Natalie Keller, talesperson för De gröna i Nürnberg, hävdar i ett uttalande att Anselmo ”medvetet visat upp nazistiska symboler eller ropat rasistiska slagord”. Konserten skulle hållas i det tidigare nazistpartiets möteslokal: ”Endast tecken på människovärde och fred bör utgå härifrån.”

https://www.youtube.com/watch?v=rVaUlXfvOHg

Det var under en musikshow 2016 som Anselmo sa ”Vit makt”, och avslutade med en Hitlerhälsning. Han sa först att det handlade om det vita vinet artisterna serverades, men bad senare om ursäkt. ”Alla som känner mig och min sanna natur vet att jag inte tror på något av det.” Pantera har inte kommenterat de inställda konserterna.

https://www.youtube.com/watch?v=gShmJV2BSr0

Också konserten i Österrike ställs in, meddelar The Guardian. Någon anledning till avbokningen gavs inte; arrangören säger bara att återbetalning är tillgänglig för biljettinnehavare.

Showen Art Trouble går ut på att publiken får rösta om konstverken ska förstöras eller inte. ”Det finns förespråkare för all konst”, sa programchefen Ian Katz. ”Någon kommer att argumentera för Hitlers konst, inte person, för det faktum att hans moraliska karaktär inte ska avgöra om ett konstverk ska existera eller inte.”

Om publiken röstar för att Hitlers konstverk ska förstöras, så står komikern Jimmy Carr redo med en eldkastare. Han har för övrigt kritiserats för ett skämt om förintelsen i en Netflix-show vid jul förra året.

En Channel 4-show som aldrig såg dagens ljus var en säsong om onani, kallad Wank Week. Många högt uppsatta tv-personer attackerade serien offentligt, och ifrågasatte om tv-kanalen skulle bli av med sin licens. Materialet finns kvar, men har inte sänts.

Men till slut tog turen slut och staden försvann, men berget behöll sitt namn i kartböckerna. Tills nu. Oregon-damen Joyce McClain, 81 år, såg namnet när hon läste om två vandrare som räddades från berget i januari i år, och bestämde sig för att göra något åt saken.

”Människor måste träda fram och vidta åtgärder när de ser något som inte är rätt eller behöver ändras, för en person kan göra skillnad”, sa McClain till NPR. Berget kommer snart att döpas om till Mount Halo efter en lokal stamledare, inte Xbox-spelet.

Ett berg i Oregon som får behålla sitt namn är Tom, Dick and Harry Mountain (motsvarigheten till den påhittade personen Nisse i Hökarängens backe). Två städer som inte heller byter namn är Boring och Idiotville. Och i Sverige behåller vi något udda namn som Snålkuk och Brittas hål.

Jag har alltid tyckt det är lite fånigt med kändisviner. Ja, ni vet de där som säljs med Per Gessle eller Leif GW Persson på etiketten. Så var det ett tag, gamla uvar ville tjäna några extra kronor genom att få oss att köpa viner de rekommenderat. Men senaste året har yngre kändisar gett sig in i leken, och då blir det förstås dricka som är typiskt för Stockholms innerstad. Måns Zelmerlöw släppte en cava, Pernilla Wahlgren ett rosévin, liksom Hannah Widell och Amanda Schulman.

Och i väntan på att narkotika legaliseras så att han kan lansera ”Konditorkoks” presenterade Roy Fares Cava Roy Brut Nature.

Leif GW:s rödvin har jag testat och min pojkvän tyckte att det hade en märklig inverkan på mig, han tyckte jag började låta som Leif GW, och att jag rosslade tungt mellan varje stavelse och blev svårbegriplig.

Sedan dess undviker jag svenska kändisviner. Vem skulle väl vilja riskera att få Pernilla Wahlgrens personlighet?

Men det innebär inte att jag undviker alla kändisviner, det finns intressanta utländska alternativ – och jag ska skynda mig att beställa dem på nätet – för snart slutar de produceras.

I 27 år har det italienska vinhuset Lunardelli producerat viner som har kända diktatorer på etiketten; Adolf Hitler, Josef Stalin, Benito Mussolini, och Francisco Franco. På vinhusets hemsida kan man skräddarsy sin etikett och kombinera till exempel sin Hitlerbild med olika nazistiska slagord som ”Ein volk, ein reich, ein führer”.

