Förutom att jag läste filmvetenskap i Stockholm för 20 år sedan (av inget annat skäl än att det verkade kul) så har jag inte direkt aktivt borrat i de mindre uppenbart populära sidorna av filmens värld. Det blir mer sådant som råkar ramla över mig. En som råkat ramla över mig är den svenske dokumentärfilmaren Eric M. Nilsson. Jag har ytterst vaga begrepp om hur pass känd han är utanför cineastkretsar, men jag vill tro att han inte är jättekänd, så jag ser det här som ett tillfälle att sprida ordet lite.

Jag stötte på Nilsson någon gång runt millennieskiftet när jag av en slump kom in mitt i en jättekonstig dokumentär på SVT, som handlade om... vadå? Det var en kroppslös berättarröst som svajade runt, kastade ut frågor som sedan besvarades, eller åtminstone liksom adresserades av olika intervjupersoner. Allting var lite av ett haveri. Kameran låg konsekvent kvar alldeles för länge på en av de intervjuade så man fick se hans synnerligen besvärade ”viloläge” som var ett helt annat än det diskret leende ansikte han hade när han pratade. Några extrema tråkmånsar pratade om humor. Peter Wahlbecks gamle kumpan Mikael Ericsson gick omkring i sin saboterade ”ljudpark”. Någon random dansk. I bakgrunden svävade infernokrisens Strindberg. Allting var glitchar och glidningar, dunkla tecken och samband, disträa associationer, missförstånd och felmatchningar. Jag blev totalt förbryllad och totalt fascinerad.

Som tur var gick filmen i repris senare, så jag lyckades se hela. Nebulosan hette den, och jag lade absolut inte på minnet vem som hade gjort den, om jag någonsin ens noterade det. Jag pratade dock om filmen med folk och försökte rekommendera den.

Säkert 10 år senare, när jag hankade mig fram som frilansande översättare, hade jag en återkommande klient som hade något slags arty verksamhet i Göteborg, tror jag. Ett uppdrag jag fick var att texta ett par filmer av någon ”Eric M. Nilsson” till engelska. Jag började titta på dem och blev direkt övertygad om att det här var samma snubbe som gjort den där märkliga Nebulosan. Lite googlingar bekräftade det hela, men inte så mycket mer. Jag hittade provocerande knappt med information om Eric M. Nilsson då. Jag förstod bara att han var född i Belgien och hade gjort film sedan 60-talet, en hel del grejer till SVT på den tiden som de vågade hålla lite höjd.

Filmerna var inbördes helt olika, men ändå på något vis sammanhållna. Viktigt, viktigare, viktigast från 1972, till exempel, känns nästan före sin tid 2023 i vad den utforskar. Nilsson rör sig i Tunisien och försöker sätta fingret på skillnaden i världsuppfattning mellan araber och européer. Det är en oerhört subtil och intressant film, mestadels byggd på intervjuer. Vad som helst till synes från 1978 handlar om de så kallade situationisterna. Eller, handlar och handlar. Den rör sig vilt mellan skäggiga kommunister, obegripliga upptåg, personliga små betraktelser och franska tecknargenier som Druillet. Den får nästan den värsta sortens postmodernism att kännas kul.

Jag slogs av hur otroligt mycket Nilsson fick ut av så enkla medel. Hur han lyckades filma både människor och föremål på ett ömsom störande intimt, ömsom drömskt sätt. Vilka djupa effekter han åstadkom med lite pålagd musik och udda klippning. Hur han ena stunden höll extremt täta, intellektuella utläggningar i sina voiceovers, för att i nästa liksom sväva iväg, tappa tråden. Nästan tappa intresset.

Ytterligare några år framåt kom jag plötsligt att tänka på Nilsson, och hittade någon som lagt upp hela dvd-boxen (slutsåld och omöjlig att få tag i, vad jag vet) med urval av Nilssons filmer på Youtube – helt godtyckligt uppstyckade i entimmesbitar.

Där finns ordlösa kortfilmer där bara kameran och det upptagna ljudet berättar, tillsammans med redigeringen (Kök, Djurgårdsfärjan). Där finns ett långt, djupt, filmat samtal mellan Nilsson och hans mor där de diskuterar erfarenheten av ockupation i Belgien under andra världskriget (Dubbla verkligheter). Och så finns de ovan nämnda, mer experimentella filmerna, som förmodligen kan kallas essäfilmer, med olika klipp som binds samman med en berättarröst, ofta hans egen (Bläckfiskens bok till exempel). De är som att sitta hemma hos en intressant men excentrisk person som håller låda, och ibland avbryts av att en hund kommer in i rummet eller ett telefonen ringer. Sen måste man så småningom gå hem, och så kanske man ses någon annan dag. Eller inte. De är det perfekta motgiftet mot Netflix.

Den här totalt slumpmässiga relationen jag har till Nilsson känns fullständigt kongenial med hans verk. Jag rekommenderar alla som inte har upptäckt honom att låta sig fascineras, förargas, tråkas ut, gripas, förvirras och upplysas. Nilsson verkar för övrigt fortfarande leva, snart 90 år gammal. Om han fortfarande gör film vete fasen.

https://www.youtube.com/watch?v=6WU94tqkM2M

Då var jag ändå i rätt ålder under en av musikfestivalernas gyllene eror, första halvan av 90-talet, och har en del fina minnen från musikfestivaler. Till exempel såg jag de då utanför Södermalm totalt okända Bob Hund spela på Hultsfred 1993, en spelning som faktiskt förändrade mitt liv, hur larvigt det än låter. I samma era hittade jag en väldigt trevlig kofta på marken under Björks uppträdande på Roskildefestivalen. Jag hade den koftan i många år efteråt och tyckte mycket om den.

Men redan efter något halvdussin festivaler började jag inse att det här inte var för mig. Inte bara att det är svårt att uppskatta och ta in så många musikupplevelser på så kort tid och i det hemska fysiska skick man är i; hela den svinaktiga livsstilen var inte något jag gillade eller ens pallade med. Ni som var med på den tiden och har träffat "bajsmannen" vet vad jag talar om. Eller så gillar ni det. Nåväl.

Jag tror att den absolut sista festival av det här snittet jag deltog i som betalande besökare var någon gång runt millennieskiftet, då vi körde till Arvika för att se ett enda band – UFO-technoduon Eat Static. Vi tvingades övernatta i ett tält en natt, och sedan drog vi därifrån, fort. Under den natten ramlade emellertid en full dalmas in i vårt tält och berättade att han just haft ett slags uppenbarelse när han somnat med ansiktet i en vattenpöl och drömt om att hans kompis hade en "hårdrocksdator". Jag minns inte vad jag sade till honom, men jag tror att jag drev med honom litegrann, för då yttrade den tillfälligt helige dåren en mening som följt mig sedan dess: "Det är inte mycket glöd i dig inte, grabben!"

Nej, min glöd för festivaler uppbyggda kring modellen inhägnat område – multipla scener – flera dagar – tält och lera – lägereldar av plastölglas hade slocknat för gott. Inte för att det skulle hindra mig från att i yrkeslivet delta i en del festivaler under 2000-talet (se min långa text om min tid i studieförbundsträsket). Jag var till och med så dum att jag vid ett tillfälle mer eller mindre var general för en elektronisk musikfestival på det då nyöppnade Uppsala konsert och kongress, vilket faktiskt gav mig stresskador. Det enda positiva jag kan säga om det var att den åtminstone var inomhus och inte involverade tält.

https://youtu.be/7EWehhSB0s4

I dag vet jag inte vad som skulle få mig att sätta min fot på en dylik festival, men man kan ju som med allt annat underhålla sig med dokumentärfilmer om fenomenet. Som så ofta så är även det här eländet sannolikt boomers fel. Den första och största festivalfilmen från den eran är så klart Woodstock, men det finns ett gäng till som ni troligen inte sett, och det finns goda skäl för detta. För medan Woodstock ändå har en handfull riktigt hejdundrande framföranden och en fin signaturmelodi så var många av de band som uppträdde på hela den scen av kloner som växte upp i Woodstocks skugga riktigt, riktigt sopiga. Och de bilder på unga och halvunga människor på knark som ålar runt i leran, som måhända kändes väldigt frigjorda när det begav sig, har inte direkt åldrats väl.

Ta Stamping Ground som exempel, från en festival i Rotterdam 1970. Mellan de konstlösa klippen på pårökta kids och en allmän sopkatastrof spelar gräsliga band som Quintessence och The Family, och förmenta storheter som Pink Floyd och Jefferson Airplane är riktigt, riktigt träliga. Den enda glädjen i hela golgatavandringen är Soft Machine och Santana, och då gillar jag inte ens Santana.

https://youtu.be/-JsMWXi5K68

Ännu värre är Glastonbury Fayre från den såvitt jag förstår andra Glastonburyfestivalen någonsin, 1971. Där uppträdde åtminstone Bowie och Hawkwind, men ingen av dem är med i filmen, som fanimej inte innehåller ett enda njutbart ögonblick musik. Och då har jag inte ens pratat om kringaktiviteterna i form av den sannolikt fulaste och lerigaste publik du någonsin sett, och diverse "andliga" inslag.

https://www.youtube.com/watch?v=V1doyDQDZtc

När man sett Glastonbury Fayre är man mer än redo för Operation Solstice som är en dokumentär om hur den brittiska hippiefestivaltraditionen slogs ner brutalt 1985 på det årets så kallade Stonehenge Free Festival, i vad som refererats till som "Battle of the Beanfield". I princip är det 45 minuter hippies som får snutstryk.

https://www.youtube.com/watch?v=Ax_q6vp5FqU

Det här för oss slutligen in på en intressant subgenre inom festivalfilmen, nämligen festivalkatastroffilmen. Här är så klart Gimme Shelter från 1970, om den apokalyptiska tragedin vid Altamont ett slags portalverk. Den innehåller också en del riktigt bra musik, inte bara från Stones (även om det är mest Stones) och är fantastiskt filmad. Hela undergången utspelar sig inför öppen ridå, syns i folks ansikten, och kameran dröjer hela tiden vid det, som om fotograferna inte själva riktigt kan tro det. Det är skakande än i dag.

https://www.youtube.com/watch?v=Tm5uUzbUwR4

Den andliga arvtagaren till Altamont får intressant nog sägas vara Woodstockfestivalen 1999, som fått en hel liten serie på Netflix, Trainwreck: Woodstock '99. Jag ska erkänna att jag inte var så bekant med den här specifika tågkraschen, men även den är numera en fascinerande tidsspegel med Korn, Limp Bizkit, Fatboy Slim och Red Hot Chilli Peppers. I slutänden blir man lite besviken, trots förödelsen, men märkligt nog lämnas man ändå med känslan av att MTV-generationen besatt en viss vitalitet jämfört med dagens ungdom: De gillade inte festivalen, så de brände ner stället.

https://www.youtube.com/watch?v=Jp_cSPztxOY

Efter att ha läst den "officiella" versionen av hur den moderna musikindustrin i princip kläcktes i Laurel Canyon i Los Angeles på 60-talet – Michael Walkers Laurel Canyon – blev jag tipsad om den så att säga revisionistiska versionen: David McGowans Weird Scenes Inside the Canyon. För det finns numera alltid minst en revisionistisk version av allt konstigt som försiggick borta i Amerikat på 50-60-70-talet.

Laurel Canyon är ett litet pastoralt område i LA:s utkant med en minst sagt diger samtidshistoria. Den flyter så klart delvis ihop med Hollywood, men det som Laurel Canyon specifikt blivit känt för är musiken, och framför allt kanske perioden cirka 1965-75, när en avsevärd del av den nuvarande västerländska popbranschen grundades där. På en väldigt liten yta samlades, bildades, korsbefruktades och utvecklades artister som Byrds, Love, Doors, Jimi Hendrix, Turtles, The Mamas and the Papas, Frank Zappa, Buffalo Springfield, CSNY, Eagles, Jackson Brown, Joni Mitchell och Fleetwood Mac, för att bara ta ett litet axplock. Lägg till detta hela den nya vågens filmstjärnor: Hopper, Fonda, Beatty, Nicholson etc.

