(Del 1 publicerades 13 augusti.)

Bengt Ohlsson ger många en känsla av att han vill vara för sig själv. Just det, ”för sig själv”. Alltså inte ”vara sig själv”, i meningen att man är oförställd och okonstlad. Bengt Ohlsson har alltid medvetet skapat en bild av vem han vill föreställa, personen han vill att vi ska tro att han är. Det innebär att han också måste skapa en bild av sitt kön (nej, nej, nu pratar jag inte om att ta en dickpic och trycka ”sänd”).

Han vill skapa en ny bild av hela manssläktet. Det har alltid funnits ett framgångsrecept för unga män som vill bli stora författare, och som ser sig som förmer. Förtala din omgivning, då framstår du som förmer, som bättre och som värd att uppmärksamma av till exempel Bonniers – och få en inbjudan till parnassen.

Under 1900-talet fungerade det bra att beskriva sin sociala bakgrund som i alla avseenden efterbliven, och om så behövdes som lortaktig och efterbliven. De unga författare som drogs från fabriker och fält till Stockholm skildrade det de lämnat bakom sig som platser där man långsamt dog av brist på intellektuell stimulans, skönhet och kärlek; i bästa fall fanns det i romanerna ett stråk av medlidande med dem därhemma, med dem därborta vid svarv och mjölkpall.

När Bengt Ohlsson i gymnasiet bestämmer sig för att bli författare, och älskad, omtyckt och omtalad inser han att han inte kan tjata om hur trist det är att bo i småstad omgiven av metallarbetare, kontorister och sjukvårdsbiträden. Det är för använt av för många redan.

Han måste hitta en ny grupp att kontrastera sig mot.

Och den lille spinkern kopplar faktiskt ett redigt grepp på frågan, han ger sig på hela manssläktet. Precis som arbetarförfattarna en gång blev omhuldade därför att de framställde sig som buskrosor på en avfallshög, börjar Ohlsson medvetet att skapa bilden av sig själv som en orkidé som blommar i komposten. Högen av förmultnat avfall består av manssläktet – en mycket stor anhopning förvirrade individer som inte förmår orientera sig i det moderna samhället och utvecklas på ett sätt som gör att de passar in i detta samhälle, och därmed upprätta fungerande förhållanden med kvinnor, barn eller ens tobakshandlaren på hörnet.

Romanprojekt

Detta projekt genomför Ohlsson i sina romaner, och när han skriver kolumner, artiklar i magasin, eller ger intervjuer eller relationsråd – då skapar han bilden av den blide Benke. En annan sorts man, en man som inte är som de andra.

En överdriven beskrivning av Bengt Ohlssons skapande och verksamhet?

Inte alls.

Läs hans romaner.

Litteraturkritikerna och läsarna verkar ense om att Bengt Ohlssons romaner utmärks av hans förmåga att förstå de mest udda existenserna. Han vandrar runt på söder och i världen, och likt en barmhärtig samarit tvättar han av personer vi andra undviker, och visar att de är ungefär som vi – samtidigt angriper han i kolumner och debattartiklar människor som han menar godhetssignalerar. De är inte riktigt goda menar han, de vill bara göra sig märkvärdiga och ta plats.

Kampen är hård i kulturvärlden om platserna som den mesta outsidern, och om vem som är den mest genuint och verkligt goda personen. Bengt Ohlsson ligger alltid bra till i denna ständigt pågående tävlan.

Men de som hävdar att Ohlssons romaner präglas av någon slags lyhördhet och inlevelseförmåga förmår inte se till helheten i hans verk.

Ohlsson är inte ute för att lyssna av andra, han är ute efter att få oss att lyssna; han har ett budskap: män är onda, kvinnor goda. Inte riktigt alla män är dock onda, det finns undantag – de män som förstår sitt eget köns nedärvda dåliga egenskaper. Jag har en känsla av att Bengt Ohlsson anser att han är en sådan man, kanske till och den ende.

Bengt Ohlsson debuterade redan i gymnasiet med Dö som en man, sa jag (1984). En typisk generationsroman, en ”Jack” som verkade skriven för unga metodister uppvuxna i radhusmiljö.

