Främlingsfientlig eller en fyr för yttrandefrihetens varma ljus? Åsikterna går minst sagt i sär om Carola Häggkvists uttalanden i en intervju, där hon uttryckte förtvivlan över Sveriges utveckling.

Det hela började med att Carola Häggkvist gav en intervju till Kristina Lindh i SvD. Förutom tillbakablickar på hennes karriär och uppväxt diskuteras även politik och samhällets utveckling. Häggkvist stod 2015 på Medborgarplatsen i Stockholm och talade till stöd för migranter som anlänt till Sverige under det årets stora flyktingkris.

Men i nutid är hon mindre optimistisk till utvecklingen.

Jag tycker inte man kan säga ”kom och lev som ni vill i vårt land”. Det är inte fegt att värna Sveriges traditioner och sjunga ”Den blomstertid” på skolavslutningarna. Ibland blir jag helt förtvivlad över utvecklingen. Vi ser ju resultatet, säger hon.

På frågan ”i form av vadå” svarar hon:

I form av skjutningarna. I form av polisen som bara ropar på hjälp. Vi släpper in och ska vara snälla mot människor som har en helt annan ideologi, där det till och med står i deras skrifter att det är okej att ljuga för otrogna. Nu är vi inne på riktigt tuffa puckar men så är det. Det är därför Iran ser ut som det gör i dag. De säger ”vi dödar inga”. Det gör de visst. De har förvridit sanningen.

Lindh frågar då om inte resonemanget skulle kunna kallas främlingsfientligt. På det svarar Häggkvist nej, men påpekar att det finns en anledning till att det finns nationer och landsgränser. Världen är inte fullkomlig, säger hon, olika kulturer har olika sätt att se. ”Människan har det i sig att roffa åt sig”.

Hon säger också att ”är det någon som är öppen för främlingar så är det jag”. Men att man ”måste vara vis i det hela”.

Reaktionerna

Intervjun fick stor spridning och många gav sina kommentarer, både i tidningar och sociala medier.

Alex Schulman var kritisk till Häggkvist uttalanden. I en krönika i DN skrev han bland annat: ”Carola låter som Jimmie Åkesson”. Även om han kallade henne naiv tillade han: ”Men att det är ett främlingsfientligt uttalande kommer vi inte ifrån”.

Kollegan på DN, Kristina Lundquist, gick hårdare fram och skrev: ”Är inte jätteförvånad att en person med bakgrund i Livets ord kommer ut som muslimhatare, det är helt i linje faktiskt.”

Häggkvist fick dock stöd av Robert Hannah, Liberal riksdagsledamot och vice ordförande i Kulturutskottet. I ett inlägg på Twitter skriver han:

Det här att vänstern ska gå på personangrepp så fort en känd person eller politiker uttrycker något vettigt inom integrations- och migrationspolitik kommer inte tysta debatten längre. Kan tänka mig gå på en konsert med Carola bara för att stötta det fria ordet!

https://twitter.com/RobertHannah85/status/1645102213067407360

En annan som var mycket nöjd med Häggkvists uttalanden är Luai Ahmed, skribent på Bulletin. I en krönika skrev han: ”Må detta leda till att fler artister och konstnärer vågar släppa sargen och bryta sig loss från vänsterns förkvävande åsiktskonformitet.”

Ursäkten?

Häggkvist har nu skrivit och förklarat mer om uttalandena i intervjun. På Instagram skriver hon att hon är ”uppriktigt ledsen över att en del av mina ord i artikeln på något sätt sårat människor”. Hon skriver också att ”det verkar som att vi människor har svårt att se nyanserna i de olika frågor vi tror vi har svaren på”.

Hon påstår att intervjun skulle handla om hennes 40 år som artist, men i stället blev en utfrågning och personlig tro, religion och samhällsfrågor. Hon tar inte tillbaka något hon sagt.

Enligt Expressen hade dock reportern Kristina Lindh inte avtalat om att ha någon specifik vinkel på artikeln, med Häggkvist eller hennes PR-bolag. Hon fick läsa texten i sin helhet innan publicering och vissa korrigeringar och kompletteringar gjordes.

Robert Hannah är lika välvilligt inställd till Häggkvist även efter det nya inlägget. I ett inlägg på Twitter skriver han:

Det verkar som att vi människor har svårt att se nyanserna i de olika frågor som vi tror vi har svaren på

Så skriver Carola idag om rasismanklagelserna. Hon har rätt igen. Det går inte att få ordning på segregation och gängvåldet utan ett öppet och ärligt samtalsklimat!

https://twitter.com/RobertHannah85/status/1645740103241809920

Men Irena Pozar, chefredaktör på Veckorevyn, är mindre glad och skriver i en kolumn i Aftonbladet:

Det spelar ingen roll att Carola älskar att hänga i Husby, har huserat flyktingar och sjunger till stöd för Irans kvinnor. När hon pratar om svenskar med invandrarbakgrund som glupska främlingar som saknar både vett och etikett så är hennes fina engagemang en försvårande, inte förmildrande, omständighet. Det är inget carte blanche. Själv tror hon att det är precis tvärtom eftersom hon i ett Instagram-inlägg där hon ber om ”ursäkt” inleder med att tacka för stödet från de som verkligen känner henne. De som vet att hon ALDRIG skulle uttrycka sig på ett rasistiskt sätt.

https://twitter.com/irena_pozar/status/1645883290518278147

Pozar säger också att ”hastigheten med vilken normaliseringsprocessen kring vad som är rimligt och normalt att säga om sina medmänniskor gör att den godaste av själar kan tappa fotfästet”.

De är hatiska och föraktfulla mot vanligt folk, men harhjärtade och högaktande gentemot dem som äger medierna, och inställsamt kindpussande mot varandra – det kan därför verka lite underligt att det brutit ut ett inbördeskrig bland Sveriges kulturskribenter. De förväntas ju ägna sina krafter åt att föra krig mot dig och mig för att vi inte delar deras ångest och agenda.

Men är det verkligen ett kulturkrig som brutit ut kring Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev?

För ett år sedan gick jag till angrepp mot Schulman i en längre artikel i Morgonposten.

Min kritik då kan delas upp i följande punkter.

1. Schulman har skapat sig en karriär genom att ljuga om sin uppväxt och sin mor, som han framställer som en ansvarslös grav alkoholist. På så sätt etablerar Schulman bilden av sig själv som offer – och han vet att man i den litterära världen älskar offer:

”Jag växte upp i ett smutsigt hem. När jag var barn var allt det där helt naturligt, det var mitt hem, men nu kan jag minnas urinfläckarna på golvet runt toaletten på ett nytt sätt, dammråttorna som vimsade i korsdraget under sängarna. Vi sov i lakan som aldrig byttes, långsamt gulnade de i våra sängar. Vi bytte sällan underkläder, alltid gammal mat i kylen, tallrikar i diskhon, ränder i badkarsporslinet.”