Vad som också pågick var hejdlöst drogbruk och allmän skörlevnad, sexuella tveksamheter, ockultism, brottslighet, bränder och ond bråd död. Och, om man får tro McGowan, troligen en hel del sinistra manipulationer av militär underrättelsetjänst och den avgrundsdjupa staten i allmänhet. Över alltsammans vilar också onda andar som Mansonfamiljen och The Process.

Inte för att Walkers lite mer typiskt kronologiska historia skyr det mörka och blodiga, men där han drar ett streck för att hålla saker någorlunda trivsamt, fortsätter McGowan rakt ut i spenaten. Den lite oväntade och inte helt uttalade tesen i den gamle vänsterskribentens bok är att hela den moderna "ungdomskulturen" åtminstone från och med hippieeran, är en psyop för att... ja, göra ungdomar ointresserade av politik? Utöva avancerade experiment i medvetandekontroll? Kanske. Det är som sagt inte helt utskrivet.

McGowan samlar en imponerande skrälldus med indicier och kastar ut det framför läsaren med ständiga sarkasmer av typen "men det är säkert bara en tillfällighet" och "jag vet inte vad det här betyder, men jag bara slänger in det här". Mycket handlar det om hur anmärkningsvärt många av 60-talets ikoner och kulturella spindlar i nätet i LA som hade både familjekopplingar till militär och underrättelsetjänst och udda kopplingar till varandra, och ändå enligt den officiella versionen liksom bara hamnade i Laurel Canyon allesammans. Typ samtidigt. Trots att det vid tiden inte fanns någonting där, ingen "scen", ingen "bransch".

Dessutom räknar han upp en lång och förfärande lista på dubiösa dödsfall bland människor kopplade till Laurel Canyon, inklusive deras familjemedlemmar. Om man inte dog under märkliga eller våldsamma förhållanden som canyonit så fick man åtminstone sitt hus nerbränt under märkliga och våldsamma förhållanden, tycks det.

Det är djupt fascinerande läsning, om man står ut med McGowans lite monomana och konstant sarkastiska och insinuanta stil. En stor del utgörs av fallstudier för att driva hans tes, varav somliga, som The Doors, är minst sagt provokativa. Det är något uppenbart suspekt med det bandets plötsliga uppkomst ur ingenting, enorma popularitet, och snabba förfall. Andra fall känns mer tveksamma och forcerade. Somliga skulle kalla McGowan konspirationsteoretiker, men han samlar mest bara offentligt tillgängliga fakta – som att det faktiskt låg en massiv hemlig militärbas på Lookout Mountain i Laurel Canyon, med bland annat enorma filmstudios där ingen vet vad som försiggick. Sedan får man dra linjerna mellan prickarna själv, eller låta bli.

McGowans bok är lysande parallelläsning inte bara till Walkers, utan även till andra angränsande och delvis överlappande revisionistiska feberfantasier, såsom Maury Terrys The Ultimate Evil (om Son of Sam-morden) och Tom O'Neills Chaos (om Mansonmorden). Kaninhål räcker inte till för att beskriva dessa böcker, och effekten är skönt kumulativ ju fler man läser.

Som Ellroyfanatiker är jag förvisso redan öppen för att hela USA är en enda sprucken kuliss framför en krälande härva av onda män och deras hemliga, djävulska komplotter. Om något kan jag tycka att McGowan drar lite väl stora växlar på att så många av hippieerans hjältar var auktoritära svinpälsar, märkliga dubbelnaturer eller totala psykfall. Det behöver inte betyda att de är CIA-agenter eller manchurian candidates. Konstnärer har alltid varit rätt kända för att ha den sortens personligheter, liksom.

På samma sätt tar jag inte oreserverat på mig glasögonen som säger att hela den moderna popkulturen är en psyop. Det är helt säkert en del av det, men jag tror även på stort spelrum för opportunism, individuell galenskap och vilja till makt, krass kommersialism, girighet, synergier och – faktiskt – även en del tillfälligheter. Och större kosmiska krafter. Samt att en del av dessa personer faktiskt oironiskt bara levde för sitt skapande, även om de också drogs in i annat.

Men så är jag ju också en betald CIA-agent.

Jag är ingen extrem kalenderbitare eller komplettist, och inte heller nån audiofil. Men tillräckligt mycket av min favoritmusik på det populära området spelades in, säg 1965–1980, för att jag inte ska ha delvis fallit offer för arkivets lockelse. Vissa artister, eller till och med vissa verk, ger en speciell tillfredsställelse som inget annat gör, så då vill man gärna ha mer. Eller samma sak igen i en lite annan kostym.

Arkivgrottande har varit en grej länge, men i och med digitalisering och streaming släpps nu en hel del saker som man kanske inte skulle ha besvärat sig med tidigare. Som den iakttagare av fenomen jag är har jag sett ett par olika linjer i den nuvarande utgivningen av gammalt material, och det är rätt kulturellt fascinerande.

Den första är vad jag skulle kalla ren arkeologi. Innan 60-talets slut spelades musik in på max fyra kanaler, och instrument mixades därmed ihop på "destruktiva" sätt, så man kan inte alltid gå tillbaka och isolera vartenda instrument. Saker kan också ha spelats över, förkommit eller degraderats. Magnetband var dyrt, och det försämras med ålder. Dessutom tog det ett tag innan teknologin för sofistikerad flerspårsinspelning vid konserter blev mer tillgänglig. Så i mycket av det tidiga, och framför allt lite obskyrare materialet finns inte alltid så mycket mer att hämta som är konventionellt lyssningsbart.

Om det i morgon ges ut en icke tidigare utgiven livekonsert med Quicksilver Messenger Service från Fillmore 1967 så kommer den att vara av en sådan ljudkvalitet att den är knappt njutbar. På samma sätt finns det inte så mycket att hämta från ursprungliga Byrds tidiga studioinspelningar, förutom klipp där David Crosby är odräglig mot Mike Clark mellan tagningarna. Det är alltså av ett slags historiskt och tekniskt intresse snarare än för musikalisk tillfredsställelse. I den här kategorin återfinns också den mer sentida produkten som går ut på att dumpa precis allt inspelat material från en skiva, varenda jäkla avbruten tagning, felspel, hostning och enstaka spår, på en platta eller box utan vidare sortering.

Som kontrast finns det vad jag snarare skulle kalla gruvdrift, där det finns rika ådror av väldigt ädelt material, men som kräver en del jobb för att utvinna, raffinera, paketera och presentera. Två ärkeexempel på detta är Frank Zappa och Grateful Dead, som båda två spelade in snart sagt varenda konsert de gjorde (åtminstone från tidigt 70-tal) med den tidens högsta teknologiska flerspårsstandard – och dessutom turnerade nästan hela tiden. Det tog ett ganska långt tag efter Zappas död för hans enorma arkiv att börja släppa saker lite mer regelbundet, men på senare år har man nästan sprutat ur sig material, där mycket är rent guld. Det lär inte sluta, med tanke på att Zappafamiljen sålt rättigheterna till Universal, och det fortfarande finns massor att gräva i.

Sedan har vi de lite mer esoteriska varianterna, där ett projekt endera inte gjordes klart, eller det är av en så öppen karaktär att en motsvarighet till filmens "director's cut" eller "extended version" är relevant. Miles Davis kollageartade Bitches Brew är väl värd att skaffa de kompletta inspelningarna från, och fundera över den "klippning" som blev kanon. Beach Boys (eller snarare Brian Wilson och Van Dyke Parks) legendariska oavslutade 60-talsprojekt Smile, avslutades faktiskt 2011, så gott man kunde. Och då fanns redan en nyinspelning av det hela som Brian Wilson gjort med annan personal 2004. Smile är ett så totalt unikt verk att om man (som jag) älskar det oreserverat, så finns det ingen annanstans att vända sig. Dessutom är det så besynnerligt öppet i alla ändar att man skulle kunna sätta ihop det på en massa alternativa sätt. Det är nästan en byggsats. Så jag utesluter inte att någon kommer att göra det heller framöver.

Det rena remixandet och remastrandet är såklart också en grej, och även där sker det utveckling som gör arkiven relevanta på nytt, och i vissa fall gör mixaren till stjärna. Engelsmannen Steven Wilson har till exempel gett sig på symfonirockgiganter från 70-talet som Yes, King Crimson och Gentle Giant genom att (grovt förenklat) digitalisera alla enskilda analoga spår och sedan med extrem pillighet återskapa verken från grunden, helt i originalets anda, men utifrån sin egen ljudideologi, så att säga. Det här tror jag också vi kommer att se mer av.

Slutligen har vi de rena audiofilernas arena, där man använder den modernaste, mest sofistikerade tekniken för att framställa nya mixar av gammalt analogt material, men där man måste ha hialöst dyr utrustning för att kunna avnjuta skillnaden mot de tidigare varianterna. En del kanske fnyser åt detta, men då har man aldrig lyssnat på de här nya släppen i en riktigt dyr anläggning – det låter på riktigt som att ha musikerna i rummet.

Eftersom man inte hör något skillnad i billigare anläggningar är det rätt meningslöst för oss vanliga dödliga, men ljudnördarna måste å andra sidan tvångsmässigt ständigt köpa alla nya, ännu lite bättre, varianter av klassiska inspelningar. Här någonstans kan man också stoppa in olika surroundmixar av verk som ursprungligen spelades in i stereo. Även detta är en än så länge rätt ung konstform som torde kunna hålla arkivgrävare sysselsatta i årtionden framöver. Härliga tider!

Jag får börja med att komma ut även som SÖP (Seriemördar-överintresserad person). Jag vet att det inte är så prestigefyllt, men så är det. När det dyker upp en dramaserie på Netflix om en av de läbbigaste av dem alla, Jeffrey Dahmer, och jag dessutom råkar ha ett abonnemang igång, ja, då kollar jag.

Emellertid började jag ganska snabbt ana att den här serien egentligen handlar om något annat än Dahmer, den homosexuelle kannibalen och lustmördaren. Den handlar om det onda, rasistiska USA och den onde vite mannen som förintar allt bra i världen, framför allt oskyldiga svarta och bruna människor.

Det kanske låter som om jag raljerar, men jag inbjuder alla som känner att de klarar av en del obehagligt seriemördarmaterial att se serien och säga att jag har fel. Jag är inte tillräckligt inläst på Dahmer för att veta om seriens upphovsmän skarvat, och i så fall hur mycket. En genomgång jag läst pekar väl inte på mer dramatisk manipulation än genomsnittet. Något dokudrama är det så klart inte.

https://youtu.be/NVHHs-xllqo

Dock: Redan grundläggande fakta gör Dahmerfallet till en perfekt behållare för den sortens wokebudskap som till varje pris ska pumpas ut i alla former av populärkultur från USA just nu. Han var en vit man som dödade övervägande män från olika minoriteter – nio av sjutton offer var svarta. Dessutom agerade inte polis och rättssystem adekvat på upprepade incidenter kring Dahmer, något som säkerligen påverkades av både den homosexuella kontexten, det socialt nedgångna området han bodde i, och offrens ras. Man kan bara tänka sig hallelujastämningen på pitchmötena efter att seriens skapare kommit på den här vinkeln.

