En psykiskt ostabil man döms för misshandel av sin egen son. Socialtjänsten väljer att placera pappan i en friggebod intill en förskola. När det framkommer att han söker upp småflickor reagerar föräldrar, men inte ledningen. Österåkers kommun verkar lida av tystnadskultur, naivitet och dålig placering i skolrankingen.

Sunnanvindens förskola utanför Åkersberga är en idyll med små rödmålade hus i vacker natur. Skolan har varit ett populärt alternativ för familjer som uppskattat Walldorfkonceptet eller en lantlig miljö för sina barn.

När ledningen 2016 beslutade att ta emot en man med psykiska problem som granne reagerade vissa föräldrar. Att skolan tillsammans med Socialtjänsten dessutom ansåg det lämpligt att placera honom i en friggebod som ägdes av förskolan, skapades en konflikt som fick polisen att ingripa.

Ställa upp för flyktingar

Pär Claësson var förskolechef på Sunnanvindens Walldorfförskola och ansvarig vid tillfället.

Jag tänkte att jag skulle ställa upp i samband med flyktingvågen så jag gick till Socialkontoret, säger Pär.

Vid tillfället fanns stor brist på boende för ensamkommande och personer i behov av placering, något Pär kunde tänka sig att hjälpa till med.

En socialarbetare lämnade över mannen och jag tog del av underlaget, säger han.

Mannen Pär tog emot var då en 53 år gamla man som kommit till Sverige från Irak. Underlaget bestod bland annat av en dom från Attunda tingsrätt från 2016 där det framkommer att tingsrätten dömt mannen för misshandel av sin 11-åriga son samt olaga hot, ofredande och överträdelse av kontaktförbud kopplat till sin före detta fru.

De hemska sakerna han hade gjort, eller hemska saker...jo det var det. Det var hemska saker. Men det förändrar inget för om vi hade sparkat ut honom på gatan i Åkersberga visste vi inte om han hade utsatt andra för samma sak, förklarar Pär.

På frågan om att det var lämpligt att inhysa mannen intill förskolan, med tanke på att det också gick rykte om att mannen var pedofil, svarar Pär:

Med facit på hand så tycker jag att det är tragiskt, om det var som man sa om honom. Jag hade ju inget underlag om det. Jag hörde talas om det mot slutet. Det jag vet om mannen var att han pratade med yngre tjejer och ville ha hjälp med telefonen. Han försökte få kontakt, säger Pär.

Pär reagerar också på mannens kvinnosyn men gick aldrig djupare in på värderingar eller läggning, delvis på grund av språkproblem.

Mannen hade en psykisk åkomma som var mycket märklig och dessutom mycket nedvärderande syn på kvinnor som han ansåg hade liten hjärna. Jag tror att han var lågbegåvad eller så var det extremt kulturbetingat, säger han.

Tillgång till förskolan

Pär menar att han har stor medkänsla för människor med psykisk ohälsa. Han förtydligar också att inget hände under tiden mannen bodde intill förskolan, trots att han under en kort period även fick till gång till själva förskolan då hans frys hade gått sönder. Pär hänvisar till Socialtjänsten gällande beslutet om placeringen.

På Socialtjänsten vill man inte tala om individuella fall, men det framkommer i domen att mannen blev dömd till psykiatrisk utredning. Det framkommer också att han agerat aggressivt mot flera personer, bland annat sin före detta fru som han misstänkte hade skaffat jobb eller träffat någon annan, vilket gjorde att han sökte igenom hennes mobil. Vid ett tillfälle hotade han att skada henne med kniv, men det slutar med att han slet sönder hennes klänning.

Mannen är inte dömd för pedofili men enligt källor inom kommunens säkerhetsavdelning gick han under namnet Träskomannen och blev flertalet gånger avlägsnad från platser då han närmat sig minderåriga.

Manipulerad statistik

Problem kopplade till skolan verkar hopa sig i Österåkers kommunen, trots visionen om länets bästa skola. Tidigare har Morgonposten berättat om en dömd person som fick anställning på Skärgårdsstadsskolan och begick ytterligare brott.

I december 2022 fick föräldrar med barn på Solbackens montessoriskola meddelande om att skolan läggs ned inom några veckor, på grund av ”personliga skäl”.

I Lärarförbundets sista ranking av Sveriges bästa skolor hamnar Österåker på plats 231 av 290 kommuner. Gällande lärartätheten rankas kommunen som en av landets sämsta – plats 272.

En anonym förskolelärare förklarar i en insändare att kommunens redovisning av lärartäthet inte stämmer. Kommunen redovisar mindre än 5,5 elever per årsanställda, vilket är lägre än riksgenomsnittet förklarar hon, men på hennes skola är siffran 7,7 och på småbarnsavdelningen 17. Hon misstänker fusk.

Johan Agge sitter i Utbildningsnämnden för Roslagspartiet och bekräftar manipulationen med siffror.

Man sätter in fler vuxna, men har bara möjlighet att dela dom vissa tider under dagen. Sen kallar man det för två grupper. Trots att man fick statsbidrag för att minska barngrupperna fanns det tecken på att man förtätade inom förskolan, säger han.

Enligt Johan finns fler anledningar till problemen i kommunen.

I grunden handlar det om en utbredd tystnadskultur och det härstammar alltid från toppen och går neråt. Kommunens egna kvalitetsrapporter har visat att skollokalerna var dåligt anpassade för undervisning ända sedan 2015. Vi har dessutom 300 barn i kö till kommunens resursskola, förklarar han.

Han och många fler vittnar om toppstyrning och hänvisar till Mikaela Fletcher, M, som är ordförande i Kommunfullmäktige.

Morgonposten har försökt att nå Mikaela utan resultat. Istället kommer ett mail från kommunikationschef Helena Cronberg, skrivet av Eva Wetterstrand, chef för produktionsförvaltningen.

Hon förtydligar att ”Österåkers kommun fokuserar vi på att mäta kvaliteten i skolan såsom andelen elever som är godkända i alla ämnen, elever som är behöriga till gymnasiet och behöriga lärare”.

Gällande manipulation av statistik svara Eva att "den offentliga statistiken anges andel inskrivna barn per årsarbetare, inte hur många som är på plats under en viss tid eller dag. Här ligger vi på ungefär samma nivå som övriga kommuner i regionen”.

Hon upplever ett öppet klimat i Österåkers kommun och att det nu finns en visselblåsarfunktion som alla medarbetare i kommunen kan använda.

Visselblåsarfunktionen var sittande styre emot när den kom på tal för ett par år sedan.

Den 26 mars publicerade Morgonposten en intervju med en familj från Österåker på flykt undan vad de menar är maktmissbruk. Familjen anser att deras kritik mot kommunen har provocerat politiker och tjänstemän. På grund av att familjen önskade hemskola sina två söner innan de flyttade utomlands har de genomgått två utredningar från socialtjänsten — utan anmärkningar — men när DN publicerar en artikel om familjen, beslutar socialnämnden plötsligt om omhändertagande.

Vad säger politiker och tjänstemän i kommunen om det som hänt?

Morgonposten har försökt få tag i berörda makthavare och tjänstemän. Det visar sig att flera har bytt position eller undviker att svara på frågor.

Vänsterpartiets representant, Norma Aznar, svarar. Det visar sig att hon har lämnat uppdraget som andra vice ordförande i socialnämnden samt sin plats i dess utskott, och tagit plats som rektor för Kista grundskola.

Minns du fallet?

Inte på rak arm, men det låter bekant. Det var i sociala medier ett tag. Det är inget jag har varit inblandad i, om jag ens var med.

Du var med. Det står i protokollet.

Ok, jag kan ha varit med.

Biföll du förslaget om LVU?

Jag kan inte uttala mig om ett särskilt beslut. Jag kan säga att jag aldrig någonsin varit oenig med Socialnämndens förslag, tror jag.

Då röstade du för omhändertagande av barnet?

Det var nog ingen omröstning. Det var klart innan. Vi är bara tre personer i utskottet. Jag har aldrig varit oenig i något beslut vi har tagit i utskottet.

Hur kommer det sig?

Det handlar om en myndighetsutövning. Tjänstemännen har presenterat underlag som lett till beslut jag kan stå för. Men det gäller generellt, inte specifikt detta fall.

Socialtjänsten har gjort två utredningar som skiljer sig kraftigt från den tredje utredningen då föräldrarna inte närvarade. Känner du till det?

Det låter bekant, men du får höra av dig till förvaltningen. Man kan ha information om barn och så plötsligt får man mer information som förändrar något.

Känner du till vad som förändrades?

Nej.

Har du varit med om LVU enbart på grund av utebliven skolgång?

Nä, det är sällan bara det man LVU:ar på.

Får man det?

–Det är utanför min expertis.

Fast ni tog beslut på de grunderna.

Ja, men sen går det till tingsrätten och där tar man det avgörande beslutet. Expert är jag inte, bara fritidspolitiker.

Men du är ju både juristutbildad och för närvarande rektor på en skola i förorten. Är detta så okänt för dig?

Det är inget jag har undersökt.

Inte heller Sverigedemokraternas representant, Richard Gruvell, som varit ledamot i över ett år minns fallet tydligt.

Känner du till fallet?

Nej, vagt. Jag vill hänvisa till socialnämndens ordförande, Christina Funhammar, som också satt i utskottet där ärenden av den här typen bereds.

Hur är gången mellan socialnämnden och dess utskott? Vilka beslut tas i nämnden och vilka i utskottet?

Ja du, det är en bra fråga.

Vad skiljer instanserna åt?

Det är en bra fråga. Jag känner mig inte redo att svara på det.

Han kan inte minnas att han har fått någon beskrivning av föräldrarnas förmåga, bara omständigheterna kring barnen. Richard hänvisar flera gånger till moderaten Christina Funhammar som är nämndens ordförande.

Morgonposten har försökt nå Christina Funhammar men hon svarar på ett mail att ”med anledning av ditt mail vill jag informera dig att jag inte svarar på några ärenden av den typen då alla LVU ärenden är under sekretess.”

Moderaten Jeanette Widén är vice ordförande i Socialnämnden och ger ett liknande svar.

Moderaternas presstjänst vill inte ge ut deras telefonnummer och i kommunens växel finns inga.

Enbart Sören Ahlstedt från Moderaterna svarar och han kan inte ge några detaljer om vare sig fallet eller gången inom myndigheterna då han nyligen blivit ledamot.

Skyddade av grindvakter

Socialtjänstens utredningar genomfördes av socialsekreterare Jessica Berggren och Amanda Hafdelin. Jessica har nyligen byt position och jobbar nu som socialsekreterare i Håbo kommun. Hon har varit sjukanmäld de gånger Morgonposten har sökt henne och kommunens presstjänst vill inte ge ut hennes telefonnummer.

Jessicas utredning ligger till grund för Socialnämndens beslut om LVU och hon skriver angående anmälningar mot familjen: ”Den anonyma anmälan handlar om lämpligheten i att en människa undanhåller barn från skola, vaccinationer, tutar i dem allehanda konspirationsteorier om hjärntvätt och så vidare”.

Jessicas utredning stämmer inte överens med vad hon sagt till familjen i samband med de hembesök hos familjen som gjorts. Enligt familjen har hon då berömt dem för deras fina bilar och planer på att köpa en gård i Portugal. Hemskolning borde inte heller vara ett problem då Jessica var positiv till familjens ambitioner och själv gått en kurs hos Rebecka Koritz, en profil inom hemskolning och unschooling.

Amanda Hafdelin är kvar på sin position men vill inte svara på frågor utan hänvisar till enhetschef Erica Sundberg, som inte vill kommentera fallet eller ens berätta om hon känner till det.

Hon menar att det finns fel i artikeln DN skrev, utan att går in exakt på vad.

Erica var intervjuad i DN:s artikel, och borde känna till fallet. När DN frågar vad hon tänker om att barn inte fått gå i skolan i Österåker är hon glasklar: ”Det är bedrövligt. Fruktansvärt”.

Att DN verkar känna till utredningen innan den blev offentlig väcker också frågor då mamman aldrig berättat om det för någon, inte ens i de hemskolningsgrupper på Facebook där DN hävdar informationen kommer ifrån. När Morgonposten frågar Erica om hon eller någon annan inblandad har tipsat DN om ärendet är hon inte lika tydlig, och hon har heller inget kommentar om varför man tar beslut om LVU dagen efter DN:s publicering.

I tidningen Mitt i uttalar hon sig också frågande om vilken sjukvård barn som ”hålls utanför samhället” får, och gör på det viset en subtil koppling till familjen, trots att hon vet att barnen i fråga får både tandvård och sjukvård genom legitimerade släktingar. Barnens tillgång till vård har dessutom godkänts av socialtjänsten, och inget har förändrats till den tredje och sista utredningen.

Kommunalrådet Michaela Fletcher, moderaterna, har däremot inga problem att uttala sig i enskilda fall, utan förklarar bland annat att familjen har fått vite för att ha undvikit skolgång, vilket familjen menar inte stämmer.

Kritiserad kommun

Att familjen oroar sig för särbehandling är inte taget helt ur luften då kommunen tidigare kritiserats för just detta. År 2015 gjorde Uppdrag granskning ett inslag om kommunens problem med svågerpolitik och maktfullkomlighet. År 2020 kritiseras kommunen för att bryta mot lagen av både en extern revisor och professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin.

På frågan om det kan ligga något i familjens påstående att myndigheterna har retat sig på deras åsikt, svarar Erica:

Det vore ju oprofessionellt om det är så. Det kan jag inte säga…jag vet inte, jag kan inte gå in på något.

Grupptryck vägledande

Erica hänvisar till att förvaltningsrätten tar sista beslut i frågor som rör LVU. Det stämmer, men statistik visar att de nästan alltid går på socialnämndens utlåtande, vilket ger nämnden väldigt mycket makt.

Det råder viss osäkerhet bland tjänstemän och socialnämndens ledamöter när vi vill diskutera fallet. En av dem menar att ”det är säkrare att bifalla om man är osäker eller inte har kunskaper, för då har man röstat som majoriteten".

På behörigt avstånd från Europa gömmer sig en efterlyst, svensk barnfamilj från myndigheter och obligatorisk skolplikt. De är sedan länge utskrivna, men socialtjänsten anser att de borde vara bokförda i Sverige, och därmed omfattas av skolplikten. Drömmen om ett lugnare liv i Portugal är pausad då barnen omfattas av LVU och ska fråntas föräldrarna. Morgonposten fick tag på den flyende familjen som snart startar en blogg för att rentvå sig och bevisa att svenskar med fel värdegrund riskerar politisk aktivism. Detta är deras berättelse.

(Familjen har valt att vara anonym. Deras namn är påhittade)

Det är höst 2019 och covidpandemin har ännu inte lamslagit världen. Familjen Persson är en tvåbarnsfamilj bosatt i Österåkers kommun utanför Stockholm. Familjen består av pappa Stefan och mamma Ida och deras två barn, som vi kallar Max och Olle. Vid tidpunkten är de 6 och 4 år gamla.

Familjen är som många familjer i Sverige upptagna med jobb, bilköer, amorteringar och drömmar om framtiden. Det som skiljer dem från många andra är vissa värderingar, som vi återkommer till, men också att de tänker förverkliga drömmen om att flytta utomlands.

De har sedan länge funderat på ett liv bortom stressen. I beslutet finns också en annan, mycket viktig, aspekt: att få skola sina barn som de själva önskar. Efter mycket funderande beslutar de sig för ett liv på en egen gård i Portugal.

Vi såg framför oss en gård med djur, odlingar och ett lugnare liv där vi kunde hitta mer äkthet, förklarar Ida som bott i Portugal som barn.

I deras dröm rymdes också en slags samlingsplats för likasinnade, kanske en kursgård för människor som söker sig bortom det traditionella livet i Sverige. De tänkte också fortsätta driva familjehem för barn och ungdomar, något de jobbat med länge.

Deras nya liv i Portugal kommer närmare när de i slutet av 2019 får godkänt av Österåkers kommun om utskrivning från Skärgårdsstadsskolan på grund av planerad varaktig vistelse utomlands.

Men, några månader senare slår pandemin till och allt förändras. De väljer nu att skjuta på flytten. Deras äldsta son, som fyllt 7 år, blir hemskolad enligt plan, men nu i Sverige.

Utredning om föräldraskap

I april 2021 har familjen ännu inte flyttat och kommunen tycker att skolfrånvaron är för omfattande. Socialtjänsten inleder en utredning som avslutas den 13 juni.

Det var inga konstigheter. De kom fram till att det inte fanns något att anmärka på, och barnen visade goda skolresultat, säger Ida.

I utredningen skriver Socialtjänsten att ”det hade varit önskvärt att Xxxxx hade fått gå i skolan till dess restriktionerna kring pandemin och resande lättats upp, å andra sidan upplevdes att Xxxxx hade en hög kunskapsnivå gällande åtminstone språk och matematik”. De påpekar att det finns fog för att fundera på barnets tal, men inga vidare åtgärder föreslås.

Men rektorn på Skärgårdsstadsskolan i Österåker är inte nöjd och gör ny orosanmälan till socialtjänsten. En ny utredning påbörjas hösten samma år, men Socialtjänsten gör samma bedömning.

-Den avslutas, som innan, med motiveringen att det inte råder några brister i omsorg om barnen, säger Ida.

Nu börjar familjen förstå att problemet är mer komplext. De har nämligen kritiserat skolan, bland annat för bristande säkerhet. De hänvisar till att skolan anställt en dömd person. Fallet de pekar på handlar om en 30-årig man som dömts flera gånger, bland annat för sexuellt ofredande efter att ha tafsat på två 11-åriga flickor på just Skärgårdsstadsskolan.

Vi ansåg att de brutit mot skollagen när de anställde en dömd person. Han var dömd för urkundsförfalskning och narkotikabrott redan innan han kom till skolan. Detta påpekade flera föräldrar, men båda rektorerna duckar, säger Stefan.

Familjen och skolan har inte samma syn, varken på skolverksamhet eller principer. Familjen har också uttryckt sitt missnöje i samband med föräldrarträffar på skolan. Ida tror att deras åsikter har provocerat skolpersonalen, inte minst rektorn.

I grunden ligger en strävan om ett annat sätt att utbilda sina barn. Ett sätt som skiljer sig från den vanliga skolan, något som blivit tydligt när de träffats. Efter ett besök på Skärgårdsstadsskolan, inför en skolstarten för det äldsta barnet, upplevde familjen auktoritära tendenser som de inte gillade.

De var snabba på att diskutera möjliga lösningar, som medicinering för ADHD, bara för att vår äldsta inte gjorde som de önskade. Han inte van att gå på led och förhålla sig till den sortens auktoritära utbildning som skolan stod för, säger Ida.

Men det slutar inte där. Det ska komma en tredje utredning på begäran av skolan.

Utmålad som konspirationsteoretiker

Familjen bor kvar i Sverige under hela 2021. Stefan har då gjort en resa till Portugal för att undersöka lämplig plats att flytta till. Familjen är inte alls bekväm med relationen till Skärgårdsstadsskolan, som knappast blivit bättre.

–Jag träffade en klassföreståndare efter skoltid som berättade att personalen pratade om min familj på ett sätt som han tyckte var obehagligt. Bland annat handlade det om att Ida var en konspirationsteoretiker och paranoid person. Personalen ville att vederbörande skulle vara med på ytterligare en orosanmälan, men han sade sedan upp sig från sin fasta tjänst och började jobba på timme, säger Stefan.

Familjen är ganska säker på att deras åsikter inte gillas av alla på skolan. De nämner ett Facebookinlägg om Trump, samt det faktum att de aldrig varit blyga med sina åsikter om myndigheter.

Vi har valt bort den vanliga tandvården, BVC och vaccineringar. Det beror på att Idas pappa är tandläkare och sköter det åt oss. Han för journal som med alla andra patienter. Vi har också kritiserat de lightprodukter BVC rekommenderade efter förlossningen. Och vaccinering är frivilligt så det kan de inte grunda något på. De försöker med allt för att smutskasta oss. Myndigheterna har till och med varit kontakt med vår släkt och våra vänner för att hitta något på oss, säger han.

När det blir vår 2022 kommer ytterligare en orosanmälan från Skärgårdsstadsskolan. Det är socialtjänsten som utför den, som tidigare, och det blir den tredje i raden.

