”De berättar själva att de flyttar för att det blev för jobbigt”, fortsätter Minh Gustafsson. ”Jag har bra koll på vart de flyttat, och det är många närliggande kommuner, men även kranskommuner till Stockholm.” Kommunerna i fråga varnas: ”Det är en del av vårt arbete. Vi önskar att fler kommuner ringde till oss och varnade oss.”

Eskilstuna har sedan ett par år en särskild grupp som arbetar mot bidragsfusk. Ett fall som stack ut under 2022 var ett ärende där fem familjer i samma släkt ägnade sig åt bidragsbrott. De ska ha hjälpt varandra att fuska, strukturerat och systematiskt. Den misstänkta brottsligheten ska ha pågått under flera år. Kommunen har polisanmält ärendet, men något åtal har ännu inte väckts. Samtliga fem familjer har flyttat.

(Första delen publicerad här.)

Några saker är viktiga att veta om studieförbundens musikverksamhet. Dels finns en outtalad överenskommelse att man inte aktivt försöker korpa åt sig grupper från de andra förbunden. Detta finns kodifierat i Studieförbundens “Etiska förhållningssätt” från 2022 som att man “respekterar valet av studieförbund”. Det är med andra ord ett slags kartell.

Vidare har åtminstone de förbundschefer och verksamhetsutvecklare jag träffat varit en blandning av lokala pampar, sluga byråkrater, och avdankade personer från underhållningsbranschen, vilket gett en intressant mix av egon, om man säger så.

Det här ledde till mycket dansande kring het gröt, med väldigt mycket koder och budskap mellan raderna. Vi visste, de visste att vi visste, och vi visste att de visste att vi visste, och ändå kunde ingen av oss tala klarspråk. Vi hade våra färdiga talepunkter om hur mycket våra deltagare jobbade med musiken (sant i de flesta fall), att de troligen lade ner mer tid än vad de kunde rapportera (sant i de flesta fall), men utelämnade delen om att de absolut inte gjorde det på de tider, och med de exakta deltagare som angavs i de schablonartade listorna. Studieförbunden berömde oss för vår fina hemsida och våra duktiga artister, och så mycket som möjligt undvek vi att prata om vad den egentliga transaktionen bestod i: att vi en gång i kvartalet eller så levererade ett antal papper som studieförbunden, men inte vi, hade den mystiska makten att växla in mot statliga sekiner. Allt annat oss emellan var rent lull-lull, artigheter, kanelbullar och Loka.

Det var hur som helst viktigt att upprätthålla en fasad av att verksamheten var allt som betydde något, och att vi minsann ville vara lojala och fördjupa samarbetet med varje nytt förbund vi jobbade med. Men pengarna skulle samtidigt in, och det försiggick hela tiden inofficiella kontakter med andra studieförbund om de rent krasst kunde ge oss fler kronor per studietimme. Det här skapade viss turbulens i kartellgemytet förbunden emellan, eftersom vi å ena sidan sällan var svårbedda att byta om vi fick mer pengar, medan studieförbunden å andra sidan inte var för fina för att ibland göra ett drag för att locka över oss.

Jag har haft ett och annat psykologiskt lärorikt möte med förbundschefer på olika nivåer. De jag gillade bäst på den tiden var de finkänsligt krassa, som implicit erkände vårt gemensamma intresse av att suga skattepengar. De accepterade den dubbla mentala bokföringen, och när de sökte efter olika rationaliserande formuleringar att klä vårt samarbete i var det för externt bruk – de boffade inte sin egen gas, om man säger så. Jobbigare var de som man var tvungen att sitta och rituellt rapa upp alla folkbildningens klyschor med, men värst var de som kunde vara krassa när de ville få in oss, och sedan växla till folkbildningsskenheliga när vi väl kommit in, och de insåg att de inte hade lust att ge oss så mycket som vi kommit överens om. I dag vet jag inte riktigt vilken av typerna som jag tycker är bättre.

Lägg till detta att vår chef Christoffer var av den mer, tja, risktagande typen. Hans impuls när ett samarbete kärvade var inte vanligtvis att försöka ta ett steg tillbaka och bygga långsiktigt, utan att bränna broarna resolut och dra vidare. Han drev även en kommersiell utbildningsverksamhet inom musikteknik som ofta delade lokaler och personal, och stundtals även lokala samarbetspartners, med föreningen Up Sweden, vilket ytterligare komplicerade saker. Vid ett tillfälle fick jag och en hårt prövad medarbetare bokstavligen fly genom centrala Stockholm med utbildningsföretagets utrustning i famnen mitt på blanka dagen. Vi hyste en befogad fruktan att en hårdför kvinnlig chef på ett studieförbund i vars lokaler vi huserade – och som Christoffer hamnat i öppet krig med – när som helst skulle byta låset på våra lokaler och beslagta utrustningen som betalning för pengar hon ansåg att vi var skyldiga dem.

Den kanske allra sämsta stämningen uppstod dock i Västerås, där chefen för Studiefrämjandet var en arketypisk småstadspamp vid namn Hasse. Tanken var vid den tiden att vi skulle ha ett nationellt samarbete med dem, men det hade totalt kört fast i vissa städer, eftersom varje region gjorde helt som den ville, visade det sig. Vi skulle hur som helst ha en nationell konferens med Studiefrämjandet och försöka komma vidare, men det såg mörkt ut.