Rida på en gris (1985) berättar om 23-årige Henrik, en tämligen misslyckad frilansjournalist som åker till Paris för att försöka bli ihop med sin flickvän som övergett honom. Han möter istället en annan kvinna, blir hennes spökskrivare (hon är också journalist). Den förlorade flickvännen är förändrad – och förlorad.

Henrik utvecklas från ynklig, drömmande man till att bara vara en ynklig man.

Den där lilla stunden av närhet (1994) är ett porträtt av en våldtäktsman som framställs som i alla avseenden normal – förutom då förstås hans våldtäkter, som mest verkar vara en sorts terapi för att han ska bli självsäker.

Vägs ände (1999). En pappa och hans vän torterar och plågar två onda män som gör inbrott i pappans sommarstuga, och misshandlar dem som finns där och våldtar pappans dotter. Budskap: Män kan inte reagera på annat sätt än med våld. Vem som är offer eller förövare bestäms av sociala och kulturella faktorer, men både offer och förövare förenas av att de är benägna till brutalt och gränslöst våld. Typ: Män är djur. Den allra värsta sortens djur, en korsning av noshörning och flodhäst som antagit mänsklig form.

Hjalmar Söderberg

Se till mig som liten är (2000) påstås skildra vad som händer barn vid en skilsmässa, men det handlar mest om skådespelaren Martins vånda, ska han skilja sig eller inte, vad är bäst för barnen? Utan att jag tror att det varit Ohlssons avsikt börjar jag som läsare tycka illa om Martin, allt handlar ändå faktiskt om vad som är bäst för honom. Omtalad och omtyckt när den kom, kulturarbetarna hade äntligen fått sina samliv och sin samtid skildrade.

Gregorius (2004) var ett försök att skriva Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ur pastor Gregorius perspektiv.

I Doktor Glas giftmördar doktorn pastorn – detta eftersom doktorns patient Helga, pastorns fru, har berättat om de sexuella övergrepp hon utsätts för av Gregorius.

Till slut bestämmer sig Glas för att befria Helga – och världen – från Gregorius.

När Ohlsson i sin roman låter pastorn få ordet möter vi en känslomässigt outvecklad pedofil (hustrun Helga är ung).

Söderbergs Glas är en pessimistisk, sorgsen man som vill förbättra välden, med gift om så behövs. En psykopat som valt läkarens bana.

Åter en strid mellan män: känsloförlamad pedofil står mot känslosam psykopat. Det blev ett Augustpris.

I Ohlssons första romaner finns inte en enda sympatisk, klok, stark man som intar en central roll i handlingen. De verkar skrivna med utgångspunkt från stolparna till några tal som Gudrun Schyman höll under sin tid som ledare för Feministiskt initiativ. Enda undantagen i skildringarna är de ömkliga och veliga männen, ständigt ångestsvettiga och ångestridna.

Efter att ha förklarat för sin växande läsar- och beundrarskara att man inte kan vänta sig något gott av en man, bestämmer sig Ohlsson för att bli kvinnoskildrare i de följande romanerna.

I Hennes mjukaste röst, Kolka, och Syster står i tur och ordning en kvinna, en tonårsflicka och ett barn i centrum. Nu möter vi individer med ett brett register av känslor, fantasi, inlevelseförmåga, och till och med den lömska lettiska tonårsflickan i Kolka är skildrad med sympati och värme. Budskap: Om män är djur, så är kvinnor människor.

Kvinnosviten följs av en serie romaner där män åter står i centrum. Den sakta cancerdöende Johnny Ramone (budskap: män är ömkliga) skildras i Rekviem för John Cummings (2011). I Swing går en tråkig slöjdlärare med på fruns förslag om att de ska ägna sig åt partnerbyte, vilket med tiden leder till en allt mer impotent man medan frun blir allt lyckligare; andra partners levererar. Budskap? Kvinnor är starkare, hungrigare och kåtare, men bör dock nöja sig med veliga män. Fungerande evangelium för Södermalmsbor, perfekt för målgruppen, och möjligen en marknadsföring av Ohlsson själv som lämplig partner. Först retas man lite med sin publik så den kan skratta nervöst igenkännande, sedan trösterika ord som får män och kvinnor att utstå varandras brister.

