Om du vill få den bästa utbildningen i svenskt hantverk ska du söka dig till Dalarna – till Institutet för slöjd och hantverk på Sätergläntan utanför Insjön.

Det finns andra utbildningar för den som vill bli slöjdare eller hantverkssnickare, på till exempel Västerbergs folkhögskola i Storvik och Bäckedals folkhögskola i Sveg, men många som har gått där kommer sedan till Sätergläntan för att bli ännu bättre.

Beth Moen tog sina första staplande skär med täljkniven när hon som liten slöjdade med sin farfar, och nu är hon ambassadör för knivtillverkaren Morakniv. Uppvuxen i Skåne flyttade hon till Dalarna i trettiårsåldern, 1989, och hon har varit huvudlärare på träutbildningen på Sätergläntan sedan 1998.

Moen kan titulera sig snickarmästare, och hon svarar ja på frågan om Sätergläntan utgör spjutspetsen inom svenskt hantverk.

– Ja, det skulle jag säga, absolut inom vårt gebit. Inom slöjden, säger hon, och lägger till att det samma gäller övriga inriktningar som lärs ut på Sätergläntan – sömnad, vävning och smide.

Omkring 16–17 elever studerar trähantverk varje läsår, och vare sig de går grundåret eller år två eller tre, så arbetar de alla samtidigt i träverkstaden. De tillåts ibland "fuska" och ta hjälp av eldrivna verktyg, men till allra största delen handlar det om att använda handverktyg. De arbetar "unplugged", som Beth Moen kallar det, vilket kan vara ett ord hon tagit med sig från alla workshops hon hållit i utlandet.

De tar sig an hela processen, från ax till limpa, och det börjar med att de hugger ned de träd som de ska arbeta med. Det blir mycket björk och furu men också andra träslag, som sälg, al och körsbär.

Enligt Moen är valet av träslag den tydligaste skillnaden om man studerar gammalt allmogehantverk från olika delar av Sverige. Man använde det material som fanns nära till hands.

Hantverkets framtid

Intresset för att lära sig ett hantverk har gått lite upp och ner genom åren. Ibland har Sätergläntan inte kunnat fylla alla utbildningsplatser, men de senaste åren har det gått. Söktrycket är inte jättestort men det är fler som söker än det finns platser.

– De säger att det är ett ökande intresse, men det tycker jag att jag hört ända sedan 80-talet. Men jag tror att det är ganska grundläggande mänskligt att hålla på med hantverk. Så jag tror aldrig det kommer att försvinna, säger Beth Moen.

Men du köper inte riktigt att intresset ökar?

– Jo, det märker man på till exempel slöjdfester och skedtäljning. Det är väldigt stort runt om i världen, får man säga. Det är festivaler lite överallt, med täljning och kurser och workshops. Och det här med internet har gjort att intresset har spridits väldigt mycket. Jag har haft workshops i USA och England en hel del, och där är intresset jättestort.

Intresset för just skedtäljning är extra stort, berättar Moen. Ett besök på det där internet bekräftar hennes påstående. På Youtube hittar man film efter film med miljontals visningar där någon täljer en träsked.

Jag hade tänkt fråga varför intresset ökar, men då har du redan svarat internet?

– Ja, det är väl inte bara internet. Det är ett grundläggande mänskligt behov, och ju mer folk jobbar bara vid datorn desto mer kanske de saknar det. Och när man väl börjar då är man fast.

– Det heter ju inte gröna vågen längre, men många vill nog klara av saker själv. Man vill kunna bygga sina möbler, sitt hus och sina husgeråd, och väva sitt tyg. Man vill liksom klara sig själv.

Den som fullföljer tre år på Sätergläntan ska, enligt deras egen marknadsföring, inte bara kunna klara sig själv. Då ska man också ha tillräckliga kunskaper för att kunna starta eget, och för att kunna bygga ett nytt kök åt grannen.

Livsviktiga skålar

Har du ett behov av att hålla på med trä?

– Ja. Det är ett enkelt svar. Annars skulle jag förmodligen vara väldigt olycklig. Och rastlös. Det är en stor del av mitt liv, kan man säga.

Du gör allt från grovarbete till att snida. Från stort till smått. Är det något särskilt du finner extra tillfredsställelse i?