Förhandsfakturerande

Christoffer var försenad som vanligt och på väg med flyget, och Hasse satt och körde den folkbildningsskenheliga biten: Det var egentligen orimligt med det här förhandsfakturerandet som vi (Up Sweden) ägnade oss åt. Vi fick helt enkelt ta in de timmar vi tog in, och fakturera allt eftersom, menade han – något som hade ryckt undan mattan för vår verksamhet lika obarmhärtigt som för deras, om staten hade krävt detsamma av dem. Han jäste. Han var jovialisk. Han höll hov. Vi som var på plats lyssnade med viss fasa, eftersom vi visste att Christoffers ingångsvärde var att vi i stället skulle få mer pengar, mer garantier och ännu mer stabila rutiner.

Undrar vad han kommer säga när Christoffer dimper ner genom taket i fallskärm och skjuter fakturor omkring sig med båda händerna, viskade en kollega, vars norrländska humor jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta.

Christoffer kom till sist, men lyckades aldrig göra sig gällande. Hasses linje vann dagen. Vi var satta på plats. Vad Hasse inte visste var att Christoffer redan låg i hemlig förhandling med konkurrenten Folkuniversitetet. Några månader senare hade vi fullständigt gått bakom ryggen på Hasse och Studiefrämjandet. I stället för att som vi diskuterat öppna med dem i en ny stad, så avslutade vi tvärt från en månad till en annan i nästan alla städer, inklusive Västerås, och gick till Folkuniversitetet.

Hasse rasade över den här dolkstöten, som inte bara ställde till det för honom ekonomiskt, utan även var en högst personlig nesa. Några hala norrlänningar hade kommit och undergrävt hans pamp-gravitas inför hela Studiefrämjandet och hela Västerås! Han frustade och fnös på Facebook. Nämnde oss vid namn (vi hade tydligen ett jävla dumt namn). Nämnde nästan Folkuniversitetet vid namn. Han var inte alls glad. Det här utvecklade sig till en lokal fatwa i Västerås, där Hasse mobiliserade sitt pampkapital till en klassisk “ingen i den här staden kommer någonsin att jobba med er igen”. Vi blev utfrusna från diverse festivaler och arrangemang och allmänt baktalade.

Dessa var dock mindre problem i sammanhanget för mig. Det som blev odrägligt att leva med var den ständiga kabukiteatern och dess åtföljande konstanta hot om godtyckliga nedslag. I ett system där alla fuskar hela tiden finns så klart ingen praktisk rättssäkerhet. Folkbildningsrådets slagskugga låg över alla studieförbunds alla verksamheter, men kanske lite extra över oss, eftersom vi filat lite extra på systemet och hade stora och misstänkt jämna och regelbundna volymer. När som helst kunde det bli revision, och då gällde det att folk som var med i cirklar som kanske var mindre solida, om man säger så, faktiskt visste att de var med i cirklarna. Många vi jobbade med var i verkligheten kanske bara två, eller rentav ensamma producenter, med bara sporadiska samarbeten med andra. En och annan flickvän och orelaterad kompis hamnade på listorna.

Dödssynd

Åtskilliga drivna unga musiker var dessutom med i flera projekt, så det gällde att de inte råkade ha verksamhet i ett annat studieförbund samtidigt utan att säga till oss. Så kallad dubbelrapportering, alltså att en person via flera cirklar kranar pengar ur två eller flera olika studieförbund – framför allt om man rapporterar samma timmar – är en nionde kretsen-dödssynd. Precis som andra dödssynder är den inte helt ovanligt förekommande, men personerna har trots allt satt sina signaturer på de heliga cirkellistorna, vilket intygar sanningen i de rapporterade timmarna. Potentiellt kan något i brottsbalkens tionde kapitel aktualiseras.

Men eftersom Folkbildningsrådet består av representanter för de olika studieförbunden (ja, de granskar sig själva!) var man åtminstone på min tid mest intresserad av att då och då statuera lite exempel på flagrant fusk för att ge sken av att rättvisan upprätthölls, så det mer diskreta, konstanta fusket kunde fortgå. Ingenting jag tagit del av på senare tid har gett mig intrycket av att det här förhållandet förändrats på något väsentligt vis.

Att få musiker att komma in på kontoret och faktiskt fylla i cirkellistorna för hand var en rätt stor del av arbetsuppgifterna, och den i särklass mest demoraliserande. I folkbildningens idealvärld ska man fylla i listorna allt eftersom, vid de förmodade träffarna, men i verklighetens musikcirklar fylls allt normalt i i efterhand. Vi föredrog att ifyllandet skedde under vårt överinseende, eftersom det gärna blev fel annars, och timmar därmed underkändes.

Det är dessutom så otroligt tråkigt och meningslöst att fylla i cirkellistor att det är snudd på fysiskt omöjligt att komma ihåg hur man gör, trots att det egentligen är enkelt. Det kan ha varit så att listor ibland fylldes i av våra medarbetare, vilka sedan bara undertecknades av cirkelledaren. Huruvida underskriften i sig någonsin utfördes av någon annan än cirkelledaren efter att ha misslyckats med att tjata in denne till kontoret låter jag vara osagt. Tionde kapitlet och allt det där.

