrikanska flaggan på uniformen. Sydafrika har soldater på plats i Moçambique för att bistå landet i kampen mot islamistiskt våld.

De sydafrikanska soldaterna i Moçambique ingår i Southern African Development Community Mission in Mozambique (SAMIM) som placerats ut i vissa distrikt i Cabo Delgado-provinsen. Orsaken var den ökande islamistiska terrorismen som i stor utsträckning drabbar kvinnor och barn i området.

Soldater från åtta olika stater i södra Afrika ingår i insatsen som sjösattes i juli 2021. Soldaterna kommer från Angola, Botswana, Demokratiska republiken Congo, Leshoto, Malawi, Tanzania, Zambia och ovan nämnda Sydafrika. All denna trupp samarbetar med försvarsmakten i Moçambique. Hittills har insatsen verkat ge en hel del positiva resultat då man har lyckats återta kontrollen över flera byar och beslagtagit vapen och annan krigsmaterial.

Att trupper har lyckats återta byar och områden omkring dessa har också resulterat i att människor som flytt islamisternas våld har vågat återvända till sina hem och att transportvägar mellan byarna nu är betydligt säkrare att vistas på.

I sin framfart att skydda civilbefolkningen har nu alltså soldater fångats på video hivandes kroppar på brinnande sophögar kommit till kännedom för omvärlden. Amnesty International har naturligtvis uttalat sig och säger att säkerhetsarbetet i området inte ”måste komma till kostnaden av mänskliga rättigheter”.

I den på sociala medier spridda filmen kan man identifiera den sydafrikanska flaggan på en soldat som inte är handgripligen inblandad i själva händelsen utan står bredvid och filmar det hela med sin mobiltelefon. Vilket också naturligtvis är på vilket vis filmen har kommit till. Men nu vill alltså Sydafrikas president Ramaphosa stämma i bäcken och utreda vad hans lands soldater egentligen sysslar med i vad som kan vara Afrikas just nu mest anonyma krig.

Kenya

I Kenya har ett av alla dessa ständiga mord lyckats få media att skriva spaltkilometrar och att gå vilse i logiken under tiden de skriver tills tangentborden glöder. Hbtq-aktivisten Edwin Chilobas kropp hittades uppstyckad i en låda bredvid en väg och genast var media igång med spekulationerna. Redan samma dag som lådan med kroppen påträffades kunde tidningarna berätta om hur utsatta hbtq-människor var och hur detta hat mot allt hbtq nu hade resulterat i mordet på Edwin Chiloba.

Upprördheten och indignationen i pressen var i topp under några dagar när man beskrev hur Chilobas kropp blivit behandlad och misshandlad. USA skickade tekniskt stöd för att hjälpa till att söka spår via Chilobas mobiltelefon. Men plötsligt dog det massmediala intresset lokalt här i Kenya.

https://twitter.com/graceamondi7/status/1611116542783094787

Den huvudmisstänkte för mordet på Edwin Chiloba är hans egen partner. Ett våldsdåd begånget inom hbtq-sfären. Media kunde inte fortsätta att pumpa ut artiklar om utsatthet och hat längre och nu rapporteras fallet ur samma vinkel som alla andra mord. Om den huvudmisstänkte Jacktone Odhiambo är skyldig till att ha strypt, plockat ut ögonen och sedan styckat Edwin Chiloba blir polisen och domstolens sak att reda ut men lokalpressen är inte lika upphetsad längre.

Nyhetsmedia i väst passar dock på att pumpa ut artiklar om hbtq-gemenskapens utsatthet med anledning av mordet på Chiloba. Det senaste jag läste var en artikel från Reuters som hävdade att mordet på Chiloba är ett bakslag för transpersoner i Nairobi. De hänvisar till den kenyanska lag som kan ge utövandet av homosexuellt samlag 14 år i fängelse. Naturligtvis betonar Reuters att det är en lag som lever kvar från kolonialtiden. Att Kenya har haft ett drygt halvsekel på sig att ta bort den lagen men inte är intresserade av att så göra, det nämns naturligtvis inte alls.

Reuters hoppas nog att ingen i väst orkar sätta sig in i fallet och att läsaren av artikeln skall tänka att det är synd om hbtq-rörelsen som utsätts för hat utifrån. Att det mesta hatet rörande hbtq-gemenskapen kommer inifrån är en insikt som inte lär bli comme-il-faut än på länge.

Zimbabwe

Det dysfunktionella Zimbabwe fortsätter att excellera i misskötsel och misär. Inför det kommande valet ökar märkligt nog som tidigare våldet mot oppositionella. Det ledande oppositionspartiet Citizens Coalition for Change (CCC) som har ett starkt stöd i mer urbana områden får allt som oftast se sina anhängare på landsbygden drabbas av politiskt motiverat våld.

