Tipsaren var trovärdig, men vi insåg att det skulle bli svårt att bevisa det.

Jag gick till redaktionschefen och förklarade att jag ville skifta arbetsuppgifter. Då var jag nattchef på kvällsskiftet, och arbetspassen började 16.00 och slutade 01.00 (med att jag bjöd på bourbon om alla skött sig). Det skulle innebära att det var lite svårt att köra ett tung eget grävjobb samtidigt.

Redaktionschefen svarade bara torrt: ”Men du har ju dagarna lediga”.

Och så fick det bli.

Jag och kollegan granskade tusentals sidor med dokument och kvitton. Ägnade oss åt att idka utpressning mot potentiella vittnen (typ: berätta, så skriver vi ingenting om just vad du ägnat dig åt, det är andra vi vill nita), och om så behövdes låtsades vi vara anställda på landstinget för att komma in på tjänsterum och rota i skrivbordslådor (preskriberat).

Till slut var vi klara, och polisen behövde i princip inte göra någon förundersökning – allt fanns i artiklarna,, och mutkolvarna hamnade i fängelse.

Om vi fick övertid? Vi jobbade ju ändå sisådär en 16 timmar om dygnet.

Inte en krona.

Däremot fick vi varsitt häfte med taxikuponger under arbetets gång eftersom redaktionschefen tyckte vi såg alltför utsläpade ut och antagligen var rädd för att vi skulle kollapsa i infarkt innan vi gick i mål.

Och det är så det ska vara.

Att vara journalist ska vara ett kall. Något man gör för att man inte tror på att vi lever i den bästa av världar, och man vill avslöja dem som är ansvariga för att så är fallet – även om det måste ske på obetald övertid.

I dag ses en sådan inställning som obotligt romantisk, ett slags självskadebeteende som dessutom kan vara skadligt för omgivningen – ja, till och med för hela samhället.

Och visst är det nog på det viset.

Men när det gäller samhället – varför ska en journalist inte vilja skada samhället, alltså i meningen hänga ut dem som styr?

Och när det gäller vad omgivningen tycker – varför ska en journalist bry sig om vad omgivningen tycker? Sedan årtionden formas nu människor på dagis, förskolor och i utbildningssystemet för att bli anpassade, och underdåniga, flockvarelser som aldrig vågar hävda en egen ståndpunkt. De programmeras att kräva andras godkännande för att de ska ”må bra”.

Ur denna massa utan självkänsla rekryteras dagens journalistkår, och de blir journalister inte för att de vill syna makten i sömmarna, utan för att de själva vill synas.

Och visst, en journalist måste dessutom vara beredd till ett slags självskadebeteende och bränna broar, och sitt eget ljus i bägge ändar. Ha en offervilja.

Men, tänker nu någon förskräckt, då kan inte vem som helst bli journalist.

Nej, så är det. Och?

Morgonposten skulle bli något annat än de anpassade, lydiga och ofta statligt understödda tidningarna och medierna.

En tidning som inte strävade efter att bli godkänd och rumsren.

En tidning som ständigt ifrågasatte, och om kejsaren inte framträdde naken, så skulle vi klä av honom.

Om vi lyckades?

Ja.

Men varför lägger vi då ner Morgonposten?

Därför att prenumeranterna inte blev tillräckligt många.

Men är det då ändå inte ett misslyckande?

Nej. Tidningen blev bra jämfört med vad som finns på marknaden – men visst finns där ett misslyckande – men det ligger mer på det personliga planet. Jag lyckades inte som chefredaktör göra Morgonposten tillräckligt bra, inte riktigt hitta de rätta knapparna att trycka på för att tidningen skulle få det genomslag den förtjänade.

Nu kanske någon invänder att de där ”knapparna” man ska trycka på kanske inte alls finns.

Kanske är det på det viset.

Men som den obotliga romantiker jag är väljer jag ändå att vara fast förvissad om att knapparna de finns där.

Någon dag ska jag hitta dem.

Om jag är nedslagen i dag på Morgonpostens sista dag?

Nej.

Möjligen lite melankolisk. Men det är ett utmärkt tillstånd som gör att dina tankar blir klarare – och som inte har något gemensamt med uppgiven dysterhet eller depression. Och min melankoli balanseras av min genetiskt kodade munterhet. Jag funderar förstås trots allt på hur man kan fortsätta jävlas med överheten. Var finns nästa bro som väntar på att brännas?

Men mest känner jag nog en stolthet över det redaktionen åstadkom, och att medarbetarna – liksom alla andra som på olika sätt stöttade tidningen – visade att jag inte är den siste obotlige romantikern.

Är det möjligt att allsidigt skildra Sverige av i dag, och avslöja missförhållanden, maktmissbruk och lömska ränker som syftar till att föra människor bakom ljuset – och samtidigt i andra artiklar berätta om allt det goda som människor ändå förmår skapa?

Betraktar man medierna i Sverige i dag blir svaret nej.

Trots obegripligt stora resurser produceras mest underdånig returinformation från politiker, myndigheter, och de stora bolagens och bankernas styrelser.

Det dagliga nyhetsflödet vinklas dessutom på att sådant sätt att en domedagsstämning skapas hos läsaren, tittaren eller lyssnaren – och vi förväntas känna skräck och göra som vi är tillsagda – och framförallt inte tänka själva,

Klimatet, corona, och Putin är ett exempel på detta.

Läsaren förväntas inte bara känna skuld för att det brinner i Grekland och regnar i Italien, utan också för att han eller hon inte rensat ut påstått rasistiska eller transfoba tankar ur sitt medvetande, typ: varför bjuder du inte hem en flyktingfamilj på middag minst en gång i veckan? Varför tar du inte med dina barn på en sagostund med dragqueens?

De svenska medierna i dag försöker inte förklara för läsaren vad som är fel med världen och Sverige – de försöker förklara för läsaren att det är fel på honom eller henne eftersom det ser ut som det gör i världen, ungefär: ”Amazonas dör eftersom du har prinskorv på julbordet! Din jävel!”.

Vi valde en annan väg i vår nyhetsbevakning.

Vi valde den ständiga misstänksamhetens väg, utgångspunkten var alltid att de som styrde, de som satt bakom ratten – de tänkte köra över oss andra.

Nedan några få exempel på vad vi skildrat, berättat om, avslöjat och förklarat under våra två år – och du kan alltid besöka vårt arkiv och på egen hand gå på upptäcktsfärd bland allt det material vi publicerat.

1. Koranbränning får mer resurser än mord och skjutningar

https://morgonposten.se/2022/01/05/inte-brottsligt-branna-koran-forklarar-aklagare-i-linkoping-satter-anda/

2. Svt:s Uppdrag granskning döljer miljonrullning till misslyckad integration

https://morgonposten.se/2022/02/08/miljonregn-over-foreningar-i-borlanges-riskomraden-utan-resultat-kommunens-starke/

3. Riksdagens talman fixar presstöd till sitt familjeföretag

https://morgonposten.se/2021/12/17/moderat-bidragsberoende-familjeforetaget-dar-talman-andreas-norlen-ar-styrelsesuppleant-har-fatt-60-miljoner-kronor-i-presstod-sedan-2008-statens-pengar-forutsattning-for-utdelningar-pa-hundratusen/

4. Annika Strandhäll åker taxi för en halv miljon

https://morgonposten.se/2022/08/27/miljominister-strandhall-ar-annika-i-droskdrottning/

5. Säpos skapade statskupp

https://morgonposten.se/2023/02/16/planerade-thomas-amnebring-en-statskupp-tror-sapo/

6. ”Hallick-Frank”, bordellägaren som blev ”advokat”

https://morgonposten.se/2022/05/06/markus-hallick-frank-halvorson-atalas-for-valdtakt/