DN lyfter fallet

Den 8 juni publicerar Dagens Nyheter en artikel om familjen. Den 9 juni ansöker socialnämnden i Österåker om LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Artikeln handlar om hur familjen har försökt skydda barnen från skola och förskola samt att tjänstemän har gjort orosanmälningar till socialtjänsten. Flera gånger kopplar DN familjen till den uppmärksammade familj i Halland som också valt att hemskola sina barn.

Det är väl tacksamt att koppla ihop oss med den familjen. De utmålades ju på ett mycket negativt sätt i media. Dessutom var insatsstyrkan inblandad så det blev väldigt dramatiskt. Jag har aldrig träffat dem, bara skrivit i samma hemskolningsgrupp, så det är överdrivet av DN att skriva att vi har kontinuerlig kontakt. Däremot tycker jag att de drabbats av liknande lagvidriga behandling som vi, säger Ida.

Socialnämnden skriver i sitt beslut att ”föräldrarna brister i omsorg genom att lära honom att vara emot det svenska samhället och därmed mot de grundläggande demokratiska värden som Sverige bygger på”. De föreslår därför att parets äldsta barn ska omhändertas.

Förvaltningsrätten går på den linjen och anser att barnen ska beredas vård med stöd av paragraf 1 och 2 i LVU. Man hänvisar till brister i omsorgen och nu är bedömningen att det finns ”påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling skadas”.

Kammarrätten bifaller senare socialnämnden. De anser att flytten inte var trovärdig, utan att utlandsvistelsen var ett sätt att komma undan den svenska skolplikten. De menar att barnen ska vara folkbokförda i Sverige, och därmed omfattas av skolplikten.

Erfarenhet som familjehem

Domarna blir bakslag för familjen som aldrig trodde att det skulle bli fråga om LVU, möjligtvis vite.

Om barnen säger nej kan socialtjänsten inte tvinga in dem i skolan. De kan enbart ge vite, så länge barnen mår bra vill säga. Det finns ju inget i de tidigare utredningar som visar på besvärande förhållanden. Tvärtom. Tonen från Socialtjänsten har varit god. Det sista vi hörde från dem var att de hoppades att vi skulle få det bra. De skojade till och med om att om att de ska vinka av oss, berättar Ida.

Paret tror att socialnämnden, som till skillnad från socialtjänsten består av politiker, har gjort en politisk tolkning och fabricerat en berättelse som inte stämmer.

Paret hänvisar till ett klanderfritt brottsregister, förutom en fortkörning, samt många år som familjehem. Stefan har bland annat jobbat inom personskydd, vilket han menar ställer höga krav på fläckfri historik.

Varje jobb jag har fått, som livvakt till exempel, har krävt omfattande granskning av Länsstyrelsen eller diverse Socialtjänster. Jag har till och med haft uppdrag från SÄPO, och då kan du räkna med granskningar, säger han.

Paret har omfattande granskningar bakom sig. År 2012 önskade de starta familjehem och då gjordes en omfattande familjehemsutredning. I rapporterna anser utredaren ”Xxxxx och Xxxxx som mycket lämpade att bli familjehem och då både som jourhem och som familjehem för mer långsiktiga placeringar”.

När de efter några år flyttat till ny ort, görs en ny utredning, då också med hänsyn till att de har egna barn. Även den kommunen kommer fram till att de lämpar sig väl som familjehem.

Båda utredningarna går grundligt in i deras bakgrund och personlighetstyper. Att Stefan aldrig druckit alkohol, att Ida har en syster som är läkare och att de båda tycker att det är viktigt med kost och hälsa.

Jag tycker att det är konstigt att gå från att vara duglig som säkerhetskonsult åt SÄPO, till att plötsligt inte kunna ta hand om mina egna barn, säger han.

Överklagan

Den 5 oktober 2022 lämnade familjen in en överklagan till Högsta förvaltningsdomstolen. I överklagan står det att ”Kammarrätten har gjort en felaktig bedömning. Barnen utvandrade från Sverige den 13 maj 2022”.

De menar att Kammarrätten gjorde fel när de påstod att utlandsplanerna bara var en flykt från skolplikten. De har styrkt med portugisiskt NIF-nummer som behövdes för det planerade husköpet samt uppgifter från mäklare och advokater.

Det krävs väldigt mycket för att använda sig av LVU för det är en skyddslag. Hemskolning är inte tillräcklig anledning för LVU, inte i närheten. Gällande familjen i Halland skriver man i domen att man inte får döma till LVU enbart baserat på att barnen inte går i skola. Det är ju precis det man gör med oss. Objektivitetsprincipen är att alla ska behandlas lika inför lagen. Den verkar inte gälla här, säger Stefan.

Högsta förvaltningsrätten valde att inte ta upp fallet. Domen i Kammarätten gäller. Den vilar tungt på att de anser att barnen ska vara folkbokförda i Sverige. Därmed blir de också skolpliktiga i Sverige. Ida och Stefan håller inte med.

Vi bestämmer väl var vi vill vara folkbokförda. När man har vistats utanför Sverige så länge som vi har gjort måste man ju skriva ut sig, säger Ida.

Lagen säger att den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och utom landet ska avregistreras om han eller hon med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist utom landet.

De anser att politikerna i Österåker vill tysta dem. Det faktum att politiker och tjänstemän i Österåkers kommun lagt så mycket kraft på just detta fall menar Ida är bevis på att de är rädda.

De märker väl att vi kan lagarna så de slår till med släggan. Tänk vad det skulle leda till om fler gjorde som vi. Jag tror att vi blir ett hot mot dem.

Något annat de anser märkligt är att myndigheterna inte har kontaktat familjens släkt för att undersöka om de kan ta hand om barnen.

Det verkar som att de har bestämt sig för att barnan ska in på familjehem, säger Stefan.

Enhetschefen på socialförvaltningen säger till DN att det troligtvis går att sträcka sig utanför Sveriges landsgränser i detta fall. När DN frågar om LVU kan omfatta familjer som ”utvandrar” svarar hon. ”Ja, så tolkar jag det. Socialnämnden kan till exempel driva verkställighet av LVU i annat land.”

1 av 5

Sverige sticker ut

Familjen Persson befinner sig på grund av efterlysningen på hemlig ort. De väntar på att efterlysningen ska upphöra, vilket sker i slutet av mars. De vet inte vad som väntar efter det.

De vill gärna tillbaka till Sverige för Stefans pappa avled samma dag DN publicerade den första artikeln. De kunde inte vara med honom då.

Hemifrån får de rapporter om att polisen fortfarande gör besök för att ta reda på vara de befinner sig.

Som att vi är terrorister. Vi kommer att göra en JO-anmälan och vi ser gärna en anmälan till Europadomstolen också. Vi kan nämligen inte förstå varför bara skolsystemet klänger sig fast vid oss på det här viset. Alla andra har accepterat vårt val. Det är som att skolsystemet är heligt i Sverige. När vi berättar om detta utomlands tror det inte på oss. Få länder är så strikta med hemskolning, säger Ida.

De anser att det finns en hel lista saker de skulle kunna greppa tag i utifrån ett juridiskt perspektiv, men kommer att välja sina strider. Deras ekonomiska situation har blivit sämre. De lever numera på pengar som var tänkt till en gård i Portugal.

De tänker inte heller ge upp planerna på att hemskola barnen, eller worldschoola, vilket de tycker är ett bättre begrepp.

Vi har rest mycket med barnen och vi tycker att det är ett väldigt bra sätt för barnen att förstå världen. De har upplevt Eiffeltornet på plats istället för i en bok. Vi ser världen som ett klassrum och barnen gillar det, just nu i alla fall, säger hon.

Erfarenheterna från åren som familjehem ligger till grund för deras passion för hemskolning. Även här är paret kritiska till hur myndigheterna hanterar utsatt barn och unga.

Det handlar om att anpassa behandlingen till individen, något varken skolan eller Socialtjänsten  klarar bra. Det är viktigt att bygga relation och visa att man bryr sig på riktigt. Myndigheterna har till exempel telefontider, men det har inte barnens problem. Många av barnen har tappat trovärdigheten till myndigheterna, menar Stefan.

Hemskolning blev ett framgångsrikt verktyg för dem. De anser att de lyckades få barn och ungdomar tillbaka till ett normalt liv bland annat med individanpassad hemskolning. De anser att myndigheter allt för lätt tar till mediciner som verktyg.

Där skapas prestationsångest. Man måste ta det lugnare med barnen och fokusera på att lyssna, menar Ida.

I framtiden drömmer de om att hjälpa sjukskrivna eller ungdomar. Tanke är att de ska kunna bo hos dem en stund för att vidga vyerna.

Det gav oss mycket att hjälpa barn och ungdomar, men vi märkte att vi inte kunde hjälpa alla inom systemet. Det finns andra vägar att gå genom livet än den rådande vägen, säger hon.

När efterlysningen gått ut tänker de lansera en blogg, childsshield.com, för att ge sin bild av konflikten.

Det är viktigt att folk vet vad man får göra och inte, annars tar byråkraterna makt de inte har. Det kan bli farligt helt enkelt. Vi kommer använda vårt fall för att visa vilka proportioner det kan ta när våldsmonopolet bestämmer sig för att de har rätt, när de inte har det, säger Ida.

De tänker inte flytta tillbaka till Sverige utan hoppas hitta en gård i Portugal och förverkliga sina drömmar. Men de ser fram emot att besöka släkt och vänner i Sverige under jul och sommar.

Ida ser fram emot att landa lugnt och tryggt någonstans, och avsluta sin nuvarande resa.

Det här skulle kunnat vara en trevlig resa, men vi är inte på semester, vi är på flykt.

FAKTA: HEMUNDERVISNING

På Skolverkets hemsida kan man läsa att ”Begreppet hemundervisning, som ibland används i dagligt tal, finns inte i skollagstiftningen”. Elever som på grund av sjukdom eller liknande skäl inte kan delta i vanligt skolarbete under längre tid, men som inte vårdas på sjukhus eller en institution som är knuten till ett sjukhus, har rätt till särskild undervisning i hemmet eller på annan lämplig plats. För att särskild undervisning ska få ges i hemmet måste eleven samtycka till det. Om eleven är under 18 år krävs samtycke från elevens vårdnadshavare. Ansvaret för skolutbildningen i hemmet står huvudmannen i skolan där barnens skulle ha gott.

Myndigheterna var beredda att göra allt för att hindra Laura Dekker. Att låta en 14-årig tjej solosegla låg utom de byråkratiska ramarna. Ett par år senare blev hon världens yngsta världsomseglare. Hon vet hur man bedömer risker, överlever stormar och seglar som en saltstänkt pirat. Och hon har en del att säga om prussiluskor.

Lauras pappa är inte kung i Söderhavet, men i övrigt liknar historien om Laura Dekker den om Pippi Långstrump. Laura är den våghalsiga tjejen som tog sig an (för) stora mål, utan att fråga lov. Hennes drömmar sträckte sig långt utanför boxen och hon var fast besluten att följa sina drömmar oavsett motstånd. Att hon skulle lyckas solosegla runt jorden var det inte många som trodde, kanske bara Laura och hennes pappa. Till stort förtret för många, lyckades hon, vilket gör henne till ett levande bevis på att mognad inte avgörs från ett skrivbord med generella måttstockar.

Men hur blev det så här? Hur hamnade en 14-åring i en segelbåt mitt i Stilla havet, månader från land? Och hur lyckades hon navigera hot om förbud, skolplikt och överförmynderi?

https://www.youtube.com/watch?v=8PCbn1T2Tfw

Laura förhåller sig avslappnad till allt, trots strider med myndigheter som nära kullkastade hennes drömmar. När det rasade som värst kring henne, och hennes drömmar var som mest avlägsna, var hon trots allt säker på att hon hade kunskaperna som krävdes. Laura visade sig ha en sällsynt mognad. Hon hade nämligen samlat kunskap om segelbåtar så länge hon kunde minnas, för det var just på en sådan hon föddes.

Att växa upp på en båt

Lauras pappa började bygga sin första båt när han var 16 år. Den blev klar ungefär samtidigt som han träffade Lauras mamma, och de beslutade sig för att segla jorden runt. Laura föddes några år senare, på båten, och fick alltså sjögången inprogrammerad från första stund. Familjen seglade över hela jorden och de ankrade sporadiskt så att hennes mamma kunde uppträda och tjäna pengar. Oftast tog hon rollen som clown eller street performer.

Jag hade en hård men samtidigt fantastisk uppväxt. Vi hade väldigt lite pengar. Det vi hade gick in i båten.

Efter ett par år föddes Lauras syster, Kim. Lauras mamma hade nu börjat tröttna på båtlivet och ville skiljas. Vid den tidpunkten bodde familjen i Holland men Lauras mamma beslutade att flytta till Tyskland tillsammans med Kim, medan Laura valde att bo hos sin pappa.

Jag såg inte min mamma och syster så ofta men min pappa var alltid där för mig. Han stöttade mig i allt jag gjorde så länge jag visade initiativ och vilja att jobba hårt. Om jag hade ett mål eller en dröm sa han aldrig nej, bara att jag skulle sträva efter för att nå dem. Han var en utmärkt lärare och lärde mig mycket om livet, och hur man seglar.

Laura fick tidigt ansvar för hushållsarbeten, som att handla och laga mat. Men snart ville hon också bygga båtar. Hennes intresse för segling intensifierades och när hon började tävla visade hon toppnivå. Hon vann allt. Men båten de hade byggt klassades som en tvåmansbåt, så hon var tvungen att hitta en kompanjon. Problemet var att hon inte ville ha en kompanjon ombord. Laura beslutar sig, något provokativt, att ta med sig hunden. Den vägde tillräckligt mycket för att klassas som en person. Hon fortsatte att vinna.

Låt tösen korsa Engelska kanalen

Det tog inte lång tid innan hon längtade efter en egen, större båt. En båt för de stora haven. Redan som åttaåring hade hon börjat jobba för att kunna köpa en egen båt. När hon blev elva år hade hon jobbat ihop pengar som tidningsutdelare och städare, tillräckligt för att köpa en båt som lämpade sig för större vatten, och större utmaningar.

Lauras första soloseglingar gick längs den holländska kusten. Laura och hennes pappa hade skaffat en husvagn för att få en fast punkt när Laura blev äldre. Under sommarloven kastade hon loss tillsammans med hunden. Hon tränade i olika förhållanden för att behärska de som väntade henne i framtiden. Laura hade tidigt bestämt sig för att göra det som många extremseglare drömmer om: segla jorden runt, solo.

När hon blev 13 år kände hon sig mogen för att segla runt Storbritannien, men hon gjorde det utan att berätta, för någon.

Jag hade en känsla att alla inte skulle gå med på det, så jag sa inget.

När hon nådde England blev polisen intresserad av den unga tjejen som verkar vara alldeles själv på sin båt. De ringde hennes pappa.

Han sa bara något i stil med ”Ok, men hon kan segla så det är lugnt”.

Hennes mamma däremot blev kall av fasa. Polisen tvingade Lauras pappa att flyga till England för att ”lösa problemet”. Han konstaterade, lika kallt, att hon framgångsrikt lyckats segla över Engelska kanalen och skulle därför lyckas segla tillbaka. Och så blev det.

För att förklara vilken prestation detta är, och förstå polisens rädsla, bör det tilläggas att Engelska kanalen är kall, stökig och full med fartyg som måste pareras hela tiden. Eller som Laura säger:

Det är inget man seglar bara för att det är kul.

Hon lyckades så klart segla hem till Holland, men hade nu hamnat på myndigheternas radar. De satte hårda krav på att Laura skulle ägna mer tid åt skolan — det gick inte för sig att fara omkring på haven. Skolan var viktigare.

Laura däremot var måttligt intresserad. De lyckades skapa ett hemskolningsupplägg som, efter många om och men, alla kunde acceptera. Gällande hennes stora dröm, att segla jorden runt, var det nu ännu svårare. Byråkraterna i Nederländerna hade börjat djupdyka i Lauras liv och de gillade inte vad de såg. Nu använde de alla verktyg de hade för att hindra vidare soloseglingar.

-Jag kände både ilska och förvåning när konflikterna med myndigheterna blossade upp. Mest ilska. Det kändes orättvist. Jag blev också förbluffad över hur dömande och avundsjuka människor var över att jag ville uträtta något i livet.

Det blev en tio månaders lång tvist i diverse instanser. En av invändningarna myndigheterna hade var att båten var för liten. (För hängivna Morgonpostenläsare påminner vi om intervjun med Sven Yrvind, för övriga: ”I storm är alla båtar små”).

Efter ett års kamp vann Laura och kunde börja fokusera på sin stora dröm. Men nu var strålkastarna riktade mot henne. Hon var inte van vid mediabevakning och det blev stressigt för henne.

Min taktik var att fortsätta göra precis det jag alltid gjort och inte läsa vad som skrevs om mig eller lyssna på vad människor tyckte.

Världsrekordet

En sommardag 2010 seglade Laura ut från Gibraltar och tog sikte på Kanarieöarna, 14 år gammal. Det är en segling på drygt 100 mil, den första sträckan för alla som korsar Atlanten. Laura var förväntansfull och båten Guppy förberedd, men nu mötte hon sin första storm.

Jag hade gjort misstaget att se filmen The day after tomorrow dagen innan. Jag var livrädd. Men, det finns inget man kan göra där och då, förutom att rida ut stormen.

Efter 17 dagar nådde hon Karibien och hade då lärt sig bemästra Atlanten, laga roder, rida ut stormar och hantera mentala berg-och-dalbanor. Hon hade samlat livserfarenhet på en helt ny nivå. På de karibiska öarna mötte hon en helt annan kultur än den hon är van vid i Europa.

Husen var väldigt enkla, mer som skjul, men folket var givmilda och lyckliga. De bjöd alltid på mat. Det var väldigt vackert att se människor bjuda på allt de hade, för de hade ju inte så mycket. Det förändrade mitt sätt att se på livet.

I Karibien brukar många få nog av segling, även de som från början hade tänkt segla jorden runt. Nästa hav är nämligen betydligt större.

Stilla havet är enormt, och snålt på reservdelar. Lauras båt började falla sönder, och även hon testades till det yttersta. Alla segel revs och ratten föll av. Hon hade valt att undvika sponsorer för att kunna vara så fri som möjligt, och insåg nu att alla skador var tvungna att lösas med fickpengar, och av henne.

Det fanns många tillfällen jag undrade vad jag höll på med, men jag ångrar aldrig att jag seglade iväg. Såklart gjorde jag misstag, men jag lyckades lösa alla problem. Jag lyssnade på de jag hade mest förtroende för, och använde magkänslan.

Vanligtvis löser man större problem genom att lyfta upp båten i en hamn. Det kan bli dyrt, och det skulle kosta mer än vad hon hade råd till. Den nu 15-åriga Laura beslutade sig för en piratlösning.

På en australiensisk sandstrand med kraftigt tidvatten lyckades hon torrlägga den 38 fot stora båten och surra båten mot förtöjningsstolpar stående på kölen. Hela båten blev blottad och hon kunde på så vis gå igenom alla skavanker inför Indiska oceanen.

När hon 2012 slöt cirkeln runt jorden, efter 36 000 sjömil, var det inte längre Holland hon längtade tillbaka till. Det var inte heller holländsk flagg på båten när hon lade till vid St Marteen. Hon beslutade sig för att segla vidare till sitt nya hem: Nya Zeeland.

Lär dig navigera genom livet

Laura bor fortfarande på båt, idag tillsammans med sin man och två söner, Tim 4 år och Alex 8 månader. Hon har slutit ytterligare en cirkel.

Hon har hunnit bli 27 år, vuxen även för myndigheterna. Laura har haft tid, och anledning, att fundera på vad som krävs för att bli vuxen. Hennes uppfattning om mognad är mycket enkel.

Du behöver kunna se faror som dyker upp, och du behöver ta förnuftiga beslut. Tjäna dina egna pengar och ta ansvar för ditt eget liv helt enkelt.

Det samma gäller om du tänker solosegla runt jorden, resonerar hon. Lägg till navigeringskunskap och ganska mycket jävlar-anamma.

För Laura är det ganska enkelt. Livet är en läroprocess och ju tidigare man lär sig desto roligare blir det.