I Drick värmen ur min hand skildras en socialarbetare som borde vara ganska nöjd med livet. Men han börjar omvärdera allt när han tar hand om en klients hund – han inser att ingen egentligen bryr sig om honom, knappt han själv heller. Romanen utlöste än en gång en diskussion om att Ohlsson försöker få oss att förstå osympatiska män (det förekommer några i romanen) – men ser man till helheten i Ohlssons författarskap är det inte det som är målet – det är istället att få läsaren att inse att män är hopplöst svaga (i bästa fall), eller så är de våldtäktsmän, mördare och psykopater (värsta fall). Ohlsson är inte ute efter att vi ska förstå enskilda män i hans romaner och vad som format dem, det han vill att vi ska förstå är att mannen som kön inte är värst mycket att ha – förutom de fåtaliga män som liksom Ohlsson inser just detta.

En egen bild av män

I De dubbelt så bra (2018) är ett homosexuellt par huvudpersoner. Handlingen rör sig från finska inbördeskriget till skotten i Ådalen. Udden är riktad mot kollektivism (i alla dess former), och då blir det trendriktigt med ett homosexuellt par som berättelsen byggs kring. Romanen skrivs under en period när Ohlsson mer än vanligt i kolumner och intervjuer talar om hur betungande det är att vara en avvikande röst, han låtsas inte om att han är uppburen, läst och spelad, och kramad från höger till vänster. Det är mycket svårt att förstå på vilket sätt han skulle vara en avvikande röst. Men hans läsare och publik synar inte korten, de känner sig också som oförstådda avvikare. Varför ifrågasätta någon som exakt beskriver hur man själv känner sig?

Ohlssons författarskap har bidragit till att skapa bilden av män som en sämre slags varelser, människor som återgått till ett mer primitivt stadium. Kvinnor däremot är människor som utvecklats till ett högre stadium. De få gånger kvinnor i Ohlssons romaner är mindre tilltalande beror det på att män genom sin svaghet eller ondska tvingar dem till det. Manliga kollektiv är alltid dåliga – vare sig de formeras i skyttegravar eller i fackföreningar – det är budskapet i De dubbelt så bra.

Midsommarnattdrömmar (2020) är bara en till roman förklädd samling Ohlsson-kolumner om de vardagens vedermödor Stockholms medelklass tvingas genomlida under sina liv – varför, varför blir osten i delidisken märkbart dyrare varje månad? Och på ålderns höst – varför dröjer provsvaret om prostatan (är det Olssons egen hypokondri som slår igenom?). Ohlsson är medveten om att hans publik åldras, nu gäller det att hålla dem kvar genom att få dem att försonas med sina trista liv, roligare än så här blev det inte ska de utan sorg kunna säga till varandra medan de smuttar på det som är den anbefallda drycken för året.

Men visst har Bengt Ohlsson sina starka sidor som författare. Han är en av de få i sin generation som levande kan skildra stadsmiljöer, innergårdar, gator och människovimmel, ensamma män som vandrar trottoaren fram. Han är inte oäven som natur- och väderskildrare heller. Tänk om han stannat i Östersund och istället skrivit turistbroschyrer som lockat folk till Jämtland. Inte för att världen hade blivit bättre, men ett vackert landskap hade fått fler besökare. Gott nog.

Och dessutom dristar jag mig att tro att Bengt Ohlsson skulle varit lyckligare.

Sista delen lördag 20 augusti: Vi har läst de flesta av Bengt Ohlssons kolumner. Blev vi klokare? Nej, men vi förstod varför Peter Wolodarski älskar Ohlsson.

Jag såg honom ofta komma cyklande på Söder i Stockholm. Det gick alltid långsamt, det var som om han cyklade i ständig hård motvind, och tungt slagregn – även om det var sommar, vindstilla, solsken och varmt.

Ibland verkade han stå stilla fast han trampade. Jag fann det alltid märkligt att han då kunde hålla balansen.

Mammor promenerande i flock med sina barnvagnar brukade sakta in stegen, och uppenbarligen säga saker till varandra om den spinkige mannen av obestämbar ålder. Kanske diskuterade mammorna den cyklande mannens senaste krönika i Dagens Nyheter? Kanske diskuterade de om någon av dem skulle gå ut i gatan och hjälpa mannen av cykeln? Han verkade vara väldigt trött och i stort behov av en dubbel caffè mocha.