7. Erika Bjerströms påhittade klimatkatastrofer

https://morgonposten.se/2023/04/23/erika-bjerstrom-journalisten-som-ar-varldens-forsta/

8. Pervers president

https://morgonposten.se/2022/07/10/joe-biden-pervers-president-pappa-det-ar-inte-sa-att/

9. Alex Schulman snyftar, skarvar, snörvlar för att få sympati

https://morgonposten.se/2022/04/30/alex-schulman-en-likskandande-offerkoftas-karriar-fran/

10. Adam Farhoumand, ”mästermäklaren” som  var bulvanbluffare

https://morgonposten.se/2023/05/12/adam-farhoumand-haktad-vd-pa-hogprofilerade-unik-fastighetsformedling-misstankt-for/

11. Jesper Söder, haren som framställde sig som Carl Hamilton

https://morgonposten.se/2022/04/03/granskning-jesper-soder-var-tids-hjalte-ar-han-en-stridsmaskin/

12.  Dummedagsprofeten Johan Rockström

https://morgonposten.se/2022/01/25/snart-ar-din-sista-stund-kommen-sager-johan-rockstrom-som/

I dag, onsdagen 9 augusti 2023, utkommer Morgonposten för sista gången.

För knappt två år sedan sjösatte vi ett unikt och mycket ambitiöst experiment. Vi lanserade en ny spelare på den svenska tidningsmarknaden.

Vi var inspirerade av de största internationella boulevardtidningarna – brittiska Daily Mail, amerikanska New York Post och tyska Bild.

Vi såg att det fanns ett utrymme för en tidning som inte var så tam som Aftonbladet och Expressen, och men heller inte så svartsynt som alternativmedia. Vi ville göra en tidning som inte bidrog till att läsaren får en känsla av att allt är hopplöst, och att domedagen är mycket nära.

Vi ville klä av makthavare på ett respektlöst sätt, och visa att kejsaren är naken, och få läsaren att gapskratta vid åsynen. Det var därför vi avslöjade Annika Strandhälls maniska resande med taxi, hur talmannen Andreas Norlén plockat av staten miljoner i presstöd för sin familjs räkning, och hur SÄPO hittade på ett hot om statskupp från högerextremister. När det gäller gängen som tar över mer och med av Sverige har vi fokuserat mindre på vem som är förövaren, och mer på alla dem som gjort eländet möjligt, som politiker, byråkrater, domare, åklagare, och polischefer.

Vi är på många sätt nöjda med den produkt vi skapade.

Men nu har vi fattat beslutet att avbryta och avveckla projektet.

Orsaken är att vi inte nått de ekonomiska mål vi satt upp, och vi ser inte heller någon realistisk väg till att göra det. Vi skapade en tidning, men har inte förmått skapa en marknad för den.

Det primära problemet är inte att vi tjänat för lite pengar utan att vi haft för få läsare. Utan en bred läsekrets kan vi inte omvandla läsare till den skara betalande prenumeranter vi behöver för att nå lönsamhet.

I 20 månader arbetade vi med att placera en riktig tabloid på den svenska tidningsmarknaden – en marknad som kännetecknas av att den fria pressen krymper för varje år som går.

När annonsintäkterna sinat, och prenumeranterna minskat har andra tidningar bönat om allmosor från staten för att kunna överleva.

Och det har de fått.

Vi har istället alltsedan starten förlitat oss på läsares generositet – och staten kommer vi aldrig att tigga om hjälp.

Alltså lägger vi ned Morgonposten.

Men vi är lika obrutet oförväget stridslystna i dag som när vi producerade tidningen.

Att bli uppgiven vore fel.

Att i nuläget låta medarbetarna söka sig nya vägar i livet – och för sitt engagemang – är rätt.

Ett mycket stort och varmt tack till alla er som på olika sätt gjort Morgonposten möjlig; ni som läst, ni som delat våra artiklar och gett dem spridning och ni som prenumererat.

I takt med att Microsoft tar allt större marknadsandelar vad gäller kommunikation via video, som är integrerat i Office 365, har Zoom minskat sin personal med 15 procent under 2023. Toppcheferna har också drabbats av stora lönesänkningar.

Det här är ett exempel på ett stort företag som delvis vill återinföra den tidigare synen på arbetet. Också Amazon, Apple och Disney finns bland de företag som minskat möjligheten till distansarbete. Samtidigt visar studier på att de anställda fortfarande i viss mån gärna fortsätter att arbeta hemifrån.

Enligt en undersökning gjord av Stanford University arbetade endast fem procent av arbetsstyrkan i USA hemifrån innan pandemin. I juli i år valde tolv procent att enbart arbeta hemifrån, och 29 procent arbetade ibland på kontoret. Stanford har tidigare funnit att distansarbete är vanligt i engelsktalande länder, men inte alls i Asien och Europa.

Den transsexuelle projektledaren Chris Moore, med ansvar för Harry Potter-utställningen, skrev i sitt inlägg: ”Det finns ett visst kallt, hjärtlöst, glädjesugande väsen i Harry Potters värld, och den här gången är det faktiskt inte en dementor.”

Moore fortsatte ”Vi vill gärna hålla med om en teori på nätet som säger att dessa böcker faktiskt skrevs utan en författare, men den här personen är litet för högljudd med sina superhatiska och splittrande åsikter för att kunna ignoreras.” Författaren anklagas också för att använda rasstereotyper, hat mot feta personer och brist på HBTQIA+personer i böckerna.

Rowling har tidigare fått kritik för sina åsikter om transpersoner, och hävdar att kvinnor inte borde få sparken för att de anser att ett biologiskt kön finns på riktigt. Också kritisk till tanken på att människor själva ska kunna bestämma sitt kön, utan läkarintyg.

”Storleken och formen av fossilerna innebar att det tog tre år att få dem till Lima, där de studerats sedan dess”, säger Eli Amson, en av forskarteamet som leds av paleontologen Mario Urbina. Arton ben återvanns från det marina däggdjuret; 13 kotor, fyra revben och en del av ett höftben. Trots de fragmentariska resterna kunde man rekonstruera djurets kroppsform och massa.

Sannolikt var just den här individen 17–20 meter lång, vilket inte är exceptionellt. Men den ovanligt täta benmassan (som underlättar sökandet efter föda i grunt vatten) skulle ligga på 5,3 till 7,6 ton. Med organ, muskler och späck vägde den mellan 85 och 320 ton. Det kan jämföras med den högsta registrerade vikten för en blåval: 190 ton.

”Det finns ingen anledning att tro att vår individ [av Perucetus colossus] var särskilt stor eller liten”, avslutar Eli Amson, forskare vid Tysklands naturhistoriska museum.

Det tog ett tag för familjen att upptäcka att väskan saknades, men kontaktade då den katalanska polisen. De tog upp jakten på den hyrbil tjuvarna använde för att fly, som identifierades med hjälp av flygplatsens övervakningskameror, meddelar Catalan News. Polisen uppgav senare på Twitter att under jakten kastade rövarna ut tjuvgodset från bilen innan de greps.

En annan familj som blev bestulna på en flygplats i onsdags var ett indiskt par som anlände till Boston med sina två barn. De glömde kvar en väska på flygplatsen med familjesmycken värda 700 000 kronor, enligt WBZ News. Polisen kunde identifiera en misstänkt man, som senare greps tillsammans med smyckena.

Nu är det dags för en jakt med modern teknik, meddelar Loch Ness Investigation Bureau, som sedan 1972 studerat sjön efter tecken på odjuret, enligt brittiska Metro. Teamet ska sätta in drönare med infraröda kameror, och en hydrofon ska användas för att upptäcka akustiska signaler (mer känt som ”ljud”) under vattenytan.

