Dagens Nyheters paradgren är numera inställsamma intervjuer med personer som bjuder hem chefredaktören Peter Wolodarski på middag. Att de här intervjuuppdragen läggs ut på medarbetarna är väl Wolodarskis sätt att tacka för maten.

Eftersom han är erkänt och omvittnat snål är det förstås också ett listigt sätt att bli bjuden på middag. Den som bjuder vet att det bjuds igen – i form av en positiv artikel. Det är inte så att Wolodarski kliver in på redaktionen och beordrar någon, men den som vill få en bättre position på DN håller koll på vem Wolodaski umgås med – eller gynnar; och intervjuar dem gärna.

Dagens inställsamma porträtt kan dock faktiskt också vara följden av att DN ville visa sin sociala medvetenhet och skriva om personer som har det svårt i en tid då mat, bränsle och el fortsatt kostar väldigt mycket. När då redaktionschefen frågar dem runt bordet om någon av reportrarna känner någon som är ekonomiskt utsatt räcker ingen upp handen. De runt bordet bor på Söder i Stockholm eller i Vasastan, och de enda som påminner om personer utan pengar i de stadsdelarna är romer – och inte ens en DN-journalist kan med gott samvete säga att de känner den som brukar sitta utanför ICA på Folkungagatan.

TIll slut räcker en av skribenterna lite tvekande upp handen och säger att han känner ett par systrar som jämt oroar sig för sin ekonomiska situation.

Finfint, säger redaktionschefen och skickar iväg reportern, säkert väl medveten om att en av systrarna är gift med Wolodarskis senaste skyddsling Alex Schulman.

Resultatet har blivit lite underligt. I amerikansk press talar man om en del skribenter som en ”sob sister”, vilket syftar på att de skriver sentimentala, gråtmilda artiklar – ibland om personer det inte ens är synd om. Vad vi får läsa en är sob sisters porträtt av två systrar; Hannah Widell och Amanda Schulman. I systrarnas podd  Fredagspodden har Amanda Schulman förvisso förklarat att:

”Jag identifierar mig som fattig”.

Men det senaste året har Amanda tillsammans med maken Alex Schulman besökt Maldiverna, Jamaica, Frankrike och Norge. Norge kanske låter som något som alla kan unna sig, men med tanke på norska priser får nog också den trippen betraktas som en lyxsemester.

Men kanske var det så att paret åkte ut i världen för att tigga pengar i gathörnen? Alex är ju bra på att hitta på historier om sin eländiga uppväxt, och Amanda kunde gått runt med en hatt och samlat in pengar.

Intressant tanke, men riktigt på det viset var det inte. När Amanda ger sig ut i världen tar hon sig alltid till de mest exklusiva platserna.

När Amanda åkte till Jamaica bodde paret Schulman på en hotellanläggning där de billigaste rummen kostar 14 000 kronor natten.

Det var det värt tyckte Amanda och gjorde vistelsen till ett inlägg i den politiska debatten genom att i systrarnas podd förklara:

– Jag tror vi skulle spara in på hälsan, på sjukvården. Jag åkte på den här semestern med lätt migrän, magkatarr, ångest, ont i ryggen. Och sen efter några dagar så: Jag sover på nätterna och vaknar ganska glad. Dels var det ingen stress där så klart. Men det är också något med värmen och ljuset,

Så om du känner dig utbränd och fattig, gör som Amanda. Åk till Jamaica. Avlasta den offentliga sektorns vård.

Amanda avlastar den svenska sjukvården med en resa till Jamaica.

Alla dessa resor kan vara knepiga ur ett annat perspektiv också. Amanda och Hannah brukar hylla Greta Thunberg, och talar gärna om klimatkrisen.

Hur de får det att gå ihop med sitt eget envetna flängande jorden runt kan vara svårt att förstå.

Möjligen identifierar sig inte Amanda som en flygresenär utan som en cyklist – och därmed är det problemet ur världen.

I DN-intervjun säger Amanda:

– Vi är inga feta katter. Vi lever med katastrofen runt hörnet, varje dag.

Jag läser noga intervjun några gånger och har svårt att upptäcka den där katastrofen som försåtligt lurar på systrarna.

De har en framgångsrik podd som drar in bra med reklamintäkter, de har sålt sitt bolag och fick åtminstone 20 miljoner kronor, möjligen 30. De har teve-uppdrag och de skriver böcker.

Men, säger Hannah:

– På måndag kan det gå åt helvete.

Syster Amanda fyller i:

– Vi skulle kunna vara de utsatta.

De flesta personer och familjer i Sverige i dag har en betydligt, betydligt lägre fallhöjd än vad systrarna har. Ändå förväntas läsaren lida med systrarna på grund av att de har ångest för att bli ”utsatta”. Det finns en hel del familjer i landet där båda föräldrarna arbetar – familjer där man inte oroar sig för att katastrofen ska knacka på dörren, utan där katastrofen redan klivit innanför dörren, och nu tagit plats vid köksbordet och flinar lömskt.