2. Schulman har förstärkt sin roll som offer genom att framställa sin egen ilska som ett arv från morfadern Sven Stolpe. Stolpes karaktär som en kvinno- och barnförtryckande våldsam dåre skapas i och med boken Bränn alla mina brev. Genom detta uppnår Schulman flera saker; han kan skylla på sin egna utbrott mot andra på det sociala och genetiska arvet, han kan framställa sig själv som offer, och han kan också framställa sig som hjälte eftersom han försöker komma tillrätta med de onda sidorna hos sig själv – de sidor som han alltså säger sig ha ärvt:

”De skrämda blickarna hos familjemedlemmarna som följer varje steg jag tar. Amandas uppgivenhet på balkongen. Det var så jag hamnade här. Det var så jag till slut förstod att jag måste agera, innan allt omkring mig förstörs och försvinner.

Jag bär på en vrede och jag måste göra något åt det.”

En diskussion om Bränn alla mina brev blir omöjlig om man inte diskuterar Schulman som person och den persona han målmedvetet byggt upp.

Men det klarar inte svenska kulturskribenter, även om vi närmar oss en ljusare årstid.

För när våren kommer brukar ju dessa skribenter vakna till och de till och med börjar diskutera litteratur. Vintrarna ägnar de nämligen av någon anledning åt att skriva artiklar om politik på samma sidor.

Då blir det inga bråk dem sinsemellan för de förenas alla av samma ångest; hot från rasismen och klimatkollapsen (att de bekymrar sig så mycket för isbjörnens utdöende är förvånande emedan isbjörnen är vit).

Men inte heller när de skriver om litteratur uppstår några större bråk. Det gäller att vara försiktig om man är kulturskribent eller författare i Sverige; man måste vara lite feg om man vill ha deg.

Bonniers dominerar

Det är en följd av maktkoncentrationen i det svenska kulturlivet. I en medievärld där Bonniers dominerar tidningar, magasin och bokutgivning måste man vara noga med att inte angripa någon som är städslad av Bonniers som skribent eller författare. Bonniers värnar om de skribenter som bär varumärket. Men man måste vara försiktig även om man angriper någon i B-laget, för en dag är det kanske någon av dem som recenserar ens bok eller angriper ens senaste recension – och det på väl synlig plats i en Bonniertidning – eller i Svt eller SR. Fenomenet märks även i Schibstedkoncernen; skribenterna på AB:s och SVD:s ledar- och kultursidor strider inte, utan gör istället mysintervjuer med varandra och samsas väl. Man får inte vara för bråkig på AB gentemot SvD, för om de skär ner mer på AB så är SvD i samma koncern en möjlig räddning för fortsatt anställning eller arvodering.

Därför kan det verka underligt att det blivit kultur- och författarbråk efter det att Lapo Lappin i Kvartal publicerat en genomgång av Alex Schulmans Bränn alla mina brev och dragit slutsatsen att den är ett ”spindelnät av lögner”.

Det finns inga belägg för det Schulman hävdar; att Sven Stolpe var en svartsjuk dåre som försökte mörda sin fru, menar Lapin.

De som angriper Lappin – och försvarar Schulman – kan delas in i två grupper.

Den första säger att Schulman talar sanning , dit hör Anna Gullberg i Expressen (hon har fått tjuvkika i en hemlig dagbok).

Den andra gruppen består av sådana som instämmer i Lisa Magnussons ord på DN:s ledarsida: ”folk måste sluta vara så besatta av det autentiska”.

Alltså, antingen menar man att allt Schulman säger är sant, eller så menar man att det kanske inte är sant men det spelar ingen roll.

I de av Bonniers och Schibsted kontrollerade medierna hittar man få tillskyndare av Lappins kritik.

Inget annat var heller att vänta.

Leder ingenstans

Men problemet är att det är en värdelös debatt, som inte kommer att förändra något eller göra svenskt kulturliv bättre – om så ska ske måste man diskutera inte bara Schulman – utan det fenomen i kulturen som han är exempel på. Män och kvinnor från över- och övre medelklassen som framställer sig själva som offer för föräldrar och släktingar som är onda på ett eller annat vis. Förr reste unga personer som ville bli författare ut i världen för att leta upp folk de kunde framställa som offer och bli språkrör för. I dag nöjer sig sådana som Schulman med att röra sig runt Stureplan. Det räcker för att upptäcka offer man kan bli språkrör för, man upptäcker sig själv. Eller snarare uppfinner sig själv.

Och en debatt om detta kulturliv kan aldrig utlösas av Lappins artikel, och det beror på att han och Kvartal vill vara en del av detta kulturliv och vill bli erkända och godkända som aktörer. Då kan man inte ifrågasätta den värld som skapat Schulman, man kan bara ifrågasätta det den världen skapat; och det i ett enskilt fall.

Eller som jag beskriver den världen i den första artikeln om Schulman:

”Schulmans bok fullföljer en utveckling inom kulturen och samhällsmoralen som innebär avlivandet av alla dygder och hedersbegrepp. Det som det tidigare var en självklarhet att man höll inom familjen blir nu något man för till torgs för att kunna göra karriär. För sådana som Schulman eller för söner och döttrar till akademiledamöter eller andra uppburna kulturpersonligheter är det inte möjligt att använda arbetarförfattarnas gamla knep att berätta om fattigdom och den misär som följer ur detta, men det finns ju andra former av misär; självupptagna försupna föräldrar som är konstant otrogna och struntar i sina barn – eller förlöjligar dem och förminskar dem. Detta utgör angrepp och avsteg från två gamla hedervärda dygder, dels att man hedrar sin fader och moder, dels att man betraktar sig själv som ansvarig för sina handlingar – de kan aldrig lastas på någon annan. Och om man är så pass medveten om att man haft en deformerande barndom så är nyckelordet ”medveten” – för då kan man ju göra något åt det. Att tjäna pengar är förstås ett sätt, om än inte särskilt karaktärsdanande.”

Denna oförmåga att se hela problemet gör också att ingen diskuterar Sven Stolpe som person, ingen försvarar hans livsgärning – fanns det någon som när Bränn alla mina brev recenserades invände mot följande Schulmanska rader om Sven Stolpe:

”Men för mig har Sven Stolpes litteratur alltid känts ointressant, som lämningar från en svunnen tid. Böcker om kristendom, om historiska gestalter som drottning Kristina och Jeanne d’Arc, studier i ryska filosofer och en stor samling romaner med daterad gammelprosa, idéromaner om saker och ting som inte längre är relevanta. …Jag skrattar. Ingenting kunde intressera mig mindre.”

Frånvaron av försvar för Stolpe visar att de som skriver på kultursidor saknar varje uns av bildning – de förstår inte att Schulman här med sitt tomma flatskratt skriver ut en av 1900-talets stora intellektuella ur historien (jag ska framöver i andra artiklar återkomma till Sven Stolpes liv och gärning). Här kan det räcka med att notera hur kultursidesvänstern förändrats. Den konservative katoliken Stolpe blev en gång i tiden god vän med kommunistpartiets ledare Hilding Hagberg – efter det att Stolpe upptäckt att det var Hagberg som under pseudonym skrivit uppskattande recensioner av Stolpes verk i partiorganet.

Hur den här kulturstriden kommer att sluta?

Som kulturstrider i den svenska offentligheten brukar sluta.