I Tyskland och Österrike är buteljerna förbjudna, men vinhusets ägare säger att Hitlervinet ändå säljer bra till tyskar, men även till fransmän, och skandinaver.

Italienarna köper däremot inte gärna Hitlervin, men Mussolini är populär.

Och ryssar som drömmer om forna tider fyller gärna på sitt vinförråd med en låda Stalinvin, men kunderna i Polen eller Tjeckien lär vara få för det vinet. För den vänsterperson som tycker Stalin var lite för hård i nyporna finns även ett Marxvin, ett Leninvin och ett Antonio Gramscivin. Och för dem som minns Tito med saknad är det bara att köpa ett vin med marskalkens bild på etiketten.

Men i början på nästa år är det slut på försäljningen. Då tar Andrea Lunardelli över efter sin far (som fick idéen 1995). Andrea säger att han inte orkar med de ständiga bråken och kritiken mot diktatorsvinerna.

Det är inte på det viset att Andrea är motståndare till själva idéen, han anser liksom sin far att:

”Den som till exempel köper ett Hitlervin är en samlare, eller är intresserad av historia, eller står för en nationalism som vänder sig mot mångkultur … inte mot judar.”

Andrea tycker också att det ligger en ironi i att sälja Hitlervin eftersom führern var fanatisk nykterist.

Judiska organisationer uppskattar väl inte riktigt Andreas resonemang, utan har alltsedan vinerna lanserades protesterat. Senast var det rabbi Abraham Cooper på Simon Wiesenthalcentret som hävdade att:

”När folk köper buteljer av det slaget är det för att kunna gå hem och utbringa en skål för det Hitler stod för. Det är vedervärdigt.”

Det verkar dock inte som om många protesterat mot Stalin eller Mussolini på samma ihärdiga sätt. Men Andrea verkar ta det säkra före det osäkra och tänker lägga ner försäljningen av de kontroversiella vinerna. Det är dock lite oklart om det innebär att alla viner med historisk koppling försvinner. I sortimentet i dag finns även ett kejsar Frans Josef-vin och Napoleonvin. Eller finns det intressegrupper som retar sig på dem också?

Tidigare år då jag varit inne och studerat utbudet har det även funnits Winston Churchill-vin och Che Guevara-vin, men de verkar redan ha försvunnit. Saknades lämplig målgrupp?

Jag är inte okritisk till Lunardellis sortiment, och har två tunga invändningar.

För det första är de flesta av etiketterna fasansfullt fula. Det gäller både nazi-etiketterna och etiketterna som ingår i ”kommunistkollektionen”.

Det finns en enda etikett som kan få godkänt och det med beröm, och det är den till Amaro del Duce. En tung italiensk örtlikör som pryds av ett foto av en ung, uppkäftig Mussolini beredd att ta sig an hela världen med cigaretten dinglande mitt i munnen. Han ser ut lite som en ung Per Albin Hansson, och de stod ju för ungefär samma politik vid den tiden.

Mussolini-grappan är däremot inte så rolig. Etiketten visar den äldre, uppblåste Mussolini iförd ridbyxor. Jag gissar att grappan är av det mer oljiga slaget.

För det andra har man inte lagt sig vinn om att välja viner som passar till den person som finns på etiketten. Utan man väljer etikett och parar ihop den med valfritt vin. Vilket visar att det här rör sig om fånigt bondfångeri, och inte vänder sig till den historieintresserade. En historiskt kunnig vin- och spritintresserad kan med lätthet välja alkoholhaltiga drycker som passar till var och en av personerna. Varje flaska skulle kunna förses med en liten broschyr som berättade om, och förklarade kopplingen mellan flaskans innehåll och den person som finns på etiketten.

Stalin gillade georgiskt rödvin, och då ska hans vin givetvis vara ett tämligen sött rött vin (ja, jag vet – det är inte gott, men ska vi vara historiskt korrekta så ska vi). Dessutom skulle man kunna sälja Stalin-vodka, alltså vodka kryddad med en försvarlig mängd svartpeppar. Alltför många glas sägs framkalla impotens (dock bara tillfällig). Stalin brukade roa sig med att tvinga i medarbetarna svartpepparvodka under nattliga tillställningar, bara för att förstöra nöjet för dem med de balettflickor som väntade utanför festsalen.