Expeditionen planeras till helgen den 26 och 27 augusti, och volontärer uppmanas att hålla utkik. Även oerfarna monsterjägare är välkomna, då personalen på plats ger instruktioner om vad det är man ska hålla utkik efter, och hur man registrerar fynd.

”Det är vårt hopp att inspirera en ny generation av Loch Ness-entusiaster”, säger Alan McKenna från Loch Ness Exploration, ett frivilligt forskarlag som deltar i det kommande sökandet.

MBM anklagade institutioner, som BBC, för att använda termerna under genusdebatter utan att tänka på att många inte är helt säkra på vad de menar. Experter säger vidare att termer som ”transkvinna” är ”avsiktligt” förvirrande, och att transrättighetsaktivister hävdar att det är diskriminerande och stötande att hänvisa till en transpersons riktiga biologiska kön.

”Att använda dessa termer, utan att precisera vad de betyder, kommer i bästa fall att göra en stor minoritet av människor osäkra”, sa Lisa Mackenzie, en av MBM:s grundare, till Daily Telegraph. ”För att undvika förvirring och missförstånd måste journalister och andra tydligt beskriva vilket kön på personen man pratar om, i alla sammanhang där genus har betydelse.”

Endast 55 procent av personerna mellan 25 och 34 år identifierade en transkvinna som någon som fötts som man.

Räddningstjänsten ”var tvungna att flytta ostarna och hyllorna för hand”, sa brandmannen Antonio Dusi, och tillade att det ”tog ungefär tolv timmar” innan man äntligen kunde hitta Chiapparini.

Lagret innehåller 25 000 osthjul, som väger 40 kilo styck. Chiapparinis företag har producerat Grana Padano-ostarna sedan 2006, som är skyddade av den italienska ursprungsmärkningen. En trolig orsak till olyckan är att en robot som roterar osthjulen, ett förfarande som får ostarna att mogna, kan ha flyttat sig och sedan orsakat kollapsen. Lagret byggdes i början av 2000-talet.

Chiapparini byggde sin egen gård från grunden, meddelar Italy 24, och bedrev verksamheten med de två barnen och flera barnbarn. ”Nu får osthjulen lagras bland bönderna i området”, säger Bortolo Ghislotti, ansvarig för jordbruksdistriktet i området, och sedan länge vän till familjen.

Exorcisten nominerades till tio Oscars, vann två och gav upphov till flera uppföljare. Friedkin var inte över hövan förtjust i de nya versionerna. ”Alla är löjliga … Det jag har sett av dem fick mig att vilja spy så som den lilla flickan kräks i filmen”, sa han vid ett tillfälle.

En annan av Friedkins klassiker är den sevärda French Connection (1971), med Gene Hackman i huvudrollen. Filmens fem Oscars inkluderade bästa bild och bästa skådespelare.

Friedkins senaste film, The Caine Mutiny Court-Martial, har premiär på filmfestivalen i Venedig senare i augusti. I filmen spelar Kiefer Sutherland en sjöofficer som ställs inför rätta för myteri efter att ha tagit kommandot från en fartygskapten, som han upplever agerar på ett instabilt sätt och utsätter både fartyget och dess besättning för fara.

Den amerikanska bomben hittades i samband med ett byggnadsarbete, och all spårbunden trafik till och från staden var avstängd under arbetet med desarmeringen. Även lokala buss- och spårvagnslinjer stoppades. Räddningstjänsten kunde 02.45 natten till tisdag meddela att man oskadliggjort den rostiga bomben.

Nästan 80 år efter andra världskrigets slut finns fortfarande tusentals ton bomber som inte exploderat kvar i Tyskland, enligt Smithsonian Magazine. Mellan 1940 och 1945 släppte amerikanska och brittiska flygplan 2,7 miljoner ton bomber över Europa, hälften av dem över Tyskland. Så många som tio procent av dem exploderade inte.

De flesta av bomberna var inte bestyckade med slagrör, som exploderar vid sammanstötning, utan med tidsfördröjda säkringar. Mer än 2 000 ton oexploderade bomber och ammunition på tysk mark upptäcks varje år – elva tyska bombtekniker har dödats sedan 2000 i samband med desarmering.

På plats hittades en skadad man i 20-årsåldern, meddelar SVT Nyheter. Mannen fördes till sjukhus med ambulanshelikopter, men hans liv gick inte att rädda. Anhöriga är underrättade, och händelsen utreds nu som mord.

Enligt TV4 Nyheterna flydde skytten på en elsparkcykel. Polisen har arbetat med mordfallet under natten, och grep fyra personer som nu är anhållna. ”Det var en omfattande polisinsats som man har haft under natten. I den insatsen har fyra män i olika åldrar gripits, och de är numera anhållna”, säger Per Fahlström, presstalesperson hos polisen i region Stockholm, på tisdagsmorgonen till Aftonbladet.

Förutom den man som nu har dött har polisen ytterligare en målsägande. ”Det gäller skott som har träffat en butik där personen som äger butiken är målsägande. Men det finns inga andra skadade”, avslutar Fahlström.

Bazrafkan, som även tidigare använt koranen i sin konst, menar att kravet på respekt ska ses som dubbelmoral. Regimen själv visar enligt konstnären inte någon ”respekt för kvinnors rättigheter, och hävdar att koranen rättfärdigar deras förtryck av miljontals kvinnor”, meddelar Hufvudstadsbladet.

Den iranska ambassaden publicerade under söndagen ett pressmeddelande där man starkt fördömer ”den ständiga hatiska handlingen att skända den heliga koranen i Danmark.” De skriver vidare att man är ”förbryllad över de danska myndigheternas passivitet när det gäller att stoppa den oupphörliga spridningen av hat” i form av bland annat främlingsfientliga tal och förolämpningar mot koranen.

Ambassaden uppmanar också den danska regeringen att ”sätta stopp för denna cirkus av pretentioner" i yttrandefrihetens namn.

https://twitter.com/adrianjalali/status/1688127514235777024

Enligt en anställd vid järnvägen har totalt åtta vagnar spårat ur, meddelar TT. Bilder som publicerats i pakistanska medier visar dussintals människor på platsen, där flera krossar fönster för att hjälpa passagerare att klättra ut ur vagnarna. Frivilliga vadar genom en kanal som skiljer vägen från järnvägslinjen för att hjälpa de skadade.

Enligt den pakistanske järnvägsministern kommer orsaken till urspårningen att fastställas ”efter en grundlig utredning.”

Pakistans järnvägssystem dras med problem vad gäller säkerheten, med en rad dödliga olyckor de senaste åren. Infrastrukturen och säkerhetsstandarder är föråldrade. I juni 2021 kolliderade två tåg med varandra, och minst 65 personer omkom. 2019 brändes minst 75 passagerare till döds vid en kollision med ett annat tåg.

https://twitter.com/AFP/status/1688518393438064641

Hun Manet, 45 år, som tills nyligen var befälhavare för den kungliga kambodjanska armén, har länge förberetts för ledarrollen. Utnämningen ska bekräftas av parlamentet den 22 augusti; 120 av 125 platser i nationalförsamlingen kontrolleras av Hun Sens parti.

Hun Sen kommer dock att behålla ledarskapet för det regerande partiet, en position som politiska analytiker säger ger honom den ultimata kontrollen över landet. Hans styre har blivit alltmer auktoritärt sedan han kom till makten 1985, och han har tystat motståndare genom att antingen fängsla eller förvisa dem.

Många av männen runt Hun Sen som upplevt röda khmerernas revolution, och inbördeskrig på 1970- och 80-talen, har också avgått, och i vissa fall lämnat sina jobb till de egna barnen.

Fjällstationen skriver på sin Facebook-sida att antalet som insjuknat dessvärre har ökat i en snabbare takt de senaste dagarna. ”Vi har allt svårare att isolera gäster, sanera utrymmen i den takt som krävs och avdela separata dass för de som är sjuka. Vi behöver bryta smittspridningen, ge personalen en chans att sanera alla utrymmen ordentligt och få upp nya dass till området.”