Nu skulle man tro att seriens skapare, med en sådan här guldgruva, hade kunnat låta fakta tala subtilt för sig själva, men det är liksom inte så man gör woke-tv 2022. Budskapet måste hamras in med en pålkran. Varenda svart person i serien är närmast änglalik, förutom några som det mest är synd om för att de är förtryckta. Hur som helst uppvisar ingen svart eller färgad person i serien några som helst negativa drag. Man kan ju argumentera för att det är snyggt att inte problematisera offrens familjer alltför mycket, men att den ultrakorrupte rashetsaren Jesse Jackson framställs som ett osjälviskt helgon kanske inte strängt taget var nödvändigt? Och den svarte medfången som slog ihjäl Dahmer i fängelset? Och dessutom precis varenda polis, politiker och fastighetsskötare med lite mer pigment? Det blir ganska hemsk tv.

En bitvis snyggt skriven och väl agerad serie kvaddas totalt av återkommande outhärdligt salvelsefulla scener när den svarta förträffligheten och rättfärdigheten ska inpräntas. Ett av Dahmers offer, som var döv, svart och homosexuell (där snackar vi poäng), får ett helt avsnitt dedikerat till sig, som närmast är en hagiografi. Dahmers svarta kvinnliga granne, som försökte varna polisen, likaså. Överallt där man kan sticker man in skärande repliker i munnarna på de rättfärdiga, av typen "Han dödar vårt folk!".

När det gäller de vita i serien är det tvärtom svårt att hitta några som helst positiva drag. Dahmers dysfunktionella ariska kärnfamilj är urscenen för all vit ondska. Det blir nästan ett slags konstnärlig gestaltning av den pikanta teorin från Nation of Islam om att den vite mannen är en demon, skapad av en ond vetenskapsman. Alla vita poliser är så klart onda och rasister. Vita ungdomar är grymma, omogna och obehagliga.

Den kanske mest intressanta dynamiken för en woke-analytiker är dock Dahmers homosexualitet. Självklart skildras gayvärlden som ljus, livfull och i stort sett oproblematisk, förutom lite kort pliktskyldigt snyft kring den då rasande HIV-epidemin. Precis som ingen svart eller färgad person i serien framstår som det minsta osympatisk så gäller det också homosexuella – undantaget Dahmer, då.

Det här, och att så mycket av serien faktiskt kretsar kring Dahmers homosexualitet, ledde till att Netflix initialt taggade serien som "HBTQ", vilket i sig faktiskt är helt logiskt och rimligt – och samtidigt så klart helt oacceptabelt ur ett politiskt korrekt perspektiv. Hela debaclet och dess efterspel på sociala medier är en ganska komisk illustration av det svåra i att navigera i en totalitär politisk korrekthet, hur flytande gränsen kan vara mellan en fullträff och en total blamage. Enligt somliga fick till och med Google kalla fötter så till den grad att sökresultat för meningen "Was Jeffrey Dahmer gay?" manipulerades. Det är något väldigt sovjetiskt över det hela.

Kanske kan man invända att det faktiskt gjorts en hel del exploaterande drama om Dahmer redan, och att den fanns utrymme för den här behandlingen också. Dessutom är ju offer det finaste vi har numera. Gott så, men då hade man kunnat fokusera uttalat på det sociala perspektivet, med en lite mer gråmulen David Simon-behandling. Som det är nu står monstret Dahmer fortfarande i centrum, och hans demoniska brott är den syra som läskedrycksliknande används för att få tittaren att svälja den kväljande sockersöta politiska medicinen utan att den tvärvänder i magen.

Som propaganda är den här serien säkert mer effektiv än många andra uppmärksammade försök från senare år att bara pressa in mångfald i allt från Ghostbusters till Tolkien. Tyvärr är den likväl i stora delar odräglig att titta på. Jag rekommenderar filmatiseringen av seriealbumet My Friend Dahmer (2017) i stället.

https://youtu.be/jmnuC7tn9D4

Låt mig först erbjuda min egen definition till denna något svårfångade genre: När jag säger operafilm menar jag en opera som har spelats in och klippts som en långfilm, och där ljudspåret alltså är förinspelat. Detta skiljer den från genren ”avfilmad opera”, en vanlig operaföreställning på en scen som man gjort en liveinspelning av, ungefär som man kan göra med teater. Operafilm skulle i princip kunna ha helt andra skådisar än sångarna (eftersom ljudet är pådubbat) eller kunna vara tecknad film. Eller vad som helst.

Om man vill vara lite märkvärdig kan man säga att det uppstår ytterligare ett lager i upplevelsen när man gör så här. Opera är i sig är redan den kanske mest främmandegörande dramatiska berättelsegenren eftersom folk sjunger fram sina repliker (recitativ), och tiden emellanåt helt suspenderas för att någon ska riva av en aria. När man stoppar in en opera i en långfilm, som ju är en genre som annars oftast försöker suga in oss i illusionen så mycket som möjligt, så hamnar båda genrernas ”maskineri” liksom i förgrunden. Det är så knäppt att det ställer väldigt höga krav på utförandet.

Jag ska inte säga att jag aktivt djupdykt i den här genren, så den kanske är rikare än jag tror, men mitt intryck är att det inte gjorts massor av den här sortens produktioner. Framför allt görs det nog inte så många nuförtiden, när de stora skivbolagen nästan slutat med studioinspelning av opera generellt. Jag har letat så gott jag kan efter bra operafilmer genom åren, och tänkte rekommendera fyra stycken här nedan.

https://youtu.be/8lBXTWSKBIA

Den operafilm som flest av er troligen redan har en relation till är så klart Ingmar Bergmans version av Mozarts Trollflöjten (1975). Den kanske inte behöver så mycket av en presentation. Bergman var ju både film- och scenman och musikälskare, så vad skulle kunna gå fel, liksom?

Nä, inget går fel. Operan (egentligen ett ”sångspel” med en del talad dialog; en ”äkta” opera ska bara vara sång) måste ju också vara en av de som flest icke operaintresserade har en relation till, och väldigt svår att ogilla, vad man än tycker om frimurare. Det hela är en fullträff från början till slut, med Håkan Hagegård som Papageno, och ett svenskt libretto av Alf Henriksson som är så jäkla bra att det nästan slår originalet i sjungbarhet.

https://youtu.be/zDRmwZxOJ4o

Trollflöjten är dock väldigt mycket en teater till sin stämning och inramning. Men går det att göra riktigt episk långfilm av opera? Jo då, Franco Zeffirellis filmversion av Verdis maffiga mästerverk Otello (1986) är en riktig godbit. Eftersom Zeffirelli även regisserade bland annat den fantastiska Jesus från Nasaret så anar ni att han inte har några postmoderna rävar bakom örat. Det är rakt av visuellt pampigt, oironiskt, inspelat i autentiska medeltidsmiljöer, och med Plácido Domingo i blackface som grädde på moset.

Zeffirelli var själv en framstående operaregissör förutom filmkarriären, så det är återigen ingen överraskning att det funkar så bra. Jag känner mig helt övertygad om att Verdi själv skulle ha gillat den, även om Zeffirelli tar sig lite friheter med slutet.

https://youtu.be/wsyPmN1AswY

Om vi ska ge oss in på lite obskyrare (och modernare) mark, och dessutom lite mer risktagande, så måste jag slå ett slag för Penny Woodcocks filmatisering av John Adams The Death of Klinghoffer (2003). Adams, som är en av de senaste årtiondenas bästa operakompositörer, slog igenom med Nixon in China, som mycket riktigt handlar om den amerikanske presidentens berömda möte med Mao. Inte ett helt okontroversiellt ämne, men The Death of Klinghoffer toppar den med råge – den handlar om Israel–Palestina-konflikten.

Givetvis gjorde den ingendera sidan glad, och har varit ständigt kontroversiell sedan den först sattes upp. Men om man kan lägga sitt eventuella jäv åt sidan så är det en synnerligen gripande, hemsk och vacker opera. Om den vinner jättemycket på just operafilmformatet (det är en relativt nedskalad tv-produktion) vet jag inte, men det passar liksom ämnet.

https://youtu.be/rHFFPyU41_0

Avslutningsvis vill jag ge er min favorit i genren hittills, den helt underbara filmversionen av Alban Bergs Wozzeck (1970), regisserad av Joachim Hess. Om ni inte känner till Wozzeck eller Berg överhuvudtaget så skulle jag nästan skicka er till den här filmen som en första introduktion. Bergs formidabelt genomkomponerade atonala opera har ett slags ”pratsång” (sprechgesang) där de olika personernas karaktär och sinnesstämning byggs upp genom hur deras tal liksom transformerats och bitvis stiliserats till sång.

Operan i sig är en helt förfärlig historia om en stackars soldat, som blir analyserad, förtryckt, hanrejad och bedragen av sin omgivning, och till sist tappar det, som det heter. Den pendlar mellan absurd komedi och svartaste tragedi. Man måste skratta så gott man kan för att inte gråta. Sångarna/skådespelarna i den här expressionistiska film noir-produktionen är dessutom visuellt helt perfekta. Toni Blankenheim som Wozzeck har ett ansikte som hade kunnat göra honom till stumfilmsstjärna. Dessutom finns hela kalaset tillgängligt med engelsk text på Youtube. Om ni inte vunnits över tre minuter in i den första scenen där Wozzeck rakar kommendanten så vet jag inte vad det är för fel på er. Bara att kolla in!

(Första delen publicerad här.)

Några saker är viktiga att veta om studieförbundens musikverksamhet. Dels finns en outtalad överenskommelse att man inte aktivt försöker korpa åt sig grupper från de andra förbunden. Detta finns kodifierat i Studieförbundens “Etiska förhållningssätt” från 2022 som att man “respekterar valet av studieförbund”. Det är med andra ord ett slags kartell.

Vidare har åtminstone de förbundschefer och verksamhetsutvecklare jag träffat varit en blandning av lokala pampar, sluga byråkrater, och avdankade personer från underhållningsbranschen, vilket gett en intressant mix av egon, om man säger så.

Det här ledde till mycket dansande kring het gröt, med väldigt mycket koder och budskap mellan raderna. Vi visste, de visste att vi visste, och vi visste att de visste att vi visste, och ändå kunde ingen av oss tala klarspråk. Vi hade våra färdiga talepunkter om hur mycket våra deltagare jobbade med musiken (sant i de flesta fall), att de troligen lade ner mer tid än vad de kunde rapportera (sant i de flesta fall), men utelämnade delen om att de absolut inte gjorde det på de tider, och med de exakta deltagare som angavs i de schablonartade listorna. Studieförbunden berömde oss för vår fina hemsida och våra duktiga artister, och så mycket som möjligt undvek vi att prata om vad den egentliga transaktionen bestod i: att vi en gång i kvartalet eller så levererade ett antal papper som studieförbunden, men inte vi, hade den mystiska makten att växla in mot statliga sekiner. Allt annat oss emellan var rent lull-lull, artigheter, kanelbullar och Loka.

Det var hur som helst viktigt att upprätthålla en fasad av att verksamheten var allt som betydde något, och att vi minsann ville vara lojala och fördjupa samarbetet med varje nytt förbund vi jobbade med. Men pengarna skulle samtidigt in, och det försiggick hela tiden inofficiella kontakter med andra studieförbund om de rent krasst kunde ge oss fler kronor per studietimme. Det här skapade viss turbulens i kartellgemytet förbunden emellan, eftersom vi å ena sidan sällan var svårbedda att byta om vi fick mer pengar, medan studieförbunden å andra sidan inte var för fina för att ibland göra ett drag för att locka över oss.