Men jag tänker alltså – trots mina invändningar – beställa från Lunardellis innan produkterna försvinner. Det får bli Amaro-kollektionen, tre flaskor med Mussolini på etiketten. Jag skulle kunna tänka mig Frans Josef- och Tito-vinet också om inte etiketterna verkade gjorda av någon som glömt terminalglasögonen när han i datorn formgett etiketterna.

Nu återstår bara att med viss fasa vänta på att någon svensk vinimportör lanserar flaskor med de svenska partiernas ledare på etiketten. Vill du komma in på bolaget och se två hyllmeter med Stenevi stirra strängt – för att inte säga hatiskt – på dig? Nej, trodde väl inte det.

Och när det kommer sådana viner i sortimentet utgår jag från att det – precis som i politiken – är samma vin i alla flaskor; oavsett etikett. Symboliskt lämpligt vore om det var ett billigt bulkvin från Nordafrika.

Klockan, som beställdes av nazistpartiet, har tre datum: Hitlers födelsedag, dagen då han blev kansler i Tyskland och när nazistpartiet vann det nationella valet 1933. Den franske soldaten Robert Mignot ”tog rätt” på den 1945, när hans enhet var först med att inta Örnnästet.

Försäljningen var minst sagt kontroversiell, och många judiska ledare och andra fördömde auktionen. Företagets vd mordhotades, men klockan såldes till slut för drygt tio miljoner kronor, långt under säljarens förhoppningar om mellan 20 och 40 miljoner kronor. Köparen är en europeisk jude.

Auktionsfirman sålde också Wehrmacht-toalettpapper. De har tidigare sålt Hitlers klotformade bar, komplett med fem barstolar, som fanns ombord på yachten Aviso Grille.

Nja, kanske de flesta av oss skulle säga. Men om man ska få genomslag för böcker om vältrampade områden i nutidshistorien måste man numera ha ett originellt perspektiv.

Två böcker som verkligen förtjänar att läsas tillsammans är tyske Norman Ohlers bok om tredje rikets knarkande, fyndigt döpt till Blitzed på engelska, och Dr Feelgood av Richard A. Lertzman och William J. Birnes, om den ökände knarkdoktorn Max Jacobson, som sköt JFK, Marilyn och stora delar av Hollywoodeliten fulla med metamfetamin under 30 års tid.

Även om Ohlers bok har ett bredare perspektiv så handlar den också rätt mycket om en specifik läkare, nämligen Hitlers egen Dr Feelgood, Theodor Morell. Parallellerna mellan honom och Jacobson är nästan för frestande; de är helt och hållet samma andas barn, fast den judiske Jacobson, som flydde tredje riket, liksom är fortsättningen på Morell. Köper man böckernas tes så utövade den ene stort inflytande över Hitler och den andre över JFK. Båda hade ett slags filosofi om att människan ska vara pigg och glad, och att vad än man behöver trycka i henne för att det ska hända så är det i princip en gudi behaglig gärning.

Förutom att metamfetamin var bådas go to-drog, så höll de också bland annat på med ett bisarrt experimenterande med hormoner, som kan ses som ett slags förstadium till dopning. Men här snackar vi riktigt grundläggande metoder, baserade på att mixa ner diverse endokrina körtlar och substanser från djur, som sedan åkte in i världsberömda människors vener.

Båda böckerna är fulla med höggroteska anekdoter som jag inte ska sabba för er som är lika förtjusta i den här sortens vansinne som jag är. Men ett exempel är när JFK blev så grundligt centralstimulerad efter en alltför generös dos från Jacobs att han gick in i en temporär psykos och sprang omkring näck på Carlyle Hotel i New York, där skräckslagna Secret Service-agenter bara kunde försöka diskret hindra honom från att ta sig ut bland allmänheten. Självklart är det mycket tragik och förstörda liv i båda böckerna, även om det ju litegrann drunknar i den allmänna apokalypsen i Ohlers berättelse.

Dock känner man att båda författarna springer lite väl långt med sina respektive bollar. I det ena fallet spinner man med självklarhet en förklaringsmodell för mordet på JFK baserat på presidentens knarkande och oberäknelighet. I det andra kalkerar man tredje rikets hela uppgång och fall på inte bara Hitlers och Görings med flera toppnazisters knarkande, utan hela tyska folkets intag av "folkdrogen" Pervitin (metamfetamin) som bitvis knaprades som godis av såväl soldater som gemene tysk.