Kvartal erövrar en portion i det godkända offentliga samtalet, då stillar de sig än mer.

Schulmans position blir orubbad, trätan är snart glömd.

Och kulturlivet tar ett steg till, från obildning till öppen fientlighet mot bildning.

Under en längre tid har Alex Schulman ingett sina läsare en känsla av att han rids av ångest och oro. Ett tecken på detta är senaste tidens devota hyllningar till Stefan Löfven och Anders Tegnell, han redovisar sitt behov av män som kan få honom att känna sig trygg.

Men att han till och med får stå bredvid Löfven, och lägga handen på hans axel verkar inte räcka.

Den rädda, flackande blick med vilken Schulman betraktar världen kan vara orsakad av att han ständigt ser sig om i fruktan för att nazistiska bruna bataljoner ska komma marscherande runt nästa gathörn – muntert sjungande Horst Wessel Lied.

Denna oro finns dokumenterad i kolumn efter kolumn de senaste åren. Antagligen står det i Schulmans kontrakt med Dagens Nyheter att han i varje text han levererar måste få med något om att Sverigedemokraterna grundades av nazister, och att Jimmie Åkesson egentligen är som en ond variant av Stålmannen – när som helst sliter han av sig  Dressmankostymen och träder fram i uniform, koppel, och ridstövlar, höjer armen och börjar tala – nu med tysk brytning (och det kommer att låta som en morgonhes drottning Silvia). Att detta ännu inte skett beror på att Åkesson inte kan göra som Clark Kent och byta om till Stålmannen i en telefonkiosk – när såg ni en sådan senast?

Utplåning av asylsökande?

Ett av många exempel ur DN på Schulmans ångest inför nutida nazism:

”Den plötsliga klarsynen är rätt drabbande. Det har verkligen hänt; ett parti som föddes ur nazismen har inte bara blivit Sveriges näst största parti, utan välkomnas också in i det politiska etablissemanget” (10 september 2022)

Denna klarsyn är dock inte ”plötslig” – redan 2016 skrev Schulman, då som kolumnist i Expressen:

”Denna syn på asylsökande påminner om den som nazisterna hade på judar - de äger inget existensberättigande överhuvudtaget. (augusti 2016).

Det som föranledde detta var att en av sverigedemokraternas riksdagsmän uttryckt tanken på att det vore lämpligt med transitläger för asylsökande – där de fick vänta på att deras öden avgjordes. Sådana läger är nu inte alldeles ovanliga, vare sig i världen eller Europa. Sådana läger var också förutsättningen för att de stora flyktingfrågorna skulle kunna hanteras på ett organiserat sätt efter andra världskriget. Men det känner inte Schulman till utan han målar genast upp en bild av hur det snart kanske snickras ihop ett nytt Sobibor i utkanterna av någon söderförort i Stockholm.

Ett av de stora eländena med svensk politisk debatt är att så många så fort drar nazi-kortet när de ska angripa en motståndare. Schulmans kortlek verkar bestå enbart av nazi-kort.

Schulman skriver numera ofta om politiska frågor i sina kolumner – och hans enda referenspunkt är just nazism – ställs han inför ett fenomen eller en person han inte tycker om förklarar han för oss att det det rör sig om nazism, om inte öppen sådan så en omedveten sådan, formad av traditioner, kultur och arv. Om vi inte alla ser samma sak, som han anser sig upptäcka, ser framtiden mörk ut, om den alls finns.

Speciellt ofta återkommer han till att SD grundades av nazister. Ränderna går aldrig ur, förklarar Schulman, de blir bara bredare och till slut blir hela katten brun. Eller råttan, eller hur det nu var.

Rädsla och retorik

Det här är nu inte bara en retorisk figur, Schulman tror verkligen på arvssynden. Det som skiljer honom från andra är att han tror att den inte bara drabbar personer utan också partier. Men det gör att han försatt sig själv i en omöjlig sits.

Schulmans fixering vid faran för ett nazistiskt maktövertagande har en rationell förklaring – han vill kunna skydda sig själv mot anklagelser om att ha nazismen i blodet, i sitt DNA (vilket ju faktiskt måste vara värre än att bara vara medlem i ett parti grundat av nazister.)

Om någon avslöjar Schulmans biologiska och kulturella arv räknar han med att kunna visa en klipp-pärm med alla sina av Wolodarski godkända kolumner och säga: ”Ha! Det du säger är inte sant! Läs själv så inser du hur ofta jag angripit och varnat för nazism.

Man får förstå Schulmans rädsla för sådana angrepp. Men han har själv bäddat för dem.

I sin av många obegripligt prisade bok Bränn alla mina brev berättar Schulman om sin fruktan för att han själv skulle ha formats av sin morfar Sven Stolpe. Schulman härleder sina utbrott, och sin alltid kokande vrede till att han är Sven Stolpes dotterson.

Vad påstås då vara orsaken till Sven Stolpes ständiga ilska och utfall – jo, att hustrun Karin en gång i tiden varit otrogen och haft en affär med Olof Lagercrantz.

Det förstärker de dåliga dragen i Sven Stolpes karaktär och kommer att prägla hemmet – och den miljö där den unge Alex ofta vistas.

Av Schulmans resonemang förstår man att han fruktar att han rent biologiskt ärvt en del av de gener som under vissa förhållanden skapar en karaktär som mest påminner om sinnelaget hos en hungrig dobermann, eller som han utryckte det i en intervju i samband med utgivningen av Bränn alla mina brev:

”Vissa dagar hatar jag hela världen och då kan jag bli irriterad på allt som kommer i min väg.”

Låt oss anta att Schulman har rätt, vi ärver gener som är med och formar och till och med ibland bestämmer vår personlighet.

Då är frågan varför han låter arvssynden börja med Sven Stolpe, varför inte med Stolpes svärmor – alltså Schulmans mormors mor Astrid Cleve? För se då blir det besvärligare. Genom att förtala Sven Stolpe, och måla upp en falsk bild av denne som kvinnoförtryckare kunde Schulman förklara sitt eget obehagliga sätt mot kvinnor och barn – eller vem det vara månde som för dagen ådrog sig Schulmans förakt. Han hade ju ärvt beteendet, och nu brottades han med det för att lösgöra sig. Fick därmed moraliska pluspoäng.

Men vem var då Astrid Cleve? Hon var en glödande nazist, verksam under 1930-talet i olika svenska nazistiska föreningar och organisationer, som organisatör, talare och skribent. Hon var av hårt virke och valde inte att som andra göra avbön 1945, och säga ”Men jag visste inget”. Fram till sin död vid 94 års ålder 1968 lovprisade hon Adolf Hitler och fnös åt dem som hävdade att förintelsen ägt rum.

Schulman har berättar hur man i familjekretsen alltid omnämnde Astrid Cleve i varma och beundrande ordalag. Här kombineras alltså genetiskt arv med kulturell fostran i den unge Alex uppväxtmiljö.

Skulle man kunna tänka sig att Schulman skrev en bok om Astrid Cleve, och om hur han brottas med sig själv för att förhindra att de gener han ärvt av henne inte får fullt utslag och gör att Schulman börjar hojta ”Sieg heil”?

