Ett par timmar om dagen. Så mycket umgås vi med våra barn. Jag läste nyligen en undersökning som visade att 40 procent av svenska föräldrar hinner ägna en till två timmar om dagen till sina egna barn. Det var exakt detta jag flydde ifrån.

Jag bor numera i Portugal. Tanken på att leva enklare, varmare, billigare och få mer tid för familjen förde mig hit. Jag jobbar och stressar mindre, och har istället blivit rik på tid.

Jag ville även få tid att lyfta blicken i en värld full av galenskap. För vem har tid för omvärldsanalys när man knappt hinner se sina barn? Mainstreammedia matar ut sina agendor, mer eller mindre pådrivet av politiker eller inflytelserika bolag. Ofta är det inlindat i gröna blad och goda värdegrunder. Allt medan medborgaren triangulerar mellan skola, jobb och hem. Det enklaste och bekvämaste sättet att förhålla sig till allt, är att låta sig sondmatas med det rådande narrativet. Men vem har skapat narrativet?

Att lägga ihop pusselbitar, är mitt sätt att skapa min egen bild. Att insupa information från olika källor, ta ett steg tillbaka, reflektera, jobba lite på gården och diskutera med andra. Det är inte lätt. Det räcker att sätta sig in i hur globala organisationer finansieras av en illaluktande smet av stat och näringsliv. Lägg till nyhetsbolagens, och de så kallade ”factcheckbolagens”, ägarkonstellation, och du kan börja ana hur sanningsministeriet censurerar nyhetsflödet till en trång korridor. Tar man minsta steg utanför, väntar lynchmobbarna med hot och censur.

Jag tackar min karriär att jag inte följer lämmeltåget. När jag klev in i motorsportsporten var jag ung, körsugen och godtrogen. Nu, några decennier senare, kan jag se tillbaka på en hård men nyttig resa där jag umgåtts med såväl flaggvinkande funktionärer som inflytelserika miljardärer. Spektrat av människor har varit brett och sträckt sig över alla samhällsklasser. Ju högre tävlingsnivå och mer pengar, desto fler människor har fastnat i mitt granskande filter. Jag har på nära håll sett, och förbluffats över, vad jakten på pengar och makt kan göra med människor. Jag har stött på narcissister och psykopater, och även om de inte varit så många har jag sett deras konst att manipulera. Självklart finns de bland våra makthavare, kanske framför allt där. Människor med stort maktbegär söker sig naturligt till beslutsfattande positioner, och därför har jag blivit cynisk när näringsliv och politik smetas ihop till en gegga av nepotism.

”Vad fan, de vill ju inte att vi ska köra bil!” utbrast jag där jag stod och skyfflade grus hemma på gården. Häromdagen röstade EU igenom ett förbud mot nyförsäljning av fossildrivna bilar från år 2035. Jag mindes Jordan B. Petersons tweet: ”Two ways of identifying totalitarians: (1) they hate comedians; (2) they disapprove of the private automobile. Nothing shouts freedom like a car.”

Frihetssymbol

De totalitära maktstrukturerna har alltmer kommit upp till ytan, i takt med ökad spridning av alternativa narrativ.

Peterson har helt rätt i att bilen är en stark autonomisk frihetssymbol, och min konspiratioriska del av hjärnan kan inte låta bli att tänka att EU:s beslut inte bara handlar om koldioxid. Bilar ger människor värdefull självständighet. Man kan på egen hand upptäcka vad som finns i andra städer, länder, kontinenter. Bilar vidgar perspektiven och ger människor frihet, men istället anklagas bilisten för att vara självisk. Rätta dig i ledet kamrat. Åk kollektivt. Har du varit duktig med koldioxidpoängen så kanske du får flyga också.

Tar man ett steg tillbaka så ser man en tydlig sårbarhet. Det kan räcka med en ny pandemi eller ett växande klimathot, för att motivera undantagstillstånd och inlåsning i hemmet. Att vara beroende av andra är inte tryggt, det är mycket förgängligt och förminskande.

Nu är det alltså bensin- och dieselbilar i fokus. Jag kan inte se hur omställningen till eldrift kan vara praktisk genomförbar på så kort tid. Det finns många akilleshälar vi behöver komma tillrätta med först. Infrastruktur, arbetsförhållanden i gruvor, återvinning av batterier, brandsäkerhet, bara för att nämna några saker. Och för att inte tala om energibristen. Idag produceras 30 procent av EU:s el med hjälp av fossila bränslen. 30 procent! Vare sig man är för vindkraft eller kärnkraft, är det inget som kan trollas fram ur hatten på kort tid. Nej, det jag ser, är att bilen riskerar bli en få förunnad tillgång i framtiden. Vi kommer bli mindre rörliga, mindre självständiga, och därmed mindre fria.

Bilen provocerar makten

Att skapa rädsla är ett effektivt sätt att styra människor, vilket är viktigt att ha i åtanke när man lägger sina pusselbitar. FN:s president Guterres piskar upp stämningen med uttal som ”world is on highway to climate hell”, medan det finns andra som hävdar raka motsatsen. Kan verkligen spannet vara så brett?! I Frankrike tvingar Macron franska biltillverkare att marknadsföringen ska göras med något av följande tillägg: "för kortare resor, föredra att gå eller cykla", "tänk på samåkning" eller "använd kollektivtrafik varje dag."

Likt bilderna på sönderrökta lungor på cigarettpaketen, tvingas nu alltså biltillverkarna publicera varningstexter för den ”farliga bilen”. De är även tvungna att lägga till hashtagen #SeDéplacerMoinsPolluer, som betyder något i stil med ”positionera dig för ett mindre förorenande sätt." Alla företag som inte följer detta måste betala 50 000 euro. Bilen är uppenbart provocerande för makthavare, och jag ser ett subtilt krig mot bilen, dolt bakom godhetssignalering. Är det verkligen ”for the better good”, eller leder detta till minskad frihet och säkerhet?

Samtidigt som narrativet basuneras ut, flyger tusentals politiker och multimiljardärer i sina (i allra högsta grad fossildrivna) privatjets till klimatmötet i Davos. Där är de globala företagens vinstintressen bara ett ryggdunk, och kanske en hållhake, ifrån politiska beslut. Jag har bara iakttagit korruption och nepotism i mindre skala, när det har handlat om en karriär inom bilkörning. På global nivå handlar det om beslut av en helt annan kaliber — för hela mänskligheten. Men vad är det som säger att människor skulle vara mindre korrupta för det? Kanske kan det till och med vara tvärtom.

Det ska jag fundera på när jag kör barnen till stranden imorgon. Det är sådana frihetshandlingar jag kan ägna mig åt nu för tiden. Än så länge.

Utan en ratt i nävarna är min stubin oftast lång. Med en ratt brinner den av på en tiondels sekund. Få saker kan reta upp mig så mycket som trafikanter som lämnade hjärnan hemma. Men jag är långt ifrån ensam om att gå från svensk till Medelhav när jag kör bil.

Det har gjorts undersökningar på vad som retar svensken allra mest bakom ratten, och här kommer de tio vanligaste irritationsmomenten:

1. Blinkersförnekarna

   I rondeller ser vi dem ofta. Har man tur placerar de sig åtminstone rätt, har man otur far de runt likt en tokig rondellhund som ställer en älg. Plötsligt kastar de sig ut i avfarten utan förvarning, och lämnar tvärnitande bilar i periferin. Det sägs att så många som 40 procent inte använder blinkers när de ändrar färdriktning. Man kan tycka att det inte är så svårt, att knycka till en spak med vänsternäven. Kanske just därför som blinkersförnekarna är några av de som irriterar oss allra mest.

2. Rövslickarna

Jag vet inget värre än bilar som ligger och nosar i häcken. Som jobbiga hundar. Ni vet de som envist ska lukta folk i skrevet, som aldrig ger sig. Som följer efter, flåsar, flämtar, envisas. Varje gång jag ser en bil närma sig i backspegeln ökar pulsen. Snart är jag en tvärnit från en wiplashskada. Jag duttar på bromsen för att markera med bromsljusen. Det händer inget. Jag duttar igen och igen, och till slut ser bilen ut som en thailändsk ljusslinga. Jag börjar fantisera om James Bonds Aston Martin DB5. Ni vet den med katapultstolen. Jag önskar att jag bara kunde trycka på knappen och skjuta ut mig från dårskapen.

3. Skärmknarkarna

Vi är dåliga på att ha långtråkigt. Tummen scrollar för att uppdatera Facebookflödet, och dopaminet kickar in så fort vi får en notis på mobilen. Ett nytt mail, en kul film från en polare. Vi har blivit vana vid kontinuerliga kickar under dagarna. Vi ser effekterna hos vingliga bilister som åker mellan filerna och lastbilar som rör sig mot dig under omkörningar. Du tittar till i hytten, och ser föraren sitta och glo i en skärm. Enligt en undersökning från If sms:ar en av fyra förare medan de kör, lika många väljer musik på mobilen. Samma undersökning visar att en av fem tror att man får titta på film medan man kör bil(?!) Vi dras alltmer in i skärmarnas och de snabba kickarnas värld, och detta tror jag kommer bli ett växande problem. Vi kan inte trycka på autopilotknappen, inte än i alla fall.

4. Kamikazegångarna

Lagändringen om väjningsplikt vid obevakade övergångsställen trädde i kraft år 2000. Det har saknas tillräckligt med statistik för att dra slutsats om lagens effektivitet, och det sker fortfarande många olyckor vid övergångsställen. Många fotgängare litar blint på att medtrafikanterna ska stanna, och de går med stora John Cleese-kliv rakt ut i trafiken utan att söka kontakt med bilarna. Jag säger som en klok farbror sa till mig en gång. ”Utgå från att alla i trafiken är dumma i huvudet, och känn dig glad och överraskad varje gång motsatsen bevisas”.

5. Fartfobikerna

Det är inte bara förare med gubbkepsar och papiljotter man ser krypa fram i 50 km/h på 90-väg. Många tycker det är obehagligt att köra fort, och visst är det så att farten dödar, såsom man fått lära sig ända sedan trafikskolan. Men även snigelfart dödar. Det är dock inte utan att jag får kluvna känslor när jag ser en liten söt tant puttra fram på vägen, med en kö på 5-10 bilar. Tänk vad härligt att kunna få behålla sin frihet så länge man kan i livet, och att ta sig vart man vill. Tråkigt nog kan trots allt för låga hastigheter skapa väldigt farliga omkörningar och påkörningar.

6. Narcissistcyklisterna

Man slås av budskapet ”Vi betalar också vägskatt!” när man plötsligt hinner ikapp klungan med tre cyklisters bredd. Rumporna vickar käckt i takt med kadensen, och det kikas sällan över axeln för att se den långa bilkö man skapat. Jag blir glad av att se folk röra på sig, och jag har själv avnjutit många mil på landsvägscykel. Men, jag önskar att fler kunde vara lite bjussiga och inte breda ut sig som ett spandexbeklätt lämmeltåg mitt på vägen.

7. Juckgasarna

Du blir omkörd av en bilist, som strax därefter bestämmer sig för att hålla samma hastighet som dig. Efter en stund kör den långsammare. Du förbereder för omkörning, men då ökar föraren farten. Och så håller det på. Gasa, släppa, gasa, släppa. Här handlar det om att ta sig förbi snabbare än Blixten Mcqueen, innan såväl bränsle som tålamod sinar.

8. Omkörningsoptimister

Ibland ser man så galna omkörningar att man tror föraren har tvångstankar. Speciellt när det handlar omkörningar över blinda krön. Här har jag själv sett några stycken där hjärtat fastnat i halsgropen och jag knappt vågat titta. Som tur är, är de inte så vanliga. Vanligast förekommande är folk som tröttnat på bilköer, bränner ut i vänsterfilen och drar förbi medan mötande bilar snällt får maka på sig. För att inte min stubin ska brinna av, föreställer jag mig att det är en kirurg som är sen till jobbet, eller att någon föder tvillingar i baksätet.

9. Vänsterfilsflanören

Kan man inte bygga en helt egen bussfil, får man belägra vänsterfilen. Många gånger har jag sakta kört förbi dem på högersidan, medan jag blängt in i sidorutan med min suraste kärringmin. Flyttar de på sig skäms jag – jag gillar ju inte överförmynderi. Flyttar de sig inte, försvinner all skam ur kroppen och jag blir trafikpolis 2.0.

10. Uppdykaren

Ni vet de som kommer från ingenstans. De som inte planerat sin körning så väl. PANG så dyker de upp i korsningen med en tvärbromsning, uppspända hökögon och kastar huvudet snabbt till höger och vänster. Men de behöver egentligen inte se sig om, eftersom alla redan har stannat. I chock. Uppdykaren har oftast koll på situationen, men har ingen som helst tanke på att visa det för någon annan. Här bekänner jag faktiskt min egen olydnad. Jag är uppvuxen med tidseffektiv körning, men glömmer ibland att jag inte behöver hålla på med det i vanlig trafik. Jag har högst förbrukning av bromsbelägg och däck i familjen, och fäller gärna dryga kommentarer som ”motorbroms är bara för töntar” när min man anmärker på mitt körbeteende. Fastän jag vet att han egentligen har rätt.

Snart samlas världens bästa rallyförare i Umeå. Japp, Umeå. Värmland har fått ge bort Sveriges största årliga evenemang, Rally Sweden. Tävlingen är en av tretton deltävlingar i rally-VM, och lockar runt 200 000 åskådare! Har du inget för dig 9-12 februari kan jag varmt rekommendera en högoktanig helg. Du kan vara rallynörd, sparsamt intresserad, eller helt oinitierad, det spelar ingen roll. Det finns något för alla, och det är en folkfest utan dess like.

Är du en ovan, alternativt bekväm, rallyåskådare, beger du dig till det färdigdukade smörgåsbordet ”The Red Barn Arena”. Här värms du upp av 30 000 åskådare och kan överblicka den 1,5 km långa publiksträckan på nära håll. Bonus: 40-metershopp och hastigheter på ca 150 km/h. Lättsmält, stämningsfyllt och enkelt.

Vill du ta ett pjäxkliv ut i hetluften, hoppar du på en rallybuss. För dryga 500-lappen får du skjuts ut till tre rallysträckor per dag, och det enda du behöver ha med dig är varma kläder och ett glatt humör. När du stiger av bussen förstår du varför. Skogen har förvandlats till ett festivalområde med påpälsade korvgubbar i snödrivorna och entusiastiska åskådare med Jägermeister i overallfickan. Eldar lyser upp skogen och människor spontandansar i snön (utan myndigheternas medgivande). Allt för att ladda upp inför skogens bilakrobater.

Rally-radion ekar ut tidrapporter och intervjuer i högtalarna. Åskådarna håller koll på klockan. Snart startar sträckan. Alla tystnar och lyssnar, likt jägare i väntan på villebråd. Snart kommer första bilen. Ljudet av ett smattrande responssystem hörs på flera kilometers avstånd – den kommer närmare. Några viker upp mössan för att höra bättre, några bryr sig mer om ölen de tappat i snön. Andra uppnår plötsligt rallyklimax och brister ut i okontrollerade primalvrål. PANG! Som skjuten ur en kanon kommer rallybilen mellan granarna. Föraren vrider upp bilen i ett tio meters uppställ och träffar kurvans apex med centimeterprecision. Snön yr, tiden stannar, folket gapar, snoret rinner. Hur är det möjligt?! När man på nära håll får se hur en fullpreppad rallybil jobbar på isiga vägar, blir man inget annat än djupt hänförd. 400 dubb med 6 mm utstick, fyrhjulsdrift, 400 hästkrafter, turbo och en fjädringsväg upp till knäna åsidosätter nästan naturlagarna.

Om man vill försäkra sig om att föraren verkligen är på riktigt, beger man sig till serviceplatsen. Här kan man på nära håll få se förare och co-drivers kliva ut ur sina bilar för att lämna över maskinen till taggade mekaniker med smattrande muttermaskiner. Att hänga på serviceplatsen är en upplevelse i sig. Bilar med demolerade fronter, läckande kylare och krokiga drivaxlar, hissas upp på pallbockar och räddas av fokuserade och hårt arbetande mekaniker som kastar sig ner i snöslask och olja. Här är det lika mycket tävling som ute i skogen, allt går på tid.

Vill du maxa rallyupplevelsen ger du dig ut på egen hand. Ta bilen och se till att du har med dig skyffel, bogserlina och lite sand i bagaget, så du inte får lida av eventuella fulparkeringar. Preppa för en helhelg genom att läsa på om rallyt och förbered med kartor och program. Ladda mobilen full så att du kan uppdateras via rallyradion, och ta med dig go’fika. Detta alternativet brukar jag välja, med mål att se så många sträckor som möjligt. Mina rallyupplevelser som åskådare liknar mest forcerad bilorientering. Polaren läser karta och håller koll på klockan, medan jag kör så fort väglaget tillåter. Likt en oktanmissbrukare på jakt efter sitt fix. Fokuserat, och snudd på hetsigt. Vad håller vi på med, är det så jäkla kul att stressa runt i skogen i minusgrader för att se på bilar som far förbi i några sekunder? Ja, det är det.

Historiskt sett har Rally Sweden arrangerats i Värmland, med högkvarter i Karlstad. Det är en del av Värmlands kulturskatt. Jag har både kört och varit åskådare, även anordnat events för taggade åskådare. En värmländsk klassiker var alltid ”Colins Crest”, som är namngivet efter den framlidne rallyföraren Colin Mc Rae. På det kända Colin-krönet, som strax utanför Sunne på sträckan ”Vargåsen”, råder det varje år en längdhoppstävling. Det är prestigefyllt att hoppa långt, men samtidigt riskerar man en knäckt framvagn – och i värsta fall en hård landning utanför vägen. Träffar man kurvorna rätt innan krönet, och vågar trycka hårt på gasen över det blinda krönet, kan man flyga upp till 45 meter (som är det innevarande rekordet av norrmannen Eivind Brynildsen).

Detta och många andra fantastiska minnen gav mig sorg i hjärtat när rallyt 2022 tvingades flytta till Umeå. Men det var oundvikligt. De osäkra väderförhållandena gjorde att varje vinter blev en neurotisk väntan på Kung Bore, och vissa år bestod sträckorna av mer grus än snö. Men organisationen har gjort det bra. Att flytta en hel infrastruktur, hitta funktionärer och att etablera kontakt med markägare, kommuner och trafikverk för att kunna stänga av 30 mil vägar är inte gjort i en handbromsvändning. Eller bara en sådan sak som att man ifjol fick ställa in sträckor i Lycksele på grund av renar som inte kunde flyttas.

Inför årets rally ser förutsättningarna riktigt fina ut, och Umeå med omnejd är dränkt med snö. 52 ekipage från 20 olika länder kommer till start, och fjolårsvinnaren Kalle Rovanperä är en av storfavoriterna. Jag kommer att  följa rallyt från TV:n, och har jag tur kommer sinnena kryddas lite extra med alla fantastiska rallyminnen. Jag vet själv hur det känns att sitta bakom ratten, och kroppen blir alldeles varm när jag tänker på alléer av publik som hejar. Jag minns hur jag i periferin ser viftande armar, fyrverkerier, banderoller och bara underkroppar (det sista kan jag kanske berätta mer om en annan gång). Trots full fokus på vägen och på co-driverns röst, kan man inte annat än att beröras av publikens engagemang. Ända in i märgen, och ända in i rallyhjärtat.

Ni som är på plats; hoppas ni får en alldeles fantastisk rallyfest. Ert stöd ute på sträckorna kommer gå in genom varenda kaross.

https://www.youtube.com/watch?v=dadXp7CCUYM

En stor motorsportsprofil har plötsligt lämnat oss, och alldeles för tidigt. Den 2 januari omkom Ken Block i en skoterolycka, 55 år gammal. Block körde sin snöskoter i en brant sluttning i Mill Hollow, Utah, på måndagseftermiddagen. Skotern välte upp och ned och landade på honom. Han dödförklarades på platsen.

När jag nåddes av nyheten ilade det av obehag i bröstet. Jag kände honom inte, inte alls faktiskt. Även om vi tävlat tillsammans har jag aldrig fått tillfälle att prata med honom. Han var ständigt omgiven av en bisvärm med fans, uppvaktad från alla håll. Och alltid med ett leende på läpparna. Det är så jag minns honom. Alltid glad och tillmötesgående mot sina fans. Alltid snabb. Alltid cool.

”Overkligt” läser jag i många kommentarer om hans död. Många är chockade, ledsna. Stora motorsportsprofiler runtom i världen uttrycker sin sorg, och skriver om vad han betytt för dem och sporten. Få har som Ken Block lyckats nå ut till en hel värld med sin karisma och sina skills bakom ratten. Ken Block var en pionjär, en visionär och ett marknadsföringsgeni. För 15 år sedan lade han ut den första av sina populära  ”Gymkhana-filmer” på Youtube. De har hittills setts av drygt 500 miljoner människor. En sladdorgie som lämnar få oberörda. I filmerna framför han diverse olika oktanstinna bilmonster med millimeterprecision, och helst med bredsidan först. Han  sladdar runt gatorna i Los Angeles med en specialbyggd Mustang, piskar sand i Dubai med en 650 hk rally-Fiesta, och tar sig fram ohämmat på bredsladd mellan spårvagnar i San Fransisco. Som om han vore odödlig. Men det var han inte.

Ken Block marknadsförde inte bara sitt eget varumärke – han tog sig ut till mainstreampubliken och gav hela sporten ett stort och värdefullt språng framåt. Tack vare Ken har hela världen förstått hur kul man han ha, och hur galna konster man kan göra. En bilakrobat med ett genialt sinne för PR.

Få förare var så autentiska som Block, och hans karisma lyste så starkt att han tog sig in i hjärtat hos många – inklusive mig. Block kände väl till sin publik eftersom han såg dem i spegeln varje dag. Tidigare i sin karriär åkte Block snowboard, varefter han startade en snowboardtidning. Han har även åkt skateboard, och grundade då sitt egna skateboard-skomärke (det välkända DC shoes, som senare såldes till Quiksilver). När han började med rally och rallycross startade han varumärket ”Hoonigan” (som passande nog betyder något i stil med ”en person som framför ett fordon på ett aggressivt sätt”). Vem marknadsför inte sitt varumärke på ett mer genuint vis, än när själva grundaren sitter bakom ratten, eller står på skateboarden? Ken lät hans passion styra, och fansen älskade det.

Ken Block hade så mycket mer att ge, och många runtom i världen undrar säkert nu vad hans nästa projekt skulle bli. Det får ingen veta. Det sista inlägget Ken Block gjorde innan hans död, var en bild på hans 16-åriga dotter Lia som just byggt om och stylat sin egna UR-Quattro. Jag tittar på filmerna som de gjort tillsammans, och som berör mig. Alla som känner Ken säger att han sätter familjen framför allt, och stoltheten och värmen när han interagerar med sin dotter lyser tydligt igenom skärmen. Förutom en sörjande motorsportsvärld, lämnar Ken Block framför allt fru och tre barn efter sig.

Live fast, die young. Eller live cold, die old. Ostiga uttryck, men som tycks stämma ibland. Jag kom osökt att tänka på rallyföraren Colin McRae, när jag hörde om Ken Blocks bortgång. McRae dog i en helikopterolycka enbart 37 år gammal, år 2007. Extra tragiskt var att även hans 5-årige son dog i kraschen tillsammans med ett annat barn och hans pappa. McRae och Block är två olika typer av idrottsmän – men som gjort lika stort intryck på mig och många andra. Block kunde konsten att gå viralt med vad han än gjorde. Colin McRae slutade köra rally när Youtube och Facebook uppfanns. Han byggde varumärke på annat sätt; genom att köra som en Gud och vara en skön snubbe. Colin McRae var enligt mig en av de allra mest skickliga och spektakulära rallyförarna i världen. Han gav alltid 100 procent och körde som att han befann sig i ett TV-spel (lustigt nog gjorde han ju det också). Totalt orädd och gränslös, och kunde bemästra en bil som att naturlagarna inte fanns.