Amanda och Hannah verkar inte riktigt förstå vad det är de säger, och intervjuaren gör frenetiska försök att få dem att säga något användbart som ska göra att läsaren tycker synd om de stackars rädda systrarna, och till slut lyckas han vaska fram något, som systrarna också verkar anse användbart i sammanhanget.

Tillsammans frammanar trion Gunny Widells ande – hon var systrarnas farmor, och en legendarisk tidnings- och magasinsmakare hos Bonniers.

Systrarna berättar att farmodern dog som fattigpensionär eftersom hon inte kunde hålla i pengarna. Det är oron för att sluta likadant som Gunny som ger Amanda och Hannah ångest. Vi får veta att Gunny till och med tvingades pantsätta en diamantring hon fått av Bonniers.

Kanske går inte den här klagosången hem hos speciellt många. Vem har inte någon i släkten som har svårt att hålla i pengarna? Men hur många har en anhörig som har fått en diamantring av arbetsgivaren.

Det spelar mindre roll i sammanhanget att systrarna identifierar sig som ”fattiga”.

Det spelar däremot nog större roll att mycket få kan identifiera sig med systrarna.

Antalet fattigpensionärer i Sverige är dessutom 300 000. Om alla deras släktingar skulle uppvisa samma livsångest som systrarna på grund av en släkting beteende skulle psykmottagningarna ha en än längre kö än i dag.

Men folk knegar på ändå, utan att beklaga sig över ångest av systrarnas typ.

Det räcker bra med den vanliga vardagsoron.

Men systrarna är inte bara oroliga för sin egen hotande ekonomiska ruin eller för klimatet – de är också rädda för Sverigedemokraterna, och att Sverige ska bli ”främlingsfientligt”, och att de bara markerar en åsikt de vet att man ska ha, ungefär som de gör i miljöfrågan.

Jag gissar att de egentligen är mest rädda för att SD ska ska bli tillräckligt stora för att få råd att lägga en konferens på något av de hotell i Västindien eller Indiska Oceanen där systrarna brukar koppla av – och så finns det inga sviter lediga när Schulman och Widell med familjer kliver av planet.

I vilket fall ledde oron till att systrarna inför valet 2022 träffade Magdalena Andersson för att diskutera läget i Sverige över en kopp kaffe. Det var Magda som bjöd in efter att ha uppmärksammat ett gemensamt inlägg från systrarna.

Precis vad som sades på mötet har vi inte fått veta, bara att de de två systrarna nästan fick en ny syster.

Kanske kontaktar Magda systrarna igen för att få draghjälp. Hon skulle ju kunna få dem att på ett personligt plan angripa förslaget att förbjuda socialdemokraternas partilotterier.

Kanske kunde hon få Hannah och Amanda att i sin podd säga:

– Tänk vad bra det är med s-lotterier. Då kan även fattigpensionärer få en chans att bli rika. Hade farmor Gunny köpt några kombilotter kanske hon inte hade behövt pantsätta diamantringen hon fick av Bonniers.

Antagligen är det värsta som kan hända någon av Aktuellts eller Rapports utrikeskorrar att Svt:s Visakort inte fungerar. När det drabbade Erika Bjerström på det minst sagt anständiga hotell hon skulle checkat in på för några år sedan blev hon lite stressad.

Men hon samlade sig, och har berättat att hon gick ut från hotellet, ställde sig med ansiktet mot vårsolen, slöt ögonen och vände sig helt inåt. Efter en stund öppnade hon ögonen, och gick tillbaka in på hotellet – och se; simsalabim hade Svt ordnat det där med Visa-kortet.

Och så här kan man väl egentligen sammanfatta hela Erikas karriär inom public service. Hon får problem – oftast genom att tittare protesterar mot det hon säger; men Svt fixar det hela och förklarar för dem som inte fattar att Erika har rätt.

I dagarna hände det när Erika, i sin egenskap av Svt:s klimatkorrespondent, skulle intervjua Robin Maynard, kampanjchef för organisationen Population Matters.

Hans organisation vill att bistånd från västvärlden i mycket större utsträckning ska gå till familjeplanering i fattiga länder. Det föds för många barn där för att svält- och miljökatastrofer ska kunna undvikas, menar Population Matters. Maynard hänvisade till IPCC:s senaste klimatrapport där FN:s klimatpanel konstaterar att den snabba befolkningstillväxten i tredje världen bidrar till världens klimat- och miljöproblem.

Erika hugger tillbaka:

– Vad har du för rätt som vit, medelålders man i Storbritannien att ge råd till kvinnor i globala syd om deras fertilitet?