Tidigare i somras förstördes stationens avlopp av kraftiga vattenflöden, varför bajamajor just nu är det enda alternativet. Vandrare som rör sig i området uppmanas att inte bajsa i närheten av vandringslederna, och att tvätta händerna ofta – men inte i rinnande vatten i fjällbäckarna. ”Det är ju fler ute i fjällen, och rinnande vatten åker ju vidare”, avslutar Persson. Det är 100 meters avstånd till led och bäckarna som gäller.

STF har nu valt att stänga stationen tills smittan är under kontroll.

Vem har inte spelat trädgårdskrocket på somrarna, och blivit osams med släkt och vänner som inte förstår reglerna, eller kommer med icke efterfrågade tips och instruktioner? (Det är vinnaren som ska samla in kloten och bågarna.) Det kanske är vanligare med kubbspel på bensinstationerna i dag, men i Japan blir den krocketliknande sporten gateball allt populärare.

Under en stekande sol i Tokyo svingar 81-åriga Katsuko Morita sin klubba, och slår en boll genom en båge på planen. Reglerna är enkla. Två lag, varje spelare har en numrerad boll som anger spelordningen – banan har tre bågar och en målstolpe. Laget får en poäng för varje boll som rullar genom en båge, och två poäng när den träffar målstolpen. Efter en kort halvtimme är matchen över, och man kan svalka sig inför nästa omgång.

”Några av mina vänner i min generation säger till mig att jag måste vara galen som går ut och spelar gateball i den här värmen”, säger Morita till AFP:s reporter under en träningsmatch. ”Men när jag spelar störs jag inte av värmen”, fortsätter hon och ler under bredbrättad hatt. Den inbitne gateball-spelaren syns till nästan varje dag, även när kvicksilvret skjuter i höjden.

Också Japan har haft en nästan rekordvarm sommar, med frekventa varningar om att framför allt äldre ska hålla sig inomhus och använda luftkonditionering. Officiella siffror visar att just äldre stod för mer än 80 procent av dödsfallen orsakade av värmeslag de senaste fem åren. Samtidigt kräver gateball inte någon större fysisk ansträngning, och spelare som väntar på sin tur svalkar sig i skuggan med en glass eller något annat kallt. Vissa lägger ispåsar under hatten eller runt halsen, men det går också att investera i en väst med fläktar insydda i sidorna.

”Värmen i år är galen. Jag har aldrig upplevt något liknande”, sa Makoto Kabe, 78 år, när AFP-reporterns termometer visade en temperatur på 44° C. ”Men om jag bara höll mig i ett luftkonditionerat rum och tittade på tv hela dagen, så skulle jag bli senil”, skrattar Kabe. ”Spelet hjälper till att hålla min hjärna aktiv.”

Och Michiko Aoki, 81 år, håller med. ”Jag kommer hit för att öppna upp mig för omvärlden. Det här är också platsen där jag får träffa många av mina vänner”, och tar en glass i skuggan av ett träd. ”Att äta, sova och spela gateball är de tre största delarna av mitt liv nu.”

Efter andra världskriget ansågs gateball som ett billigt tidsfördriv för barn, när de flesta familjer kämpade för att ordna fram mat och andra förnödenheter. Det är fortfarande enormt populärt, särskilt bland äldre – 90 procent av gateballspelarna i Tokyo är 70 år eller äldre, enligt Toshiaki Koizumi från Tokyo Gateball Union.

Morita och andra spelare träffas flera gånger i veckan för att träna inför officiella turneringar. Det är en chans att umgås, men de tar spelet på allvar då ingen gillar att förlora. Ibland hörs ”Tänk hårdare!” när en spelare misslyckas med ett slag.

Nästa World Gateball Championship går av stapeln 2026, så du har gott om tid att lära dig tänka hårt. Med litet sassa brassa mandelmassa kanske du kan ställa upp och försvara Sverige i den hårda kampen mot VM-nationer som bland annat Brasilien, Kina, Japan, Australien och USA. Gör ett försök – om inte annat, så kanske det med tiden går att hitta gateball-set på bensinstationerna.

Sedan april i år är sådana uppvisningar förbjudna i Spanien, med motiveringen att kortvuxna som klär ut sig till tjurfäktare, poliser eller brandmän för publikens nöje ”provocerar fram hån, förlöjligande och förakt”. Spanien grundade sin dom på EU:s direktiv om diskriminering av funktionshindrade.

Samtidigt avfärdar artisterna själva resonemanget. ”Det är en komisk show, det finns inget blod och inget dödande, bara parodi”, sa Daniel Calderon, ledare för den elva man stora truppen. Mika Romero, truppens franska manager, tillade: ”Den verkliga diskrimineringen är att beröva dem deras försörjning.” 650 sålda biljetter à 160 kronor renderar 104 000 kronor brutto.

Men Violette Viannay, ordförande för ”Franska kortvuxnas förening”, sa att sådana shower var ”kontraproduktiva” i kampen för bättre integration av kortvuxna människor i samhället.

”Och vi kommer inte bara att stämma, det kommer att vara extremt högljutt, och vi kommer att också gå på företagens styrelser”, sa Musk senare, som svar på ett inlägg om att ingenting förändrar beteendet i USA snabbare än ett hot om stämning.

I slutet av juli meddelade Musk att antalet månatliga användare av X nådde en ”ny topp”, och delade en graf som visade det att det rörde sig om mer än 540 miljoner användare. Företaget fortsätter med organisatoriska förändringar, och vill öka de sjunkande annonsintäkterna. Tidigare i juli sa Musk att X:s kassaflöde förblir negativt, på grund av nästan 50 procent lägre reklamintäkter än tidigare, samt stora skulder. En förväntad uppgång i annonsintäkter i juni uteblev.

Musk har offentliggjort planer på att utveckla X till att omfatta fler tjänster. Meta lanserade den konkurrerande plattformen Threads den 5 juli.

Årets Pride-firande kunde förlöpt som vanligt, och mest uppmärksammats i media genom bilder på alla partiledare som vandrade fram i paraden i täten för sina anhängares avdelningar. De borgerliga ledarna som alltid klädda som om de var på husvagnssemester, socialdemokraternas och vänsterpartiets anförare och toppfigurer ofta stylade som om de skulle på maskerad med temat ”80-tal” (se Strandhäll, Veronica Palm och Nooshi Dadgostar).

I övrigt var det även i år en del deltagare som inte var klädda alls, såvida man inte räknar läderremmar och stringtrosor i silverlamé.

Men i år stördes känslan av att alla partier var underavdelningar till RFSL av storbråket mellan liberaler, moderater å ena sidan och SD å den andra.

Det började med en tweet av SD:s Björn Söder där han angrep att riksdagens talman invigningstalade på Pride – Söder deklarerade att detta var att "legitimera pedofili".

Nu blev det svettigt för SD. S och V krävde att regeringen med Kristersson i spetsen skulle ta avstånd från Söder, och se till att han avsattes som ordförande för den svenska delegationen till OSSE samt sluta samarbeta SD (och därmed i praktiken förlora regeringsmakten.

S och V:s angreppslinje var att Söder visade att SD var ett parti genomsyrat av homofobi, och inte ska väl Sverige ha en regering som lutar sig mot homofober?

Frenetisk aktivitet följde på detta.

Kristersson gjorde uttalanden där Söders beteende beskrevs som ”oacceptabelt”, ”djupt stötande” och ”groteskt”, och Kristersson bjöd dessutom in till Pridemingel på Sagerska palatset och hängde ut regnbågsflaggan från balkongen – allt för att visa vad han kände och tyckte.