Den viktigaste lärdomen ombord Guppy var vikten av att aldrig ge upp. Hon lyfter också tron på sig själv — att behålla fokus på sitt mål. Då det gäller själva processen att gå från barn till vuxen, är utmaningar viktigt, menar hon.

Man måste ge barn ansvar så att de kan göra fel under vuxnas beskydd. Det är viktigt att få göra fel. Vi måste få göra fel när vi är små. Inlärningsprocessen blir mycket svårare när man passerat 20 år. Idag är det alldeles för många som är myndiga men inte kapabla. Jag tror att detta är en av anledningarna till att så många inte är säkra i sig själva, känner sig tillräckliga eller blir deprimerade.

På frågan om Västvärlden skapar infantila människor genom överbeskydd är svaret tydligt.

Ja.

Havens mamma

Föga förvånande jobbar Laura med segling, eller snarare med segling som verktyg. Genom organisationen World Sailing foundation tar hon ungdomar mellan åtta och sexton år till havs för att lära dem segla. Idag på 75 fot.

Efter en närmare titt på deras sajt blir det tydligt att det lika mycket handlar om att främja en mognadsprocess. Laura verkar ha hittat ett effektivt sätt att ge ungdomar en rejäl dos mognad, inbäddat i en seglingskurs. Ett sätt att få rebelliska ungdomar att hitta rätt, och andra att hitta mod till stordåd. Utbildningen handlar nämligen om att planera seglatsen, köpa nödvändiga matransoner, navigera mellan havets alla hinder, dag som natt. Allt som krävs för att klara sig till havs, och i livet. Eller som det står på sajten:

Genom denna utbildning lär de sig att bli mer självständiga, bygga självförtroende, hur man kommunicerar och jobbar i ett team och så klart hantera jobbiga perioder.

Vi tror detta är värdefulla egenskaper som varken lärs ut i skolan eller i det moderna samhället i stort.

På ett personligt plan handlar segling också om att få tid att tänka, vilket Laura gör bättre till havs. Hon känner ett stort behov att ibland ”komma bort från den galna värld vi byggt”.

Det finns en plats på jorden där jag kan vara mig själv, och det är på havet. Genom seglingen har jag också lärt mig att världen är en fantastisk plats med så många olika människor.

Precis som Pippi har Laura lyckats överlista myndigheterna och hitta sin egna, unika väg i livet. Och när delfinerna leker runt hennes båten, långt ute till havs, då blir även den brådmogna Laura barnsligt förtjust.

NOPE! sa Guinness rekordbok

Trots att Laura blev yngst att solosegla runt jorden, vägrade Guinness Rekordbok att publicera med risk för att uppmuntra fler att utsätta sig för fara.

Rekordlistan enligt Morgonposten:

Laura Dekker, 16 år och 123 dagar

Jessica Watson, 16 år och 362 dagar

Michael Perham, 17 år och 164 dagar

https://www.youtube.com/watch?v=8DCDEx0CF9E

Du har säkert tänkt tanken, kanske flera gånger: Hur skulle det vara att ge fan i allt? Att sälja prylarna och styra in på en enklare bana, i alla fall för en tid. Den före detta reklamaren Alex Epicure gjorde det, dessutom delar han ärligt och frikostigt med sig av alla svar på frågorna du behöver för att bestämma dig. Frågan är bara vad som fäller avgörandet. I Alex fall var det risken att förlora sina barn.

De syns överallt längs den vackra portugisiska kusten; Volkswagenbussar från 70-talet som överlevt 50 års resande, blandat med hypermoderna husbilar insålda med lovord som ”beyond comfort”. Budgetalternativen har uppenbara skavanker och tillhör inte sällan surfare med solblekt hår och cannabisluktande drömmar om ett skööönt liv. På behörigt avstånd parkerar pensionärer som skjutit ut sig från ett livslångt arbetsliv och med pengar till en minibil på trailer bakom den gigantiska husbilen.

Allra längst bort, gärna svårtillgängligt och dit inga rekommendationer når, söker sig Alex. Ofta med havsutsikt, alltid i sällskap med sin Beatrice. Hon är en intensivblå Volkswagenbuss från 2001, som såldes av sin tidigare ägare i tron om att hon var slutkörd. Tji fick han, Beatrice har fört Alex runt hela Europa utan kompass, fram och tillbaka längst kusterna, upp och ner i dalar och berg. De har blivit lite som ett par, sammansvetsade av fyra års resande till saltmarinerade Atlantstränder och gnistrande skidorter.

Alex älskar sitt minimalistiska liv med Beatrice, och säger sig har aldrig känt sig så fri som han gör nu. Och han vet hur det är att leva den raka motsatsen. Det fanns en tid med familj, 16 timmars arbetsdagar och flyg mellan reklambyråers och IT-bolags kontor i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. En tid han saknar lika mycket som det svenska vintermörkret.

# More images available in the Full Article

”Du har ju hela helgen på dig”

Robert Gustafsson silar fulöl genom tubsockan, Lotto-Åke förnedrar chefen med ”du har ju hela helgen på sig” och bröderna Jepsson tycker att glass är ”gott-gotti-gott-gott”.

Den svenska reklamindustrin var kanske världens bästa på 80- och 90-talet. Det mesta händer i Stockholm. Det är högt till tak, politiskt inkorrekt och fullt ös. Bakom reklamsuccéerna finns hårt arbetande människor som dövar stressen med kvälls-shots på krogen.

Mitt i denna upptrissade cirkus befinner sig Alex, med feta restaurangnotor i ena kavajfickan och sjysta visitkort i andra. Reklambyråerna och IT-bolagen han jobbar för har kontor i flera huvudstäder och Alex respendlar med flyg, bland kunderna kan nämnas Volvo som Burger King.

Det är också ett Sverige i förändring. Göteborgsposten har till exempel bestämt sig för att satsa på webb med flera delikata problem, och de anlitar IT-bolaget Alex jobbar för.

Min uppgift var att få journalistkåren av gamla KPMLR’are att samsas under samma tack som annonssäljarna i backslick och tidningsledningens vinstintressen. En utmaning minst sagt.

Men summan av alla laster är alltid konstant, de som inte suktar efter pengar kräver efter självbekräftelse. Med den insikten lät jag journalisterna förstå att de fortfarande var tidningens ryggrad, och så var saken avklarad. Jag gjorde till och med prestationer tryckta på stora kapaplattor istället för i Power-Point.(Alex skrattar högt)

Men mitt bland alla framgångar börjar något skava hos Alex. Någonstans därinne. Tempot är för högt, timmarna för många, och pauserna obefintliga.

Idag är allt som en grå sörja. Jag minns inget. Huvudet kändes som en sten på väg att explodera.

Det var tydligt för honom varför han pressar sig så hårt, närapå plågar sig mot högt uppsatta mål.

Jag gjorde det för att visa att jag inte var en förlorare, en odugling. Min barndom var fylld av misslyckanden, där mina föräldrar stod på mina motståndares sida och hånade mig. Min självkänsla var noll.

Att komma från en universitetsfamilj men välja bort den akademiska banan var dömt att mötas av motstånd, och Alex jobbade stenhårt för att kompensera sina föräldrars missnöje. Men reklamindustrin var också var en kompromiss med livsmål och frihet.

Jag ville egentligen in i konstens värld, men det blev reklam och IT. Jag kände att jag horade, att det inte var äkta kreativitet och lust, istället ett påtvingat producerande där jag var den store förloraren. Återigen.

En tid efter millenieskiftet gick det inte längre och Alex kör bokstavligen in i väggen. Han sover inte på flera månader. En slags självbevarelsedrift tar över och han fattar ett livsavgörande beslut.

Jag bestämde mig tvärt att måste ändra kurs. Situationen var så illa att jag kände döden nära, jag bara måste få gå på slör ett tag. Det jag behövde var ett land och en kultur där livsglädje värderades högre än prestationer, söder ut med sol och värme. Det fick bli Barcelona.

När han idag ser tillbaka på den hektiska tiden, liggandes tillbakalutad i sin hemmabyggda folkabuss med datorn på lut bredvid, är det lättare att se alla misstag. Med blicken mot de blå Atlantvågorna tänker han klarare. Att släppa de omöjliga och högt uppsatta målen för ett liv i takt med livet var det bästa beslut han kunde ta. Varför gjorde han det inte tidigare?

Det kom att krävas ytterligare en vända i reklamvärlden för den unga Alex innan han vågar ta steget fullt ut.

Sverige krymper

Att behandla utbrändhet kan kräva olika lösningar. Den klassiska vägen med psykologbesök och eventuella tabletter var inget för Alex. Han valde streetart, och lek med modeindustrin i Katalonien. Ett vinnande koncept skulle det visa sig.

I Barcelona hittade jag det jag sökte. Det var nära till bergen, nära till surfing, och kulturlivet sprudlade av livsgläde. Precis som Barcelonas kvinnor, och som lång, blond svensk var det lätt. Dessutom lärde jag mig ett spanska och släpptes in genom porten till den latinska kulturen. Det stärkte mitt självförtroende så klart.

Efter några år i Katalonien träffade han sin blivande fru. Hon var från Dominikanska republiken – dit de flyttade bara ett år senare. Men som en otur i turen, snart hade hans fru ett diplomatjobb i Stockholm och Alex tvingades tillbaka till Sverige igen. En olustig känsla ruvade inom honom men strax var Alex tillbaka i reklamsvängen, den här gången i egen regi. FPWA (Alex fyra förnamn) som samtidigt var en lek med den världskända byrån med snarlik förkortning, senare Alex & Friends AB. Det rullande på.

Men samtidigt stod det klart för Alex att han hade fått en ny syn på Sverige efter åren utomlands.

Jag har gjort flera längre resor i mina yngre år. Varje gång jag kommer tillbaka har det varit som om att det jag varit stolt över med Sverige har krympt. Jag tyckte mig se ett märkligt fenomen, det partier, speciellt ett av dem, det som en gång byggt Sverige verkade gå huvudstupa framåt i ett blint söndrande av det fungerande systemet. Och så är det nu också, nu än mer rabiat, som om de har tappat förmågan att se effekten av sina handlingar, förblindade av ett spel av motpoler, ett vi och dem istället för tillsammans. Och det var väl Sveriges storhet? Så var det i min värld i alla fall.

Alex tvivel på sitt hemland vid hemkomsten 2005, skolan, sjukvård och sociala skyddsnät inte minst, ökar för varje år. Snart är Sverige inte Sverige längre.

Det är 2009 och de har precis fått barn mitt i brinnande finanskris. Hans reklambyrå går på knäna, förhållandet spricker. Efter tre år av varannan vecka med barnen, och en rad misslyckande på olika uppdrag, bestämmer sig plötsligt Alex exfru för att flytta till Portugal med barnen med kort varsel. Hej då och lycka till! Sedan inte ett ljud från dem. Året är 2018.

Jag ringer svenska skolan i Portugal och får reda på att de är inskrivna där. Mer vet jag inte.

Det är nu han fattar det radikala beslutet att sälja och ge bort allt han har för att rusa efter sina barn. Den kom att förändra hans liv på alla sätt.

Kraften i havet

I Uppsala stämmer Alex träff med en hissmontör som har en Volkswagenbuss att sälja. Montören har fått nog av allt, speciellt de myndigheter som inte låter honom träffa sina barn. Han tänker dra till skogs och leva i tält för att slippa skulder, och samhället.

Mötet med hissmontören skrämde mig. Jag kände igenom hans motgångar och frustration i mina, men han slog bakut, farligt nära en mental härdsmälta som jag upplevde det som. Samhället bryter lätt ner folk som inte är i linje med vad man ska vara, jag förstod honom. Vissa blir kriminella och andra flyr skulder. Men det var inte min väg.

Alex köper bussen trots strul med obetalda trängselskatter, i sista sekund väljer hissmontören att betala och med det kan Alex fortsätta enligt plan. Han döper den kantstötta skåpbilen till Beatrice och bygger om den på korta två veckor nere hos hans kanske bäste vän Kent Zeiron i Åsa. Sedan ger han sig raskt av mot Portugal, mot barnen.

Under resan ner till Portugal hände något med mig. Jag träffade människor längs vägen med samma bakgrunder och sorger, de allra flesta män, inte sällan med barn de inte kom nära. Jag förstod att jag inte var ensam, och våra samtal gav mig styrka att fortsätta kämpa. Och så havet så klart, surfing i Europas blåaste vågor med några av världens bästa surfare och surfboard-shapers, visst gjorde det att mitt jag fick luft under vingarna. Väl nere i Portugal var jag som en annan, en glad människa, den bästa sortens pappa.

Men det tar över fyra månader innan han får tag på sina barn. Han tvingas vänta på dem utanför skolan, att nå dem via mamman var alltjämt omöjligt. Det blev en vidunderlig och kärleksfull återträff där barnen slängde sig handlöst om hans hals, och deras kärlek var så obestridbar att mamman inte hade mer att sätta emot.

Efter det väntade Alex utanför skolgården varannan dag, och hade de bägge döttrarna fram till sovdags. Nu drygt fyra år senare, och med barnen i en ålder att de kan kontakta sin pappa i egna mobiler har de mer flexibilitet. Alex kan åka på äventyr ett par månader, och skriva om det, men kommer tillbaka och stannar vid deras sida. Då och då sover de över hos Alex i Beatrice. Det är det bästa som finns säger barnen: "Åh, pappa. Du har gjort det så mysigt."

Två kvadratmeter räcker

I taket surrar en solcellsdriven fläkt och hela bilen är ordentligt isolerad med gullfiber. Portugal är oftast varmt men på vintern sjunker nattemperaturen ner till nollan i vissa områden.

Det är mestadels fenomenalt underbart, men det kan också bli rätt bökigt och jobbigt. Två kvadratmeter för allt jag äger och har är ett Tetris-extraordinair när det blir blött. Och det kan det verkligen i Portugal under vintern.

Man klarar sig betydligt längre än man tror utan bekvämlighetsinrättningar. Dusch är totalt onödigt om du har en sjö eller hav nära, tvål och schampo är helt onödigt. Ja ok, man ska inte ta det för långt, som under första lockdown i södra Portugal. Det rådde vattenbrist så vi fick inte duscha i vattnet avsett för jordbruk, men vi fick inte heller ta oss till havet. Då luktade jag inte gott. Men i normala fall normaliserar sig huden. Helt övertygad om att immunförsvaret blir starkare på samma gång. Efter tre månader blev jag tvungen att köpa en ny madrass och underkläder. Blääh!

Här lite goda råd för den som vill bygga egen campervan – Ventilation är a och o för att hålla fukt och dålig lukt borta. Alex har installerat solcelldriven fläkt för utluft vid bilens högsta punkt och mekanisk inluft vid den lägsta punkten i sidan av bilen. Torrborr eller avfuktare användes till en början men är bara nödvändigt när det är riktigt illa. Kondens kommer alltid att uppstå, det viktiga är att inte bygga för tätt så att fukten kan ventileras ut.

Alex erkänner med ett skratt att det kan bli tajt när man bjuder hem en dejt, men att friheten och det enkla livet väger tyngre än till och med en flört med Miss Universum.

Ekonomi då?

Beatrices inköp och inredning blev totalt 34 000 kronor, och då utgör solpanelen och kylskåpet 10 000 av dessa. Billigt så det förslår. Det krävs alltså ingen gigantisk plånbok för att våga sig iväg.

Alex sålda lägenhet och pinaler gav pengar som skulle komma att räcka i tre år räknade han ut, vilket det också gjorde. Det har givetvis varit viktigt att hitta smarta sätt att leva, både billigt och bra. Till exempel förklarar Alex vitsen med att ha en äldre bilmodell som är mindre datoriserade och billigare att serva, 2001 till 2002 är där det slår om, välj inte nyare bilar om du inte har en fet plånbok, säger Alex.

Och som Alex döttrar hävdade, han har gjort det mysigt i det lilla krypinet av två kvadratmeter. Plywood skuren med balanserade proportioner, lakan, kuddar och belysning. Och så gillar Alex god mat och ännu godare viner. Det ska vara bra råvaror, gärna närproducerad/fångad kött och fisk. Förutom att det ger ett påtagligt välbehag menar Alex att han skriver bättre på ett glas eller två. Kanske är det så? Under intervjun rabblar han kända författarnamn med stor törst.

Men skämt åsido, maten och drycken är viktiga ingredienserna för ett långvarigt vanliv, enkelt är inte det samma som torftigt.

Skräpmat, nej tack. Hellre en fin firre och ett glas Sancerre, eller en lagrad Torriga Nacial och en Porco Preto. Fast, jag gillar chips. Min största last om jag ska vara ärlig. Men annars sparar jag in på godis, och annat ditt och datt. Bra mat, och vällagat, men kapar kostnaderna på allt annat.

Det är lätt imponerande att höra hur han lyckas hålla matkostnaden på runt tio euro om dagen. Maten lagas på en platta satt direkt på en medelstor gasoltub, och inne i bilen, och som regel bara en gång om dagen.

En utgift som han inte är mindre nöjd med men har svårt att ändra på är de löpande servicekostnaderna på Beatrice, som brukar landa på runt 600 euro om året. Å andra sidan dricker hon bara 0,7 kronor milen trots sin ansenliga ålder, och inredning i trä.

Han erkänner sig dock en svaghet som sväljer en del pengar. Han älskar surfbrädor.

Jag har lagt mer pengar på dem än vad jag borde. Men va fan, jag är inte felfri.

”A life well wasted”

En T-shirt med den texten hänger på ena väggen. En perfekt sammanfattning av hur andra ser på honom, och han på sig själv, säger Alex.

Idag läggs all tid på författarskapet, trots dyslexi från barndomen. Eller kanske tack vare det, listan med dyslektiska storskrivare är lika lång som den av alkoholister.

Tre böcker har publicerats, både på svenska och engelska, och på gång finns ytterligare tre. Vad än Alex skriver är det existentiella skildringar, reseberättelser och aforismer eller dikter. Och så Alex första fiction, ute tidigt 2024 om allt vill sig väl. Ja, det gäller att ha framförhållning som författare.

Alex debutroman började som en dagbok, inte alls menad att bli bok, mer för hans döttrar att läsa när de blev vuxna och undrade vad som egentligen hände. Med råg i ryggen av författande vänner tog han mod till sig och publicerade sitt alster utan omsvep. Efter det är det som att Alex inte kan sluta skriva, och han känner en stor frihet i det.

Men visst är det inte bara frid och fröjd. Under julen nu nyligen blev Alex yngsta dotter inlagd med brusten blindtarm.

Jag rusade iväg mot henne och sjukhuset, min frihet gjorde mig rörlig, mer än någon karriärmänniska vill jag mena. Och jag stannade vid hennes sida i tio dagar, morgon till kväll, med mamman hos henne över nätterna.

Alex ekonomi är kanske i svagaste laget, men han väljer att se en djupare mening med livet än mammon. Den återspeglar sig också i författarpseudonymen Epicure. Epicurus var den grekiska filosofen som i 300 verk förklarade fördelarna med ett lugnt och fritt liv omgärdat med vänner och med ambitionen att vara självförsörjande – att se glädje i det man har och inte sträva efter mer och bättre.

Någon oro för sin ekonomi känner Alex inte längre. Värre var det när han hade ”allt”.

Jag ser det som en del av friheten att uppleva upp- och nergångar. På botten försöker jag tänka att det blir härligt när solen väl skiner igen. Ibland skrattar jag åt mig själv när jag ligger under varma täcken i min överlevnadskapsel. Det är då, när det är som råast, som livet är som närmast.

Om livet inte hade varit en sinuskurva av upp och ner hade det varit en ”flat-line”, och det är inget annat än döden.

Enkla tips för dig som vill leva "vanlife"

• Gör det mysigt, och ät bra. Annars vill du tillbaka efter en vecka.
• Gör dig tillkänna på nya orter, anpassa dig efter kulturer du möter. Ingen ger sig på en människa de lärt känna. Glöm det svenska eller stanna i Sverige.
• Försök konsumera så lite plast och bränsle som möjligt. Skrytbilar är balla, om du bor i stan, ute på resa kommer de riktiga vanliferna se snett på dig. Ju mindre desto bättre.
• Se glädje i allt och alla du möter. Försök inte eftersträva glorifierade drömbilder från Instagram. Visst kan det vara så ibland, men oftast slår inget en fin bok på magen, när regnet smattrar mot taket..