Nej, det skulle man inte kunna tänka sig.

Av två skäl.

För det första ligger det bättre i tiden att skriva en bok som har som utgångspunkt att man försöker bryta med en nedärvd patriarkal, kvinnoförtryckande mansroll. Det är lagom själsfint och mjukt. Går hem i bokcirklar, såväl i Karlstad som i Vasastan.

Det skulle vara mindre tilltalande för den bokläsande medelklassen om Schulman skrev om Cleve och sin själsliga kamp mot sin egen inre nationalsocialist, det skulle var för frånstötande för läsare som lärt sig att nazismen lurar överallt, och att man liksom inte kan sluta vara nazist när man väl en gång varit det.

Och går det inte att sälja, då skriver inte Schulman.

Uteslutningar hjälper inte

För det andra skulle en sådan bok vara omöjlig för Schulman att skriva eftersom han mycket länge hävdat att SD är ett nazistiskt parti på grund av sitt arv – det spelar ingen roll hur många vitböcker de ger ut och hur många medlemmar de utesluter på varenda upptänklig plats mellan Klagshamn och Karesuando. Då kan han inte gärna hävda att han själv kan göra upp med sitt nazistiska arv. Schulman måste ju bevisligen fått med sig en del gener från Cleve, men än har väl ingen hävdat att Åkesson, Jomshof eller Karlsson bär runt på nazi-DNA.

I sammanhanget bör man kanske påminna sig att Astrid Cleve var en framstående vetenskapsman – och hon var verksam inom flera områden, som geolog, kemist och botaniker. Hon var Sveriges första kvinnliga doktorand inom ett naturvetenskapligt ämne.

Hennes energi var mångomvittnad – efter skilsmässan fick hon försörja barnen själv - arbetade på industrilaboratorium, blev jordbrukare – undervisade hela tiden för att dra in pengar; men fortsatte ändå hela tiden att forska och utveckla nya teorier, många av dem i strid med etablerade uppfattningar, därför också omstridda. En del av dem har med tiden vederlagts, andra blivit bestående bidrag till vetenskapen.

Man kan ju knappast säga att Schulman ärvt något av Cleves vetenskapliga förmåga. Heller inte hennes envisa principfasthet, och vägran att byta uppfattning.

Så då finns det väl bara en del av de genetiskt kodade egenskaperna som kan ha gått i arv från Astrid Cleve till Alex Schulman.

Och ibland vaknar Alex på nätterna och funderar på vad som händer med karriären när Bonniers och Wolodarski inser detta.

(Den som vill veta mer om Alex Schulman och vem han är kan läsa vår tidigare artikel om detta fenomen).

Många är upprörda över att Alex Schulman vill avskaffa midsommarfirandet. Han framför budskapet i en kolumn i DN.

Jag tycker inte vi ska hacka för mycket på Alex. Inte för att jag själv vill avskaffa midsommarfirandet. Tvärtom.

Men det är lite synd om Alex – han blir med största säkerhet mycket sällan inbjuden till att fira midsommar med någon.

Vem vill liksom fördärva den trevliga samvaron med familj och vänner?

Att bjuda in Alex till midsommarfesten skulle vara som att be Fredrick Federley inviga ett dagis. Utan någon som helst jämförelse i övrigt mellan dem så skulle i båda fallen stämningen bli ganska tryckt.

Det sägs att till och med Sigge Eklund har mobilen avstängd dagarna innan midsommar, bara för att slippa svara när Alex ringer och säger: ”Tjena, det är Alex, vad gör du i midsommar?”.

På midsommarafton vill man kunna sitta och äta, dricka, och prata fritt med människor man tycker om. Den långa ljusa kvällen och natten inbjuder till det. Men som alla vet kan man räkna med att Alex kommer att lyssna på allt som sägs i ett sådant sammanhang för att kunna använda som underlag för att förtala andra, och framhäva sig själv. Inte en idealisk gäst vid midsommar – eller vid något tillfälle överhuvudtaget.

Morgan säger vi ska beväpna oss

Morgan Johansson har i en radiointervju om dieselstölder förklarat att det är upp till dig och mig att skydda oss. När han fick frågan om vad polisen ska göra för att stoppa ligornas härjningar svarade Morgan:

”Samtidigt ska man väl komma ihåg att de här företagen tjänar väl ändå en hel del pengar. Man har ju ett eget ansvar också, faktiskt, att medverka till att man skyddar sin egendom. Man kan inte bara lägga över allting här på att polisen ska lösa alla problem.”

Med tanke på att ligorna ofta slår till mot lantbrukare och småföretagare som har entreprenadmaskiner som dumpers, lastare och grävmaskiner blir förstås uttalandet ganska märkligt. Det är inte precis företagare som Joakim von Anka-vältrar sig pengar.

Vi får väl anta att Mogge helt enkelt missuppfattat allting. Han tror att dieselligorna åker ut till raffinaderier och borrar hål i oljebolagens stora tankar och tömmer dem, och så tänker Mogge: ”Men, BP och Statoil har väl råd att fixa bevakning av sina lager”.

Men att Mogge inte har något grepp om verkligheten är kanske inte det intressantaste – det är istället att han nu säger att du och jag har rätt att värna vår egendom, och inte behöver bry oss om att ringa Tusse Batong, för vi ska inte vänta oss att ”polisen ska lösa alla problem”.

Tack Mogge! Många kommer nog att för en gångs skull följa ditt råd. Därför – ett litet investeringstips: köp aktier i företag som säljer baseballträn, och handeldvapen.

Mogge själv har fixat sitt eget skydd genom att inleda ett förhållande med Emelie Karlsson som är anställd på Säpo. En slags personskydd de luxe, och också ekonomiskt förmånligt för den omvittnat snåle Mogge. När han och Emelie har romantisk middag på någon fin restaurang slipper Mogge betala för båda eftersom hon kan dra av det på traktamentet.

Jag tror Mogge kan känna sig trygg med Emelie, hon klarade tydligen sitt senaste skytteprov i Säpo med glans. En del påstår att det beror på att Mogge var med och fungerade som stativ.

Reinfeldt vill rasera mer

Fredrik Reinfeldt har dykt upp i en stor intervju i Dagens Nyheter. Man kunde tycka att han kanske numera borde hålla en låg profil efter sina insatser som statsminister, och stryka runt iförd lösskägg, peruk, baseballkeps och solglasögon de gånger han går ut. Så är det nog antagligen också, men han betraktar väl DN som ett slags skyddat rum där han inte behöver svara på besvärliga frågor och få kritik, och framträder därför där i helfigur och pratar på.

Det visar sig att Fredrik har kvar sina gamla åsikter; vi ska öppna våra hjärtan, våra gränser – och därmed också våra plånböcker och hem – eller som det sammanfattas i DN:

”Men själv står han fast vid att invandring är nödvändigt för att Sverige ska kunna fortsätta att utvecklas och ge medborgarna ett gott liv. Inte minst gör den demografiska utvecklingen med lågt barnafödande och en åldrande befolkning att det kommer att krävas ett inflöde av människor till Sverige.”