L:s Johan Pehrson följde upp med: ”Vilket makalöst dravel. Intolerans är osvenskt”.

Uttalandena lär dock inte räcka för att S och V ska släppa frågan.

De har ju länge talat om SD:s nazistiska rötter och även förklarat om och om igen att det där med SD:s böghat är en följd av att SD i grund och botten är nazistiskt.

Och sådana utläggningar har alltid avrundats med att vi måste, måste, måste studera 1930-talet för att förstå det som händer nu.

Redan för flera år sedan följde jag denna uppmaning från S och V – eller det var väl närmast ett direktiv – och just därför är jag nu helt förvirrad efter årets politiska bråk kring Pride-veckan.

1930-talets Tyskland kännetecknades förvisso av hat mot homosexuella – men det var ju kommunister och socialdemokrater som var de som försökte hetsa mot bögar och flator för att vinna politiska poänger – och makt.

När nazismen började växa sig stark i Tyskland under slutet av 1920-talet försökte de tyska socialdemokraterna och kommunisterna bekämpa Hitler&co genom att utmåla nazisterna som en rörelse kontrollerad och styrd av bögar. 1931 avslöjade socialdemokratiska tidningar att SA:s ledare Ernst Röhm var homosexuell, och gjorde stor sak av det. Kommunistiska tidningar hakade på. Budskapet trummades ut i artikel efter artikel.

Under de alltmer vanliga gatuslagsmålen mellan de olika partiernas skyddskårer blev det allt mer vanligt att kommunisternas Roter Frontkämpferbund och socialdemokraternas Reichsbanner Schwarz-Rot-Gold hånade SA genom att skrika till exempel ”Ner med byxorna SA”, underförstått, ”… och böj er framåt”, de gastade också ”Heil Schwul” (ungefär Heil Bög”).

Efter riksdagshusbranden 1933 anklagar nazisterna kommunisterna för att ligga bakom det som hänt – medan kommunisterna svarade med att peka på nazistiska homosexuella som de skyldiga mordbrännarna. Teorin lanserades i ”Braunbuch über Reichstagsbrand und Hitlerterror”.

Huvudförfattare var den kommunistiska rörelsens propagandageni Willy Münzenberg, och till sin hjälp hade han Gustav Regler (en nära vän till Ernest Hemingway och Arthur Koestler) samt den i landet uppburne kulturskribenten Hans Siemsen. Omslag och grafisk form skapades av John Heartfield, vars verk än i dag är riktmärke för många vänsterradikala konstnärer.

Vilken teori lanserades då i boken? Där utvecklas en konspirationsteori om att Marinus van der Lubbe som dömdes och avrättades som skyldig till riksdagshusbranden egentligen var en prostituerad bög som SA-ledaren Ernst Röhm brukade roa sig med. Det ska ha varit Röhm som gav en stormtrupp bestående av homosexuella SA-män order att sätta eld på riksdagshuset, och van der Lubbe gick med på att följa med som syndabok, så mån ska han enligt boken ha varit om att vinna Röhms uppriktiga kärlek.

Kan låta som en vrickad konspirationsteori men boken gick ut i enormt stora upplagor – inte bara i Tyskland, utan också i USA, Storbritannien, Frankrike samt andra länder i västvärlden.

Och i Sverige gav Sveriges kommunistiska parti spridning åt konspirationsteorin, som alltså kan sammanfattas typ: ”Det var nazibögar som satte eld på riksdagshuset”.

Och över världen spreds den sovjetiske författaren Maxim Gorkijs ord om att ”Utplåna de homosexuella och fascismen kommer att försvinna”.

S och V har förvisso rätt i att efter nazisternas maktövertagande kom homosexuella att förföljas av nazisterna, och många mördades.

Men enbart på detta senare faktum koncentrerar sig i dag svenska socialdemokrater och den lite allmännare vänstern. Den kräver av oss alla att vi ”lär oss av det som hände på 1930-talet”, annars kommer SD att ta makten och internera alla som gått i ett Pridetåg, och så kräver man att SD i verklig mening gör upp med sin historia.

Låt gå för det, om alla gör upp med sin historia.

Jag har hur jag än sökt inte kunnat finna minst tillstymmelse till avståndstagande från S och V för det hårda hetsande mot homosexuella som deras partikamrater i Tyskland bedrev under 1930-talet.

Det leder till två möjliga slutsatser:

1. De tycker de tyska socialdemokraterna och kommunisterna gjorde rätt. Alla medel är tillåtna för att behålla makten. Om det behövs att man startar hatkampanjer mot bögar så låt gå för det.
   2. S och V har inte en aning om vad deras partikamrater ägnade sig åt på 1930-talet. Då blir förstås följdfrågan: Med vilken rätt kräver de att vi andra ska studera 1930-talet? Ska vi plugga in deras hitte-på–historia? Man kan gissa hur vänsterpartister lärt sig om 1930-talet. På X förklarade i dagarna vänsterpartiets chefsideolog Ali Esbati att vi måste se teve-serien Babylon Berlin som utspelar sig just på 30-talet. Detta eftersom den är ”brutalt samtidsrelevant”. Man kommer osökt att tänka på att Annika Strandhälls syn på kärnkraft formades av HBO-serien Tjernobyl.

https://twitter.com/aliesbati/status/1688290768593510400

Men vem, kanske kommer det en gemensam vitbok beställd av S och V – en vitbok där de gör upp med den homofobi och det böghat deras rörelser visat genom historien; som Stalins kommentar när han fick ett brev från en kommunist som undrade om han som homosexuell kunde få vara med i partiet.

Stalin besvarade aldrig brevet. Det arkiverades med Stalins kommentar nedklottrad i marginalen:

"Degenererad idiot".

I samband med kravallerna skadades 56 personer, bland annat fyra poliser som fick lindriga skador. Flera personer vårdas ännu på sjukhus. Enligt Dagens Nyheters reportrar som var på plats under torsdagen protesterade runt 1 000 personer mot evenemanget, något som hastigt mynnade ut i våldsamma kravaller.

Festivalens arrangör riktar skarp kritik mot polisen, som man menar var dåligt förberedd på de plötsliga händelserna, trots förvarningar om att oroligheter kunde uppstå. Polisens biträdande kommenderingschef Maria Sundström håller inte med. Hon säger till Dagens Nyheter att de poliser som var på plats ”gjorde ett fantastiskt jobb med att få kontroll på situationen.”

”Det var en svår situation med mycket våld”, sa Mats Eriksson, presstalesperson hos Stockholmspolisen, till SVT Nyheter.

https://twitter.com/Soderbussen/status/1687374155904118786

Och misstaget kom den 4 maj i år, meddelar BBC News, när fotbollslaget SSC Napoli äntligen hade chans att ta sin första Serie A-titel på 33 år, i matchen mot Udinese Calcio. Polisen såg honom på ett foto utanför en restaurang på Korfu, bland Napoli-fans som tog på sig basebollkepsar och viftade med lagets himmelsblå och vita färger.

SSC Napoli spelade oavgjort, och kunde tack vare det ta hem mästerskapet. Men i fredags gick de italienska utredarna i mål, och kunde till slut, med hjälp från sina grekiska kollegor, gripa den länge efterlysta La Porta. Nu väntar utlämning.

La Portas advokat sa till AP att han bildat en ny familj i Grekland. ”Han har en nioårig pojke, och arbetar som kock för att klara sig. Han lider av hjärtsjukdomar. Om han utlämnas, så kommer hans familj att bli ruinerad.”

Kort efter skjutningen greps en person av polis, rapporterar Sydsvenskan. ”En misstänkt greps i närheten av brottsplatsen kort tid efter att brottet begicks”, sa Rickard Persson, jourförundersökningsledare vid polisen. Enligt uppgifter till Sydsvenskan ska det röra sig om en felskjutning; den egentliga måltavlan ska vara en känd nätverkskriminell i området. ”Det kan vi inte bekräfta”, avslutar Rickard Persson. Polis sökte i området med vapenhundar för att säkra eventuella spår.