Alex böcker finns att köpa på Bokus.com, Adlibris.se etc

Det är vintersäsong och ungdomar söker säsongsarbete i fjällvärlden för maximera skidåkningen och minimera arbetet. Men om du redan pjäxdansat på bordet och druckit tillräckligt med Jäger, hur får du till det fria fjällivet i vuxen ålder? Pancho Snöfall har svaret: trädgårdsmästare i Arktis.

Det är knädjupt i Borgafjäll och Pancho Snöfall är nöjd. Han hade tänkt dra ner på skidåkningen nu när han närmar sig 70 — i alla fall inte göra så många volter — men det har varit en kanonvinter så skidorna får jobba.

När jag var 35 år frågade en journalist hur länge jag kunde hålla på. Jag svarade till dess jag är 70, och det är jag snart. Det går alldeles utmärkt.

Ja, det går alldeles utmärkt i backarna, så pass att kidsen har svårt att hänga med. Men det är inte skidåkningen jag vill prata med Pancho om, utan livsvalen som tagit honom hit. Till ett ovanligt fritt liv i fjällen utan vidare förpliktelser — och i cowboykläder. Vad kostar det att maximera friheten? Och vad kostar det att vägra hjälm, sticka ut med oljerock och ett påhittat namn?

Att leva i flow

Trots sin norrländska aura, är Pancho uppvuxen i Skåne. Han flyttade norrut redan på 70-talet, och det är här han mår bäst. Efter femtio år i Riksgränsen, Narvik och Borgafjäll är han säker på sin plats på jorden. Det handlar om att bergen och vildmarken runt knuten, men framför allt om frihet. Frihet att få utvecklas till den han önskar. Att utveckla sina förutsättningar.

Det är bara här han hittat den frihet han ständigt är på jakt efter. Han förklarar att han drivs av lust och vill kunna leva på impuls.

När jag känner för det, vill jag kunna göra det. Inte samla pengar för att i framtiden kunna göra något, för om fyra år kanske jag inte känner för det.

Han förklarar att det handlar om flow. Om att handla så mycket som möjligt i nuet utan att det påverkar honom negativt i stort: maten måste trots allt planeras.

Flow är det bästa ord för att förklara vad jag söker. Flow är när allt kommer in i rätt ögonblick och känns väldigt lätt. Jag upplever inga begränsningar. Jag strävar efter är att känna ett slags långsiktigt flow.

För att kunna leva det spontana liv han gör, har han frigjort tid genom att dra ner på jobb och kostnader. Han har också valt yrke med omsorg. Under många år var han anställd som trädgårdsmästare på hotellet i Riksgränsen. Man kan undra vilka växter som behöver skötas i en miljö med enbart tre veckor sommar, men Hotell Riksgränsen var tidigare fullt med exotiska växter som banan och Monstera, totalt runt 500 krukor. Det mesta såklart inomhus.

Jag jobbade halvtid och var alltid reda att ta en ledig plats i en halvfull helikopter upp på fjället. Jag hade inget schema utan växterna fick vänta till dess jag åkt klart. Ett perfekt jobb.

Värdet av att gå vilse

Så vad finner Pancho där ute på de vindpinade bergen nästa 70 grader nord? Förutom friheten att kunna gå åt vilket håll som helst — utan att hindras av trafik eller grannar — söker han motstånd. Han förklarar att han behöver motstånd för att mäta och testa sig.

Det handlar bland annat om ansvar. När man gått igenom något tufft upplever man adrenalin och känner sig mer levande. Jag älskar snöstormar. Ibland har jag gått ut på isen när dimman legat över sjön, trots att jag vet att jag ska gå vilse. Då har jag varit fullt utrustad för att kunna övernatta i snön. Jag får träna i att inte stressa upp mig. Det tränar psyket och bygger trygghet.

Han föredrar puder men undviker pistade ytor. Bland favoriterna finns bergen i Riksgränsen. En gång i tiden plats för hårt arbetande rallare som såg snön som ett problem för Malmbanan som skulle förbinda Inlandsnorrland med Narviks kust. Trots det var det just här Sveriges första skidskola startade 1934. Olle Rimfors och Sigge Bergman hade besökt Alperna och lärt sig en ny typ av skidåkning, som det tog hem till Sverige. Olle blev sedan sportchef i Riksgränsen och sedan dess har området utmärkt sig som den yttersta nord för skidåkare som söker sig bortom liftsystem och köer.

Pancho kom till Riksgränsen 1976, då för att delta i Sveriges första freestylekurs. Han beskriver kulturen som lekfull och kreativ. Freestyle var en kreativ skidgren som bestod av tre olika discipliner: puckelpist, hopp och skidbalett. Pancho lockades av möjligheten att experimentera och redan 1979 blev han professionell åkare. Hans stil var vågad och vild, men han skulle snart vända sporten ryggen och gå vidare till något mer extremt.

Hjälm, där går gränsen!

År 1983 tar Svenska skidförbundet över grenen. Bland de första som sker är att de inför nya regler. En av reglerna är hjälmtvång, och det kan inte Pancho acceptera. Ett hjälmkrav är ett grovt övertramp enligt honom, så pass att han valde att ställa freestyleskidorna mot väggen.

Jag har inget emot hjälm men jag tycker man ska få välja själv. Jag hade aldrig haft några problem utan hjälm, men den störde min skidåkning. Jag bedömde att det kunde bli farligt.

Har hjälmtvånget fått den önskade effekt förbundet sökte? Nej, inte enligt Pancho.

Man ska inte tro att hjälmen skyddar så mycket man tror. Det har faktiskt inte blivit färre skallskador efter de har infört hjälmtvånget.

Under 80-talet växte en annan gren fram, en skidform som passade Panchos utmärkta fysik: speedskiing. Reglerna är enkla: högst hastighet vinner. Grenen kräver känslan för rätt position och ett psyke att hantera fart över 200 kilometer i timmen. (Rekordet ligger just nu på 254,9 km/h och sattes av italienaren Men-Ivan Origone.)

För att träna position på skidorna och ge sponsorerna lite extra plats i media satsade Pancho och träningskompisarna på en ”utveckling” av speedskiing. De har upptäckt en finska skidåkare som upptäckt fördelen med att träna position genom att spänna fast sig själv och skidorna på ett biltak, och be polaren maxa kärran.

Vi gjorde det till en inofficiell tävlingsform. Alla tidningar älskade det.

Han blev inofficiell världsrekordhållare med 215 km/timmen.

Snart når Pancho toppen även inom speedskiing och erbjuds en plats i OS när speedskiing blir demonstrationsgren i Albertville 1992. Svaret till skidförbundet är klart och tydligt:

Nej, Jag ville inte ställa upp i OS. Min uppfattning är att FIS och skidförbundet förstörde även speedskiing. De dödar det kreativa i sporterna.

En dos svensk frigjordhet

I ett vinternummer av tidningen Aktuellt Rapport i början av 90-talet hade redaktionen bestämt sig för att porträttera Pancho och väga upp det pornografiska innehållet med extravaganta volter och extrem skidåkning. Pancho hade inget emot tidningens pornografiska innehåll. Dessutom fick han ju behålla kläderna på.

Samtidigt hade han upptäckt vad som troligtvis var världens första tävling i extremskidåkning, och såg möjlighet att pumpa sitt varumärke för att få en plats i nästa tävling.

Man skulle ansöka om startplats och de efterfrågade material som bevisade kunskaperna. Jag tänkte på bilderna i Aktuellt Rapport, men så tänkte jag lite till, och beslutade att skicka hela tidningen.

Det blev succé.

De ringde direkt och sa, ”you´re in!”

Amerikanarna var stormförtjusta i den frigjorda svensken, som dessutom verkade ta skidåkningen till ytterligare en vildare nivå. Tidningarna körde rubriken ”skidgalningen Pancho Snöfall”, men en tidning vände bilden fel, troligtvis för bildredaktören inte sett något åka så radikalt.

Han hade allt medierna sökte, till och med ett namn som swischade. Namnet är taget från 1800-talets indianer so hade förkärlek till namn kopplade till naturen. De enda som har haft problem med hans namn är de svenska myndigheterna. De accepterade inte att han tog sin dåvarande sambos efternamn, trots att hon var den enda i världen att bära efternamnet Snöfall. Det fick man inte göra om man inte var gift, så de gifte sig. För att omedelbart skilja sig igen.

Cowboykläderna, som han inte sällan bär, kommer också från den perioden. De har blivit kvar på för att han upptäckte att de funkade utmärkt till friluftsliv.

Återfunnen kärlek från 70-talet

Idag lever Pancho med Liz-Mary Holm, en ungdomskärlek från 1975. Han erkänner att de inte hade funkat tillsammans på 70-talet för att han inte var mogen. Dessutom ägnade Pancho den mesta av tiden på fjället så det fanns inte plats för familj. De valde då att två skilda vägar.

Jag hade blivit en dålig farsa för jag prioriterade bara det liv jag ville leva. Nu har jag fått både barn och barnbarn genom henne.

Han beskriver henne som en driven affärskvinna som har alla de sidor han saknar, något som gör att de blir ett bra team.

Pancho tycker att han har hittat en bra avvägning mellan frihet och anpassning till samhällets begränsningar, men det krävdes vildmark och fri lejd i bergen. Han erkänner att han inte fullt ut lever som han önskar och nämner en timmerstuga på fjället där han gärna hade levt på jakt och fiske, men lagstiftningen tillåter inte det. Kanske skulle han rent av varit född på 1800-talet och levt som upptäcksresande, resonerar han. Han har det där nästan tvångsaktiga behovet att söka sig över nästa bergskant för att ta reda på vad som finns där.

Borgafjäll, där han nu bor, är perfekt. Han anser inte att man behöver flytta till vildmarken för att leva ett fritt liv, men det underlättar. Här finns friheten ett pjäxsteg utanför dörren. Passionen för skidåkningen får liv i de lappländska bergen. Han åker utan stavar för då kan man inte slarvåka. Han förklarar att man går lite lägre med rumpan och får tillbaka ett fantastiskt frånskjut. Dessutom riskerar man inte att glömma stavarna, poängterar han.

Tillsammans med Liz-Mary hjälper de till att sköta Borgagården, en gästgivargård för turister med smak för vildmarken som Pancho. Men, Pancho jobbar så klart inte heltid — det skulle kosta för mycket.

Pancho tipsar: bästa offpistbergen i Sverige

1 Riksgränsen

2 Nuolja

3 Borgafjäll (bäst snökvalité)

Den första båten han byggde blev för stor, så han fick slå ut väggen på garaget för att få ut den. Sedan dess har hans båtar och uppfinningar blivit mindre och smartare — rent av genialiska. Han blev förste svensk att ensamsegla runt Kap horn, dessutom i en 5,9 meter lång båt, och självklart utan flytväst! Många har kallat hans projekt galna, men Yrvind själv tror snarare att han är en av få sansade personer som lever. Bedöm själva.

Första gången jag träffade Sven Yrvind, tidigare Sven Lundin, var 2010. I ett stort källarutrymme under ett vanligt hyreshus i Västervik fanns något som hämtat från Skrotnisse och hans vänner. Sven påminde mig om Bertil Enstöring, och hur han i sin ensamhet gräver sig ner i problemens yttersta beståndsdelar, för att då och då komma ut ur tänkarverkstaden med en lösning på problemen. Självklart jagad av byråkrater, i Bertil Enstörings fall, stadsingenjören Ture Björkman. I Svens fall, EU-byråkrater med ständigt nya direktiv.

Sven Yrvind talar snabbare än Bertil Enstöring och han har bättre koll på sina grejer, men det är grejer överallt. Grejer man inte fullt ut förstår, innan Sven förklarat. Till exempel att båten som står halvfärdig mitt i garaget ska vara så liten eftersom styrkan ökar med kvadraten på storleken, medan påkänningarna ökar med kubiken av grejerna. Enklare förklarat betyder det att en liten grej som faller i golvet klarar sig bättre än en stor. Därför är Sven den största förespråkaren av små båtar.

Sven vet vad han talar om. En kortsida av källarlokalen består av ett bibliotek med rullande väggar, troligtvis världens största bibliotek av litteratur om små båtar, på franska, tyska, engelska och svenska.

Problemet med Sven är att få tillgång till hans tid och passion. Ju äldre han har blivit, snart 83 år, desto svårare har det blivit. Han tycker att han har berättat för världen vilka problemen som finns, och hur man löser dem. Nu lägger han all sin tid på att lösa ytterligare problem som han hittat, och som han lyckligtvis fortfarande har ork att lösa. Där ligger nämligen lyckan, enligt Sven.

Jag ser inte misslyckande som misslyckande, jag är stoiker och ser framåt hela tiden. Jag har så många intressanta uppgifter att ta tag i så jag väljer en annan uppgift om jag fastnar någonstans.

Han är av uppfattningen att man troligtvis måste vara född ”på ett visst vis” för att kunna göra det han har gjort. Han är ovanligt analytisk och menar att han tänker i mekanismer, i bilder. Och det är därför, menar han, att han fick så mycket stryk i skolan, av både lärare och elever.

Problemet med skolsystemet

Sven växte upp på en liten ö utanför Göteborg. Hans pappa omkom under kriget så han levde med sin mor, mormor och syster.

Slog man sig sa morsan att en man inte ska lipa. Man skulle härda sig, vet du.

Härdad blev han. I skolan blev lärarna mer och mer irriterade på Sven. De förstod aldrig att han var ordblind, utan trodde att bestraffningarna skulle lösa hans dåliga läsförmåga. Dessutom tyckte hans klasskamrater att de kunde bättra på det genom att spöa honom på rasterna.

Till slut fixade morsan så att jag kom till en privatskola. Det var att gå från helvetet till pardiset. De förstod mig. Jag hade ju bara problem att lära mig utantill. Jag tänker nämligen funktionellt och har svårt att mata in kunskaper i form av etikettlärning, som namn på städer till exempel.

Miljön i privatskolan var perfekt och hans utveckling skenade iväg, för att under värnplikten få sig ett bakslag.

Befälen ville bråka med mig och då kom allt ikapp mig. Allt svårt jag hade upplevt i tidig skolålder. Jag bråkade tillbaka och de satte mig i buren.

Han lyckades rymma och nu var polisen efter honom. Vid den här tidpunkten, 50-talet, hade hans mor träffat en annan man och han valde att ange Sven, så att Sven fick tillbaka sin fängelseplats. Denna gång i Köpenhamn.

Lagarna var annorlunda. Jag fick välja på straffarbetare eller fängelse. Jag ville inte straffarbeta så de placerade mig i högriskfängelse. I en isoleringscell. Jag hade även då mycket att tänka på så jag klarade mig. En psykiatriker övertalade mig senare att skriva under ett papper så jag slapp isolering. Men, jag var tvungen att försäkra att jag var psykopat.

I fängelset hade han träffat en man som övertalat honom att börja läsa böcker när han tyckte livet var för jobbigt. Bland det första han gjorde när han kom ur fängelset, var att besöka biblioteket i Köpenhamn. Han fastnade på böcker om båtar. Han kände direkt att det här var hans grej. Han följde upp det med besök på universitetet i Göteborg, där de lät honom medverka under seminarier trots att han saknade adekvat behörighet. Han blev där i tre år. Sen började han segla, längre och längre bort.

Bekvämlighet är inte lycka

Sven var den första svensk att ensamsegla runt det beryktade Kap Horn, yttersta spetsen av Sydamerika, i en båt på 5,9 meter i längd. Här möter Drakes sund den södra Atlanten och Stilla havet i en livsfarlig kombination av strömmar, hårda vindar, kalla vatten och tillfälligt även isberg.

För bedriften belönades Sven med seglingsvärldens Hall of fame. Han tilldelades Royal Cruising Clubs medalj för gott sjömanskap och bjöds även in till kungahuset för att berätta om hans tankar kring små båtar och stora hav.

Det hör till saken att Sven inte bryr sig om vad andra tycker om honom. När hovet bjöd in till föreläsning förordade de frack, något Sven bara sett på bild. De var envisa med klädsel, vilket inte Sven kunde förstå. Han skulle ju bara prata om segling.

Jag sa till dem att jag kommer i mina kläder.

Och så blev det. Bilden på Sven tillsammans med drottning Silvia och Carl XVI Gustaf är beviset på Svens oövervinneliga integritet. Svens kläder är kort och gott de mest praktiska kläderna man kan hitta, i den mest praktiska och prisvärda butiken man kan hitta: Överskottsbolaget.

Deras blå stuprörsbyxor upphängda runt midjan med en båttamp är vad som krävs. Punkt.

För Sven handlar livet om fokus. Att fokusera på det man gillar och man är bra på, inte slösa tid på fasad och krusiduller. För att nå någonstans måste man också vara beredd att offra något.

Många människor missförstår livet. De tror att komfort är lycka. Tyvärr, den typen av lycka funkar bara på kort sikt eftersom den, liksom drogmissbruk och avbetalningsköp, bränner energi avsedd för framtida välbefinnande. Verklig lycka skapas genom viljans seger över köttet, inte genom bortskämdhet.

Detta är ett av många områden han utforskat i sina tankar guppandes på något av alla hav. Han fortsätter.

De som njuter av ansträngningslös komfort berövas ständigt energi. De tappar ork, blir latare och fetare. De leder till sämre hälsa och att de blir mer uttråkade. Så är det, vet du.

Besvärliga byråkrater

I likhet med många andra skickliga utövare av sitt område, utgår Sven ifrån premissen att kunskap skapar trygghet. Det är inte i närheten så farligt att korsa Atlanten med Svens kunskaper, som för en slutkörd karriärist med en högt flygande dröm om jorden runt-segling och en stor påse pengar. Problemet är att så få är beredda att förvärva tillräckliga kunskaper för att genomföra sin segling, eller för att nå sina mål i stort. Detta tror sig byråkrater kunna göra något åt.

Regler och lagar är utformade för människor som inte behärskar en färdighet, men drabbar dem som gjort läxan. Enligt Sven utgår byråkraten ifrån att människor inte själva kan tänka, och behöver hjälp med allt. Byråkratin skapar också en falsk trygghet, som gör att människor ibland tar på sig för stora uppgifter. Detta fick honom att skriva Med fyra kvadratmeter segel och en åra, något som mest liknar ett manifest och vars innehåll retar upp både byråkrater och delar av båtindustrin. Så här inleder han:

"Stora produktionsbåtar är till sin natur farliga. Att göra dem säkrare genom att göra stuvutrymmena låsbara, installera vattentäta skott och fytelement så att de blir osänkbara och göra dem helt självrätande går naturligtvis, men är för kostsamt och komplicerat för att funka affärsmässigt. Små säkra båtar kan däremot vara lönsamt att producera för att de har naturlagarna på sin sida. Jag antar att det är för att tillmötesgå båtbranschen som EU:s fritidsbåtsansvariga byråkrater inte kräver att oceangående produktionsbåtar skall vara konstruerade för att klara stormar.

https://www.youtube.com/watch?v=86s4VQSG3bw

I sin hänsynslösa vrede är havet grymt, men det är byråkraterna som numera utgör den största faran för oceanseglaren eftersom de tvingar tillverkare att bygga båtar efter regelverk istället för efter havets krav."

Han menar också att detta leder till att många båtköpare siktar på alldeles för stora båtar och understryker ytterligare en baksida: ekonomin.

Bra att veta är, att om du har en produktionsbåt och vill skaffa dig en större av samma typ som är 26 procent längre, kommer den att kosta dig dubbelt så mycket. Den kommer att kräva dubbelt så mycket underhåll. Din irritation, förtret och ilska kommer att växa i samma proportion. Märkligt nog väljer de flesta en båt som är så stor att deras ekonomi blir ansträngd.

Han menar att båtmarknaden översvämmas av dåliga alternativ på grund av bland annat fritidsbåtsdirektivet.

Colin Archer ritade mer sjövärdiga båtar redan hundra år innan fritidsbåtsdirektivet trädde i kraft. Konstruktion av djuphavsseglare har gamla anor och var ett moget hantverk redan på 50-talet. Det behöver inga nymodigheter i form av en massa krånglig byråkrati. När väl byråkrater fått grepp om en verksamhet sväller krånglet som en cancersvulst.

Det som förbättrar en båt är moderna material, menar han. Han anser att klassiska, svenska båtar som Vega har använts framgångsrikt under årtionden i testats i alla tänkbara förhållanden. Därför är de ofta ett bättre alternativ.