Samtidigt kommer det nu larmrapport efter larmrapport från vården.

I Helsingborg kommer man i sommar bara att kunna ta emot den som riskerar att bli väldigt sjuk eller att dö. Alla andra får lida hemma, eller var de nu faller ihop av smärta.

Det finns inte personal.

I Dalarna är har man nu en kampanj för att fylla luckorna i vård och äldreomsorg med hjälp av pensionärer som ska lockas tillbaka till arbetet.

Alltså: för sju år sedan förklarade Fredrik för oss att vi måste  öppna våra gränser för att invandrare ska kunna ta hand om dem som bor i Sverige när de blir sjuka och gamla.

Var står vi sju år senare efter det att hundratusentals utlänningar som ska rädda vård och omsorg kommit hit?

Jo, vi tvingas kalla in dem som är gamla för att vi ska klara vården av dem som är sjuka.

Och Fredrik får prata fritt i DN om att vi måste få in ännu fler invandrare för att klara vården av sjuka och gamla, ingen kritisk fråga.

Knarkarhundar ska man undvika. De kan verka strykrädda och kuvade, men just därför är risken stor att de sliter sig från Hasse Heroins slappa grepp om kopplet och biter dig i benet.

Om jycken kunde föra sin talan skulle han förstås efteråt försvara sig med:

”Men det fattar ni väl, som jag har det. Klart man blir tokig och ger sig på någon som inte kan försvara sig när man får chansen.”

Alex Schulman har samma läggning som en knarkarhund, skillnaden är att han ofta kommer med försvarstalet innan han biter:

”Jag växte upp i ett smutsigt hem. När jag var barn var allt det där helt naturligt, det var mitt hem, men nu kan jag minnas urinfläckarna på golvet runt toaletten på ett nytt sätt, dammråttorna som vimsade i korsdraget under sängarna. Vi sov i lakan som aldrig byttes, långsamt gulnade de i våra sängar. Vi bytte sällan underkläder, alltid gammal mat i kylen, tallrikar i diskhon, ränder i badkarsporslinet.”

Det är på det viset man ska lägga upp försvarstalet om man vill ge sig på folk och håna dem, och det är ju så Schulman byggt sin karriär – dryg, överlägsen, nedlåtande, självgod – det drar läsare och lyssnare. När offren för hånet blir förbannade och hugger tillbaka kommer de gnälliga utläggningarna om hur svårt Schulman haft det – det är därför han angriper andra för deras hårfärg, munform, gångsätt eller mentala förmågor.

Schulman började uppmärksammas som chefredaktör för stureplan.se, förutom allmänt vimmelrapporterande levererade det giftigheter om människors utseende och beteende, han får börja blogga på Aftonbladet 2007 med bloggen ”Att vara Alex Schulman” (dragkampen om Schulman var hård efter tiden på stureplan.se – Expressen och Metro var också ute efter honom, men Aftonbladet hade tjockast plånbok och lättast att lätta på den).

Han drar mer trafik där än någon annan.

Men en dag biter han fel person.

I en text ger han sig på Aftonbladets egen Jan-Olov Andersson – musik-, film- och tv-skribent som arbetat på tidningen i 20 år:

”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall.”

Jan-Olov Andersson blir förbannad, får fackklubben med sig – Schulman blir en arbetsmiljöfråga och tidningsledningen tvingas kalla till presskonferens på hotell Anglais. Där berättar Schulman att han tänker stänga ner sin blogg, och han hävdar att han funderat på det i månader. Han har strax innan presskonferens i en text förklarat att:

"Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat - och föraktet mot mig själv när jag upptäcker att jag faktiskt gör dem till viljes.”

Aftonbladets chefer applåderar beslutet, förklarar att det är modigt, och att Schulman ska bli kvar på tidningen – nya projekt med honom planeras. Dels därför att de vill ha kvar Schulman som har många följare, dels därför att Schulman alltid vart inställsam i sitt förhållande till cheferna på Aftonbladet. En sådan person måste man vara mån om.

Men presskonferensen har föregåtts av att Schulman kallats in till ledningen, fått beskedet om att de vill att han ska lägga ner bloggen, och att det ska se ut som hans eget beslut – och avsked diskuteras.

Schulman får gå hem och fundera. Han skriver texten där han förklarar hur bloggen gjort honom till ett ”monster”, och att han därför lägger ner den.

Cheferna får läsa utkastet, inser det PR-mässiga värdet eftersom Schulman nu kliver fram som ett offer.

Elakhet säljer.

Självömkan säljer. Nu har Schulman serverat dem en perfekt produkt – en elak person som ömkar sig själv för att han blivit elak. Och det är inte hans fel egentligen, det är läsarnas och ”bloggens” fel; som om bloggen hade en egen vilja.

Det blir ordentliga personporträtt i de stora tidningarna efter presskonferensen.

Här börjar Schulmans karriär ta riktig fart. Han inser att han förstått hur allt fungerar – berätta om hur ond och elak du kan vara i vissa situationer – skyll sedan allt på andra.

Schulman väljer det lättaste alternativet när det gäller att hitta någon att skylla på.

Allt var föräldrarnas fel.

Inte mitt fel

Han kommer 2009 med boken Skynda att älska, den handlar om Schulmans far, den berömde tv-producenten Allan. Problemet med Allan är att han är för gammal när Alex föds. Allan är för orkeslös för att riktigt orka visa sin kärlek, lille Alex blir aldrig kastad upp i luften eller kan spela fotboll med pappa Allan. Rejäl misär. Lite senare i livet tvingas Alex flera gånger lämna krogkön för att åka hem och hjälpa den nu ännu äldre pappa Allan.

Kan inte ha varit lätt.

Och så orkar pappa Allan förstås inte städa hemma (minns beskrivningen av hemmet i början). Att mamma Lisette ska städa är inte att tänka på. Hon är gravt alkoholiserad, och om det berättar Schulman i Glöm mig (2016).

Det Schulman gör med de böckerna är i sig helt nytt – människor som vill bli något i kulturvärlden har sedan början början på 1900-talet använt metoden; berätta om din eländiga och fattiga uppväxt. Då kommer de på bokförlagen, tidningarna och teatrarna tycka att du är en exotisk blomma som växt på en gödselhög, och det blir typ: ”Men se vilket fynd jag gjort, en liten kvartstattare som växt upp under erbarmliga förhållanden men som kan skriva (… eller sjunga … eller måla … eller skådespela)”.

Det nya med det Schulman gör är att han kommer från en välbärgad familj – pappan finlandssvensk adel, mamman dotter till Sven Stolpe. Pappan är legendarisk producent i svensk radio och tv, mamman journalist och därefter informationschef på några av Sveriges största företag. Föräldraparet är de första exemplen på hur det i Sverige växer fram ett skikt vars uppgift det är att forma människors tankar med hjälp av tv, reklam och ”information”.

Men Schulman beskriver som sagt en barndom av urinfläckar, tomma kylskåp och att ingen lär honom att borsta tänderna eller sköta andra delar av den personliga hygienen.