Pappren var ju pengarna, och därmed blev också optiken och mystiken kring dem avsevärd. För att exemplifiera hur löjligt det kunde bli så kunde ett studieförbund uttrycka oro över hur snyggt och jämnt ifyllda de flesta av våra listor var. Det hade sett bättre ut om de var lite kaffefläckiga, ifyllda med olika pennor, och hade åtminstone en och annan avvikelse och utebliven dag. De bar inte riktigt det replokalsupplevdas rustika prägel. Detta var helt naturligt, eftersom de alla hade fyllts i vid ett tillfälle, på 20 minuter, på vårt kontor.

Folklivsfanatiker

Eftersom vi hela tiden levde lite på kanten blev det ännu mer oroande att vissa av våra medarbetare under perioder var rätt... vildvuxna. En av dem kunde till exempel stundtals förvandlas till Job Andersson, folklivsfanatikern i humorprogrammet Mammas nya kille. Han gjorde honom väldigt bra, det var bara att han inte riktigt verkade kunna få Job att lämna honom när han ville. Det kunde sitta i en hel kväll. Detta var bara en av hans uppenbara excentriciteter. En anekdot jag hört är att han vid ett tillfälle, under ett lite känsligt och stelt möte med några studieförbundsföreträdare, utan anledning eller förvarning slog handflatorna i bordet och gastade:

Nej, nu känner jag att stämningen här kräver ett fyrfaldigt leve!

Vi hyste en kollektiv, lågfrekvent skräck att det skulle sluta i något slags katastrof i hans stad, och att detta skulle leda till en omfattande revision och vår totala undergång. Men vår skräck skulle visa sig vara obefogad; någon större granskning av vår “affärsmodell” gjordes aldrig eftersom en sådan inte skulle kunna göras utan att samtidigt implicit dra misstanke över hela systemet. Förbunden var insyltade med oss. Och vi drog ju in pengar till förbunden som de kanske annars inte skulle ha kommit åt. Vi gjorde deras jobb åt dem, på entreprenad. De kunde bara sitta där och kamma in överskottet.

Samtidigt, i den bredare politiska världen, hade ingen ett ont ord att säga om studieförbunden vid den här tiden. Politikerna snarast tävlade i att ösa pengar över dem. Jag minns inte en enda kritisk röst, vilket både lugnade och störde mig.

2010, strax innan jag valde att söka mig bort från verksamheten (av olika skäl, men framför allt bristen på karriärmöjligheter och att jag inte stod ut med den dubbla mentala bokföringen), så hittade Up Sweden ett studieförbund som var som klippt och skuret för oss – Kulturens. Det var ett helt nytt studieförbund som uppstått som en avknoppning från Sensus (som bland annat har Svenska kyrkan som medlemsorganisation). Lustigt nog uppstod Ibn Rushd på precis samma sätt.

Kulturens på den tiden hade tanken om att vara ett slimmat, modernt studieförbund. Vi skulle få mycket mer pengar än av de gamla dinosaurierna med deras dyra lokaler och skvadroner av administratörer. Up Sweden kunde bli medlemsorganisation, och alltså en del av studieförbundet. Christoffer och Kulturens dåvarande chef Kenneth verkade finna varandra direkt, och vad jag minns blev Christoffer anställd av Kulturens och något slags chef. Jag upplevde själv Kenneth som urtypen av den krassa, pragmatiska sortens förbundschef som jag nämnde ovan.

Jag har inte hållit nära koll på Kulturens sedan dess, men har så klart inte helt undgått Up Swedens vidare öden och äventyr. Föreningen kom så småningom att avvecklas eller uppgå i Kulturens verksamhet på något vis, jag känner inte till de exakta detaljerna. Kulturens har numera en “musikenhet” som heter Evelyn, vars verksamhet väldig mycket liknar Up Swedens. Ett par av mina forna kollegor på Up Sweden står som verksamhetsutvecklare för Evelyn på Kulturens hemsida.

Tidigare i år kunde man läsa om att Kulturens krävts på 1,6 miljoner i återbetalning för verksamhet som inte fanns, som sträckte sig tillbaka till 2015. Kulturens “högsta ledning” hade enligt Expressen beordrat anställda att rapportera in totalt hittepå. Enligt Kulturens hemsida har det handlat om “schablonmässig rapportering” och man kommer bland annat att åtgärda problemen genom att anställa mer administrativ personal. Med andra ord verkar Kulturens ha gått in i en mognandefas till att bli mer av en dinosaurie som de andra, såsom jag tolkar det.

Kenneth hann dra vidare innan detta briserade, men att han var chef när de här oegentligheterna förekom förtäljde Expressenartikeln. Min gamle chef Christoffer kunde jag inte hitta i någon aktiv roll på Kulturens hemsida när jag skrev detta i augusti 2022. En sökning på sidan gav bara ett omnämnande i en artikel att han representerade Kulturens i ett samverkansråd för Folk- och världsmusiksgalan 2018. Jag har inte sett något om att Evelynverksamheten var inblandad i den här “schablonmässiga rapporteringen”.

Sedan dess har även Vuxenskolan åkt på att betala tillbaka 3,9 miljoner, just utifrån så kallad dubbelrapportering, just inom musikverksamheten, något som Morgonposten också rapporterat om. Något säger mig att mer kan komma. Pendeln har måhända bara börjat svänga.