Men innan mammorna hunnit bestämma sig hade han trots sitt klena trampande lyckats förflytta sig förbi dem och bort längs med Östgötagatan, och när författaren Bengt Ohlsson därefter svängt ut på Folkungagatan till vänster skulle han säkert på trottoarerna väcka samma stillsamma uppmärksamhet.

Man talar ibland om författare vars verk är ett med deras liv. I Bengt Ohlssons fall gäller förhållandet att hans cyklande speglar hans romaner och texter. Hans ord väcker uppmärksamhet, han verkar på samma gång befinna sig i rörelse och ändå inte. Och plötsligt ser man honom inte.

Och kvinno- och modershjärtan får han alltid att klappa.

Ohlssons kolumner i DN brukar vara ständiga ämnen för diskussioner, kanske för att de är så oförargliga, ingen kan i verklig mening bli upprörd över det han skriver - detta eftersom de alltid uttrycker känslan av att han står inför besvärliga val, och inte riktigt kan bestämma sig. Kolumnerna förmedlar också alltid en outtalad uppfattning om att när han väl har bestämt sig kommer det att påverka inte bara honom, utan dig, mig; ja, de flesta, inte bara längs med Östgötagatan och Folkungagatan.

Ohlsson promenerar (cyklar?) därmed rakt in i stora delar av den moderna medelklassens medvetande; ett mentalt landskap ständig höljt i dunkel och dis, i en dimma som verkar stiga upp ur det undermedvetnas känsla av att ”ingen förstår mig, ingen vet hur svårt jag har det, ingen vet hur bra och viktig jag är”. Samtidig kuggar Ohlsson också in i underkastelsemekanismen hos sina läsare – den som får dem att stillsamt gnyende och gnällande sinstämma i Ohlsson-kolumnens budskap när de träffar likasinnade. Den kugge han bidrar med håller igång den inre motorn hos alla dem som inte vågar hävda en egen åsikt om något verkligt viktigt. En Bengt Ohlsson-kolumn rättfärdigar läsarens känsla av att velighet är vackert. En Bengt Ohlsson-kolumn kommer aldrig få läsarna att resa sig upp och samfällt säga: ”Nu är det nog!”. Den får istället folk att till varandra säga: ”Men vi tar väl en caffè mocha till?”.

Augustpris inte bevis

Den viktiga roll Ohlssons spelar för det mondäna medvetandet bevisas inte av att han fått Augustpriset, och dessutom ofta nominerats till det, ej heller av hur bra hans romaner säljer eller hur många som ser hans pjäser, eller som läser och diskuterar hans DN-kolumner.

Ohlssons viktiga roll bevisas av att han fått bli samlevnads- och relationsexpert i tidningar, radio och magasin. En ”Dr Phil” för svenska kulturarbetare, mediamänniskor och tjänstemän i offentlig förvaltning.

Förvisso har Ohlsson en stor reservoar av relationserfarenhet att ösa ur. De senaste 30 åren har han hunnit med fyra förhållanden: Anja Hildén, Helena von Zweigbergk, Agnes Lidbeck, och Åsa Linderborg.

Andra letar partner på Tinder, krogen eller på jobbet. Ohlsson verkar nöja sig med att mingla på kulturchefsfester innanför tullarna. Begränsat urval, men napp varje gång.

Anja Hildén har arbetat på SVT i snart 40 år, de senaste 20 åren i viktiga chefspositioner på nyhets-, kultur och sportredaktionerna.

Helena von Zweigbergk har skrivit romaner, kolumner i DN och Metro, medverkat i teve och radio (På spåret, Spanarna, Filmkrönikan, Kulturfrågan) samt varit programledare för P1:s Oförnuft och känsla (som skulle förklara för oss hur vi ska förhålla oss till kärlek, pengar, status och förstås miljö).

Agnes Lidbeck är författare till prisade romaner, dyker upp i Babel och har fått svara på frågor i P1:s Allvarligt talat, mest om kärlek, relationer och personlig utveckling.

Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet i ett årtionde, nådde berömmelse genom att använda sin alkoholiserade arbetarpappa som råmaterial för en tyck-synd-om-lilla-mig-roman. Sådant fungerar alltid som inträdesbiljett i kulturvärlden. Det blir typ: ”Kom här lilla maskrosbarn, vi har en plats på redaktionen åt dig”. Att Åsas mamma var vänsterpartistisk riksdagsman och ordförande i lagutskottet kunde också förstås fungerat, men nersupen gjutarpappa smäller högre om man vill ha brett genomslag.