Jag har haft ett och annat psykologiskt lärorikt möte med förbundschefer på olika nivåer. De jag gillade bäst på den tiden var de finkänsligt krassa, som implicit erkände vårt gemensamma intresse av att suga skattepengar. De accepterade den dubbla mentala bokföringen, och när de sökte efter olika rationaliserande formuleringar att klä vårt samarbete i var det för externt bruk – de boffade inte sin egen gas, om man säger så. Jobbigare var de som man var tvungen att sitta och rituellt rapa upp alla folkbildningens klyschor med, men värst var de som kunde vara krassa när de ville få in oss, och sedan växla till folkbildningsskenheliga när vi väl kommit in, och de insåg att de inte hade lust att ge oss så mycket som vi kommit överens om. I dag vet jag inte riktigt vilken av typerna som jag tycker är bättre.

Lägg till detta att vår chef Christoffer var av den mer, tja, risktagande typen. Hans impuls när ett samarbete kärvade var inte vanligtvis att försöka ta ett steg tillbaka och bygga långsiktigt, utan att bränna broarna resolut och dra vidare. Han drev även en kommersiell utbildningsverksamhet inom musikteknik som ofta delade lokaler och personal, och stundtals även lokala samarbetspartners, med föreningen Up Sweden, vilket ytterligare komplicerade saker. Vid ett tillfälle fick jag och en hårt prövad medarbetare bokstavligen fly genom centrala Stockholm med utbildningsföretagets utrustning i famnen mitt på blanka dagen. Vi hyste en befogad fruktan att en hårdför kvinnlig chef på ett studieförbund i vars lokaler vi huserade – och som Christoffer hamnat i öppet krig med – när som helst skulle byta låset på våra lokaler och beslagta utrustningen som betalning för pengar hon ansåg att vi var skyldiga dem.

Den kanske allra sämsta stämningen uppstod dock i Västerås, där chefen för Studiefrämjandet var en arketypisk småstadspamp vid namn Hasse. Tanken var vid den tiden att vi skulle ha ett nationellt samarbete med dem, men det hade totalt kört fast i vissa städer, eftersom varje region gjorde helt som den ville, visade det sig. Vi skulle hur som helst ha en nationell konferens med Studiefrämjandet och försöka komma vidare, men det såg mörkt ut.

Förhandsfakturerande

Christoffer var försenad som vanligt och på väg med flyget, och Hasse satt och körde den folkbildningsskenheliga biten: Det var egentligen orimligt med det här förhandsfakturerandet som vi (Up Sweden) ägnade oss åt. Vi fick helt enkelt ta in de timmar vi tog in, och fakturera allt eftersom, menade han – något som hade ryckt undan mattan för vår verksamhet lika obarmhärtigt som för deras, om staten hade krävt detsamma av dem. Han jäste. Han var jovialisk. Han höll hov. Vi som var på plats lyssnade med viss fasa, eftersom vi visste att Christoffers ingångsvärde var att vi i stället skulle få mer pengar, mer garantier och ännu mer stabila rutiner.

Undrar vad han kommer säga när Christoffer dimper ner genom taket i fallskärm och skjuter fakturor omkring sig med båda händerna, viskade en kollega, vars norrländska humor jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta.

Christoffer kom till sist, men lyckades aldrig göra sig gällande. Hasses linje vann dagen. Vi var satta på plats. Vad Hasse inte visste var att Christoffer redan låg i hemlig förhandling med konkurrenten Folkuniversitetet. Några månader senare hade vi fullständigt gått bakom ryggen på Hasse och Studiefrämjandet. I stället för att som vi diskuterat öppna med dem i en ny stad, så avslutade vi tvärt från en månad till en annan i nästan alla städer, inklusive Västerås, och gick till Folkuniversitetet.

Hasse rasade över den här dolkstöten, som inte bara ställde till det för honom ekonomiskt, utan även var en högst personlig nesa. Några hala norrlänningar hade kommit och undergrävt hans pamp-gravitas inför hela Studiefrämjandet och hela Västerås! Han frustade och fnös på Facebook. Nämnde oss vid namn (vi hade tydligen ett jävla dumt namn). Nämnde nästan Folkuniversitetet vid namn. Han var inte alls glad. Det här utvecklade sig till en lokal fatwa i Västerås, där Hasse mobiliserade sitt pampkapital till en klassisk “ingen i den här staden kommer någonsin att jobba med er igen”. Vi blev utfrusna från diverse festivaler och arrangemang och allmänt baktalade.

Dessa var dock mindre problem i sammanhanget för mig. Det som blev odrägligt att leva med var den ständiga kabukiteatern och dess åtföljande konstanta hot om godtyckliga nedslag. I ett system där alla fuskar hela tiden finns så klart ingen praktisk rättssäkerhet. Folkbildningsrådets slagskugga låg över alla studieförbunds alla verksamheter, men kanske lite extra över oss, eftersom vi filat lite extra på systemet och hade stora och misstänkt jämna och regelbundna volymer. När som helst kunde det bli revision, och då gällde det att folk som var med i cirklar som kanske var mindre solida, om man säger så, faktiskt visste att de var med i cirklarna. Många vi jobbade med var i verkligheten kanske bara två, eller rentav ensamma producenter, med bara sporadiska samarbeten med andra. En och annan flickvän och orelaterad kompis hamnade på listorna.

Dödssynd

Åtskilliga drivna unga musiker var dessutom med i flera projekt, så det gällde att de inte råkade ha verksamhet i ett annat studieförbund samtidigt utan att säga till oss. Så kallad dubbelrapportering, alltså att en person via flera cirklar kranar pengar ur två eller flera olika studieförbund – framför allt om man rapporterar samma timmar – är en nionde kretsen-dödssynd. Precis som andra dödssynder är den inte helt ovanligt förekommande, men personerna har trots allt satt sina signaturer på de heliga cirkellistorna, vilket intygar sanningen i de rapporterade timmarna. Potentiellt kan något i brottsbalkens tionde kapitel aktualiseras.

Men eftersom Folkbildningsrådet består av representanter för de olika studieförbunden (ja, de granskar sig själva!) var man åtminstone på min tid mest intresserad av att då och då statuera lite exempel på flagrant fusk för att ge sken av att rättvisan upprätthölls, så det mer diskreta, konstanta fusket kunde fortgå. Ingenting jag tagit del av på senare tid har gett mig intrycket av att det här förhållandet förändrats på något väsentligt vis.

Att få musiker att komma in på kontoret och faktiskt fylla i cirkellistorna för hand var en rätt stor del av arbetsuppgifterna, och den i särklass mest demoraliserande. I folkbildningens idealvärld ska man fylla i listorna allt eftersom, vid de förmodade träffarna, men i verklighetens musikcirklar fylls allt normalt i i efterhand. Vi föredrog att ifyllandet skedde under vårt överinseende, eftersom det gärna blev fel annars, och timmar därmed underkändes.

Det är dessutom så otroligt tråkigt och meningslöst att fylla i cirkellistor att det är snudd på fysiskt omöjligt att komma ihåg hur man gör, trots att det egentligen är enkelt. Det kan ha varit så att listor ibland fylldes i av våra medarbetare, vilka sedan bara undertecknades av cirkelledaren. Huruvida underskriften i sig någonsin utfördes av någon annan än cirkelledaren efter att ha misslyckats med att tjata in denne till kontoret låter jag vara osagt. Tionde kapitlet och allt det där.

Pappren var ju pengarna, och därmed blev också optiken och mystiken kring dem avsevärd. För att exemplifiera hur löjligt det kunde bli så kunde ett studieförbund uttrycka oro över hur snyggt och jämnt ifyllda de flesta av våra listor var. Det hade sett bättre ut om de var lite kaffefläckiga, ifyllda med olika pennor, och hade åtminstone en och annan avvikelse och utebliven dag. De bar inte riktigt det replokalsupplevdas rustika prägel. Detta var helt naturligt, eftersom de alla hade fyllts i vid ett tillfälle, på 20 minuter, på vårt kontor.

Folklivsfanatiker

Eftersom vi hela tiden levde lite på kanten blev det ännu mer oroande att vissa av våra medarbetare under perioder var rätt... vildvuxna. En av dem kunde till exempel stundtals förvandlas till Job Andersson, folklivsfanatikern i humorprogrammet Mammas nya kille. Han gjorde honom väldigt bra, det var bara att han inte riktigt verkade kunna få Job att lämna honom när han ville. Det kunde sitta i en hel kväll. Detta var bara en av hans uppenbara excentriciteter. En anekdot jag hört är att han vid ett tillfälle, under ett lite känsligt och stelt möte med några studieförbundsföreträdare, utan anledning eller förvarning slog handflatorna i bordet och gastade:

Nej, nu känner jag att stämningen här kräver ett fyrfaldigt leve!

Vi hyste en kollektiv, lågfrekvent skräck att det skulle sluta i något slags katastrof i hans stad, och att detta skulle leda till en omfattande revision och vår totala undergång. Men vår skräck skulle visa sig vara obefogad; någon större granskning av vår “affärsmodell” gjordes aldrig eftersom en sådan inte skulle kunna göras utan att samtidigt implicit dra misstanke över hela systemet. Förbunden var insyltade med oss. Och vi drog ju in pengar till förbunden som de kanske annars inte skulle ha kommit åt. Vi gjorde deras jobb åt dem, på entreprenad. De kunde bara sitta där och kamma in överskottet.

Samtidigt, i den bredare politiska världen, hade ingen ett ont ord att säga om studieförbunden vid den här tiden. Politikerna snarast tävlade i att ösa pengar över dem. Jag minns inte en enda kritisk röst, vilket både lugnade och störde mig.

2010, strax innan jag valde att söka mig bort från verksamheten (av olika skäl, men framför allt bristen på karriärmöjligheter och att jag inte stod ut med den dubbla mentala bokföringen), så hittade Up Sweden ett studieförbund som var som klippt och skuret för oss – Kulturens. Det var ett helt nytt studieförbund som uppstått som en avknoppning från Sensus (som bland annat har Svenska kyrkan som medlemsorganisation). Lustigt nog uppstod Ibn Rushd på precis samma sätt.

Kulturens på den tiden hade tanken om att vara ett slimmat, modernt studieförbund. Vi skulle få mycket mer pengar än av de gamla dinosaurierna med deras dyra lokaler och skvadroner av administratörer. Up Sweden kunde bli medlemsorganisation, och alltså en del av studieförbundet. Christoffer och Kulturens dåvarande chef Kenneth verkade finna varandra direkt, och vad jag minns blev Christoffer anställd av Kulturens och något slags chef. Jag upplevde själv Kenneth som urtypen av den krassa, pragmatiska sortens förbundschef som jag nämnde ovan.

Jag har inte hållit nära koll på Kulturens sedan dess, men har så klart inte helt undgått Up Swedens vidare öden och äventyr. Föreningen kom så småningom att avvecklas eller uppgå i Kulturens verksamhet på något vis, jag känner inte till de exakta detaljerna. Kulturens har numera en “musikenhet” som heter Evelyn, vars verksamhet väldig mycket liknar Up Swedens. Ett par av mina forna kollegor på Up Sweden står som verksamhetsutvecklare för Evelyn på Kulturens hemsida.

Tidigare i år kunde man läsa om att Kulturens krävts på 1,6 miljoner i återbetalning för verksamhet som inte fanns, som sträckte sig tillbaka till 2015. Kulturens “högsta ledning” hade enligt Expressen beordrat anställda att rapportera in totalt hittepå. Enligt Kulturens hemsida har det handlat om “schablonmässig rapportering” och man kommer bland annat att åtgärda problemen genom att anställa mer administrativ personal. Med andra ord verkar Kulturens ha gått in i en mognandefas till att bli mer av en dinosaurie som de andra, såsom jag tolkar det.

Kenneth hann dra vidare innan detta briserade, men att han var chef när de här oegentligheterna förekom förtäljde Expressenartikeln. Min gamle chef Christoffer kunde jag inte hitta i någon aktiv roll på Kulturens hemsida när jag skrev detta i augusti 2022. En sökning på sidan gav bara ett omnämnande i en artikel att han representerade Kulturens i ett samverkansråd för Folk- och världsmusiksgalan 2018. Jag har inte sett något om att Evelynverksamheten var inblandad i den här “schablonmässiga rapporteringen”.