Jag har väldigt svårt för att bli starstruck, även på minsta lilla vis. Men då och då dyker det upp idrottsmän med talang, personlighet och det där lilla extra som inte bara gör dem till stjärnor – utan till någonting mer än så. Människor med genuinitet greppar mig hårt. Som älskar det de gör, och som gör det bra. Som inte tror de är Gud och universum själv, utan som behåller sin ödmjukhet och genuinitet. Men vad kommer det sig att många tatuerar in en Ken Block och Colin Mc Rae på axeln, och inte en… Thomas Wassberg? Det handlar också om karisma. Utstrålning och personlighet kan få människor att krafsa sig igenom hjärtväggen och ända in i roten. Oavsett om man är en passionerad bilakrobat med sinne för PR, eller en gränslös världsmästare som ger järnet för att vinna.

Vila i frid Ken Block, och hoppas McRae möter upp dig i himlen med en bredsladd.

Har ni rimmat julskinkan, bakat pepparkakshuset, handlat alla julklappar och fyllt spellistan med julsånger? Hur ni än förberett er för julen, hoppas jag att ni gjort det med njutning och ro.

Själv är jag hyfsat duktig på att inte stressa upp mig, men som den familjepleaser jag är övertänker jag ibland. Är barnen verkligen tillräckligt marinerade med julstämning? Tindrar det tillräckligt i ögonen när de tittar på julgranen? Registrerar deras sinnen doften av hyacinter och nejlikeapelsiner? Ibland kommer jag på mig själv med att trycka upp jul i näsan på dem. Känner du pepparkaksdoften? Det doftar jul, mitt barn, känner du? JUUL!!

Jag är glad att min hysteri stannar här. Att flänga runt och stresshandla julklappar, rulla köttbullar till midnatt och fara runt till släkt och vänner med trötta barn i jultrafiken är inte alls min grej. Jul- och nyår är en av de mest olycksdrabbade trafikhelgerna, och jag är tacksam över att vår familj byggt upp väldigt kravlösa familjetraditioner. Är det halkigt är det skönt att kunna ställa bilen utan att farbrödrar och mostrar sätter grynkorven i halsen. Men för alla är det inte så. Förväntningar, traditionsplikt och längtan efter umgänge, gör att man överväger nyttan framför risken. Då finns det mycket man kan göra för att påverka sin julfärd, och att göra den så säker som möjligt.

För knappt tio år sedan fick jag uppleva jultrafik när det var som värst. Jag körde rallytaxi i Stockholm, mitt under julrushen. Begreppet ”rallytaxi” myntades tillsammans med en PR-byrå jag jobbade med då. Jag arbetade hårt för att få ihop min budget till rallycross-VM, och inte en enda marknadschef hade tid att träffa mig under denna tiden på året. Företagens budgetar skulle fastställas, mailkorgen skulle betas av, samtidigt som det skulle handlas julskinka och julklappar till familjen. Och själv var jag minst lika stressad, fast av andra orsaker. Jag låg ett par miljoner back i min tävlingsbudget – och jag var tvungen att säkra fler sponsorer för att göra min VM-satsning möjlig.

Då kom idén om kampanjen ”Ramonas rallytaxi”. Ostigt så det svider, men det blev fantastiskt lyckat. Vi pangade på med helsidesannonser i kvällstidningarna, där jag erbjöd alla Stockholms stressade marknadschefer och VD:ar skjuts i julrushen. Skjuts mellan möten, eller mitt i julhandeln, det spelade ingen roll. Syftet var att få tid med dessa beslutsfattare, och med gentjänsten att bespara dem tid. Mailkorgen blev full med förfrågningar från företagare och chefer som ville bli skjutsade av en rallyförare. Som grädden på moset lyckades jag knyta värdefulla kontakter och till slut komma till VM.

Jag minns hur jag åkte runt i innerstadstrafiken med kaninpuls och hökblick. Bilar fullastade med granar och paket, förare med uppspärrade ögon och händer på tutorna. För en lantis som jag blev det en intensiv upplevelse. Hänsynslöst roffade de åt sig av trånga luckor och möjligheter. De for zickzack mellan filerna i snömodd och halka. I backspegeln såg jag dessutom alltid någon som låg åt h-vete för nära. Ni som är lika årsrika som jag, minns nog programmet ”Rattmuff” i Nöjesmassakern, och budskapet att ”kramas i trafiken”. Många verkar dock tolka det bokstavligt. Bilister som gnuggar sina stötfångare mot framförvarande bil. Trots ihärdiga bromsljusdemonstrationer verkar de inte fatta. Låt bli min röv! De beter sig som jobbiga hundar, som förföljer dig och vill lukta dig i arslet.

Trafikanter fyllda med krav, stress och förväntningar inför julhelgen. Man ska fram till varje pris, klapparna ska handlas och julen ska bli perfekt. Kanske är det inte så förvånande att de flesta trafikolyckorna sker dagen innan jul? Ekvationen arbete och familj är svår att få ihop, samtidigt som man drömmer om den idylliska julen som alla andra verkar ha på Instagram. Man får tunnelseende och glömmer av att man trots allt sitter ganska oskyddad i sin plåtmaskin. Speciellt när det är halt, och man kanske inte ens har dubbdäck. Bilen är fullastad men julkappar och packning, som vid en krock kan väga flera ton.

Stress blockerar din hjärna, så ta ett par djupa andetag. Påminn dig om vad som är viktigt, och prioritera rätt. Istället för att pressa fram de sista julklappsrimmen, preppa bilen istället. Se främst till att du har bra däck, och att alla vätskor är påfyllda. Reflexvästar är bra att ha i bilen, och gärna snöskyfflar beroende på väder. Lite extra varma kläder i norr. Laddade surfplattor och telefoner, kanske med lite nya roliga filmer/spel så att barnen håller sig nöjda. Se också till att säkra lasten ordentligt. En julklapp i huvudet, eller en lös chiuaua, är ett onödigt sätt att få skallskador på.

Tresekunders-regeln

När bilen är preppad, är det allra viktigaste att komma iväg utan stress. Försök åk i god tid. En lugn och fokuserad förare som inte har bråttom, och som anpassar fart efter väglag, är den bästa föraren. Upphinnandeolyckor är en väldigt stor del av olyckorna under jul och nyår, så tänk på att hålla gott om avstånd till framförvarande bil. Tre-sekundersregeln är ett bra riktmärke, räkna så att du har cirka tre sekunders avstånd till framförvarande bil. Då finns marginal till både reaktionstid, samt variation i bromssträckor.

Spricker planeringen; sänk ambitionsnivån. Låt det ta den tid det tar. Julmaten kan värmas när ni kommer fram, och tomten hinner säkert vänta. Ingen får en perfekt jul ändå, inte ens de på Instagram. Bakom de mest putsade ytor gömmer sig ofta det största kaoset. Därför är det helt okej med skit i hörnen, spruckna scheman och bortglömda julblommor till farmor. Slappna av, för att hjärnan skapar sällan minnen under stress. Och det är väl ändå det som är grejen med julen? Närvaro, lugn och glädje. Och fina minnen.

God jul allihop, och kör försiktigt!

Väljer man bil beroende av kön? Efter många år i bilbranschen har jag sett tydliga skillnader på hur män och kvinnor resonerar om bilar, och hur prioriteringarna ser ut vid bilköp. Jag tror att valet av bil sitter djupt rotat i vår biologi, vilket gör det lite extra intressant.

För ett tag sedan skulle jag och min man köpa bil, och varje kväll när barnen somnat låg vi med varsin mobil och pepprade varandra med länkar till diverse bilannonser. Skillnaden var tydlig. Jag valde praktiska bilar med stora bagageutrymmen, som såg stora och säkra ut. Ofta var de på gränsen till fula, men det kändes sekundärt. Min man fastnade enbart  för bilar med snygga former, feta fälgar och kaxiga fronter.

Ska du ha ett jäkla kuttersmycke, eller en bil? utbrast jag efter att min man hade skickat den tionde Mercedes-coupén. Jag förnekade inte att den var vacker, men det smickrande utseendet överskuggades av ångest. Jag sår intryckta barn i ett trångt baksäte. Jag såg geggiga stövelavtryck när barnen pressar benen mot stolsryggarna. Jag såg kladdiga klubbor kastas, och uppretade föräldrar med kaninpuls. Vi skulle behöva stanna på en rastplats varje gång barnen ville ha en majskaka, och varje bilresa skulle innebära ett neurotiskt gnuggande med tvättlappar. Vi skulle behöva parkera längst bort från affären för att undvika rädslan för dörrslag – för att inte tala om skräckscenariot med rasande barn som kastar skateboardar på motorhuven. För mig är det viktigt med en bra stämning, att alla ska vara glada. Jag sopar gladeligen mattan för att skapa ett lyckligt familjeliv. Jag har hellre en ful familjebil med lite skavanker, men som bidrar till ett praktiskt, tryggt och avslappnat liv utan onödigt bråk och ångest. Typiskt kvinnligt? Ja, jag tror det.

Det har gjorts undersökningar på hur vi väljer bil beroende på kön. Kvinnor föredrar bensinsnåla bilar som ska vara säkra att ha barnen i, med bagageutrymme plats för barnvagn och matvaror. Praktiskt och användbart. Män däremot föredrar snabba bilar med många hästkrafter, bilar som sticker ut ur mängden och som gärna låter lite extra. Jag tror till och med att bilar med snygga kurvor och former stimulerar belöningssystemet, på liknande sätt som en attraktiv kvinna.

Jag jobbade en gång som kundmottagare på Lamborghini i Stockholm. En gottebutik full med muskelbilar som speglar prestanda och yta, framför praktisk funktion. De flesta kunder var män. Några kom dit för att bara titta, smeka, provsitta och drömma, medan några hade plånbok för att köpa. Vad alla hade gemensamt var ett passionerat intresse för bilen. När de fönstertittat en stund, trampade de in genom entrén tillsammans med sin testosteronfyllda aura. Pupillrarna var stora och ögonen flackade mellan bilarna. Det gav mig förnimmelser från ungdomens helger ute på nattklubbarna. Uppiffade tjejer vart man än såg, och män med ögon som förvirrades av det vackra utbudet på dansgolvet.

Jag lyssnade på en intressant föreläsning av psykiatrikern Jordan B Peterson, som också är intresserad av bilar. ”Varför har bilarna utrustats med två strålkastare och inte tre?” nämner han som exempel. Bilar har ansikten, och designers är väl medvetna om det. Två strålkastare liknar två ögon som tittar på dig. Är de dessutom inramade med en kaxig front, ökar det aktiviteten i belöningssystem och bjuder in till vidare kontakt. Kombinera detta med sexiga kurvor och ett välputsat yttre, och varför inte en schysst nybilsdoft i kupén? Vinner man sin drömbils gunst kan man visserligen inte så sin vildhavre i avgasröret (eller?), men det ger dig kontinuerliga dopaminkickar och kanske även ett kuttersmycke att visa upp.

Även kvinnor attraheras av snygga bilar och attraktiva ”bilansikten”. Bland mina tävlingsbilar tyckte jag att min Supercar-Scirocco var klart snyggast. Kattlika ögon som inramades av en kaxig front, och med en uppkäftig svart kaross som förenades med ett smickrande kjolpaket. Men för mig är det mest en bonus om bilen är snygg – det är ingen avgörande faktor vid bilval. Och så verkar det vara för de flesta andra kvinnor.

Så hur gick slaget om familjebil? Jag vann. Det blev en ganska anskrämlig men praktisk Citroën C5 med luftfjädring. Min man beklagar sig regelbundet över hur tråkig och ful den är, men hans bitterhet övervägs av den avslappnade attityden när han langar majskakor till baksätet. Och jag känner mig väldigt nöjd när jag får plats med såväl sparkcyklar som matkassar i bagageutrymmet, och vi tar oss fram komfortabelt och säkert. En bil som känns praktisk och trygg – precis som en bra partner. Jag har nämligen lärt mig med åren, att efter några åk spelar utseendet inte någon större roll.

Jag reste nyss till Sverige från Portugal. Från 20 plusgrader, till snöklädda, vackra landskap. Vitklädda maffiga granar, snöknak under skorna, vita skogsharar skuttandes på åkrarna och domherrar som pickar frön från fågelbordet. Barnen blev alldeles euforiska, och jag myser av kvittrande skratt i pulkabacken, snöbollskrig, tomtespårning i skogen och varm choklad. Sverige kan verkligen vara magiskt vackert på vintern.

När jag slår jag på nyheterna redogörs dock den mörka sidan av det vackra. Snökaos på vägarna, inställd kollektivtrafik, blixthalka, snökanoner och ”svarta döden”. På nyheterna ser jag en frusen polis som står i Järva och berättar om alla olyckor, och hur många trafikanter de stoppat. Många av dem åker med sommardäck, och inte nog med det; blankslitna sådana (!). I min värld låter det sinnessjukt att åka ut i ett snöoväder med däck som till och med är farliga på sommaren. Jag har aldrig sprungit runt i ballerinaskor på en hockeyrink någon gång, men jag tror liknelsen är rimlig.

Att byta däck är ungefär lika roligt som att rengöra avloppet, och det är lätt att skjuta fram det så länge det är plusgrader. Men alla vet att prokrastrinering är som att kissa i byxan. Det är inte lika skönt längre när alla har däckpanik, och verkstaden blir plötsligt fullbokad till januari. Som vanligt slutar det med att man får stå i mörker och slask med stelfrusna fingrar, sparkandes på ett fälgkors medan man förbannar sig själv över att man inte fettade in bultarna i våras. Jag har själv varit där flera gånger.

Byta däck själv eller inte; det allra viktigaste är att se till att du har schyssta vinterdäck i god tid. Jag själv har som vana att beställa nya vinterdäck (om det behövs) redan vid sommardäcksbytet. Då står du aldrig helt handfallen om kylan smäller till. Är det fullbokat på verkstaden kan du alltid byta själv, och vill du inte göra det känner du säkert någon som kan hjälpa dig i utbyte mot ett paket smör – eller annan hårdvaluta.  Men vad du än gör; ge dig för guds skull inte ut i sommardäck i halkan. Det spelar ingen roll hur många säkerhetssystem du har i bilen, det finns inget som räddar dig när fästet är noll.

Feministisk snöröjning?

Odubbat eller dubbat är en omdiskuterad fråga, och jag anser utan tvekan att man ska ha dubbade däck om du bor på en plats med kalla vintrar. Bor man på sydligare breddgrader med plusgrader och på sin höjd modd och slask, kan odubbade vinterdäck vara minst lika bra. Men då är det också viktigt att kunna ställa bilen, ifall det blir en köldknäpp. Jag har kört många däcktester och har själv upplevt skillnaden mellan odubbade och dubbade däck på is – både vad gäller att stoppsträckor och styrförmåga. En enorm skillnad.

Med bra däck, anpassad hastighet, vett innanför pannbenet och behörigt avstånd till framförvarande bil, kommer man långt. Men vägarna behöver givetvis snöröjas också. Jag läser varje år om hur kommunerna drar in på snöröjningsbudgetar, och om hur de ofta överskrids redan efter ett par månader. Den feministiska snöröjningen som var på ropet för  ett antal år sedan blev en förväntad flopp, men det är ännu ett exempel på hur politiker hellre ägnar sig åt godhetssignalering och krafs på ytan – än att stå med båda benen i verkligheten och åtgärda de problem som drabbar de stora samhällsfunktionerna.

Man borde för länge sedan ha lärt sig att Kung Bore ofta kommer och våldgästar, och att han tar oss på sängen år efter år. Hur kan minnet vara så skört? Eller har klimatfundamentalisterna lurat i oss att de kalla vintrarna är förbi?  Folk stoppar huvudet i sanden i oktober och tror att det inte blir någon vinter. Men hoppsan det blev det – i år också.

Det är sorgligt när viktiga samhällsfunktioner slås ut på grund av bristande snöröjning. Kommuninvånarna ska känna trygghet i att ambulanser, transporter och kollektivtrafik ska kunna ta sig fram oavsett väderlek, men för att kunna garantera det krävs mycket bättre beredskap. Och det kostar mycket pengar. Snöröjningen i de flesta kommuner är upphandlade av olika entrepenörer, och det är dyrt att ha full beredskap med jourer, lastbilar och plogar. Speciellt under de delar av säsongen då kraftiga snöfall är en eventualitet. Är ovädret framme just då, kan det dock bli väldigt sårbart. I glesbygdskommuner har man ofta avtal om extrasnöröjning med privatpersoner som äger egna traktorer och lastbilar. Andelen privatpersoner med traktor är dock väldigt låg i storstäder, så här skulle man behöva hitta alternativa lösningar. Därför skulle till exempel en kostnadseffektiv och flexibel beredskapspool vara på sin plats.

I Stockholm hade man förr i tiden något som kallades snösvängen. Trafikkontoret hade beredskapslager med både snöplogar och skyfflar, och efter snöfall köade människor där för att tjäna lite extrapengar. Man attraherade arbetslösa, studenter, missbrukare och hemlösa, som fick tillfälligt dagjobb och pengar i hand när de lämnade tillbaka skyffeln. Det lades dock ner, då modellen ansågs ge en dålig arbetstrygghet och långsiktighet, och att man utnyttjade utsatta.

Jag tycker dock att idén om en moderniserad on-demandlösning skulle vara intressant. Lite som en ”Uber för snöröjning”. Att jobba med något så oförutsägbart som väder kräver en arbetsmodell utöver gängse normer, och för att inte krackelera samhällsstrukturer krävs en stor överkapacitet för att ha full beredskap. Eller så får man då och då acceptera att hålla barnen hemma från skolan, hoppas på en förstående arbetsgivare, och försöka att inte få hjärtstopp eller bryta benet just de dagar då ambulansen inte tar sig fram.

”Är det inte tufft att vara ensam kvinna?” Det är en fråga jag fått ofta under min motorsportskarriär.

Jag har ingenting att jämföra med, eftersom jag aldrig varit en man. (Dock identifierar jag mig ibland – som den småbarnsförälder jag är – som en ickebinär och uttorkad disktrasa.)

Visst har det stundtals varit tufft att vara ensam höna i tuppgården. Man måste bevisa att man har där att göra – flera gånger om. Men, många verkar glömma fördelarna man får som kvinna, om man slår igenom. Därför är det viktigt att skinnet på näsan inte flagnar när det är som tuffast. Segerns sötma smakar extra gott när vägen varit krokig. Och min krokiga resa har varit både rolig och lärorik.

Jag har såklart funderat mycket på min egen karriär och varför jag hade så få kvinnliga kollegor. Vissa saker är tydliga. Många tjejer avslutar tyvärr sin karriär i övre tonåren, ofta på grund av den tuffa miljön. Både sorgligt och onödigt, tycker jag. Den machokultur som präglar motorsporten är ganska inbiten, och det är viktigt att lära sig hantera den. Man måste vara stark och säga ifrån när gränsen är nådd, men det är också viktigt med distans. Man kan inte peppra med metoo-hashtags så fort man får en dråplig ”komplimang”. Det kommer dessutom alltid finnas missförstådda rallyproffs som själv aldrig nådde någonstans, och som gärna ropar ”åk hem till spisen” när man misslyckats. Som kvinna har man ögonen på sig eftersom man är en udda fågel, och det är ofta nära till dråplig kritik.

Det råder även en kultur av låga förväntningar på kvinnliga förare. Som när jag gjorde mitt första test med den värmländska motorsportprofilen Per Eklunds supercar. Min sambo stod bredvid Eklund längs banan. I första kurvan ställde jag upp bilen för att få runt den på en sladd, varav Eklund utbrister "ÖJÖJÖJJJJJ, är ho’ lika vilder i säga elle’??" och armbågar sambon i sidan, tillsammans med ett gubbskratt. Visst kan miljön skava och vara tröttsam ibland, så vad är receptet? Min räddning har oftast varit att skratta och rycka på axlarna. Och när skratten står mig upp i halsen, flyttar jag fokus. Jag hittar istället inspiration, gemenskap och energi hos alla de förebilder och inspirationskällor jag har omkring mig. De människor som skaver utgör trots allt en liten procent, även om skavet kan bli till ett sår de stunder skinnet är skört.

När jag tröttnat på plumpa kommentarer om allt från min rumpa till min knullrufsiga hjälmfrisyr, flyttar jag fokus till de män jag har omkring mig, som inte gör någon skillnad. För de är, och har varit, väldigt många. Allt från min pappa, till mekaniker, ingenjörer och sponsorer. Som genuint backat upp mig under min karriär, och som jobbat dag och natt för att jag ska kunna hänge mig åt min passion att köra bil. De män som respektfullt behandlat mig som vilken förare som helst, sett min talang, och gett mig verktyg för att lyckas. Trots att reviret i depån kan kännas ganska inkissat, har jag alltid känt mig välkommen att kliva över gränsen. Det har alltid stått någon och sträckt ut sin oljiga och trygga näve, medan någon halvfull neandertalare står i bakgrunden och ropar ”visa pattarnaaa!”. Jag har alltid haft klippor i teamet. De som knackat mig på hjälmen innan jag kört ut ur depån, tittat mig bestämt i ögonen och påmint mig om det allra viktigaste: ”Jag tror på dig!” Jag har även haft fantastiska kvinnor i min närvaro. Inte minst min co-driver Miriam Walfridsson som jag delat allt och lite till med under många år, och som till 100 procent förstått, drivit på och stöttat.

Under 70-och 80-talet fanns en fransyska som fullkomligen bredsladdade ifrån alla fördomar som fanns (och då fanns betydligt fler). Rallyföraren Michéle Mouton har varit en av de viktigaste inspirationskällorna för mig. ”The Black Vulcano” som hon kallades, tävlade med en Audi Quattro i klassen Grupp B, en klass med tillnärmelsevis monstruösa rallybilar på närmare 400 hästkrafter. Eller som rallylegenden Juha Kankkunen sa: ”WRC är för pojkar. Grupp B är för män”. Han fick dock äta upp det uttalandet, eftersom Michéle åkte ifrån de allra flesta. För mig är hon en legend, och med en inställning som tilltalar mig. Hon gjorde aldrig en stor grej av att hon var kvinna, utan lät resultaten tala för sig själva. Hon var cool, målmedveten, samtidigt som hon behöll sin kvinnlighet. I de stunder jag tvivlat på mig själv, har jag tänkt på Michéle. ”Kan hon, så kan jag också.”

Jag hade nyss köpt en burgare på McDonalds under en stressig resa till ett sponsormöte. Ett utländskt nummer ringde och jag svarade samtidigt som jag tog en stor tugga av burgaren. ”Hello Ramona, this is Michéle Mouton”, hörde jag en röst säga, med en fransk brytning. Det är ju då typiskt att jag ska ha hela käften full med hamburgare när min största idol ringer, tänkte jag. När jag till slut lyckades svara med bultande hjärta, gratulerade Michéle till min vinst i SM-finalen och berättade hur glad hon var över fler kvinnliga förare som gör avstamp i rallyvärlden. Snacka om att det värmde i mitt passionerade rallyhjärta.