Vi som följt Erika genom åren blir förstås smått förvirrade.

Hon har i åratal, i inslag efter inslag, hänvisat till IPCC:s rapporter – som alltid talar om den kommande klimatkollapsen. De är den uppenbarade sanningen för Erika, och hon är dess profet.

För några dagar sedan förklarade Erika att just den här IPCC-rapporten var:

Sista varningen innan världen susar förbi 1,5 grader, vilket skulle innebära att Parisavtalet är kört.

Underförstått då är att vi alla därmed är körda – inte bara Parisavtalet – framtida generationer är dömda att långsamt stekas tillsammans med jorden till en enda stor kebab som roterar runt solen.

Och trots att Maynard stöder IPCC:s syn på befolkningstillväxten som ett problem får han aggressivt kritiska frågor av Erika – för att han är vit och medelålders.

Erika har annars under sin karriär gärna hyllat vita, medelålders män; som till exempel Al Gore.

Erikas chefer har i det här fallet förklarat att hennes fråga var relevanta.

Erikas chefer tycker alltid att det hon gör är rätt och relevant.

Den märkliga och motsägelsefulla inställningen i den intervjun är inte på något sätt ett unikt undantag under Erikas bana som journalist.

Hon gör inte bara nyhetsinslag för Rapport och Aktuellt – hon skriver också reportageböcker. Den som läser böckerna kliver inte in i en märklig värld, utan i flera märkliga världar – som inte har något med varandra att göra.

I Porslinsmålerskan från Limoges beskriver Erika ett Europa som är dömt att avindustrialiseras, och att förlora varje tänkbar form av tillverkningsindustri. Det har Erika kommit fram till genom att resa härs och tvärs över vår kontinent.

Men hon är inte uppgiven i sin reportagebok. Det finns en ljus framtid – och den ligger i kunskapsindustrin. Europa ska satsa på IT, reklam och turism, medan tredje världen tillverkar saker.

I samma bok förklara Erika att Europa ”måste” ta emot afrikanska flyktingar. Många afrikanska flyktingar.

Som läsare ställer man sig förstås frågan. Om nu all europeisk tillverkningsindustri flyttar till Asien, Afrika och Latinamerika – varför ska Europa ta emot afrikanska flyktingar? Kan de inte arbeta i tillverkningsindustrierna som etableras i deras egen världsdel?

Och om de kommer till Europa, hur ska de kunna försörja sig i en världsdel som satsar på IT, reklam och turism? Jag ser vissa problem med att gå från Nairobis slumförorter till jobb som copywriter i Frankfurt. Men vad vet väl jag.

Sjukhus och shoppinggallerior

Än mer förvirrad blir jag när jag läser Erikas bok om Afrika; Det nya Afrika.

Det är en reportagebok som är en glödande hyllning till Afrika. Kontinentens ekonomier växer snabbast i världen, de demokratiska staterna blir fler och fler, medan krigen blir färre och färre. Jag får en känsla av att det inte finns en by i Afrika där man inte håller på att bygga ett toppmodernt sjukhus, och det sjukhuset ligger bredvid stora shoppinggallerior – alla går i skola, och många går vidare till universitet. Framtiden är ljus, inget kan stoppa Afrika.

Boken skrevs för tio år sedan.

Vi vet alla hur det ser ut i Afrika i dag (och faktiskt också gjorde 2013).

Här ser vi den märkliga motsägelsefullheten igen. Samtidigt som Afrikas utmålas som en världsdel där snart alla är välbärgad medelklass, kräver Erika att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

När jag läser de två böckerna – som kommer med några få års mellanrum – och plöjer nyhetsinslag och intervjuer med Erika från de följande åren, möts jag av vitt skilda, och obegripligt motsägelsefulla bilder av världen. Jag kommer på mig själv med att oroligt undra: schizofreni smittar väl inte om man läser någons texter eller lyssnar på dem? För det är något som inte är riktigt friskt med hennes oförmåga att ge en logiskt sammanhängande bild av verkligheten, hon klarar inte riktigt av det ens när det gäller den verklighet hon har direkt inpå sig, på sin arbetsplats.

Erika har i en intervju berättat hur underbart det var att komma till Svt efter åren på Dagens Nyheter, hur fint det var att ett 60-tal personer samlades dagligen för att diskutera gårdagens nyhetssändning. Stämningen var ”generös” och ”lärorik”.

Strax därefter förklarar hon att det är ett stort problem med de bristande resurserna på Svt.

Om 60 personer sitter och mysvärderar vad man gjorde dagen innan tyder det väl inte riktigt på resursbrist?

Det finns de som kritiserar Erika för att hon är en dålig journalist – men de är fel ute. Hon anser sig själv inte vara en journalist.

