För två veckor sedan inledde vi en granskning av åklagare Daniel Sunesons karriär. Han är den åklagare som för två veckor sedan försatte en ledande medlem av ett kriminellt gäng på fri fot efter två dygn – efter att gängmedlemmen kört på och dödat en elvaåring. I den inledande granskningen kunde vi konstatera ett antal andra märkligheter i Sunesons tidigare karriär, som när han inte begärde utvisning av en utländsk pedofil som dömdes för tiotals fall av övergrepp.

Vi bestämde oss för att studera Sunesons karriär närmare, och gå igenom fler av de fall där han varit åklagare.

När jag kommer till ”Fallet Elias” tänker jag först lägga det åt sidan. Det finns få saker som är så svåra att skriva om som vårdnadstvister som eskalerar till den nivå där parterna i kampen om det gemensamma barnet slungar anklagelser mot varandra. I fallet Elias är det inte anklagelser av det mer vardagliga slaget; typ ”… han gick aldrig ut med soporna” eller ”…hon släppte alltid iväg barnen till skolan utan frukost”. Här står vi inför mer brutala påståenden. En av parterna anklagas för att vara vara ”pedofil”, den andra parten för att vara besatt av ”vanföreställningar” på grund av ett borderline personlighetssyndrom.

Ofta brukar båda parter i sådana fall lyckas uppbåda läkare och psykologer till sitt stöd, i fallet Elias – som med tiden får stark uppmärksamhet i media – dras också politiker in, liksom förstås socialtjänsten och olika intresseorganisationer. Kampanjer startas i sociala media – för mammans rättigheter, eller för pappans.

Jag noterar mängden journaler, utsagor, skriftliga omdömen och förhör jag måsta vada igenom för att få en bild av fallet.

Min tvekan växer. Finns så många andra Suneson-fall att studera.

Men jag har ändå inte riktigt bestämt mig när jag tittar på Bo-Göran Bodins prisade dokumentärserie ”Att rädda ett barn”, som handlar om just fallet Elias. Bodin är en synnerligen meriterad  grävande journalist, nu ska jag väl få hjälp att förstå vad som är rätt och fel i den här historien, vem som är god och ond – och vilken roll åklagaren Daniel Suneson spelat.

Efter att ha betraktat de tre avsnitten är jag bara mer förvirrad – och dessutom irriterad.

Och misstänksam.

Känslor eller kalla fakta?

Om man ställs inför ”undersökande dokumentärer” som säger sig gräva fram sanningen, men som uppenbart är filmade och skapade för att frammana känslor hos tittaren ska man som betraktare bli på sin vakt. Dokumentären Att rädda ett barn satsar hårt på att skapa stämning; sol som tittar fram genom grenverket en vårdag, eller vintriga öde vägar där de flackande ljusen från bilars lyktor rör sig genom det karga landskapet eller ensamma individer på underjordiska tunnelbanestationer där det märkligt nog verkat ha regnat in.

Och nästan hela tiden en smetig, såsig musik som ackompanjerar skeendet.

Jag vill som tittare ta ställning till rena, kalla fakta. Håller fakta behöver jag inte stämningsbilder och sentimentala stråkar. Vill jag ha det senare tittar jag på en lämplig långfilm.

Men det som gör mig mest fundersam är att den person jag granskar, åklagaren Daniel Suneson, inte riktigt förekommer i dokumentären. Det gör heller ingen annan åklagare som varit aktiv i fallet. Heller ingen polis. De är som skuggfigurer.

Ett stort antal personer intervjuas i de tre avsnitten. När polis och åklagare dyker upp i förloppet är det genom att Bodin i förbigående nämner att det förekommit fyra polisutredningar.

Jag kliar mig i huvudet. Vi står inför en av de mer uppmärksammade och uppslitande vårdnadstvisterna på årtionden, den har pågått i åratal. Men den som gör en dokumentär om fallet intervjuar ingen åklagare eller polis som varit aktiv i fallet. Kanske har Bodin gjort det – men valt att klippa bort det.

Varför i så fall?

Detta finner jag smått obegripligt.