Hur individualistisk och självständig man än är som person, kan man ibland behöva stöttning. Någon som visar vägen, någon som hjälper till, eller någon som bara förstår. Någon som inspirerar och är banbrytande. Någon som är modig och vågar avvika från trånga åsiktskorridorer, och som bekräftar dina egna idéer och filosofier. Jag kallar dem för fyrar. Människor som står stadigt förankrade och lyser, även när det känns mörkt. När axlarna blir för tunga, kan det räcka med några telefonsamtal, eller några möten. Eller kanske bara läsa några tweetar. Det finns ganska många där ute. Människor som kan lätta bördan från dina axlar, så du orkar rycka på dem igen, och hitta glädjen i det du gör. Som får dig att fortsätta sträva mot dina mål, och påminna dig om vad som är viktigt. Håll igång elden, håll fast vid din passion och dina principer. Men glöm inte att ta hjälp när elden svalnar till glöd.

https://youtu.be/zQgzLiFUi9Q

Nu smäller det! Nej, jag klarade det, igen. Jag skulle kunna skriva en bokserie om hur många gånger det har varit nära att gå åt fanders för mig bakom en ratt. Eftersom jag tävlat i olika typer av fordon sedan jag var tolv år, är det inte konstigt. Ett par decennier av tävlande har gett mig så mycket mer än körfärdigheter och adrenalinkickar. Det har gett mig insikt i hur ett ögonblicks verk kan bli livsavgörande – vilket både kan vara fascinerande och skrämmande. Livet och dess njutning, på bekostnad av dess förgänglighet.

När jag fick barn började jag omvärdera mitt risktagande. Plötsligt fick jag ansvar över det mest värdefulla, älskvärda och sköra. Det fick mig att reflektera över den viktiga roll man har som förälder. Den består av att beskydda, men också ge frihet att utforska – utan att överskölja dem med förmaningar och rädsla. Detta är en balans som jag dagligen reflekterar över. Att låta dem leka fritt och leva sig in i fantasins värld, och samtidigt lära dem skärpa sin medvetenhet när det krävs. Att bygga självförtroende, behärska farorna och bli självständiga.

Just nu introducerar jag mina små pojkar till trafikens värld. Hittills har vi mest berört trafikvett inifrån bilkupén – som att använda bältet på rätt sätt och inte leka att man är en slingrande orm i bilstolen. Vi har lärt oss att inte slå varandra i huvudet med ritplattor, kasta bananskal på framrutan, eller plötsligt starta ”fight club” i baksätet. Under barnens första levnadsår har jag och min man mest fokuserat på att få dem att förstå vikten av en lugn miljö i bilen. Att köra bil samtidigt som man ska förhindra urklösta ögon är en miljö som snarare hör hemma i ett dårhus än i en bil.

Insikten om ett ögonblicks verk är något jag alltid bär med mig när jag kör bil. Den obehagliga ilningen i bröstet när framvagnen tappar grepp, eller tankar som övergår i slow-motion medan bilen åker på tvären mellan träden. Att köra bil kan vara det roligaste som finns, men slarvar du med koncentrationen kan det också vara det farligaste som finns. Mobiltelefoner, trötthet och distraktioner i trafiken kan lätt stjäla ditt fokus – för att inte tala om rastlösa barn.

Jag vet inte hur många gånger jag fått stanna bilen på parkeringsfickor för att gå ut och andas, innan jag fått tillbaka en tillräckligt vuxen och sansad hjärna för att pedagogiskt kunna förklara för mina barn: ”Lilla vän, man gallskriker inte helt plötsligt, eller kastar Spindelmannen i huvudet på mamma medan hon kör”. Vi har två olika typer av söner; den yngre, foglige, och den äldre, rebellen. För att rebellen ska lyssna, krävs tydlig information – och ibland av större mått.

All annan typ av information tas emot likt en teflonpanna. Efter att ha skapat en inflation av skarpa tillsägningar, var det dags att göra något mer radikalt. Så jag tog med rebellen i framsätet, spände bältet hårt och gjorde en full ABS-inbromsning i 100 km/tim, samtidigt som jag svängde och stöttade hans lilla huvud mot nackstödet med min ena hand. När vi stannade tittade han på mig med stora ögon och öron. Bilen var inte längre bara en mysig liten fartfarkost med popmusik där man kan bete sig hur som helst. Vi pratade länge och väl om fartens betydelse, vad som kan hända om man tappar koncentrationen, krockar, eller blir påkörd. Jag lyckades nog plantera ett viktigt frö i hans huvud, eftersom bilfärderna efter den dagen varit betydligt lugnare. När det handlar om potentiell fara ska man inte linda in saker i bomull, jag tror snarare det är viktigt för barnen att få en sann bild av verkligheten så snart de är kognitivt redo. Står man tryggt och stadigt som förälder och vägleder dem rätt och ärligt – och ibland krasst – förbereder man dem för det verkliga livet, utan att det ska komma likt en käftsmäll när de blir äldre.

Nu när våra barn (äntligen) fått grundläggande trafikvett, är det dags att introducera dem i trafikens värld utanför bilens kaross. Vår äldsta älskar att åka på cykelturer och den yngsta hänger gärna på med sin lilla sparkcykel. ”Människor är mjuka och bilar är hårda, titta till höger och vänster flera gånger, cykla längs kanten”, och så vidare. Vi bor på landet vid en väldigt lugn väg, men även den trafikeras av dårar ibland. Det mest dyrbara jag har ska nu ge sig ut för att träna balans, simultanförmåga, ansvar och trafikvett på en och samma gång. Viktigt för dem, skitjobbigt för en riskmedveten trafikant som mig. Samtidigt som mitt inre går på fullvarv, fokuserar jag på att inge ett utvändigt lugn inför mina barn. ”Vad bra det går, blicken framåt, det klarar du!”, hör jag mig ropa. Men inombords vill jag bara skrika ”biljävel!” och sparka in karossen på den passerande bilen som kör alldeles för nära mina älskade barn.

Små porslinskroppar på var sin cykel. Det linblonda håret fladdrar under hjälmen. Kinderna är spända som blänkande små äpplen med leenden upp till öronen. Titta mamma vad fort jag kan! Jag blir hökmamman som spetsar alla mina sinnen, huvudet far åt alla håll, ögonen flackar, hjärnan riskbedömer och tänker ut A-, B- och C-lösningar. Jag slår ut mina vingar och formar den osynliga säkerhetszon jag vill att mina barn ska ha, men inte vara medvetna om, för att lära sig tänka själva. Vi tränar på att gå över vägen och att se oss omkring. Höger, vänster, och så en gång till. Jag försöker att inte förmana för mycket – dock alltid med en vinges avstånd för att kunna grabba tag i kragen om det så behövs. En gång fick höken grabba tag hårt. Sonen glömde att se sig för, och tog sats för att springa över en trafikerad väg. Jag ryckte tag i hans lilla jacka, hukade mig ner och spände ögonen i honom. ”Pang! Där kunde du dött!” En skärrad liten pojke fick gråten i halsen. Sedan dess ser han sig noggrant för. Livets läxa gör ont en liten stund, men gör dig klokare och starkare.

Jag biter ihop hårt när mina grabbar klättrar, slår volter och åker skateboard. Ibland vill jag blunda och kisa mellan fingrarna när jag tänker på hur illa de kan slå sig. Men jag vet att de måste få utveckla sin motorik, testa gränser, bygga självförtroende, få ut sin energi. Så jag biter mig oftast i tungan istället för att tjatande ropa ”försiktiiigt!” till döva öron. Men trafiken är fasen ingen lek, och här väljer jag att vara dramatisk om det så krävs. Vi föräldrar är ytterst ansvariga för det ögonblicks verk som kan utgöra livets knivskarpa gräns. Förbereder vi dem med båda fötterna i verkligheten kan vi sakta men säkert släppa taget – allt eftersom riskmedvetenhet och ansvar biter sig fast i den lilla trafikantens ryggmärg.

För ett tag sedan fick jag äran att ge mina omdömen i tävlingen Skaraborgs snyggaste epa. Jag blev berörd av att se hur västgötaslättens ungdomar lagt tid, kärlek och själ i sina A-traktorer – och hur många som genomfört sina projekt tillsammans med kompisar, sin pappa, eller farförälder.

Där går de tillsammans, kliar sig i skallen, tar en limpmacka och löser problem ihop. Slipar rost och kapar tak, letar delar och monterar kjolpaket. Blir lite småförbannade på varandra, men löser sina gräl i takt med att den nya baslådan monteras. Ett fantastiskt sätt att bygga relationer, utveckla sin händighet, skapa, lära sig lösa problem… ja, allt mellan himmel och jord.

Jag blev nostalgisk när jag tittade på alla deltagare, och mindes samtidigt min egen ungdom. Jag minns när jag tittade ut genom klassrumsfönstret i högstadiet. Killarna i 9:an parkerade sina välputsade epatraktorer, sparkade på däcken och beundrade sina verk. Tjejerna flockades, och hade de tur fick de skjuts hem från skolan, eller från discot på kvällen. Andra tjejer tyckte det var bonnigt med epatraktorer och drogs istället till killar med välstrukna kragar, tillrättalagda över sina Aqua Limone-tröjor. Jag tillhörde dem som såg epaförarna som coola, händiga och rejäla bonngrabbar. Pappa hade nämligen i tidig ålder förklarat för mig att jag skulle gifta mig med den bonde som hade störst gödselstad. Ju mer skit, desto mer lysande framtid helt enkelt. (Storleken på gödselstaden hade för övrigt inte sällan ett samband med bondgrabbens skick på epan.)

Förr var det mest ungdomar på landsbygden som hade epatraktor, för att lättare kunna ta sig till skola och aktiviteter. Numer har det även blivit ett populärt fordon för tonåringar i tätorter, och andelen A-traktorer har fördubblats de senaste fem åren. Man läser därmed också om de ökade antal olyckor med epatraktorer inblandade, och det skär hårt i hjärtat varje gång man läser om unga människor som förolyckas helt i onödan. Bara för en dryg vecka sedan dog två epaburna ungdomar efter att ha frontalkrockat med en lastbil i Västergötland.

När epatraktorn infördes på 40-talet var tanken att den skulle användas som dragfordon för att transportera livsmedel från landsbygden till större orter. Det är uppenbart att grundidén med epatraktorer är överspelad, och att man behöver se över regler som står i relation till hur epatraktorerna används i dag.

År 2020 öppnades möjligheterna till att bygga om vanliga personbilar till A-traktorer, vilket gjort att man nu ser både ombyggda Porsche och Mercedes med varningstrianglar i bak. Jag har flera gånger fått bromsa hårt för epatraktorer som jag först trott varit vanliga personbilar. LGF-skylten kan vara svår att se under skumma kvällar – och de nya eporna är lätt att förväxla med en vanlig personbil. Plötsligt kommer man ikapp en bil som kör i 30 km/tim när man själv flåsar på i 100. Köbildningen och konsekvenser av farliga omkörningar också ett riskmoment, även om jag ser risken för upphinnandeolyckor som större.

Då det blivit lättare att bygga om moderna bilar, har det också blivit betydligt enklare att elektroniskt manipulera hastigheten genom exempelvis ett knapptryck på en fjärrkontroll. Därmed har det blivit enklare att kunna komma undan med det – såtillvida att polisen inte tar föraren på bar gärning. Därför tycker jag att epatraktorerna har fått utvecklas i en farligt bortglömd periferi, långt ifrån anpassning till den nya trafikmiljön och de nya regelverken. Att färdas utan bälte (epatraktorer har inget bälteskrav) med två passagerare, och på vintern utan vinterdäck (nepp, inget krav på vinterdäck heller), och med ett knapptryck kunna gasa upp i samma hastighet som en vanlig bil, tycker jag är uppåt väggarna.

Alla har vi varit unga, och hur mycket vett än våra föräldrar försöker tuta i oss, så tar det länge innan medvetenheten om livets förgänglighet utvecklas till fullo (om det ens någonsin gör det). Innan 18-årsåldern trodde jag själv att jag var på gränsen till odödlig, och jag minns även argument som ”om jag kör utan bälte och med öppna sidorutor, räddas jag genom att jag flyger ut genom rutan vid en rullning”. Riskmedvetenheten kunde ungefär liknas vid en lämmels. Hade jag själv inte släppts loss på en motorbana och fått gasa av mig under hyfsat säkra omständigheter, hade jag sannolikt själv varit den som åkt runt obältad och fultrimmad.

Jag blir ledsen när jag hör det gapas om epaförbud, då det skulle ta bort en vital frihets-, fritids- och självständighetsfaktor för ungdomar. Ta istället fram en vettig LGF-skylt med diodbelysning, så A-traktorerna slipper överraska oss. Inför krav på bälte och vinterdäck, höj maxhastigheten till åtminstone 45 km/tim, och ge ungdomarna en ordentlig körkortsutbildning med både teori och praktik. I dag består utbildningen av åtta timmars teori och fyra timmars körning – på en moppe…

Fjärilarna fladdrar i magen. Jag drar åt sexpunktsbältet igen och väntar på att bli framvinkad till startplattan. Karossen vibrerar av tomgången. Jag känner en svag doft av högoktanigt bränsle i kupén. Min mekaniker ger tummen upp – allt är ok. Kroppen är full av självförtroende, som den ska vara inför ett heat. När man känner sig kapabel att vinna över naturlagarna – då är man redo för start.

Funktionären vinkar fram mig till startlinjen. Jag varvar, gör en provstart och rensar däcken. Väl framme vid linjen stirrar jag in i ett par spänstiga skinkor. Jag reflekterar över vad mina manliga konkurrenter tänker på nu – startlampan eller grid girlsen? Jag fnissar lite lätt för mig själv. Okej Ramona, fokus. Tre djupa andetag. Distraherande tankar försvinner likt moln på himlen, och kvar finns bara här och nu. Innesluten i min integralhjälm, fastspänd utan ett millimeters glapp formas jag till ett med bilen. Pulsen ökar. Likt bombens epicentrum sitter jag och väntar på den stora explosionen.

Jag ser att start-funktionären förbereder sig. Jag lägger i ettans växel, det smäller till bestämt i dogboxen. Med bestämda steg vandrar funktionären över startplattan och ser till att alla sex förare är redo. Alla gör tummen upp och nickar. Starten går inom några sekunder. Mina ögon väntar på att den röda lampan ska bli grön. Adrenalinet pumpar och jag hör hjärtat pulsera genom hjälmens resonans. Kroppen förbereder sig på både krig och eufori. ”Nu jävlar”, säger jag till mig själv. Kopplingen är i dragläge, jag varvar upp till 6200 rpm, responssystemet smattrar öronbedövande. Snart gäller det, snart smäller det. Röda lampan slocknar – pang! 0–100 på två sekunder. Kroppen går som på autopilot, det finns inte utrymme för tankar. Likt ilskna getingar forcerar alla bilar fram till första kurvan. Karosser nöts och smäller mot varandra. Jag parerar slagen med ratten och fokuserar på kurvan. Det finns inget annat viktigare här och nu, än att vara snabbast och först.

Efter heatet kör jag in i depån. Har det gått bra, möts jag av hurrande mekaniker. Har det gått dåligt, får jag en tröstande kram. Bilen hissas upp, muttermaskinerna smattrar, bilen förbereds för nästa heat. Jag gör en snabb genomgång med min chefsmekaniker innan jag sätter mig ner och analyserar körningen. Vad kan göras bättre till nästa heat, vad ska vi ha för taktik? Min motoringenjör analyserar värden och ställer in nya startvarv. Vill du ha något att äta? Cateringpersonalen ser till att jag är mätt medan mekaniker springer runt med styrstag och buntband. Jag känner ända in i märgen hur alla i laget gör allt för att vi ska lyckas. Det finns inget jag, utan bara vi. Varje person kan vara en felande länk, alla har ett ansvar. Vi ställs inför många problem under tävlingarna, och ofta under hård tidspress. Jag har många minnesbilder av genomsvettiga mekaniker, som bara sekunder innan deadline bränner av ett stort leende med oljig mun, tillsammans med en skitig tumme upp. Vi fixade det. Igen!

Det jag just beskrivit är bland det bästa med motorsport. Lagandan, farten, adrenalinet, närvaron. Livet jag har levt sedan jag var tolv år gammal. Men när jag blev äldre, runt 30-årsåldern, kom ibland existentiella funderingar. Vad tjänar det till att åka runt och gasa i en bil egentligen? Hur förbättrar det världen? Lite som när man plötsligt drabbas av distans under fotbolls-VM. Vad fasen, här sitter man och engagerar sig i vuxna män som jagar en liten boll…!

Jag visste aldrig vad jag ville bli när jag var liten, men jag visste att jag älskade att köra bil.

Jag hade ett hyfsat läshuvud men lade mina universitetsstudier i fysik åt sidan för att satsa på motorsport. Just för att det var så kul! När jag var yngre drevs jag bara av glädje och passion, men allt eftersom jag blev äldre växte behovet av att fylla ett djupare syfte. Självuppfyllande i att vara bäst blir mättat ganska snabbt – såtillvida att man inte är narcissistiskt lagd. När jag blev äldre behövde jag incitament på djupare plan. Tidens tand skrubbar av det ytliga lagret, och behovet av att lämna något till eftervärlden ökar. Därför har det blivit viktigt för mig att kunna inspirera andra, vilket jag bland annat gjort genom mentorskap och föreläsningar.

Jag glömmer aldrig när jag rullade ner från målrampen efter att som första kvinna vunnit SM-finalen i rally 2013. En ung rallytjej, som följt mig, stod med tårar rinnande nedför kinderna. Jag vevade ned rutan, tog henne i handen, och hon berättade hur mycket detta betydde för henne. ”Jag tänker, att kan du, så kan jag också”, sa hon med bruten röst. Det högg till i bröstet när jag insåg att jag inte bara segrade för mig och laget, utan kanske även för andra. Bilkörning är så mycket mer än att bara köra bil och ha kul.

Man får inga akademiska poäng när man går bilsportens skola, men man blir en entreprenör rik på livserfarenhet och skinn på näsan. Motorsport innehåller ekonomi, försäljning, marknadsföring, problemlösning, psykologi och hälsa. Och man lär sig mycket om den hårda delen av livet, när vittring av framgång, pengar och uppmärksamhet tar fram de mest oanade sidorna hos människor. Är man godtrogen får man käftsmällar, men med tiden lär man sig ducka. Man lär sig stå med båda benen i en avskalad verklighet, allt medan skinnlagret på näsan växer sig hårdare. Det kan vara en hård miljö, men man upplever å andra sidan väldigt mycket kärlek. Sammanhållningen jag upplevt i ett motorsportlag, är något jag aldrig nuddat vid i mitt övriga yrkesliv. Att jobba tätt tillsammans, fullpumpade med adrenalin och tävlingsvilja, gör att miljön blir helt ofiltrerad. Man är sig själv inifrån och ut, skrattar och gråter tillsammans, och hittar vänner som man alltid kan lita på när det blåser.

Motorsporten har gett mig värdefull livserfarenhet, och en trygg känsla av att jag kan bli avsläppt vart som helst i världen, med tomma händer. Jag klarar mig. Jag har inspirerats av problemlösare omkring mig, i verkstäder och depåer. Jag har lärt mig att det mesta går att lösa. Jag har varit i både slott och smörjgropar, och insett att ingen är märkvärdigare än någon annan. Män som kvinnor, societet som underklass. Jag inbillar mig att mina sinnen och min intuition har förstärkts tack vare en rik upplevelsebank och breda perspektiv, och jag har fått andra referensramar än vad jag tror ett ”vanligt” jobb skulle ha givit mig. Jag har lärt mig att bryta ihop för att nästa sekund spotta mig i näven och tänka framåt. Jag har varit tvungen att träna hjärnan att tänka positivt. Motorsport har därför gjort mig mentalt stark.

Detta är något jag är stolt över att kunna förmedla – inte minst till mina barn. Det, och vikten av att hitta sin passion i livet. Att låta glädjen och tryggheten ligga till grund för att våga utforska och uppleva livets alla sidor. Att få flyga fritt utan att bli vingklippt – för att sedan landa där dit hjärtat har lett. Vare sig det är i en rallybil, på en fotbollsplan, eller bakom ett skrivbord.

Jag lämnade nyligen vår husbil på service. Bråttom som jag ofta har, lämnade jag över nycklarna till mekanikern och skulle precis rusa vidare – när jag i periferin såg något som gjorde att jag plötsligt stannade. En behaglig ilning gick genom bröstet. Bakom verkstaden stod en pedantskött Volvo Amazon (med lister och krom) parkerad.

Den blänkte i svart skrud och var prydd med kritvita däckssidor. Jag fick nästan en klump i halsen. Här stod den i en litet anspråkslöst hörn av gårdsplanen – denna gamla vackra trotjänare. En av de absolut sista vackra svenska bilarna, och en bil som de allra flesta har en relation till. Ett stycke svensk industrihistoria i all sin prakt. Jag har själv varit stolt ägare av en Amazon, och det räcker med att blunda en liten stund för att känna den speciella veteranbilsdoften i kupén. En doft som för övrigt gör sig bäst i kombination med nybadad barnhud och lupin-bris genom sidorutorna.

Känslan av frihet, enkelhet och genuinitet griper mig ofta när jag ser en välskött, äldre bil. Kanske är det känslor och bilder av ett Sverige som fanns förut. En svunnen tid, långt innan barnen var rädda för att bli diskrimineringsrånade och beskjutna på lekplatser. Kanske ger gamla bilar en känsla av robusthet och tillförlitlighet i den skakiga tid vi befinner oss i? Ett litet halmstrå av trygghet och beständighet som fångar mitt innersta inre.

Gamla veteranbilar är trotjänare från en tid där allt gick långsammare. Långt innan snabba likes på Facebook och datorspel i techno-hastighet med uppvridet ljud som stimulerar vårt dopamin till max. Långt innan snabburgare i en drive-through som äts medan vi hastigt styr iväg med knäna. Föraren var inte omhuldad av krockkuddar, adaptiva farthållare och trötthetsvarnare. Man hade fullt ansvar bakom ratten och vid en eventuell krock visste man att man riskerade att bli spetsad av rattstången. Och bytte man fil gällde det att se sig om över axeln istället för att förlita sig på varningslampor. Det känns som ett mer fritt liv, med mer egenansvar och mindre stressande stimuli. Man hann njuta mer av såväl bilfärden, som av livet i stort. Tror jag. Men vad vet jag? Född och uppvuxen på 80-talet, kan jag såklart bara gissa.

Jo, jag vet. Säkerhet och bekvämlighet är givetvis oerhört viktigt, dock har det med åren inneburit viss avkall på skönhet. Frågan är vilket liv som blir mest berikat – det säkra, eller det vackra? Kärleken till det vackra och eleganta inom bildesign var tydlig innan vindtunnlar och deformationszoner lades till i beräkningarna. När byråkratin tog sig in på ritbordet gick man miste om många vackra, mjuka linjer – och kanske även en gnutta själ. Det är en kittlande tanke att kliva ut i trafiken för 60–70 år sedan, och fantisera om alla bilar som man kunde tänkas se; Volvo P1800, Aston Martin DB5, Jaguar MK2, Chevrolet Impala, Ford Mustang, Mercedes-Benz 280, och har man tur kanske en Ferrari 250. Listan på ögongodis kan göras lång.

Finns det förresten något i dag som håller så bra som en rejäl gammal bil? En av mina allra första rallybilar var en Saab 99. En till synes anspråkslös bil men ändå väldigt vacker enligt mig. Kanske på samma vis som med attraktionen till det motsatta könet. Killar som vid första anblick ser ointressanta ut, kan vinna ens gunst med lite möda, trohet och pålitlighet. Så var det med min Saab 99:a. Han stod pall för alla mina nybörjarmisstag och dikesvisiter. Varje sten jag körde på, trodde jag skulle avsluta livet på min gamla Saab. Men han bara gick och gick, och tog mig till mål trots all misshandel. Jag kunde smälla på stubbar och vägtrummor, men kom ändå i mål med intakta länkarmar. Han fanns alltid där, ibland lite bucklig och moloken, men efter några timmars portopower och slägga gav han mig alltid en ny chans. Han ville liksom alltid ha mig ändå, trots mina fel och brister.