Ibn Rushds fifflande och misstankarna om att svenska skattepengar mer eller mindre hamnat hos IS-terroristerna var som sagt det som startade kritiken mot studieförbunden, som sedermera breddats och dragit till sig röster som Johan Westerholm/Ledarsidorna, Magnus Ranstorp, Rebecca Weidmo Uvell och Timbros tidning Smedjan. Det är nu ett pågående skyttegravskrig i media. Folkbildningsrådet har skademinimerat och krishanterat rätt intensivt, och i juni presenterades den särskilde utredaren Christer Nylander som ska genomföra en statlig folkbildningsutredning för att “säkerställa en ändamålsenlig styrning, uppföljning och kontroll”. Om den kommer att komma fram till något som ändrar modellen i grunden är väl tveksamt. Framför allt ABF:s betydelse för sossarna och deras småkusiner vänsterut är nog det största motargumentet mot det. Men den som lever får se.

För egen del vet jag inte om jag gjort någon klokare med denna text. Jag känner mest bara lättnad över att jag gjorde min exit från den här världen i tid, och viss skadeglad uppsluppenhet över att allt fler börjar få insyn i de absurditeter som jag gått och burit på i ett årtionde. Och jag kommer aldrig någonsin att befatta mig med en cirkellista igen.

Det senaste året har det hänt något som jag väntat på i ett årtionde: det har börjat uppstå en vag stank av korruption runt ordet “folkbildning”.

Det började med Ibn Rushd, och insikten att muslimska brödraskapet hade en kran rakt in i skattemedel genom… studiecirklar? Och sedan dess har kritiken växt och hårdnat. En och annan kanske blev förbryllad, men inte någon som befunnit sig i studieförbundsvärlden.

Som jag, till exempel. Cirka 2005-2010 fick jag en intensivkurs i detta märkligt bysantinska hörn av svenskt skattespenderande. Allt sedan dess har den här texten väntat på sin förlösning, och nu när den föreligger vet jag inte exakt vad den vill berätta, mer än att försöka förmedla för er som inte vet, eller kanske bara anar, hur det som kallas folkbildning faktiskt kan gå till – hur korven stoppas. Det här är en subjektiv historia, måttligt researchad och skriven ur minnet, och ska inte misstas för något slags “gräv”. Sånt får andra ägna sig åt, jag är bara en enkel tänkare.

Om det är något jag ändå vill få er att förstå med min alltför långa text, så är det att allt ni hört nu på senare år om “utnyttjande av systemen” och “fusk” kring studieförbunden är i allra högsta grad en logisk konsekvens av hur alltsammans är uppbyggt, och orimligen kan beskrivas något slags bugg. Det som skett är oundvikligt, och Ibn Rushd är bara toppen på isberget, eller det mest flagranta exemplet, såsom jag ser det.

Vill man förstå vad ett studieförbund är, och varför konceptet folkbildning är en sådan fars i mina ögon, så är metaforen med en fyrkantig kloss som ska ner i ett runt hål rimlig. Jag kommer att återkomma till den.

Jag vet inte tillräckligt mycket om studieförbundens historia för att ge er någon lektion, och tur är väl det. Det här är verkligen materia som är väldigt svår att gå igång på. Men de uppstod i alla fall för drygt 100 år sedan i ett Sverige med mycket lägre utbildningsnivå än nu, som ett slags forum för lärande utanför det traditionella skolsystemet. De låg nära folkrörelserna som de sprang ur, och man kunde utbilda sig i frågor som var av vikt för dessa, om det nu var politik eller nykterhetsfrågor. Men de var också en väg för att bedriva kompetenshöjande vuxenstudier, lära sig bokföring, språk eller liknande. Det som utmärker studieförbunden är främst studiecirkeln, en form där ledaren kan – men inte nödvändigtvis behöver – vara kunnigare än övriga deltagare. Man har ett utbildningsmaterial och går framåt tillsammans genom studier i grupp. I alla fall var det så det var tänkt.

Vid någon punkt började dock den mer seriösa utbildningsaspekten förskjutas till andra delar av samhället. Tyngdpunkten för studieförbunden kom, förutom folkrörelseaspekten, allt mer att hamna på hobby och personlig utveckling. Italienska för matresan, odling, krukmakeri, körsång och inte minst rockmusik. Någonstans under resans gång uppkom det nuvarande finansieringssystemet där studieförbunden får stats- och kommunbidrag utifrån hur många “studietimmar” som genomförs i deras regi på ett år.

Så långt är jag troligen okontroversiell i min beskrivning. Det som nu följer är mer av mina egna smått cyniska slutsatser baserade på min tid inom den här världen.

Rullar inte tummarna

I alla växande verksamheter av det här slaget så anställs förr eller senare allt fler personer som ska administrera det hela. De professionaliseras, och de får givetvis ett egenintresse av att deras lön blir hög och deras tjänst stadig och förutsägbar. Eftersom det är en offentligt finansierad verksamhet kan man även anställa rena stolpskott till de enklare administrativa sysslorna, vilket kan betraktas som ett slags god samhällsgärning. Overhead har växt. Lokaler har hyrts. Ännu fler personer har anställts. Jag vill här på intet sätt påstå att dessa rullar tummarna; det är garanterat mycket jobb med att se till att olika mer eller mindre väl genomtänkta statliga krav uppfylls och att ekonomin styrs.