Dessa fyra damer får en att tänka på mer bastanta versioner av Prusseluskan, eller kanske snarare stadiga madamer i en skolbespisning; kvinnor som (missnöjda med maken därhemma) vingar till eleverna med soppsleven om de inte sköter sig när de tar mat.

Och tillsammans med dem under olika perioder finns då lille tunne, sköre Bengt, som aldrig vet riktigt på vilket av sina spinkiga ben han ska stå, eller på vilken stol han ska slå ner sin beniga bak.

Patriarkat?

Kärlekens vägar kan vara lika svårförståeliga som vår herres, och vem visste väl att de i kulturkretsar alltid leder till Bengt Ohlsson om man är känd kulturkvinna? Men det är egentligen inte alls märkligt.

Antalet kvinnor i karriären (framför allt i kultursfären) som är arga ökar varje dag, och den ständigt puttrande ilskan närs av missnöjet över att kraven på kvinnor i dag är många och motstridiga, däremot är antalet riktiga män i reviret ganska begränsat. Över detta skikt av kvinnor svävar en kollektiv tankebubbla där det står: ”Jävla patriarkat”.

Och i brist på riktiga män tar man sig an en man som genom sin blotta existens verkar be om ursäkt för patriarkatet, och som är litet allmänt vilsen.

Hur gick diskussionerna i redaktionsledningarna när Ohlsson fick bli relationsexpert i radio, magasin och tidningar? Ungefär på det här sättet lät det nog:

”Redaktionschef 1: Breven och frågorna från människor med trassliga förhållanden fortsätter strömma in. Lever ingen jävel i ett lyckligt äktenskap nuförtiden?

Redaktionschef 2: Ja, alla verkar ha ständiga gräl med sin partner, sina barn, sina svärföräldrar och sina vänner. Men mest med sin partner. Alla vill veta hur de ska få sina förhållanden att fungera. Vem ska få ge råd?

Redaktionschef 1: Kolla om Bengt Ohlsson har tid!

Redaktionschef 2: Va, killen som avverkat fyra längre förhållanden med kulturbrudar? Är han verkligen mest lämpad att ge råd om hur man håller ihop?

Redaktionschef 1: Vad då håller ihop? De som hör av sig vill bli sedda och hörda, de vill älta. Det är fint att ha problem i förhållandet eller med släkt och vänner. Helst ska man gå hos psykolog också. Men det är finare att bli uppmärksammad av en känd författare. Är det då Bengt Ohlsson talar ju dessutom den som frågar med en jämlike, en som heller inte får saker att funka. Fattar du ingenting? Snart skickar jag tillbaka dig till Människor och tro-redaktionen.”

Det märkliga i att leja Ohlsson som rådgivare i lösandet av problem som dessa visas tydligast av hans senaste förhållande med Åsa Linderborg. Det borde vara ett problematiskt förhållande eftersom Ohlsson politiskt rör sig i fältet någonstans mellan DN-liberalism och Timbro (ett mycket smalt fält numera, brett ungefär som grässträngen som skiljer körbanorna åt på en motorväg). Linderborg däremot vill gärna bli sedd som den sista leninisten (medveten om att sagde Lenin är död och inte kan protestera). Ett förhållande som borde vara omöjligt, men Ohlsson har förklarat att paret skiljer på politik och person. Men om vi nu antar att Ohlsson bejakar Sveriges Nato-inträde och Linderborg gråter sig till sömns varje kväll över anslutningen – hur hanterar de det? Undviker att prata om det får man väl anta, eller mysdebatterar de lite vid frukostbordet (… och hur gör de med Israelfrågan förresten. Låtsas som om det regnar när raketerna slår ner i Gaza och Tel Aviv) ? Det här visar hur de flesta kulturarbetare är funtade – den politiska hållningen är underordnad den egna bekvämligheten. Man anpassar åsikterna eller håller tyst med dem – då når man framgång i kulturkarriären, och det är också receptet för ett fungerande förhållande.