Hon intervjuas i Hallands Nyheter 2007, inför ett föredrag hon ska hålla i Varberg.

Reportern ställer en motfråga när Erika gått igång under intervjun och förklarat att Europa måste ta emot afrikanska flyktingar.

Reportern undrar varför Erika inte berättar om de betydligt större flyktingströmmarna österifrån.

Erika svarar:

Med förlov sagt, de som kommer österifrån drunknar inte.
Erika valde således bort att berätta om de stora flyktingströmmarna österifrån – därför att hon tyckte mer synd om afrikanerna. Hon ville att vi enbart skulle se dem för att vår uppmärksamhet – och vårt medlidande – inte skulle splittras.

En journalist ska iskallt leverera en beskrivning av hela verkligheten så att läsaren, tittaren eller lyssnaren blir informerad och självständigt kan ta ställning.

Men Erika medger att det inte är så hon ser sitt uppdrag. Hon väljer att justera verkligheten hon serverar oss så att vi ska tycka som hon.

Innan Erika var verksam på Svt arbetade hon på DN: Hon spåddes en lysande karriär, och blev Christina Jutterströms högra hand. Hon tillhörde den grupp kvinnor som gick under benämningen ”påläggskvigorna”. Nej, det var inget öknamn som viskades om dem bakom deras ryggar. De som tillhörde gruppen stoltserade med att vara en av påläggskvigorna.

Många tippade att Erika skulle bli nästa chefredaktör på DN, och det sågs som ett smart drag av henne att rekrytera Joachim Berner till tidningen, för att han skulle ingå i ”Team Erika” i kampen om chefredaktörsstolen. Men Joachim visade sig vara en skickligare ränksmidare än Erika och blev själv chefredaktör.

Erika surnade och flyttade till Svt, och där etablerade hon snabbt en dominerande position. Hon har varit utrikeskorrespondent, programledare och nu är hon sedan några år klimatkorrespondent.

Hennes starka ställning på Svt kan bero på hennes klostervistelser.

I mitten på 1900-talet kände sig Erika lite utbränd. Aktuelltchefen Stig Fredriksson rekommenderade att hon skulle ta igen sig på ett kloster.

Erika upplevde under vistelsen att det var precis vad hon behövde, och hon insåg hur hon kunde skapa ett mycket speciellt nätverk. Hon såg framöver till att ett dussin kvinnliga journalister drog sig undan tillsammans med henne några gånger om året. De tillbringade tid ihop i klostermiljö eller på andra platser där de kunde prata och fundera i avskildhet från den krångliga världen därutanför. Här skapades starka band.

Fylla med innehåll

Vad som diskuteras där? Erika har beskrivit det som att man ”diskuterar skuld, kärlek, människovärde och solidaritet. Ord som journalister dagligen och ofta slarvigt använder försöker de tillsammans fylla med innehåll.”

Återigen. En journalist rapporterar det som händer. Förklarar skeenden. Det är slitigt nog.

Förklaras världen bättre av att Erika och hennes systrar kommer överens om vad som ”egentligen” menas med ”skuld, kärlek, människovärde och solidaritet”?

Resultatet har vi sett. Vit, medelålders man får inte ha åsikter om befolkningstillväxten i tredje världen.

Varför inte?

Jo, det beror förstås på att han har en ”skuld”. Han kanske kan trösta sig med att den domen fällts i ett kloster.

Den som förväntar sig fakta och logik i rapporteringen, får nöja sig med det Erika kallar ett ”mera reflekterat förhållningssätt”.

Den som följt Erikas rapportering länge – och kanske lite tyst för sig själv ofta muttrat att hon verkar anse sig som ofelbar – blev säkert förundrad i oktober förra året, då förklarade Erika nämligen att hon haft fel:

”Jag har i flera analyser genom åren lyft att klimatkrisen inte kan lösas på individnivå. Att det är fel att ”privatisera” klimatkrisen, att prata om flygskam. Men jag börjar inse att jag haft fel. Industrier har fortfarande stort ansvar och den gröna omställningen pågår. Men utan större engagemang från privatpersoner är vi chanslösa.”

Erika har ju under åren på Svt undvikit att försöka sprida flygskam – hur mycket hon än förklarat för oss att världen snart går under. Hon har väl insett att det skulle se illa ut med tanke på att hon och familjen gärna åker på semester utomlands – och man tar sig inte gärna till Indien på cykel.

Det här är nog en signal om att vi alla nu kommer att flygskammas av Erika framöver. Familjen kommer att få semestra hemmavid framöver, så att Erika kan kliva fram som ett föredöme, för hon talar i sin artikel om ”…behovet av personligt ledarskap, att klimatkrisen också blir en samvetsfråga för var och en av oss”.