– Jag hugger mycket skålar. Det trivs jag väldigt bra med att göra. Att använda yxa och tjäckel och olika skärande verktyg.

Med skärande verktyg, menar du täljknivar?

– Det är täljknivar, skölpar och skavare. Och hyvlar. Så det är ganska mycket.

Inga hästar

Snickarmästaren Beth Moen berättar utförligt om hantverket, men när hon till slut får frågan som kanske alla undrar över blir hennes svar märkbart kortare.

Avslutningsvis, gör du fina dalahästar?

– Nej, jag gör inga dalahästar.

Har du aldrig gjort någon?

– Jag har väl gjort någon dalahäst, men det finns det andra som gör.

Är det en bra symbol för slöjdandet i Dalarna?

– Nja, det vet jag inte ... Det är ju en bra symbol, men jag vet inte om det är en bra symbol för slöjdandet i Dalarna. Det är inte så att folk som har gått på Sätergläntan täljer så mycket dalahästar, slår hon fast.

Om ett år kommer Morgonposten att utnämna ”Sveriges Glänta”. Det ska vara en plats som präglas av lugn, men som samtidigt ger dig energi och framtidstro.

Varje månad besöker vi en plats och berättar om den, och i augusti 2023 utser vi vinnarorten.

Skicka in ditt eget förslag. Det kan vara en stad, en stadsdel, eller ett litet samhälle. Berätta för oss varför du tycker att just den platsen är som Sverige borde vara.

Först ur i vår serie är en liten ort i Dalarna.

Alla platser har en själ. Och på alldeles för många platser finns det folk som stjäl. Men det finns samhällen med själ där man aldrig oroar sig för att någon ska stjäla.

När vi lämnar bilen låser vi den givetvis. Vår värd tittar förundrat på oss, och undrar vad vi håller på med.

Vi förklarar att vi ju ändå ska vara borta några timmar, äta, gå på museum. Ska bilen stå olåst på en parkeringsplats?

Vår värd rycker lite överseende på axlarna, och tänker väl att vi inte fattar bättre.

Vi lär oss snart att i Lima i Dalarna låser man inte bilen.

Inte huset heller.

Alltså har vi kommit till en plats där ingen stjäl.

Hur är det då med själen?

Jo, men den finns där. Den är påtaglig om inte annat så genom att här finns Sixten Jernberg-museet. Ska man förstå Lima måste man nog veta vem det var.

Sixten föddes i en gammal ladugård, i en familj med nio barn. Började arbeta i en smedja som tolvåring, men när han mindes sin barndom konstaterade han: ”Vi hade jädra inget att klaga på. Skogen var ju fri för alla, då som nu, och längs bäckarna kunde man meta lax­öring.”

Och nej, Sixten levde inte på 1800-talet. Som varje idrottsintresserad person vet var Sixten Jernberg Sveriges och världens bäste skidåkare från början av 1950-talet och till mitten av 1960-talet. Nio OS-medaljer, varav fyra guld. Fyra VM-guld. SM-segrarna är så många att det nästan bir fånigt att räkna upp dem.

När jag sammanförs med en bygdens son som kände Sixten frågar jag förstås om hur Sixten var. Jag väntar mig en lång rad med anekdoter om skidåkning och träning, men istället säger han bara dröjande:

”Jo, men han var en bra arbetskarl. Inga långa raster där inte”.

Det är liksom det som räknas, inte alla guldmedaljerna.

Lugnande piller

Men ändå, man vill ju veta lite om det där med skidåkningen i alla fall, finns det inget att berätta om den, undrar jag. Mannen tänker efter, säger sedan lika dröjande och eftertänksamt:

”Jo, men det var en gång … när Sixten fått nya stavar han skulle prova … från en fabrikant i Malung. Den ena gick sönder nästan med en gång, då blev Sixten så förbannad att han stannade och bröt av den andra också. Sedan åkte han ifrån han Jan Erik … utan stavar”.

Sixten befann sig ständigt i rörelse. I sin självbiografi ”I vilda spår” berättar han hur hans mamma band fast honom vid ett träd på gården för att han inte skulle försvinna ut i skogen.

I dag hade han tvingats gå till någon doktor eller BUP, och de hade skrivit ut piller åt honom för att han skulle hålla sig lugn och stilla.

