Loters son Skjold hade sin far att tacka för livet, men i sina vanor bråddes han inte det minsta på sin far. Redan från barndomen artade han sig helt annorlunda. I stället för att gå i sin fars skändliga fotspår återupptog han sin farfars goda dygder, likt ett arvegods som var gammalt men icke desto mindre gott.

I sin ungdom vann han sitt rykte bland sin fars jägare genom att besegra ett grymt vilddjur. Genom denna bedrift gav han ett gott förebud om vad man kunde vänta sig av honom längre fram. Han hade nämligen en gång av sina förmyndare, som ansträngde sig för att uppfostra honom i dygd och goda seder, fått lov att följa med och bevista jakten. När en väldig björn kom emot honom, och han saknade vapen att värja sig med, band han vilddjuret med sitt bälte och höll fast det tills andra kom och dödade det. Han skall också i ungdomen ha övervunnit flera berömda kämpar av vilka det särskilt gick rykte om två som hette Atle och Skate.

När Skjold var femton år gammal var han så stark och välvuxen att han kunde utmana vem som helst, och givit så goda exempel på sitt snille att alla Danmarks senare kungar har tagit namn efter honom och låtit sig kallas för skjoldungar.

Han förmanade också var och en som levde ett omoraliskt och dådlöst liv, och förslösade sin mandomskraft på lyx och vekhet, att slå in på en bättre väg och göra något nyttigt med sitt liv. Hur stor hans kroppsstyrka än var, var hans mod och mandom ännu större och han utförde otroliga bedrifter, så ung som han var.

Medan hans dåd och goda vanor nu med tiden växte blev han utmanad till tvekamp av Skate, som var jarl i Alemannernas rike. Anledningen var att han friade till samma kvinna som Skate, en fager mö vid namn Alfhild. Kampen stod i hela de tyska och danska härarnas åsyn, och Skjold besegrade Skate. Tyskarna, som såg sig själva som slagna när deras jarl nu fallit, underkastade sig Skjold och lät sig beskattas.

Men Skjold utmärkte sig inte bara genom krigiska bedrifter utan också genom sin kärlek till fosterlandet. Han avskaffade dåliga lagar och stiftade i stället nya, och han stödde allt som främjade fäderneslandets väl. Riket hans far förlorat genom sina brister vann han tillbaka genom sina dygder.

Han stiftade först en lag om att frigivna åter kunde göras till trälar. En träl han tidigare skänkt friheten, och som i hemlighet önskade livet av honom, straffade han inte endast hårt på detta sätt, utan han lät också andra frigivna böta för det brott en av dem begått. Han betalade alla skulder ur sin egen skattkammare och det var som om han tävlade med andra kungar i mod, givmildhet och ädelmod. Han gav vård till de sjuka, och till de lidande gav han tröst och hjälp. På alla sätt visade han att han brydde sig mer om landets välfärd än sin egen. Han gav inte bara sina jarlar sold, utan lät dem dessutom behålla det byte som togs från fienden eftersom han brukade säga att bytet tillkom krigarna medan äran tillkom kungarna.

Den fagra mö för vilken han gått i tvekamp tog han till sin hustru, och efter en tid födde hon honom en son som fick namnet Gram. Han tog i sådan grad efter sin far i dygder och härliga anlag att han på alla sätt gick i sin fars fotspår. Han hade fått alla kroppens och sinnets yppersta gåvor, och vann redan i ungdomens år den högsta ära och berömmelse.

Han behöll sin berömmelse också hos sina efterkommande, varför de gamla danska skalderna i sina kväden använde hans namn när de ville ära en konung. Han deltog med största iver och skicklighet i alla idrotter som kunde tjäna till att stärka och härda kroppen. Han lät sig flitigt tränas av kämpar i bruket av vapen, både i att hugga och att parera.

Av tacksamhet mot sin fosterfar Roar, för den omsorg han visat honom under hans späda barndom, gifte han sig med dennes dotter som var jämnårig med honom, och som även var hans fostersyster. Snart därefter lät han en man vid namn Besse få henne som lön för den hjälp han alltid gav genom att ständigt strida vid Grams sida. Det är svårt att säga om han hade sin egen eller Besses tapperhet att tacka för all den heder och ära han vann.

Gram fick höra att den svenske kungen Sigtryg lovat bort sin dotter Groa till en jätte. Det tycktes honom som ett skamligt parti för en mö av kunglig börd. Därför bestämde han sig för att föra krig mot svenskarna, och likt en andra Herkules pröva sina krafter mot monstret.