Den försvunne åklagaren

Fallet har i åratal hanterats av rättsapparaten, och Suneson har varit åklagaren som hanterat ärendet i den utdragna slutfasen.

Suneson är själva motorn i slutfasen, det är han som gjort bedömningarna, viktat och vägt material, beordrat förhör med för utredningen intressanta personer. Beordrat andra åtgärder.

Men vi får aldrig ordentligt möta personen som styr processen.

Istället är det journalisten Bodin som med hjälp av en symfoniorkester och stämningsfulla filmsekvenser agerar utredare och åklagare, och till slut fäller sin dom.

Bodins dom är klar, pappan är oskyldig. Pappan är inte våldsam pedofil och en fara för sitt barn. Mamman däremot är antagligen gravt störd, och dessutom farlig eftersom hon har stöd av grupper och personer som anser att det finns pedofila nätverk i Sverige vars medlemmar skyddar varandra.

Min egen ståndpunkt i frågan om det är pappan eller mamman som har rätt?

Jag har ingen.

Även efter att ha vadat mig fram genom det tillgängliga materialet kan jag inte ta ställning, och jag vill inte göra som Bodin – utgå från att idéen om att pedofila nätverk där makthavare ingår är en totalt rubbad konspirationsteori. Det har nämligen ingen betydelse för frågan om hur åklagare Suneson skött sina uppgifter.

Det är det jag själv vill veta och förstå i detta fall.

Jag vill veta vilka åtgärder åklagare vidtagit för att reda ut fallet. Hade det behövt pågå i åratal. Om så är fallet? Varför?

Undvika påverkan av tidsandan

Som journalist måste man vara vaksam för strömningar i tiden. När dokumentären Att rädda ett barn produceras har ett tydligt inslag i kulturkriget i västerlandet blivit frågan om pedofila mäktiga nätverk. Kulturkriget i denna fråga har inletts i USA och sedan spillt över till Sverige. Åren 2019 och 2020 växer sig Qanon-rörelsen stark i USA, och får uppmärksamhet genom sina konspirationsteorier – som kan ta sig många uttryck. Bärande i teorierna är dock idéen om att den amerikanska staten kontrolleras av pedofila nätverk, men att Donald Trump i all hemlighet förbereder en utrensning av dessa.

Qanon är ett exempel på hur löskokta spekulationer och fantasier förgiftar det offentliga samtalet. Plötsligt förflyttas diskussionen till att gälla huruvida gissningar och spekulationer är sanna eller inte – diskussionen gäller inte längre det som bevisligen och verkligen händer.

I slutet av 2019 och början på 2020 börjar svenska medier uppmärksamma att Qanon-idéer spritt sig till Sverige. Vinklingen i rapporteringen är tydlig. Qanon-anhängare är galna eller åtminstone ordentligt förvirrade. De tror på pedofila nätverk – vilket innebär att alla som tror på pedofila nätverk är galna eller åtminstone ordentligt förvirrade.

Det är svårt att efter att ha sett serien inte misstänka att Bodins egentliga mål var att vara först på plan med att visa upp en svensk Qanon-rörelse.

Men då har han använt ett barn som far illa och en uppslitande vårdnadstvist som ammunition i kulturkriget. Det gäller oavsett om det är mamman eller pappan som har rätt.

Vad är huvudfrågan?

Som journalist kan man bara vara intresserad av en enda sak: vad har egentligen hänt?

Och i mitt fall är jag inte ens intresserad av om pappan eller mamman har rätt eller fel.  Jag söker svaret på en annan fråga, jag vill veta hur Suneson skött sitt ämbete. Har åklagare och polis gjort sitt jobb i fallet Elias? Det är de som ska göra förarbetet för att en domstol ska kunna avgöra vem som har rätt och vem som har fel. Det är egentligen inte min eller Bodins uppgift; vi kan granska vad rättsapparaten gör, och visa när de felar och sviker. Eller konstatera när de gör rätt.

Men frågan om polis och åklagare hanterat ärendet korrekt är frånvarande i Bodins dokumentärserie. Den ställs aldrig. Vi förutsätts anta att så är fallet.

Alltså bestämmer jag mig – motvilligt – för att fallet Elias ändå ska ingå i granskningen av åklagare Sunesons verksamhet.