Kommer detta också innebära att Erika å yrkets vägnar slutar flyga till exotiska, varma platser, med milslånga sandstränder – varifrån hon gör inslag om smältande polarisar?

Nej, det kommer det säkerligen inte att innebära. Redan 2009 förklarade Erika för oss vanliga dödliga varför just hon alltid måste få flyga ut i världen, och flyga långt:

”Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats. Vi tillför viktig information om vår alltmer globaliserade värld.”

Den gången försvarade hon en resa till ett Australien där det rådde rekordhetta. Det var ett fenomen som absolut och nödvändigtvis måste skildras med Erikas ”svenska ögon och öron”.

Erikas man Anders intervjuades av DN på sin 50-årsdag. Han var en gång i tiden med och startade Miljöpartiet, och det var där han och Erika träffades.

Anders har hållit rätt många föredrag om ”papparollen”, och berättat för åhörarna att man inte ska tvinga på barnen sina egna känslor.

Vore kanske fint om Anders pratade lite med frugan om det där. Det är ju uppenbart på det viset att hon betraktar oss som barn – och att hon försöker tvinga på oss sina känslor.

Vi förstår nog världen bättre utan dem.

(Första delen av två. Nästa del – de tio värsta grodorna.)

Tomas Rambergs långa karriär har gått från förkortning till förkortning. Från FO till SR till DN. Han har hörts som om inrikespolitisk kommentator i Ekot i tre årtionden. Men hans politiska intresse tog sig till en början helt andra uttryck.

I tolv år arbetade Tomas Ramberg på Volvo Torslandafabriken i Göteborg. De som kände honom på den tiden säger att han väl egentligen inte jobbade så mycket med att montera bilar, han ägnade sig mest åt att försöka demontera sossarnas kontroll över fackklubben. Tomas Ramberg tillhörde vad som kallades Facklig Opposition, en koalition av grupper som Socialistiska Partiet och Sveriges kommunistiska Parti. De lyckades dock inte få speciellt många av de sina valda till fackliga förtroendeposter.

En av dem som arbetade med Tomas på Volvo berättade för mig att han och de andra gubbarna på verkstaden ett tag funderade på att nominera Tomas till klubbstyrelsen och kampanja hårt för att han skulle hamna där. Inte för att de tyckte att han hade rätt så där i största allmänhet, det var mest för att få bort honom från golvet eftersom han ”tjötade hål i huvet på oss”. Hellre ha honom sittande på en fackexpedition långt bort. Inte så att Tomas var bråkig och påstridig, fortsätter vår berättare:

Men han pratade hela tiden, lugnt och stilla, men utan avbrott, hela, hela tiden. Till slut hörde jag hans röst till och med under helgerna. Den fanns liksom där. Det var inte bara jag som hade det problemet. En av killarna vid bandet sa att han var rädd att Tomas skulle få honom att kröka ner sig helt, eftersom han tog sig några jävlar extra på helgerna för att slippa höra den där malande rösten inne i huvudet. Värst var det för en kille som hade tinnitus, och som sa att det var outhärdligt när Tomas smög upp bakom honom och började agitera och Tomas röst liksom la sig ovanpå pipet i öronen.

1989 (efter tolv år) gav Tomas upp försöken att ta makten över fackklubben på Volvo och satsade istället på att bli journalist – och landade i princip omgående på Sveriges Radio, och Ekoredaktionen.

Det kunde ju ha blivit jobbigt för oss, minns hans gamla arbetskamrat på Volvo.

Man tänker att nu slipper man äntligen alltid höra den där rösten, och så slår man på radion, och där är han igen. Men jag och de andra lyssnade så sällan på P1, så det var ingen fara.

Eftersom Tomas nu arbetat i 30 år på Ekot och närmar sig pensionen var det många som blev lite förvånade när det i veckan blev känt att han ska börja på Dagens Nyheter – och där ska han fortsätta vara inrikespolitisk kommentator.

Peter Wolodarski är synnerligen nöjd: ”Tomas Ramberg har en unik förmåga att förklara, fördjupa och förutse politiska skeenden.”

Det där med ”förutse” är väl kanske inte något som Ekots lyssnare märkt. Tomas utmärks snarare av att han ständigt förklarar att det är väldigt svårt att se vad någon politisk händelse ska leda till. Han har alltid garderat sig med att komma med ett antal möjliga utfall. Om du går till en spågumma och vill veta hur ditt liv kommer att gestalta sig kommer du att bli missnöjd om du får höra att: ”Du kommer att bli mycket rik … men du kan också bli helt utblottad … du kommer att leva tills du är 107 år … men det kan också bli så att du dör nästa vecka efter att ha fått en hjärtattack”. Ungefär på det viset utformar Tomas sina politiska analyser, och det gör att han kommer att passa bra på DN. 30 år på Sveriges Radio är dessutom en garanti för att Tomas håller sig till den för Wolodarski så viktiga värdegrunden, och det visar också att Tomas trivs med att arbeta på ett företag som länge hade monopol. Kanske kan Tomas övergång till DN bero på att han saknar just den känslan. Det monopol SR förlorade när det gäller radio, håller Bonniers och DN på att skaffa sig i tidningsvärlden. Kanske trivs Tomas bäst i ett medielandskap där inga avvikande röster hörs? Han trivs bäst i slutna sällskap.