Och vad det gäller flytväst är han lika bestämd där.

Jag tycker att man ska fokusera på säkerhetslinor istället för flytväst, men man tjänar inte mycket pengar på att sälja linor.

Yrvind Island

Svens uppfinningar är många och intressanta. Vad sägs om en åra med en mekanism som gör det möjligt att framföra båten genom att vricka åran i en rörelse som liknar en åtta?

På 70-talet uppfann han en ny sextant, stor som en tumnagel och med en vikt på 3 gram. Bris-sextanten skapade så mycket intresse i den maritima världen att det ledde till att han fick en ö döpt efter sig. Yrvind Island är 165 meter lång, 70 meter bred men ligger tyvärr långt ifrån Västervik, nämligen utanför den antarktiska halvön.

Alla delar, inte minst de rörliga delarna, är oerhört genomtänkta. Hans båtar finns väl beskrivna på hemsidan yrvind.com och i hans fem böcker. Hans inställning till patent är som med mycket annat: det är för dyrt.

Det kostar hiskeligt mycket pengar och det är inget jag har så mycket av. Sen varar patent bara i 17 år, och det är svårt att ha koll på vem som missbrukar det på andra sidan av klotet.

Svens båtar liknar inte vanliga produktionsbåtar. Det är inte heller meningen, för det handlar om funktion och innovation. Det är smarta lösningar och bra mekanismer han söker.

Man skulle tro att hans något osociala natur och extremt smala fokus skulle ha avskräckt kvinnorna i hans liv. Han har valt att leva ensam, men i hans böcker berättar han om kvinnor som frivilligt hoppat ombord hans minimalistiska farkoster och följt med över Atlanten utan kunskap om segling.

Ett exempel är de två tjejer som seglade med honom till Kanarieöarna. Väl där skickade de brev till föräldrarna och berättade att de siktade på Brasilien. Föräldrarna blev galna, för tjejerna beskrev också Sven och att han hade byggt båten själv, i en källare i Sverige.

Nu för tiden seglar han alltid själv. Det finns inte plats för någon mer. Men målen är fortsatt stora. Sven har gjort läxan och han vet vad han går för. Nästa resa startar i Irland och är tänkt att gå genom hela Nord- och Sydatlanten innan han vänder norrut vid Kap Horn till Valdivia i Chile. Givetvis i en så liten båt som möjligt. Exlex canoe yawl blir 6,27 meter lång och 1,40 meter bred. Till skillnad från den förra, Exlex minor, kommer denna utrustas med isolerade luckor så att han slipper frysa som förra gången. Båten får tre segel, varav de största blir 3,5 kvadratmeter stora, som en optimistjolles.

https://www.youtube.com/watch?v=n6xR6br7nUw

För alla er som tar er an stora uppgifter, se till att färdas genom livet på rätt sätt. För, som Sven betonar: i en storm är alla båtar små.

För dig som vill veta mer:

Tre boktips för att förstå havet

1. Once is enough

2. Fastnetstormen

3. Fatal Storm: The Inside Story of the Tragic Sydney-Hobart Race

I vår släpps Viaplay-dokumentären Havsfilosofen där Yrvind porträtteras tillsammans med en av de senaste skapelserna.

Felix St. Clair-Renard är livsnjutaren som lämnade bankvärlden för att bli skidlärare. Ett nerköp som resulterade i en otrolig karriär som äventyrsfotograf och gav honom friheten att göra det han älskar: att vara utomhus. Ta fram anteckningsblocket och lär från mannen som vet hur man håller sig ung, handskas med pengar och som kan lägga tyngden på dalskidan.

”Jag ska plåta lagg. Svenska lagg”. Citatet kommer från den klassiska filmen Sällskapsresan II — Snowroller, från 1985. Den okonstlade Stig-Helmer Olsson gör skidpremiär med sin norska kompis Ole Bramserud i schweiziska Kirchberg, (i verkligheten, Verbier). Felix är vid tillfället fotograf och har blivit lurad att ta stillbilderna under filminspelningen, men får istället ett manus i handen och inser att han ska spela sig själv.

I en grön Jeep rullar han in i bild och förklarar för polarna att han måste göra ett fotojobb åt ett nytt svensk skidmärke, men går ändå med på ett ”episkt åk på baksidan”.

Allt är iscensatt, men ändå på riktigt. Felix spelar sig själv i filmen, men är också sig själv. Så fort det dykt upp en chans att åka skidor, har han tagit den. Så har det varit sedan han startade tidningen Åka skidor 1974.

Mölle — den perfekta platsen

Det är dagarna innan jul och Mölle dryper av halvdant vinterväder.

Jag är inte van vid sånt här väder. Jag har fortfarande sommardäck på Porschen.

Sedan två år tillbaka spenderar Felix även vintrarna i den pittoreska västkustidyllen Mölle. Tidigare säsongspendlade han mellan Frankrike och Sverige. Stugan med ski in-och-ski out-läge i franska Argentière är såld så vintrarna är inte pudervita längre. Men, han älskar Mölle, både på sommaren och vintern.

Min farfar flyttade tre hus hit med häst och vagn 1912. Sen byggde farsan nuvarande hus lite högre upp med virke han transporterade från Lappland.

Med utsikt över havet och ryggen mot Kullabergsreservatet njuter Felix och hunden Scarpa ett liv bland rosbuskar, rosa plastflamingos och branta stigar av sten han samlat från tomten. Huset nästan hänger längst den branta sidan som leder ner till Solviken. Det är inte på något sätt ett bekvämt pensionärsboende han har valt. Det vill han inte ha. Hans uppfattning är att livet bör ha ett visst mått av motstånd, annars blir det meningslöst.

Just nu försöker jag att återställa naturen på tomten. Jag har bytt ut perennerna och sått in ett tiotal olika vildblommor och gräsarter. Man slår på hösten och lägger det på komposten så att marken hålls mager.

Han är väldigt nöjd med växtzon 1 och har som många trädgårdsentusiaster förbättrat förutsättningarna så att både persikor och aprikoser trivs på den annars karga marken. Rosorna är många, men inte dominanta. Rosor behöver inte vara stora, det viktigaste är att de luktar gott.

Annars blir det blir lite som med opererade bröst, inte så tilltalande.

Kvinnliga livvakter

Ett samtal med Felix är lite som en berg-och-dalbana utan mål. Man kan hamna lite var som — det ena leder till det andra. Vi kommer in på ett av hans favoritområde: bilar. Innan jag fått klart för mig vilka bilar han gillar är vi redan i Libyen och Paris-Dakar-rallyt 1991. Felix var återigen på ett fotouppdrag och råkade ta in på ett hotell som ägdes av Muammar Gaddafis bror. Inte helt oväntat slumpade det sig så att Felix snubblade över Gaddafi och fick en pratstund.

Spännande snubbe det där. Han hade bara kvinnliga livvakter från Schweiz. Han litade mest på dem. Välskött land på den tiden. Olja överallt. Världens bästa bevattningssystem dessutom. Och inga schaletter på tjejerna.

Man kan lätt få intrycket av att Felix har gått genom livet och saker bara fallit på plats framför fötterna på honom, men så är det inte. Att hinna med så mycket, och lyckas med så mycket, kräver ansträngning och skarpa sinnen. Den resan började tidigt.

Min farsa var friluftsintresserad. Vi sov på Sjaunjamyren mitt på vintern, vi gjorde långturer till fjälls och jag klättrade Keb när jag var åtta år.

Han föddes i Lund men flyttade tidigt norrut när att hans pappa fick jobb som läkare i Gällivare.

Jag minns att jag hade bra människor runt mig, men jag minns också att ingenjörsungarna inte fick leka med arbetarungarna. Jag lekte med alla. Jag är mer intresserad av bra människor, än fina människor.

Här finns en av nycklarna till Felix rika vänskapskrets. Han ser sina vänner som den mest värdefulla tillgången. Han har en förmåga att inspirera människor och skapa en bra atmosfär, men också omge sig med människor som vill väl.

Skidåkningsfolk är väldigt bra. Däremot finns det fotbollsfolk som slår ihjäl varandra för att de har fel färg på halsduken.

Felix har en förmåga att hantera olika miljöer, och har sett möjligheter i det. Karriären börjar inom ekonomi, innan den radikalsvänger in på skidåkning.

Jag läste Handelsgymnasium men hoppade av för jag blev ovän med lärarna. Jag fick inte visa att jag kunde något, så jag drog ut på sjön.

Han gör till slut klar sin utbildning och får snabbt jobb inom bankvärlden.

Jag fick jobb på Kapitalmarknadscentralen. En fin avdelning. Vi hade dagens finansgubbar som kunder.

Efter sju år inom bankvärlden, varav de sista i London, avslutar han karriären. Det blir för mycket kontorsliv så han bestämmer sig för att göra det han tycker är roligast: åka skidor.

Jag blev ekonomichef för EAB som var en av Sveriges största leverantör av skidutrustning.

Till slut landade han i skidbranschen, men inte i backen. Dessutom handlar jobbet mest om att påminna återförsäljare att betala sina räkningar så han flyttar till marknadsavdelningen där han fick fria händer. Det är här hans nya liv börjar, och det är nu Sverige får sin första skidtidning.

Stenmark som indian

Som ett led i den nya marknadsföringen lanserade Felix en broschyr med lavininstruktioner blandat med tips på skidåkning och delar ut till den växande grupp skidintresserade svenskar. Broschyren blev till slut så omfattande att den mer liknade en tidning, till stor del inspirerad av Powder Magazine.

Vi satte arbetsnamnet Åka skidor till dess vi kom på något bättre.

De gjorde de aldrig, och tidningen heter fortfarande Åka skidor.

En av nycklarna till Felix framgångar verkar vara att han inte varit rädd att testa. Ett exempel är när redaktionen bestämde sig för att köra Ingemar Stenmark på framsidan. Ett självklart val för tiden, men inte om man klär ut honom till indian med kostym från ett museum.

Det blev ett jävla liv på skidförbundet för Ingemar skulle till OS och det här kunde äventyra hans start.

Omslaget blev det sämsta någonsin för att det var ingen som såg att det var Stenmark. Sommaren efter gav de Ingemar en Rolex GMT som tack för att han ställde upp. Han hade nämligen inte krävt något betalt för cirkusen.

Han blev jätteglad.

Fler begravningar än bröllop

Men det dröjde inte länge innan Felix finner sig själv bakom ett skrivbord igen, denna gång med redaktionellt material. Och utanför fönstret glittrade snön lockande vit.

Vi sålde tidningen och jag blev frilansfotograf. Det var många företag i branschen som behövde coola bilder. Jag började plåta reklambilder helt enkelt.

Nu var han äntligen i backen. Dessutom som fotograf, vilket flera av hans släktingar varit.

Min farfarsfarfars-någonting var hovfotograf åt både tsar Nikolaj II i Ryssland och kansler Bismarck i Tyskland.

Dessutom hade han breddat sina kunskaper med en skidlärarutbildning och varit med i uppstarten av ett freestyleförbund för att säkerställa att han blev kvar i backen.

Med freestyleförbundet gick det trögt. Det uppfattades som farligt. Läkare varnade bland annat för att man kunde bryta nacken. Fotograferingen var däremot en succé. Felix reste nu jorden runt för att fotografera allt som var extremt, med eller utan snö. Från helikoptrar, toppar eller båtar. Han blev ett av de hetaste namnen i branschen, och han var drivande i att pressa gränserna. Han mer eller mindre satte standarden för extrem skidfotografering. Men tänjer man gränserna i extrema miljöer lockar man ut döden.

Det finns en kyrkogård i Chamonix där bara alpinister ligger. Där finns många av mina vänner. Jag har varit på fler begravningar än bröllop.

Man kan inte leva ett sådant liv, i 30-40 år, utan att vara nära att själv hamna på den kyrkogården. Nyckeln är att lära sig att vända när det blir farligt.

Det är svårt när vännerna pressar. Jag har varit med om några skarpa tillfällen men aldrig blivit helt begravd. Under mina resor har jag träffat några av de bästa glaciologerna i världen och dessutom själv utbildat mig i lavinsäkerhet. Det är helt avgörande i sådan miljö. Om du frågar mig är havet är värre. I snön kan man gräva ner sig och ta skydd.

Världens bästa skidåkning

Felix åker fortfarande skidor, men utan kamera. Han är äntligen ett med backen. Helst åker han till mindre ställen, och när kompisarna frågar efter en cool bild halvvägs ner säger han nej.

Vi är ju för fan på berget för att åka skidor!

På frågan om världens bästa skidorter är han tveksam.

Chamonix är ett av världens bästa ställe om man gillar extremskidåkning. Zermatt är nog världens bästa skidort. Vacker by, fantastiskt skidåkning men det är dyrt. Verbier är mer transportåkning. Puder, dra till Kanada eller japanska Hokkaido.

För att kunna hitta den bästa åkningen menar han att man måste veta vad man gillar, som med livet i stort. Det är receptet till att kunna njuta av livet. För Felix har vännerna varit viktigast. I åratal har hans stuga i Argentière varit full med polare som varje morgon blivit bjudna på stor frukost innan skidåkningen på Les Grand Montets. Det har mer liknat ett Bed & Breakfast än ett hus.

Han har haft tid och möjlighet att fundera på vad som gör en bra vän. Vad som skapar värde i kontakt med andra.

Att polaren lånar ut pengar och accepterar att man dejtar hans flickvän såklart. Nä. Att man kan lita på någon. Jag är hellre lite lättlurad än ständigt misstänksam. Jag vill kunna ge husnycklarna till mina vänner och känna mig lugn. Skitstövlar finns överallt men de får inte ta för mycket energi av dig.

Nyckeln till att prestera på arbetsplatsen tycker han också hänger ihop med vänskapen. Just filmen Snowroller är ett bra exempel på det, menar Felix, som fortfarande är bra vän med bland annat Lasse Åberg.

Ingen snackade om övertid för vi hade så kul. Skådisarna bar ljus om det behövdes. Alla jobbade hårt för att vi var kompisar och hade roligt. Det fanns ingen hierarki. Glädje är nyckeln till allt. Skapar man den stämningen kan du få alla att jobba stenhårt.

Trots mängder av utmärkelser och prestationer är han hellre en lycklig medelmåtta och dunkar polaren i ryggen när de lyckas, än klättrar högst eller gör det värsta. Han känner mycket väl till priset för att nå toppen.

För att bli bäst måste ditt liv mer eller mindre bli ett helvete. Jag stannar hellre och fikar om jag passerar ett bra café när jag cykeltränar.

Han erkänner också att en livsstil som den han har levt, hade varit omöjlig utan goda kunskaper i ekonomi. Att kunna förstå vad om händer i omvärlden; kunna parera när man behöver, satsa när det är läge, har varit avgörande.

Vi står inför stora förändringar och jag tror att man ska vara väldigt försiktig med investeringar framöver. Det kan bli en lång nergång, men det kommer bra tillfällen till investeringar längre fram.

Är det något som kan röra upp känslorna och få Felix att glömma värdepapper, snorkelpuder och prunkande rosbuskar, är det dåliga makthavare.

Jag skäms. Vi har så dåliga politiker just nu. Den ena är hårfrisörska och ska ansvara för landets energi, den andra verkar helt sakna meriter. De är politiska broilers som lärt sig hur man pratar med media, det är allt. De borde inte få sätta sin fot i riksdagen om de inte jobbat tio år i verkligheten först. Dessutom skulle vi klara oss med hälften.

Fina bilar ger inga vänner

Så, hur var det med bilarna? Felix är svag för vackra linjer och prestanda. Batteribilar är inget han går igång på. Så, vad står i garaget?

En Mustang 427 Cobra med insprutning och racingbakaxel. 600 hästar. Den kör man inte med flipflop. En costumbyggd Honda zoomer och så en Porsche. Jag sålde en av de bästa bilarna jag haft, en Subaru, alltid med permanent fyrhjulsdrift. Suverän i Alperna. Man får inga vänner för att man har fina bilar, men Mustangen gör människor glada.

Det är uppenbart att Felix omger sig med yngre människor och att det har format honom — rått språk och ungdomlig klädstil. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att många pensionärer hellre upplever skidåkning framför TV:n än att pumpa puder på Aiguille du Midi, 3 800 meter över havet.

Felix är inte gammal. Det kommer han aldrig att bli. När man frågar honom om hans ålder, svarar han ”tillräckligt gammal”. Han verkar ha fastnat i en perfekt ålder. Han är tillräckligt gammal för att förstå hur världen funkar. Han är tillräckligt gammal för att hantera de höga bergen. Och han är tillräckligt gammal för att kunna njuta av livet.

Kanske behöver man bara bli tillräckligt gammal. Sen kan man sluta räkna och bara njuta av livets goda.

Eller som Felix uttrycker det:

Många säger att det finns ett liv efter döden, men jag vill inte chansa.

Tre tips för en perfekt skidbild

1. Våga motljus

2. Använd bra skidåkare. Betala bra.

3. Det går att använda mobilen, men sikta på en riktig kamera.

Vad kostar integritet? Cykelfilosofen och äventyraren Janne Corax vet. Har tacka nej till mat trots risken att svälta, avslöjat lögnaktiga klättrare, bett israeliska polisen dra åt helvete och klippt banden till sin mamma för att få leva sitt liv. Kanske sitter den egensinnige smålänningen på värdefull och dyrköpt erfarenhet i en allt mer auktoritär värld.

Berättelsen om Janne Corax, 55, från småländska Målilla skulle kunna handla om långdistanscykling genom Taklamakanöknen, förstagångsbestigning av Kung Oscars fjäll på Chang Tang-platån eller när han tackade nej till mat från en tysk expedition bara för att de var dryga. (Han överlevde den vinterexpeditionen efter att blivit erbjuden tsampa-mjöl av några tibetaner).

Men äventyren har berättats. Bilder på Janne knuffandes en överlastad cykel genom Saharas sand eller över Sidenvägens bergspass har visats, i och för sig mest för en inbiten publik av friluftsmänniskor. Han är en av Sveriges mest erfarna äventyrare, men okänd för de flesta. Det beror främst på att han undviker sponsoravtal och mys i morgonsoffor. Han är på fältet för att han gillar det, och enligt honom finns det två typer av äventyrare: de som gillar det, och det som inte gillar det. Den senare gör det för att växla ut något annat.

Vad som är minst lika intressant är vad som ligger bakom hans sätt att leva, bortom 8-till-5-jobb och utan längtan efter prylar och bekvämlighet. Janne har rest mer än han har jobbat. Han har också intagit en slags oppositionsroll till andra äventyrare. Det gäller även företeelser i samhället som vissa inte ens reflekterar över. Han har helt enkelt använt sina långa dagar på cykelsadeln för reflektion, och sina möten med nya människor för insikter.

Jag har stämt tid med Janne för att ta reda på om hans erfarenheter och inställning kan vara värdefulla när världen förändras åt ett auktoritärt håll. Jag vill undersöka om den ifrågasättande och kritiska personligheten kan lära oss något i en tid då undantagstillstånd lurar bakom nästa oförutsedda händelse, lastbilschaufförer får sina konton frysta och bönder hotas av omfattande regleringar. Sen är jag nyfiken på att få veta hur man lever utan att jobba.

Att välja ett namn

Det blir komplicerat direkt, och det är precis vad jag förväntar mig. Att namnet Janne Corax är taget ter sig uppenbart, men att han inte kan svara på vad han heter är mer förvånande.

Efter en lång utläggning gör han mig införstådd med att det har med Kina att göra. Trots otaliga resor till landet samt att hans fru är från Kina, finns det något som skaver mellan den kommunistiska regimen och den frihetlige Corax. Han ska snart komma tillbaka till det, men först reda ut varför Jan Christian Fredrik Rikerth aldrig dög.

Min släkt ville vara blåblodiga. Det var inte tillräckligt fint att heta Pettersson, så de valde Rikerth. Den kulturen har jag brutit med. Jag kunde aldrig förstå varför det var intressant hur skedarna låg på bordet. Jag lyssnade hellre på morfars vildmarkshistorier från Värmland. Min morfar var öppensinnad och smått rebellisk. Det kändes rätt och äkta, så jag mer eller mindre bodde hos min morfar och mormor.