Sedan dess har även Vuxenskolan åkt på att betala tillbaka 3,9 miljoner, just utifrån så kallad dubbelrapportering, just inom musikverksamheten, något som Morgonposten också rapporterat om. Något säger mig att mer kan komma. Pendeln har måhända bara börjat svänga.

Ibn Rushds fifflande och misstankarna om att svenska skattepengar mer eller mindre hamnat hos IS-terroristerna var som sagt det som startade kritiken mot studieförbunden, som sedermera breddats och dragit till sig röster som Johan Westerholm/Ledarsidorna, Magnus Ranstorp, Rebecca Weidmo Uvell och Timbros tidning Smedjan. Det är nu ett pågående skyttegravskrig i media. Folkbildningsrådet har skademinimerat och krishanterat rätt intensivt, och i juni presenterades den särskilde utredaren Christer Nylander som ska genomföra en statlig folkbildningsutredning för att “säkerställa en ändamålsenlig styrning, uppföljning och kontroll”. Om den kommer att komma fram till något som ändrar modellen i grunden är väl tveksamt. Framför allt ABF:s betydelse för sossarna och deras småkusiner vänsterut är nog det största motargumentet mot det. Men den som lever får se.

För egen del vet jag inte om jag gjort någon klokare med denna text. Jag känner mest bara lättnad över att jag gjorde min exit från den här världen i tid, och viss skadeglad uppsluppenhet över att allt fler börjar få insyn i de absurditeter som jag gått och burit på i ett årtionde. Och jag kommer aldrig någonsin att befatta mig med en cirkellista igen.

Det senaste året har det hänt något som jag väntat på i ett årtionde: det har börjat uppstå en vag stank av korruption runt ordet “folkbildning”.

Det började med Ibn Rushd, och insikten att muslimska brödraskapet hade en kran rakt in i skattemedel genom… studiecirklar? Och sedan dess har kritiken växt och hårdnat. En och annan kanske blev förbryllad, men inte någon som befunnit sig i studieförbundsvärlden.

Som jag, till exempel. Cirka 2005-2010 fick jag en intensivkurs i detta märkligt bysantinska hörn av svenskt skattespenderande. Allt sedan dess har den här texten väntat på sin förlösning, och nu när den föreligger vet jag inte exakt vad den vill berätta, mer än att försöka förmedla för er som inte vet, eller kanske bara anar, hur det som kallas folkbildning faktiskt kan gå till – hur korven stoppas. Det här är en subjektiv historia, måttligt researchad och skriven ur minnet, och ska inte misstas för något slags “gräv”. Sånt får andra ägna sig åt, jag är bara en enkel tänkare.

Om det är något jag ändå vill få er att förstå med min alltför långa text, så är det att allt ni hört nu på senare år om “utnyttjande av systemen” och “fusk” kring studieförbunden är i allra högsta grad en logisk konsekvens av hur alltsammans är uppbyggt, och orimligen kan beskrivas något slags bugg. Det som skett är oundvikligt, och Ibn Rushd är bara toppen på isberget, eller det mest flagranta exemplet, såsom jag ser det.

Vill man förstå vad ett studieförbund är, och varför konceptet folkbildning är en sådan fars i mina ögon, så är metaforen med en fyrkantig kloss som ska ner i ett runt hål rimlig. Jag kommer att återkomma till den.

Jag vet inte tillräckligt mycket om studieförbundens historia för att ge er någon lektion, och tur är väl det. Det här är verkligen materia som är väldigt svår att gå igång på. Men de uppstod i alla fall för drygt 100 år sedan i ett Sverige med mycket lägre utbildningsnivå än nu, som ett slags forum för lärande utanför det traditionella skolsystemet. De låg nära folkrörelserna som de sprang ur, och man kunde utbilda sig i frågor som var av vikt för dessa, om det nu var politik eller nykterhetsfrågor. Men de var också en väg för att bedriva kompetenshöjande vuxenstudier, lära sig bokföring, språk eller liknande. Det som utmärker studieförbunden är främst studiecirkeln, en form där ledaren kan – men inte nödvändigtvis behöver – vara kunnigare än övriga deltagare. Man har ett utbildningsmaterial och går framåt tillsammans genom studier i grupp. I alla fall var det så det var tänkt.

Vid någon punkt började dock den mer seriösa utbildningsaspekten förskjutas till andra delar av samhället. Tyngdpunkten för studieförbunden kom, förutom folkrörelseaspekten, allt mer att hamna på hobby och personlig utveckling. Italienska för matresan, odling, krukmakeri, körsång och inte minst rockmusik. Någonstans under resans gång uppkom det nuvarande finansieringssystemet där studieförbunden får stats- och kommunbidrag utifrån hur många “studietimmar” som genomförs i deras regi på ett år.

Så långt är jag troligen okontroversiell i min beskrivning. Det som nu följer är mer av mina egna smått cyniska slutsatser baserade på min tid inom den här världen.

Rullar inte tummarna

I alla växande verksamheter av det här slaget så anställs förr eller senare allt fler personer som ska administrera det hela. De professionaliseras, och de får givetvis ett egenintresse av att deras lön blir hög och deras tjänst stadig och förutsägbar. Eftersom det är en offentligt finansierad verksamhet kan man även anställa rena stolpskott till de enklare administrativa sysslorna, vilket kan betraktas som ett slags god samhällsgärning. Overhead har växt. Lokaler har hyrts. Ännu fler personer har anställts. Jag vill här på intet sätt påstå att dessa rullar tummarna; det är garanterat mycket jobb med att se till att olika mer eller mindre väl genomtänkta statliga krav uppfylls och att ekonomin styrs.

Då bidragen från stat och kommun står i direkt proportion till verksamhetens volym kom en viktig del i studieförbundens aktiviteter att bli att trygga volymen. Man började konkurrera lite diskret med varandra om potentiella cirkeldeltagare på de områden där man överlappade (inte minst musik), och lägga en icke föraktlig del av budgeten på direkt marknadsföring. Det finns en väldigt svensk romantisk tanke inom den här världen att studiecirklar är en riktig gräsrotsverksamhet som bygger på människors spontana intresse att förkovra sig, och att man bara erbjuder en plattform för detta. Demokrati och allt det där. Verkligheten är dock att man har en årlig budget som man ogärna vill se krympa, så det finns ett starkt egenintresse för organisationen att hala in kroppar i verksamheten som genererar de önskade studietimmarna.

Pop och rock blev en bra väg att dra in kidsen i folkbildningen, och blev med tiden en allt större del av verksamheten. Jag vet inte om den här delen – vilken är den jag verkat inom – är unikt lös i konturerna, men troligen inte. Det är hur som helst en mycket substantiell del av de flesta studieförbunds budget och verksamhet.

Det är nog helt sant att studieförbunden varit viktiga för det “svenska musikundret” genom att ordna studior och replokaler, och man kan till och med argumentera att det varit väl spenderade pengar. Vad som är svårare är att förklara hur detta är “folkbildning”, som ju rimligen i grunden är ett slags utbildningsverksamhet. Okej, så länge man lär någon att spela tre ackord på gitarr så är det ett slags utbildning. Men det är inte vad den överväldigande delen av musikcirklarna går ut på. Det är band som repar in och skriver låtar, gör spelningar och inspelningar. Vi har nu en distinkt fyrkantig kloss (reguljär konstnärlig verksamhet) som ska tvingas ner i ett runt hål (folkbildning).

Fikonlöv

Man tvingas därför införa diverse olika fikonlöv, som att banden måste ha “kurslitteratur” och låtsas att de exempelvis systematiskt lär sig studioteknik, vilket kanske en deltagare av tjugo gör; de andra spelar rock och dricker öl. Studieförbunden jag själv varit i kontakt med, först som cirkeldeltagare och senare på insidan, var tämligen öppna med vilken bluff “kurslitteraturen” var. Det fanns ibland någon sliten studioteknikbok som gick runt – lite som den där mögliga smörgåsen man beställde in förr i tiden på svenska restauranger för att få beställa en grogg, och som aldrig åts, utan bara bars ut och sedan bars in till nästa törstiga kund.

Ibland har frågan väckts i min närvaro av studieförbundsanställda om huruvida det där bandet som harvat på i tio år verkligen rör sig framåt i sin folkbildning, men jag har aldrig hört talas om en enda rockcirkel som avslutats med motivationen att “nu får ni anses vara klara”. Inget studieförbund kastar bort pengar på det viset. Man slänger in in en utbildningsträff med cirkelledarna nån gång om året, och så tuffar man på.

Andra ännu mindre utbildningsliknande verksamheter, såsom exempelvis liverollspel kom så småningom in och tarvade sina egna märkliga fikonlövsregler. Studieförbundens politbyrå, det fruktade Folkbildningsrådet (mer om det nedan), fick ett allt styvare jobb att definiera vad som var “folkbildning”, i både kvalitet och kvantitet. I Folkbildningsrådets skrift “Statsbidrag till studieförbund 2021” stipuleras att folkbildning “kännetecknas av gemensamma, planmässigt bedrivna studier” och är något som minst tre, maximalt 20 personer gör tillsammans under max fyra “studietimmar” á 45 minuter, max tre gånger i veckan. Få rockband jobbar så här, men det är vad man fyller i listorna med.

Efter den fjärde timmen, det fjärde tillfället, eller den 21:a personen, upphör verksamheten rent metafysiskt att vara “folkbildning”. Vad den blir då är jag inte helt säker på, men poängen är att studieförbunden tillsammans här dragit ett slags anständighetsgräns. Det är mycket med studieförbund som handlar om så kallad optik, som ni nu kanske börjar ana.

Folkbildningens mullor

Hur som helst: utifrån dessa bud, som var desamma under mina verksamma år, ska sedan folkbildningens mullor sitta och besluta om vad som är halal och haram allt eftersom samhället utvecklas. Ett exempel: Huruvida man kan vara på olika ställen och arbeta via något slags länk, eller måste fysiskt sitta i samma rum, var en het teologisk potatis på min tid. Kan den heliga folkbildningsanden uppstå genom distansarbete, eller är det ett sluttande plan till kätteri? Jag hade alltid lite svårt att ta dessa skolastiska övningar på allvar, eftersom det för mig framstod som om man bara försökte ringa in exakt hur lösa tyglar man kunde ge kidsen (eller islamisterna!) att mjölka systemet innan det började bli för dålig optik gentemot stat och kommun.

När jag skriver “mjölka systemet” så ska läsaren dock vara medveten om att för varje krona som kommer cirkeldeltagarna direkt till godo så behåller studieförbundet tre eller fyra själva. Det handlar alltså i bästa fall om ett slags medberoende i att tillsammans snabla i sig skattepengar. Men gemene replokalscirkeldeltagare med nitarmband hade åtminstone på min tid ingen aning om att DE i själva verket drog in pluringen till förbundet via sina cirkellistor. För mig, när jag själv bara var en finnig cirkeldeltagare, såg det mest ut som gratis pengar och prylar, och det såg ut som vi bara fick det av av Studiefrämjandet eller ABF eller vad det nu var. När vi fyllde i listorna och ljög om de specifika omständigheterna kring vår verksamhet – vilket bokstavligen alla cirkeldeltagare jag någonsin haft med att göra gör – så tänkte vi att vi blåste studieförbundet. Vi visste inte att vi i själva verket mer liknade de mänskliga batterierna i The Matrix för dem.