Då bidragen från stat och kommun står i direkt proportion till verksamhetens volym kom en viktig del i studieförbundens aktiviteter att bli att trygga volymen. Man började konkurrera lite diskret med varandra om potentiella cirkeldeltagare på de områden där man överlappade (inte minst musik), och lägga en icke föraktlig del av budgeten på direkt marknadsföring. Det finns en väldigt svensk romantisk tanke inom den här världen att studiecirklar är en riktig gräsrotsverksamhet som bygger på människors spontana intresse att förkovra sig, och att man bara erbjuder en plattform för detta. Demokrati och allt det där. Verkligheten är dock att man har en årlig budget som man ogärna vill se krympa, så det finns ett starkt egenintresse för organisationen att hala in kroppar i verksamheten som genererar de önskade studietimmarna.

Pop och rock blev en bra väg att dra in kidsen i folkbildningen, och blev med tiden en allt större del av verksamheten. Jag vet inte om den här delen – vilken är den jag verkat inom – är unikt lös i konturerna, men troligen inte. Det är hur som helst en mycket substantiell del av de flesta studieförbunds budget och verksamhet.

Det är nog helt sant att studieförbunden varit viktiga för det “svenska musikundret” genom att ordna studior och replokaler, och man kan till och med argumentera att det varit väl spenderade pengar. Vad som är svårare är att förklara hur detta är “folkbildning”, som ju rimligen i grunden är ett slags utbildningsverksamhet. Okej, så länge man lär någon att spela tre ackord på gitarr så är det ett slags utbildning. Men det är inte vad den överväldigande delen av musikcirklarna går ut på. Det är band som repar in och skriver låtar, gör spelningar och inspelningar. Vi har nu en distinkt fyrkantig kloss (reguljär konstnärlig verksamhet) som ska tvingas ner i ett runt hål (folkbildning).

Fikonlöv

Man tvingas därför införa diverse olika fikonlöv, som att banden måste ha “kurslitteratur” och låtsas att de exempelvis systematiskt lär sig studioteknik, vilket kanske en deltagare av tjugo gör; de andra spelar rock och dricker öl. Studieförbunden jag själv varit i kontakt med, först som cirkeldeltagare och senare på insidan, var tämligen öppna med vilken bluff “kurslitteraturen” var. Det fanns ibland någon sliten studioteknikbok som gick runt – lite som den där mögliga smörgåsen man beställde in förr i tiden på svenska restauranger för att få beställa en grogg, och som aldrig åts, utan bara bars ut och sedan bars in till nästa törstiga kund.

Ibland har frågan väckts i min närvaro av studieförbundsanställda om huruvida det där bandet som harvat på i tio år verkligen rör sig framåt i sin folkbildning, men jag har aldrig hört talas om en enda rockcirkel som avslutats med motivationen att “nu får ni anses vara klara”. Inget studieförbund kastar bort pengar på det viset. Man slänger in in en utbildningsträff med cirkelledarna nån gång om året, och så tuffar man på.

Andra ännu mindre utbildningsliknande verksamheter, såsom exempelvis liverollspel kom så småningom in och tarvade sina egna märkliga fikonlövsregler. Studieförbundens politbyrå, det fruktade Folkbildningsrådet (mer om det nedan), fick ett allt styvare jobb att definiera vad som var “folkbildning”, i både kvalitet och kvantitet. I Folkbildningsrådets skrift “Statsbidrag till studieförbund 2021” stipuleras att folkbildning “kännetecknas av gemensamma, planmässigt bedrivna studier” och är något som minst tre, maximalt 20 personer gör tillsammans under max fyra “studietimmar” á 45 minuter, max tre gånger i veckan. Få rockband jobbar så här, men det är vad man fyller i listorna med.

Efter den fjärde timmen, det fjärde tillfället, eller den 21:a personen, upphör verksamheten rent metafysiskt att vara “folkbildning”. Vad den blir då är jag inte helt säker på, men poängen är att studieförbunden tillsammans här dragit ett slags anständighetsgräns. Det är mycket med studieförbund som handlar om så kallad optik, som ni nu kanske börjar ana.

Folkbildningens mullor

Hur som helst: utifrån dessa bud, som var desamma under mina verksamma år, ska sedan folkbildningens mullor sitta och besluta om vad som är halal och haram allt eftersom samhället utvecklas. Ett exempel: Huruvida man kan vara på olika ställen och arbeta via något slags länk, eller måste fysiskt sitta i samma rum, var en het teologisk potatis på min tid. Kan den heliga folkbildningsanden uppstå genom distansarbete, eller är det ett sluttande plan till kätteri? Jag hade alltid lite svårt att ta dessa skolastiska övningar på allvar, eftersom det för mig framstod som om man bara försökte ringa in exakt hur lösa tyglar man kunde ge kidsen (eller islamisterna!) att mjölka systemet innan det började bli för dålig optik gentemot stat och kommun.