Jag kanske låter regressiv. Allt var såklart inte bättre förr, då människan ofta låter tidens tand tränga bort tuffa stunder och dåliga minnen, tills det mest vackra lever kvar. Men mycket av det vackra har tyvärr uppoffrats – oavsett om man tycker det är värt det eller ej. Jag undrar hur dagens formgivare skulle rita upp en bil, om de fick släppas loss utan hänsyn till luftmotstånd, vikt eller säkerhet. Förr i tiden producerades en mängd bilklassiker. Vi kommer inte alls på samma sätt minnas dagens modeller, såsom vi minns de från svunna år. Precis som på samma vis vi aldrig kommer uppleva någon Abba- eller Beatleshysteri. Vi kommer varken få en Elvis eller Madonna igen, eller en Lamborghini Miura. Vi matas med såväl nytt som dåliga kopior hela tiden, som genererar i en mental inflation. I dagens slit- och slängsamhälle, som kryddas med dopaminkickar, känns det mesta tillfälligt och förgängligt, och jag tror vårt biologiska väsen innerst inne skriker efter genuinitet, kärlek och pålitlighet.

För alla bilintresserades välbefinnandes skull, rekommenderar jag därför varmt att berika ert liv med en veteranbil. När du tvingats skrota er nya Volvo på grund av en intryckt framskärm, kört er tredje diskmaskin till skroten eller gråter över att frugan varit otrogen på konferensen, behöver du fylla dina sinnen med något rejält och troget. Ta dig då en tur i din veteranbil. Ta ett djupt andetag, fyll dina lungor med doften av det förgångna, som fortfarande lever kvar. Låt din skrikande själ tystna, invaggad i en skakig kaross som andas pålitlighet och beständighet.

Häromdagen hade jag ett samtal med en person angående elbilar. Han verkade ha laddat upp för att föra en debatt med mig. Detta på grund av de miljövidriga fordon jag har förlustat mig i under årens lopp som tävlingsförare. ”Vi måste ställa om till eldrift NU, fossildrivna fordon förstör planeten!”, sa han bestämt och med bruten, upprörd röst.

Jag höll med honom om att vi behöver hitta en lösning på de höga fossila utsläppen, och att miljöföroreningar utgör ett stort hälsoproblem. Men jag hävdade vidare att det är viktigt att se till hela bilden för att skapa sig en försvarbar åsikt; såsom problemet med elproduktionen, brytning och raffinering av jordartsmetaller, arbetsförhållanden i gruvor, brandsäkerhet med mera. Detta är ämnen som det tar lång tid att sätta sig in i, men som ger en viktig helhetsbild för att kunna väga för- och nackdelar mot varandra. Det är lätt att plocka körsbär och att gapa högt, men jag tycker bilden ser mer komplex ut än så.

Men vem hinner efterforska och analysera alla ämnen som diskuteras? Samhället är inte uppbyggt för att vi ska hinna förkovra oss. Klockan ringer tidigt, barnen ska krånglas iväg till skola vilket gör att mamma och pappa varken hinner känna eller tänka. Barnet gråter, sen till mötet, måste dra. Fan att jag tog det där billånet. Mer jobb, mer slit. Och mindre tid att tänka. Bilen kör iväg med en rivstart. Kaffemuggen i ena handen och telefonen i den andra, vad smidigt det går att styra ratten med knäna ändå. I periferin ser jag en löpsedel; ”Din dieselbil är en miljöbov”. Skit också, nu får det bli spårvagnen.

Vi rusar fram emot omställningen till fossilfritt. Kapprustningen bland bilfabrikanterna är i full gång. År 2030 ser det ut att bli stopp för försäljningen av fossildrivna bilar i många länder, och hela fordonsflottan ska fasas över till eldrift. Har vi verkligen tänkt igenom det tillräckligt, och ser vi hela den komplexa bilden framför oss? Eller springer vi fartblinda med klimatångesten flåsandes i hasorna, och den enda information vi hinner ta till oss är alarmerande löpsedlar?

Om vi inte hinner skapa oss en egen, klar bild, kan vi åtminstone lära oss av historien – som ju har en tendens att upprepa sig. Alla minns till exempel den stora flugan med etanol. Under det förra decenniet skulle etanol rädda miljön, och alla skulle ha etanolbilar. Sedan upptäckte vi att etanol inte var så bra för miljön som vi först trodde – när hela bilden var tydlig. Bakgrunden till detta var bland annat framtagningen av etanol samt förbrukningen och slitaget i motorn. Hur kommer vi att se tillbaka på övergången från fossilt till el om 10 år?

Utvecklingen av elbilar har gått blixtsnabbt, och de har kommit att bli mycket effektiva. Men är vi för tidiga med implementeringen av batteriteknik? Hänger elproduktion och infrastruktur verkligen med (hittills ser det minst sagt dystert ut), och hur mycket kommer miljöpåverkan i produktionsleden förbättras i framtiden? Då och då läser man rapporter som ifrågasätter elbilars miljöfördelar, men dessa får sällan ett större medialt utrymme utan försvinner långt ner i nyhetsflödet. Säkerheten i elbilar är dessutom tveksam, och man har fortfarande inte någon bra lösning på brinnande elfordon. Släckningen av en brinnande elbil kräver i princip att hela fordonet doppas i en balja med vatten, men hur ska man lösa det i praktiken?

Nyligen läste jag dessutom en forskningsrapport som visar att partikelutsläpp från bildäck är 1850 gånger värre än utsläppen från avgaser. Elbilar står för de allra största däckutsläppen, på grund av deras tyngd och vridmoment. En rapport som är väl värd att lyftas fram och benas ut.

Till Davos och World Economic Forum flyger(!) varje år politiska ledare, oligarker och diverse kändisambassadörer för att diskutera geopolitiska lösningar. Lite som en global regering, fast utan demokrati. Folkvalda politiker smetas ihop med företagsledare och mångmiljardärer som med några musklick och en hög med pengar kan styra opinionen för den goda sakens skull, som det så fint heter. De flyger dit med ett par tusen privatjets för att slå larm om det växande klimathotet, och redan här kan man börja ifrågasätta genuiniteten i deras ståndpunkt. Det krävs inte en så avancerad research för att se att inflytelserika människor i dessa NGO:er (non-governmental organizations – icke-statliga organisationer) också äger stora multinationella bolag med egenintressen – för att inte tala om mediebolag, som kan användas för att sprida informationen de vill ha ut. Medierna leder in människor i en trång åsiktskorridor och gör debatten ensidig. I en stressig livssituation tar man oftast den enklast möjliga vägen: man slår på tv:n och blir matad med ett narrativ – men det man ser är oftast inte en debatt mellan meningsmotståndare, utan mellan aktörer med mer eller mindre samma åsikter. Okunskap är makt, eller hur var det nu igen?

Och på tal om makt. I dag kan elförsörjningen i våra bostäder skötas centralt, så varför skulle inte även elbilar kunna göra det? Vips så får du ett sms om att du har förbrukat ditt emmissions-saldo denna månaden, och nu stängs din elbil av i en vecka. Ledsen, du skulle inte käkat den där hamburgaren… Det låter kanske dystopiskt, men tekniken lär inte vara långt bort – om den inte redan finns. Fast detta kan väl bara hända i Kina? Nepp, i höst kommer Italien, som första EU-land, att införa ett regeringsstyrt socialt kreditsystem i Bologna. Kreditsystemet är baserat på invånarnas CO2-utsläpp och miljövänliga vanor. Storebror ser dig nu även i västvärlden. Snart även i din egen bil?

Så hur slutade den lilla debatten med elbilsmannen? Den gick ganska lugnt tillväga. Hans argument tog slut. Vi kom nog båda fram till att allt inte är svart eller vitt, och att det krävs en stor vågskål med för- och motargument för att kunna ta en väl grundad ställning. Det är faktiskt helt okej att säga ”jag vet inte”. Att fundera en stund, att samla information från olika håll och skapa sig en bredare bild. Att andas litegrann och ta ett steg tillbaka innan man gapar för högt.

Risken är annars att man gör en etanolare.

Alla moderna dieselbilar, från årsmodell 2016, är obligatoriskt utrustade med ett Adblue-system. Detta för att kunna leva upp till utsläppskraven för Euro-6. Systemet har funnits hos lastbilar och traktorer sedan 2006, och syftet är att minska utsläppet av kväveoxider och sänka det så kallade NOx-värdet. Adblue är vätska baserad på urea och vatten. Man häller alltså mer eller mindre piss i tanken i ett försök att ”rädda miljön”.

Men allt är inte guld och blåa skogar med Adblue. Bilbranschen har inte kommunicerat alla olika problem kopplat till Adblue-systemet. Partikelfilter i dieselbilar var ju till exempel ett hett ämne för några år sedan, eftersom dessa är kostsamma att byta ut, vilket gäller även Adblue. Detta fick jag själv erfara nyligen. Efter att min bil bara gått 6 tusen mil, väntar jag nu på en tid hos verkstaden för att byta ut hela systemet; en reparation som kostar cirka 20 000 kronor. När jag, gravt snopen och förbannad, gjorde efterforskningar upptäckte jag att det är många fler än jag som drabbats. Adblue-systemet verkar vara en symbolpolitisk snabblagning som varken är tillförlitlig eller hållbar – däremot är det en bra inkomstkälla för verkstäder och bileftermarknad.

Mekanismen med Adblue-systemet är att bryta ned kväveoxid till kväve och vatten. Detta genom en så kallad selektiv katalytisk reduktion, SCR. Adblue pumpas in i förbränningssystemet precis före avgaserna når SCR-katalysatorn. I SCR-katalysatorn omvandlas urinsyran till ammoniak, på det viset reduceras kväveoxiden och deras utsläpp.

Gör man en internetsökning upptäcker man snabbt att många drabbats av problemen. Jag läser bland annat om arga nordbor som redan vid tio–elva minusgrader har fått systemet förfruset. Problemen finns hos bilmärken som till exempel Volvo, BMW, Peugeot, Citroën, Mercedes-Benz, Audi och Volkswagen. När det är kallt sprutas även ren diesel in i avgaserna för att skapa högre avgastemperaturer – för att i sin tur kunna aktivera Adblue-processen. Ett annat vanligt problem är kristallbildning i systemet, som förstör katalysatorn och andra viktiga komponenter. Adblue-vätskan är kraftigt frätande på kablar och elektronik. Ytterligare ett vanligt problem är fel på NOx-sensorn, den anordning som ska reglera temperaturen för att detektera kväveoxider i avgassystemet.

Jag känner ett visst ansvar vad gäller bilval inom familjen, och nu hade mitt bilköp skapat ett hyfsat stort läckage i hushållskassan. Jag kände mig lite dum att jag inte ens hört talas om det utbredda problemet med Adblue-systemet, och jag gav mig på ett försök att stöka över problemet lite snabbt och billigt. ”Vi kopplar ifrån skiten” sa jag till mannen, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. För det första är det olagligt, och för det andra påverkar det utsläppen så att man sannolikt inte blir godkänd på besiktningen. En del bilmärken erbjuder dock ersättning för hela, eller delar av, reparationen – så skulle du drabbas är det väl värt att kolla upp detta via din märkesverkstad.

Ett annat problem med Adblue är tillgången till vätska. Sanktionerna mot Ryssland har skapat problem att få tag på Adblue i butikerna, och det har ofta varit slut på hyllorna. Nu verkar det som att människor runtom i landet har börjat hamstra Adblue-dunkar (hållbarheten sägs vara 18 månader så var varsam med hamstringen). Sedan årsskiftet har Adblue blivit dubbelt så dyr, då priset är helt kopplat till råvarupriset på naturgas. Skulle tillgången till naturgas strypas helt, kan det i värsta fall innebära att 97 procent av alla lastbilar och 10-12 procent av alla personbilar inte längre kan rulla i Sverige. Och enligt MSB finns det inget beredskapslager av Adblue… heller. Nästan hela transportsektorn skulle stå still, och likaså transport av mat, mediciner och ja… ni kan ju räkna ut resten.

Då struntar jag väl i att tanka Adblue då, säger någon. Nope. Blir tanken tom, går motorn ner i serviceläge och bilen tar sig bara fram i krypfart. Kan man pissa i tanken då? Jag ser redan framför mig hur smidigt detta skulle vara, framför allt för alla som har en man i hushållet. Problemet är dock att Adblue innehåller cirka 33 procent urea, och din urin bara 2–4 procent. Sen är det alla salter, proteiner och hormoner, som skulle göra att systemet slår bakut. Så skulle Adblue-tanken bli tom, blir det betydligt billigare att ringa bärgaren och kissa i diket istället.

Skulle Adblue-krisen slå till med full kraft, är den enda lösningen att legalisera frånkopplingen av systemet. Vi hoppas att EU-kommissionen i så fall kan inneha denna kognitiva flexibilitet, men om du vill ta det säkra före det osäkra finns det framför allt tre lösningar:

1. Skaffa det beredskapslager som MSB saknar.
2. Bli polare med en duktig motortrimmare som kan avinstallera systemet medan du hittar en annan bil.
3. Undvik nyare dieselbilar (och bli istället duktigare på att sopsortera/få dina kossor att prutta mindre/cykla till jobbet för att dämpa eventuell klimatångest).

Våra bilar utrustas med allt fler säkerhetssystem. 1978 lanserade Bosch det första hel-elektroniska ABS-systemet och sedan dess har vi sett en mängd aktiva (olycksförebyggande) system och passiva (krocksäkerhet) system. Många är av godo och har räddat tusentals liv, men behöver vi verkligen alla nya funktioner? Nu kommer dessutom svarta lådan till din bil. Storebror eller säkerhet?

En ny lag har fastställt att från juli i år ska alla nylanserade bilar inom EU utrustas med en så kallad Event Data Recorder (EDR), detta tillsammans med en rad funktioner som kommer att bli obligatoriska i alla nya bilar med start i juli 2024. EDR använder sig av samma teknik som de svarta lådorna i flygplan, bortsett från röstinspelningsfunktionen (förhoppningsvis). Svarta lådan samlar kördata såsom hastighet, plats och mängden bromskraft som används vid en eventuell olycka. Känslan av att åka runt med en liten spion i bilen får min kropp att börja klia, och foliehatten i mig funderar på hur systemet kan komma att missbrukas. Kan den till exempel registrera körbeteende och körmönster som kan komma att gynna försäkringsbolagens finstilta klausuler, och som inte lämnar någon marginal för mänsklig faktor? Och vad innebär en hastighetsöverträdelse? När slutar försäkringen gälla? Vid 7 km/t överträdelse? 1 km/t? Kan systemen komma att hackas? Tvångsimplementeringen av alla dessa avancerade system bör dessutom höja bilpriserna markant, framför allt i billigare modeller. För att inte tala om reparationskostnaderna.

Ytterligare en ny säkerhetsfunktion som standardiseras i samma EU-lag, är det så kallade ISA-systemet – intelligent speed assistance. ISA läser av hastighetsbegränsningar och ger föraren olika typer av varningar, beroende på vad biltillverkaren själv väljer. Det kan ske i form av ett varningsmeddelande i instrumentpanelen, varningssignaler, vibrationer i ratt eller pedal, och kanske till och med automatiskt (läs: tvångsmässigt) sakta ner bilen till den angivna hastighetsgränsen. Många nyare bilar har redan i dag liknande system med skyltavläsning, och jag har själv kört bilar med adaptiv farthållare som automatiskt kan öka och sänka hastigheten. Människan är bekväm och energisparande av naturen, och så även en bilkontrollsnörd som jag. Under långtråkiga resor har jag använt mig av dessa autopilotfunktioner, smuttat på en mugg kaffe medan jag ringt några polare och låtit bilen gasa och bromsa och varna mig om jag råkat vingla till. Jag blir helt klart en sämre bilförare om jag inte känner eget ansvar. Dessa säkerhetsfunktioner hjälper dig att förhindra olyckor, men vad gör det med dig som bilförare i ett större perspektiv?

En gång testade jag och min kartläsare ett automatiskt notskrivningssystem. Det var under Rally-VM i Mexiko och systemet lät revolutionerande. Vanligtvis kör jag och kartläsaren igenom alla tävlingssträckor två gånger innan tävlingen, under den så kallade rekognoseringen. Här skriver vi rally-noter; det ”rallyspråk” som min kartläsare sedan läser för mig i tävlingstempo. Vi kör i lägre hastighet, skriver hur skarpa kurvorna är, antecknar avstånd och referenser, uppmärksammar om kurvorna öppnar upp eller smalnar av i utgången, bedömer om bilen flyger över krönen eller om hjulen har markkontakt. Det krävs ett oerhört fokus under rekognoseringen. Minsta lilla miss kan vara ödesdiger, som den gång vi antecknade ”krön” istället för ”lyft”. När vi under tävlingen återkom till ”krönet” på högsta växel lyfter bilen mitt i kurvan i 160 km/t. Vi landade i en hästhage med intryckt front och brutna revben.

Ett automatiskt notskrivningssystem lät klockrent. Vi tänkte, att det nu fanns utrymme för små misstag, då vi hade systemet som en back-up. Diverse sensorer monterades på bilen. I kombination med en gps kunde systemet läsa hur mycket jag vred på ratten och därmed läsa av gradering av kurvor och avstånd. Vips fick jag och min kartläsare en exakt beskrivning av hur vägen såg ut. Vi lade bara till några extra anteckningar om stenar och träd i kanterna, och annat vi skulle passa oss för. Men det visade sig inte fungera alls. Vi slängde papperna efter några kilometer och förlitade oss istället mer på ögonmått och känsla. Automatiska system missar allt det visuella – det som inget sensorbaserat system i världen kan läsa av på samma sätt som en mänsklig hjärna. I alla fall inte ännu. Hur vägar svänger och smalnar av, hur man ska anpassa farten efter ändrade förhållanden, hur plötsliga situationer uppstår runtomkring dig. Allt detta är sådant som man löser genom samverkan mellan de fysiska attributen – händer och fötter – tillsammans med rumsuppfattningen. Man behöver ha koll på om trafiken ser ut att gegga ihop sig längre fram, för att i god tid kunna bromsa mjukt och inte bli påkörd bakifrån. Ösregnar det kan 90 km/t resultera i vattenplaning på motorvägen trots att hastighetsbegränsningen är 110 km/t. Vinglar det runt en galen bilist som byter filer såsom Dan Bilzerian byter brudar, behöver man hålla extra avstånd. Så kallade ”luckor”, som det heter på rallyspråk, kan göra så att naturen och omgivningen lurar ögat, och man måste vara extra på sin vakt.

Fråntas man kontroll och ansvar, är risken stor att man blir alltmer fördummad. Och i värsta fall förslavad. Frihetskänslan av att köra en bil och att ha kontroll över den, försvinner i takt med att vi blir sondmatade med trygghet. Kanske till och med en falsk trygghet. Skulle merparten av de smarta systemens ingripanden över huvud taget behöva ske, om ett större ansvar vilar på föraren? Kommer systemen någonsin helt att kunna adapteras och synkroniseras med verkligheten? Plötsligt tror bilen att fiskmåsen som fladdrar förbi fronten är en bil, tvärnitar och vips har du bakomvarande bil upptryckt i bagageutrymmet. Dessutom kan all teknik gå sönder och krångla. Fotgängaren som kliver över vägen uppmärksammas plötsligt inte, och blir påkörd av en passiv förare som har fullt upp med att kolla in nya läppstiftet i backspegeln. De allra flesta säkerhetssystem är bra och kan rädda liv, om de används med medvetenhet. Det är stor skillnad på att köra bil, och att åka bil.

I tidigare delar har vi skrivit om att ta bilen till naturen —  men nu är körningen i fokus. Här är fyra svenska körupplevelser som garanterat gör dig till bättre förare i sommar – när du ska ut till haven, bergen, och skogen.

Folkrace – inkörsporten till tyngre maskiner

Har du behov av fart men ingen som förstår dig? Less på att inte få ut aggressionen över dåliga bilförare och långa köer? Då kan du, helt ovetandes, vara i behov av folkrace – en av de mest populära motorsporterna i landet. Sporten har också den fördelen att den inte ruinerar din ekonomi (en folkracebil kostar 6500 kr), vilket de tyngre alternativen gör.

Du behöver förstå vad en plåtkaross tål och skaffa dig en känsla för det mjuka underlaget — det handlar inte bara om att gasa. För att det ska bli givande behövs såklart fler medberoende på banan. Får du inte ihop sex personer, vilket brukar vara minimum, kan du till exempel vända dig till Torpa gård, dit fler söker sig till ”Öppna grupper”.

För att få köra folkrace behövs bara lite vett. Du behöver inte ens ett körkort, bara vara 15 år fyllda. Bilarna går inte snabbare än 80 km/h (eller det är i alla fall tävlingsbegränsningarna).

Torpa gård dövar även eventuell ångest för motorsport och miljöpåverkan. Genom att noggrant välja uppvärmningsmetoder samt drivmedel till fordonen, påstår familjen Samuelsson att anläggningen är 98 procent fossilfritt (lantbruket inkluderat).

Inte sugen på att åka till Borensberg på semester? Kolla då din närmsta motorklubb. Det är inte omöjligt att de arrangerar uthyrning av folkracebilar för hela gäng. Se även Sundsta säteri utanför Norrtälje.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Drifting – varför köra framåt när det är roligare på sidan?

Låt oss börja från början. Vad är drifting? Vi låter driftingens virtuos, Ken Block, berätta med rörliga bilder:

https://www.youtube.com/watch?v=PrqYohBV58o&t=160s

Nu tillbaka till Sverige och Mantorp. Din hjälm är helt befriad från klisterlappar som marknadsför sliskiga energidrycker. Du sitter i en vanlig Volvo v40, ingen hypertrimmad superbil, men trots det kommer du att manövrera bilen på ett helt nytt sätt och troligtvis överraska dig själv. Med hjälp av två framgångsrika tävlingsförare kommer du också förstå teorin bakom väggrepp och utveckla en känslan för den gyllene gränsen mellan grepp och drift.

Nyckeln är däcken. Det är inte vanliga däck som ingår i paketet, utan en utanpåliggande ring av nylonförstärkt plast med extremt låg friktion mot marken.

Varför tipsar vi då bara om Mantorp? För att andra anläggningar vill att du kommer med egen bil. Det är bättre att du slirar sönder kopplingen på någon annans bil.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Racing – för att allt går snabbare i en formel-bil

De flesta racingbanor i landet erbjuder racingkörning, men Gelleråsens utbud attraherar oss mest. Sedan några år tillbaks driver Richard Göransson, f.d. detta racingproffs, den berömda anläggningen i Karlskoga och han vet vad besökarna gillar: Porsche Cayman GTS med 365 hästar, samt legends- och formulabilar. Det är det sista alternativet som kittlar oss lite extra.

Bor du eller semestrar du i Norrland är Skellefteås nya satsning, DriveCenter Arena, intressant. Här bjuds på 4 270 perfekt doserade metrar och Skandinaviens längsta racingbana. Vi gillar också Mittsverigebanan i Härnösand och deras Mazda 3-alternativ. I söder går vi igång på Sturups erbjudande om att vina fram i barndomsdrömmar som Porsche Cayman S och Porsche 911 Carrera.

Tillbaka till Gelleråsens formulabilar. Vill du bli kung för en dag får du så klart slanta, men kom ihåg att det är formelbilar vi talar om. Din körning analyseras av experter och i utbildningen ingår också det praktiska provet för formelbilslicens. Komplettera med en teorikurs och licensen är din.