Det enda namn han behöll var Jan, som blev Janne. Efternamnet tog han senare i livet, när en colombiansk kompis kallat honom Corax, mest för att Janne pratat så mycket om korpar. Han hade blivit fascinerad av den kolsvarta kråkfågeln för den fanns överallt dit han reste. Den verkade vara en sann överlevare. En enstöring kapabel att överleva både i Målillas granskog och i tunn bergsluft. Att Corvus Corax också framställs som fågelvärldens svarta får passade utmärkt.

Att glidgjuta en skorsten

Janne har valt ett liv utan jobb, åtminstone regelbundet jobb. På frågan om inkomst har han ett typiskt Kamprad-svar; att en sparad krona är också en krona. Janne bränner inte kosing på senaste outfiten, det är klart, men han har också utvecklat ett ryggradstänk genom att ifrågasätta varje utgift.

Man kan kapa kostnader på många sätt. Jag frågar mig själv om det är nödvändigt att ha bildäcken på däckhotell, när du kan ha dem hemma. Dessutom byter man enkelt däck själv. För ett tag sedan fick jag en offert på glidgjutning av skorstenen, ett riktigt fantasipris. Så jag köpte några säckar cement och en vinsch för 250 spänn. Det är skillnad på 250 kronor och 20 000 kronor. Man kan hävda att jag förlorar tid. Jag anser inte det. Jag lär mig något, och det är en bra investering. Det är dessutom intressant att lära sig något nytt, förstå hur man löser det och se slutresultatet.

Tid har han alltid haft, så han tänker inte så mycket på det. Att levnadsstandarden blir lägre berör honom måttligt. Det beror på vad man jämför med, och Janne har mycket att jämföra med från sina resor. Det västerländska perspektivet är ju till stor del det materialistiska perspektivet, och det ger han inte mycket för. Att använda sin tid till att lära sig färdigheter, förstå kulturer och sammanhang är riktiga värden för honom. Detta har skapat ett slags fuck off-kapital trots liten budget, vilket i sin tur skapar självständighet.

Vad finns mer på på plus-sidan undrar man, för hans livsstil kommer med kostnader, vilket vi ska återkomma till. Mindre stress? Ja, Janne påstår att han aldrig upplevt stress, vilket kanske också beror på hans lugna natur. Och varför stressa när man har låga kostnader och kan fixa husets skavanker själv?

Vi oroar oss för mycket. Över allt. Ofta på grund av banala saker. Man kan tänka, vad är det värsta som kan hända? De flesta ställer inte den frågan. De har svårt att ställa saker i perspektiv.

På frågan vad det beror på svarar han att vi är bortskämda, och då syftar han på européer, och svenskar i synnerhet.

Jämför med andra delar av världen, där det är en kamp hela tiden. Min fru och jag cyklade upp på högplatån i Bolivia för några år sedan. Det snöade och blåste från alla håll. Kallt som fan. Sen ser man människor jobba på åkrarna i dåliga kläder. Där kommer vi, två priviligierade människor, som snabbt kan ta en taxi därifrån till var sin varm dusch. Trygga bubblar gör små problem stora.

Att vi blivit bortskämda är svårt att lösa på samhälleligt plan, menar han. Det behövs en rejäl recession, en käftsmäll.

Vi måste få tillbaka medvetenheten om vad saker är värda. Det har gått inflation i nästan allt.

Han framhåller också vikten av att bygga tillsammans med människor man gillar. Han är emot kollektivism i sin betvingande form, men förespråkar samarbete för att nå sina mål. Sina visioner däremot, ska man skapa själv. Men här finns ett strukturellt motstånd.

Samhället väljer riktning åt de flesta. Från det att du födds, ska skolas och så vidare. Det toppstyrs.

Han ser att många vill ha förändring, men har ingen idé om hur de vill ändra sitt liv.

Till exempel, de flesta säger att de skulle vilja leva det enkla och fria liv jag lever, men de vet inte vad priset är. Hur ett alternativ liv ser ut. Man måste skapa sig en tydligare bild av det först. Många skulle enkelt kunna gå ner i arbetstid, vissa till och med sluta jobba. Men då krävs ett annat tänk, mindre konsumtion och mer planering.

Han betonar vikten av att skapa en vision, en vision om det liv man själv vill leva.

Tar man sig förbi det första hindret blir det enklare, som med äventyr. Sen måste man sluta säga saker som ”så kan du inte göra”.

Nästa stopp: Israeliskt fängelse

Att Janne Corax valde en resande livsstil grundar sig i uppväxten. Hade det inte varit för att hans mamma avskydde hans planer på att bli fotograf hade han gått klart gymnasiet, och bott kvar hemma som de flesta tonåringar. Skolgången hade varit enkel — för enkel. Han läste Tin-Tin och Biggles innan han började skolan, och bestämde sig för att resa till Sydamerika och Tibet. Men konflikterna, både hemma och i skolan, blev för många för den 16-åriga Janne som bestämde sig för att börja resa redan som minderårig. Bort från något, till något, oklart vad.

Allt grundar sig i att jag föddes obstinat. Det i kombination med en mor som var diktatorisk, blev för mycket. Det blev konflikter hela tiden. Man skulle göra som morsan sa annars var det underkänt. Det funkade inte för mig, jag bröt kontakten och drog.

Den första resan var inte en äventyrsresa, utan en klassisk fylleresa till Teneriffa. Han träffade människor som reste mer eller mindre på heltid, och det var här han beslutade sig för en framtid som nyfiken resenär.

Men kibbutzresan till Israel blev ett abrupt uppvaknande för en 19-årig Janne som inte lärt sig hantera sin rebelliska natur. Hans liv som resenär var nära att sluta innan han fyllt 20 år.

Jag hamnade i luven med den israeliska polisen och vek inte ner mig. De slog av flera revben och stack en k-pist i munnen på mig. De slog halvt ihjäl mig faktiskt. Jag fick sex veckor, vilket var betydligt mindre än vad de tänkte sig. Jag tror den svenska ambassaden medlade på något sätt.

Hans minnen av den israeliska fängelsevistelsen är fortfarande tydliga. Mördare blandades med 15-åriga småförbrytare i ett enda stort kollektiv. Vissa försökte ta livet av sig, andra hotade sig till makt. För att undvika sexuell förnedring blev han tvungen att slå ner angriparen, något som omedelbart genererade respekt och nya vänner. Han liknar hela upplevelsen med filmen Midnight Express från 1978.

Här skulle man kunna tänka sig att den unge Janne tar sig en funderare på vart han är på väg, och kanske ändrar sin strategi. Idag anser han att upplevelserna från Israel var väldigt nyttiga för honom, men fortsättningen blir konfliktfylld.

När det blir dags för värnplikt vägrar den egensinnige Janne ställa in sig i ledet. Dessutom hade han dragit på sig amabödysenteri och hamnat på Kalmar sjukhus. Mitt bland blodprover och medicinska utredningar glömmer han bort Försvarsmakten, men de glömmer inte bort honom. Väl utskriven från karantän beger han sig till Roskildefestivalen. När han återvänder till Sverige väntar en häktningsorder. Han hade blivit efterlyst och det var bara att bege sig till finkan utan att passera GÅ.

Jag fick maxstraff på tre månader, mest för att jag hade argument domaren inte gillade. Men att hamna i svenskt fängelse efter att ha avtjänat ett israeliskt straff var ingenting.

Uppdrag: Mäta bergstoppar

Han ångrar inga val i livet, i alla fall inte många. Motiveringen är att han tycker om den han blivit. Om han inte hade gjort de val han gjort, hade han ju inte blivit den han är. Ett svar som för tankarna till Pippi Långstrumps självsäkra reflektioner.

Här finns nog svaret till varför personer som Janne Corax, och andra i frivillig eller ofrivillig opposition, orkar leva just så. De har tagit reda på vem de är, vilka svagheter de har och vilka styrkor de kan dra nytta av. De har sedan format en strategi för sin framtid — en riktning — utan att bry sig om vad andra tycker. Men detta har ett pris, speciellt i ett konformativt land som Sverige med uppenbar social kontroll.

-När jag växte upp föll jag alltid utanför ramen. Jag blev hånad, men jag brydde mig inte. Jag såg det som positivt. Till exempel har jag alltid ifrågasatt allt runt omkring mig, och det har inte alltid varit omtyckt. Varför ska man jobba åtta timmar om dagen? Vissa hatar att jag inte jobbar. Till och med i skolan var det obekvämt att jag ifrågasatte saker.

Så vad är det för frågor som upprör människor?

Jag har som regel att fråga vad värdet är med saker och ting. Det gäller allt. Det räcker för att skapa konflikt. Idag upplever jag att det finns tankar som är brottsliga i Sverige. Du blir av med jobbet om du har fel åsikt, vilket gör människor rädda.

Då är det bra om man inte har ett jobb att bli av med. Det ekonomiska beroendet är en viktig pusselbit att lösa för ökad självständighet. För Janne har det också varit ett sätt att kunna säga sin mening utan negativa konsekvenser. Den som är satt i skuld…

Men, är det verkligen så att Janne har klarat sig genom livet utan inkomst från jobb? Nja, till stor del i alla fall.

Jag blev erbjuden att fast jobb en gång. Jag jobbade med att packa gurkor på Öland. Jag tror att jag gjorde det bra. Efter två månader blev jag erbjuden fast anställning, så jag slutade direkt. Arbetsgivaren blev förvånad för de trodde att det var värdefullt.

Det längsta jobbet varade i fyra månader. Då jobbade han fem-skift på Modos pappersfabrik i Silverdalen, men upplevde det som ett fängelse.

Det är inte roligt att behöva avbryta livet för att gå till ett jobb.

Han ser på jobb som ett nödvändigt ont, men erkänner att det finns intressanta jobb. Grävande journalistik är ett exempel han lyfter fram, men under många år har han tjänat mest pengar på poker.

Jag hade ett försprång när pokervågen kom och kunde tjäna ok med pengar under en viss period. Då reste jag, stannade på ett Internetcafé för att spela, och fortsatte sedan min resa. Idag är jag osäker på att jag skulle kunna hävda mig lika bra.

Så till nästa ”jobb”, det som lantmätare på några av världens mest avlägsna platser. För några år sedan fick han ett kryptiskt mail från en uppdragsgivare som var svag för exakta höjdangivelser från de sista vita fläckarna på jorden. Vi talar här om människor som närmast är besatta av listor, exakta listor.

Den nya, satellitbaserade tekniken SRTM (Shuttle Radar Topography Mission) hade underlättat mätningen av jorden och legat bakom bland annat Google Earths framväxt, men det räckte inte. Spetsiga toppar missades. Toppar som bäst mäts genom klättring och GPS-mätning in situ. Det var här Janne kom in i bilden.

Nu fick Janne återuppleva det hans förebild Sven Hedin gjort 100 år tidigare. Då med kamel och teodolit, Janne med cykel och GPS. Det första uppdraget gick till Anderna för att reda ut en gammal konflikt som Pinochet varit inblandad i, nämligen om den chilenska toppen Ojos del Salados var högre än Pissis på argentinska sidan. Att Aconcagua var högst var alla överens om, även den högsta politiska toppen. Efter veckor av cyklande mellan topparna, inklusive bestigningar, kunde Janne leverera en korrekt topplista över Sydamerikas högsta positioner: 1) Aconcagua, 2) Ojos del Salados, 3) Pissis.

Janne har ett minst sagt annorlunda CV. Man kan inte undvika att fundera på vad Skatteverket tycker. Jodå, de har såklart haft en hel del funderingar på fallet Corax.

De kallade upp mig till sitt kontor en gång. De ansåg att mitt företag ägnade sig åt semesterresor. Det kanske stack i ögon att jag gjorde så många resor. Jag gjorde expeditioner och föreläste, ett slags jobb tyckte jag. Jag kunde bevisa det och gick fri.

Finns sanningen på 8000 meters höjd?

Höghöjdsalpinism är en smal nisch som attraherar både introverta människor på jakt efter svar om sin egen kapacitet, och prestigemänniskor på jakt efter uppmärksamhet. Under 2022 har återigen debatten om fusk på hög höjd tagit fart. Debatten förs på forum som summitpost.com, och läcker sällan ut i bredare medier.

För Janne har detta varit ett återkommande ämne som han både dragits in i och drivit själv. Hans kompromisslösa inställning till klättring, precis som allt annat i livet, har gjort honom till en alpinismens blodhund. Han har gjort mängder av toppbestigningar runtom i världen och vet vad som krävs. Han vet också hur man kan dölja ett misslyckat toppförsök utan att bli avslöjad.

Många klättrare stannar på förtoppar, men det finns bara en högsta punkt och det är huvudtoppen. Man kommer undan för att ingen är där och bekräftar bestigningen.

Dessutom finns det en kommersiell mekanism som främjar fusket. Har du en guide som kan intyga bestigningen av till exempel Shisha Pangma, världens fjortonde högsta topp, kan du betala för ett intyg. Alla tjänar på fusket, ingen vill avslöja det — förutom Janne.

År 2009 avslöjade han att den då oerfarna Annelie Pompe inte ”toppat ut” som rapporterats, utan stannat på en förtopp till just Shisha Pangma. Det hela förvärrades av bildmanipulation från bestigningen, något Janne enkelt avslöjade.

På 8 000 meter är din hjärna dimmig, vissa dimmigare än andras. Enligt Janne är minnesluckorna medvetna. Idag finns teknik för att bevisa sin bragd. Men om klättrare fuskat tidigare, blir det lockande att gå i samma fotspår. Janne gör ungefär samma analys av problemen på 8 000 meter som på havsnivå: Man tittar på hur andra har gjort och så gör man som andra.

Jag tycker att många äventyrare beter sig som får. Man behöver till exempel inte köpa alla dyra prylar. Om fler skulle undersöka alternativ skulle de upptäcka att en expedition till Himalaya inte behöver kosta en miljon. Think outside the box, säger man. Jag fattar inte. Vilken jävla box? Man behöver bondförnuft och tid till fundering.

Svartlistad i Kina

Så var det Kina, där finns många av världens mest lockande bergstoppar, och de har en given attraktionskraft för någon som Janne. Det är ett land han har besökt många gånger, och som han älskar. Då räknar han inte in den politiska toppstyrningen. Han ogillar centraliseringen av landet men har upptäckt att det på landsbygden utvecklats spännande decentraliserade projekt som stärker folket.

Men landets intolerans har gjort det svårt för honom att resa som han vill. År 2003 lyckades Janne med något ingen lyckats med tidigare. Tillsammans med dåvarande flickvännen, Nadine Saulnier, korsade de Chang Thang-högplatån på cykel, något som resulterade i ett halvtimmes långt inslag i National Geographics serie Into The Unknown.

Janne har sedan kommit tillbaka till området flera gånger, trots problem med myndigheterna. Första gången de blev utkastade ur landet hade de cyklat in i ett naturskyddsområde, vilket inte sällan kräver en del pengar och lång byråkratisk process för att få tillträde till. 2008 blev han dock deporterad för man var rädd för ytterligare oro efter de dödliga kravallerna i Lhasa och att något skulle strula inför olympiska spelen i Beijing. Makten tog inga risker. Janne blev helt enkelt utslängd från Kina. Svartlistad.

Nu hade jag alternativet att sluta resa till Kina, ta mig in helt illegalt, köpa en ny identitet i till exempel Pakistan eller fixa ny legal identitet i Sverige. Jag var svartlistad och kunde inte komma tillbaka. I Sverige går det att byta namn utan att personnumret ändras, så det gjorde jag. För kineserna betyder inte personnummer något, så när jag kom ditt var jag en helt ny person.

Så med nytt namn, nypumpade däck och piratflagga i ryggsäcken kunde Janne fortsätta sitt resande i Kina. Men ett nytt problem har uppkommit. Det verkar som att de har börjat samköra system, som fingeravtryck och andra data. Framtiden är osäker, därav hans försiktighet när jag ber om hans namn.

Janne träffade Xian Wang under en cykel-pokerresa i Asien. Hon har, precis som Janne, ett intresse av att resa och tillsammans har de gjort flera turer. Dessutom har hon varit semiprofessionell cyklist och Janne beskriver henne som en ensamvarg, som han själv. En perfekt match. Idag är de gifta och bor i Sverige.

Oftast är det invandrare till Sverige som vill gifta sig här, men i vårt fall var det jag som tjänade mest på att gifta mig med Xian. Då fick jag ett långtidsvisum till Kina, något man inte får utan aknytning. Migrationsverket skrattade åt mig.

En sammanfattning av Jannes tankar kring livsval skulle kunna vara att man kan nå ditt man vill, om man är beredd att lägga manken till och offra något. Men distraktioner i våra upptagna liv gör det svårt för att hitta fokus och gå på djupet. Det är något Janne lyckats med, både med sig själv och under sina expeditioner. För när du isoleras på 6 000 meters höjd i en total whiteout har du bara dig själv och dina tankar att vara i. Där hittar man sig själv, menar Janne. Han har upplevt större självkännedom bland människor som bor isolerat i avlägsna skogar, än bland människor i civilisation. Utan isolering är det svårt att ta reda på vem man är. Om man ska välja rätt väg måste man ha kunskap om sig själv. Den inre resan kräver inte Himalayas höjder, Janne tror sig kunna uppleva samma sak i det svenska skogslandskapet. Men man måste vara ensam.

Janne är inte längre en rebelliska tonåringen, han är bara rebellisk. Men han har betydligt mer fokus och kontroll. Och det är den kombinationen som behövs för att upprätthålla integritet.

I tidigare delar har vi skrivit om att ta bilen till naturen —  men nu är körningen i fokus. Här är fyra svenska körupplevelser som garanterat gör dig till bättre förare i sommar – när du ska ut till haven, bergen, och skogen.

Folkrace – inkörsporten till tyngre maskiner

Har du behov av fart men ingen som förstår dig? Less på att inte få ut aggressionen över dåliga bilförare och långa köer? Då kan du, helt ovetandes, vara i behov av folkrace – en av de mest populära motorsporterna i landet. Sporten har också den fördelen att den inte ruinerar din ekonomi (en folkracebil kostar 6500 kr), vilket de tyngre alternativen gör.

Du behöver förstå vad en plåtkaross tål och skaffa dig en känsla för det mjuka underlaget — det handlar inte bara om att gasa. För att det ska bli givande behövs såklart fler medberoende på banan. Får du inte ihop sex personer, vilket brukar vara minimum, kan du till exempel vända dig till Torpa gård, dit fler söker sig till ”Öppna grupper”.

För att få köra folkrace behövs bara lite vett. Du behöver inte ens ett körkort, bara vara 15 år fyllda. Bilarna går inte snabbare än 80 km/h (eller det är i alla fall tävlingsbegränsningarna).

Torpa gård dövar även eventuell ångest för motorsport och miljöpåverkan. Genom att noggrant välja uppvärmningsmetoder samt drivmedel till fordonen, påstår familjen Samuelsson att anläggningen är 98 procent fossilfritt (lantbruket inkluderat).

Inte sugen på att åka till Borensberg på semester? Kolla då din närmsta motorklubb. Det är inte omöjligt att de arrangerar uthyrning av folkracebilar för hela gäng. Se även Sundsta säteri utanför Norrtälje.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Drifting – varför köra framåt när det är roligare på sidan?

Låt oss börja från början. Vad är drifting? Vi låter driftingens virtuos, Ken Block, berätta med rörliga bilder:

https://www.youtube.com/watch?v=PrqYohBV58o&t=160s

Nu tillbaka till Sverige och Mantorp. Din hjälm är helt befriad från klisterlappar som marknadsför sliskiga energidrycker. Du sitter i en vanlig Volvo v40, ingen hypertrimmad superbil, men trots det kommer du att manövrera bilen på ett helt nytt sätt och troligtvis överraska dig själv. Med hjälp av två framgångsrika tävlingsförare kommer du också förstå teorin bakom väggrepp och utveckla en känslan för den gyllene gränsen mellan grepp och drift.

Nyckeln är däcken. Det är inte vanliga däck som ingår i paketet, utan en utanpåliggande ring av nylonförstärkt plast med extremt låg friktion mot marken.

Varför tipsar vi då bara om Mantorp? För att andra anläggningar vill att du kommer med egen bil. Det är bättre att du slirar sönder kopplingen på någon annans bil.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Racing – för att allt går snabbare i en formel-bil

De flesta racingbanor i landet erbjuder racingkörning, men Gelleråsens utbud attraherar oss mest. Sedan några år tillbaks driver Richard Göransson, f.d. detta racingproffs, den berömda anläggningen i Karlskoga och han vet vad besökarna gillar: Porsche Cayman GTS med 365 hästar, samt legends- och formulabilar. Det är det sista alternativet som kittlar oss lite extra.

