Hon har den senaste veckan skällts för att vara ”arrogant”, ”sakna mänsklig hänsyn”, ”håna de fattiga” och för att vara ”föraktfull”.

Angreppen på Lena Andersson har varit hårda sedan hon en krönika i SvD förklarat att det rimligen inte kunde finnas hungrande barn i Sverige – inte så länge det fanns bland annat havregryn att tillgå. Det hon vände sig mot var det hon ansåg vara ett lättvindigt användande av begreppet ”hunger”. Problemet var föräldrars vilja och kunskaper – inte en utbredd fattigdom.

I spetsen för angreppen mot Andersson finner vi tre kända profiler på kultursidorna. Det är Eric Rosén, redaktör på Aftonbladets kultursida, Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för tankesmedjan Katalys samt författaren Susanna Alakoski, en gång i tiden Gudrun Schymans pressekreterare, numera medlem i redaktionen för Socialvetenskaplig tidskrift.

Men vad är det som gör deras angrepp på Andersson så hårda? Är det verkligen så att de förstår dagens svenska verklighet bättre än vad hon förmår – eller vill – göra? Eller är det på det viset att de styrs av det som hänt under deras egen uppväxt, och nu försöker de göra sina personliga upplevelser allmängiltiga?

Låt oss se närmare på Rosén, Suhonen och Alakoski.

Rosén skriver i sitt angrepp på Andersson att hon skrivit en ”slaskig smocka” som innebär att hon ”raljerar” och ”pissar på de fattiga”.

Angreppet avrundas med orden: ”Vi kan göra hela samhället till en tävling i vem som navigerat skickligast i en trasig värld och dela ut medalj till den som till slut konstateras minst utsatt och mest välmående.

Eller så ser vi att hela poängen med civilisationen är en annan. Det gör nämligen skillnad för ungarna att deras föräldrar får hjälp – även om mamma och pappa någon gång ”valde fel.”

Erik Rosén har i intervjuer och i sin självbiografiska debutroman Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort berättat om sin uppväxt under ”knappa ekonomiska förhållanden”, och sin far vars missbruk han beskrivit med orden: ”Han tog tillräckligt mycket alkohol och medicin för att ha ihjäl en normal människa”. Fadern är dock seglivad och hinner avverka ett långt fängelsestraff för mord innan han kommer ut, fortsätter missbruka och till slut dör.

Inte svårbegripligt att den som likt Rosén är uppvuxen med en sådan far välsignar varje ansats från staten att bygga ut det sociala skyddsnätet, och det som kallas välfärdsstaten. Fungerar inte en förälder måste staten ingripa och överta ansvaret.

Må så vara när det gäller barn till en missbrukare – men Rosén gör sin erfarenhet till något som leder till åtgärder som ska omfatta alla.

Samma sak gäller Daniel Suhonen, som ofta återkommer till sin egen barndom, som i tidningen Fastighetsfolket beskrivs på följande sätt:

”En deltidsarbetande morsa som fick förtidspension, en arbetsskadad farsa som periodsöp – när ekonomi och hälsa sviktade fanns samhället där med stöd.”

Suhonen beskriver Anderssons text som ”Kall som kylskåpskall gröt. Den tar ingen mänsklig hänsyn.”, och Anderssons hållning är ”arrogant” – men han själv är arrogant nog att extrapolera sin egen uppväxt till att gälla alla; och använder sig själv som måttstock; om samhällets stöd behövdes då, i hans fall, så behövs den i dag – för alla.

Men ska resonemanget fungera måste alla ha en supande far, och då har man börjat utveckla en märklig beskrivning av Sverige av i dag.

Det Lena Andersson konstaterar är något helt annat – att det finns föräldrar som inte använder sitt förnuft. Vi kan lugnt utgå från att hon är medveten om att det finns missbrukande föräldrar, men det är inte dem hennes text handlar om – eller vänder sig till.

Men Suhonen, Rosén och Alakoski låtsas som om de inte fattade detta, eller – vilket jag finner mera troligt – så är de så traumatiserade av sin uppväxt att den gjort dem oförmögna att förstå att deras erfarenheter inte kan användas för att utforma en politik som gäller alla.

Susanna Alakoski etablerade sig i kulturlivet med Svinalängorna, en självbiografisk skildring av en uppväxt i alltmer tilltagande misär. Föräldrarna sjunker ner i ett träsk av missbruk, de super och slåss. Susanna tvingas stjäla mat för att fylla på kylskåpet, och kläder för att inte hamna helt utanför.

Hjärtskärande – men heller inget man kan utgå från när man diskuterar föräldraansvar. Ofta är enda räddningen för barn som lilla Susanna att myndigheter griper in.

Men återigen – innebär det att vi ska utforma stat och samhälle med utgångspunkt från att alla föräldrar är som Alakoskis? Hur många är så nedgångna att vi inte likt Lena Andersson kan säga: använd ert förnuft när det gäller mat och hushåll.