FARTUPPLEVELSE: 5 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Terräng – över stock och sten med hedern i behåll

Svag för jeepens fantastiska överlevnadsförmåga och dess runda, vackra ögon? Då är 4x4 Event i Knutstorp, Skåne, din plats. Här väljer du mellan Jeep Wrangler, Wrangler Unlimited, Cherokee eller Grand Cherokee. Instruktörerna Jerk och Dan har byggt alla tänkbara hinder en terrängbil kan klara, och för en dag kan du ratta vad du vill, över vad du vill: branta backar, vattengravar och stockar. Har du behov att snacka fyrhjulsdrift och haldexkopplingar med någon som lyssnar, har du kommit helt rätt. Fastnar du för terrängkörning kommer du gilla att de också erbjuder bärgningskurser med winsch samt en specialresa till bergen i Utah.

För att få mer naturupplevelse beger man sig fördelaktigt till Offroad Camp i Dalarna. Fordonen är så kallade UTV:er (utility vehicle) och terrängen är slingrande skogsvägar och steniga stigar som ingen längre går på. Är du ny i UTV-världen rekommenderar vi dig att titta närmare på dessa små, men otroligt mångsidiga, skapelser som idag används både av lantbrukare och jägare. Maskinerna hos Offroad Camp är utvalda för fart och lek, och vi lovar att du kommer att söka på begagnade maskiner när du kommit hem från resan. Visst kan det vara bra att ha en UTV på uppfarten om bilen behöver dras loss ur snön till vintern? Dessutom blir du grannarnas nya hjälte.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 3 av 5

Året var 1955 och Friluftsfrämjandet (då, Skid- och friluftsfrämjandet) var bekymrade över det vikande intresset för fostran i naturen, och det ökande intresset för bilåkande. Vad göra? Svar: kombinera de två!

En utmärkt kampanj som vi återupplivar med hjälp av Glenn och Ramona. Efter att ha tagit oss till havs och upp i berg är det dags för skogarna.

VÄRMLAND: Trollvandring i Mariebergsskogen och folkrace i Finnskogen

Sparka till i en buske och du hittar en vevaxel till en 740, eller en av världens bästa rallymekaniker. Värmland är fullt av duktiga motorsportsförare, mekaniker, tävlingar och historier, men också fantastisk natur. Är det någonstans du kan förena motorintresse med naturintresse, är det här, (vilket dessutom var anledningen till att författarna till denna sommarguide bodde nästan ett decennium i Värmland).

Denna resa genom Ack Värmeland du sköna, startar i Karlstad och är utformad för familjen som kämpar med intressekonflikter under semestern. Här får barnen troll och bad, föräldrarna folkrace och lugna naturupplevelser. Allt paketerat i en och samma bilresa från söder till norr.

Trollvandringen i populära Mariebergsskogen är en teaterföreställning för barn mellan 3 och 8 år. Trollen behöver barnens hjälp att lösa ett mysterium och detta är en bra start på resan genom Värmland — för att barnen kommer att vara nöjda från dag ett.

Mariebergsskogen ligger vid Vänerns strand och är Karlstads stadspark. Här bränner ni lätt en dag i djurparken Lillskogen, Naturum, Lekträdgården, friluftsmuseet, rundturståget eller badplatsen.

Ta sedan en natt på stadshotellet i Karlstad om du vill mjukstarta resan, alternativt Happie Camp om ni vill ut i naturen direkt. Det senare erbjuder woodframe- och tältboende deluxe i vacker Vänernskärgård. Norra Vänerns skyddande deltalandskap är perfekt för nybörjarpaddling. Vill du kan du paddla på Klarälven genom stadskärnan och ut på andra sidan av sötvattendeltat.

I Kil finns ett av landets mest blygsamma Volvomuseum. Det är i princip omöjligt att hitta kontaktuppgifter eller information, så det bästa är att ringa ägaren själv: Urban Jonsson, 070-33013060. Här, och ingen annanstans, hittar du samtliga Volvos cabbar. Alla bilar i mint-kondition så klart. Här finns också Volvochefen Björn Ahlströms 262-cab från 1981. Den gjorde i tre exemplar och Urban har givetvis nummer ett. Men mest stolt är han nog över ”de fyras gäng. Det är 144 sport, p1800, 123 gt, 144 sport, som jämt rullades ut ur fabriken den 1 augusti 1966”.

Några mil norrut finns oemotståndliga Sunne med allt för familjen. Här handlar det om vem som vinner: vattenpark, SPA, Fryken, Selma Lagerlöfs Mårbacka, vackra Rottnerosparken eller downhill-cykling. Fick du inte din vilja igenom, och missar Sunne Summer Meet med hundratals veteranbilar den 27 juli (och dessutom missade någon av motorsportsprofilerna ur familjen Walfridsson på torget) finns det mer att göra norrut.

Rallyentusiasten övertygar familjen om att den folktomma grussträckan vid Stor-Jangen i öde tassemarker nordost om Sunne är nästa stopp. Barnen kommer att bli uttråkade och partnern idiotförklara dig, men du är definitivt först på plats vid Colins Crest inför nästa Rally Sweden – rallyförarnas berömda krön. Här är det, på rent rallyspråk, ”man eller mus” som gäller. Den som släpper minst på gasen, flyger längst. Och siktar man rätt med ratten innan lyftet, landar man på vägen. Leta efter nedslagsplatsen för rekordlyftet från 2016 när norrmannen Eyvind Brynildsen flög 45 meter. Specialsträckan heter Vargåsen.

Veteranbilsentusiasten siktar på Torsby en halvtimme norrut. I Torsby fordonsmuseum finns Frykenbilen som bärgades och renoverades efter 50 år på Frykens botten. Ännu mer spektakulärt är historien om LT-bilen som tillverkades i Torsby, men bara i tre exemplar. Om inte oturen varit framme och fabriken varit försäkrad hade Torsby kanske sett annorlunda ut i dag. Strax efter den första leveransen fanns order på 50 bilar, men en kall februarinatt 1922 brann fabriken ner, inklusive alla viktiga detaljritningar.

Kör sedan norrut till Värnäs och sväng vänster på 82:an. Här börjar en väldigt vacker bilresa längs en slingrande Klarälv. Ge den naturintresserad möjlighet till flottfärd från Branäs, flugfiske efter harr i Sysslebäck eller MTB-cykling på Långberget.

Slutdestinationen är den lilla, fast stora, byn Höljes. Den 1-3 juli arrangerades en av världens största rallycrosstävlingar här: World Rallycross Championship – ett årligt arrangemang som av de flesta anses vara världens bästa rallycrosstävling. Det är en folkfest och en motorfest utan dess like. Missade du den finns chansen att uppleva den mindre Finnskogafestivalen med tema folkrace i slutet av juli, som i år firar 30 år.

Du har nu till stor del färdats genom Fryksdalen (E45). Ta den andra dalgången (62) tillbaka söderut.

FOSTRAN I NATUREN: 3 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

SKÅNE: På jakt efter snapphanar på Söderåsen

När sommaren blir för varm längtar även den soltörstande svensken efter skugga. Därför är våra skogar inte bara intäktsgivande biomassa och syreproducerande biotoper, utan också skydd. För barnen är det också en outtömlig källa till lek. Vi tänker oss en resa till ett av landets mest spektakulära skogsområden: Söderåsen. Så packa båge och pil, glas och porslin samt en picknick med stil.

Resan till Söderåsen nationalpark är enkel, det är mer en fråga om vilken del du ska sikta på. Området är 1 600 hektar stort och de flesta börjar i Skäralid, där också Naturrum ligger. Här vandrar du i en djupt nedskuren dalgång med lodräta klippor och Skärån i botten. En alternativ start är den från Klåverud, varifrån du kan vandra med barnen in i Skorstensdalen. Här kan du bada, klättra, fiska och rasta din mountainbike. Oavsett vad du väljer kommer du skapa ett minne hos barnen. Dra en historia om stråtrövare och vistelsen blir mer spännande. Kanske till och med lägga ut texten om hur svenskarna 1677 befäste närliggande Knutstorp för att hålla Söderåsens snapphanar i styr. Det går lätt att hitta på spännande berättelser i den storslagna skogen. När barnen sprungit iväg med pil och båge för att leta snapphanar är det läge för picknick. Använd skogens golv och klä det med en stor duk.

Sen börjar föräldrarnas resa. Syftet med leken i Söderåsen var också att skapa ett lugn under resan genom ett av Skånes vackraste landskap. Beroende på smak rullar ni mot Tycho Brahes slott i Knutstorp, Söderåsens älgpark, S:t Petri kyrka i Klippan eller varför inte besöka världsmästarinnan i drejning, Bente Brosbøl Hansen, i Klåveröd.

Om ni vill stanna för natten bor ni i Villa Söderåsen B&B, en renoverad villa från sekelskiftet som ligger i Röstånga inte långt från Söderåsen. Pensionat Söderåsen är lika fint och bara tio minuters gångväg från parken. Svensk husmanskost äter man på Lydinge Resort och femstjärnig pizza på slottscafet i Tomarp, där du också kan känna in den danska medeltidsborgen.

FOSTRAN I NATUREN: 3 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

HÄLSINGLAND/GÄSTRIKLAND: Öga mot öga med rovdjuren

En resa till Hälsinglands skogar är som att resa tillbaka till ett Sverige som varit. Ett Sverige där fäbodbruk fortfarande existerar och där stolthet över den bygd man skapat manifesteras överallt: Hälsingehambo på Stenegård, kvarnmiljön i Växbo kvarn, Hälsingegårdar, skördemarknader och populära Delsbostämman. Dessutom: Classic Motor Monday I Söderhamn.

Även den ursprungliga faunan är bevarad, och här finns flera sätt att uppleva den. Vi släpper för tillfället harren i Svågan. Vi är intresserade av fyrbenta arter med huggtänder. Djur som ger dig puls i tinningen och adrenalin i binjuren. Det finns två bra alternativ: ett familjevänligt i Hälsingland; och ett erimitvänligt i Gästrikland.

Vi börjar med familjepaketet. Till Hälsingland reser man helst via vackra väg 83. Den givna rastplatsen för barnfamiljer om du reser söderifrån är Tönnebro, där du lämnar E4:an mot 83:an. Du passerar sedan Bollnäs, och gör eventuellt en sandstrandspaus vid Orbaden. Vägen följer romantiskt vackra Ljusnan och blir bergigare och bergigare ju närmare Järvsö du kommer. För det är till populära Järvsö vi ska. Trots att Järvzoo är en djurpark så avviker den från många andra parker genom sin genuinitet — häng rakt upp och ner i den bergiga Jarse-naturen, snyggt paketerat med en träspång som ger dig det antal steg du behöver för dagen. Ska du avrunda besöket på rätt sätt gör du det med ett besök på Rovdjurscentret ”De 5 Stora” strax intill, och en övernattning i varghägnet där stora panoramafönster ger dig ytterligare etologiska kunskaper i hur vargar agerar. Äter gör du på anrika Stenegård –  förslagsvis en Järvsöklämma med lokala produkter i en wrap. På söndagar är det dessutom auktion på Stenegård.

Nu till det skarpa alternativet. Vi reser tillbaka söderut, till norra Gästrikland där Wild Nordic erbjuder möte med vilda björnar, öga mot öga. Enligt grundaren, Sara Wennerqvist, kan barn följa med in i gömslet, men alla föräldrar vet att barn och timtals spaning efter något som kanske inte dyker upp är en riskabel kombination. Bespara dig risken för vildmarkskaos.

Naturvetaren Sara bestämde sig tidigt för att aldrig ha ett tråkigt jobb, och så har det blivit. Efter flera år som valinventerare i norra Norge bestämde hon sig för att flytta hem till Gästrikland. Från en viltintresserad markägare fick hon tillgång till en övergiven skogsstuga och härifrån arrangerar hon nu björnskådning mellan de glesa tallarna.

Hur går det då till? Jo, du vandrar själv ut till gömslet, självklart under militärisk tystnad. Just tystnad är ett ihållande tema inom djurskådarkretsar. Skippa gore-tex-plaggen — här det ull eller Fjällrävens G1000-väv som gäller. Sen gäller det att vara utvilad så att du inte slocknar innan björnarna smyger fram. Själva nyckeln till framgång för rovdjursföretag av den här typen är åtel. Här är det tal om putskött, som förr i tiden blev pölsa, som läggs ut för att locka djur till platsen.

Hur stor chans till björn-spotting finns då? Den var 90 procent tills för några år sedan, då de runt 500 björnarna i Gävleborg decimerades till runt 300. Nu har chansen minskat, men inte så mycket att det förtar upplevelsen.

Ljusstark kikare ingår. Gå inte ut ur gömslet och glöm inte att stänga av blixten på din kamera!

Du kan skåda björn hos Sara till den 10 september.

FOSTRAN I NATUREN: 3 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

I första delen av vår serie lotsade oss Ramona Karlsson och Glenn Mattsing till havs. I dag bestiger vi berg och fjäll. I nästa del bär det av till skogs, och i den fjärde till start.

LAPPLAND: Lämmelsoppa vid sista utposten

Lasta bilen med tält, gasbrännare, ullställ och längtan till vildmarken. Förslag på musik i bilen: Into the Wild med Eddie Vedder. Vi rullar mot urgamla samemarker och den sista utposten i Västerbotten: Klimpfjäll och Stekkenjokk. Det är vildmark vi är ute efter. Då passar det bra att ta Vildmarksvägen som sträcker sig 50 mil från Strömsund i Jämtland till Vilhelmina i Västerbotten, via orter med naturromantiskt klingande namn som Stora blåsjön och Dimforsen.

Denna, Sveriges högst belägna asfaltsväg, är bara öppen sommartid, normalt mellan 6 juni till 15 oktober, och byggdes en gång i tiden för transportera koppar ner från Stekkenjokk-gruvan, och det är här vägen är som mest intressant. Vi återkommer dit snart.

Väljer du att åka från Strömsund och är svag för vattenfall rekommenderar vi ett stopp vid Hällingsåfallet, utanför Gäddede. Önskar du ytterligare variation finns fler intressanta stopp: I Jorm kan du byta till riktiga hästkrafter i form av töltande islandshästar; utanför Stora blåsjön gömmer sig Korallgrottan som tituleras Sveriges längsta grotta.

Vägen från Vilhelmina bjuder även den på vattenfall, men mer på längden är på höjden.  Trappstegsforsarna ger dig inte svindel men med lite tur öring och röding, om du tar med fiskespöt så klart.

Så långt har vi bara listat naturupplevelser, men viker du av vid Kultsjön och låter bilen rulla in i kyrkstaden Fatmomakke händer något. Här finns en av landets mest betydelsefulla mötesplatser mellan två kulturer: samer och nybyggare. När området var kristnat, på 1700-talet, skapades ett andligt och kulturellt centrum med en blandning av både kåtor och kyrkor, numera ett kulturreservat.

Förslagsvis gör du spontanstopp med bilen utifrån väder och dagsform. Fördelen med Vildmarksvägen är att du redan är på fjället och kan stanna och göra spontanvandringar över dagen, för att sedan återkomma till baslägret — din bil — och steka rödingen (eller korven) medan solen markerar fjälltopparna i väster. Söker du högre toppar ska du undersöka Borgafjäll och Marsfjällen. Enligt Mattias Skanz fjälltoppslista — med toppar över 1 000 meter — finns 144 stycken i Västerbotten, varav Norra Sytertoppen (1 768 m. ö. h.) är den högsta. Borgahällan på drygt 1 000 m. ö. h. bjuder på förhållandevis enkel vandring, och vacker fjällsjöutsikt. Från Vildmarksvägen är Marsfjället (1 590 m. ö. h.) närmsta högre topp. Sträckan Fatmomakke till Marsliden är knappt 30 kilometer. Du tar dig snabbt upp på kalfjället och in mellan Ainantjakke och Gakkangaise. Längs denna led kan du vika av mot Marsfjällstoppen och slår då upp tältet vid Marsfjällskåtan. I packningen har du boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh. Han skildrar familjen Pålssons svåra etablering vid Marsfjället, med svält, lämmelsoppa och ogina grannar. Den ger en helt annan dimension till din vandring vid Marsfjället.

Alla medlemmar i Svenska Turistföreningen kan glädjas åt att Klimpfjällsgården i år har blivit STF Klimpfjällsgården. Här tar du in för att byta fältmaten mot porslin, duk och italienska smaker.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

ÅNGERMANLAND: Barnens första topp i Höga kusten

Göran Kropp gjorde sin första bestigning av Galdhøpiggen (Norges högsta berg; 2 469 m.ö.h.) tillsammans med sin far, Gerald, vid 6 års ålder. En toppbestigning med barnen tränar både uthållighet och tålamod, även om de inte når över 2 000 meter.

Vi rekommenderar Höga kusten i Ångermanland, dels för att det finns lättbestigna toppar men också alternativa utomhusaktiviteter för hela familjen. Dessutom finns utmärkta tillfällen att ge barnen bevis på landhöjning från första parkett.

Trots att bilresan till Ångermanland kan vara lång för sörlänningar är körupplevelsen på plats fantastisk. Kommer du söderifrån är pittoreska Härnösand ett givet stopp (under sommaren). Bilentusiasten missar inte Härnösand Bilmuseum, Sveriges största bilmuseum med över 200 bilar. Här blandas amerikanskt krom med folkhemsbilar och ”bilarna du glömt att du minns”. Grundaren Calle Lundkvist har drivit museet ideellt tillsammans med vänner sedan 2015. Säkra så att ditt besök på museet blir lugnt genom att skicka resten av familjen till Technicus Science Center eller skärgårdskryssning på Ångermanälven.

Resan går sedan vidare norrut, mot Skuleberget, över Höga kustenbron där du har en rastplats med lekmöjligheter vid norra brofästet. Skuleberget reser sig vackert upp ur skogen efter Docksta och du når området enkelt från E4:an. Parkera vid FriluftsByn eller Naturum Höga Kusten och börja vandra Höga Kusten-stigen upp mot toppen på 294 meter och den otroliga utsikten. Vandringen är en perfekt introduktion till bergsbestigning och omfattar två kilometer vandring. Ta tid på er. Stanna för att titta på myror eller diskutera förändringen av floran medan ni når högre och högre upp. Om det inte går som ni tänkte tar ni linbanan ner och avslutar pinan. Annars, njut av våfflor i Toppstugan.

Blev det lyckat kan det vara värt att testa en av Europas största via ferrata-anläggningar, även den på Skuleberget. Alla barn över 40 kilo kan testa de fyra lederna, och alla blir säkrade med rep och sele. Fortsätt annars resan till Smitingens havsbad där hela familjen kan blanda svalkande bad med vandring på bland annat Geologistigen med raukar och jättegrytor.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

DALARNA:Lång helg och kort vandring

Går det att snickra ihop en långhelg med toppar över 1 000 meter om man bor i Södra Sverige? Ja, om man är beredd att köra till Dalarna. Där börjar nämligen våra fjäll. Värmland lyfter liksom inte: Granberget (700 m. ö. h.) utanför Höljes både låter tråkigt och är tråkigt. Dessutom åker man bara till Höljes för att titta på VM i rallycross.

Så, Dalarna måste det bli. Om vi tänker oss att dit- och hemresan tar två dagar, så har vi ytterligare två dagar för en topptur. Ska den lyckas bör man sikta på något okomplicerat och lätt att nå med bil, som Städjan. Dessutom familjevänligt. Det är en topp som ser ut som en topp ska göra och det är sydligaste toppen i det svenska fjällmassivet. Den har också varit föremål för diverse konflikter och utgör därför en bas till ytterligare kunskap. Ett exempel är kontroversen om det planerade skidområdet med skidliftar och sex nerfarter som stiftelsen Idre Fjäll drev fram till 2007, då miljöminister Andreas Carlgren förklarade området ”orubbligt skyddsvärt” och lade locket på.

Städjan-Nipfjällets naturreservat ligger i Älvdalen och du når området på samma sätt som du når Idre Fjäll på vintern. Du kan dessutom kör bil ända upp på kalfjället mellan Nipfjället och Städjan. Sikta på Gränjesåsvallen. Vandringen upp till toppen, 1 131 m. ö. h., är endast sex kilometer och enkel. Leden är kryssmarkerad och skulle du vilja bortom turismen är det enkelt att starta från en annan position och navigera sig uppåt — Städjan har den fördelen att den reser sig snyggt över fjällhedarna; för den vill synas.

Om allt går bra och du fortfarande har bränsle i kroppen ligger Nipfjället inom synhåll. Dessutom bjuder Nipfjället på Sveriges högst belägna parkering — och därmed också högsta väg (1 000 m. ö. h.). Får du loss ytterligare en dag finns Rogen i Jämtland och Femundmarka i Norge. Är du nöjd med höjdmeter och fältmat, då finns en White Guide-restaurang i Idre Fjäll, Lilla Vildt, som på grund av renovering tillfälligt flyttat ut på torget, men troligtvis smakar lika gott.

FOTO Via ferrata Skuleberget, Klimpfjällsgården, Visit Dalarna

Året var 1955 och Friluftsfrämjandet (då, Skid- och friluftsfrämjandet) var bekymrade över det vikande intresset för fostran i naturen, och det ökande intresset för bilåkande. Vad göra? Svar: kombinera de två!

Tillsammans med Motorförarnas helnykterhetsförbund lanserades ”Ut i naturen – bilburen”, samtidigt som främjandets cykelsatsning ”Kul på hjul” kastades på soptippen. I dag är det tvärtom. Kampanjen ”Ut i naturen – bilburen” verkar ingen vilja veta av. Morgonposten tycker att den var både kreativ och framgångsrik, dessutom med en klämkäck slogan, så vi återvinner den. Till vår hjälp, för att åter gifta dessa två intressen, har vi Ramona Karlsson, före detta professionell rallyförare, och hennes man, Glenn Mattsing, tidigare chefredaktör på svenska Outside Magazine.

I första delen lotsar de oss till till havs. I den andra upp på höjder. I den tredje bär det av till skogs, och i den fjärde till start.

ÖSTERGÖTLAND: Kajakpaddling i St: Anna och Gryts skärgård.

De smala vägarna ut till Östergötlands ö-rika skärgård slingrar sig mellan fält och uppstickande bergknallar. Det är en sommardröm för alla med hoj. Längs väg 210 kommer du med stor sannolikhet möta motorcyklister som mjukt lägger ner i de ständiga kurvorna. Om du inte kan, eller känner för att, färdas på två hjul rekommenderar vi att du åtminstone vevar ner rutorna eller kommer över en cabriolet så att du kan ta in skärgårdsidyllen fullt ut.

Kör så långt du kan komma på 210:an och parkera på gräsfältet hos Gunvor Larsson och S:t Anna skärgårds kajakuthyrning. Hon förvaltar pappas fiskebodar och bryggor på ett sätt som får dig att flyttas tillbaka till 50-talet.

Ovan vid paddling? Lugn, Gunvor har kajakguider som hjälper dig ut bland kobbar och öar. Om du har paddlat tidigare och vill sikta lite längre ut i skärgården rekommenderar vi fiskebyn Harstena med stuguthyrning, restaurang med rökt flundra och 100 procent fiskebynostalgi. Här jagade man säl med hjälp av kajak förr, och än i dag finns trankokeriet kvar som museum. Ett enklare sätt att ta sig ut till Harstena är med M/S Ellen af Harstena som byggdes 1885 i Motala och som avgår från Fyrudden dagligen. Alternativet är en paddling till Kupa klint i yttersta skärgården. (Du ser den svarta kummeln på långt håll). Här får du 100 procent frihetskänsla i ditt tält med fri horisont åt flera håll.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

GOTLAND: Vandring med ständig havsutsikt

Det är inte konstigt att Gotland är välbesökt. Men, kan man komma undan den värsta turismen även under högsäsong? Japp, med 80 mil kust finns mängder av lugna vikar och vackra platser att njuta av. Vi föreslår en roadtrip runt ön med stopp för aktiviteter till fots – med havsutsikt.