Men eftersom det var ett annat Sverige han växte upp i kunde hans energi kanaliseras i hårt kroppsarbete och träning. Efter åtta år i smedjan började han jobba i skogen. Åtta timmars jobb med en obegripligt tung motorsåg (jag provlyfte den på museet), därefter sprang han hem över fjället i en och en halv timme.

Efter middag blev det kanske en tur till ut i skogen, som han berättade i en intervju:

”På kvällarna tog jag en extra sväng, trots att jag var mör och söndersliten. Jag löpte och pulsade i snön, sökte de högsta bergen och de blötaste myrarna.”

En gång blev det en löptur på fem mil, han var iförd stövlar, och snubblade, ramlade, bröt tre revben (visade  det sig senare) – men fortsatte upp till den topp han ville nå innan han vände hem.

Likadan var han i skidspåret. I OS i Squaw Valley 1960 fick han besvär med luftrören på grund av den höga höjden. Idrottsbladet toppade förstasidan med rubriken: ”Sixten andfådd för första gången”.

Under loppen hostade han så att det hördes över hela skogen, som en radioreporter uttryckte det.

Han inledde med att ta guldet på tremilen. Trots luftrörsbesvär. Fick också influensa. Men tog silver på 15 kilometer (slagen med bara tre sekunder). På femmilen blev han femma – en märklig och mäktig prestation i sig under de förhållandena.

"Finns inga garantier"

I en del intervjuer ställdes Sixten inför frågan om han inte kunde blivit ännu bättre om han arbetat mindre, och dessutom inte kutat runt i skogen för nöjes skull när han inte jobbade eller tränade.

Då svarade han bara: ”Kanske. Men det finns inga garantier. Det är som det är. Det finns ingenting att ångra.”

Han var en envis jävel, men medgav dock att idrottsfysiologerna hade rätt på en punkt; kanske var det inte så klokt att springa i fem mil utan att dricka något.

Eller så tyckte han egentligen inte det utan ville bara få slut på deras tjat.

Efter idrottskarriären byggde den lille pojken som fötts i en ladugård en egen stugby med badbassäng, och gav sig in i politiken och satt i kommunfullmäktige för Folkpartiet. Tröttnade dock på dem, eller snarare så tröttnade han på hur Sverige blivit, och var därför med och startade Svenska FN-partiet 1974 tillsammans med Lars Matz, en fabrikör från Leksand. Man ville inte ha någon partiledare och i partiets program krävde man att ”monarken bör stanna kvar i sin nuvarande funktion som en garanti mot smygsocialisering”, och att konstitutionsutskottet bör bestå av advokater som lottas in.

När det gäller det svenska samhället konstaterade programmet att allt var baserat på “fiffel och båg”.

Sixten dog 2012.

Men tio år senare lever hans anda kvar i Lima.

När vi tar ett bad i Västerdalsälven försöker vår värd att få mig att följa med på en simtur längs med älven bort till en stor sten som man kan skymta i vattendraget. Det är i bästa fall 15 grader i vattnet, och jag förklarar att det kanske är lite väl långt:

– Det måste ju vara ungefär en kilometer dit.

Inte alls invänder värden:

– Det är bara 700 meter.

Det får istället bli några längder i Äråbadets bassäng som ligger bredvid älven. Bassängen ingår i en fritidsanläggning som består av bassäng, gym, bastu, konferensrum och kiosk. Inget inträde och det hela är en gåva till bygden från Lima Besparingsskog som bildades 1872. Det är en samfällighet som ägs av jordägare i Lima socken. Verksamhet bedrivs inom områdena skogsbruk, väghållning, reparationsverkstad samt kapitalförvaltning. Skogen omfattar 51 000 ha.

Överskott och avkastning kommer invånarna till del, bland annat genom att de elever som går ut nionde klass och kan tala Limamål får ett stipendium på 5000 kronor.

Ibland undrar folk oroligt vad som skulle hända om inte staten och den offentliga sektorn fanns – möjligen skulle allt bli bättre tänker jag när jag rör mig i Lima. Folk tar hand om sig själva, gårdarna och husen är välskötta, och det är inte som i många andra små samhällen i Sverige – man låter de gamla husen förfalla och bygger nytt. Här finns bostadshus från 1700- och 1800-talet, något enstaka från 1600-talet. Och många vackra hus uppförda i början av förra seklet. Allt välskött, liksom uthus, ladugårdar och bagarstugor.