Alakoski är den som är mest känslosamt osorterad i sin attack på Andersson. Hon liknar Anderssons lite stillsamma propagerande för havregryn, linser och bönor vid ordningen som rådde i 1800-talets arbetsstugor:

”Fattiga, vanartiga barn skulle tuktas på arbetsstugor genom att fläta korgar, tillverka skurborstar, sy skopåsar och genom det få lite mat i magen. Studerar vi menyn från arbetsstugorna (finns att läsa i ”Svenska arbetsstugor för barn”, som Anna Hierta-Retzius skrev 1897) hamnar vi nära Anderssons pekpinneförslag som bot på fattigdomsproblematik”.

Men det är inte bara så att Suhonen, Rosén och Alakoski på grund av sin uppväxt inte kan resonera lugnt och sakligt och utgå från fakta – de kan heller inte göra det på grund av sin nuvarande sociala situation. Alla tre har använt sin miserabla uppväxt som valuta för att köpa sig in i kulturlivets mest synliga skikt. Det finns inget som medel- och överklassen älskar som att läsa eländesskildringar från underklassen, och att ge personer som Suhonen, Rosén och Alakoski plats; genom att läsa dem och lyssna på dem visar man sin godhet och sitt sociala ansvar.

De tre tillåts i medierna att framträda som representanter för en mycket stor del av befolkningen och kräva mer och mer insatser med hänvisning till sina egna erfarenheter; det måste till skolfrukostar, extra mellanål i skolan och på sommarlovet ska skolbespisningarna inte stänga utan fortsätta servera mat till de hungrande barnen.

De tre hävdar att Anderssons hållning är en från förförra århundradet kvarlevande överklassinställning om arbetarklassen som ansvarslös och okunnig.

Men det är tvärtom – det är Suhonen, Rosén och Alakoski som representerar en sådan inställning. De tror inte att vanligt folk egentligen är kapabla att ta hand om sina egna barn, därför måste skolans och socialtjänstens ansvar utvidgas. Det är till exempel Alakoski som står för en återgång till 1800-talets arbetsstugor för barn, men med en mycket mer varierad meny, och kuddmys istället för korgflätning – men den bristande tilltron till vanligt folk är densamma.

Roséns, Suhonens och Alakoskis hela karriär bygger på att de hjälper dem som har makt att förklara för majoriteten av landets befolkning – de vanliga, hyggliga och arbetande människorna – att de absolut måste få hjälp av staten, även när det gäller de mest vardagliga sysslorna – som att ställa mat på bordet.

Givetvis ska vi göra vårt yttersta för att hjälpa barn till missbrukare – men ska den hjälpen bli effektiv och målinriktad måste vi sluta lyssna på de missbrukarbarn som kommit sig upp, och vill göra sina erfarenheter till allas verklighet, och därmed forma våra liv.

Många uttrycker nu sitt stöd till Ebba Östlin efter det att hon förlorat en förtroendeomröstning och får lämna ledarskapet för socialdemokraterna i Botkyrka – i storlek landets 21:a kommun.

Men har hon och socialdemokraterna i Botkyrka inte sig själva att skylla?

Under 2022 hade Östlin retat upp de kriminella gängen genom att stänga fritidsgårdar som drevs av ABF och som blivit tillhåll för personer som dömts för allt från misshandel till narkotikabrott. De mobiliserade sina styrkor, dök upp på mötet och vann den omröstning som tvingade bort Östlin.

En av dem som uttryckt sitt stöd för Östlin efter förlusten är vänstersocialdemokraten Daniel Suhonen. På twitter sörjer han att Östling och kallar henne ”… en mycket fin politiker”.

https://twitter.com/DSuhonen/status/1620017964568436736

Östlin har varit uppskattad av många ledande socialdemokrater genom åren, speciellt av dem som har en vänsterprofil.

I Aftonbladet 3 augusti 2020 förklarade ledarskribenten Lotta Ilona Häyrinen att mordet på en 12-årig flicka i Botkyrka kunde förklaras med att kommunen är fattig och eftersatt.

Det gällde därför att ta från de rika och ge till de fattiga.

Vad som skulle göras åt våld, mord, gängdiktatur och gatulangning var inte i första hand en fråga för de boende i kommunen eller de styrande utan de skyldiga var de som bodde i mer välmående kommuner:

”Det är inte främst Botkyrka som ska reflektera över vad en 12-årings liv är värt, det är Danderyd och Täby.”

Alltså – ansvaret för att en 12-åring blir skjuten ligger inte på gängen i de utsatta områdena i Botkyrka, det ligger långt bort, någonstans i andra änden av Stockholm.

I den lista som polisen publicerade över utsatta områden i Sverige i juni 2019 hade Botkyrka många områden i den kategori som utgörs av platser som är hårdast drabbade av brottslighet, så kallade ”Särskilt utsatta områden”: det var Fittja, Alby samt Hallunda/Norsborg. Dessutom återfanns området Storvreten i kategorin ”Utsatta områden”.