Vi börjar på färjan. När du rullar ut tar du direkt till höger längs Färjeleden upp mot Södra Hällarna naturreservat. Ta in Gotlands skönhet med en kort vandring längs klipporna och få en av öns bästa utsikter.

Vår resa fortsätter söderut till pensionatet Holmhällar. Här har ägarna bevarat den gamla, vackra byggnaden men även bevarat de strikta rutinerna sedan starten 1949. Middagen serveras till exempel exakt 17.00 för pensionatsgästerna, men som förbipasserande kan du beställa en fantastisk rödspätta i luckan utanför. Det är dessutom fritt fram att ta av sig skorna och köra ner fötterna i de svala sanddynorna och till exempel läsa vad Carl von Linné tyckte om naturen: ”här kunde ingen annan bo, åtminstone då sunnanvädrets vågor rasade, än näckar och nympher”.

På nordöstra sidan av ön rekommenderar vi att ta sikte på Smöjen och de två vattenfyllda kalkbruk där fabriksväggar står monument för en svunnen tid. Doppa dig i klart vatten fritt från algblomning och kombinera med strandvandring på närliggande havsstränder och hällar.

Vill du se Fårö bortom turismen rekommenderar vi strandvandring vid bland annat Norsta Auren och Ekeviken. Sudersand är också ett bra alternativ, två mil lång och mer besökt, så dra dig norröver så får du mer plats. Du avrundar dagen på Fårögården där du kan få det bästa grillade lammet i området, och kanske njuta av livespelning. (Ladan i Gåsemora har spelning på tisdagar om du vill vara säker på att få underhållning till middagen).

Nu, in i bilen och ladda ner podden Kalla fall. Vi rullar mot Lummelunda och platsen för lantbrukaren Sven Sjögrens försvinnande 1972. Under våren har en skelettsökarhund använts för att hitta nya bevis i fallet som till hösten dessutom kommer som tv-serie. På med kängorna och bekanta dig med kustområdet till höstens premiär.

Själsö bageri en mil norr om Visby blir vårt sista stopp. Anledningen är den vackra miljön och de fantastiska bullarna. Fiskehamnen nedanför bjuder på en mer avskildhet än bageriet så traska ner till oxelträdet och slå dig ner för att avnjuta Sveriges vackraste ö.

FOSTRAN I NATUREN: 2 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

UPPLAND/SÖDERMANLAND: Multisemester för familjen

Att ge barnen en fostran till havs är lika viktig som att lära dem cykla. Rädsla för vatten kommer att begränsa dem, speciellt när man bor i ett land med en av Europas längsta kuster, för att inte tala om allt kul de går miste om. Därför har vi komponerat ett smörgåsbord av vattenaktiviteter i och runt huvudstaden.

I en tid då mobilerna är på väg att växa fast vid barnens händer och tvinga fram deras huvud till skalman-position finns inget bättre än hård roddträning. En klassisk träningsform som till skillnad från gymvarianten ger dig fantastisk utsikt glidandes tätt intill vattenytan. Stockholm har flera klubbar, som anrika Stockholm Roddförening på Djurgården. Vill du kombinera rodd med äventyr finns skärgårds- och havsroddbåtar att hyra eller köpa hos Row Generation i Solna. Här finns möjligheten att kombinera olika intressen, vilket ofta är fallet inom familjen. Pappa kanske vill ro till Sollenkroka medan resten av familjen hellre vill göra en bilresa till Sollenkroka — inga problem. Roddbåten kan lastas på taket om ingen vill ro tillbaka.

Ett annat utmärkt sätt att vänja barnen vid havet är att prova ståpaddling. Det ger garanterat kontakt med vattnet då de första paddeltagen är vingliga. Detta passar alla i familjen, så länge alla är beredda på att bada. Surfbussen på Kungsholmen erbjuder hyrbrädor och lugna vatten i Karlbergssjön. Den historiskt intresserade skippar paddlingen och rullar upp till Karlbergs slott och militärhögskolan för att sedan fortsätta den kungliga resan till Lovön och Drottningholm. Här finns finns fina, små vägar för loj sommarkörning.

Sjöskolan på Beckholmen introducerar de äldre (över 16 år) i den ädla konsten att framföra en segelbåt och angöra en brygga. Inga förkunskapskrav eller intyg krävs, förutom att du ska kunna simma 200 meter och behärska svenska. De yngre kanske hellre väljer närliggande Skansen, Vikingamuseet eller Gröna lund.

Söker du en vattenupplevelse bortom de vanliga Instagramuppläggen rekommenderar vi en av Skärgårdsstiftelsens snorkelleder. På Björnö och Nåttarö finns de mest utvecklade snorklingslederna. De är aldrig djupare än tre meter och sträcker sig omkring 200 meter. Det här är dessutom ett perfekt tillfälle att introducera barnen till brackvattensbiologi. Tänk havsnålar, tångräkor och sjustrålig smörbult.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

Det började med tankar kring ett annat sätt att leva. Funderingar på ett rikare liv med mer frihet och tid för familjen. Ett liv där vi formar utfallet mer, och på så sätt kan undvika vinterdepression, stress och ekonomisk press. Vi ville sänka tempot, skapa nya insikter och en tillvaro utan impulsköp och svindyra semestrar under exakt samma tidpunkt som alla andra — vi kanske till och med skulle kunna leva i ett land dit man åker för att semestra. Så snart datorn stängs av, ville vi vara i semesterläge och njuta av allt vi tidigare fått längta efter, 11 månader per år. Som en permanent semester, med avbrott för jobb då och då.

Vi tryckte på enter och inväntade svar. Excelbladet summerade siffror från sex parametrar, däribland soltimmar, trygghet, levnadskostnader och möjlighet till bra utbildning för barnen. Resultatet var inte oväntat. Bland de 21 länder som vi valt ut, mest på känsla, visade sig Portugal stå som klar vinnare när siffrorna fått säga sitt. Konkurrensen bestod av länder som Italien, USA och Australien (covidrestriktionerna dödade down under).

Portugal. Vad visste vi om landet? Lite. Vi hade två resor till Portugal i bagaget, den ena var den typ av kommersiell resa vi önskade komma bort från, den andra en stressig affärsresa utan möjlighet att lära något om landet. Vi hade en del att göra. Och skulle vi dessutom klara att sälja hus, förflytta barn och skapa nytt jobb under harmoniska förhållanden, då skulle vi behöva ytterligare ett excelblad.

# More images available in the Full Article

Alternativt leverne bortom sans

Då vi var på jakt efter en ny riktning i livet var det logiskt att söka sig till människor som valt alternativa sätt att leva. Vi började vår resa i Portugals sydligaste och varmaste region. Algarve är populärt bland turister och seniorer. Det är vackert, nära till hjälp från inflyttade som talar samma språk, men höga priser och trångt på sina håll. Vi fastnade inte riktigt för Algarve. Vi sökte oss norrut och blev rekommenderade att besöka en brittisk familj som köpt ett par hektar mark söder om Coimbra i Silverkusten.

Silverkusten är extra intressant. En kustregion norr om Lissabon, upp mot Porto som levt i skuggan av Algarve men de senaste åren fått rejält uppsving. Anledningarna är flera. Kusten är oerhört vacker och lockar med både branta klippor, mjuka stränder och små, fina samhällen utan långa köer till glasskiosken. Staden Nazare har blivit en magnet för all världens storvågssurfare. Bilder från senaste världsrekordet kan få vem som helst att boka en biljett för att se 30 meter höga vågor explodera mot Nazares karga klippor. Numera bor många ur världseliten längs Silverkusten och World Surf League har inkluderat närliggande Peniche i sin turné med klassiska destinationer som Hawaii och Australien.

Vårt brittiska par bekräftade det vi hört om bra fastighetspriser, speciellt en bit in från kusten. Som många nyinflyttade till Silverkusten hade de valt att varva ner. De hade tröttnat på det brittiska klimatet och alla arbetstimmar som krävdes för att upprätthålla den dyra livsstilen. De hade köpt en gård och börjat hyra ut ställplatser till husbilsresenärer som oss. De var nöjda med både klimatet och tillgången på ayahuasca, men deras alternativa livsval visade sig vara… lite väl alternativt. (De är inte ensamma, spektrat av alternativt leverne är minst sagt brett.) När vi smuttade grönt te en kväll berättade värdparet hur de renar sig med uppfriskande duschar i eget urin för att stärka immunförsvaret. De undrade om vi sparade vårt morgonurin så att vi och barnen kunde dricka till frukosten. Det var det sista av flera alternativa levnadstips vi tog emot innan vi bestämde oss för att rulla vidare.

I Parque Dom Carlos i staden Caldas da Rainha, samlas regelbundet barnfamiljer med den gemensamma nämnaren att ha flyttat till Portugal för att hitta en bättre harmoni i livet, och mer tid med familjen. Massiva korkekar och alléer med blommor lockar invånarna långt in på kvällarna. Parken omfamnar ett gammalt termalsjukhus som givit namn åt Caldas da Rainha: drottningens badkar. Digitala nomader sköter sina uppdrag framför datorn på något av caféerna och barnen klänger i träd och lekställningar. Många familjer har valt hemskola, eller alternativa skolor, och Caldas da Rainha med omnejd är en av de vanligaste regionerna för detta. Det var också här vi hittade vårt område och nya nätverk. Det är på inget sätt svårt att knyta kontakt med andra inflyttade. Mängder av nätverk på sociala medier samlar människor på jakt efter likasinnade med intresse för surfing, familjeliv, det spirituella, arbetssemester eller husköp och renoveringar. Det är något speciellt med Silverkusten som lockar fler och fler européer. Troligtvis är det en längtan efter den eviga semestern och att komma bort ifrån ekorrhjulet. Tillbaka till rötterna och tid att ta hand om relationer, familjen och sitt inre. En plats där man kan jobba mindre och leva mer, och samtidigt njuta ett fantastiskt klimat året om.

Chris och Maria lämnade Belgien med sina två barn för att slippa långgående covidrestriktioner och få tid till spontansurf. Från campingen i Peniche jobbar de deltid med juridiska uppdrag och etableringar av nya gym runtom i Europa. Chris samlar varje vecka sina vänner så att alla kan lära sig surfa – yngsta deltagaren är tre år gammal. Entreprenörerna Martin och Catherine, även de från Belgien, fick med sig föräldrarna och köpte ett familjehus där nu tre generationer lever tillsammans. I en färgglad foodtruck erbjuder de närområdet belgiska våfflor med färska jordgubbar och valfri topping. Även deras arbetsbelastning motsvarar deltid, vilket ger tid för strandliv och klättring.

Med mer tid finns det mer plats för utflykter, och det är till exempel lätt att få med sig någon från nätverket till Dino Park i Lourinhã för att komplettera sina kunskaper om dinosaurier från Juraperioden. Den humanhistoriskt intresserade söker sig hellre till Coimbra eller otroliga Obidos för att njuta av trånga gator i medeltidsmiljö och berättelser om strider med morerna på 1100-talet. Dyker gör man bäst kring öarna Berlenga utanför Peniche, där man även kan skåda delfiner på sommaren. Dykarfynd från romarnas handel med portugiserna har gjorts runt de branta öarna. Bland kullar, frukt- och druvfält runt Bombarral njuter man fint på en landsvägscykel. Styr du österut passerar du med stor sannolikhet Europas största orientaliska trädgård, Buddha Eden Garden. Och att ta ett bad i Atlanten är ju en självklarhet, men gillar man inte vågor kan man tassa upp ur badet i Sao Martinho do Porto lika torr i håret som när man gick i. Närheten till Lissabon gör det dessutom enkelt att resa till och från Silverkusten.

Nyckeln till att kunna njuta mer av den permanenta semestern är låga kostnader. Här ligger en av fördelarna med Portugal. Så länge man håller sig till det lokalproducerade alternativen är prislapparna sköna. En chokladkaka på dagligvarukedjan Intermarche kostar 0,6 euro, en flaska vin i samma butik från 1 euro. Fisken är så klart billig. En burgare på en restaurang utan havsutsikt kostar hälften jämfört med Sverige. Dagens soppa, Sopa de Dias, får du för 3–4 euro, och hittar du ett billigt fik kan du få en latte och en Pastell de Nata (Portugals motsvarighet till Sveriges kanelbulle) för 1 euro. Dessutom kan du fortfarande betala med kontanter.

Sen underlättar det om man anammar den portugisiska inställningen till pengar. Familjen går ofta före karriär och uppoffring på jobbet. Detta avspeglas så klart i ekonomin i stort. Lönerna är betydligt lägre än i Sverige. Dessutom får man snällt vänja sig vid att saker tar tid, ibland väldigt långt tid. Det gäller speciellt all kontakt med byråkratin. Men ett trytande tålamod kan lätt botas med sol och goda vänners sällskap. Här har alltid någon tid att träffas, och man är bara ett sms ifrån en spontanöl med vännen eller lekträffar med andra expatfamiljer på stranden. Det är enkelt, okomplicerat och fritt. När man som svensk kurar in sig i stugan så snart snålvinden blåser och går mer eller mindre i ide sex månader av året – så fortsätter människor istället att leva här.  Man är ute större delen av tiden och barnen gnäller inte över overaller och mössor som ska på. Ipadsen har glömts av, istället leker barnen ute ända tills man får tjata in dem på kvällen. Så som det ska vara.

Alla kan bli vinproducenter

Klorofyllgröna blad vajar i takt med den ljumna vinden från Atlanten. De gröna raderna av vinrankor är perfekta och följer det böljande landskapet ner i svackor och uppför mjuka kullar. Fälten blandas med planteringar av äpple, päron och tall. Några kilometer bort reser sig en vitmålad kyrka ur det gröna. Terrakottafärgade hustak kompletterar bilden. Vi tittar på en vingård som är till salu, och vi är sålda. Utsikten från den lilla quiintan är magnifik. Dessutom har ägarna inte brytt sig om att slå ner verkstaden som skymmer tappa andan-utsikten från boningshuset och därmed försvårat för mäklaren att sälja fastigheten. Kanske är portugiserna lite hemmablinda eftersom mäklaren även missat nästa försäljningsargument: den över 100 kvadratmeter stora adegan. För att kunna förvalta avkastningen från nästan 1 000 vinstockar krävs en lada och gigantiska förvaringskärl. Dessa, nästan 20 kubikmeter stora kärl, byggs av tegel, inuti en adega. Här förvarar man också maskiner, därav takhöjden på över sex meter. Det är helt enkelt en dröm för de som älskar öppna ytor och renoveringstillfällen.

Men när vi står där och tittar ut över fälten av vinstockar tränger sig en fråga på: Hur tar man hand om det?

Vi frågar mäklaren.

”Inga problem, det här är en liten vingård”, säger han och viftar med händerna i luften. ”Det här är för husbehov.”

För husbehov, tänker vi, men låter det vara för stunden. Vi njuter av utsikten och skissar på renoveringsprojekt. Det är först när vi kommer hem vi undersöker vad ”husbehov” verkligen betyder i sammanhanget. En sökning på internet avslöjar att det husbehov han pratar om är nästan 5 000 flaskor vin! För den intresserade: en bra vinstock producerar i snitt 40 druvklasar med vardera 100 druvor. Därav de gigantiska förvaringskärlen. Internet berättar också att portugiserna konsumerar i snitt 60 liter vin per person och år – mest i världen!

Några dagar senare slog vi till och blev bofasta i Portugal. Semestern är död, länge leve semestern!

https://www.youtube.com/watch?v=jerv7gy5Msg

Innan jag fick mina små pojkar berättade en av mina vänner att hon vägrade åka bil med sina barn. Hon fullkomligt vägrade. Det blev bara bråk hela tiden. Det kastades ipads och slogs, och bilen förvandlades till ett rullande mentalsjukhus efter bara några mil. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Hur jobbigt kan det vara egentligen?”

Nu har jag själv barn och jag vill vänligt men bestämt be alla som ännu inte skaffat barn, att inte underskatta kaoskapaciteten i dessa småfotade varelser. Värdet i att kunna hålla barn nöjda och lugna är mycket högt. Jag har även fått bekräftat att genetik inte är något humbug, utan att det finns barn som föds lugna och beskedliga – och de som föds med helt motsatta egenskaper.

Tidigare förstod jag inte utmaningen i att kunna vara blixtsnabb och fem steg före kaos. Att vara världsmästare i planering och avledning, simultant med att engagera sig i att färgsortera träklossar. Att ha tålamod till tusen, och att sitta och nypa sig hårt i ljumsken medan 3-åringens gallskrik ekar över restaurangen för att glassen hade en spricka i toppingen. Trots att tålamodet tryter ibland, vill jag påstå att jag hittills varit en god mor, enligt mina mått mätt. Jag har överöst mina barn med kärlek, trygghet och lyhördhet – men har mina barn blivit lydiga små ljus bara för det? Absolut inte. Jag väntar fortfarande på den dagen då ”NEEEEJEE!" inte kommer att vara det normala svaret.

”Sätt dem i bilbarnstolen bara, de skriker en stund i början men de vänjer sig.” Nej jag vet inte jag. Små bebisar som skriker sig hesa, skriker inte på pin kiv. De känner sig förmodligen otrygga i stolen, eller har kanske till och med lite ont. När mina barn var små körde jag bara bil när jag var tvungen, eftersom ingen av dem gillade det. Men nu är de tre och sex år, och de kan förklara hur de känner och vad de tänker. Så nu tar jag med dem på diverse små ärenden och semestrar, men det går sällan smärtfritt. Nästan aldrig, när jag tänker efter. Men jag har med årens lopp lärt mig vad som funkar för att kunna färdas i en personbil istället för ett rullande mentalsjukhus. Att åka på bilsemester med barn kan faktiskt vara ganska mysigt, men det krävs oerhört mycket planering. Resan behöver dessutom vara helt stress- och kravfri. Våra favoritsemestrar har hittills varit Tomteland i Mora, Astrid Lindgrens värld i Vimmerby, och en tältvecka på Gotland. Ovanligt nöjda barn, dock med mycket semesterkill i magen som behöver hållas i schack.

Ett balanserat blodsocker är a och o i de små liven. Få i dem en protein- och fettrik måltid innan resan så att de står sig länge. Förbered kylväskan med vettiga tilltugg, frukt och mellanmål – och undvik socker. Socker funkar som akutlösning, men det är som att kissa i byxan. Känslan av lugnet i bilen när man hör de små munnarna smaska på varsin klubba är ljuvlig (hög densitet på klubban rekommenderas för att tjäna tid), men se till att ha ett lekstopp inplanerat så att du tajmar in blodsockertoppen. Ta förresten med en picknickfilt, och gärna en engångsgrill till lunchstoppet. Stanna på lekplatser, parker eller badstränder, eller varför inte nöjesparker. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land, lägg gärna tid på research och planera in schyssta stopp längs vägen.

Se även till att själv ha ätit vettigt och att du är så utvilad som möjligt. Glöm inte att packa mellanmålsväskan till dig själv, och kanske en fet kaffetermos, eller annat som gör dig lycklig för en stund. Låt resan ta den tid den tar, försök att inte ha någon tid att passa. Missnöjda barn i kombination med stress är mentalt vidrigt. Kan man bara vara i nuet när man är tillsammans med barn, är det som att kliva in i en annan tålamodsdimension. Inga krav, ingen press, ingen stress. Börjar det tjafsas och bli rastlöst i baksätet, vill man kunna stanna utan att få kaninpuls.

Åker du långt hoppas jag att du har ytterligare en vuxen i bilen. Ibland kan det vara bra att hoppa in i baksätet för att avbryta boxningsmatchen. Mina barn brukar hålla sig nöjda hyfsat länge med hjälp av olika lekar. Sök på internet så hittar du massor av inspiration på bra billekar för alla åldrar. Sedan har vi såklart skärmarna. Vi använder skärmar när det behövs, inte mer. Se till att de är fulladdade, och att du har med dig långa laddkablar som räcker till baksätet. Eller portabla laddare. Hörlurar är lämpligt för de äldre barnen, och se till att ha laddat ner bra offlinematerial innan resan. Vettiga spel, ljudböcker, eller annat som passar utefter ålder och intresse. När alla andra sysselsättningar är förbrukade, känns tanken skön på den fulladdade ipad:en med Bimi Boo och Lego World. Har ni, liksom jag, tävlingslystna barn: Undvik spel med tävlingsmoment och för mycket adrenalin. En dålig förlorare i 120 dB kan få vem som helst att köra av vägen.

Känns barnen färdiglekta på lekplatser, färdigdoppade på badplatserna och de tycker att paddor och lekar börjar bli tråkiga, är ett av mina favorittrick att stanna vid en butik med en massa krafs. Detta brukar passar bra framåt slutet på dagen. Du behöver inte ens köpa något. Billigt och bra, eftersom du drar en vals om att kortet är trasigt, och att det bara får titta. De små benen kommer springa bananas mellan hyllorna, och har du tur kommer alla spännande intryck få John Blund att hälsa på innan du hinner lägga in 4:an (detta krävs givetvis att du har barn som kan vistas i möblerade rum, och som inte river ner halva affären). Nu kan mamma och pappa äntligen få avsluta sina meningar, kanske sätta på schysst musik och tänka tillbaka på dagen som gått (eller glömma den). Är vi på bilsemester brukar vi omsorgsfullt välja ut mysiga ställen på Airbnb, där vi kommer fram på kvällskvisten. Det bästa med bilsemester är att allt blir så nytt och spännande, och vad gillar barn mer än det?

När vi kommer fram, bär vi de sovande små kropparna med dinglande, knubbiga ben i våra famnar. Vi tassar in till sängarna, torkar av den torkade glassen i mungipan med en våtservett och pussar dem på pannan. Alla eventuella bråk är förlåtna, de är verkligen hjärtknipande söta när de sover. I morgon är det dags för nya äventyr, och nya ställen att utforska. Nya minnen på fyra hjul, tillsammans med en stor skopa kravlöshet, planering och närvaro. Ha en bra semester!

Jag har haft lyckan att få köra de mest extrema bilarna som finns – allt från högpresterande gatbilar till WRC-bilar. Ruset man känner av att maxa en Lamborghini Murciélago, adrenalinkicken rallybilen ger när man kör på gränsen till naturlagarna, och känslan som sprider sig av antilag-systemets smatter på startlinjen med en superbil – det är nästan obeskrivligt. Dessutom älskar jag snygga bilar. Att vila ögonen på schyssta linjer och vackra former, kaxiga fronter och uppkäftiga vingar, mår själen bra av.

Men när det kommer till min egen privatbil prioriterar jag funktion och komfort. Utseende och hästkrafter spelar ingen stor roll – det är det praktiska som vinner alla gånger. Antagligen beror det på att jag får utlopp för allt det andra genom mitt jobb. Min man däremot, tänker annorlunda. Eftersom han inte är någon tävlingsförare vill han ha hela paketet – inklusive hästkrafter och snygghetsfaktorer. Fullt förståeligt, men våra olika preferenser blir ett dilemma när vi ska hitta en gemensam bil. Att tillsammans hitta en medelväg mellan design, komfort, effekt, tillförlitlighet och utrymme blir en utmaning. Såsom nu, när vi de senaste veckorna varit på jakt efter en bil för gemensamt bruk.