Om Schulmans föräldrar var med och formade det mäktiga medieskiktet så var Alex Schulman med och skapade ett helt nytt sätt för medlemmar av detta skikt att framställa sig själva: det var synd om dem, de hade haft en dålig uppväxt.

Metoden kom snabbt att börja användas av politiker och andra makthavare som fick problem. De framträdde i tv eller tidningar och berättade om alkoholiserade föräldrar, frånvarande föräldrar eller sexuella övergrepp.

När ni läste intervjun med Advokatsamfundets dåvarande ordförande Anne Ramberg – den där hon beklagade sig över sin fattiga uppväxt på Östermalm – man åt sällan oxfilé och mamman promenerade när hon skulle till NK istället för att ta spårvagnen; då gjorde Ramberg en ”Schulman”.

En variant som dykt upp de senaste åren är när personer med olika former av makt träder fram och berättar om sina ”diagnoser”, att finnas i autismspektrat är numera meriterande – alla fel man gjort kan skyllas på det. Den perfekta kombinationen är förstås att hävda att man både haft en dålig uppväxt och har en diagnos.

Det händer aldrig att dessa personer ställs inför följande fråga av intervjuaren:

”Men om du nu har så många problem med dig i bagaget – varför har du sökt dig till positioner där du har makt över andra eller kan påverka dem. Är du inte synnerligen olämplig får sådan verksamhet?”

Det som skiljer Schulman från dem som knyckt hans strategi är att de andra oftast använder den för att försvara en position, de kör den som defensiv strategi. Schulman har använt den offensivt, för att klättra uppåt. Killen som började med att skriva skvallernotiser på Se & Hör ville bli en riktig kulturpersonlighet.

Denna senare del av karriären har gått ganska lätt. Kulturparnassen bara väntade på någon sådan som Schulman, och det sista klivet tog han med sitt karaktärsmord på sin morfar Sven Stolpe. Det skedde med boken Bränn alla mina brev.

Det klivet är också ett utmärkt exempel på den svenska nutida kritikens förfall, det visar också hur kultur, kunskap och moral helt kollapsat i det skikt som anser sig vara kulturbärande.

Utgångspunkten för Bränn alla mina brev är att Alex Schulman en dag liksom upptäcker att han är en hustyrann som är elak mot fru och barn, och att han rent allmänt är retlig, översittaraktig och obehaglig:

”De skrämda blickarna hos familjemedlemmarna som följer varje steg jag tar. Amandas uppgivenhet på balkongen. Det var så jag hamnade här. Det var så jag till slut förstod att jag måste agera, innan allt omkring mig förstörs och försvinner.

Jag bär på en vrede och jag måste göra något åt det.”

(Bränn alla mina brev, sidan 13.)

Den som följt Schulmans karriär kan väl tycka att det borde han ha upptäckt för sisådär två årtionden sedan om han var normalbegåvad. Och det har han förstås varit medveten om, men han har insett att det är karriärbefrämjande att vara obehaglig. Men Schulman har varit med och skapat en ny tidsanda där det gäller att framställa sig som offer. Nu går han vidare och förklarar sina dåliga sidor inte bara med att det var hans föräldrars fel – det var också en fråga om det genetiska arvet från hans morfar.

Schulman har känsla för tidsandan, det måste man ha om man ska dra nytta av den – och samtidigt bidra till att förändra den. Han ser det säljer att beskriva forna tiders familjer som något negativt och skadligt, en slags patriarkala fängelsehålor där fruar och barn hölls fångna.

I Bränn alla mina brev reduceras en tidigare viktig konservativ författare till en sjukligt svartsjuk och hämndlysten kvinnoförtryckare vars hela produktion präglas av dessa personlighetsdrag.

Och därför har både kritiker och läsare tagit emot boken med tacksamhet och glädje. Den var ju inte bara dubbelplusbra, den var mycket mer än så. Den fyllde varje tänkbart behov.

Blod, gener, uppfostran

Den berättigade den känsla många, kanske de flesta, har av att deras karaktärsfel och olika tillkortakommanden är någon annans fel. Den försvarar att man pekar finger på föräldrar eller far- och morföräldrar och säger: Det är de som deformerat mig. Deras blod, gener och uppfostran har gjort mig till den dåliga människa som är jag.

Som det står i skriften kan man kasta första stenen om man är utan skuld — och det är man tydligen i Sverige om man riktar ett anklagande finger mot sina anförvanter. Det dämpar också människors oro för att få kritik för det befäster ytterligare ett beteendemönster som innebär att man skyller allt på andra.

Schulman gräver i boken runt i sina minnen för att hitta den ansvarige för sina koleriska utbrott och sin lynnighet, och vem uppenbarar sig inte när Schulman erinrar sig sin barndom och uppväxt om inte morfadern Sven Stolpe. Schulman minns hur denne konstant hunsade och förtryckte sin hustru Karin, från arla morgon tills solen gick ner skulle hon likt kungens lilla piga se till att Sven Stolpe pysslas om och får sig allt serverat på precis det sätt som han alltid fått det och alltid ville ha det. Minsta lilla avvikelse från de fastslagna rutinerna och han tömde sin vredes skålar över den arma kvinnan.

Schulman inser att det är detta arv han bär på. Det är därför han själv är usel och illasinnad mot människor. Han är formad av Sven Stolpe. Riktigt hur detta gått till förklaras aldrig. Unge Alex tillbringar förvisso delar av loven hos morföräldrarna ... men räcker det? Eller är det modern som är den som överfört en miljöskapad vrede till den egna sonen. Eller är Schulman en total anhängare av biologism? Allt är en fråga om de gener vi ärver? Eller? Inget svar ges på dessa frågor, men Schulman är ju inte ute efter att förklara, syftet är mer att försvara sig själv, och förtala morfadern.

Läsaren frestas förstås att fråga sig varför Schulman inte också ärvde Sven Stolpes intelligens och stilistiska förmåga?

Schulman ser dock till att frågan inte kan ställas – om man accepterar hans historieskrivning – eftersom han reducerar hela Sven Stolpes författargärning till att handla om en enda sak: hustrun Karins otrohet med Olof Lagerkrantz, en affär som inleds under en vistelse på Sigtunastiftelsen och som sedan fortsätter, åtminstone i brevform, ett bra tag därefter. Schulman menar att hans upptäckt är av stort litteraturhistoriskt värde eftersom den förklarar inte bara Sven Stolpes karaktär (och därmed ursäktar Schulmans) utan därför att den också förklarar hela Sven Stolpes skriftställargärning. Inte bara alla romaner handlar om och bearbetar Sven Stolpes sorg och vrede över att ha blivit hanrej utan – jag kan inte tolka Schulman på annat sätt – hela Sven Stolpes tänkande är påverkat och format av hustruns otrohet. Detta leds ju inte i bevis på något sätt, utan Stolpes konservatism och katolska tro har på något sätt, om inte fötts så utvecklats och förstärkts, av det där syndafallet i en trädgård i Sigtuna.

Nu leds detta aldrig i bevis, såvida man inte anser att när Schulman låter ett påstående föregås av satser om att han ”upptäcker” och ”inser” så räcker det som bevis.