Det kan för en del tyckas starkt att tala om Ohlsson som en man med en rad misslyckade förhållanden bakom sig. Men vad skulle de annars vara? Lyckade?

Att Bengt Ohlsson etablerats som livsvis expert på relationer visar hur lite vikt samhället numera tillmäter relationer, och vilken värdeförskjutning som skett, även inom det som kallas höger. Och det borde ses som problematiskt att ett sätt att leva som är följden av rotlöshet hos verksamma i kultursfären blir den självklara utgångspunkten för rådgivning till människor i allmänhet.

Kulturskiktets politiska åsikter är inte verkligt menade, och tittar man närmare på helheten när det gäller Ohlssons och Linderborgs konkreta ställningstaganden ser man hur de hela tiden lämnar öppningar, redovisar tvekan, lite klädsam ånger. Därför har Ohlsson länge kunnat vara älskad av vänstermänniskor; samtidigt som han många gånger i sina texter klagat på vänsterns dominans i kulturlivet. Operationen genomförs genom att han redovisar ångest inför viss form av höger.

Bulletin?

Just den där ångesten är det som fångar många läsare att falla. De känner ångest själva, känner igen sig. Men Ohlssons ångest kommer sig av att han inte vill bli bunden vid en ståndpunkt. En normal politisk varelse kan känna ångest inför utsikten att förlora en strid, Ohlssons ångest kommer sig av fruktan för att behöva ta en riktig strid.

Man kan studera fenomenet i hans DN-artikel om hur han avböjde att bli medarbetare i Bulletin:

”Jag är ju höger. Inte Djingis Khan-höger, men jag stör mig mer på DN:s ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sånt man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.”

Elegant eller hur. Han är höger men för miljö och jämställdhet, och mot rasism och homofobi. Exakt vad det innebär är mindre intressant, och det är heller inte meningen att man ska veta.

Ohlsson vill inte ha en fast och given ståndpunkt man kan angripa. Han vill kunna glida runt, och det är därför han är orolig för att bli skribent i Bulletin, det kommer att minska hans rörlighet i kulturvärlden, eller som han själv uttryckte det:

”Alla no go-zoner som visat sig finnas i offentligheten. All brännmärkning, alla besöksförbud och klungor på skolgården, och det underförstådda budskapet att om du byter några ord med människor du tycker om – som Paulina, Per och Alice – men som står i fel klunga, då ska du vara djävligt medveten om att du inte är välkommen i någon annan klunga.”

Han har inga större problem med Bulletins åsikter, han har problem med vad andra kommer att tycka om honom. Risken för att ålen fastnar på en krok, dras upp och blir rökt.

Mot slutet av artikeln säger Ohlsson:

”Jo, jag avskyr Sverigedemokraterna. Problemet är att jag också har hjärtligt svårt för alla fantasilösa och platta fördömanden av dem.”

Än en gång blir han godtagbar för alla. Till och med för Sverigedemokrater – eftersom Ohlsson är motståndare till ”fantasilösa” fördömanden av partiet. (Man kan tycka att en författare skulle kunna formulera sig bättre – är Ohlsson anhängare av fantasifulla angrepp på SD? Typ: Jimmie Åkesson är i verkligheten en vampyr!).

Ohlssons artikel är ett led i en mer allmän omorientering av svensk vänster, och liberalism. Man upprättar en zon där man, som han själv säger, lite allmänt och i svävande ordalag ägnar sig åt miljö, jämställdhet, och värnande av islam samt sexuella subkulturer. Världen i övrigt är ointressant.

Men samtidigt som han inleder texten med att deklarera att han är miljövän, avrundar an den med att i förbigående säga att han ”finner klimatfrågor tråkiga”. Därmed behöver ständigt sopsorterande miljöpartister i Vasastan inte känna flygskam när de drar söderöver på semester.

Det senaste förhållandet med Linderborg blir därför helt naturligt.

Linderborg har på senare år redovisat lite, lite ånger inför sina förlöpningar som kulturchef på AB (formulerat på sådant sätt att vi ska tycka synd om henne för att hon har ångest, samt våndas över att hon blivit gammal i sina egna ögon). Nu skriver hon inte texter som inger känslan av att vara skapade i fotogenlampans sken i ett skyddsrum där hon väntar på att få leda stormningen av Vinterpalatset, nu är det mysintervjuer med Ivar Arpi.