Senast vi var med personbil hade vi två stycken; en Mercedes E-klass och en Subaru Outback. Min man älskade verkligen mercan. Han tog sig ofta anledningar för att få åka lite extra, såsom akut glass-sug, eller skjutsningserbjudanden till polare. Och visst var det en fantastisk bil. Man blev omfamnad och välkomnad in i kupén med stilfull och påkostad interiör i valnöt, LED-belysning och smarta funktioner. ”Plopp” sa det när dragkroken åkte ut när man tryckte på knappen, och när man stängde dörrarna ljöd ett dovt ”bonk” – så långt ifrån plåtskramlet från budgetbilar. Det var genomtänkt och snyggt, stilrent och modernt. Det luktade till och med ny bil, trots att den gått sex tusen mil. Men det kan ha berott på att den aldrig användes, på riktigt. Spillde ungarna i baksätet blev det sanering när man kom hem, och skulle man åka och lasta bildäck spenderade man halva dagen på att fixa emballage, och att syna skavmärken. Det blev långa promenader med matkassar från affären, man vågade inte parkera intill någon annan om inte nöden krävde. Men min man var okej med omständigheterna, och jag själv tyckte att det var värt allt krångel varje gång jag såg hans belåtna min när han satte sig i mercan. Liksom Ernst Kirchsteiger känner in limträskivor med lukt och ömma smekningar, kände min man in mercan någon extra sekund innan han körde iväg. Han älskade den robusta tyska kvalitetskänslan, effekten i motorn och paddlarna på ratten (som enligt mig användes lite onormalt mycket, men jag sa inget för han var så glad). Och ibland hade han tvättat den innan han kom hem från jobbet, då var han extra glad.

En känsla av ofrihet

Själv blev jag lite neurotisk när jag skulle använda den, och jag fick en känsla av ofrihet. Jag ville äga en bil som man spontant kan åka iväg och slänga i prylar utan maniskt emballerande. Jag vill kunna hämta en oljig växellåda utan att få ångest – eller varför inte ett par lamm, om man nu skulle vilja ha det. Därför älskade jag vår gamla Subaru Outback, som vi haft som trogen vän under många år.

Har ni hört talas om idiotresor? Det var ett ganska populärt samtalsämne bland mina motorsportskollegor. Ofta körde det ihop sig innan tävlingar, med delar som plötsligt gick sönder och akutreparationer som följd. Under tävlingshelgerna satt vi i depån och överträffade varandra med berättelser om den senaste idiotresan. Till exempel kunde man ha åkt 250 mil non-stop för att hämta en mellandiff som kom med expressleverans från Japan, och där man längs vägen lastade av tävlingsbilen på en bromsbänk för att få ut 20 hästkrafter extra, och på vägkrogen var man så trött att man somnade mitt i korvlunchen och vaknade upp i gurkmajonnäsen.

Subarun var min idiotresebil. Den hade oljefläckar i bagaget, lastskador i innertaket, och en och annan repa på utsidan som jag fullkomligt struntade i, med rent samvete. Det var min bruksbil, min trogna vän som tog mig dit jag behövde – och lät mig göra vad jag behövde. Plastig och tråkig invändigt och intetsägande utvändigt, men med en mycket driftsäker boxermotor, permanent fyrhjulsdrift, och tekniskt tillförlitlig. Som en trogen, genuin och pålitlig vän. Ytlighet och krimskrams spelar ingen roll när det väl kommer till kritan, det är insidan som räknas.

Så hur gick det med vårt bilinköp, kom min man och jag överens till slut? Vi finkammade annonser ganska länge. Spannet var oerhört brett, allt från Daihatsu Feroza (!) till Jaguar XF. Vi provkörde, kände och klämde, men ingen av oss var riktigt nöjd. Till slut blev min man så trött på billetandet att han gav upp. ”Välj en bil bara. Vad som helst”, sa han. Helt omedvetet hade jag plötsligt tröttnat ut min meningsmotståndare, såpass till den grad att han kapitulerade. Perfekt! Då blir det en Citroën C5 Tourer med gashydraulisk fjädring, sa jag. Jag hade redan några annonser på lager.

Fördomar om franskt

Ja, jag vet. Sitt-och-träng, och så vidare, och alla fördomar som nu finns om franska bilar. Och de flesta kan nog skriva under på att Citroën C5 är en tillsynes intetsägande bil. Dock överraskar den verkligen när man kör. Lite som när man handlar kläder, står och drar i en säckig blus, och expediten envisas med att man ska prova den för att den ”sitter sååå snyggt på!”.

Och så är det med Citroën.

Komforten på vägen är helt fantastisk. Det var den gashydrauliska fjädringen som gjorde att jag blev såld. Jag har varit så trött på husbilens stötiga fjädring och det irriterande skramlet från porslin och bestick, när vi är ute och åker på Portugals grusvägar, där vi befinner oss nu. Jag längtade mer än någonsin efter en bil som sväljer vägens alla ojämnheter, och som gör att man kan koppla av och åka behagligt. Jag erinrade min pappas gamla C4 med luftfjädring som jag körde när jag var yngre. Ful som stryk, men det kändes som att köra på fluffiga moln. Efter att ha kört runt med mycket bök, ljud och stök i husbilen, längtade jag mer än någonsin efter mer … fluff.

Jag hittade en begagnad Citroen C5 som gått 7 tusen mil, och tack vare lite repor och småblemmor fick vi den för en schysst peng. Jag provkörde bilen tillsammans med barnen, och var verkligen imponerad av åkkomforten. Trots att gashydrauliken filtrerar bort lite av känslan av det som händer under hjulen, inbjöd det till att gasa på lite extra i kurvorna. ”Mamma, stanna, det känns som att det vattnas i munnen”, utbrast plötsligt min son. Jag hade uppenbarligen utmanat centrifugalkraften så att han blev åksjuk. Bra betyg ändå, tänkte jag, och köpte den.

Jag skulle aldrig vilja åka en C5 på en racerbana. Det är skillnad på körkänsla och åkkomfort. Men det är definitivt en bil jag skulle kunna köra många idiotresor med, och samtidigt vara helt utvilad.

På den tiden då jag körde rally-VM var det vanligt med så kallade remote-servicar. Platser mellan tävlingssträckorna där enbart besättningen – jag och min co-driver – fick reparera bilen utan hjälp av serviceteamet. De vanligaste reservdelarna fanns med i bilen. Drivaxlar, styrstag, p-ändar, nyckelsatser och allehanda bra-att-ha-grejer var fastsatta i buntband.

På hög höjd i de mexikanska bergen minns jag hur svetten pärlades i pannan då vi hissade upp bilen för att byta en bromsslang som slagits sönder på steniga vägar. Det var bråttom bråttom. Domkraften fick jobba för fullt, klockan tickade och svetten blandades med smuts och blod på våra knogar. Runt om oss samlades mexikanska åskådare som ropade och hejade medan spärrnyckeln knarrade för fullt. Klart! En high five och sedan kastade vi oss in i bilen och körde iväg med fungerande bromsar.

Det är något speciellt med att meka själv. Att inte bara köra bilen, utan att lära känna den inifrån och ut. Man blir ett med bilen, och får tillfredställelse av att vara oberoende och självständig.

Att kunna klara av saker själv har alltid varit väldigt viktigt för mig. ”Ja kan själv” var bland det första orden jag sa när jag var liten, och jag hade ynnesten att ha föräldrar som lät mig testa, göra fel och göra om. Bygga självförtroende och få inpräntat i ryggmärgen att allt är möjligt. Jag tror fortfarande i vuxen ålder att jag kan fixa i princip allt, även om jag givetvis innerst inne förstår att det både är naivt och omöjligt. Det mesta går dock, men det tar lite längre tid eftersom det givetvis skiter sig då och då.

Jag tror att förmågan att kunna kontrollera och påverka sitt liv och sina ägodelar, är ett av människans mest grundläggande behov. Mekandet är ett av de hantverk som sakta tas ifrån oss då samhället går mot ännu mer bekvämlighet – både mentalt och fysiskt. Snart är vi inte i behov av att varken att röra oss eller tänka själva. Sedan urminnes tider är människan skapad för att lösa problem, laga och fixa sina tillhörigheter. Det mår man bra av. Kan vi till exempel inte meka med våra bilar längre, blir delar av vår själ urholkad.

Därför är det lite sorgset att de moderna bilarna blir alltmer svårmekade, och gör bilägaren mer beroende. Digitaliseringen har slagit med full kraft, både på gott och ont. Bilarna är säkrare med bromsassistsystem, backkameror, filbytesvarnare och allehanda sensorer. Dagens professionella mekaniker ser ofta annorlunda ut och använder andra verktyg. Roy och Roger-verkstäder är snart ett minne blott. Skitiga underarmar med spärrnycklar i händerna, byts ut mot skjortbeklädda armar som pluggar in diagnosverktyg och knappar med fingrar på datorer. Den nya tekniken gör oss alltmer beroende av verkstäder med dyra specialverktyg och avancerad mjukvara.

Nya bilar kan vara skrämmande

Nyare bilar kan därför skrämma bort hobbymekaren, med trånga motorutrymmen och datorteknik. Att sköta grundservicen på sin moderna bil behöver dock inte alltid vara så komplicerat. Man sparar dessutom många tusenlappar jämfört med att köra in på verkstad, och man känner sig väldigt tillfredsställd när man efteråt står med en kaffekopp i sin skitiga näve och begrundar sitt dagsverk. På nyare bilar är dock servicestämpeln från den auktoriserade verkstaden ett viktigt värdebevis om man i framtiden ska sälja bilen. Jag skulle själv inte våga köpa en hyfsat modern bil utan registrerade oljebyten, såtillvida att det inte är någon jag känner som skött om bilen.

Men bortser man från servicestämpeln och istället väljer att sköta underhållet själv, går det lära sig mycket om man pluggar lite. Tittar man under skalet på sin moderna bil finns det fortfarande mycket traditionell teknik kvar, och läser man på med hjälp av verkstads- och reparationshandböcker och tittar på Youtubefilmer, får man lätt koll. Läser man på om oljebyten, lampbyten, bromsbelägg, filter och avgassystem, kan man – beroende på bilmodell – ofta fixa det själv. Även lite mer avancerade reparationer såsom att byta hjullager kan man göra på egen hand, såtillvida att man byter det komplett med hub (annars behöver man pressverktyg). Till och med länkarmarna fixar den händige, även om det är viktigt att man har koll på att få fast dem korrekt och ordentligt, och att göra en fyrhjulsinställning efteråt.

Välj bil med hjärtat

Jag älskar att kunna sköta servicen själv, utan specialverktyg och krångel, och utan bekymmer om stämplar hit och dit. Under större delen av mitt liv har jag haft en nyare bruksbil som jag köpt med hjärnan, och en äldre bil som jag köpt med hjärtat. Den nyare bilen har jag lämnat in för service och den äldre har jag lagt egen tid och kärlek på. En bil som tillåter lite fel och brister – även när det gäller mina egna tillkortakommanden som mekaniker. För här är jag långt ifrån en expert.

Vill du få utlopp för dina fixarbehov och din självständighet (och imponera på frugan eller mannen), rekommenderar jag skarpt att åtminstone köpa en bil med hjärtat. Har du tur kanske du blir lite kär också (detta beror såklart på bilens karaktär, man faller ju inte för vad som helst). Min största privatbilskärlek var en gammal Volvo Amazon från 1968. Man kunde nästan krypa ner i motorhuven medan man mekade. Ljumna sommarkvällar med byte av tändspole och förgasare, och lite kaffepaus med Ballerinakex medan man klurade ut smarta lösningar. Testrunda med barnen till badsjön för att se så att allt fungerar. I backspegeln dinglar Wunderbaumen, och den nöjda mamman tittar dit då och då för vila ögonen på glada ungar i baksätet med varsin glass. Vi firar att vår gamla trotjänare rullar igen. På kvällen tittar jag in en gång extra i garaget innan jag låser dörren och känner mig lite löjligt lycklig över plåtmaskinen som står där. Lite som en familjemedlem som man pysslar om. Ibland hostar den till och blir sjuk, och då kommer moderskänslorna fram tillsammans med nya tändstift och en varsam smekning på bakelitratten. Sedan kör vi vidare igen.

Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av motorcyklar. När jag var fyra år harvade jag runt på en knattecross och lärde mig älska farten och friheten. Varje gång en motorcykel körde om familjens bil killade det lite i magen. Vrrooooooom! Som ilskna små getingar sicksackade de mellan bilarna – som att de befann sig i en annan, laglös, dimension. Som vägens ninjor, omslutna av visir och med svarta dräkter. Inte ens fartkamerorna kunde komma åt dem.

När jag blev äldre ville jag vara likadan. Men jag ville låta ”brrraaap” istället för ”vrrrooom". Det var custom-hoj istället för sporthoj som lockade – med mitt fartberoende till trots. Jag umgicks med kompisar som åkte Harley Davidson och tyckte de verkade ha det så kul. Coola grabbar med solbrillor och aphängarstyre som åkte på MC-träffar med konvojer i långa led. Bockskäggen fladdrade i sommarvinden och skönjade ett nöjt leende på deras annars så barska ansiktsuttryck.

Medan jag pluggade till mitt MC-kort sparade jag pengar till min efterlängtade Harley Davidson. Jobbet på tvätteriet gav ingen särskilt bra lön, men jag hade åtminstone råd att köpa utstyrseln. Ett svart skinnställ med snörda byx-revärer och en jacka med brandgul HD-bård. En bra början. Jag klarade uppkörningen, trots låst framhjul på 90-inbromsningen. Ivrig som jag var orkade jag inte vänta på att kunna köpa min Harley, så det fick bli en budget-custom istället – en Honda Shadow 750. Att jag åkte omkring på en japanare iklädd ett HD-ställ såg förmodligen lite patetiskt ut i de initierades ögon, men det struntade jag i. En och annan HD-åkare vinkade på mig ändå, kanske tyckte de lite synd om mig.

Efter ett par år kunde jag äntligen köpa min Harley. Det blev en 1200 cc HD Sportster med dragbarstyre. Givetvis lite trimmad. Jag bytte till en öppen hjälm för ökad coolhetsfaktor, men efter att ha svalt både myggor och spyflugor kändes det inte lika coolt längre. Tillbaka till visir.

Leverpastej

Jag tog hojen till jobbet så ofta jag kunde, och hittade alltid ursäkter för att ta mig en tur. Glädjen och euforin över frihetskänslan var helt fantastisk! När man inte omsluts av en plåtkaross, fylls dina sinnen med så många intryck. Tankarna får resonans innanför hjälmen, man känner karossens vibration i höfterna och man blir ett med såväl hojen som sitt inre. Jag hakade på polarnas MC-träffar och åkte med dem i långa led på slingriga små vägar. Ljumna sommarvindar, dofter av lupin, fikastopp med vackra utsikter och skönt häng. Kaffetermos och leverpastejmacka på dagen, grill och öl och skratt på kvällen. Sammanhållningen med andra MC-åkare är väldigt speciell. Gemensamma intressen gör att man knyts samman, och vägen mellan två motorcykelpolare är aldrig lång. Man kan bo långt ifrån varandra, men man tar sig gärna an resan för att träffas – eftersom själva resan är en stor del av nöjet. Man omsluts även av en skön gemenskap på vägarna, med MC-åkare som vinkar vid möten och som spontant kommer och snackar när man tankar.

Men alla MC-åkare vinkar inte lika glatt. Under mina år som customåkare uppmärksammade jag att sporthojsåkarna oftast höll kvar näven på handtaget. I början var jag lite av den tragiska polaren som vinkade glatt men som inte blev vinkad tillbaks. De låtsades liksom inte om oss som lät ”brrraaap” istället för ”vrrrooom”. Jag läste en intervju med Mikael Persbrandt för många år sedan, som då var en hängiven sporthojsåkare. Han fick frågan om hur han förhåll sig på att hälsa på andra hojåkare, och han sa att det finns tre sorters motorcyklister; de som lutar sig framåt när de kör, de som lutar sig bakåt, och de som sitter rakt upp. ”Jag hälsar på de som lutar sig framåt” sa han.

Lockande liv

Och det känns lite så  – som att vi MC-åkare spelar i olika dimensioner. I min customdimension var det relax, hårdrock, kaffe med skogaholmslimpa och öl. I deras sportdimension var det tempo, techno, sportsbars och Red Bull och vodka. Jag fick mitt tempo i rallybilen istället, kanske var det ju det som gjorde att det mer avslappnade customlivet lockade. Och tur var kanske det. Jag funderar ibland på om jag hade levt i dag om jag hade tillbringat mina MC-år på en sporthoj, med tanke på min dåliga fartdisciplin. Jag råkade dessutom ut för tillräckligt många nära ögat-situationer, för att få stor respekt för den oskyddade miljön. Kör man hoj behöver man köra efter principen att man är osynlig. Bilister har svårare att uppmärksamma motorcyklar, och att bedöma farten på dem. Man behöver ständigt vara alert på allt från blinda bilister och halkiga löv, till djur som springer upp i dikeskanterna. Lite som att spela schack, och att ständigt vara beredd på motståndarens nästa drag. Samtidigt ger det en närvaro, en skärpa och ett egenansvar som känns tillfredsställande.

Jag sålde hojen efter några år. Min rallykarriär tog mycket tid, samtidigt som jag kände att jag kanske bör hålla mig till ett högriskintresse, istället för två. Men jag minns verkligen MC-tiden med värme och glädje, och är du nyfiken på att testa hojlivet kan jag varmt rekommendera det.

Det sägs vara 20 gånger farligare att köra MC jämfört med bil. Så må det vara, men tycker man att det är mer än 20 gånger roligare att köra hoj så säger åtminstone min kalkyl att det är värt risken.

Jag tror många känner igen sig. Sympatiska och hänsynstagande människor förvandlas plötsligt till aggressiva besserwissers. Studier visar att mer än hälften av alla bilförare upplever att de blir utåtagerande i trafiken på ett sätt som aldrig sker i andra sammanhang. Så vad beror det på?

Om någon orsakar dig och din familj fara vaknar fly eller fäkta-reflexen. Pulsen går upp, reptilhjärnan kopplas på, och man blir både rädd och vansinnig. Fullt naturligt, och ett grundläggande mänskligt beteende. Men för min, och många andras del, kan pulsen även höjas vid mindre allvarliga trafiksituationer – och som gör att man beter sig annorlunda innanför bilens skyddande dörrar. Situationer som inte ens behöver vara det minsta farliga utan bara … dumma.

För ett tag sedan skulle jag köra ut från en vägrestaurang med ett tungt släp bakom bilen. Barnen satt i baksätet, och vi hade nyss avverkat en kladdig och stökig måltid som jag tror alla småbarnsföräldrar kan se framför sig (jag fick fånga chicken nuggets i luften och avleda bråk samtidigt som jag svarade på frågor i stil med ”varför får jag inte kissa i blomkrukor?”). För att få bra sikt i korsningen och hinna klämma in mig i luckorna med mitt stora släp, var jag tvungen att köra så långt fram jag kunde och delvis blockera övergångsstället. En gångtrafikant fick runda min bil litegrann, medan hon sneglade på mig och skakade på huvudet. Tyst och lågaffektivt, utan att ens möta min blick, ville hon demonstrera att man minsann inte ställer sig på de vita strecken.

Efter att ha varit den pedagogiska och tålmodiga mamman inne på restaurangen fick jag nu det perfekta tillfället att utagera allt jag hade inom mig. Efter att ha kokat hjärnan var det nu dags att låta allt pysa över – och detta på ett säkert sätt, innanför min kaross. Jag vevade ner rutan. ”Hallå där, ville du något?” ropade jag. Inget svar. ”Hallåååååå!” ropade jag ännu högre. Hon skakade på huvudet igen utan att titta på mig. Jag kände hur pulsen ökade medan munnen mumlade fula ord. Jag såg nu fotgängaren som inget annat än en konflikträdd amatör-trafikpolis som totalt hade missförstått hela situationen på ett väldigt korkat och osympatiskt sätt. Nu var det minsann min plikt som medtrafikant att tala om ett och annat för henne. Så jag börjar följa efter henne. Likt en psykotisk förföljare som blir triggad av offrets ignorans, åker jag med överkroppen hängandes ut ur sidorutan medan ropet alltmer övergår till skrik. Som tur var påminde jag mig ganska snabbt om att jag hade barn i baksätet, tog några djupa andetag och förvandlades till en normal människa igen. Men där och då märkte jag tydligt hur bilen distanserade mig från det socialt accepterade beteende jag vanligtvis brukar rätta mig efter. Ilskan och stressen som jag vanligtvis kan hantera, kunde jag nu få ut likt en galen plåtriddare – och med bilen som rustning.

Ilska i trafiken vidmakthålls av att förarens konsekvensanalys säger att han eller hon inte förlorar på beteendet. Bakom karossen sitter vi skyddade och kan fly ifrån konflikter på ett enkelt sätt. I vår kultur anses aggressivt beteende som en avvikande svaghet på grund av dålig impulskontroll. I sammanhang där vi inte sitter i en plåtkaross som vi kan fly i, kan vi lättare tygla vår ilska för att inte drabbas negativt. Har vi bråttom i bankomatkön medan någon fipplar med kortet eller strular med koden, förstår man snabbt att man kommer förlora på att gå fram och sträcka upp ett långfinger i ansiktet och skrika ”jävla dåre”. Man knyter istället näven i fickan och kväver ilskan. Men i trafiken kan vi omsluta oss i ett mer själviskt klimat, och våga spela ut sina känslor mer än vad vi vanligtvis gör. Steget från att bli förbannad till att ta ut sin ilska handgripligen är dock ganska långt. Undersökningar visar att det ”bara” är cirka fyra procent som vågar gå ut ur bilen och konfrontera en annan förare.

Kanske har alla som är lite heta bakom ratten, en inneboende stress och/eller ilska som inte kommer ut på något annat sätt? Kanske borde vi börja meditera istället för att utagera? Samtidigt behöver framförallt vi nordbor bli bättre på att säga ifrån. Inte knyta näven lika hårt, utan låta lite mer känslor läcka ut, rent allmänt. Bli lite mer medelhav.

Kan man sätta sig i bilen utan en massa mentalt bagage, är det också till fördel. Nästa gång ska jag, innan vi åker iväg efter restaurangbesöket, ta ett allvarligt snack med barnen om att man inte kastar döda kycklingar bland folk. Jag ska även påminna mig själv om tre djupa andetag om pulsen går upp – precis som jag gjorde när jag tävlade för att hitta lugn och fokus. Jag kommer aldrig sluta att markera om någon gör något farligt i trafiken – men jag ska samtidigt ödmjukt påminna mig om korkade saker jag själv har gjort. Som till exempel när jag körde i snöstorm i centrala Göteborg, missade en förbudsskylt, körde punka och spräckte oljetråget mitt på spårvagnsspåret? Här tackade jag mitt snabba byta däck-tempo och min Citroëns justerbara luftfjädring att jag inte orsakade trafikkaos. Jag tackar även för att ingen hängde ut med överkroppen utanför rutan och argt skrek ”Hallååååååå!” För det hade ju liksom inte hjälpt någon. Inte alls.

https://www.dailymotion.com/video/x7rozp0

I min senaste kolumn berörde jag de skenande bränslepriserna, som drabbar såväl privatbilister som hela vår infrastruktur. Vad kan man som individ göra åt problemet? Att försöka påverka de politiska besluten är så klart viktigt, men tidskrävande och med oviss utgång.

Med skenade bränslepriser, ökande livsmedelspriser och räntor, är det viktigt att hålla nere kostnaderna. Allt medan den geopolitiska röran fortskrider, är det viktigt att känna att man fortfarande kan påverka sitt eget liv.