Den gripne, en yngling under 18 år enligt uppgifter till SVT Nyheter, anhölls, och händelsen rubriceras som mordförsök. Ärendet är överlämnat till åklagare.

I en av de fattigare stadsdelarna i Kongos huvudstad Kinshasa lyser månens sken upp den 28-åriga voodoobrottaren Maitresse Libondans, under ett tillfälligt strömavbrott. Hon förklarar för den utsände AFP-reportern hur hon åberopar sina förfäder för att besvärja sina motståndare. ”Jag forskar om talismaner”, säger Libondans och håller upp en käpp som hon säger är genomsyrad av mystiska krafter.

Och magi är en viktig del i den vilda voodoobrottningen, där män och kvinnor i alla storlekar använder olika grader av magi i ringen för att få ett vinnande övertag. Libondans kliver bara in i ringen om hennes förfäder, som kontaktas medelst andliga riter, försäkrar henne om vinst. Om och när det blir dags för strid använder hon sin karaktäristiska stridsteknik: att blotta brösten för att hypnotisera sin motståndare. ”Jag fick honom att suga på mina bröst”, säger brottaren sakligt till AFP om sin senaste seger.

Matchen, som arrangeras sent under kvällen på en ranglig brottningsring vid en liten skolgård, lockar tvåhundra personer. Vuxna betalar tolv kronor i inträde. En blåsorkester och trummisar ger liv till en entusiastisk publik. Lokala cigaretter, jazztobak och hembränt hjälper till att höja stämningen. Det här är långt från de välbärgade delarna av Kinshasa, som för närvarande är värd för Francophone Games, den fransktalande motsvarigheten till Samväldesspelen.

I den första matchen vann en manlig fighter, iklädd en kvinnoklänning och boxningsskor, över sin motståndare med en besvärjelse, och frammanade en explosion av lågor i ringen. Sedan var det dags för Libondans, och hon gick in i ringen ackompanjerad av blåsorkesterns musik. Kampen mot den tuffa manliga fightern Masamba var hård. Först när Libondans lyfte upp sin tröja kunde hon med hjälp av magin få matchen att vända, när både Masamba och domaren började suga på hennes bröstvårtor. Efter segern fick hon de båda förtrollade männen att dansa till musiken och publikens jubel. ”Han borde gå hem och arbeta mer med att förbereda sina besvärjelser”, sa hon om motståndaren efter matchen.

Voodoo-brottning i Kinshasa (foto: Alexis Huguet /AFP)

1 av 14

Enligt kämparna bedöms voodoobrottning utifrån tre kriterier: teknik, mod och magi. Samtidigt tycks det finnas få strikta regler under kampen, annat än att underhålla och bryta tabun. Den sista omgången vanns för övrigt av en kraftig kongolesisk arméofficer klädd i en suggestiv rosa ballerinakjol. Många brottare säger att de livnär sig på kampvinsterna, med prispengar som uppgår till tiotusentals kronor för de största evenemangen. De flesta kompletterar också sin inkomst genom att arbeta som healers.

Andliga traditioner, såväl som katolicismen, är viktiga i Kongo vilket gör att alla inte ser särskilt positivt på magi. ”Det finns folk som är rädda för mig”, avslutar Libondans och håller i sin käpp. ”Men det finns också massor av fans.”

Det exakta ursprunget till sporten är oklart, och brottare som intervjuats av AFP sa att de följer sina äldres exempel. Men vissa experter säger att brottningen med inslag av magi dateras till 1970-talet, och då särskilt ”Rumble in the Jungle”. I det som då, 1974, fortfarande var Zaire möttes Muhammad Ali och George Foreman i en legendarisk boxningsmatch, den förmodligen största sporthändelsen på 1900-talet. Uppstickaren Ali lyckas till slut vinna över den då obesegrade och obestridde tungviktsmästaren Foreman. Redan då var musik och underhållning en del av upplevelsen, liksom psykningar av motståndaren. Se gärna filmen Rumble in the Jungle (1974).

Och här hemma då, vad finns det för bra trollformler att ha i beredskap? Bättre wifi? Det finns en hemlig besvärjelse för det. Löneförhöjning? Inga problem, men var aktsam hur du uttalar de väl förborgade orden, för annars riskerar du att få i uppdrag att genuscertifiera din avdelning. Rekommenderad läsning: den isländska svartkonstboken från 1600-talet som finns på Historiska museet (ej hemlån). ”Skaffa dig ett hönsägg och gjut däri blod från stortån på din vänstra fot. Lägg sedan ägget under fågeln och låt honom ruva därpå. Tag sedan ungen och bränn honom på eketrä. Lägg det brända sedan i en linnepåse, och bär på ditt huvud.” Följ denna trollformel och du blir osynlig!

För att straffa någon i din omgivning rekommenderas fjärt-runor. Med ditt eget blod ristar du in runorna på ett vitt kalvskinn, samtidigt som du reciterar ”Jag ristar dig åtta assrunor, nio naudrunor, tretton thursrunor vilka må plåga din buk med svår väderspänning och … våldsamt fjärtande … Måtte aldrig ditt fjärtande upphöra varken dag eller natt…” Håll dig sedan på behörigt avstånd.

Christopher Nolans Oppenheimer blev direkt en av sommarens kassasuccéer på bio, och verkar hålla sig kvar i besökartoppen.

Men har de som recenserar förstått så mycket av det de sett under de tre timmar de tillbringat i en biosalong?

Det verkar inte så när man studerar vad svenska kritiker levererat till sina tidningars kultursidor.

När pop- och nöjesskribenter på Aftonbladet blir överåriga och bara kan gå på konserter om det finns rullatorramp till pressplatserna så omplaceras de på tidningen. För några årtionden sedan fick därför Jan-Olof Andersson börja skriva filmrecensioner.

Han hyllar Nolans verk och hävdar att:

”En historia som, trots att den inte alls är okänd, aldrig riktigt har berättats så ingående och på ett så engagerande sätt. J Robert Oppenheimer ((1904–1967), forskare och kvantfysiker, förändrade ju världen när han ledde Manhattan-projektet och tog fram atombomben som dödade över 200 000 japaner i slutet av andra världskriget.”

Jag har väl 1,5 till 2 meter med verk i bokhyllan som avhandlar Manhattan-projektet, atombombens verkningar, USA:s krigsmakt och amerikansk krigsindustri på 1940- och 1950-talet, McCarthy-ismen, samt förstås Oppenheimer själv – det vill säga de områden som Nolan sveper över i sin film, som är löst baserad på Kai Birds och Martin J. Sherwins biografi American Prometheus.

Att jag skriver ”löst baserad” beror på att Nolan tar sig vissa friheter när han ska skildra Oppenheimers själsliv. Fast vad vet jag; Nolan har kanske med något mediums hjälp fått kontakt med Oppenheimers ande.

Om så är fallet har det ändå inte givit honom några större kunskaper om Oppenheimers tankar och bevekelsegrunder. Scenerna där kameran dröjer vid Cillian Murphys ansikte är många och långa, de ska väl gestalta att han är en fin kille med en vacker själ. Men eftersom han mestadels bara ser ledsen ut kommer jag på mig själv med att om och om igen tänka: ”Men så mycket han magrat sedan han spelade Tommy Shelby i Peaky Blinders, och vilken dålig hållning han fått”.

Andersson är förstås inte i skick och stånd att göra någon som helst bedömning av hur trovärdig Nolans skildring är, och menar därför att:

”Oppenheimer blev aldrig någon krigshjälte. Han led snarare av samvetskval … Det gillade inte de amerikanska höjdarna och tog till hans tidigare kopplingar till det amerikanska kommunistpartiet som ursäkt för att begränsa hans inflytande”.