Efter denna inledning ska jag nu bjuda lite mer på mina egna konkreta erfarenheter. Omkring 2005 kom jag alltså in på andra sidan kulisserna i denna sensovjetiska skymningsvärld. Men det skedde med en twist: Föreningen jag jobbade för – UpSweden Music Community – var en trekantig kloss som skulle hamras in i ett fyrkantigt hål i den fyrkantiga studieförbundsklossen, som i sin tur skulle bankas ner i det runda hålet “folkbildning”.

Tillåt mig en alternativ metafor: I dagens Kommunistkina fungerar byggbranschen så att ett stort bolag tecknar ett kontrakt, förskingrar hälften av pengarna och materialet som specificerats, lägger ut samma jobb på entreprenad för halva priset till en mindre nogräknad underleverantör, som gör samma sak, och så fortsätter det så nedåt. I den bilden var UpSweden de där migrantarbetarna från Inre Mongoliet som till sist klänger omkring utan skyddsutrustning i bambuställningar och bygger skyskrapor för växelpengar: helt klart en del av korruptionen, men inte den mest lönsamma änden.

Ville ha större del av kakan

Vid höjden av vår aktivitet fanns vi i ett tiotal städer från norr till söder. Vi jobbade med nästan alla de stora studieförbunden i olika perioder. Jag jobbade själv under min tid i fem städer: Stockholm, Uppsala, Gävle, Västerås och Örebro. Där har jag personligen jobbat organiserat mot fem av de tio studieförbunden: Folkuniversitetet, Studiefrämjandet, Vuxenskolan, Sensus och Kulturens. Jag vet även genom mer ytliga samarbeten tillräckligt mycket om alla de andra studieförbunden (utom Ibn Rush och möjligen Bilda) för att kunna säga att ingen av dem avviker på något betydande sätt enligt vad jag sett. Så även om min berättelse är subjektiv och anekdotisk så handlar den inte om någon enskild lokal företeelse, eller ett enstaka förbund. Jag gör anspråk på att ha sett ett hyggligt tvärsnitt av hela träsket, så att säga.

Vår chef, Christoffer, hade funnit att det existerade ett slags mellannisch för de där banden och artisterna som var riktigt drivna och duktiga, men inte etablerade. De behövde delvis andra resurser än vad studieförbunden erbjöd. De ville ha mer spelningar, mer kvalificerad studiotid, mer personlig coachning, kontakter och vägledning i sådant som marknadsföring. Inget av det här erbjöd studieförbunden i någon större utsträckning vid denna tid. De rullade nöjt på med sina gamla repcirklar, erbjöd lite enklare studiotid och gjorde någon mindre cool festival ibland.

Vår affärsidé, om man kan kalla det för en sådan, var att gå in och få en lite större del av kakan än vad de enskilda cirklarna fick, mot att vi erbjöd särskilda tjänster till hårt satsande band och projekt, som hellre ville ha dessa än den traditionella “gratis” replokalen eller möjlighet att kvittera ut lite utrustning. Vi gick alltså in som ett mellanled och skummade av lite av den statliga grädden. Banden drev studiecirklar hos studieförbunden vi samarbetade med, men pengarna gick till oss, och för detta erbjöd vi banden våra tjänster, lokaler och utrustning. Det fina för studieförbunden var att de ändå tog det absolut mesta av pengarna för varje rapporterad studietimme, för absolut noll insats. Dessutom drog vi in relativt stora och säkra volymer studietimmar och grupper som de annars inte kunde attrahera.

Redan här har de smarta bland er insett att vår verksamhet så klart blev ännu mer beroende än studieförbunden av förutsägbarhet i våra volymer för att vi skulle kunna ta ut våra ytterst blygsamma löner. Vi levde ur hand i mun, som en liten ideell förening. Det här kunde bara lösas genom ett ytterligare talmudiskt tänjande på folkbildningens doktriner: Vi slöt helt enkelt ett inofficiellt avtal med banden/artisterna om att de skulle leverera ett visst antal studietimmar, som bara av en händelse råkade sammanfalla med det absoluta taket i timmar (och i praktiken nästan alltid den absoluta botten i antal deltagare) för vad studieförbunden tillät. Vi maximerade. Var ett band fler än sex delade de upp sig i två cirklar. Vi fakturerade dessutom baserat på vårt projicerade antal band, eller “akter” som vi kallade det, vilket i sin tur var baserat på lokalhyra, löner och andra utgifter. Hade vi sagt femton akter i en stad och bara lyckats knyta till oss nio när vi körde igång så väntade ett svettigt rekryteringsarbete.

Dessutom fakturerade vi för dessa timmar i förväg, så vi kunde betala våra löner och lokalhyror med förutsägbarhet, och hade sedan yxan hängande över oss att faktiskt jaga in listor med dessa studietimmar på. Just denna aspekt hade en omisskännlig doft av haram över sig för studieförbunden, för den antydde lite väl naket att studietimmarna var något schablonmässigt, inte små spontana, organiska blommor av folkbildning.

Nota bene: Det vi gjorde var överlag bra verksamhet. Banden/artisterna var nöjda, eller så lämnade de oss. Jag hade kul, lärde mig mycket och träffade och hjälpte många duktiga artister. Många aktörer har tveklöst på ett mycket mer skamlöst sätt utnyttjat studieförbundssystemet för mycket mer egoistiska och tveksamma syften, till klart mindre gagn för allmänheten. Men det var rent tekniskt ett ganska kreativt parasiterande på en redan kreativt parasitisk verksamhet. Och eftersom alla inblandade betraktade sig som någorlunda rekorderliga svenskar blev de rationaliserande krumbukterna i vår ömsesidigt korrupta relation med studieförbunden stundtals episka.

Den avslutande delen publiceras söndagen 28 augusti.

Donnie Darko (2001) av Richard Kelly är det bästa Hollywood åstadkommit i genren tidsresefilm, enligt min mening. Eller, kanske inte den bästa filmen med tidsresor i, men den som har den klart mest tilltalande integreringen och gestaltningen av själva tidsresetemat. Den hade en budget på i sammanhanget ganska fjuttiga 47 miljoner kronor, vilket pekar på min första lag: tidsresefilmer blir bättre ju lägre budget de har. Donnie Darko är en i botten mystisk, känslodriven film. Den handlar egentligen mycket mer om att vara tonåring än om att resa i tiden, vilket för mig in på lag nummer två: de bästa tidsresefilmerna handlar egentligen om något annat än själva tidsresan.

https://youtu.be/ZZyBaFYFySk

Den extrema lågbudgetfilmen Primer (2004) av Shane Carruth (budget 72 000 kronor!) följer den första lagen, genom att vara bättre än Donnie Darko. Däremot, eftersom vi hanterar motsägelsefull materia här, bryter den mot lag två, som jag lade fast i bokstavligen förra stycket. Primer handlar nämligen verkligen nästan bara om tidsresan och dess psykologiska och filosofiska implikationer. Om ni sett Donnie Darko och tyckte att den var för "konstig" så ska ni nog hoppa Primer. Den är ett svart hål av kaskadande paradoxer och katastrofer som totalt kollapsar under sin egen tyngd. Jag har sett både ganska simpla och väldigt, väldigt komplicerade diagram som försöker reda ut Primers handling, men det känns inte riktigt som poängen. Poängen är att den ska kollapsa under sin egen tyngd.

https://youtu.be/-vD-yj9o664

Nu lämnar vi Hollywood för att driva hem min tredje lag, nämligen att fransmän gör världens bästa filmer om tidsresor. Det här är återigen inget jag medger lättvindigt, för jag är generellt ingen frankofil. Men tidsresefilmens lagar är outgrundliga, och Alain Resnais är en av de fem bästa regissörerna genom tiderna, om ni frågar mig. Hans Je t'aime, Je t'aime från 1968 gick tydligen tekniskt sett med förlust. Jag har inte riktigt kunnat hitta någon budget, men den gjordes med väldigt enkla medel, utan några specialeffekter eller maffiga scenerier att tala om. Det är en totalt hjärtekrossande film om olycklig kärlek, självmord och ödet (den följer alltså lag två).

https://youtu.be/Rfy1kBeBX3s

Den är även den kanske allra mest experimentella filmen i den här genomgången. Resnais jobbar i många av sina filmer med enkla klipp som ett förbluffande effektivt verktyg för att totalt desorientera tittaren. Denna filmkonstens mest grundläggande teknik blir i hans händer ett sätt att upphäva tid och rum totalt, vilket så klart passar väldigt bra till den här filmens ämne.

Slutligen, min favorit i genren, är den 28 minuter långa kortfilmen La Jetée av Chris Marker från 1962. Här aktualiseras även min fjärde lag, nämligen att tidsresefilmer blir bättre ju längre tillbaka i tiden vi reser! För att hitta själva filmen alltså, inte ju längre tillbaka i tiden de reser i filmen. Enligt den här lagen bör det finnas en helt fantastisk tidsresefilm från sent 1800-tal som ligger och dammar bortglömd i ett lager någonstans. Troligen i Frankrike.

https://youtu.be/nvJzKqdSr-Q

Hur som helst så känner de flesta av er till intrigen till La Jetée, eftersom den betydligt mer kända Hollywoodfilmen 12 Monkeys (De 12 apornas armé på svenska) är ett slags expanderad nyversion av den. 12 Monkeys är en utmärkt film, men den kan inte tillföra något eftersom originalet var perfekt. Jag vet inte vad La Jetée kostade, men det måste ha varit en bokstavlig spottstyver, för den är nämligen uppbyggd av avfilmade, svartvita stillbilder, med bara en enstaka sekvens i rörlig bild, då Marker inte hade råd med att spela in mer rörlig bild än så. Stillbilderna är ett grepp som är så jäkla "less is more" att det nästan sprängde min hjärna första gången jag såg den. Jag ska inte ens försöka förklara varför stillbilder gör bättre film än rörliga bilder i just det här fallet, ni får bara tro mig på mitt ord och kolla in filmen, den finns tillgänglig på Youtube och liknande.

La Jetée är mer en meditation över minnet och ödet än över tidsresor per se. Den är egentligen väldigt enkel och destillerad, och på så vis annorlunda än de tidigare nämnda filmerna, men just det konceptuella och känslomässiga möbiusband som den skapar kommer att ligga kvar och skava underbart i hjärnan på er resten av livet. Och den lyder samtliga fyra lagar hittills uppräknade.

Därmed återstår bara min femte lag, som är att Terminator (1984) av James Cameron väl ändå är rätt underskattad, eller? Estetiken, musiken, 80-talskänslan, Arnie. Serien som helhet lider dock av att den i enlighet med den järnhårda lag fyra producerar ständigt värre uppföljare. Enligt mina nuvarande projektioner kommer Terminator 15 att vara så dålig att den skapar en singularitet som sväljer hela universum. Beklagar.

https://youtu.be/zqNUtAar0s4

Så inleder den 74-årige författarikonen James Ellroy avsnitten av sin nya podcast Hollywood Death Trip ackompanjerad av lämpligt stökig och cinematisk jazz. Är man helt obekant med honom kanske det framstår som en smula bisarrt, men vi som troget offrat i Ellroy-templet genom åren känner igen allting: det maniska rimmandet och allittererandet, de runda orden, allusionerna till stalking och perversioner, det lite lätt urspårade anslaget, som man så småningom lär sig är helt kongenialt med det underjordiska amerikanska 1950-tal som är hans andliga hemvist.

Hollywood Death Trip är i Ellroys värld snarast ett litet sidoprojekt. Det är återbesök i verkliga rättsfall – olösta kvinnomord primärt – som han redan undersökt och i många fall skrivit om. Bland annat tar han ännu en gång upp mordet på sin egen mor, Geneva Hilliker Ellroy, den urhändelse som han utan omsvep erkänner skapade honom som författare. Den avhandlas mycket mer utförligt i memoarboken My Dark Places, som kanske är den av Ellroys böcker som är mest känd för allmänheten förutom de filmatiserade The Black Dahlia (dålig film) och L.A. Confidential (bra film). Men Ellroys besatthet av att utreda gamla kalla kvinnomord tillsammans med poliser går långt bortom modern. Som han själv uttryckt det flera gånger: "Dead women own me."