Han drog således in i Götaland. För att sätta skräck i dem han mötte på sin färd klädde han sig i ett getskinn och hudar från vilda djur, och tog en väldig påk i handen så att han på alla sätt såg ut som en jätte. Klädd på detta sätt drog han in i Götaland.

Där mötte han Groa i en skog. Hon kom ridande med en grupp tärnor på väg till en sjö där hon skulle bada. Hon trodde att det var hennes fästman, och blev på kvinnors vis så rädd av den skrämmande åsynen att hon släppte tyglarna, skakade i hela kroppen och kvad:

Kommer nu jätten

med klubba i hand?

Ful och hemsk

för Groa att hämta?

Måtte min syn

ha svikit mig nu

och djurhamnen

dölja en annan!

Besse kvad:

Goda mö

på springaren grå,

vem är du,

och vem är din far?

Groa kvad:

Gärna säger dig

Groa sitt namn,

Sigtryg konung

kallar jag far.

Säg nu mig

du unge sven

från vem du stammar

och vem du är.

Besse kvad:

Besse, mitt namn,

man kallar mig modig,

ofta jag lett i

strid med ära,

där Besse drar fram

blodet flyter.

Svärd och spjut

jag svingar gärna.

Groa kvad:

Säg mig då Besse,

jag bönfaller dig.

Vem är då hövding

för hären du följer?

Vadan ni kommit

för strid att söka?

Vem skall blekna

på blodiga valen?

Besse kvad:

Gram heter drotten

välsignad och god,

råder för hären

som hövding och herre,

bättre kämpe

känner jag ej,

alltid han segrar

där sårflugor surra.

Groa kvad:

Besse, jag råder

er fort att fly,

farlig förvisso

er färd jag finner.

Kommer Sigtryg

han säkert segrar,

dig och kung Gram

han hänger i galgen.

Besse kvad:

Först dock min drott

en dust visst prövar,

och svingar sitt svärd

mot svenska svenner

din far skyddar

sig väl för oss,

annars hans huvud

från halsen vi skiljer.

Groa kvad:

Jag skyndar mig hem

till Sigtrygs gård.

Hem jag vill innan

jätten kommer.

Groa vill ej er

i gräset se bita,

men glad hon blir

när på valen ni ligger.

Besse kvad:

Skynda dig hem

till Sigtrygs gård,

dig vill ej ve

eller vånda vi ge.

Rid i frid

vi fruktar er icke.

Att sinnet skifta

är kvinnors vana.

Nu förlorade Gram tålamodet och kunde inte tiga längre, han lade sig till med en grov och skräckinjagande röst som passade till hans utseende och kvad:

Frukta mig ej

du fagra mö,

blott som min broders

bud jag kommer.

Ej vill jag med våld

din vilja betvinga,

din gunst jag lönar

med guld och gamman.

Groa kvad:

Svårt karltokig

måste jag vara

om fula jättar

famntag jag unnar.

Luden kropp

och krumma klor

knappast gläder

unga kvinnor.

Gram kvad:

Väldiga kämpar

på valen jag fäktat,

byte tog jag

där svärden blänkte.

Dig mitt guld

och gods jag giver,

om du min väna

hustru vill bli.

Med dessa ord kastade han sin förklädnad, och lika rädd som hon tidigare varit, lika fylld blev hon nu av åtrå till honom när hon såg hur vacker han var. När han så vunnit hennes kärlek gav han henne goda kärleksgåvor.

Översättningen gjord av:

Översättarens förord

Gesta Danorum (Danmarks krönika) består av 16 böcker, av vilka de nio första ingår i denna volym. Dessa nio första böcker innehåller en mytologisk historia över Danmark från tiden innan Jesu födelse fram till Danmarks kristnande.

Denna historia är baserad på berättelser ur nordisk mytologi, de isländska sagorna och hjälteberättelser. På detta sätt liknar den Snorre Sturlassons Prosaiska Eddan. Det är också värt att notera att dessa båda verk är nästan exakt samtida (tidigt 1200-tal).

Författaren till detta verk, som kallas Saxo Grammaticus (eller Saxe den lärde), föddes runt 1150 på Själland, och dog antagligen cirka 1220 (vilket skulle göra honom ungefär 30 år äldre än Snorre Sturlasson, 1179–1241). Enligt hans eget förord var han son och sonson till krigsmän som tjänat Valdemar I av Danmark. Utifrån hans latin, som sägs vara mer juridiskt än kyrkligt, men allmänt ansett som mycket vackert, kan man sluta sig till att han måste ha fått sin utbildning vid något av de finaste universiteten i Europa, antagligen Paris.