Kyrkan i Lima ligger inte mitt i byn, men är väl synlig där den ligger på en höjd med en imponerande stentrappa som leder upp till portarna. Märkligt nog känns kyrkogården som en upplivande plats. Kanske för att man när man vandrar mellan släkt- och familjegravar märker hur samhället och människorna nogsamt och kärleksfullt upprätthåller banden bakåt – det ger en känsla av tro på framtiden, av att de som lever här anser att de är tacksamma för att de har ett arv att vårda.

Om hela Sverige kan bli som Lima?

Givetvis inte.

Men hela Sverige kanske behöver fler platser som Lima.

Och nästa gång jag är där ska jag simma till den där stenjäveln i älven.

Ditt eget förslag till "Sveriges Glänta" skickar du till boris@morgonposten.se.

I första delen av vår serie lotsade oss Ramona Karlsson och Glenn Mattsing till havs. I dag bestiger vi berg och fjäll. I nästa del bär det av till skogs, och i den fjärde till start.

LAPPLAND: Lämmelsoppa vid sista utposten

Lasta bilen med tält, gasbrännare, ullställ och längtan till vildmarken. Förslag på musik i bilen: Into the Wild med Eddie Vedder. Vi rullar mot urgamla samemarker och den sista utposten i Västerbotten: Klimpfjäll och Stekkenjokk. Det är vildmark vi är ute efter. Då passar det bra att ta Vildmarksvägen som sträcker sig 50 mil från Strömsund i Jämtland till Vilhelmina i Västerbotten, via orter med naturromantiskt klingande namn som Stora blåsjön och Dimforsen.

Denna, Sveriges högst belägna asfaltsväg, är bara öppen sommartid, normalt mellan 6 juni till 15 oktober, och byggdes en gång i tiden för transportera koppar ner från Stekkenjokk-gruvan, och det är här vägen är som mest intressant. Vi återkommer dit snart.

Väljer du att åka från Strömsund och är svag för vattenfall rekommenderar vi ett stopp vid Hällingsåfallet, utanför Gäddede. Önskar du ytterligare variation finns fler intressanta stopp: I Jorm kan du byta till riktiga hästkrafter i form av töltande islandshästar; utanför Stora blåsjön gömmer sig Korallgrottan som tituleras Sveriges längsta grotta.

Vägen från Vilhelmina bjuder även den på vattenfall, men mer på längden är på höjden.  Trappstegsforsarna ger dig inte svindel men med lite tur öring och röding, om du tar med fiskespöt så klart.

Så långt har vi bara listat naturupplevelser, men viker du av vid Kultsjön och låter bilen rulla in i kyrkstaden Fatmomakke händer något. Här finns en av landets mest betydelsefulla mötesplatser mellan två kulturer: samer och nybyggare. När området var kristnat, på 1700-talet, skapades ett andligt och kulturellt centrum med en blandning av både kåtor och kyrkor, numera ett kulturreservat.

Förslagsvis gör du spontanstopp med bilen utifrån väder och dagsform. Fördelen med Vildmarksvägen är att du redan är på fjället och kan stanna och göra spontanvandringar över dagen, för att sedan återkomma till baslägret — din bil — och steka rödingen (eller korven) medan solen markerar fjälltopparna i väster. Söker du högre toppar ska du undersöka Borgafjäll och Marsfjällen. Enligt Mattias Skanz fjälltoppslista — med toppar över 1 000 meter — finns 144 stycken i Västerbotten, varav Norra Sytertoppen (1 768 m. ö. h.) är den högsta. Borgahällan på drygt 1 000 m. ö. h. bjuder på förhållandevis enkel vandring, och vacker fjällsjöutsikt. Från Vildmarksvägen är Marsfjället (1 590 m. ö. h.) närmsta högre topp. Sträckan Fatmomakke till Marsliden är knappt 30 kilometer. Du tar dig snabbt upp på kalfjället och in mellan Ainantjakke och Gakkangaise. Längs denna led kan du vika av mot Marsfjällstoppen och slår då upp tältet vid Marsfjällskåtan. I packningen har du boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh. Han skildrar familjen Pålssons svåra etablering vid Marsfjället, med svält, lämmelsoppa och ogina grannar. Den ger en helt annan dimension till din vandring vid Marsfjället.