Oväntat soundtrack

Som hängivet Ellroy-fan vet jag inte om jag kan rekommendera just Hollywood Death Trip som en introduktion till hans verk, men det är en högst lyssningsvärd podd som fått klart mer konstnärligt arbete än genomsnittet. Förutom ett omfattande och bitvis lite oväntat soundtrack som backar upp Ellroys monotona men intensiva berättarröst så har man även lagt till en hel del röstskådespeleri som ger extra doft och smak till anrättningen. Det är rakt igenom intensiv lyssning, inget man nödvändigtvis ligger och småmyser i hängmattan till.

Dessutom måste man vara beredd på att man verkligen inte hänger med på allting om man är ny i Ellroyträsket. Den stil som Ellroy finslipat genom åren är extremt kondenserad, hårdkokt och full av slang och jargong, antydningar och massor med saker mellan raderna. Även om hans true crime-prosa som denna är lite lättare att närma sig så kommer den ändå att slänga massor med ord, begrepp, personer och platser på dig som du kanske inte ens lyckas googla. Man får bara lära sig att över tid förstå dem utifrån sammanhanget.

Somliga skräms säkert bort från att läsa/lyssna på Ellroy i original av denna lika förföriska som slutna attityd, men för mig har det alltid varit precis tvärtom – det har väckt min nyfikenhet och barnsliga förundran. Hans helt unika stil är just det som suger in mig. Den är drogen som gör att jag kommer tillbaka hela tiden. Den är som en musik, en stämning man vill bo i. Den tar över hela ens nervsystem. Jag tänker här stjäla Neil Gaimans förklaring till varför man blir så besatt av H.P. Lovecraft: Det är rock'n'roll. Man läser det och vill genast skriva som honom, på samma sätt som man hör det där bandet när man är ung och bara vet att man vill göra precis sådan musik.

Vad hände i verkligheten?

Det skadar inte heller att Ellroy är föredömligt reaktionärt ointresserad av allt som hänt efter 1974. Förutom hans Hollywoodbaserade kriminalhistorier har han utforskat det amerikanska 1960-talet i den massiva Underworld USA-trilogin, som närmast är något slags postmodern historisk fiktion, där bara vissa huvudpersoner och vissa delar av handlingen är helt påhittade. Mordet på JFK spelar en icke föraktlig roll i den, och jag har personligen bestämt mig för att hans version är så konstnärligt sann att den duger för mig. Jag bryr mig egentligen inte om vad som hände i den så kallade verkligheten.

Det är svårt att veta var någonstans man ska råda nybörjaren att hoppa i den swimmingpool full med hajar som är Ellroy på originalspråket, men jag skulle ändå rekommendera Underworldtrilogin. Framför allt de två första delarna, American Tabloid och The Cold Six Thousand är för mig Ellroys konstnärliga höjdpunkt. En personlig kris för Ellroy förändrade tonen i den avslutande Blood's a Rover en aning, och det är mer den som har levt vidare i hans senaste romaner, den "andra L.A.-kvartetten" som utspelar sig under andra världskriget – han har hittills hunnit med två. Det är fortfarande eminent läsvärt, men lite mer utspejsat, romantiskt och fantastiskt, inte lika stenhårt och sammanbitet.

Självklart måste man också konsumera den ursprungliga L.A.-kvartetten, även om han inte fullt ut hittat sin unika stil där än. Det är framför allt i den sista delen av den, White Jazz, som den mogne Ellroy framträder i full glans.

Vad passar bättre så här i sommarvärmen än att tänka på folk som fryser häcken av sig och äter rå pingvin i Antarktis?

I år är det precis 100 år sedan polarfararen Sir Ernest Shackleton dog, knappt 48 år gammal. Jag vet inte om det beror på märkesåret, eller för att jag själv nu är i nästan precis den åldern, eller för att Shackletons berömda fartyg Endurance hittades på Weddellhavets botten tidigare i år, men 2022 är lite av Shackletons år för mig.

Jag har förvisso varit fascinerad av karln ett bra tag. Han hade det slags livsöde som jag samlar på: en figur vars liv liksom angår mig, utan att jag någonsin blir riktigt klok på varför. Nu är jag ju sannerligen inte ensam om det. Shackletons liv – framför allt hans galna expedition till Antarktis 1914-1917 – har gett upphov till böcker, dokumentärer, spelfilmer, rekonstruktionsförsök och satt avtryck i den mest uppburna världslitteraturen.

Det går nästan inte att misslyckas mer kapitalt med vad man föresatt sig än The Imperial Trans-Antarctic Expedition, som den hette. Tanken var att man skulle korsa Antarktis till fots – polen hade ju redan nåtts av Amundsen 1911. Man kände att det den stora upptäckareran snart var över, och somliga, däribland Winston Churchill, tyckte att den redan var över. Men Shackleton, som varit med om att nästan nå Sydpolen, var en hopplöst äventyrlig själ.

För att göra en extrem sammanfattning så fastnade Shackletons båt Endurance i packisen innan den ens nått Antarktis. Den krossades och sjönk, och besättningen fick leva drivandes flera månader på isen. Därefter gjorde de en desperat utbrytning i livbåtarna som landade dem på den totalt gudsförgätna Elephant Island, varifrån några av dem gjorde en ännu mer desperat utbrytning, tvärs över världens kanske farligaste hav, 720 sjömil i en jäkla eka, tills man nådde Sydgeorgien.

Där toppade man det hela med att klättra och vandra över en ö vars bergiga inre var totalt okänt till den bebodda valstationen, och därefter utförde Shackleton icke mindre än fyra räddningsförsök innan han lyckades ta sig fram till de kvarlämnade 22 männen på Elephant Island. Det som sedermera blev själva expeditionens mål – att ta hem hela besättningen levande – lyckades otroligt nog.

Eller, åtminstone om man inte räknar de stackare som samtidigt, ovetande om Endurances öde skulle lägga ut depåer, som expeditionen skulle ha på hemvägen, på andra sidan Antarktis. De hade också bedrövliga umbäranden, och ett par dog, men deras historia saknar de episka kvaliteter som historien om Endurance har.

Det hela är ungefär som om Joseph Conrad och J.R.R. Tolkien tillsammans hade skrivit manuset till Das Boot. Om du har så mycket som en molekyl av faustisk västerlänning i dig så kommer denna berättelse att följa dig genom livet. Den har så många dramatiska och ödesmättade vändningar i stort och smått att den nästan inte hade fungerat som fiktion. Och för poetisk resonans kan jag inte komma på något som kommer i närheten. Bara som ett exempel så inleddes expeditionen precis när kriget bröt ut, och den lilla gruppen arma britter på sitt isflak kämpade helt omedvetna om att konflikten övergått i ett världskrig som var början till slutet för det imperium de representerade. Flera expeditionsmedlemmar gick rätt ut i kriget när de kom hem efter att ha överlevt mot alla odds, och några stupade till och med.

Sublima rysningar

Den andliga kick som upphöjer alltsammans till nivån av myt kommer som sig bör först i slutakten; när de utsvultna, utslitna och halvt ihjälfrusna tre personerna i den sista etappen vandrade över bergen och glaciärerna i Sydgeorgien hade åtminstone två av dem, helt oberoende av varandra, en ständig känsla av att de var fyra, inte tre. Poeten T.S. Eliot skulle senare referera denna vandring i sin banbrytande dikt The Waste Land, som för övrigt också publicerades 1922:

"Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
—But who is that on the other side of you?"

Om inte det ger dig sublima rysningar efter att ha tagit del av hela Shackletonsagan så har du helt enkelt ingen känsla för... ja, sublima rysningar.

Jag har långt ifrån knarkat mig igenom den samlade floran av Shackletonrelaterade kulturprodukter, men är det något jag kan rekommendera förutsättningslöst så är det Alfred Lansings bok Endurance från 1959. Den berättar hela historien utifrån flera i besättningens perspektiv, och ägnar precis lagom mycket tid åt de olika delarna. Det är bitvis nästan outhärdlig läsning, inte minst båtresan till Sydgeorgien. Det går knappt att förstå hur de överlevde, än mindre undgick att bli galna.

Shackletons egen bok om expeditionen, South, är också rekommenderad. Lite torrare och mer omständlig, men kul som komplement till Lansings bok. Vill man komplettera med rörlig bild och film – inklusive mycket från expeditionens fotograf Frank Hurley – så är den långsamma och stämningsfulla dokumentären The Endurance, berättad av Liam Neeson och regisserad av George Butler en rimlig startpunkt. Där finns även intervjuer med efterlevande till expeditionen.

Precis som en Bergman eller en Kafka så dras Lynch med en image hos gemene man om att vara mörk och svår. Men precis som nämnda herrar är han minst lika mycket humorist som något annat. "Absurditet är vad jag gillar mest i livet", har han sagt i en intervju.

Att han gillar att skratta är rätt omvittnat, som till exempel när kompositören Angelo Badalamenti skulle lägga spoken word på spåret A Real Indication från soundtracket till Fire Walk with Me. Enligt egen utsago garvade Lynch så hårt att han fick ett bråck i magen och behövde opereras. Sånt som händer om man lever på enorma mängder kaffe med enorma mängder socker i, kan jag tänka. Han gjorde också en skämtserie i tidningen LA Reader, The Angriest Dog in the World 1983–1992. Googla den.

Humorn finns närvarande mer eller mindre i de flesta av hans filmproduktioner, men som med allt annat i Lynchs universum är den inte sällan högst experimentell. Förutom en del kortfilmer tog han väl ut de avantgardistiska humorsvängarna som mest i den magnifika tredje säsongen av Twin Peaks.

Jag försöker föreställa mig hur personer som hade lite mysiga minnen av de första två Twin Peaks-säsongerna, och kanske inte så mycket mer relation till Lynch än så, reagerade på den nya säsongen. Inte minst de närmast oändligt utdragna scenerna med agent Cooper som något slags sinnesslö robot, styrd av högre makter, som gjorde karriär inom försäkringsbranschen. Den ursprungliga Twin Peaks-serien hade absolut en hel del humor, även bisarr sådan, men den är ändå skapad i ett tv-vänligt format. Som alla vet som sett säsong tre så är det Lynch i full frihet, i alla riktningar.

Vad färre kanske känner till är att Lynch tillsammans med Twin Peaks-vapendragaren Mark Frost, gjorde en renodlad komediserie redan 1992, On the Air. Den sändes faktiskt på SVT när det begav sig. Det gjordes sammanlagt sju korta avsnitt om en påhittad amerikansk tv-station år 1957, som direktsänder ett slags sämre revyprogram där allt konstant går fel. En del skådespelare som gör biroller i Twin Peaks och andra Lynchproduktioner dyker upp; Ian Buchanan är exempelvis perfekt som programmets tilltänkta stjärna, den avdankade divan Lester Guy.

https://youtu.be/VAdf0Ho3fyk

Lynch angriper humor på liknande sätt som han angriper allt annat: Han saktar ner det, drar ut det, zoomar in alldeles för nära, ser efter vad som händer om man drar ut på något alldeles för länge, gör något alldeles, alldeles för dumt. Resultatet blir också något helt annat än en traditionell situationskomedi. Ibland bara sitter man som ett frågetecken, ibland skrattar man så man gråter, utan att riktigt veta varför.