Bor du eller semestrar du i Norrland är Skellefteås nya satsning, DriveCenter Arena, intressant. Här bjuds på 4 270 perfekt doserade metrar och Skandinaviens längsta racingbana. Vi gillar också Mittsverigebanan i Härnösand och deras Mazda 3-alternativ. I söder går vi igång på Sturups erbjudande om att vina fram i barndomsdrömmar som Porsche Cayman S och Porsche 911 Carrera.

Tillbaka till Gelleråsens formulabilar. Vill du bli kung för en dag får du så klart slanta, men kom ihåg att det är formelbilar vi talar om. Din körning analyseras av experter och i utbildningen ingår också det praktiska provet för formelbilslicens. Komplettera med en teorikurs och licensen är din.

FARTUPPLEVELSE: 5 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 4 av 5

Terräng – över stock och sten med hedern i behåll

Svag för jeepens fantastiska överlevnadsförmåga och dess runda, vackra ögon? Då är 4x4 Event i Knutstorp, Skåne, din plats. Här väljer du mellan Jeep Wrangler, Wrangler Unlimited, Cherokee eller Grand Cherokee. Instruktörerna Jerk och Dan har byggt alla tänkbara hinder en terrängbil kan klara, och för en dag kan du ratta vad du vill, över vad du vill: branta backar, vattengravar och stockar. Har du behov att snacka fyrhjulsdrift och haldexkopplingar med någon som lyssnar, har du kommit helt rätt. Fastnar du för terrängkörning kommer du gilla att de också erbjuder bärgningskurser med winsch samt en specialresa till bergen i Utah.

För att få mer naturupplevelse beger man sig fördelaktigt till Offroad Camp i Dalarna. Fordonen är så kallade UTV:er (utility vehicle) och terrängen är slingrande skogsvägar och steniga stigar som ingen längre går på. Är du ny i UTV-världen rekommenderar vi dig att titta närmare på dessa små, men otroligt mångsidiga, skapelser som idag används både av lantbrukare och jägare. Maskinerna hos Offroad Camp är utvalda för fart och lek, och vi lovar att du kommer att söka på begagnade maskiner när du kommit hem från resan. Visst kan det vara bra att ha en UTV på uppfarten om bilen behöver dras loss ur snön till vintern? Dessutom blir du grannarnas nya hjälte.

FARTUPPLEVELSE: 3 av 5

ADRENALINPÅSLAG: 3 av 5

Året var 1955 och Friluftsfrämjandet (då, Skid- och friluftsfrämjandet) var bekymrade över det vikande intresset för fostran i naturen, och det ökande intresset för bilåkande. Vad göra? Svar: kombinera de två!

En utmärkt kampanj som vi återupplivar med hjälp av Glenn och Ramona. Efter att ha tagit oss till havs och upp i berg är det dags för skogarna.

VÄRMLAND: Trollvandring i Mariebergsskogen och folkrace i Finnskogen

Sparka till i en buske och du hittar en vevaxel till en 740, eller en av världens bästa rallymekaniker. Värmland är fullt av duktiga motorsportsförare, mekaniker, tävlingar och historier, men också fantastisk natur. Är det någonstans du kan förena motorintresse med naturintresse, är det här, (vilket dessutom var anledningen till att författarna till denna sommarguide bodde nästan ett decennium i Värmland).

Denna resa genom Ack Värmeland du sköna, startar i Karlstad och är utformad för familjen som kämpar med intressekonflikter under semestern. Här får barnen troll och bad, föräldrarna folkrace och lugna naturupplevelser. Allt paketerat i en och samma bilresa från söder till norr.

Trollvandringen i populära Mariebergsskogen är en teaterföreställning för barn mellan 3 och 8 år. Trollen behöver barnens hjälp att lösa ett mysterium och detta är en bra start på resan genom Värmland — för att barnen kommer att vara nöjda från dag ett.

Mariebergsskogen ligger vid Vänerns strand och är Karlstads stadspark. Här bränner ni lätt en dag i djurparken Lillskogen, Naturum, Lekträdgården, friluftsmuseet, rundturståget eller badplatsen.

Ta sedan en natt på stadshotellet i Karlstad om du vill mjukstarta resan, alternativt Happie Camp om ni vill ut i naturen direkt. Det senare erbjuder woodframe- och tältboende deluxe i vacker Vänernskärgård. Norra Vänerns skyddande deltalandskap är perfekt för nybörjarpaddling. Vill du kan du paddla på Klarälven genom stadskärnan och ut på andra sidan av sötvattendeltat.

I Kil finns ett av landets mest blygsamma Volvomuseum. Det är i princip omöjligt att hitta kontaktuppgifter eller information, så det bästa är att ringa ägaren själv: Urban Jonsson, 070-33013060. Här, och ingen annanstans, hittar du samtliga Volvos cabbar. Alla bilar i mint-kondition så klart. Här finns också Volvochefen Björn Ahlströms 262-cab från 1981. Den gjorde i tre exemplar och Urban har givetvis nummer ett. Men mest stolt är han nog över ”de fyras gäng. Det är 144 sport, p1800, 123 gt, 144 sport, som jämt rullades ut ur fabriken den 1 augusti 1966”.

Några mil norrut finns oemotståndliga Sunne med allt för familjen. Här handlar det om vem som vinner: vattenpark, SPA, Fryken, Selma Lagerlöfs Mårbacka, vackra Rottnerosparken eller downhill-cykling. Fick du inte din vilja igenom, och missar Sunne Summer Meet med hundratals veteranbilar den 27 juli (och dessutom missade någon av motorsportsprofilerna ur familjen Walfridsson på torget) finns det mer att göra norrut.

Rallyentusiasten övertygar familjen om att den folktomma grussträckan vid Stor-Jangen i öde tassemarker nordost om Sunne är nästa stopp. Barnen kommer att bli uttråkade och partnern idiotförklara dig, men du är definitivt först på plats vid Colins Crest inför nästa Rally Sweden – rallyförarnas berömda krön. Här är det, på rent rallyspråk, ”man eller mus” som gäller. Den som släpper minst på gasen, flyger längst. Och siktar man rätt med ratten innan lyftet, landar man på vägen. Leta efter nedslagsplatsen för rekordlyftet från 2016 när norrmannen Eyvind Brynildsen flög 45 meter. Specialsträckan heter Vargåsen.

Veteranbilsentusiasten siktar på Torsby en halvtimme norrut. I Torsby fordonsmuseum finns Frykenbilen som bärgades och renoverades efter 50 år på Frykens botten. Ännu mer spektakulärt är historien om LT-bilen som tillverkades i Torsby, men bara i tre exemplar. Om inte oturen varit framme och fabriken varit försäkrad hade Torsby kanske sett annorlunda ut i dag. Strax efter den första leveransen fanns order på 50 bilar, men en kall februarinatt 1922 brann fabriken ner, inklusive alla viktiga detaljritningar.

Kör sedan norrut till Värnäs och sväng vänster på 82:an. Här börjar en väldigt vacker bilresa längs en slingrande Klarälv. Ge den naturintresserad möjlighet till flottfärd från Branäs, flugfiske efter harr i Sysslebäck eller MTB-cykling på Långberget.

Slutdestinationen är den lilla, fast stora, byn Höljes. Den 1-3 juli arrangerades en av världens största rallycrosstävlingar här: World Rallycross Championship – ett årligt arrangemang som av de flesta anses vara världens bästa rallycrosstävling. Det är en folkfest och en motorfest utan dess like. Missade du den finns chansen att uppleva den mindre Finnskogafestivalen med tema folkrace i slutet av juli, som i år firar 30 år.

Du har nu till stor del färdats genom Fryksdalen (E45). Ta den andra dalgången (62) tillbaka söderut.

FOSTRAN I NATUREN: 3 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

SKÅNE: På jakt efter snapphanar på Söderåsen

När sommaren blir för varm längtar även den soltörstande svensken efter skugga. Därför är våra skogar inte bara intäktsgivande biomassa och syreproducerande biotoper, utan också skydd. För barnen är det också en outtömlig källa till lek. Vi tänker oss en resa till ett av landets mest spektakulära skogsområden: Söderåsen. Så packa båge och pil, glas och porslin samt en picknick med stil.

Resan till Söderåsen nationalpark är enkel, det är mer en fråga om vilken del du ska sikta på. Området är 1 600 hektar stort och de flesta börjar i Skäralid, där också Naturrum ligger. Här vandrar du i en djupt nedskuren dalgång med lodräta klippor och Skärån i botten. En alternativ start är den från Klåverud, varifrån du kan vandra med barnen in i Skorstensdalen. Här kan du bada, klättra, fiska och rasta din mountainbike. Oavsett vad du väljer kommer du skapa ett minne hos barnen. Dra en historia om stråtrövare och vistelsen blir mer spännande. Kanske till och med lägga ut texten om hur svenskarna 1677 befäste närliggande Knutstorp för att hålla Söderåsens snapphanar i styr. Det går lätt att hitta på spännande berättelser i den storslagna skogen. När barnen sprungit iväg med pil och båge för att leta snapphanar är det läge för picknick. Använd skogens golv och klä det med en stor duk.

Sen börjar föräldrarnas resa. Syftet med leken i Söderåsen var också att skapa ett lugn under resan genom ett av Skånes vackraste landskap. Beroende på smak rullar ni mot Tycho Brahes slott i Knutstorp, Söderåsens älgpark, S:t Petri kyrka i Klippan eller varför inte besöka världsmästarinnan i drejning, Bente Brosbøl Hansen, i Klåveröd.

Om ni vill stanna för natten bor ni i Villa Söderåsen B&B, en renoverad villa från sekelskiftet som ligger i Röstånga inte långt från Söderåsen. Pensionat Söderåsen är lika fint och bara tio minuters gångväg från parken. Svensk husmanskost äter man på Lydinge Resort och femstjärnig pizza på slottscafet i Tomarp, där du också kan känna in den danska medeltidsborgen.

FOSTRAN I NATUREN: 3 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

HÄLSINGLAND/GÄSTRIKLAND: Öga mot öga med rovdjuren

En resa till Hälsinglands skogar är som att resa tillbaka till ett Sverige som varit. Ett Sverige där fäbodbruk fortfarande existerar och där stolthet över den bygd man skapat manifesteras överallt: Hälsingehambo på Stenegård, kvarnmiljön i Växbo kvarn, Hälsingegårdar, skördemarknader och populära Delsbostämman. Dessutom: Classic Motor Monday I Söderhamn.

Även den ursprungliga faunan är bevarad, och här finns flera sätt att uppleva den. Vi släpper för tillfället harren i Svågan. Vi är intresserade av fyrbenta arter med huggtänder. Djur som ger dig puls i tinningen och adrenalin i binjuren. Det finns två bra alternativ: ett familjevänligt i Hälsingland; och ett erimitvänligt i Gästrikland.

Vi börjar med familjepaketet. Till Hälsingland reser man helst via vackra väg 83. Den givna rastplatsen för barnfamiljer om du reser söderifrån är Tönnebro, där du lämnar E4:an mot 83:an. Du passerar sedan Bollnäs, och gör eventuellt en sandstrandspaus vid Orbaden. Vägen följer romantiskt vackra Ljusnan och blir bergigare och bergigare ju närmare Järvsö du kommer. För det är till populära Järvsö vi ska. Trots att Järvzoo är en djurpark så avviker den från många andra parker genom sin genuinitet — häng rakt upp och ner i den bergiga Jarse-naturen, snyggt paketerat med en träspång som ger dig det antal steg du behöver för dagen. Ska du avrunda besöket på rätt sätt gör du det med ett besök på Rovdjurscentret ”De 5 Stora” strax intill, och en övernattning i varghägnet där stora panoramafönster ger dig ytterligare etologiska kunskaper i hur vargar agerar. Äter gör du på anrika Stenegård –  förslagsvis en Järvsöklämma med lokala produkter i en wrap. På söndagar är det dessutom auktion på Stenegård.

Nu till det skarpa alternativet. Vi reser tillbaka söderut, till norra Gästrikland där Wild Nordic erbjuder möte med vilda björnar, öga mot öga. Enligt grundaren, Sara Wennerqvist, kan barn följa med in i gömslet, men alla föräldrar vet att barn och timtals spaning efter något som kanske inte dyker upp är en riskabel kombination. Bespara dig risken för vildmarkskaos.

Naturvetaren Sara bestämde sig tidigt för att aldrig ha ett tråkigt jobb, och så har det blivit. Efter flera år som valinventerare i norra Norge bestämde hon sig för att flytta hem till Gästrikland. Från en viltintresserad markägare fick hon tillgång till en övergiven skogsstuga och härifrån arrangerar hon nu björnskådning mellan de glesa tallarna.

Hur går det då till? Jo, du vandrar själv ut till gömslet, självklart under militärisk tystnad. Just tystnad är ett ihållande tema inom djurskådarkretsar. Skippa gore-tex-plaggen — här det ull eller Fjällrävens G1000-väv som gäller. Sen gäller det att vara utvilad så att du inte slocknar innan björnarna smyger fram. Själva nyckeln till framgång för rovdjursföretag av den här typen är åtel. Här är det tal om putskött, som förr i tiden blev pölsa, som läggs ut för att locka djur till platsen.

Hur stor chans till björn-spotting finns då? Den var 90 procent tills för några år sedan, då de runt 500 björnarna i Gävleborg decimerades till runt 300. Nu har chansen minskat, men inte så mycket att det förtar upplevelsen.

Ljusstark kikare ingår. Gå inte ut ur gömslet och glöm inte att stänga av blixten på din kamera!

Du kan skåda björn hos Sara till den 10 september.

FOSTRAN I NATUREN: 3 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

I första delen av vår serie lotsade oss Ramona Karlsson och Glenn Mattsing till havs. I dag bestiger vi berg och fjäll. I nästa del bär det av till skogs, och i den fjärde till start.

LAPPLAND: Lämmelsoppa vid sista utposten

Lasta bilen med tält, gasbrännare, ullställ och längtan till vildmarken. Förslag på musik i bilen: Into the Wild med Eddie Vedder. Vi rullar mot urgamla samemarker och den sista utposten i Västerbotten: Klimpfjäll och Stekkenjokk. Det är vildmark vi är ute efter. Då passar det bra att ta Vildmarksvägen som sträcker sig 50 mil från Strömsund i Jämtland till Vilhelmina i Västerbotten, via orter med naturromantiskt klingande namn som Stora blåsjön och Dimforsen.

Denna, Sveriges högst belägna asfaltsväg, är bara öppen sommartid, normalt mellan 6 juni till 15 oktober, och byggdes en gång i tiden för transportera koppar ner från Stekkenjokk-gruvan, och det är här vägen är som mest intressant. Vi återkommer dit snart.

Väljer du att åka från Strömsund och är svag för vattenfall rekommenderar vi ett stopp vid Hällingsåfallet, utanför Gäddede. Önskar du ytterligare variation finns fler intressanta stopp: I Jorm kan du byta till riktiga hästkrafter i form av töltande islandshästar; utanför Stora blåsjön gömmer sig Korallgrottan som tituleras Sveriges längsta grotta.

Vägen från Vilhelmina bjuder även den på vattenfall, men mer på längden är på höjden.  Trappstegsforsarna ger dig inte svindel men med lite tur öring och röding, om du tar med fiskespöt så klart.

Så långt har vi bara listat naturupplevelser, men viker du av vid Kultsjön och låter bilen rulla in i kyrkstaden Fatmomakke händer något. Här finns en av landets mest betydelsefulla mötesplatser mellan två kulturer: samer och nybyggare. När området var kristnat, på 1700-talet, skapades ett andligt och kulturellt centrum med en blandning av både kåtor och kyrkor, numera ett kulturreservat.

Förslagsvis gör du spontanstopp med bilen utifrån väder och dagsform. Fördelen med Vildmarksvägen är att du redan är på fjället och kan stanna och göra spontanvandringar över dagen, för att sedan återkomma till baslägret — din bil — och steka rödingen (eller korven) medan solen markerar fjälltopparna i väster. Söker du högre toppar ska du undersöka Borgafjäll och Marsfjällen. Enligt Mattias Skanz fjälltoppslista — med toppar över 1 000 meter — finns 144 stycken i Västerbotten, varav Norra Sytertoppen (1 768 m. ö. h.) är den högsta. Borgahällan på drygt 1 000 m. ö. h. bjuder på förhållandevis enkel vandring, och vacker fjällsjöutsikt. Från Vildmarksvägen är Marsfjället (1 590 m. ö. h.) närmsta högre topp. Sträckan Fatmomakke till Marsliden är knappt 30 kilometer. Du tar dig snabbt upp på kalfjället och in mellan Ainantjakke och Gakkangaise. Längs denna led kan du vika av mot Marsfjällstoppen och slår då upp tältet vid Marsfjällskåtan. I packningen har du boken ”I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh. Han skildrar familjen Pålssons svåra etablering vid Marsfjället, med svält, lämmelsoppa och ogina grannar. Den ger en helt annan dimension till din vandring vid Marsfjället.

Alla medlemmar i Svenska Turistföreningen kan glädjas åt att Klimpfjällsgården i år har blivit STF Klimpfjällsgården. Här tar du in för att byta fältmaten mot porslin, duk och italienska smaker.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

ÅNGERMANLAND: Barnens första topp i Höga kusten

Göran Kropp gjorde sin första bestigning av Galdhøpiggen (Norges högsta berg; 2 469 m.ö.h.) tillsammans med sin far, Gerald, vid 6 års ålder. En toppbestigning med barnen tränar både uthållighet och tålamod, även om de inte når över 2 000 meter.

Vi rekommenderar Höga kusten i Ångermanland, dels för att det finns lättbestigna toppar men också alternativa utomhusaktiviteter för hela familjen. Dessutom finns utmärkta tillfällen att ge barnen bevis på landhöjning från första parkett.

Trots att bilresan till Ångermanland kan vara lång för sörlänningar är körupplevelsen på plats fantastisk. Kommer du söderifrån är pittoreska Härnösand ett givet stopp (under sommaren). Bilentusiasten missar inte Härnösand Bilmuseum, Sveriges största bilmuseum med över 200 bilar. Här blandas amerikanskt krom med folkhemsbilar och ”bilarna du glömt att du minns”. Grundaren Calle Lundkvist har drivit museet ideellt tillsammans med vänner sedan 2015. Säkra så att ditt besök på museet blir lugnt genom att skicka resten av familjen till Technicus Science Center eller skärgårdskryssning på Ångermanälven.

Resan går sedan vidare norrut, mot Skuleberget, över Höga kustenbron där du har en rastplats med lekmöjligheter vid norra brofästet. Skuleberget reser sig vackert upp ur skogen efter Docksta och du når området enkelt från E4:an. Parkera vid FriluftsByn eller Naturum Höga Kusten och börja vandra Höga Kusten-stigen upp mot toppen på 294 meter och den otroliga utsikten. Vandringen är en perfekt introduktion till bergsbestigning och omfattar två kilometer vandring. Ta tid på er. Stanna för att titta på myror eller diskutera förändringen av floran medan ni når högre och högre upp. Om det inte går som ni tänkte tar ni linbanan ner och avslutar pinan. Annars, njut av våfflor i Toppstugan.

Blev det lyckat kan det vara värt att testa en av Europas största via ferrata-anläggningar, även den på Skuleberget. Alla barn över 40 kilo kan testa de fyra lederna, och alla blir säkrade med rep och sele. Fortsätt annars resan till Smitingens havsbad där hela familjen kan blanda svalkande bad med vandring på bland annat Geologistigen med raukar och jättegrytor.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

DALARNA:Lång helg och kort vandring

Går det att snickra ihop en långhelg med toppar över 1 000 meter om man bor i Södra Sverige? Ja, om man är beredd att köra till Dalarna. Där börjar nämligen våra fjäll. Värmland lyfter liksom inte: Granberget (700 m. ö. h.) utanför Höljes både låter tråkigt och är tråkigt. Dessutom åker man bara till Höljes för att titta på VM i rallycross.