Fallet i korthet

• Fadern och modern skiljs, och har delad vårdnad.

• Modern säger sig efterhand bli orolig för blåmärken och skador på pojkens kropp, hon misstänker att det är fadern som skadat pojken. Hon uppsöker upprepade gånger läkare, och anmäler till socialtjänsten.

• Flera läkare anmäler, inte för att de tar någon ställning i frågan om vem som tillfogat barnet skador, utan för att de ska göra det när de finns skäl att tro att misshandel eller övergrepp förekommit.

• Socialtjänsten tillsätter en konsult för att utreda det hela. Konsulten som är en erfaren socionom levererar en utredning som talar till pappans fördel.

• Denna utredning kommer att väga tungt i polis och åklagares följande utredningar – och i deras nedläggande av utredningar. Den kommer också ha betydelse när pappan tilldöms ensam vårdnad i tingsrätten.

Detta kan vi kalla för fas 1 i denna utdragna och tragiska process.

Borderline-"diagnos"

Och vad vet jag, det kanske blev rätt utfall i tingsrätten, när pappan fick vårdnaden.

Men det finns vissa problem med hanteringen.

Den konsult som levererar den inledande rapport som socialtjänsten beställt – en rapport som kommer att styra utvecklingen – gör rapporten till vad som närmast innebär att en diagnos ställs på mamman. Det sker genom att mamman beskrivs som en mycket manipulativ person med mentala problem som lider av borderline personlighetssyndrom, och därmed följande vanföreställningar. De som ställer dessa "diagnoser" är pappan, och pappans släktingar vars bedömningar utförligt refereras. Dessa släktingar beskriver samtidigt pappan i berömmande ordalag.

När jag läser tingsrättens dom finner jag den först välbalanserad och saklig. De gör som de ska göra; viktar olika vittnen och bedömer deras trovärdighet, vilket gör att vänners, och släktingars uttalanden tillmäts en tämligen ringa betydelse. När pappan och dennes juridiska företrädare uttrycker oro över mammans beteende konstaterar rätten att man måste förstå om en mor inte alltid är balanserad om hon misstänker att hennes barn utsätts för övergrepp.

Men sedan kommer det som får mig att fundera.

Rätten lutar sig mot de utredningar socialtjänsten gjort, samt konstaterar att inga läkare kunnat konstatera att det finns skador som kan vara grunden för oro.

Läkares bedömningar

Den dokumentation jag tagit del av del av gör att jag vet att det finns tre läkare som alla i skrift formulerat och anmält att de misstänker att Elias kan vara utsatt för misshandel, i deras utsagor finns formuleringar som: ”… jag fattar då förstås en allvarlig misstanke om att det kan föreligga barnmisshandel”.

Men de anmälningarna har av socialtjänsten bedömts som ointressanta.

Tingsrättens dom vilar på denna bedömning av socialtjänsten.

Och polisens nedlagda utredningar utgår också från socialtjänstens bedömningar.

Alltså kan rätten konstatera att inga läkare misstänkt att pojken misshandlats.

Det är läkarnas utsagor som får det att gnaga i mig, och i processen fram till domen 2018 har vare sig socialtjänst eller polis ställt sig den grundläggande frågan: vem har skadat barnet?

Svaret på frågan kan förstås vara att de tre läkarna är helt inkompetenta – de har sett skador där det inte finns skador, eller de kanske är svaga individer som påverkats av modern, men är det inte lite svårt att tro på den förklaringen när man ställs inför tydliga utsagor – som när en läkare talar om: ”allvarlig misstanke om att det kan föreligga barnmisshandel.”

Om vi inte har att göra med tre inkompetenta eller missledda läkare – vem har då skadat barnet?

Återstår pappan och mamman som möjliga troliga förövare.

Återigen.

Jag vet inte vem som är skyldig.

Men så här långt i berättelsen vet jag att vare sig polis eller åklagare egentligen verkar bry sig om det. För om de kommer fram till att pappan är oskyldig måste alltså mamman vara den som orsakat skadorna. Rimligen borde hon då utredas och ställas inför rätta.