Det ledande, och sedan det socialistiska upproret enda styrande, partiet Zanu-PF gör vad de kan för att inte deras utlovade demokratiförsök skall utmynna i något som kan liknas med demokrati. Därför har man fiffigt nog infört regler för hur politiska partier får hålla möten. Ett parti som vill hålla offentliga politiska sammankomster måste anmäla detta till de av Zanu-PF styrda myndigheterna två veckor innan evenemanget skall gå av stapeln.

Som av en slump brukar detta innebära att flera politiskt aktiva ledare och funktionärer i oppositionspartierna råkar ut för våld, inte sällan dödligt sådant, och andra lika märkliga och olyckliga sammanträffanden som försvårar dessa politiska sammankomster.

I lördags sköt polis in tårgas i en lokal där CCC höll ett möte och passade också på att arrestera 25 partimedlemmar, inklusive två parlamentsledamöter. Man hann också med att spöa upp några deltagare rejält innan de packades in i polisbussarna. CCC hävdar att det var ett internt valstrategiskt möte medan polisen å sin sida hävdar att det var ett lagvidrigt, "icke sanktionerat" politiskt möte. Polisens talesman Paul Nyathi säger också att han nåtts av uppgifter att flera människor hade utsatts för våld på platsen vilket ger polisen större anledning att hålla de gripna i säkert förvar under utredningen.

Att det var de gripna som utsattes för våld stör inte utredningen.

Polisen skall nu hålla de gripna i förvar tills utredningen av fallet är klart.

Då inget datum för presidentvalet är bestämt får nog oppositionen räkna med att den här utredningen kan dra ut på tiden.

I Haitis huvudstad Port-au-Prince styr gängen 60 procent av alla områden. Vissa är fyllda av sopor upp till knäna. Landet har inget statsöverhuvud, den senaste Jovenel Moïse blev mördad i juli 2021. Dådet skylldes på lönnmördare från Colombia, men fallet har ännu inte gått till åtal. Vissa vill se ännu en utländsk intervention, med FN-personal som ska stävja kriminaliteten. Men är det är ett koncept som historiskt visat sig göra mer ont än gott.

Parlamentet i huvudstaden kan inte användas då gäng kontrollerar områdena runt omkring. Premiärminister Ariel Henry är uppbackad av USA, men inte folkvald och allmänt ogillad.

Landet är över lag en katastrof. Halva befolkningen, närmare fem miljoner, riskerar svälta. Kolera har kommit till huvudstaden och 20 000 människor lever i hungersnöd. Landet är i förfall och kriminaliteten är vida spridd. Runt 200 kriminella gäng uppskattas finnas i landet, varav hälften i huvudstaden, skriver BBC.

Kidnappningar är vanliga och en huvudinkomst för gängen. Under januari till oktober skedde 1 107 stycken. Lösensumman ligger vanligtvis på runt 2 000 kronor och upp till tio miljoner. Offren lämnas tillbaka levande, om lösen betalas. Men tortyr förekommer, speciellt mot männen. Kvinnor och flickor gruppvåldtas. Ibland ringer förövarna släktingar till offret som får höra när våldtäkten sker.

På sjukhuset MSF i huvudstaden kryllar det av offer för skottlossningar. Många har blivit träffade av misstag, råkat vara på fel plats vid fel tillfälle.

Gängen och korrupta politiker går hand i hand. I utbyte mot pengar och vapen utför de smutsjobbet åt politikerna. Resultatet blir rädsla och kaos. Rättsväsendet är också satt ur spel, en gripen gängmedlem kan släppas efter ett telefonsamtal, och få med sina vapen.

Enligt människorättsorganisationer på plats är det mycket brott, men inga straff. Domarna vill inte åtala gängmedlemmar. Polisen förser dem med fordon och tårgas. Vissa poliser är själva gängmedlemmar, några av nöden då de lever i områden där det bor gängmedlemmar.

Utländsk intervention

USA och Kanada belade nyligen två haitiska politiker med sanktioner, för att ha samarbetat med gängen. En av dem är talmannen i senaten, Joseph Lambert.

Haiti är ett land som blivit världskänt för sina problem, och där stora länder också gripit in. Det kan komma ytterligare en, då regeringen har gjort en förfrågan om att FN ska skicka trupper till landet, och upprätthålla ordningen.