Och visst, utgår man från Nolans film är det korrekt. Men hur var det i verkligheten?

Tillsammans med Enrico Fermi, Arthur H. Compton, och Ernest O. Lawrence ingick Oppenheimer i det råd av vetenskapsmän som skulle vägleda den kommitté som i sin tur skulle ge president Truman vägledning om hur atombomber skulle användas.

Så här skrev Oppenheimer och hans tre kollegor i ett PM:

”Vi kan inte föreslå någon teknisk demonstration som har möjlighet att få slut på kriget, vi ser inget acceptabelt alternativ till en direkt militär användning”.

Det de fyra vetenskapsmännen syftar på med ”teknisk demonstration” är den ståndpunkt som en del av deras kollegor hade framfört; de hävdade att man borde nöja sig med att spränga bomben på en obefolkad plats och välja den så att den japanska regeringen skulle kunna observera vad som skedde och förstå att det bara var att ge upp.

Men det var uppenbarligen ingen lösning för Oppenheimer, han ville att bomben skulle användas militärt. Budskapet i hans och kollegornas PM kan sammanfattas som: ”Seså, kom igen nu. Släpp den i skallen på japsen”.

Rekommendationen skickades 16 juni 1945.

6 augusti släpptes en atombomb över Hiroshima och 9 augusti en över Nagasaki.

Fler måste dödas

Ingenting i Oppenheimers gärning som organisatorisk ledare för vetenskapsmännen i projektet tyder på samvetskval, tvärtom gav han uttryck för en påtaglig blodtörst.

Under arbetet med att skapa atombomben tyckte Enrico Fermi att han fått en briljant idé – fanns det inte snabbare och effektivare sätt att använda radioaktiva material som vapen än att göra en bomb? Ämnena var ju dödligt farliga. Varför inte använda radioaktiva ämnen för att förgifta det tyska folkets mat och vattendrag? Edward Teller gick igång på idén och började skissa på planer för hur man skulle använda strontium-90.

Men när förslaget hamnade på Oppenheimers bord förpassade han det till papperskorgen. Orsak? Han ansåg att det var för komplicerat och osäkert, och förklarade:

”Vi ska inte försöka genomföra denna plan om vi inte kan förgifta tillräckligt med mat för att ta död på en halv miljon människor”.

Det kunde ingen garantera, och det blev inget av med Fermi-Teller-förslaget.

Nolan och andra – inte minst Oppenheimer själv – har gjort stor sak av att Oppenheimer vid den första provsprängningen citerade Bhagavad Gita: ”Jag har blivit Döden, världarnas förgörare”.

Den myt som skapats är att han sade det med skräckslaget tonfall – vilket då ska bevisa hur plågad och själsfin han var.

Men andra som var med vid provsprängningen hävdar att det förvisso är sant att Oppenheimer uttalade de orden – och direkt efteråt tog några rejäla glädjeskutt.

Alltså, Oppenheimer visste mycket väl vad han höll på med, och hade inga som helst problem med följderna.

Men hur var det då med det som hände på 1950-talet? Oppenheimer trängs undan, får inget att säga till om när det gäller utvecklingen av atom- och vätebomber, han förlorar sin tillgång till hemlig information och granskas för sitt samröre med kommunister.

De som beundrar Oppenheimer – och dit hör definitivt Nolan – ser det som som sker som en följd av Oppenheimers samvetsbetänkligheter. Han sägs ha fruktat kärnvapenkrig, och ville se regleringar och kontroll av bomberna – i alla länder.

Men är det hela sanningen?

Vill bli kvar i maktens centrum

I Manhattanprojektet för att få fram en atombomb samverkade den amerikanska staten, regeringen och militären med forskare och vapenindustrin.

När bomben var framställd ville Oppenheimer ha kvar den ledande ställning han haft under själva tillkomsten – en tid då han kunde vifta med handen och få vilka resurser han ville.

Nu ville han ha ett ord med i laget om hur atombomber skulle användas efter andra världskrigets slut – och få vara med och bestämma.

Hans försök att spela ut vad han tror är ett trumfkort är att hävda att bara han, och några få andra vetenskapsmän, förstår hur farliga atombomber är, och hur farliga de kan komma att bli – därför bör Oppenheimer få fortsätta att ha en ledande roll i det amerikanska kärnvapenprogrammet.

Genom uppvaktningar, föredrag, intervjuer och upprop försöker Oppenheimer mobilisera stöd för sin sak – men framförallt för sin person.

Vad han inte fattar är att politikerna, militären och vapenindustrin inte ser någon fara med att kärnvapnen blir fler och effektivare, och om en tidigare uppburen vetenskapsmän vill styra utvecklandet med hänvisning till att han ser djupare och förstår mer än andra – då finns det ingen plats för honom.

Det viktiga för Oppenheimer var att han fick vara kvar i de inre rummen där de stora besluten fattades, och han trodde att han skulle få en sådan plats genom att hänvisa till sin "djupare insikt". Hade säkert gått bättre om han hänvisat till att han avvisat Fermis och Tellers förslag eftersom det skulle döda för få.

I sin recension i DN noterar Mårten Blomkvist just att Nolan framställer Oppenheimer som en person som:

”Oppenheimer är en sökare. Han ser djupare än de som utnyttjar hans arbete. Hjälterollen lockar inte, han oroar sig för vad vidare forskning kan leda till.”

Här ser vi denna films verkliga funktion. Vi lever i en tid då de styrande i västvärlden genomdriver sina beslut med hänvisning till forskning och vetenskap – ni känner igen det manande mantrat: ”Lyssna på vetenskapen! Lita på vetenskapen”.

Med de uppmaningarna berättigas i dag allt från plastpåseskatt till massvaccineringar.

I en sådan tid är det viktigt att mytologisera vetenskapsmannen som en person som inte bara har en större hjärna än vi andra, han har också ett större hjärta.

Då tror de däruppe att vi lättare böjer oss för ”vetenskapen”.

Men det bör vi inte göra, för vetenskapsmännen har i allmänhet själva redan böjt sig vad det militärindustriella eller medicinindustriella komplexet önskar.

Och de ”komplexen” har milt uttryckt inte alltid ditt och mitt bästa för ögonen.

Vi kan utgå från att det kommer fler filmer av det här slaget.

Vem vet, Nolan är kanske i färd med att förbereda inspelningen av en film om Anthony Fauci.

Polisen har inlett en förundersökning om allmänfarlig ödeläggelse, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor samt grovt olaga hot. Räddningstjänsten beskriver detonationen som en ”kraftig explosion”. ”I vissa fall går det inte ens att öppna lägenhetsdörren”, sa Daniel Wikdahl, polisens presstalesperson, till TT.

”Jag har beslutat att jag lämnar det här huset”, säger en av boende i huset till Expressen. Han har bott i huset i trettio år och fått uppleva en mordbrand, en soffa som brann i trapphuset och nu en sprängning. En kvinna som bor nära det drabbade huset sa att ”folk stod på balkongerna och skrek att de inte kom ut.”

En ung kvinna boende i huset berättar att hon inte är särskilt berörd av händelsen. ”Det känns lugnt. Vi bor i Södertälje, liksom. Sånt här händer hela tiden.”

”Vi är mycket glada över att slutföra förvärvet av Vice, och vi är glada över att kunna bygga vidare på prestationerna från ett av de mest ikoniska varumärkena inom nyheter och underhållning”, sa Vice och Fortress i ett gemensamt uttalande under måndagen, enligt New York Post. ”Med ett starkt ledningsteam på plats är Vice väl positionerat för att […] skapa värde.”