När jag skriver “mjölka systemet” så ska läsaren dock vara medveten om att för varje krona som kommer cirkeldeltagarna direkt till godo så behåller studieförbundet tre eller fyra själva. Det handlar alltså i bästa fall om ett slags medberoende i att tillsammans snabla i sig skattepengar. Men gemene replokalscirkeldeltagare med nitarmband hade åtminstone på min tid ingen aning om att DE i själva verket drog in pluringen till förbundet via sina cirkellistor. För mig, när jag själv bara var en finnig cirkeldeltagare, såg det mest ut som gratis pengar och prylar, och det såg ut som vi bara fick det av av Studiefrämjandet eller ABF eller vad det nu var. När vi fyllde i listorna och ljög om de specifika omständigheterna kring vår verksamhet – vilket bokstavligen alla cirkeldeltagare jag någonsin haft med att göra gör – så tänkte vi att vi blåste studieförbundet. Vi visste inte att vi i själva verket mer liknade de mänskliga batterierna i The Matrix för dem.

Efter denna inledning ska jag nu bjuda lite mer på mina egna konkreta erfarenheter. Omkring 2005 kom jag alltså in på andra sidan kulisserna i denna sensovjetiska skymningsvärld. Men det skedde med en twist: Föreningen jag jobbade för – UpSweden Music Community – var en trekantig kloss som skulle hamras in i ett fyrkantigt hål i den fyrkantiga studieförbundsklossen, som i sin tur skulle bankas ner i det runda hålet “folkbildning”.

Tillåt mig en alternativ metafor: I dagens Kommunistkina fungerar byggbranschen så att ett stort bolag tecknar ett kontrakt, förskingrar hälften av pengarna och materialet som specificerats, lägger ut samma jobb på entreprenad för halva priset till en mindre nogräknad underleverantör, som gör samma sak, och så fortsätter det så nedåt. I den bilden var UpSweden de där migrantarbetarna från Inre Mongoliet som till sist klänger omkring utan skyddsutrustning i bambuställningar och bygger skyskrapor för växelpengar: helt klart en del av korruptionen, men inte den mest lönsamma änden.

Ville ha större del av kakan

Vid höjden av vår aktivitet fanns vi i ett tiotal städer från norr till söder. Vi jobbade med nästan alla de stora studieförbunden i olika perioder. Jag jobbade själv under min tid i fem städer: Stockholm, Uppsala, Gävle, Västerås och Örebro. Där har jag personligen jobbat organiserat mot fem av de tio studieförbunden: Folkuniversitetet, Studiefrämjandet, Vuxenskolan, Sensus och Kulturens. Jag vet även genom mer ytliga samarbeten tillräckligt mycket om alla de andra studieförbunden (utom Ibn Rush och möjligen Bilda) för att kunna säga att ingen av dem avviker på något betydande sätt enligt vad jag sett. Så även om min berättelse är subjektiv och anekdotisk så handlar den inte om någon enskild lokal företeelse, eller ett enstaka förbund. Jag gör anspråk på att ha sett ett hyggligt tvärsnitt av hela träsket, så att säga.

Vår chef, Christoffer, hade funnit att det existerade ett slags mellannisch för de där banden och artisterna som var riktigt drivna och duktiga, men inte etablerade. De behövde delvis andra resurser än vad studieförbunden erbjöd. De ville ha mer spelningar, mer kvalificerad studiotid, mer personlig coachning, kontakter och vägledning i sådant som marknadsföring. Inget av det här erbjöd studieförbunden i någon större utsträckning vid denna tid. De rullade nöjt på med sina gamla repcirklar, erbjöd lite enklare studiotid och gjorde någon mindre cool festival ibland.

Vår affärsidé, om man kan kalla det för en sådan, var att gå in och få en lite större del av kakan än vad de enskilda cirklarna fick, mot att vi erbjöd särskilda tjänster till hårt satsande band och projekt, som hellre ville ha dessa än den traditionella “gratis” replokalen eller möjlighet att kvittera ut lite utrustning. Vi gick alltså in som ett mellanled och skummade av lite av den statliga grädden. Banden drev studiecirklar hos studieförbunden vi samarbetade med, men pengarna gick till oss, och för detta erbjöd vi banden våra tjänster, lokaler och utrustning. Det fina för studieförbunden var att de ändå tog det absolut mesta av pengarna för varje rapporterad studietimme, för absolut noll insats. Dessutom drog vi in relativt stora och säkra volymer studietimmar och grupper som de annars inte kunde attrahera.

Redan här har de smarta bland er insett att vår verksamhet så klart blev ännu mer beroende än studieförbunden av förutsägbarhet i våra volymer för att vi skulle kunna ta ut våra ytterst blygsamma löner. Vi levde ur hand i mun, som en liten ideell förening. Det här kunde bara lösas genom ett ytterligare talmudiskt tänjande på folkbildningens doktriner: Vi slöt helt enkelt ett inofficiellt avtal med banden/artisterna om att de skulle leverera ett visst antal studietimmar, som bara av en händelse råkade sammanfalla med det absoluta taket i timmar (och i praktiken nästan alltid den absoluta botten i antal deltagare) för vad studieförbunden tillät. Vi maximerade. Var ett band fler än sex delade de upp sig i två cirklar. Vi fakturerade dessutom baserat på vårt projicerade antal band, eller “akter” som vi kallade det, vilket i sin tur var baserat på lokalhyra, löner och andra utgifter. Hade vi sagt femton akter i en stad och bara lyckats knyta till oss nio när vi körde igång så väntade ett svettigt rekryteringsarbete.