Sist FN gjorde en hjälpinsats på Haiti tog anställda från Nepal med sig kolera till landet. 10 000 människor avled i epidemin som följde. Dessutom anklagades FN:s personal för sexuella övergrepp. I landet vill vissa, som företagare, ha hjälp utifrån. Men andra vill att landet löser problemen på egen hand.

Haiti invaderades av USA 1915 och stod under amerikansk kontroll till 1934. Anledningen till invasionen var politisk instabilitet i landet och utländskt inflytande. Landet styrdes av en amerikanskledd militärregim under perioden, som brutalt slog ned två uppror. Man använde också lokalbefolkningen som arbetskraft i stora infrastrukturprojekt. Tusentals dog under svåra arbetsförhållanden.

Efter förhållandevis lugna tider kom ett flertal statskupper från 1988 till 1991 att skaka om landet. 1994 beslutade USA att åter igen gå in med militära styrkor på Haitisk mark, 20 000 soldater posterades där i Operation Bevara Demokrati. Som motprestation fick landet införa en ekonomisk modell med frimarknadsinslag.

Efter presidentval och kontroverser mellan René Préval och Jean-Betrand Aristide utbröt en revolt 2004, och den sistnämnde tvingades i exil. Det var också då den senaste FN-ledda insatsen sjösattes.

2008 drabbades landet av ett flertal tropiska stormar och 800 000 människor hamnade i nödsituation med svält. 2010 kom en jordbävning med 7.0 på Richterskalan vilket förstörde hemmen för 1,6 miljoner människor.

Jovenel Moïse valdes till president 2016, fem år senare togs han av daga. Och här står vi nu, med ett Haiti i förfall, och ännu en potentiell utländsk intervention. Frågan är dock om inte landet bör få resa sig självt den här gången.

Det senaste året har civilbefolkningens protester ökat i omfattning och det ser nu ut som att FN i form av Monusco får lämna landet med svansen mellan benen och ännu ett afrikanskt misslyckande bakom sig.

Reuters rapporterade nyligen hur de fredsbevarande trupperna lämnade förläggningen i Butembo, en stad där protesterna mot FN-trupperna har varit massiva och den nya taleskvinnan för insatsen, Ndeye Khady Lo, hävdar att det är en temporär åtgärd. General Constant Ndima, militär ledare över regionen Nordkivu, å sin sida hävdar att samtal förs med FN om hur de skall kunna evakuera den efterlämnade utrustningen på förläggningen. Detta tyder på att det är en permanent reträtt av styrkorna.

FN:s tidigare talesman för den fredsbevarande insatsen i Kongo, Mathias Gillman förklarades persona non grata i landet och ombads i juli av Kongos utrikesminister Christophe Lutundula att omedelbart lämna landet.

En FN-insats med en årlig budget på runt 15 miljarder kronor har genom sin ledare Bintou Keita erkänt att March 23 Movement (M23) är bättre militärt utrustade än Monusco. Detta är minst sagt ett häpnadsväckande erkännande och man undrar vad pengarna används till om de inte används till att militärt utrusta de fredsbevarande styrkorna.

Situationen i Kongo är komplex och andelen intressenter i de olika konflikterna är många. I mitten av augusti besökte USA:s utrikesminister Antony Blinken Rwandas president Paul Kagame för att diskutera de bevis USA har för att Rwanda fortsätter att stödja M23 med trupp. Rwanda tillbakavisar anklagelserna helt och hållet. M23 nekar också till att de skulle ha fått hjälp av Rwanda. Rwanda och M23:s gemensamma mål skulle vara att strida mot och slå ut Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR). FDLR är en hutu-milis som Rwanda anklagar Kongo för att använda för att attackera Rwanda. Vilket naturligtvis Kongo nekar till.

När FN är på väg att tappa greppet helt om situationen i Kongo så försöker USA nu att rädda vad som räddas kan och besöket i Rwanda föregicks av ett besök i Kongo där Blinken träffade utrikesminister Christophe Lutundula, och president Felix Tshisekedi. USA och Blinken ser det som en framgång att presidenterna nu säger sig vilja återgå till direkta samtal men frågan är hur mycket detta är ett tecken på vilja till att lösa situationen i gränsområdena eller hur mycket det är för att hålla USA på fortsatt gott humör av ekonomiska skäl.

Ännu en beväpnad grupp bland andra

Kritiken mot Monusco är omfattande och den är minst sagt tankeväckande. Från det att Monusco tog över efter den tidigare FN-insatsen Monuc för tolv år sedan har man inte på något synbart och bestående sätt lyckats skydda civilbefolkningen i Nord- och Sydkivu där oroligheterna är som störst och olika rebellgrupper fortsätter att terrorisera lokalbefolkningen. Att man dessutom har varit dåliga på att reagera och handla i fall av massakrer och attacker på specifika etniska grupper har snarare gjort att civilbefolkningen ser FN som en av många beväpnade grupper i landet, vilken inte bidrar till förbättring. Att Monusco dessutom uppfattas stå på kongolesiska arméns sida när dessa utfört våldsdåd mot lokalbefolkningen förbättrar inte synen på FN:s fredsbevarande uppdrag.