Även på SR sägs arbetskamraterna dra en lättnaden suck över att Tomas ska gå till DN. Inte så att de liksom hans forna arbetskamrater stört sig på Tomas eviga pratande, det är en annan slags ovanor som irriterat, får vi veta av personer i radiohusets korridorer.

Han har ju ett förbannat märkligt sätt vid fikabordet. Tänker inte på andra.

Hur då? Är han ett slags kakmonster?

Inte så att han vräker i sig. Men han tar de godaste bitarna, och så stoppar han i sig fort.

Nu förstår jag inte riktigt.

Du har väl mött personer som inte äter upp kanterna på pizzan?

Ja.

Sådan är Tomas. Han tar de goda bitarna på fikabrödet. Det gula i wienerbröden och fyllningen i vaniljbullarna. Han tar bara den saftigaste biten längst inne i kanelbullen. Resten får ligga kvar.

Men är det ingen som protesterar?

Oftast hinner man inte, han är snabbt framme, och lika snabb därifrån. Kommer man försent till fikat ligger det bara bullkanter kvar. En jävla kyrkogård av halvätna bullar. En gång när jag kom trodde jag att det stod bitar av gräddtårta framme – men det var Tomas som dragit marsipanen av princessbakelserna.

En del tycker att fotbollsfans är lite mindre begåvade, och anser dem vara skrikiga, ohyfsade, bråkiga och rentav våldsamma.

Ofta föredrar de som ser ner på fotbollsfansen att istället tillbringa helgerna med att gå på museum, läsa DN-bilagor och lyssna på Godmorgon världen, samt gå på visningar av bostadsrätter (nåja, kanske inte i dessa dagar med rådande ränteläge).

Jag har lite svårt för båda grupperna, men skulle jag vara tvungen att välja vilken grupp jag skulle vara tvungen att vistas med på en tidigare obebodd ö – då skulle det nog bli fotbollsfansen.

Säga vad man vill om dem – de är mer pålitliga personer.

Den som håller på Hammarby ena året byter inte till Djurgården året efter om det börjar gå dåligt för Bajen. Så beter sig aldrig fotbollsfans – oavsett vilket lag de håller på.

Med människor i det mer kultiverade skiktet förhåller det sig annorlunda. De håller på det som man ska hålla på. Det lag som ser ut att vinna.

Tänk er att Svenska Fotbollsförbundet inledde varje spelår med en order: ”I år håller vi alla på Malmö FF”, annars får ni inte gå på några matcher.  Föreställer er upploppen, bengalbombardemangen.

Men vad menas då med ”det man ska hålla på”?

När det gäller kultur (och därmed politik) är det enkelt; det är det som visas på muséer, Dramaten, skrivs på stockholmstidningarnas kultursidor samt uttalas i Godmorgon världen – en färdig världsbild ”to go”. Lätt att ta med sig vart som helst. Serverad av dem som vet bättre, och det vet man med säkerhet att de gör eftersom de till exempel skriver på DN:s kultursida. På så sätt skapas den allmänna opinionen.

Vad händer då när de som är professionella opinionsbildare och kulturarbetare byter ståndpunkt?

Ja, då följer publiken med. Alltid.

Och det vi nu ser i Sverige är hur hela det tyckande skiktet börjar förändra position.

Ett tecken på det fick vi när det på landets kultursidor dagarna efter valet diskuterades vem som borde bli kulturminister i den M-ledda regeringen.

Det vi ska notera i första hand är att det är kulturministerfrågan som är det viktiga för kulturcheferna – ett tecken på att det som är avgörande för dem är vem det är som ytterst vrider på kranen för skattepengar till kultur och mediastöd. En kulturchef är primärt rädd om sitt jobb, därefter mån om kulturarbetarna, och det är de som är skaparna av den allmänna opinionen.

Kulturcheferna diskuterade inte vem som borde bli försvars- eller inrikesminister. Konstigt nog. De senaste månaderna har kultursidorna varit fyllda med tyckande om kriminalpolitik och utrikespolitik Men inrikesministern eller försvarsministern styr inte pengaflöde till kultur och media.