Och möjligen är det som Schulman säger – han har läst Sven Stolpes romaner (alla verkar han påstå) ... men allt det andra?

”Men för mig har Sven Stolpes litteratur alltid känts ointressant, som lämningar från en svunnen tid. Böcker om kristendom, om historiska gestalter som drottning Kristina och Jeanne d’Arc, studier i ryska filosofer och en stor samling romaner med daterad gammelprosa, idéromaner om saker och ting som inte längre är relevanta. Jag plockar upp en av böckerna. Den heter 'Nikolaj Berdjajev'. Jag vet inte vem det är. Fotografierna på omslaget visar en äldre man med bockskägg och simmig blick. Jag läser på baksidan om hans 'kristna renässansidéer som var lika oförenliga med den gamla ortodoxien som med marxismen'. Jag skrattar. Ingenting kunde intressera mig mindre.”

(Bränn alla mina brev, sidan 30.)

Det är svårt att inte tycka synd om Sven Stolpe. Andra stora författare och intellektuella från tidigare generationer drabbas av ödet att bli bortglömda. Verken förpassas ner i magasinen. Sven Stolpe däremot släpas fram i offentlighetens ljus av dottersonen ... bara för att få sitt verk reducerat till produkten av sjuklig svartsjuka. Texterna är inte ens värda att få vila i frid i magasinen.

Schulman var säkert instinktivt medveten om att han på detta sätt gjorde dem som kontrollerar kultursidor och institutioner en stor tjänst. Reducera Sven Stolpe till en man som i några årtionden skrev böcker förtärd av ständig och djup svartsjuka. Då slipper man ta ställning till det han skrev. Man har fått ett fribrev av dottersonen Alex – varför läsa historiska eller filosofiska verk vars orsak är att man är svartsjuk.

Kvinnoporträtt

Man får förstå att Schulman undviker en så stor del av Sven Stolpes verk. Han gav också några av de mest djuplodande porträtten av kvinnor som skapats i Sverige – möjligen kanske de bästa. Och det Schulman inte förstår är att Stolpes stora verk om drottning Kristina, eller den heliga Birgitta eller Jeanne d'Arc på många sätt förebådar det som i dag kallas genusteori. Det visar Stolpes storhet som intellektuell – att han från en konservativ och katolsk utgångspunkt kunde närma sig den person han studerade på ett förutsättningslöst sätt.

Schulman antar att morfadern var en lika obildad och grund person som han själv är och att han därför kan förklaras på samma sätt man kan förklara Schulman själv.

Märkligt nog har inte landets kritiker reagerat på detta. Här ställs man inför ett verk som ska förklara en person som i årtionden påverkade svensk kulturdebatt. Den som skriver verket säger sig vara helt ointresserad av det mesta som personen i fråga skrivit, han menar sig kunna förklara personen genom att han upptäckt att det i romanerna ofta förekommer män som förödmjukats genom sina kvinnors otrohet. Schulmans envisa fixering vid denna förklaringsmodell för Sven Stolpe får mig att anta att Schulmans egen aggressivitet kan förklaras på samma sätt. Den som studerar Schulmans kolumner kan om man använder Schulmans egen metod frestas att anta att han styrs av det envisa skvallret om hans egen ständiga impotens under hans ettåriga äktenskap med Katrin Zytomierska. 2007? Ja, det är en period då Schulman är som mest aggressiv mot andra i sina texter.

Botgöring och värdegrund

Bränn alla mina brev är ett antal lösryckta antaganden och gissningar hopfogade för att Schulman ska kunna hävda att han gjort en viktig upptäckt, en upptäckt som dessutom förklarar och ursäktar hans eget nutida beteende.

Även om man vant sig vid det intellektuella förfallet på de svenska kultursidorna kan man inte annat än häpna över det berömmande mottagandet av Schulmans lilla pamflett till bok. Ingen gör minsta försök att kritiskt granska Schulmans text, ingen tar sig an uppgiften att i sammanhanget diskutera Sven Stolpes liv och gärning och presentera hans verk – man accepterar Schulmans beskrivning. Men förresten ... varför skulle de göra på annat sätt? Man kan ju inte tänka sig en bok som är mer värdegrundsanpassad än denna, och den är dessutom skriven av en botfärdig person.

Schulmans bok fullföljer en utvecklingen inom kulturen och samhällsmoralen som innebär avlivandet av alla dygder och hedersbegrepp. Det som det tidigare var en självklarhet att man höll inom familjen blir nu något man för till torgs för att kunna göra karriär. För sådana som Schulman eller för söner och döttrar till akademiledamöter eller andra uppburna kulturpersonligheter är det inte möjligt att använda arbetarförfattarnas gamla knep att berätta om fattigdom och den misär som följer ur detta, men det finns ju andra former av misär; självupptagna försupna föräldrar som är konstant otrogna och struntar i sina barn – eller förlöjligar dem och förminskar dem. Detta utgör angrepp och avsteg från två gamla hedervärda dygder, dels att man hedrar sin fader och moder, dels att man betraktar sig själv som ansvarig för sina handlingar – de kan aldrig lastas på någon annan. Och om man är så pass medveten om att man haft en deformerande barndom så är nyckelordet ”medveten” – för då kan man ju göra något åt det. Att tjäna pengar är förstås ett sätt, om än inte särskilt karaktärsdanande.

Man kan mycket väl finna det nödvändigt att vända föräldrar och anförvanter ryggen. Lämna hemmet, stänga dörren och aldrig återvända. Men att göra gnällig litteratur av det för att framställa sig själv som ett offer eller kanske till och med en ädel ros på en gödselstack visar inte det man vill visa — att man är en stark och självständig människa.

Schulman går vidare från att vara kolumnist på Aftonbladet till att bli kolumnist på Expressen 2016. Väl inne i Bonniersfären arbetar han sig vidare till Dagens Nyheter där han blir kolumnist 2021. Från och med det att han börjar skriva på Expressen rör han sig alltmer bort från allmänna attacker på andra – som angreppet på Fredrik Wikingsson för att ha varit en ”ohygienisk kuf” när de gick samma kurs på universitet.

I Expressen, och senare i Dagens Nyheter har Schulman börjat skriva mer om politik och livet som förälder. När det gäller politiken är det mest en fråga om att han angriper dem som menar att invandringen skapat problem. Ibland handlar det om sjukvården som ligger honom varmt om hjärtat – mer resurser dit. Det senare är ganska naturligt eftersom Schulman är hypokondriker – och då vill man givetvis att läkare och sjuksköterskor ständigt ska stå redo att hantera ångest och krämpor.

Ibland sammanfaller angreppen på invandringskritiker med försvaret av mer skattemiljoner till sjukvården. Ett exempel på detta är när han vänder sig mot kraven på att man ska ta itu med bidragsfusk:

”Moderaterna gick i veckan ut med buller och bång och krävde att alla samordningsnummer, en sorts tillfälligt personnummer, ska återkallas, för att få bukt med bidragsfusk. Ursäkta, men vem fan bryr sig? Varför säger de ingenting om sjukvården istället? Varför gör de inget åt den i Stockholm där de har makten? Varför protesterar de inte när det gäller övriga Sverige? Utspel efter utspel efter utspel - allt handlar om invandrarna och om gängen. Tänk om man fick se den aggressivitet som kännetecknat Kristersson i alla samtal som rör migration i en fråga som verkligen är akut här och nu; att vi har en sjukvård som faktiskt håller på att gå under.”