Dessutom fakturerade vi för dessa timmar i förväg, så vi kunde betala våra löner och lokalhyror med förutsägbarhet, och hade sedan yxan hängande över oss att faktiskt jaga in listor med dessa studietimmar på. Just denna aspekt hade en omisskännlig doft av haram över sig för studieförbunden, för den antydde lite väl naket att studietimmarna var något schablonmässigt, inte små spontana, organiska blommor av folkbildning.

Nota bene: Det vi gjorde var överlag bra verksamhet. Banden/artisterna var nöjda, eller så lämnade de oss. Jag hade kul, lärde mig mycket och träffade och hjälpte många duktiga artister. Många aktörer har tveklöst på ett mycket mer skamlöst sätt utnyttjat studieförbundssystemet för mycket mer egoistiska och tveksamma syften, till klart mindre gagn för allmänheten. Men det var rent tekniskt ett ganska kreativt parasiterande på en redan kreativt parasitisk verksamhet. Och eftersom alla inblandade betraktade sig som någorlunda rekorderliga svenskar blev de rationaliserande krumbukterna i vår ömsesidigt korrupta relation med studieförbunden stundtals episka.

Den avslutande delen publiceras söndagen 28 augusti.

Enligt Folkbildningsrådet har Studieförbundet Vuxenskolan under 2018–2020 brustit i genomförande och rapportering av delar av förbundets verksamhet i Skåne. 2 000 arrangemang och 130 000 studietimmar inom musik- och hiphopverksamhet ska ha rapporterats felaktigt.

”Det har skett en dubbelrapportering där det har funnits samma deltagare i två olika studieförbund samtidigt. 90 deltagare har förekommit i de båda förbunden. Det håller inte att säga att det har varit olika grupper och band i de olika förbunden”, säger Rutgersson.

Studieförbundet Vuxenskolan bekräftar att de gjort fel, då musikverksamheten fått stöd för samma sorts verksamhet som bedrivits i två olika studieförbund. De ska nu betala tillbaka 3,9 miljoner kronor de fått felaktigt.

Det är ännu okänt om felaktiga bidrag betalats ut under 2021 och 2022.

Ett nytt pensionsförslag läggs fram av regeringen med stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet. Men det stoppades från att läggas fram i riksdagen av oppositionen. För kort framförhållning, menar man. Men ett mindre rapporterat problem finns om ökat pensionsfusk, och att en kraftigt växande grupp utlandsfödda får garantipension. Detta trots att åldersstrukturen generellt är yngre för grupper som kommit de senaste tio åren.

Socialdemokraternas pensionstillägg ska ge 750 kronor efter skatt extra per månad till runt en miljon pensionärer. Enligt partiet är det personer som slitit ett helt liv som har för låg pension. Det stämmer säkert i vissa fall, men även personer som har jobbat lite eller inte alls får garantipension i Sverige.

Garantipensionen beräknas på hur länge man bott i Sverige, från minst tre år till maximalt 40 år. För varje år under 40 år räknas 1/40 av beloppet bort. Garantipensionen jämkas med pension från andra länder, som inkomstpension, änkepension eller liknande.

För personer som sökt asyl i Sverige gäller dock andra regler. Då kan man få ut full garantipension, givet att man bara bott i Sverige efter man beviljats asyl här, och bara bott i sitt tidigare hemland innan.

Staten griper också in med äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg, vilket ger en lägsta levnadsstandard för alla pensionärer, även om man aldrig arbetat i hela sitt liv.

Kostnaden för äldreförsörjningsstöd har ökat drastiskt sedan 2010, enligt statistik den borgerliga opinionsbildaren Rebecca Weidmo Uvell begärt ut från Pensionsmyndigheten. 2010 låg kostnaden på 511 miljoner kronor, 2020 på 1181 miljoner kronor. En ökning med 120 procent, 670 miljoner mer.

Fusk med pensionerna

Men det är inte bara en stor kostnadsökning. Det finns dessutom indikationer på ett utbrett fusk med pensioner.

Pensionsmyndigheten hittade fusk i hälften av fallen av oanmälda utländska pensioner. Myndigheten utreder dessutom koppling mellan pensionsfusk och organiserad brottslighet.

116 polisanmälningar, dubbelt mot 2018, och 37 miljoner i återkrav blev resultatet.

För att skapa sig en övergripande bild av misstänkt pensionsfusk måste man veta hur många utrikesfödda som får pension i Sverige. Hur många som har pension från andra länder, och vilka länder dessa personer kommer från.

Enligt Pensionsmyndighetens rapport Hur ser inkomsterna ut för utrikes födda pensionärer? är 14 procent av personer 66 år och äldre födda i ett annat land. Inkomstskillnaden mellan inrikes födda och utrikes födda i gruppen är 13 procent, när man exkluderat kapitalinkomster och kapitalskatter.

11 procent i gruppen har bara grundskyddsförmåner från det allmänna pensionssystemet och saknar inkomstgrundad pension. Bland inrikes födda är det 1 procent. 23 procent av utrikes födda har en ekonomisk standard under gränsen för relativt låg ekonomisk standard, motsvarande för inrikes födda är 9 procent.

2020 fanns det 265 800 utrikes födda pensionärer i Sverige, jämfört med 187 540 år 2010. 2030 beräknas de vara 371 600. 2020 var 19 procent av utrikes födda från Afrika och Asien, 61 procent från övriga Norden och EU och 21 procent från övriga världen. En enorm ökning och speciellt i gruppen där en hög andel kommer få garantipension och äldreförsörjningsstöd.