Så, Dalarna måste det bli. Om vi tänker oss att dit- och hemresan tar två dagar, så har vi ytterligare två dagar för en topptur. Ska den lyckas bör man sikta på något okomplicerat och lätt att nå med bil, som Städjan. Dessutom familjevänligt. Det är en topp som ser ut som en topp ska göra och det är sydligaste toppen i det svenska fjällmassivet. Den har också varit föremål för diverse konflikter och utgör därför en bas till ytterligare kunskap. Ett exempel är kontroversen om det planerade skidområdet med skidliftar och sex nerfarter som stiftelsen Idre Fjäll drev fram till 2007, då miljöminister Andreas Carlgren förklarade området ”orubbligt skyddsvärt” och lade locket på.

Städjan-Nipfjällets naturreservat ligger i Älvdalen och du når området på samma sätt som du når Idre Fjäll på vintern. Du kan dessutom kör bil ända upp på kalfjället mellan Nipfjället och Städjan. Sikta på Gränjesåsvallen. Vandringen upp till toppen, 1 131 m. ö. h., är endast sex kilometer och enkel. Leden är kryssmarkerad och skulle du vilja bortom turismen är det enkelt att starta från en annan position och navigera sig uppåt — Städjan har den fördelen att den reser sig snyggt över fjällhedarna; för den vill synas.

Om allt går bra och du fortfarande har bränsle i kroppen ligger Nipfjället inom synhåll. Dessutom bjuder Nipfjället på Sveriges högst belägna parkering — och därmed också högsta väg (1 000 m. ö. h.). Får du loss ytterligare en dag finns Rogen i Jämtland och Femundmarka i Norge. Är du nöjd med höjdmeter och fältmat, då finns en White Guide-restaurang i Idre Fjäll, Lilla Vildt, som på grund av renovering tillfälligt flyttat ut på torget, men troligtvis smakar lika gott.

FOTO Via ferrata Skuleberget, Klimpfjällsgården, Visit Dalarna

Året var 1955 och Friluftsfrämjandet (då, Skid- och friluftsfrämjandet) var bekymrade över det vikande intresset för fostran i naturen, och det ökande intresset för bilåkande. Vad göra? Svar: kombinera de två!

Tillsammans med Motorförarnas helnykterhetsförbund lanserades ”Ut i naturen – bilburen”, samtidigt som främjandets cykelsatsning ”Kul på hjul” kastades på soptippen. I dag är det tvärtom. Kampanjen ”Ut i naturen – bilburen” verkar ingen vilja veta av. Morgonposten tycker att den var både kreativ och framgångsrik, dessutom med en klämkäck slogan, så vi återvinner den. Till vår hjälp, för att åter gifta dessa två intressen, har vi Ramona Karlsson, före detta professionell rallyförare, och hennes man, Glenn Mattsing, tidigare chefredaktör på svenska Outside Magazine.

I första delen lotsar de oss till till havs. I den andra upp på höjder. I den tredje bär det av till skogs, och i den fjärde till start.

ÖSTERGÖTLAND: Kajakpaddling i St: Anna och Gryts skärgård.

De smala vägarna ut till Östergötlands ö-rika skärgård slingrar sig mellan fält och uppstickande bergknallar. Det är en sommardröm för alla med hoj. Längs väg 210 kommer du med stor sannolikhet möta motorcyklister som mjukt lägger ner i de ständiga kurvorna. Om du inte kan, eller känner för att, färdas på två hjul rekommenderar vi att du åtminstone vevar ner rutorna eller kommer över en cabriolet så att du kan ta in skärgårdsidyllen fullt ut.

Kör så långt du kan komma på 210:an och parkera på gräsfältet hos Gunvor Larsson och S:t Anna skärgårds kajakuthyrning. Hon förvaltar pappas fiskebodar och bryggor på ett sätt som får dig att flyttas tillbaka till 50-talet.

Ovan vid paddling? Lugn, Gunvor har kajakguider som hjälper dig ut bland kobbar och öar. Om du har paddlat tidigare och vill sikta lite längre ut i skärgården rekommenderar vi fiskebyn Harstena med stuguthyrning, restaurang med rökt flundra och 100 procent fiskebynostalgi. Här jagade man säl med hjälp av kajak förr, och än i dag finns trankokeriet kvar som museum. Ett enklare sätt att ta sig ut till Harstena är med M/S Ellen af Harstena som byggdes 1885 i Motala och som avgår från Fyrudden dagligen. Alternativet är en paddling till Kupa klint i yttersta skärgården. (Du ser den svarta kummeln på långt håll). Här får du 100 procent frihetskänsla i ditt tält med fri horisont åt flera håll.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

GOTLAND: Vandring med ständig havsutsikt

Det är inte konstigt att Gotland är välbesökt. Men, kan man komma undan den värsta turismen även under högsäsong? Japp, med 80 mil kust finns mängder av lugna vikar och vackra platser att njuta av. Vi föreslår en roadtrip runt ön med stopp för aktiviteter till fots – med havsutsikt.

Vi börjar på färjan. När du rullar ut tar du direkt till höger längs Färjeleden upp mot Södra Hällarna naturreservat. Ta in Gotlands skönhet med en kort vandring längs klipporna och få en av öns bästa utsikter.

Vår resa fortsätter söderut till pensionatet Holmhällar. Här har ägarna bevarat den gamla, vackra byggnaden men även bevarat de strikta rutinerna sedan starten 1949. Middagen serveras till exempel exakt 17.00 för pensionatsgästerna, men som förbipasserande kan du beställa en fantastisk rödspätta i luckan utanför. Det är dessutom fritt fram att ta av sig skorna och köra ner fötterna i de svala sanddynorna och till exempel läsa vad Carl von Linné tyckte om naturen: ”här kunde ingen annan bo, åtminstone då sunnanvädrets vågor rasade, än näckar och nympher”.

På nordöstra sidan av ön rekommenderar vi att ta sikte på Smöjen och de två vattenfyllda kalkbruk där fabriksväggar står monument för en svunnen tid. Doppa dig i klart vatten fritt från algblomning och kombinera med strandvandring på närliggande havsstränder och hällar.

Vill du se Fårö bortom turismen rekommenderar vi strandvandring vid bland annat Norsta Auren och Ekeviken. Sudersand är också ett bra alternativ, två mil lång och mer besökt, så dra dig norröver så får du mer plats. Du avrundar dagen på Fårögården där du kan få det bästa grillade lammet i området, och kanske njuta av livespelning. (Ladan i Gåsemora har spelning på tisdagar om du vill vara säker på att få underhållning till middagen).

Nu, in i bilen och ladda ner podden Kalla fall. Vi rullar mot Lummelunda och platsen för lantbrukaren Sven Sjögrens försvinnande 1972. Under våren har en skelettsökarhund använts för att hitta nya bevis i fallet som till hösten dessutom kommer som tv-serie. På med kängorna och bekanta dig med kustområdet till höstens premiär.

Själsö bageri en mil norr om Visby blir vårt sista stopp. Anledningen är den vackra miljön och de fantastiska bullarna. Fiskehamnen nedanför bjuder på en mer avskildhet än bageriet så traska ner till oxelträdet och slå dig ner för att avnjuta Sveriges vackraste ö.

FOSTRAN I NATUREN: 2 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 4 av 5

UPPLAND/SÖDERMANLAND: Multisemester för familjen

Att ge barnen en fostran till havs är lika viktig som att lära dem cykla. Rädsla för vatten kommer att begränsa dem, speciellt när man bor i ett land med en av Europas längsta kuster, för att inte tala om allt kul de går miste om. Därför har vi komponerat ett smörgåsbord av vattenaktiviteter i och runt huvudstaden.

I en tid då mobilerna är på väg att växa fast vid barnens händer och tvinga fram deras huvud till skalman-position finns inget bättre än hård roddträning. En klassisk träningsform som till skillnad från gymvarianten ger dig fantastisk utsikt glidandes tätt intill vattenytan. Stockholm har flera klubbar, som anrika Stockholm Roddförening på Djurgården. Vill du kombinera rodd med äventyr finns skärgårds- och havsroddbåtar att hyra eller köpa hos Row Generation i Solna. Här finns möjligheten att kombinera olika intressen, vilket ofta är fallet inom familjen. Pappa kanske vill ro till Sollenkroka medan resten av familjen hellre vill göra en bilresa till Sollenkroka — inga problem. Roddbåten kan lastas på taket om ingen vill ro tillbaka.

Ett annat utmärkt sätt att vänja barnen vid havet är att prova ståpaddling. Det ger garanterat kontakt med vattnet då de första paddeltagen är vingliga. Detta passar alla i familjen, så länge alla är beredda på att bada. Surfbussen på Kungsholmen erbjuder hyrbrädor och lugna vatten i Karlbergssjön. Den historiskt intresserade skippar paddlingen och rullar upp till Karlbergs slott och militärhögskolan för att sedan fortsätta den kungliga resan till Lovön och Drottningholm. Här finns finns fina, små vägar för loj sommarkörning.

Sjöskolan på Beckholmen introducerar de äldre (över 16 år) i den ädla konsten att framföra en segelbåt och angöra en brygga. Inga förkunskapskrav eller intyg krävs, förutom att du ska kunna simma 200 meter och behärska svenska. De yngre kanske hellre väljer närliggande Skansen, Vikingamuseet eller Gröna lund.

Söker du en vattenupplevelse bortom de vanliga Instagramuppläggen rekommenderar vi en av Skärgårdsstiftelsens snorkelleder. På Björnö och Nåttarö finns de mest utvecklade snorklingslederna. De är aldrig djupare än tre meter och sträcker sig omkring 200 meter. Det här är dessutom ett perfekt tillfälle att introducera barnen till brackvattensbiologi. Tänk havsnålar, tångräkor och sjustrålig smörbult.

FOSTRAN I NATUREN: 4 av 5

ÅKUPPLEVELSE: 3 av 5

Det började med tankar kring ett annat sätt att leva. Funderingar på ett rikare liv med mer frihet och tid för familjen. Ett liv där vi formar utfallet mer, och på så sätt kan undvika vinterdepression, stress och ekonomisk press. Vi ville sänka tempot, skapa nya insikter och en tillvaro utan impulsköp och svindyra semestrar under exakt samma tidpunkt som alla andra — vi kanske till och med skulle kunna leva i ett land dit man åker för att semestra. Så snart datorn stängs av, ville vi vara i semesterläge och njuta av allt vi tidigare fått längta efter, 11 månader per år. Som en permanent semester, med avbrott för jobb då och då.

Vi tryckte på enter och inväntade svar. Excelbladet summerade siffror från sex parametrar, däribland soltimmar, trygghet, levnadskostnader och möjlighet till bra utbildning för barnen. Resultatet var inte oväntat. Bland de 21 länder som vi valt ut, mest på känsla, visade sig Portugal stå som klar vinnare när siffrorna fått säga sitt. Konkurrensen bestod av länder som Italien, USA och Australien (covidrestriktionerna dödade down under).

Portugal. Vad visste vi om landet? Lite. Vi hade två resor till Portugal i bagaget, den ena var den typ av kommersiell resa vi önskade komma bort från, den andra en stressig affärsresa utan möjlighet att lära något om landet. Vi hade en del att göra. Och skulle vi dessutom klara att sälja hus, förflytta barn och skapa nytt jobb under harmoniska förhållanden, då skulle vi behöva ytterligare ett excelblad.

# More images available in the Full Article

Alternativt leverne bortom sans

Då vi var på jakt efter en ny riktning i livet var det logiskt att söka sig till människor som valt alternativa sätt att leva. Vi började vår resa i Portugals sydligaste och varmaste region. Algarve är populärt bland turister och seniorer. Det är vackert, nära till hjälp från inflyttade som talar samma språk, men höga priser och trångt på sina håll. Vi fastnade inte riktigt för Algarve. Vi sökte oss norrut och blev rekommenderade att besöka en brittisk familj som köpt ett par hektar mark söder om Coimbra i Silverkusten.

Silverkusten är extra intressant. En kustregion norr om Lissabon, upp mot Porto som levt i skuggan av Algarve men de senaste åren fått rejält uppsving. Anledningarna är flera. Kusten är oerhört vacker och lockar med både branta klippor, mjuka stränder och små, fina samhällen utan långa köer till glasskiosken. Staden Nazare har blivit en magnet för all världens storvågssurfare. Bilder från senaste världsrekordet kan få vem som helst att boka en biljett för att se 30 meter höga vågor explodera mot Nazares karga klippor. Numera bor många ur världseliten längs Silverkusten och World Surf League har inkluderat närliggande Peniche i sin turné med klassiska destinationer som Hawaii och Australien.

Vårt brittiska par bekräftade det vi hört om bra fastighetspriser, speciellt en bit in från kusten. Som många nyinflyttade till Silverkusten hade de valt att varva ner. De hade tröttnat på det brittiska klimatet och alla arbetstimmar som krävdes för att upprätthålla den dyra livsstilen. De hade köpt en gård och börjat hyra ut ställplatser till husbilsresenärer som oss. De var nöjda med både klimatet och tillgången på ayahuasca, men deras alternativa livsval visade sig vara… lite väl alternativt. (De är inte ensamma, spektrat av alternativt leverne är minst sagt brett.) När vi smuttade grönt te en kväll berättade värdparet hur de renar sig med uppfriskande duschar i eget urin för att stärka immunförsvaret. De undrade om vi sparade vårt morgonurin så att vi och barnen kunde dricka till frukosten. Det var det sista av flera alternativa levnadstips vi tog emot innan vi bestämde oss för att rulla vidare.

I Parque Dom Carlos i staden Caldas da Rainha, samlas regelbundet barnfamiljer med den gemensamma nämnaren att ha flyttat till Portugal för att hitta en bättre harmoni i livet, och mer tid med familjen. Massiva korkekar och alléer med blommor lockar invånarna långt in på kvällarna. Parken omfamnar ett gammalt termalsjukhus som givit namn åt Caldas da Rainha: drottningens badkar. Digitala nomader sköter sina uppdrag framför datorn på något av caféerna och barnen klänger i träd och lekställningar. Många familjer har valt hemskola, eller alternativa skolor, och Caldas da Rainha med omnejd är en av de vanligaste regionerna för detta. Det var också här vi hittade vårt område och nya nätverk. Det är på inget sätt svårt att knyta kontakt med andra inflyttade. Mängder av nätverk på sociala medier samlar människor på jakt efter likasinnade med intresse för surfing, familjeliv, det spirituella, arbetssemester eller husköp och renoveringar. Det är något speciellt med Silverkusten som lockar fler och fler européer. Troligtvis är det en längtan efter den eviga semestern och att komma bort ifrån ekorrhjulet. Tillbaka till rötterna och tid att ta hand om relationer, familjen och sitt inre. En plats där man kan jobba mindre och leva mer, och samtidigt njuta ett fantastiskt klimat året om.

Chris och Maria lämnade Belgien med sina två barn för att slippa långgående covidrestriktioner och få tid till spontansurf. Från campingen i Peniche jobbar de deltid med juridiska uppdrag och etableringar av nya gym runtom i Europa. Chris samlar varje vecka sina vänner så att alla kan lära sig surfa – yngsta deltagaren är tre år gammal. Entreprenörerna Martin och Catherine, även de från Belgien, fick med sig föräldrarna och köpte ett familjehus där nu tre generationer lever tillsammans. I en färgglad foodtruck erbjuder de närområdet belgiska våfflor med färska jordgubbar och valfri topping. Även deras arbetsbelastning motsvarar deltid, vilket ger tid för strandliv och klättring.

Med mer tid finns det mer plats för utflykter, och det är till exempel lätt att få med sig någon från nätverket till Dino Park i Lourinhã för att komplettera sina kunskaper om dinosaurier från Juraperioden. Den humanhistoriskt intresserade söker sig hellre till Coimbra eller otroliga Obidos för att njuta av trånga gator i medeltidsmiljö och berättelser om strider med morerna på 1100-talet. Dyker gör man bäst kring öarna Berlenga utanför Peniche, där man även kan skåda delfiner på sommaren. Dykarfynd från romarnas handel med portugiserna har gjorts runt de branta öarna. Bland kullar, frukt- och druvfält runt Bombarral njuter man fint på en landsvägscykel. Styr du österut passerar du med stor sannolikhet Europas största orientaliska trädgård, Buddha Eden Garden. Och att ta ett bad i Atlanten är ju en självklarhet, men gillar man inte vågor kan man tassa upp ur badet i Sao Martinho do Porto lika torr i håret som när man gick i. Närheten till Lissabon gör det dessutom enkelt att resa till och från Silverkusten.

Nyckeln till att kunna njuta mer av den permanenta semestern är låga kostnader. Här ligger en av fördelarna med Portugal. Så länge man håller sig till det lokalproducerade alternativen är prislapparna sköna. En chokladkaka på dagligvarukedjan Intermarche kostar 0,6 euro, en flaska vin i samma butik från 1 euro. Fisken är så klart billig. En burgare på en restaurang utan havsutsikt kostar hälften jämfört med Sverige. Dagens soppa, Sopa de Dias, får du för 3–4 euro, och hittar du ett billigt fik kan du få en latte och en Pastell de Nata (Portugals motsvarighet till Sveriges kanelbulle) för 1 euro. Dessutom kan du fortfarande betala med kontanter.

Sen underlättar det om man anammar den portugisiska inställningen till pengar. Familjen går ofta före karriär och uppoffring på jobbet. Detta avspeglas så klart i ekonomin i stort. Lönerna är betydligt lägre än i Sverige. Dessutom får man snällt vänja sig vid att saker tar tid, ibland väldigt långt tid. Det gäller speciellt all kontakt med byråkratin. Men ett trytande tålamod kan lätt botas med sol och goda vänners sällskap. Här har alltid någon tid att träffas, och man är bara ett sms ifrån en spontanöl med vännen eller lekträffar med andra expatfamiljer på stranden. Det är enkelt, okomplicerat och fritt. När man som svensk kurar in sig i stugan så snart snålvinden blåser och går mer eller mindre i ide sex månader av året – så fortsätter människor istället att leva här.  Man är ute större delen av tiden och barnen gnäller inte över overaller och mössor som ska på. Ipadsen har glömts av, istället leker barnen ute ända tills man får tjata in dem på kvällen. Så som det ska vara.

Alla kan bli vinproducenter

Klorofyllgröna blad vajar i takt med den ljumna vinden från Atlanten. De gröna raderna av vinrankor är perfekta och följer det böljande landskapet ner i svackor och uppför mjuka kullar. Fälten blandas med planteringar av äpple, päron och tall. Några kilometer bort reser sig en vitmålad kyrka ur det gröna. Terrakottafärgade hustak kompletterar bilden. Vi tittar på en vingård som är till salu, och vi är sålda. Utsikten från den lilla quiintan är magnifik. Dessutom har ägarna inte brytt sig om att slå ner verkstaden som skymmer tappa andan-utsikten från boningshuset och därmed försvårat för mäklaren att sälja fastigheten. Kanske är portugiserna lite hemmablinda eftersom mäklaren även missat nästa försäljningsargument: den över 100 kvadratmeter stora adegan. För att kunna förvalta avkastningen från nästan 1 000 vinstockar krävs en lada och gigantiska förvaringskärl. Dessa, nästan 20 kubikmeter stora kärl, byggs av tegel, inuti en adega. Här förvarar man också maskiner, därav takhöjden på över sex meter. Det är helt enkelt en dröm för de som älskar öppna ytor och renoveringstillfällen.

Men när vi står där och tittar ut över fälten av vinstockar tränger sig en fråga på: Hur tar man hand om det?

Vi frågar mäklaren.

”Inga problem, det här är en liten vingård”, säger han och viftar med händerna i luften. ”Det här är för husbehov.”

För husbehov, tänker vi, men låter det vara för stunden. Vi njuter av utsikten och skissar på renoveringsprojekt. Det är först när vi kommer hem vi undersöker vad ”husbehov” verkligen betyder i sammanhanget. En sökning på internet avslöjar att det husbehov han pratar om är nästan 5 000 flaskor vin! För den intresserade: en bra vinstock producerar i snitt 40 druvklasar med vardera 100 druvor. Därav de gigantiska förvaringskärlen. Internet berättar också att portugiserna konsumerar i snitt 60 liter vin per person och år – mest i världen!

Några dagar senare slog vi till och blev bofasta i Portugal. Semestern är död, länge leve semestern!

https://www.youtube.com/watch?v=jerv7gy5Msg