Saxo var skrivare åt Danmarks ärkebiskop Absalon i Lund, och det var av honom han fick uppdraget att sammanställa en förhärligande krönika över Danmarks historia: ”Eftersom alla andra folk brukar framhäva storheten av sina dåd och glädjas över minnet av sina förfäder.”

Absalon dog dock 1201, innan verket hann avslutas; det var hans efterträdare Andreas Sunesen som till slut blev mottagare av det kompletta verket. I Absalons testamente efterskänker han Saxo en mindre skuld på två och en halv marker silver, och ber honom återlämna de två böcker han lånat från klostret på Sorø.

Vi vet inget om Saxos vidare öden, men hans verk bevarades i fyra handskrifter varav en är skriven av Saxo själv. I början av 1500-talet trycktes den första upplagan, baserad på dessa fragment, i Paris. Sedan dess har det kommit flera utgåvor på ursprungsspråket latin och givetvis på danska. Även utgåvor på engelska, franska, italienska, norska, spanska, tyska och till och med japanska har funnits, men aldrig på svenska. Detta är en märklig historisk slump, som i och med denna upplaga ställs till rätta.

Denna översättning är baserad på Frederik Winkel Horns översättning till danska från 1800-talet. Där den har varit otydlig har jag tagit hjälp av Oliver Eltons översättning till engelska från 1894. Målet har varit att göra detta viktiga verk tillgängligt för en svensk publik, på svenska.

Varför ska man då som svensk läsa Danmarks krönika?

För det första innehåller den många fantastiska, spännande och humoristiska berättelser. Detta i sig är ingen dålig anledning till att läsa den. Här finns bland annat originalet till Hamlet, som Shakespeare senare smyckade ut och odödliggjorde i dramat med samma namn.

För det andra finns här flera nycklar till nordisk mytologi. Många av de berättelser som Saxo tillskriver danska kungar är baserade på nordiska gudar. Detta har klargjorts på ett övertygande sätt av bland andra Viktor Rydberg i hans Undersökningar i germanisk mythologi. Den kanske viktigaste nyckelbiten är berättelsen om kung Fridlev som lyckas ta sig in i en borg med hjälp av en krigslist som involverar en häst. Detta verkar vara en rest av berättelsen om Vanakriget, vilket bara omnämns i förbigående i andra källor. Det är dessutom sannolikt en parallell till den trojanska hästen.

För det tredje beskriver Gesta Danorum till viss del även Sverige. Saxo namnger flera kungar över inte bara Svealand och Götaland, utan även över Dalarna, Hälsingland, Härjedalen och Värmland. En läsare av Gesta Danorum på den amerikanska publiceringsplattformen Substack påpekade att det finns ortsnamn i Hälsingland som stämmer med Saxos berättelse om att Hadding slog sig ner där.

Stackars prins Hamlet, vars farbror Claudius dödar hans far genom att hälla gift i örat på honom varpå han gifter sig med Hamlets mor och tar över tronen själv. Stackars prins Hamlet, som tvekar, och lider och till slut dör för att han har rispats av en förgiftad svärdsegg. 

Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn' ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes styng och pilar eller
att ta till vapen mot ett hav av kval
och göra slut på dem med ens. 

Allt detta är väl känt, och vi använder hela tiden citat ur pjäsen utan att tänka på att det är citat. Men, det som kanske många inte vet är varifrån Shakespeare fick historien. Varför förlade han historien till Helsingör av alla ställen?

Det visar sig att berättelsen har sitt ursprung i Danmark, närmare bestämt i Gesta Danorum, Danmarks krönika, som skrevs ner av Saxo Grammaticus på 1200-talet i Lund. Här heter han Amlet, vilket är härlett från ett gammalt nordiskt ord som betyder ”galning”. Saxos Amlet, är dock en helt annan karaktär än Shakespeares Hamlet.

Hos Saxo så mördas Amlets far som heter Hardvendel av sin bror Fenge, och Fenge gifter sig också med Hardvendels fru Gerut. Amlet, som förstår att han lätt kan stå näst på tur om han ser ut att vara ett hot mot sin farbror beslutar sig för att spela galen.

Fenges män, som misstänker att han bara låtsas, försöker gång på gång locka honom till att avslöja sig. När de rider ut i skogen under förespegling att de ska ut på jakt så sätter han sig bak och fram på hästen. Under hela jakten så fäller han den ena bisarra, men listiga kommentaren efter den andra.