Finns det något tråkigare ord än ecodriving? Jag kan då inte komma på så många fler.

Det skulle kanske vara ”stödstrumpa” eller ”inkomstdeklaration”. För många år sedan deltog jag i en ecodrivingtävling. Detta var under tiden jag tävlade i rally på hög nivå (detta var för övrigt den näst bästa klimatkompensationen jag gjort. Den bästa var när jag gifte mig med en biolog). Min Subaru Impreza WRX STI, som då var min gatbil, byttes ut mot en Subaru Outback. Tur det, för när jag sitter i snabba bilar får jag tics i gasfoten. Det där berömda ägget under pedalen, som en bränslesnål förare måste ha, skulle knäckas direkt. Bilar med fet vinge ska köras därefter, det är sedan gammalt.

Tävlingsmänniska som jag är, pluggade jag på allt som hade med ecodriving att göra. Inledningsvis gick det bra i tävlingen, och jag blev besatt av siffrorna på färddatorn. Och det var kul! Behovet av att snärta till på gaspedalen efter rödljusen, byttes ut till glädjerus när färddatorn tickade nedåt. Jag blev omkörd av bilar med husvagn, gamla farbröder i kadetter, och tanter med papiljotter. Från att ha varit föraren som dragit av hela fulordsförrådet till alla som bildade köer, var jag nu den som låg först i kön. Inte speciellt trafiksäkert så här i efterhand…

Min livsstil gjorde dock att jag inte kunde hålla mitt segervissa ecodrivingtempo hela vägen. Efter att ha åkt runt med rallybilen på släp halkade jag (föga förvånande) långt ned i resultatlistan. Under min ganska korta men lärorika ecodrivingkarriär, erfor jag hur man kan påverka sin bränsleförbrukning en hel del, bara genom några enkla justeringar.

Du kan spara upp till 20 procent genom att köra bränslesmart, vilket betyder många hundralappar – kanske till och med tusenlappar – per månad beroende på hur mycket du kör och vilken bil du har. Sedan behöver du inte alls dra det till det extrema, såsom jag gjorde. Men gillar du tävlingsmoment kan du till exempel utmana dina polare eller familjemedlemmar.

Så, hur blir du en bra ecodriver? En viktig förutsättning är att förbereda bilen rent praktiskt. Rätt lufttryck i däcken kan påverka bränsleförbrukningen mer än fem procent. Undvik även onödig last i bilen, och takboxar som ger luftmotstånd. Körmässigt finns det många knep. Planera körningen och lyft blicken för att tidigt se köer och andra hinder i trafiken – för att kunna motorbromsa istället för att fotbromsa. Släpp även gasen i nedförsbackar. Hastigheten påverkar bränsleförbrukningen en hel del, så att hålla hastighetsbegränsningarna är en stor fördel. En ökning från 70 till 110 km innebär ca en 40-procentig ökning av bränsleförbrukningen.

Acceleration är väldigt bränslekrävande, så försök att komma upp i hastighet snabbt. Tänk även höga växlar. Har du en manuell bil kan det därmed vara till fördel att hoppa över växlar vid acceleration. Men känn efter hur bilen låter och beter sig, börjar bilen hosta och ”hacka” sig fram är växeln för hög. När du kommit upp i önskad hastighet, kommer ägget under pedalen med i bilden. Här gäller det att hålla en jämn och fin gas för att hålla nere förbrukningen. Undvik farthållaren, eftersom den ständigt ligger och ger små gaspådrag för att justera farten.

Välj även dina tillfällen för att använda AC:n, den kan till och med innebära en tioprocentig bränsleökning. Motorvärmare är också en fördel, och inte bara under vintern utan även under höst/tidig vår. Så snart tempen sjunkit under 10-gradersstrecket kan du använda motorvärmare för att undvika den extra bränsleslurpen när du gör en kallstart.

Känns ecodriving som en trist kapitulation, och som ett inkräktande på din frihet och dina vanor? Se det istället som ett sätt att kunna påverka din situation – då känns det lite mer mentalt uppfriskande. Kanske kör du inte bränslesnålt fullt ut, utan bara lite lagom – eller bara lite då och då. Kanske kommer du inte tjäna så många hundralappar på det. Och det kanske inte är det viktigaste heller. Känslan av att ha kontroll och att påverka sitt eget liv är oerhört viktigt för lösningsorienterade och individuellt tänkande människor. Så nästa gång du fyller din tank (och gråter en liten skvätt inombords) – kör ifrån macken med det lilla ägget under pedalen, och med känslan att du fortfarande kontrollerar och påverkar det du kan.

Grattis Sverige till ytterligare ett bidrag; bilbidraget! Regeringen har höjt bränsleskatten så pass mycket att vi nu behöver skattefinansierat bidrag för att kunna betala skatten. Man får dubbeltänka flera gånger för att inse att det verkligen är så skevt som det låter. Priset på olja har stigit, men det borde kompenseras med sänkt skatt. För här har Sverige marginal att ta av.

Sverige har världens högsta dieselpriser och ett av världens högsta bensinpriser – som till betydande del utgörs av skatt (60% för diesel och 40% för bensin). Nu sänks dock bränsleskatten, äntligen. Men det är bara tillfälligt, och sänkningen är en dryg krona… En ynklig reduktion som (väldigt lämpligt) gäller fram tills strax efter valet. Och bilbidraget, som består av en tusenlapp per bilägare, framstår som en förnedrande liten muta i sammanhanget.

Regeringen föredrar bidrag framför skattesänkningar, det är sedan gammalt. Höjda skatter är oftast här för att stanna. Subventioner och bidrag är lättare att både implementera och avskaffa, och den tålmodige skattebetalaren tackar och bockar för de avdrag man har fått fram tills de försvinner. Men bilbidraget räcker inte ens till att fylla en tank.

Politikerna skyller de höga priserna på Putin, trots att priserna höjdes kraftigt långt innan Ryssland gick in i Ukraina. Sveriges energiminister Khashayar Farmanbar säger dessutom att skattesänkningar skulle gynna Putin. ”När man sänker skatten så blir det större andel pengar man betalar till Putin” sa vederbörande i en intervju i TV4. Kan man enkel procenträkning, förstår man snabbt att detta är rent ordbajseri. Putin får ju inte de facto mer krigspengar bara för att andelen skatt är lägre. Politiska bortförklaringar lindas in i Orwellskt nyspråk, och har politikerna tur så har medborgarna i vanlig ordning så fullt upp med att stressa mellan jobb och familj (för att kunna betala bränsleskatt), att ingen hinner stanna upp och analysera den information vi får till oss. Det är väldigt viktigt att marknadsföra statsmakten som den godhjärtade räddaren i nöden, som skyddar sin befolkning från ondskans klor, istället för att stå rakryggad och förmedla den stora bilden.

Resonemanget spricker dessutom i fler ändar. Rysk råoljeimport utgör nio procent (2021) av den totala svenska importen. Dessutom har Preem – som i dag är ensam bland de stora bolagen om att köpa olja från Ryssland – sedan flera veckor tillbaks stoppat importen av rysk olja och köper istället från Nordsjön, Västafrika och Medelhavet. Ska vi för övrigt prata om krigspengar, kan vi istället fokusera på den ryska energi vi sedan lång tid tillbaka importerat till Europa på grund av nedlagda kärnkraftverk. Lösningsförvirrad klimatpanik har cementerat ett farligt beroende av rysk gas. I dag kommer cirka 40 procent av EU:s naturgasimport från Ryssland och transporteras genom svenskt vatten. Detta är en separat energihistoria – dock är det ännu ett tydligt exempel på hur politiker vill hitta syndabockar för egenvållade problem. Vad gör vi när vi står med brallorna nere medan allt går åt röven? Vi skyller på ryssen!

Om de höga bränsleskatterna syftar till att framtvinga snabbare omställning till fossilfria drivmedel, måste vi ju i så fall ha en praktisk, och mer klimatsmart, lösning som fungerar. Ska vi skaffa elbilar när vi har elbrist och elpriserna är flera gånger högre än normalt? Med de bränslepriser vi har nu, handlar det inte längre om att få stopp på någon överkonsumtion av olja. Bilister och företagare börjar gå på knäna, de har ingen lösning. Prisökningarna drabbar alltmer vår essentiella infrastruktur – den som krävs för att hålla ihop landet. Transportsektor, jordbruk, kollektivtrafik och livsmedelsindustri riskerar att bli hårt drabbat – och detta mitt i en tid av kris.

Bränslepriserna är minst sagt en het potatis och nu under valåret pågår det en sakpolitisk kapprustning bland partierna. De flesta partier kör nu över regeringen och kräver förhandlingar med EU och bensinbolagen. Det pratas om prissänkningar med 5 kronor per liter för diesel och 4 kronor för bensin, genom sänkt bensinskatt och sänkt reduktionsplikt (iblandning av dyrt och ineffektivt biodrivmedel som syftar till att sänka koldioxidutsläppet. Det man dock missar i poängen är att man importerar miljövidrigt ful-biodrivmedel från Asien). Till hösten har vi chans att påverka, och tills dess gäller det att köra jäkligt bränslesnålt… Mitt i all kognitiv dissonans känns det ändå mentalt uppfriskande att kunna påverka det man kan. Man måste ändå tänka positivt i denna (bokstavliga) soppa. Mer om detta när vi hörs nästa gång!

I över 20 år har jag tävlat som ensam kvinna bland männen i motorsport. När jag har vunnit en rallytävling har jag ofta hört bortförklaringar; inte kan väl en kvinna köra bättre än männen, på riktigt? Antingen har jag haft tillfällig tur (upprepade gånger), eller så kanske vägen var dammigare just när alla andra körde. Eller så gör min PMS mig extra förbannad och snabb. Jag har hört det mesta (och jag tycker det är skitkul!).

De låga förväntningarna på mig som kvinna i rallysporten har gett mig extra drivkraft. Jag vill helt enkelt motbevisa dem — jag älskar att slå från underläge. Det gör att jag pressar mig hårdare, jobbar extra hårt och hittar mer fokus. Det räcker inte med att bara köra snabbt, man måste också veta exakt var bilens gräns går — bedöma fart och fäste, lyssna efter missljud och tolka vägförhållanden. Jag har verkligen behövt jobba extra hårt och ”komma ikapp” mina manliga kollegor för att bli en komplett förare, efter att delvis ha haft de biologiska förutsättningarna emot mig.

Könsskillnaderna bakom ratten börjar redan i fosterstadiet – i samband med hormontillströmningarna. Trots att många vill fostra sina barn i någon slags könlös illusion om att man föds som ett blankt papper, förtvivlas föräldrar över hur pojkarna ändå väljer bilar och krig framför dockor och mys. Pojkarna dras till tekniska prylar, och vill testa gränser. Ger jag mina söner nya leksaksbilar dröjer det inte länge innan de kraschar in varandra med en smäll, tillsammans med diverse däckskrik och motorljud. ”Wow, coolt! Kan vi krascha ännu hårdare?” Beteendet fortsätter med första cykeln och moppen. Fästet testas, hur hårt behöver man bromsa innan framhjulet låser sig? Hur är underlaget? Asfalt eller rullgrus, torrt eller vått? Vilken cool vurpa kompisen gjorde, jag måste också prova! Man vill ju inte stå lägst i hierarkin. Pojkarna går runt med oläkta skrubbsår under hela sin barndom, medan flickorna tar sig fram i försiktig takt så att dockan i cykelkorgen sitter tryggt och säkert. Jag var också en av de flickorna, i alla fall från början. Vi kvinnor är biologiskt skapta för att föda barn och ge trygghet till våra avkommor, medan män ska skydda familjen från faror och jaga mat. Ledsen alla könsförnekare, men vi har hundratusentals år av biologiskt arv att kämpa emot om vi plötsligt ska likställa mäns och kvinnors beteenden.

Och självklart avspeglar sig detta även inom bilkörning. Killarna tar ut sin första bil till parkeringsplatsen för att öva handbromsvändningar och sladdar. I trafiken gör män riskabla omkörningar och hastighetsöverträdelser – inte sällan påhejade av polarna. Många unga män ser trafiken som en tävlingsbana, och är kraftigt överrepresenterade i trafikolyckor. Men är de sämre bilförare för det?
Nej, inte om man ser till skicklighet i att hantera en bil och att analysera trafiksituationer. Här ligger män före kvinnor. Kvinnorna är mindre risktagande och inser sina begränsningar. De sätter sig i bilen, tar på bältet och håller hastigheten. En del kör dessutom under hastighetsgränsen, vilket kan vara en riskfaktor i sig. I statistiken över lindriga olyckor tar dock kvinnorna ikapp, och här tror jag att rumsuppfattningen spelar roll. Män har genetiskt bättre spatial förmåga och kan lättare kalkylera bilens förflyttning och fart, och läsa av trafiksituationer bättre i rondeller och korsningar.

Alla sansade läsare kan se att jag givetvis generaliserar. Jag pratar om män och kvinnor som grupp. Det finns självklart undantag som bekräftar regeln, och jag är delvis en av dem – även om jag fått jobba hårdare med vissa bitar för att komma ikapp. Det jag biologiskt ligger efter med, har jag tränat extra på. Och det är viktigt inse dessa skillnader. Först när nedärvda beteenden öppet kan diskuteras i trafiksäkerhetsdebatten kan vi påverka och förbättra dem, och skapa en säkrare trafikmiljö. Men få vågar beröra ämnet, då man är rädd för att skapa en kvinnofälla. Det är mer accepterat att fokusera på unga mäns galenskap i trafiken. Tänk om vi kunde bli bättre på att se saker för vad de är. Acceptera att livet är orättvist ibland, men att man ofta kan vända det med hjälp av kunskap, disciplin och ansvar. Ett drömscenario vore att ge bilister möjlighet till mer praktisk träning än vad som ges under körkortsutbildningarna – kvinnor som män. Kvinnorna får pressa sig själva för att känna vart gränsen går och hur bilen beter sig, och männen får istället lära sig att tagga ner och inse riskerna med fart och brist på självinsikt. 

Sedan har vi som föräldrar en viktig uppgift att uppmuntra barnens intressen oavsett om de strider mot de traditionella könsrollerna. Låta dem få göra sina egna val, och samtidigt hjälpa dem utveckla de färdigheter som krävs. Vi föds med en viss genetik, men som delvis går att ta höjd för. Det är dock viktigt att vi erkänner de biologiska skillnaderna för att överhuvudtaget börja från rätt ruta. 

Måste män och kvinnor vara lika duktiga i livets alla områden? Är det okej att vi är olika, och är det verkligen så orättvist mellan könen alla gånger? Jag gillar att vi kompletterar varandra — det är det som utgör en stor del av tjusningen och samspelet mellan våra kön. Vi kvinnor har ett biologiskt privilegium som män aldrig har kunnat komma i närheten av. Vi kan bära ett barn inuti vår kropp, föda och få vara med om den anknytning som bara kan ske mellan en mor och en nyfött barn. Livets häftigaste mirakel. Då är det väl okej att män får vara bättre på att köra bil? Vi kvinnor har dessutom uppenbarligen förutsättningarna för att lyckas med både och, om vi vill.

Barbie skulle lansera en ”Rally-Barbie” och de ville att min co-driver och jag skulle marknadsföra satsningen. Vår dödscoola Mitsubishi Evo IX skulle bli rosa och Barbieloggor skulle ta plats på bilen bredvid olje- och däckreklam. Det är en hårfin balans att bli uppmärksammad för sitt kön kontra sin prestation, och med Barbie-samarbetet blev detta, minst sagt, extra tydligt. 

Rally på hög nivå är extremt dyrt. Jag har därför alltid varit beroende av sponsorer. En av fördelarna jag har haft i jämförelse med mina konkurrenter är att jag kunnat få extra mediaexponering för att jag har varit ensam kvinna i sporten. För att få välförtjänt och positiv sådan är det viktigt att prestera – annars skulle jag göra mig själv (och andra kvinnor) en stor otjänst. Jag visste att Barbies marknadskampanj till 100 procent skulle fokusera på att jag var kvinna, vilket fick mig att fundera en hel del på de identitetspolitiska nyanser som finns i motorsporten, och samhället. Anspelar man för mycket på att man är kvinna i en mansdominerad bransch, är risken stor att det blir förminskande istället för erkännande. Så hur skulle jag ställa mig till Barbie-samarbetet? 

Jag visste att jag skulle göra bort mig fullständigt om jag inte presterade. ”Vad roligt med en tjej i motorsporten, och titta hon har en Barbiebil också! Hon hänger visserligen inte med killarna, men SÅ kul och starkt att hon vågar! Girl power! Styrkekram!”. Snacka om mardröm. 

Balansen mellan positiv uppmärksamhet och förlöjligande är hårfin, speciellt om man ska slå igenom inom motorsporten — i en Barbiebil. 

Jag såg därför denna satsning som allt eller inget. Samarbetet gjorde det ekonomiskt möjligt att kasta sig in i hetluften, samtidigt som jag satte min karriär på spel. Lyckas jag inte prestera på topp skulle jag troligtvis tvingas sluta. 

Nu nyttjade jag det faktum att jag var kvinna, och nu var det fan i mig upp till bevis. Skulle jag misslyckas var jag allt annat än ett offer – om man ger sig in i leken får man leken tåla. Det som gynnar kan samtidigt stjälpa. Jag tackade ja till Barbie-samarbetet. 

Hjärtat bultade i bröstet bara av tanken på den avgörande säsong jag hade framför mig. Jag har alltid känt att jag haft extra ögon på mig som ensam kvinna, men samtidigt har det gett mig ett extra lager pannben och än starkare vilja. Min starka passion för sporten i kombination med vilja och kravet på att prestera, har gjort att jag varit risktagande. Tar man risker lär man sig snabbt vart gränserna går – tack vare det lär man sig hantera bilen vid den yttersta gränsen. Det är först då man åker snabbt på riktigt.

I början av säsongen haglade fördomar, förlöjliganden och hånfulla kommentarer. ”Detta kommer bli fiasko, två tjejer i en Barbiebil, vilka tror de att de är?” Någon trodde inte ens att vi var riktiga rallyförare, utan inkvoterade av Svenska Bilsportförbundet. Som tur var lyckades jag hitta fokus och självförtroende bakom ratten. Jag glömmer aldrig när det verkligen lossnade under en tävling i Laxå och vi hade en sekundstrid med den 18-faldiga svenska mästaren Mats Jonsson. Efter en sträcka där vi gick segrande ur striden kom Mats fram till mig. ”Inte nog med att vi blir frånåkta av tjejer, det är i en rosa Barbiebil också”, sa han med glimten i ögat och gav mig en rejäl mansdunk i ryggen. Jag kände respekt och acceptans bland de etablerade förarna som jag aldrig känt tidigare. Jag började bli en i gänget, en toppförare bland andra. Mina konkurrenter gav tusan i att jag hade tuttar under overallen, detta handlade om prestation. Samma väg, samma regler, samma villkor.

Även att de flesta av konkurrenterna har behandlat mig som vem som, kommer det nog ta lång tid innan gemene man tror att en kvinna kan prestera lika bra som en man på rallyvägar och tävlingsbanor. I framtiden hoppas jag att kvinnliga rallyförare får den respekt de förtjänar, istället för applåder och girl power-stämplar i pannan så fort de häver en sladd. Men jag kan förstå vad detta bottnar i, och det tänkte jag beröra i nästa krönika.

Samarbetet med Barbie blev väldigt lyckat – och fantastiskt roligt. Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på alla söta fans vi fick. Små flickor som kom till rallytävlingarna med sina föräldrar, och vars prinsessdrömmar bytts ut till målet att bli rallyförare. Jag kände mig stolt över att förmedla till barnen att det mesta är möjligt i livet. Men för att nå de stora målen krävs äkthet, pannben och passion bortom varumärkesbyggandet. Som kvinna i en mansbransch kan man åka räkmacka en liten stund, men när det väl gäller, måste man hålla ihop och prestera. När man väl sitter bakom ratten gäller det att leva upp till de förväntningar man byggt upp.

Sportlovet närmar sig och det är nu man har möjlighet att suga ur det allra sista göttiga ur vintermånaderna. Vill du ha kanske världens bästa aktivitetstips? ISKÖRNING, gott folk! Det är bland det roligaste man kan göra med overallen på, som vi säger i branschen.

Tänk känslan att få åka bredställ och se snön yra förbi utanför sidorutan! Upplogade sjöisar finns lite här och var i vårt land, men bor du i södra delarna får du räkna med att åka några mil. På vissa platser finns det arrangerad iskörning med instruktörer för grupper, men prislappen brukar vara ganska hög. Men luskar du bland dina kontakter går det ofta att anordna i enklare former på egen hand. Har du eller dina polare ingen egen oförsäkrad bil som ni vågar gasa runt med (ingen försäkring gäller på sjön, med undantag för arrangerade events) kan du höra med din lokala motorklubb.

Dessutom rekommenderar jag starkt att använda en bil med störtbåge och sexpunktsbälten, ifall man skulle tippa runt. Kanske finns det folkraceåkare som vill hyra ut sina bilar? Om inte så känner de säkert till någon lokal upplogad bana med rätt istjocklek och där det finns bogserhjälp. Har du tur får du tag på en bil med såpass bra effekt i motorn att du kan köra med rallydubbar. På isen kan du med hög säkerhet träna på att vänsterbromsa, ställa upp bilen, köra med långa och kontrollerade bredsladdar – och kanske till och med få till en sådan där 360-graderssnurr som man bara ser på film!

Det är generellt tillåtet enligt terrängkörningslagen att köra på sjöis, men vissa kommuner kan ha lokala förbud (och givetvis måste man kolla med markägaren om sjön är privatägd). Populära isar finns på många ställen, och det finns både lokala och nationella iskörningsgrupper på Facebook, till exempel Iskörning Sverige med ett bra kontaktnät. Därtill finns där inspirerande bilder och filmer som gör att man oundvikligen får spasmer i gasfoten.

Förutom att det är kul att köra på isen så kommer du att lära dig mycket. Det är också perfekt för ungdomar i körkortsåldern, både för att lära sig att bli en skickligare förare och för att lära sig respektera fart (och adrenalinpåslag). Jag kan dessutom garantera att de mest oinitierade kommer att sitta med leenden upp till öronen och jag känner till och med de som kissat på sig av skratt.

Jag glömmer aldrig ett iskörningsevent utanför Åre. Jag var instruktör för ett arrangemang riktat till kvinnor och det dök upp en salig blandning med kursdeltagare. En av gästerna trippade in med högklackade skor och höstkläder, ställde sig längst bak och lyssnade tämligen ointresserat under genomgången. Det visade sig att hennes biltokige man hade anmält henne till kursen, kanske av omtanke eller av rent djävelskap – det framgick inte. Men det som tydligt framgick var att hon egentligen inte ville vara där alls. Intresset för att köra bil var obefintligt, likaså självförtroendet. (Förmodligen hade det ett samband).

Men efter några varv såg jag hur hennes ögon glimrade och hur smilbanden höjdes mer och mer. Det tog inte lång tid innan hon fick sin första sladd, som hon instinktivt styrde emot och redde ut. Och det dröjde inte många varv innan hon var en i gänget, som ivrigt frågade efter körtips, pushade gränser mer och bjöd på kontrollerade sladdar så att snön rök medan fnittret studsade i kupén. ”Detta var den roligaste dagen i mitt liv”, sa hon när dagen var slut. Tänk så fantastiskt kul bilkörning kan vara – för alla!

Så passa nu på innan sjöisarna smälter! En bil, en sjöis, några sköna polare, en matsäck och en termos med varm choklad samt en kamera för filmbevis när du gör 360-graderssnurren – mer än så behöver man inte för att ha så kul att man nästan kissar på sig.