”Detta markerar starten på ett spännande nytt kapitel för Vice” sa Bruce Dixon och Hozefa Lokhandwala, som delar vd-posten, till media. De efterträdde tidigare i år Nancy Dubuc, som under de senaste fem åren hjälpt till att hantera företagets rykte som en ”giftig” arbetsplats med sexuella trakasserier.

Vice säljs för 3,5 miljarder kronor, att jämföras med en värdering på närmare 60 miljarder kronor 2017, då grundaren Shane Smith innehade vd-posten.

Jinchao Wei, en 22-årig sjöman född i Kina, greps under onsdagen anklagad för spionage och konspiration. Wei kontaktades av en kinesisk underrättelseofficer i samband med att han blev amerikansk medborgare, och tillhandahöll fotografier och videor av fartyget han tjänstgjorde på. Informationen han avslöjade inkluderade tekniska och mekaniska manualer samt detaljer om antalet och utbildningen av marinsoldater under en kommande övning.

I ett separat fall står Wenheng Zhao, 26 år, anklagad för att ha lämnat över känsliga foton och videofilmer från den amerikanska militären till Kina. Informationen omfattar bland annat operativa planer för en amerikansk militärövning i Indiska oceanen/Stilla havet. Enligt åtalet fotograferade Zhao även elektriska diagram och ritningar för ett radarsystem vid en amerikansk militärbas i Okinawa, Japan. I utbyte ska han ha fått 150 000 kronor.

Det är oklart om de två uppvaktades eller betalades av samma kinesiska underrättelseofficer.

Science fiction

Science fiction-litteraturen har en inte så värst lång historia. Vissa vill förvisso låta scifi-traditionen gå tillbaka ända till den äldsta nedtecknade litteraturen – Gilgamesh-eposet, som skapades i Mesopotamien för mer än 4000 år sedan. Där finns nämligen resor till riken bortom vår värld, apokalypsberättelser och strävan efter odödlighet. De ingredienserna finns dock i många myter och sagor sedan tusentals år, och det finns ingen teknologi i eposet som förlänar det någon typisk scifi-känsla. Eposet är härligt att läsa men inte som science fiction.

På den långa, slingrande vägen till vår tid finns det många hållplatser att stanna till vid om man vill finna science fiction-reminiscenser. Flera klassiska indiska hymner och epos innehåller vaga scifi-element. Grekisk-romerska berättelser där till exempel den mytiske uppfinnaren Daidalos förekommer gör det också. En japansk medeltida berättelse handlar om en månflicka som hamnar på jorden. Några scener i Tusen och en natt berättar om resor till andra världar. Filosofen Thomas Mores bok Utopia lägger i en vision fram en perfekt värld. Cyrano de Bergerac återger en resa till månen i sin bok med just titeln Resa till månen och en resa till solen i en annan. Jonathan Swifts Gullivers resor berättar i en del av boken om vetenskapsmännens värld uppe i molnen. I Mary Shelleys brevroman Frankenstein skapas en konstgjord varelse med hjälp av den senaste tekniken.

Många sådana exempel finns, men det är väl först med Jules Verne och HG Wells böcker under andra hälften av 1800-talet som man på allvar kan tala om science fiction, d.v.s. spännande fiktionsberättelser med (trovärdig) vetenskap och teknologi på gränsen till framtiden. Äldre författare än Wells och Verne får väl då kallas föregångare till genren. Men allt det där är en smaksak och hur man vill tänja på begreppen.

Lägger man till fantasygenren till science fiction-genren – de går ibland in i varandra – blir det ännu besvärligare att reda ut genrernas historia. Böcker som Bergeracs Resa till månen brukar tillges genren ”fantastiska berättelser”. Fantasy arbetar gärna med magi, äldre vapen, fantasifulla världar (utan modern teknologi) och ganska mycket melodram i handlingen. Fantastiska berättelser har över huvud fantastiska, overkliga ingredienser som en del av handlingen. Det kan vara Bergeracs bok eller Kafkas novell Förvandlingen där lilla Greger Samsa råkar bli en skalbagge.

Lukianos syriern

Den viktigaste föregångaren till senare tids europeisk science fiction är en man som var på gränsen till europé. Lukianos var troligen av syrisk börd, men han skrev sina verk på grekiska. Han föddes i staden Samosata, som under hans livstid ca 120-180 e.Kr. tillhörde Romarriket. Det låg i dagens Turkiet ungefär på gränsen till norra Levanten, en liten bit från Medelhavets nordöstra hörn.

Långt före Lukianos tid hörde området till det assyriska riket och sedan Perserriket. Efter Alexander den stores erövring av Mellanöstern helleniserades området varmed grekiska blev huvudspråk. Vem vet, kanske hade Lukianos ett stänk grekiskt blod. Ett par århundraden kring Jesu födelse utgjorde området en egen stat, Kommagene, men år 72 e.Kr. blev det slutligen en del av Romarriket.

Oavsett alla härskare menade Lukianos själv att han var syrier, han poängterade själv det, och hans modersmål var en variant av arameiska. Men grekiska var som sagt dåtidens lingua franca, och Lukianos lärde sig det till perfektion. Hans grekiska ordförråd ska ha varit stort som Platons (ca 10000 ord står det i en handbok), en filosofisk storsvamlare av rang. Och hans kunskap om grekisk skönlitteratur, filosofi etc är enastående. Man får väl nästan säga att han var grek.

Lukianos skrev underhållande och lärda berättelser, essäer och dialoger. De flesta har en komisk, satirisk, parodisk udd. Karlen var uppenbarligen humorisk till lynnet med gott humör och kvick tunga. Han driver med hög och låg till höger och vänster. Hans esprit har inspirerat i synnerhet mången fransos på 1600- och 1700-talet, t.ex. Voltaire som älskade att visa det dråpliga hos människor – genom att visa upp henne i dråpliga situationer.

En sann historia

Inte minst är det Lukianos novell En sann historia som har inspirerat många – den första verkliga science fiction-berättelsen, om man nu ska använda den genren på Lukianos novell. Redan titeln får en ju att misstänka att det inte kanske är helt sant och trovärdigt det som står där. Att det hela mest är ett skämt snarare än en hänryckande, spännande berättelse. Att resan i rymden bara är ett sätt att driva med någon!

Grekerna och romarna excellerade i satir, parodi och humoristiska elakheter. Allt med djup och dräpande skarpsinnighet. Mästaren var den athenska komediförfattaren Aristofanes, en stor inspiration för Lukianos, vars elakhet mot härskare, diktare, filosof och vanlig snubbe var lika gemen som lustig. Man parodierade allt, inget slapp undan. Till och med Iliaden, det diktverk som ansågs stå över allt annat, fick sin dos av humoristerna. Korteposet Striden mellan grodor och möss skämtar rejält med den upphöjda stämningen i Iliaden, varmed den krigiska äran dras ned på musnivå. Till och med undertecknad har blivit utskrattad genom Lukianos lilla bok Den narraktige boksamlaren.

Lukianos berättelse En sann historia parodierar framför allt äventyrs- och reseromaner. Men även etnografiska studier, upphöjda epos som Odysséen och Argonautica, filosofiska utläggningar med mera får sin dos av Lukianos slev. Äventyrliga berättelser där huvudpersonerna råkar flaxa runt i hela den kända världen och lite bortom var väldigt populära. De mest fantastiska saker kunde hända och de mest fantastiska varelser förekomma. Känns det igen? Just det, i vår tids science fiction och fantasy. Något av det roligaste när man läser Lukianos novell är att han så att säga i förväg parodierar all senare science fiction. Ta alla bisarra händelser och varelser i Star wars. På sätt och vis finns de alla med redan i Lukianos bok, bara det att han gör sig lustig över knaseriet, alltmedan det är seriöst i Star wars som vill berätta en spännande och seriös historia.

(Avslutande delen om Lukianos publiceras 7 september.)