Den som studerade röstresultatet i valet 2018 i dessa områden notera över hur starkt stödet för det röd-gröna blocket var i dessa områden.

I Fittja fanns det valkretsar där S+V+MP tillsammans hade 80 procent av rösterna. Det var också de valkretsar som var mest präglade av brottslighet.

Såg man till alla valkretsar i Fittja hade S+V ensamma en stabil majoritet på mer än 60 procent.

Denna stabila majoritet återfanns också i de andra särskilt utsatta områdena Alby och Hallunda/Norsborg. S+V hade mer än 60 procent av rösterna.

Ideologiskt och politiskt dominerade socialdemokraterna totalt i de utsatta områden? Det här var bevisligen bland de ”rödaste” områdena i Sverige. Det borde väl rimligen då varit områden präglade av värdegrundstänkande och ”allas lika värde”–idéer. Lugna och stabila områden, där alla arbetade eller pluggade.

Varför placerade då Aftonbladets socialdemokratiska ledarskribent ansvaret i Täby? Men Lotta Ilona Häyrinen var inte den första socialdemokrat som vill flytta ansvaret för det brutala våldet i Botkyrka till Danderyd och Täby.

I Expressen i augusti 2019 hade Ebba Östlin, då kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka, förklarat varför knarklangarna mördade, våldtog och misshandlade i hennes kommun:

”I dag kan två tonåringar sätta sig på tunnelbanans röda linje och göra en resa där den sociala distansen är långt mer än den geografiska. Där den ena säljer, den andra köper. Båda brickor i ett livsfarligt spel.”

Där har vi det igen. Röd linje! Vi vet alla vad som finns i den andra änden sett från Botkyrka; det är Danderyd och Täby.

De flesta någorlunda insatta i drogmarknaden har nog lite svårt att föreställa sig en tonåring ta tunnelbanan ända till någon av stationerna i Botkyrka bara för att få köpa droger. De varorna finns liksom på väldigt mycket närmare håll.

Det Häyrinen och Östlin ägnade sig åt var att förflytta ansvaret – även om Östlin minsann sa att:

”Och vi blir inte förnärmade av att utkrävas ansvar. Vi agerar, det är vår roll. Vi vet att den organiserade kriminaliteten endast kan elimineras om hela samhället agerar.”

Hon menade alltså att hon och de andra styrande i Botkyrka gjorde vad de kunde, men att ”hela samhället” också måste agera. Fast det verkade förstås som om ”hela samhället” i hennes och Häyrinens värld mest bestod av Danderyd och Täby. Stefan Löfven som var mer berest brukade lägga till Djursholm i de här sammanhangen.

Men vad ägnade sig då Ebba Östlin själv åt på dagarna under den här tiden? Man får anta att hon prioriterade kampen mot gängen eftersom hon styrde en av de kommuner i Sverige som led mest under gangsterväldet.

I P4 intervjuades hon den 24 juli 2020 i en tydligen för henne viktig fråga. Skidanläggningen i Hamra.

När Stockholm ansökte om vinter-OS förklarade Botkyrka kommun att de skulle bidra med att bygga en skidanläggning och Ebba Östlin skrev ett personligt brev till OS-generalen och förklarade att i Botkyrka stod man beredda för att ge de 35.000 som skulle få plats i den nya stadion en ”upplevelse i världsklass”.

När det därefter blev ett ”nej” till Stockholm som arrangör förklarade Ebba Östlin att det minsann ska byggas en stadion ändå.

När reportern då frågar hur det går förklarar Östlin att corona har kommit emellan och förryckt allting. Men diskussionerna med markägaren fortsätter och själv diskuterar hon med två föreningar som ska delta i driften, men vill gärna ha igång diskussioner med minst en förening till.

Alltså: Ebba Östlin leder en kommun som är på löpsedlarna nästan varje vecka på grund av de våldsbrott som begås där. Men hon verkar fokusera på ett skidstadion.

Det utlovades banor för skidskytte på den nya anläggningen. Var det meningen att gängen skulle sluta skjuta på varandra och istället satsa på den idrotten?

Nej, riktigt så var det inte. Ebba Östlin förklarade sitt trägna arbete med att:

”Det är viktigt för vårt koncept, där det ingår att vi är en friluftsstad. Det är många som väljer att flytta hit på grund av det. Och det behövs en skidanläggning i regionen.”

Östlin verkade fast förvissad om att resten av Sverige ska tänka "Ja, just det! Friluftstaden”, när de hör namnet ”Botkyrka”.

I lugn och ro fick gängen fortsätta bygga styrka, med ABF:s fritidsgårdar som värmestuga.

När Östlin insåg att det gått för långt, och att det inte hjälpte att placera ansvaret i Danderyd, när hon därför försökte slå tillbaka – då var det för sent.

Nu ligger hon som hon bäddat.