Visst, stimulantias betydelse för blixtkriget ska nog inte underskattas, och det experimenterades friskt även i krigets slutskede, exempelvis på de stackars mer eller mindre självmordsförarna av de hopplösa enmansubåtarna. Men Ohler har fått en hel del kritik av historiker för den tendentiösa bild han målar upp. Det kanske också har något att göra med hans lite fyrkantigt tvärsäkra och inte sällan moraliserande tyska ton, som också tar ner läsglädjen ett snäpp då och då. Det blir lite som en kvällstidningsjournalist som inte bara kan erkänna att allt det degenererade vansinne han beskriver helt enkelt bara är underhållande, utan måste fördöma och ta avstånd.

Det är i båda böckerna kanske snarare innehållet än hur det berättas som är behållningen. Att Charlton Heston var hög som en skyskrapa på meth under scenen i De tio budorden, när han som Moses tar emot stentavlorna, kommer jag aldrig sluta tycka är väldigt roligt. Jag tänker gärna på tiden pre-Easy Rider som mer oskyldig, och har nog tänkt att folk bara var mer käcka och peppiga då. Sanningen var kanske i många fall att de helt enkelt var tjackade, fast de ändå framstår som lite mer oskyldiga på grund av tidsandan. Charlton Heston börjar ju inte automatiskt bete sig som Dennis Hopper i Apocalypse Now bara för att han har meth i systemet, det finns liksom en kulturell aspekt där också. Man kan nog lite cyniskt dra slutsatsen att om en Hollywoodstjärna i en rolltolkning mellan 40-70-talet är jäkligt på och energisk finns det en icke försumbar risk att denne kan ha fått en dos "vitaminer" av Jacobs precis innan tagning.

Vad är då sensmoralen? Tja, psykoaktiva substanser ska sannerligen inte underskattas som drivande faktor inom kultur och samhälle. Detsamma kan dock sägas om kittlande galenskaper i allmänhet när det gäller att sälja böcker om sånt som det redan skrivits tusentals böcker om, som exempelvis nazisterna och JFK.

Alla verkar numera vilja lägga beslag på Richard Wagner. Hans musik älskas av högernationalister i de östra delarna av Tyskland, liksom av vänsterinriktade miljöaktivister i Sverige.

Varför? Och kan någon politisk riktning eller ideologi göra anspråk på Wagner som den egna rörelsens kompositör?

1883 befinner sig den framstående teaterkritikern William Archer som så ofta förr på British Museum. Vi får anta att han blir lite förnöjd när han ser sin vän George Bernard Shaw sitta vid ett av borden i läsesalen. Shaws skägg vajar av den rörelse som uppstår när han rör huvudet fram och tillbaka mellan två stora uppslagna volymer. Han verkar läsa båda böckerna samtidigt. När Archer går närmare ser han att den ena volymen är den franska utgåvan av Karl Marx Kapitalet, den andra innehåller librettot och partituret till Wagners opera Tristan och Isolde.

https://www.youtube.com/watch?v=nZ_zNUmr8fM

Någon annan än Archer skulle kanske blivit förvånad över läsningen. Studera två böcker samtidigt? Dessutom ett verk av en romantisk kompositör fascinerad av mytologi och ett annat av den historiska materialismens skapare. Shaw verkar dock uppskatta båda böckerna. Huvudet avbryter ibland sin rörelse i sidled och Shaw börjar nicka instämmande och anteckna.

I sin text The Perfect Wagnerite kommer Shaw senare att förklara sin fascination inför Wagner; han skriver att när vi i Wagners Nibelungens ring stiger ned i Nibelheim – där de förslavade dvärgarna sliter – så ställs vi inför något som är ”fruktansvärt verkligt, fruktansvärt närvarande, fruktansvärt modernt”.

Att en vänsterintellektuell som Shaw dyrkade Wagner var inget unikt. Under slutet av 1800-talet var han vänsterns favoritkompositör, vare sig man var anarkist, bolsjevik eller socialdemokrat.

Nu var det inte så enkelt som att Wagner fick den positionen därför att han själv i ungdomen deltog i 1848 och 1849 års revolutioner. 1849 noterade han i sina dagböcker:

”En storslagen rörelse går genom världen: det är den europeiska revolutionens storm; alla deltar i den”. Det är ett eko av inledningsorden i Marx och Engels Kommunistiska manifestet.