Det har heller inte skett. (Vi kommer i senare avsnitt att granska vad läkarna sagt och inte sagt i detta fall – även de som inte upptäckt några skador).

När det gäller frågan om pappan är den möjliga förövaren kan jag konstatera att det dröjer två år efter den första anmälan innan han kallas till förhör – då av Daniel Suneson.

Och när pojken kallas till förhör är det i pappans sällskap.

Det är några av de märkliga turerna i det av Suneson ledda utredningsarbetet.

Och som sagt – pappan kanske är oskyldig, men har polisen utrett detta på ett korrekt och förutsättningslöst sätt?

Och i vilket fall, varför verkar ingen bry sig om de dokumenterade skadorna?

De kommande veckorna kommer vi att gå djupare i det här fallet, och möta några av dem som agerat i frågan.

I onsdags blev en 11-årig pojke påkörd när han cyklade i Valsta utanför Märsta, norr om Stockholm.

Pojken avled senare på sjukhus av de skador han fått. Den som körde bilen och misstänks för att ha varit drogpåverkad vid tillfället kan däremot i full frihet inta sina måltider på favoritpizzerian i Märsta centrum.

Föraren var Daniar Mohammed, en känd gängkriminell från Märstanätverket. Han greps på platsen för händelsen och anhölls, misstänkt för vårdslöshet i trafik, drograttfylleri och vållande till annans död.

Enligt uppgifter till Expressen kom kriminella från Märstanätverket till olyckplatsen och skrämde vittnen. Vittnena var rädda för Mohammed och hans kriminella gäng. Polisen fick använda pepparspray för att freda sig från närgångna personer.

Enligt polisen utförs 95 procent av alla skjutningar och sprängdåd i Sigtuna kommun av Märstanätverket. Förutom kärnan om 20 personer kan ytterligare 40 kriminella kopplas till nätverket.

I fredags försattes Daniar Mohammed på fri fot av åklagaren Daniel Suneson, som i ett pressmeddelande förklarade att misstankarna mot Mohammed kvarstod, men att det inte fanns skäl att hålla denne häktad under den fortsatta utredningen.

Vanligtvis kräver åklagare fortsatt häktning av en misstänkt person om brottet är allvarligt, och om det finns risk för att den misstänkte försöker förstöra bevis eller påverka vittnen, eller fly från landet.

I det här fallet finns det ju uppgifter att Mohammeds kriminella gäng direkt efter olyckan och på plats försökte skrämma vittnen. Att Mohammed flyr från landet kan heller inte hållas för otroligt.

På vilka grunder fattade då Suneson sitt beslut?

Det kan vi inte ta reda på eftersom åklagaren vägrar lämna fler kommentarer om utredningen i nuläget.

Får att förstå hur Suneson tänker har vi därför istället valt att titta på några andra fall där han varit åklagare.

ASAP Rockys långa häktning

Den amerikanske rapartisten ASAP Rocky befann sig i Stockholm 2019 för att uppträda på Smash-festivalen. 3 juli, på natten efter spelningen, anhölls ASAP Rocky av polisen. Han anhölls tillsammans med två av sina livvakter.

Inledningsvis misstänktes de tre för grov misshandel i samband med ett gatubråk med två unga afghaner utanför hamburgerrestaurangen Max vid Hötorget. Målsägande i fallet var en ensamkommande 19-årig flykting från Afghanistan, som kom till Sverige 2015 och hunnit med att dömas för bland annat narkotikabrott och misshandel.

https://youtu.be/lEuss-MRDVI

ASAP Rocky häktades strax efter anhållandet, då på misstanken om misshandel av normalgraden.

Rättegången mot ASAP Rocky och de två livvakterna inleddes 30 juli. ASAP Rocky släpptes ur häktet 2 augusti efter att förhandlingarna var avslutade.

12 augusti föll domen – ASAP Rocky fick en villkorlig dom, och han och hans två medåtalade skulle dessutom betala ett skadestånd på 12 500 kronor; 19-åringen hade begärt 140 000 kronor.

ASAP Rocky satt således häktad i 31 dagar, misstänkt för en misshandel av normalgraden.