För det andra ska vi notera att kulturcheferna alls diskuterar vem som ska sitta i en regering ledd av moderaterna – en regering som får stöd av SD, eller som till och med har SD-ministrar. Innan valet förklarades det om och om igen på kultursidor (och ledarsidor) vilken katastrof det skulle vara om SD fick inflytande i politiken eller fick ministerposter. Då skulle inte fascismen bara stå för dörren, då skulle den ha klivit in i rummet och slagit sig ner vid middagsbordet och börjat glufsa i sig. Allt medan det därutanför byggdes koncentrationsläger (och motorvägarna då? Varför har man inte på kultursidorna oroat sig för att det ska byggas tolvfiliga Adolf-autostrador, tänk på klimatpåfrestningen). Under den här perioden har också KD och L angripits på dessa sidor för att vara för mjuka mot SD.

Men nu plötsligt efter valet är det uppenbarligen fullt naturligt att diskutera vilken L-, KD- eller M-person som är mest positivt inställd till kultur och därför bör bli kulturminister.

En enkel själ som jag förstår faktiskt inte riktigt hur dessa människor uthärdar sig själva. Enligt vad de själva påstod för lite mer än en vecka sedan skulle vi nu kunna höra spikandet från uppförandet av lägerbaracker, och rasslet från taggtråden som rullades ut … om det som nu hänt skulle hända. Ändå sitter de lugnt och pratar om vem som är bäst skickad att driva fram en stor kulturbudget.

Men på detta viset har det alltid varit. Intellektuella och kulturarbetare som flock betraktat håller sig alltid med de åsikter de ska ha för att få betalt. Jag har nyss skrivit om ett utmärkt exempel på detta – när hundratals ledande fascister på kulturens område i Italien efter Mussolinis fall blev kommunister, och medlemmar i PCI. De fick starka positioner i staten och kulturlivet; positioner som de använde för att stämpla alla till höger om sig själva som fascister. Det gällde ju att försvara sina nya positioner.

Givetvis kan vågen gå åt andra hållet, som den nu kommer att göra i Sverige.

Landets skräddare kommer att uppleva extremt ökad efterfrågan på folkdräkter – man kommer inte att kunna visa sig bokmässan eller Augustgalan utan att bära sin hembygds dräkt. Och de som glider runt i Arosdräkt eller Risingedräkt kommer att vara samma personer som året innan hade palestinasjal och en designertröja för 1750 kronor med texten ”Fuck fascism”.

Och vi andra då. Vi som inte byter ståndpunkt beroende på vad som är allmänt gångbart?

Vad ska vi göra?

Tål att fundera på.

I dag inleder Dagens Nyheter en serie intervjuer inför årets val. De som intervjuas är gamla partiledare som lämnat politiken. Först ut är Centerpartiets Maud Olofsson. Att intervjua politiska veteraner som samlat på sig erfarenheter är ingen dålig idé.

Men är det en lika bra idé att intervjua dem om de har begått allvarliga fel – och inte vill kännas vid dem?

År 2006 blir Maud Olofsson näringsminister. År 2009 köper Vattenfall det holländska energibolaget Nuon. Vattenfall betalar 90 miljarder kronor. Fyra år senare är det helt uppenbart att det varit en usel affär eftersom man redan tvingats skriva ned värdet med 37,5 miljarder. Det största förvärvet i Sveriges historia har blivit den sämsta affären i Sveriges historia.

Men ingen politiker verkar ha varit riktigt medveten om vad man gjorde.

Statsminister Reinfeldt säger att han inte haft en aning om turerna och att allt varit Maud Olofssons ansvar.

Men dokument som TV4 grävde fram visade att Reinfeldt kände till vad Maud Olofsson ville göra, han godkände det och köpet diskuterades också mellan partiledarna i den borgerliga alliansen i början på 2009. Olofsson var inte kvar som vare sig partiledare eller minister 2013 och vägrade svara på frågor i media.

Det kan vara värt att påminna sig hennes framträdande i Aktuellt 13 maj 2014 där programledaren frågar: ”Visste Fredrik Reinfeldt om köpet – eller inte?”

Jag tror inte att det är den viktigaste frågan. Jag förstår att det är intressant, men nu pratar vi konstitutionella frågor, svarar Maud Olofsson.

Tre gånger till ställer programledaren samma fråga och Olofsson vägrar svara och säger slutligen:

Jag kommer svara på samma sätt, det är inte lönt att du fortsätter ställa frågan.

Det är inte bara så att Olofsson vägrar svara på medias frågor, hon vägrar också inställa sig inför riksdagens konstitutionsutskott när det blev utfrågning om affären.

Vägrade svara

Hon har tidigare sagt att köpet var förankrat i regeringen, men när Reinfeldt säger att han inget visste slutar alltså Olofsson svara på frågor.

Den nya centerledaren Annie Lööf stödde sin företrädares beslut att vägra ställa upp inför konstitutionsutskottet och svara på frågor om hur hon som minister hanterat affären. Att komma när man är kallad till konstitutionsutskottet har tidigare i riksdagens historia varit självklart – och att ett statsråd nekat har bara hänt en gång tidigare.