Denna ständiga beredskap att ändra sig för att passa in för att behålla positionen är typisk för landets kulturarbetare. Många av dem har säkert redan i smyg låtit sy upp folkdräkter från sin hembygd, som de gömmer inne i garderoben, för att kunna plocka fram dem ifall Jimmie Åkesson blir kulturminister.

En bra position i kulturlivet kräver att man tycker som de andra, men samtidigt i någon mening också framstår som en outsider. Det är då man fullt ut kan spela på publikens känsla av att inte vara som alla andra, samtidigt som det möjliggör för läsaren att hålla sig lite flytande mellan politiska läger; vänstern kan gilla Ohlsson, högern Linderborg – och alla kan hävda att det pågår ett spännande offentligt samtal.

Ett avslöjande exempel på hur Ohlsson lyckas ta sig fram som en ål rör i dessa grumliga vatten är berömmet han från vänsterns Kajsa Ekis Ekman (hon är kvar i det där skyddsrummet Linderborg lämnat). Ekis Ekman har kritiserat frågespalter om relationer som värdelösa, men gjort undantag för Bengt Ohlsson i Amelia, eftersom hon menar att han utgår från sina egna vittomfattande och djupa livserfarenheter. Hon konstaterar dock att det är tråkigt att han är ”höger”.

Ekis Ekmans inställning är obegriplig. Om jag ska få ett nytt knä vill jag väl inte ha en kirurg vars föregående tre patienter fått rullas direkt från operationsbordet till obduktionssalen?

Tanken på att ha en relationsrådgivare med tre kraschade förhållande bakom sig, (och som är inne på sitt fjärde) som kärleksmentor borde väl snarast vara skrämmande. I det verkliga livet leder sällan upprepade misslyckanden av samma slag till att man blir bättre.

Den lagledare som än en gång skickar fram den spelare som sumpat tre straffar på raken kommer att tjäras och fjädras av uppretade supporters till klubben. Men kulturarbetare med relationsproblem är sällan lika rationella som fotbollsfans.

Den som läser Ohlsson spalt i Amelia slås av handfallenheten hos frågeställarna.

En kvinna jämrar sig över att hennes man klagar på att hon duschar för sällan. Hon har ångest. Luktar hon så illa?

Problemet är hans, svarar Ohlsson. Lika bra mannen vänjer sig. Ni kommer båda att lukta illa när ni ligger på långvården. Man förvånas nästan över att Ohlsson inte nämner hur de de båda kommer att lukta när de ligger i sina kistor. På detta vis förfar Ohlsson ofta i sina svar, drar upp ett ännu dystrare perspektiv.

Själv undrar man förstås varför kvinnan inte bara frågar sin man: Vad i helvete menar du, din lilla ständigt duschande fjant. Eller så kanske hon faktiskt borde kolla hur hon luktar, be en tredjepart sniffa på henne. Mannen kanske har rätt. Det finns handfasta lösningar, men Ohlsson börjar prata om de insmörjningar med salvor som väntar i äldreomsorgen.

Annars har Ohlsson ett standardsvar på de flesta problem Amelias läsare skickar in. Några exempel på problem:

Min man är knäckt efter det att jag köpt en dildo
Kan jag förlåta min man som varit otrogen?
Min man sms:ar med sitt ex på natten
Jag sa att mitt ex var bättre i sängen än min man – nu är min man impotent
Älskar han fortfarande sitt ex?
Min flickvän vill inte berätta om oss för sitt ex
Frågorna är lite enahanda, och verkar komma från samma sorts människor, ständigt i rörelse mellan förhållanden med ett eller flera barn som bagage. ”Ex” är vanligaste ordet.

Ohlssons svar kan alltid kokas ner till en och samma mening: ”Du måste gräva djupare i dig själv” – nästan alltid följt av en uppmaning att ta kontakt med en terapeut. (Här öppnar sig möjligheten för Ohlsson och Linderborg att starta ett familjeföretag. Åsas dotter är psykolog, och Bengt kan väl avrunda varje svar med att lämna ut hennes telefonnummer).

I MORGON: Vi går igenom alla Ohlssons romaner – vad vill han oss egentligen. Dessutom har vi läst hans DN-kolumner. Blev vi klokare?