En anledning är att utrikes födda kommit i vuxen ålder till Sverige och inte kunnat förvärvsarbeta lika länge som inrikes födda. Dessutom har man lägre genomsnittsinkomster, vilket påverkar pensionen, skriver myndigheten.

Dock bör man betrakta situationen mer kritiskt, många kommer aldrig i arbete och kommer få hela sin pension betald av skattebetalarna.

Stor ökning av utlandsfödda som får garantipension

Gruppen utlandsfödda som får garantipension växer och kostnaderna för dessa växer enormt, från 4,5 miljarder 2020 till uppskattningsvis 11 miljarder 2030 och 69 miljarder 2060. 2020 gick 31 procent av 14 utbetalade miljarder till utlandsfödda (samtliga pensionärer födda utanför Sverige). 2014 var det 24 procent.

Största mottagargrupper bland utlandsfödda 2020 var irakier, iranier, bosnier och syrier. En anledning till att grupper som kommit de senaste 10 till 20 åren har gått upp nästan jämt med äldre invandrargrupper som iranier och bosnier är anhöriginvandring. 2020 var 55 procent av beviljade uppehållstillstånd på grund av anknytning. I den gruppen räknas allt från barn till gamla.

Inom gruppen från Afrika och Asien hade 38 procent av kvinnorna och 20 procent av männen ingen inkomstgrundad pension 2020. 51 och 45 procent för kvinnor och män respektive lever med relativt låg ekonomisk standard. Gruppen som helhet har också växt mycket på grund av invandringen från Irak, Syrien, Somalia, Afghanistan och andra länder under 2000-talet.

I gruppen är genomsnittstiden i Sverige 25 år för kvinnor och 27 år för män. För samtliga utrikesfödda var arbetslösheten 21,2 procent första kvartalet 2021, jämfört med 4,6 procent för inrikes födda. Om gruppen som helhet växer utan att fler arbetar blir det en konstant växande kostnad, både genom socialbidrag och pension.

Enligt sajten Migrationsinfo är 40 procent av utrikes födda 25 till 44 år gamla. Utrikes födda har generellt en yngre befolkningsstruktur än inrikes födda. Trots detta har ökningen av personer som fått garantipension varit stor i grupper som kommit de senaste femton åren. Man kan spekulera i om eskalerande anhöriginvandring och eller om personer falskt uppgett en högre ålder gett effekt i statistiken.

Dessutom har en stor migrantgrupp som syrier betydligt yngre åldersstruktur än en grupp som finländare. 60 procent födda i Syrien är under 34 år, 75 procent av alla finskfödda är över 55 år. Men från 2010 till 2020 ökade totalsumman av garantipension till Syrienfödda från 65 miljoner till 251 miljoner kronor.

Idén om att unga invandrare kommer till Sverige och arbetar in skatt som går till pensionssystemet får sig en törn av den stora ökningen av utlandsfödda pensionärer.

Hur många utrikes födda får pension från hemlandet?

Det finns dock personer som arbetat i ett annat land än Sverige och har rätt till pension därifrån. Utbetalningarna ska tas upp som inkomst av tjänst, i Sverige. Skatteverket har ett automatiskt utbyte av information med andra länder och kan nu enklare kontrollera utbetalningar.

I mars gjorde man en riktad kontroll, av 46 utredningar hade 31 lämnat felaktiga uppgifter. Många med ursäkten att man trodde att utländsk pension var skattefri i Sverige.

Sannolikt finns det ett ekonomiskt incitament att inte redovisa sin utländska pension, både för att slippa skatt i Sverige och för att inte få en lägre garantipension.

I pensionsmyndighetens granskning var det i fler än hälften av fallen så att myndigheten inte kände till den utländska pensionen. En majoritet av kraven på återbetalning är kopplade till bostadstillägg, där pensionären till exempel flyttat utan att meddela det. Men myndigheten kontrollerar inte samtliga på detta sätt utan gör nedslag.

Personer som fått allmän pension eller efterlevandepension utbetalat till ett utländskt bankkonto var 2014 i januari 96 779 personer. I januari 2022 var det 118 637 personer.

Dessutom är det känt att det fuskas med identitetshandlingar i Sverige. En kvinna greps 2020 och hade använt sig av 15 olika identiteter i olika länder, i kriminellt syfte. Detta kan kopplas ihop med när efterlevandepension betalas ut till en familj, men personen är inte död utan lever, antingen i Sverige eller utomlands. I ett fall som SVT rapporterat om levde en man med ny identitet i 13 år i Sverige, efter att han påstods ha dött i Irakkriget 2005.

Vad gäller välfärdsfusket i mer generellt är assistansbedrägerierna välkända och organiserade av ligor. 2021 blev 18 personer dömda i Göteborgs tingsrätt, de var kopplade till ett assistansföretag som överdrev eller hittade på behov av vårdtagare. 43 miljoner hade man tillskansat sig från Försäkringskassan.

Det kommer bli viktigt för Pensionsmyndigheten att nysta i om det finns organiserad brottslighet inblandad i pensionsfusket. Det är ingen vild gissning att samma grupper som använder förfalskade identitetshandlingar och tillskansar sig förmåner på andra sätt även är överrepresenterad inom en sådan brottslighet.