Ola Alterå, Maud Olofssons statssekreterare i näringsdepartementet, infann sig dock i konstitutionsutskottet – men hans närvaro tillförde inte så mycket eftersom han hade problem med minnet, han hänvisade till att det var fem år sedan det hela hände:

Jag minns inte mycket av enstaka möten eller datum och jag har inte fört några egna anteckningar.

Den som uttalar sig är alltså den person på näringsdepartementet som hade det högsta praktiska ansvaret för att genomföra Sveriges största affär genom tiderna – men han ”minns inte mycket” fem år senare. (Det dåliga minnet har inte hindrat Alterå från att göra fortsatt karriär. Han är sedan 2017 kanslichef för Klimatpolitiska rådet, en myndighet med uppdrag att granska hur regeringens arbetar med de klimatmål som riksdagen och regeringen har beslutat.)

Maud Olofsson vägrade således förklara och försvara sina handlingar i en affär som kostade 90 miljarder kronor, men nu i DN:s intervju oroar hon sig för att:

De liberala idéerna om frihet, öppenhet och tolerans är under attack både från höger och vänster.

Hennes egen ”öppenhet” var ganska begränsad för åtta år sedan.

Men många problem kan enligt Olofsson sammanfattas med att det är män som styr:

”… en massa självupptagna jävla gubbar som sitter och bestämmer över vad kvinnorna ska göra. Man kräks.”

Man kanske kunde förväntat sig att DN skulle frågat Olofsson om pedofilaffärerna i centern när hon kom in på att hon ”kräks” över ”självupptagna gubbar”. Det har ju ändå varit många sådana fall – förutom Fredrick Federley har ett antal personer i Centerpartiet avslöjats och till och med ibland dömts för sexuellt ofredande eller sexuella övergrepp – och intervjun ska ändå också handla om hur hon ser på sitt partis utveckling.

Någon läsare kanske invänder mot att det väl ändå är en fråga för Annie Lööf, det är under hennes tid som partiledare som pedofilerna och sexbrottslingarna dragits till hennes parti.

Pedofiler

Men det började faktiskt på Maud Olofssons tid.

2008 riktar centerveteranen Rune Lanestrand ett öppet brev till sin partiledare, vice statsminister, Maud Olofsson. Han har läst Fredrick Federleys blogg och är förbannad över det som skrivs där, om ”luder som rensas ut ur garderober”, och ständigt festande med bögar, transor och ”mer eller mindre gifta män” och ”minors”.

Lanestrand skriver i sitt öppna brev:

”Karln är i varje fall 30 år fyllda men tycks leva ett totalt innehållslöst liv som han fullständigt omdömeslöst skriver om på sin blogg. Jag är inte det minsta pryd och hans utsvävningar och promiskuösa liv vore mig totalt ointressant om han inte var ledamot av Sveriges riksdag. Och att jag liksom övriga skattebetalare är med och betalar hans lyxtillvaro och uppstädning efter hans luder. Hetro eller homosexuell spelar ingen som helst roll för min bedömning av Federleys fåniga tonårsliv.”

”Fredrick Federley är heller inte vilken politiker som helst. Han har varit förbundsordförande i centerns ungdomsförbund. Han tillhör centerns innersta krets och är en ständig gäst i tv-sofforna som representant för Centerpartiet. Han sitter bl a i den tunga EU-nämnden och även som ledamot av OSSE (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa). Det ger rysningar. Vad har vi för politiker i dag egentligen?”

Maud Olofsson svarar aldrig på det öppna brevet.

Federley fortsätter vara ett affischnamn för centern och lyfts fram av Olofsson. Han blir EU-parlamentariker – fram tills skandalen om hans samvaro med en pedofildömd man.

Olofsson accepterade att Federley levde som han gjorde och att han dessutom skröt om det offentligt. Därmed är det inte underligt att så många personer drogs dit som numera är dömda för sexbrott.

Men inte heller om detta får Olofsson några frågor i intervjun. Reportern kanske inte vill störa den mysiga känslan av samförstånd som uppstår i det bruna huset ”med allians-orange fönster” vid ”den natursköna Högbysjön”.

Men vi får veta att Olofsson är positiv till Nato, har sju barnbarn, och har kontakt med Annie Lööf på sms.

Hon är också lite bekymrad över att moderaterna dragit sig högerut för då blir det svårt att få till ett starkt mittenblock.

Men som sagt, inga frågor om Nuon eller Federley-kulturen i partiet.

Och, jo – vi får veta att Olofson ”saknar att ha makt”.

Det är kanske inte givet att väljarna saknar att Olofsson inte längre har makt.