Åklagare Daniel Suneson motiverade det med att det fanns en risk för att ASAP Rocky skulle fly landet.

Alltså: Suneson låter en person sitta häktad i 31 dagar på grundval av misstanke om misshandel i ett gatubråk – detta ska jämföras med att en bevisat gängkriminell person misstänkt för att ha dödat en 11-åring släpps efter två dygn.

Överklagar inte dom för mordförsök på polis

31 augusti 2017 pågår på Medborgarplatsen i Stockholm unga afghaners sittstrejk mot utvisningar av afghanska asylsökande. Muhammad Hussaini, en av deltagarna, närmar sig polismannen Ted Eriksson bakifrån och hugger honom med en kniv i nacken, och skadar ryggmärgen. Eriksson överlever.

https://youtu.be/zMiTS4Y__wk?t=161

I tingsrätten döms Hussaini för mordförsök i mars 2018 till fem års fängelse och utvisning. Han ska också betala 100 000 kronor i skadestånd till Eriksson.

Hussaini överklagar domen till hovrätten, det gör inte åklagaren Daniel Suneson som förklarat sig nöjd med domen. Han finner det vara en rimlig dom eftersom tingsrätten bedömt att Hussaini var cirka 18 år. Hade han bedömts vara äldre, i 25-årsåldern, hade straffet blivit tio år istället för fem år.

När ärendet behandlas i hovrätten skjuts domen upp en vecka. Det har kommit nya uppgifter om Hussainis ålder. Expressen har besökt Hussainis familj – som bor i Iran – och kan berätta att familjen avslöjat att Hussaini är 25 år. Dokument från Hussainis skolgång avslöjar också dennes rätta ålder.

Men hovrätten kommer fram till att de uppgifterna inte kan beaktas – detta hade enbart varit möjligt om också åklagaren Sunesson överklagat domen – då hade hovrätten kunnat ta ställning till åldersfrågan – och antagligen hade domen blivit dubbelt så hård. Men Suneson var som sagt nöjd med tingsrättens utslag.

Pedofilen som slapp utvisning

2016 kräver Daniel Suneson att Oswaldo Rene Duarte ska dömas till sex månaders fängelse.

Brottet?

Sexuellt ofredande – i 23 fall. Duarte har gjort sig känd som ”mobilblottaren”, eftersom han går fram till barn och frågar efter vägen, sedan tar han fram sin mobil för att de ska kunna peka på kartan i mobilen, men istället får barnen se bilder på den 32-årige mannens könsorgan. I två av fallen har han onanerat framför barnen.

Duarte är nicaraguansk medborgare och har inget uppehållstillstånd. Hans förklaring till övergreppen är att det var hans sätt att få kontakt med myndigheterna och få hjälp med att ordna upp några skattefrågor. Det torde vara en av de mest fantasifulla förklaringar som framförts i en svensk domstol, ur domen:

”Han vistas i Sverige med arbetstillstånd. Han har arbetat med lokalvård och har fått lönebesked från arbetsgivaren. I den senaste deklarationen märkte han att arbetsgivaren inte hade uppgett all lön som han hade tjänat och det visade sig också att arbetsgivaren inte heller hade betalat in preliminärskatt som lönebeskedet gav intryck av. Han har tagit kontakt med Skatteverket, men har inte fått någon hjälp. Genom en av sina bröder har han fått kontakt med en juridisk rådgivare i migrationsärenden. Det var denne som rådde honom att visa bilder på könsorganet för minderåriga flickor. Enligt rådgivaren skulle han då få kontakt med polisen och sedan få möjlighet att lägga fram sina skatteproblem för rätten. Han har inte haft något syfte att kränka något barn.”

Rätten trodde inte på den förklaringen, och det blev sex månaders fängelse. Senare kom det att uppdagas ytterligare två fall, men rätten kom fram till att det räckte med de sex månader Duarte redan dömts. Generöst tyckte säkert Duarte – det är inte givet att offren och deras familjer delade hans inställning.

Suneson begärde inte att Duarte skulle utvisas till sitt hemland – han såg inget skäl till detta – trots att frivården i sin bedömning konstaterat att risken för återfall var stor.