Alla medlemmar i Svenska Turistföreningen kan glädjas åt att Klimpfjällsgården i år har blivit STF Klimpfjällsgården. Här tar du in för att byta fältmaten mot porslin, duk och italienska smaker.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

ÅNGERMANLAND: Barnens första topp i Höga kusten

Göran Kropp gjorde sin första bestigning av Galdhøpiggen (Norges högsta berg; 2 469 m.ö.h.) tillsammans med sin far, Gerald, vid 6 års ålder. En toppbestigning med barnen tränar både uthållighet och tålamod, även om de inte når över 2 000 meter.

Vi rekommenderar Höga kusten i Ångermanland, dels för att det finns lättbestigna toppar men också alternativa utomhusaktiviteter för hela familjen. Dessutom finns utmärkta tillfällen att ge barnen bevis på landhöjning från första parkett.

Trots att bilresan till Ångermanland kan vara lång för sörlänningar är körupplevelsen på plats fantastisk. Kommer du söderifrån är pittoreska Härnösand ett givet stopp (under sommaren). Bilentusiasten missar inte Härnösand Bilmuseum, Sveriges största bilmuseum med över 200 bilar. Här blandas amerikanskt krom med folkhemsbilar och ”bilarna du glömt att du minns”. Grundaren Calle Lundkvist har drivit museet ideellt tillsammans med vänner sedan 2015. Säkra så att ditt besök på museet blir lugnt genom att skicka resten av familjen till Technicus Science Center eller skärgårdskryssning på Ångermanälven.

Resan går sedan vidare norrut, mot Skuleberget, över Höga kustenbron där du har en rastplats med lekmöjligheter vid norra brofästet. Skuleberget reser sig vackert upp ur skogen efter Docksta och du når området enkelt från E4:an. Parkera vid FriluftsByn eller Naturum Höga Kusten och börja vandra Höga Kusten-stigen upp mot toppen på 294 meter och den otroliga utsikten. Vandringen är en perfekt introduktion till bergsbestigning och omfattar två kilometer vandring. Ta tid på er. Stanna för att titta på myror eller diskutera förändringen av floran medan ni når högre och högre upp. Om det inte går som ni tänkte tar ni linbanan ner och avslutar pinan. Annars, njut av våfflor i Toppstugan.

Blev det lyckat kan det vara värt att testa en av Europas största via ferrata-anläggningar, även den på Skuleberget. Alla barn över 40 kilo kan testa de fyra lederna, och alla blir säkrade med rep och sele. Fortsätt annars resan till Smitingens havsbad där hela familjen kan blanda svalkande bad med vandring på bland annat Geologistigen med raukar och jättegrytor.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

DALARNA:Lång helg och kort vandring

Går det att snickra ihop en långhelg med toppar över 1 000 meter om man bor i Södra Sverige? Ja, om man är beredd att köra till Dalarna. Där börjar nämligen våra fjäll. Värmland lyfter liksom inte: Granberget (700 m. ö. h.) utanför Höljes både låter tråkigt och är tråkigt. Dessutom åker man bara till Höljes för att titta på VM i rallycross.

Så, Dalarna måste det bli. Om vi tänker oss att dit- och hemresan tar två dagar, så har vi ytterligare två dagar för en topptur. Ska den lyckas bör man sikta på något okomplicerat och lätt att nå med bil, som Städjan. Dessutom familjevänligt. Det är en topp som ser ut som en topp ska göra och det är sydligaste toppen i det svenska fjällmassivet. Den har också varit föremål för diverse konflikter och utgör därför en bas till ytterligare kunskap. Ett exempel är kontroversen om det planerade skidområdet med skidliftar och sex nerfarter som stiftelsen Idre Fjäll drev fram till 2007, då miljöminister Andreas Carlgren förklarade området ”orubbligt skyddsvärt” och lade locket på.