De där revolutionsåren i ungdomen gjorde att Wagner hela livet kom att betraktas med en viss misstänksamhet av makthavare. Kunde man verkligen lita på honom? En man som även sent i livet beskrev framtiden med orden:

”Livets syfte ska vara att njuta av livet … varje mänsklig varelse kommer, i någon mening, verkligen att vara en konstnär”.

Påminde det här inte lite väl mycket av Marx vision om kommunismen, tänkte väl makthavarna.

Och visst finns det ett andligt släktskap mellan Wagner och Marx, på ett djupare plan bortom politik och paroller delade de syn på tillvaron. Båda talar de om ”entsagung” i samma sammanhang. ”Entsagung” kan översättas med avsvärjelse, avsägande; man går in i en askes. Det Wagner och Marx menade var att människan fördärvades när hon avsvor sig sin lust och lycka i jakten på rikedom. Det må sedan vara Rhenguld eller järnvägsaktier.

Men kring första världskriget börjar användandet av Wagner att förflytta sig högerut – framförallt i Tyskland. Vi kanske ska stanna till vid just ordet ”användande”. Ligger det inte något lågt, för att inte säga löjeväckande i tanken på att man skulle kunna lägga beslag på och använda en stor och mycket komplex konstnärs verk för ett politiskt syfte? Vare sig man kallar sig vänster eller höger?

Marscher från Rienzi och Lohengrin framfördes ofta kring förrförra sekelskiftet när arbetarrörelsen hade möten eller demonstrationer.

Andra stycken kom att framföras när nazisterna hade sina sammankomster 20 år senare. Den rörelsen såg Wagner som ”sin” eftersom han var tysk nationalist och dessutom uttalad antisemit. Mycket användbart. Och så förespråkade han den ariska rasens överlägsenhet.

Vill ha tillbaka Wagner

Nazisternas användning av Wagner kom länge att göra honom omöjlig för vänstern. Efter att Wagner i decennier varit en självklar del av arbetarrörelsens kultur blev han nu helt omöjlig. Det blev typ: 

”Va? Lyssnar du på Wagner? Har du inte hört talas om Förintelsen?”

Hållningen var tydlig: Lyssna på Wagner och du får omedelbart lust att börja bygga koncentrationsläger – för att därefter ansöka om att få jobba som vakt där.

Men sakta men säkert började vänstern försöka återerövra Wagner. Patrice Chéreau stora uppsättning i Bayreuth av Nibelungens ring under de sista åren på 1970-talet var en tydlig markering av att vänstern vill ha tillbaka Wagner.

Men finns det inte något djupt motbjudande i detta hundslagsmål mellan olika politiska riktningar om Wagners verk?

Richard Wagner var en ständigt sökande människa, en konstnär som försökte skapa totala konstverk där allt mänskligt – och omänskligt – förenades. Han försökte få oss att förstå hur storslaget livet kan vara – bara vi inte ger efter för våra lägre drifter.

Men är det inte just det människor gör när de försöker lägga beslag på Wagner för att använda honom som musikalisk introduktion till en uppläsning av ett eller annat partiprogram? Innebär inte det att ge efter sina lägre drifter, att använda stor konst för den egna makthungerns skull?

Visst nödvändiggör tillvaron kulturkrig – ibland också verkliga krig – men bör inte den riktigt storslagna konsten vara en plats dit man söker sig för att undkomma den enkelhet och trångsynthet det moderna samhället tvingar oss till? En plats dit man söker sig för att förstå hur man själv ska slippa framleva sitt liv som en av dvärgarna i Nibelheim.

Även en boulevardtidning som Morgonposten skriver om kultur. Men vi gör det inte på samma sätt som andra tidningar – vi politiserar inte materialet så att det blir politiskt korrekt och gångbart. I dag publicerar vi en längre recension av Göteborgsoperans uppsättning av Nibelungens ring. På avdelningen för kultur kommer det framöver på helgerna publiceras fler artiklar om Wagner – alltifrån introduktioner till hans musik för den helt oinsatte (vad skall man börja med att lyssna på?) – till texter om hans syn på nationen.

Och på det forum som finns för våra prenumeranter kan man givetvis diskutera sina egna upplevelser och tankar om Wagner.