Monusco anses vara de sista som vet om vad som händer i landet och de anklagas för att i flera fall snarare skydda utländska intressen i form av gruvbolag än befolkningens väl och ve. Detta gör också att flera multinationella gruvbolag arbetar för att behålla FN-trupperna i Kongo, vilket riskerar att försena ett tillbakadragande, vilket riskerar att alienera lokalbefolkningen ytterligare.

Det kommer också stark kritik från Code Blue-kampanjen som arbetar för att förbättra FN:s svar på sexuellt utnyttjande och övergrepp. Alltså sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp på civilbefolkningen utförda av FN:s fredsbevarande styrkor. Det förhåller sig nämligen så att de närmare 400 anmälningarna om sexuella övergrepp av FN-personal i Kongo inte leder någonstans och Code Blue arbetar för att dessa skall utredas och ansvar utkrävas av de skyldiga.

Sexuella övergrepp är numera ett ständigt problem i olika hjälpprojekt runt om i tredje världen. Inte bara FN utan en mängd hjälp- och biståndsorganisationer uppmärksammas allt oftare för de övergrepp på lokalbefolkningen som följer i spåren av deras arbete. EU avbröt sin finansiering av WHO:s hjälparbete under Ebola-krisen i Kongo 2018–2020. Detta som resultat av den akuta kris av sexövergrepp som FN-organisationen var inblandade i. 83 anmälda fall av sexuella övergrepp blev för mycket för EU.

Den händelse som utlöst den senaste krisen för FN i Kongo var när två människor dödades och flertalet skadades efter att FN-soldater öppnade eld vid en gränspostering i Kasindi vid gränsen till Uganda. Det är ännu oklart vad som föranledde situationen. Soldaterna var enligt uppgift på väg tillbaka till förläggningen efter en permission men under den föregående veckan hade det hållits protester mot FN-styrkorna i flera städer i östra delarna av Kongo. Ett Kongo som snart inte har något tålamod kvar för FN.

I december 2021 beordrade Erdoğan användningen av Türkiye för att bättre representera turkisk kultur och värderingar, inklusive att kräva att ”Made in Türkiye” skulle användas istället för ”Made in Turkey” på exporterade produkter. Turkiska myndigheter började också använda Türkiye i officiella dokument.

Turkiets engelskspråkiga statliga tv-bolag TRT World har också gått över till att använda Türkiye, även om ordet Turkey slinker in ibland in av journalister som vänjer sig vid förändringen.

Ett annat land som också bytt namn är ”Czech Republic” som sedan 2016 officiellt heter ”Czechia”. Också lätt att stava till.

Vi hoppas nu på att bokstaven ü används flitigt runtom i världen. Merhaba Türkiye!

En man som kommenderar ut polis för att fördriva 10 000-tals människor från deras hem, en man som låter polisen misshandla kvinnor och skövla och bränna hem, åkrar och kyrkor på grund av att han säger sig älska naturen.

Möt Annika Strandhälls nya partner i kampen för klimatet.

Sveriges lantbrukare och åkare har sedan förra året känt av de stigande bränslepriserna. Konkurserna har blivit allt fler. Även hushåll utanför storstäderna som är helt beroende av bil för att kunna klara arbete och vardagsliv har känt av att Sverige ligger i världstoppen när det gäller höga bränslepriser.

Annika Strandhäll är energi- och miljöminister och borde rimligen bekymra sig för att höga energipriser slår ut näringar och begränsar livet för dem som bor utanför Stockholm.

Men hon har egentligen bara synts i debatten om bensin– och dieselpriser ordentligt en gång den senaste tiden, det var när hon 18 mars angrep oppositionens förslag på att sänka bränslepriserna. ”Det är hål i huvudet om man ska vara helt ärlig”, var hennes kommentar.

Uttalandet väckte vrede hos många, men de kanske inte tänkte på att Strandhäll ser det som sitt uppdrag att rädda hela jorden, inte de som brukar jorden i Sverige.

Regeringen och miljödepartementet har gjort stor sak av att Strandhäll 28–31 mars ledde en FN-konferens i New York. Vi har granskat vad hon gjorde den veckan, vad hon sade och framförallt vem hon träffade.