Städjan-Nipfjällets naturreservat ligger i Älvdalen och du når området på samma sätt som du når Idre Fjäll på vintern. Du kan dessutom kör bil ända upp på kalfjället mellan Nipfjället och Städjan. Sikta på Gränjesåsvallen. Vandringen upp till toppen, 1 131 m. ö. h., är endast sex kilometer och enkel. Leden är kryssmarkerad och skulle du vilja bortom turismen är det enkelt att starta från en annan position och navigera sig uppåt — Städjan har den fördelen att den reser sig snyggt över fjällhedarna; för den vill synas.

Om allt går bra och du fortfarande har bränsle i kroppen ligger Nipfjället inom synhåll. Dessutom bjuder Nipfjället på Sveriges högst belägna parkering — och därmed också högsta väg (1 000 m. ö. h.). Får du loss ytterligare en dag finns Rogen i Jämtland och Femundmarka i Norge. Är du nöjd med höjdmeter och fältmat, då finns en White Guide-restaurang i Idre Fjäll, Lilla Vildt, som på grund av renovering tillfälligt flyttat ut på torget, men troligtvis smakar lika gott.

FOTO Via ferrata Skuleberget, Klimpfjällsgården, Visit Dalarna

Polisen i Dalarna ser med oro på den växande kriminaliteten i länet. Därför har de begärt och fått förstärkning från Stockholmspolisen som sänder en del av sina sjöpoliser till landskapet under sommaren.

Det som orsakat behovet av förstärkningar är ordningen på Dalarnas sjöar.

Vi ser med stor oro på de signaler vi fått från allmänheten om att en del kör på ett farligt sätt både för sig själv och andra. Vi vill förhindra att det sker olyckor, säger Martin Öhman, tillförordnad lokalpolisområdeschef i Falun enligt SVT.

Även en ny lag som trätt i kraft gör att polisen i Dalarna vill kraftsamla för att kunna kontrollera att medborgarna följer riksdagens beslut. Från och med 1 maj i år måste föraren av en vattenskoter ha fyllt 15 år och ha ett godkänt förarbevis.

Det är oklart om polisen i länet också kommer att begära förstärkningar under sommaren för att klara av att kontrollera A-traktorer – en fråga som polisen i regionen ser som viktig. Enligt Polistidningen är det i Dalarna, Värmland och Gotland man har satt in mest resurser för att hålla efter dem som kör för fort med A-traktor.

Även musik från A-traktorer är ett problem som polisen på många orter i Dalarna tar krafttag mot – bland annat har polisen i Vansbro uppmanat invånarna i staden att skicka in filmer och registreringsnummer på störande fordon som spelar hög musik.

Även Brå har uppmärksammat problemet och lyft fram en rapport som gjorts på högskolan i Gävle. Rapportens författare, kriminologistudenten Jenny Andersson, menar att det gäller att se till att ha en strategi när det kommer till motorburen ungdom på den svenska landsbygden, gruppen utgör ett samhällsproblem genom sin ”ljudterror”, och det gäller att se till att de inte hamnar i utanförskap.

Polisen i Dalarna arbetar också hårt med att etablera kontakt med föräldrarna till ungdomarna i riskgruppen, och i länet har man skickat ut brev till dem som äger A-traktorer. Breven har oftast adresserats till föräldrarna eftersom de vanligen är ägare till A-traktorerna.

Mitt i juli – vecka 29 – inleds Svenska dansbandsveckan i Malung. Som vanligt väntas närmare 100 000 besökare, och som vanligt innebär det ökade påfrestningar på polisens resurser för att man ska kunna kontrollera nykterheten på dem som åker till och från dansfestivalen – även här är förstärkningar från andra distrikt att vänta.

Ett axplock av den senaste tidens brott i Dalarna

4 maj Man åtalas för att ha skallat och försökt strypa kvinna, samt hotat henne med yxa.

3 maj Skyltfönster i centrala Hedemora beskjutna. Tredje skjutningen de senaste veckorna mot butiker i södra Dalarna.

2 maj Tre män åtalas efter skjutning mot flerfamiljshus i Falun.

29 april Man åtalas för mordförsök på öppen gata i Falun.

19 april Stort slagsmål med 50 inblandade i Tjärna ängar, Borlänge.

När det gäller Tjärna ängar som sedan 2015 räknas som riskområde finns inga uppgifter om att polisen i Borlänge kommer att begära förstärkning av kollegorna i Stockholm för att upprätthålla ordningen under sommaren.