Arbeta för uppehället

Här ser vi hur Schulman har föga förståelse för de människor som anser att man ska arbeta för sitt uppehälle, invandrare är en svag grupp som måste ha bidrag, och får de i sitt tycke tillräckligt med bidrag är det väl inget större problem om de fuskar sig till några tusen kronor till. Och gängkriminalitet är heller inget större problem för dem som bor i en våning för 20 miljoner kronor på Östermalm.

Det vi ser här är en anpassning till vad som förväntas av den som vill bli betraktad som finkulturell och en riktigt författare och skribent i Sverige i dag – kampen för de öppna gränserna och bidragssamhället är en självklarhet och något nödvändigt.

Vad vi också ser är en anpassning till de läsare han vill fortsätta att nå ut till – de har lämnat festandet på Stureplan och andra ställen bakom sig, gått in i familjebildande och karriär – och då måste de vandra på de vägar som anlagts på värdegrunden. Schulmans krönikor i Dagens Nyheter tar också ofta sin utgångspunkt i en erfarenhet som han vet att många av hans läsare delar – den stress det påstås innebära att vara småbarnsförälder i storstad och ha ett jobb som kräver tid. Det blir mycket betraktelser om frustration, bristande självkänsla och osäkerhet i vardagen – som när han i DN beskriver hur han hånas av en annan förälder i barnens skola därför att Schulman glömt att sätta på sina blinkers:

”Och vägen från skolan var lång och kommentaren rann i mig som ett gift, gjorde att asfalten mörknade.

Jag kände mig kränkt, helt enkelt.

Jag hittar inget bättre uttryck på svenska än det engelska: The nerve! Den här mannen hade alltså the nerve att hånfullt påpeka för mig att att jag inte använt blinkers samtidigt som han i samma ögonblick gjorde sig skyldig till exakt samma misstag.

Jag gick in i en ny period av mörker efter detta.”

Vi ska nog stanna till här och notera en sak. Schulman säger att han inte kommer på något bra uttryck på svenska – så det får bli det engelska ”the nerve”.

Vi har en författare som fått priser för sina böcker – till exempel Årets bok på bokmässan 2017 – men han känner inte till svenska uttryck som ”ha mage”, ”våga” eller det lite mer ålderdomliga ”djärvas”.

Schulman skriver uselt inte bara för att han tänker uselt – han har också ett ganska begränsat ordförråd, och är i största allmänhet okultiverad. Han har i olika kolumner gjort sig lustig över dem som vill hålla svenska traditioner och det svenska kulturarvet vid liv. Vilka obildade dumskallar, menar Schulman – och så betecknas de förstås som Ku Klux Klan-anhängare.

När det gäller Schulmans egen bildning har vi sett hur han avvisar tanken på att läsa böcker vars ämnen verkar för komplicerade – ”intresserar mig inte”. Jag har läst alla Schulmans kolumner i Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter och hittat tre exempel på vad man med lite god vilja kan kalla kulturella referenser. Det är när han i tre kolumner använder scener från filmer för att åskådliggöra sina känslor och det som händer. De tre filmerna är Alien, Jurassic Park och Annie Hall. Hans intellektuella lathet innebär alltså att han inte ens orkar se så mycket film eller tv-serier att han kan komma med filmreferenser som är färskare än 30 år.  Schulman har i en text förklarat att det sista som kulturellt förenade svenskarna var Ingvar Oldsberg. Det är vad vi har av svenskt kulturarv i Schulmans föreställningsvärld, och Oldsberg är död.

Kanske är det därför Schulman uttryckt sin glädje och tillfredsställelse över att morfadern Sven Stolpes hem numera har blivit moské. Där kanske han ser en ny lämplig kultur växa fram, islam kräver ju inte att man är intellektuellt nyfiken och försöker stilla denna nyfikenhet.

Ingen själ

Vad vi står inför när vi läser Alex Schulman är en person som saknar själ och bildning, en ständigt osäker och rädd figur som angriper människor för att få skrattare på sin sida – och på så sätt göra sig nyttig för dem som har makt i kulturvärlden. Hans förakt för dem som inte har lika mycket pengar och ägodelar som han själv lismat sig till är ohöljd, och han skryter gärna med sin rikedom och sina framgångar:

”I förfjol ringde min litterära agent och berättade att USA:s största förlag hade köpt rättigheterna till min roman ”Överlevarna” för en summa pengar som jag inte trodde var möjlig. Dagen efter ringde jag till en tandklinik, ville boka en tid för att göra om allt, fixa rubbet.”

Läs och lär alla fattigpensionärer som inte har råd att laga ett endaste hål i tänderna – skriv en bok, skaffa en litterär agent i USA så fixar det sig – och ni kan också sluta klaga på bidragsfuskare.

Skrytet visar sig också när han berättar om att han då och då småpratar med prins Daniel – genom sitt senaste äktenskap har Schulman kommit in i de kretsarna. Schulman berättar för oss att Daniel är en mycket trevlig person – men Schulman har svårt för prinsessan Madeleines man Chris som beskrivs som en ”uppkomling”. Lite märkligt eftersom Chris verkar vilja ha så lite som möjligt att göra med kungahuset. Och kanske skulle Schulman var försiktig med att stämpla någon annan som uppkomling.

Att Schulman numera vänder sig till värdegrundsanpassade småbarnsföräldrar i karriären innebär att han också förstås måste förklara att familjen i sig är en dålig institution. Han borde veta – som är inne på sitt tredje äktenskap. Det gäller att lindra den känsla många har av att leva i dåliga förhållanden, och förklara att så måste det vara.

I en kolumn förklarar han:

”Varje familj bär på en unik uppsättning av dysfunktionalitet, barnen dömda på förhand, av saker som hände för länge sen.”

Men det följs av rådet som förklarar Schulmans framgångar:

”Och vi borde prata mer med våra syskon, våra föräldrar, vi borde ställa varandra frågan: vad var det som hände? För dåtiden lever och kanske kan vi påverka den.”

Att ”påverka den” innebär förstås att skriva om historien och ge föräldrar och förfäder ansvaret. Schulman själv har aldrig ansvaret. I några av sina senaste kolumner har han skrivit att det enda bra med kriget i Ukraina är att det enat Sverige.

Men han har också konstaterat att om kriget kommer till Sverige så:

”Jag hatar vapen. Jag vill inte döda, jag vill inte dö. Men vad som sedan händer när kriget väl kommer går väl inte att säga. Att förlora det land jag lever i känns precis lika otänkbart som att hålla i ett vapen.”

Det problemet löser sig för Schulman om Sverige skulle bli ockuperat – då kommer Schulman finna sig en plats hos landets nya herrar.

(Denna artikel behandlar inte Alex & Sigges podcast eller Schulmans framträdanden i tv och på scen. Det är tänkt att behandlas vid ett senare tillfälle.)