När de mötte en varg i ett snår och hans ledsagare sade att det var en häst, sade Amlet att Fenge hade allt för få av den sorten gående bland sina kreatur. Genom detta önskade han på ett lika träffsäkert som fyndigt sätt olycka över sin farbroders ägodelar. När de anmärkte att det var mycket listigt svarat, så sade han att han med vilje hade uttryckt sig så för att man inte på något sätt skulle kunna säga om honom att han for med lögn. Han ville nämligen kunna säga vad han menade, men han ville göra det på ett så listigt sätt att man inte kunde säga att han ljög, men ändå inte kunde vara säker på vad han egentligen menade.

Fenge, som bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra bestämmer sig för låta mörda Amlet, men han vill inte få blod på sina egna händer, så han beslutar sig för att skicka Amlet till England tillsammans med ett brev där Fenge ber den engelske kungen att döda honom. Men Amlet ändrar då innehållet i brevet, och den engelske kungen låter i stället döda Amlets följeslagare.

I England, så visar sig Amlet vara mycket insiktsfull. Han genomskådar att kungen och drottningen är av trälsläkt, att kungens grisar hade ätit av ett lik och att kungens bröd var bakat på säd som växt på ett gammalt slagfält. På så sätt imponerar han på Englands kung och får stora skatter av honom.

När han efter ett år återvänder till Danmark, så iscensätter han sin hämnd genom att tända eld på salen där Fenge och hans män sitter och dricker. Med hjälp av krokarna som han hade täljt när alla trodde att han var galen och de gobelänger som man hängt på väggarna i festsalen så binder han männen så att de inte kan undkomma lågorna. Fenge själv dödar Amlet med Fenges eget svärd.

Så blir Amlet kung över Danmark och reser tillbaka till England och erövrar både det landet och den skotska drottningens hjärta. Efter många äventyr så dör han till slut i envig med en upprorsman vid namn Viglet.

Huvuddragen är de samma i berättelserna om Hamlet och Amlet. Vi har mordet på fadern (som hos Shakespeare är namnlös), hur farbrodern genast tar modern till hustru. 

Både Hamlet och Amlet dödar en tjuvlyssnande man. I Hamlets fall är det mer eller mindre av misstag, men Amlet avslöjar tjuvlyssnaren med list och dödar honom med vilje.

Vi har episoden där Hamlet skickas till England med två följeslagare för att bli dödad, och hur han lyckas undkomma sitt öde genom att ändra på följebrevet så att följeslagarna i stället dödas.

Både Hamlet och Amlet får till slut sin hämnd. Hos Shakespeare så innebär det samtidigt slutet på hjälten, eftersom Hamlet dör, medan det hos Saxo bara är början på Amlets regeringstid.

Ändå är karaktärerna så olika. Shakespeares Hamlet tvekar och våndas, och överväger till och med att begå självmord. Hos Shakespeare så är det främsta vapnet gift, även om de också använder svärd så är klingorna förgiftade. Gift brukar annars sägas vara kvinnors främsta mordvapen.

Saxos Amlet bara spelar galen tillräckligt länge för att undslippa sin farbrors hämnd. När Saxos Amlet utkräver sin sedan länge planerade hämnd så gör han det metodiskt och utan att tveka och med svärd i hand. I modernt språkbruk så var Amlet en chad, medan Hamlet är prototypen för en soyboy.

Shakespeares primära källa till Hamlet var troligtvis en utgåva på franska av en författare som hette Francois Belleforest. Han tog Saxos berättelse om Amlet och lade till den mörkare, melankoliska sidan hos Hamlet. 

Från att ha varit en historia som hyllade vikingatidens frejdiga ideal så fick den en annan moralisk innebörd. Hämnden utfördes i förtvivlan och inte i rättfärdig vrede. Hjälten är mera fylld av skräck än av list. Kanske kallade dåtidens läsare detta för en fräsch nytolkning eller kanske en välbehövlig uppdatering. Eller hur man nu uttryckte sig på den tiden.

Just därför är det kanske bra att gå tillbaka och läsa originalet. I dessa tider av fräscha nytolkningar och välmenande uppdateringar så ska vi kanske ta för vana att ständigt gå tillbaka till originalen. Strunta i nyutgåvor av klassiska verk där ”otidsenliga” element har tonats ner, och där moderna koncept och modern moral har tyckts ner över original som erbjuder ärligare och mer unika perspektiv på det mänskliga tillståndet.