Syftet med konferensen var att förbereda en större konferens som kommer att hållas i Stockholm i 2–3 juni i år. Den hålls för att fira minnet av att det är 50 år sedan FN:s första miljökonferens som genomfördes i Stockholm 1972. 114 länder deltog.

Inledningstalet hölls av Olof Palme som förklarade att:

”Det är verkligen mycket, mycket bråttom.”

Där och då lades grunden för alla dessa miljökonferenser som genomförts de senaste fem årtiondena, alla egentligen med samma motto som Olof Palmes inledningsord: ”Det är verkligen mycket, mycket bråttom”.

Miljöproblemen har inte blivit färre, men konferenserna många, många fler.

Konkreta resultat av den första konferensen? Organisationen FN:s miljökonferens (UNEP) bildades, och så beslutades det att 5 juni ska vara Världsmiljödagen.

Strandhäll rapporterade flitigt på Twitter från konferensen i New York. Ofta ser man henne tillsammans med Keriako Tobiko, Kenyas minister för miljö och skogsbruk. Det är de två som tillsammans ska leda den stora konferensen i Stockholm.

Man kan tycka att posten som minister för skogsbruk i Kenya inte borde vara en merit i sammanhanget. I det årliga globala indexet över hur länder hushåller med sina skogars resurser hamnar Kenya på 133 plats av 172 länder.

Men det är möjligt att Tobiko ska vara med och leda konferensen i Stockholm därför att han visat sig vara en handlingskraftig man.

Vad som menas med det? Att han gett order om att det ska planteras 10 000-tals träd i Kenya?

Nej, hans brutala handlingskraft har snarare visat sig i hans befallning om att mer än sammanlagt 100 000 människor ska vräkas från de hem de ofta haft i mer än 20 år. Och vad händer om de inte flyttar frivilligt? Då skickar Tobiko in polisen, sedan kommer schaktmaskiner, och sedan de som har till uppgift att sätta eld på de rivna husen och byggnaderna. Även kyrkor och sjukhus har skövlats, liksom butiker, jordbruk och små verkstäder. Human Rights Watch har rapporterat om misshandel och dödsfall i samband med fördrivningarna.

Allt för att skogsbruksministern ska få plantera träd. Träd är bra för miljön, säger han.

De som drivs från sina hem får heller ingen ersättning, har minister Tobiko förklarat. De kan få lån.

I sig är det inget nytt att stammar och grupper som bor i Kenyas skogar drivs från sin jord.

I Mauskogen finns 50 000 medlemmar som lever på vad skogen ger. Ända sedan kolonialtiden har de utsatts för jordstölder – politiskt eller ekonomiskt motiverade.

För tre år sedan förklarade Afrikanska unionens domstol för mänskliga rättigheter att Ogiekfolket hade rätt till sin mark.

Ett domslut som den kenyanska regeringen och minister Tobiko struntat i.

Dessutom har Tobiko struntat i vad kenyanska domstolar beslutar.

I juli 2020 beslutade Miljö- och markdomstolen i Nakuru att fördrivningen av 40 000 personer från Mauskogen skulle stoppas.

Fördrivningen fortsatte.

Träden måste ju planteras. De där träden som Tobiko får så mycket beröm för internationellt.

Senast i januari i år uttalade Tobiko sig med stolthet över fördrivningen av 40 000 människor för två år sedan och förklarade att Mauskogen tillhörde världen, den var så att säga en global tillgång.

Det är väl därför han nu har fått förtroendet att leda konferensen i juni tillsammans med Annika Strandhäll. Det globala perspektivet är viktigt.

Och i Kenya fortsätter fördrivningarna.

Interimsregeringen som tillsattes i mars är också ifrågasatt av landets östra styre som drog tillbaka sitt stöd för den i september. Olika grupperingar och utländska aktörer har förhandlat bakom lyckta dörrar om huruvida uppskjutandet av valet bara är en kortsiktig åtgärd eller om det riskerar bli en långdragen väntan.

Parlamentets valkommitté meddelade att regeringens mandat går ut på fredag.

Libyen har varit ett land med pågående kaos sedan arabiska våren 2011 och avsättandet av förre presidenten Muammar al-Gaddafi. Ett permanent eldupphör signerades 23 oktober 2020. En av al-Gaddafis söner, Saif, är kandidat i det uppskjutna presidentvalet. Även mångåriga veteranen och fältmarskalken Khalifa Haftar ställer upp, han är överbefälhavare för armén och kopplad till parlamentet i Tripoli.

Utländska intressen har stort inflytande på fraktionerna i landet. Främst USA, Frankrike, Saudiarabien och Turkiet.