On the Air är buskis på syra. Tv-stationens chef från ett oidentifierat öststatsland pratar obegriplig rotvälska som omgivningen konstant feltolkar på tre–fyra olika sätt. Huvudpersonen Betty är fullständigt pantad, men vinner allas hjärtan genom att vara käck och rar och sjunga små sånger. Det är mystiska apparater som släpper ut en gas "som får en att skratta och känna sig korkad" om man trycker på fel knapp. Det är de siamesiska tvillingarna "Hurry up twins", som bara går förbi kameran en gång i varje avsnitt och skanderar "Hurry up! Hurry up!". En medarbetare lider av en ögonsjukdom som gör att han "ser 25,62 gånger mer än vanliga människor". Det är även massor av klassisk slapstick, men allt är hela tiden lite för skevt, lite för mycket, med de mest surrealistiska ljudeffekter.

Om jag bara utgår från min egen humor kan jag inte begripa varför serien inte blev en succé. Den är roligare än i stort sett allt som ger sig ut för att vara komedi, och jag förstår inte varför inte fler plöjer i den här verkligt experimentellt idiotiska fåran. Men jag tycker ju å andra sidan också att videoklipp med hundar och katter som låter som om de pratar människospråk är det roligaste som finns. Rent krasst inser jag att den här serien inte är för alla, kanske inte ens alla David Lynch-fantaster.

Om jag ska komma med någon kritik mot serien så är det väl att den litegrann bränner sitt krut i första avsnittet. Det är ett sådant overkligt tajt mästerstycke att den bara når upp till de nivåerna glimtvis i de följande avsnitten. Hela serien har getts ut på dvd på senare år, men jag vågar inte uttala mig om hur lätt den är att få tag på. Ett rimligt drag vore ju annars att lobba SVT för att sända den igen. Något erkännande ska de ha för att de åtminstone gör ett och annat bra inköp.

https://vimeo.com/660141002

Det finns musik man kanske inte borde lyssna på. Men man kan inte låta bli.

Jag pratar inte om något slags skamlig njutning som man egentligen inte tycker är coolt nog, utan om musik som är behäftad med... låt oss säga moraliska och andliga problem.

Jag pratar inte om Gary Glitter eller någon gammal blueslegend som slog ihjäl någon på fyllan, utan musik som man faktiskt känner är inkopplad i genuint olämpliga energier, men som just därför är desto mer lockande.

Det tidigaste historiska exemplet jag kan komma på är väl renässanskompositören Gesualdo, en furste som tycks ha dödat sin fru och hennes älskare, och ägnade en stor del av resten av sitt liv åt att skriva helt fantastisk, men bitvis djupt morbid musik, samt diverse självspäkningar. Jag ska inte kopiera in Wikipediaartikeln här, utan hänvisar med varm hand till Werner Herzogs fina film Death for Five Voices, samt så klart till musiken. Framför allt hans madrigaler, och de han skrev under senare delen av sitt liv, låter troligen inte som någonting du hört tidigare, ens om du faktiskt är bekant med vokalmusik från renässansen.

Det har gafflats mycket om att Gesualdos musik låter så modern, och att han plöjde i helt parallella fåror som ingen annan skulle komma att återbesöka förrän på 1900-talet. Men det är inte för nån sojastinn historikers entusiasm du ska lyssna på den, utan för att den är så bra. Otroligt välkomponerad, suggestiv och fascinerande, men också mörk, splittrad och desorienterande. Man hör och känner att det verkligen inte står rätt till i huvudet på karln, men ändå är det så märkligt attraherande.

https://www.youtube.com/watch?v=s_q3EJNUKis

Somliga vill så klart inkludera Richard Wagner högst på listan i den här kategorin, men jag tänker att det främst beror på om man totalt motsätter sig hans andliga och ideologiska perspektiv samtidigt som man erkänner hans konstnärliga geni. Som oapologetisk wagnerian kan jag bara konstatera att hans verk är så otroligt bra att de totalt förvrider huvudet på mig och slår ut allt kritiskt tänkande. Samt att han troligen försökte lägga grunden för en helt egen kult med Parsifal. Jag är dock inte övertygad om att det är dåliga saker. Och även om Wagner av alla vittnesmål att döma var en rätt förfärlig person att ha att göra med, så var han varken galen eller mordisk.

Ett nutida exempel skulle kunna vara den norske black metal-mördaren Burzum, eller Varg Vikernes som han heter. Han är ju numera lite av hela djuphögerns autistiska mysgubbe på internet, som designar enorma rollspel som ingen spelar och har typ elva barn, så han har inte riktigt den där farliga auran längre. Hans musik bär dock otvetydigt den där blandningen av galen och lockande, både hans tidiga, extremt smutsiga black metal, och den primitiva ritualmusik han då och då hållit på med sedan dess. Somliga går så klart loss på gängbrottslings-rap, men sådant strunt befattar vi oss inte med i den här kolumnen.

https://www.youtube.com/watch?v=SXuh6enDeYE

Om jag avslutningsvis ska konsumentupplysa om något mindre välkänt i den här kategorin vill jag rikta blickarna mot 70-talet. The Source Family, som de kallade sig, får anses vara den absoluta kristalliseringen av den här tidens galna sex- och knarksekt på den amerikanska västkusten. Charles Manson (ännu en musiker med kvaliteter som hör hemma i den här texten) får ursäkta, men Father Yod (James Edward Baker) och hans anhang lyckades kryssa nästan alla rutor för vad en hippiesexkult ska vara i allmänhetens föreställningar. Och till deras försvar bör sägas att de åtminstone varken begick massmord eller massjälvmord. Kolla in dokumentären från 2013, ni kommer inte att bli besvikna.

https://www.youtube.com/watch?v=F6xeLuxXMRg

En del av "familjens" aktiviteter var att de hade ett rockband, Ya Ho Wha 13, som spelade mestadels improviserad psykedelisk musik med diverse icke-västerländska akustiska instrument inblandade. Och det är, måste jag tyvärr säga, något av det absolut bästa i genren. Produktionskvaliteten är extremt hög för tiden, med tanke på att det inte gjordes i en stor, etablerad studio, utan i ett ljudisolerat garage där de spelade in mellan tre och sex på morgonen efter långa meditationspass. Musikerna har precis rätt kombination av konventionell skicklighet och total lössläppthet. Det är fullt i klass med den mest abstrakta kosmische musik eller experimentella hippierock från eran du kan hitta. Man hör och känner att alla inblandade är skogstokiga, men man vill bara vara med. Åtminstone en stund.

Ya Ho Wha 13 har på senare år återförenats, och det är främst dessa inspelningar som finns på exempelvis Spotify, annars är Youtube ens vän om man vill lyssna på de mycket svåråtkomliga vinyler som trycktes upp i ett par hundra exemplar och såldes på sektens vegetariska restaurang.

https://vimeo.com/161925672

Den här observationen är egentligen bara ett svepskäl för att jag ska få skriva en artikel jag väntat på att få skriva i snart 30 år, men nu när jag kläckt den så ligger det ändå något i den, tycker jag. Åtminstone tillräckligt för att använda som ursäkt för att angripa en oskyldig boomer. Låt mig utveckla.

1975 gav den unge musikern Lars Aldman ut den svenska "musikrörelsens", alltså proggens, måhända värsta album på skivbolaget Nacksving. Det är inte så att kvaliteten på musiken på Nånting har hänt är så dålig; även om den är högst underhållande usel (mer om det nedan) så lär betydligt sämre saker ha getts ut. Nej, huvudproblemet är att skivan är så otroligt nervöst programmatisk. Den checkar precis alla boxar i genren som Lars tror sig behöva checka, och det är som om en låt noggrant avdelats till varje nuvarande grej som måste avhandlas om man är en del av "rörelsen". Faktum är att jag tänker gå igenom dem allihop:

Döda zonen är den livsbejakande revolutionärens typiska protest mot det grå, snöpta, förstockade, kalla majoritetssamhället.

https://www.youtube.com/watch?v=I4vBqvA2Yso

Nånting har hänt är den obligatoriska känsliga kärleksvisan, med textrader som "Nånting har hänt jag känner det här inne / Det växer och värmer, det styvnar och det rinner" (!).

Jag och min lilla vän etablerar korrekt position i jämlikhetsfrågan.

Atlas Copco förklarar hur ond kapitalismen är utomlands, mer specifikt Sydafrika, "Där afrikanen slavar kuvad / för feta rika vitas skull".

Erikson förklarar hur ond kapitalismen är i Sverige, med den till förbannelse uttjatade tropen med en arbetsplatsolycka på grund av "ackord". Det framstår som uppenbart att Aldman aldrig satt sin fot på en fabrik, utan bara hört om detta scenario i sina förebilders låtar.

Haga är en nick till Göteborg och den aktuella ockupationen. Där lyckas han få med självaste Ulf Dageby på klarinett!

Flamberad femtilapp som utspelar sig på "Gröna Dollarn vid hotell Metropol" är något slags försök att skriva i en lite mer poetisk Hoola Bandoola- eller Blå Tåget-anda som går spektakulärt på röva, som man säger i hans hemstad: "Flamberad femtilapp eller en grillad tia med påmm fritt / läckra och kryddade, lätta att tugga och svälja".

Livets mening är på sätt och vis skivans mest fascinerande låt: ett outhärdligt manierat försök till Peps-reggae som endera hoppar på gröna vågen-tåget med en lilltå, eller ironiserar över det. Det är omöjligt att avgöra, men den är lika gräslig oavsett. "Men här ute på landet där e luften så klar / och det gör att haschet smakar så bra / men, vad är det, huvudsaken är väl att man mår bra?".

Generationslåten slutligen är den episka Dylan-balladen med odödliga visdomar som "Nej, trygghet är en egotripp, en livslögn om mitt och ditt / När ingenting är någons fastän några stulit allting".

https://www.youtube.com/watch?v=RfslTfJUz-8

Hela plattan är som en nidbild av "rörelsen", utförd av någon som så uppenbart hemskt, hemskt, hemskt gärna vill höra till. Det finns inte en originell ton eller tanke, utan bara andra klassens utföranden av vid det laget väl etablerade figurer.

Det pikanta i sammanhanget, som för mig närmre min inledande betraktelse, är att Lars Aldman sedermera växte upp och blev musikjournalist. Han var en av de tongivande, lite äldre, figurerna i det 90-tal som kretsade kring tidningarna Pop och Sound Affects, där progg regelbundet beskrevs som en sjukdom. Bokstavligen.

Om hans kollegor, som gärna koketterade med att beskriva sig själva som "en extrem åsiktsfascist" kände till Aldmans ohyggliga brott mot pophistoriematerialismen så var det inget de någonsin låtsades om. Man får anta att de visste, men höll honom om ryggen, för någon offentlig kampkvart organiserades aldrig.

På grund av detta kan det eventuellt vara så att några ungdomar en kväll för 25–30 år sedan av rent rättvisepatos busringde till Aldman och lurade i honom att de var fans av hans skiva. Aldman svarade eventuellt med extremt besvärade och generade hummanden om "ungdomssynder", och samtalet kan eventuellt ha pågått ganska länge innan de nedriga ungdomarna i fråga bröt samman i skrattparoxysmer, och det sista Aldman enligt uppgift morrade mellan tänderna innan han lade på var "ni vet att det är jävligt lätt att spåra samtal, va?"

Vad är då min slutpoäng med de här taskigheterna? Ja, inte att Aldman var värre än någon annan, så klart. Han råkade bara ha varit med så länge att den korrekta nuvarande grejen hann bli totalt pestsmittad och bannlyst. Many such cases. Hans 90-talskollegor var givetvis precis lika nervösa och boxcheckande som han var när det begav sig. Eftersom de var den "ironiska generationen" var de det dock om popmusik, film och kläder, inte politik. Nu har det åter svängt, och det är politik igen.

Så sammanfattningsvis: intet nytt under solen. Ämnena må skifta, men rödgardismen bestå. (Och skaffa skivan!)

Till att börja med kommer jag att kräva en återgång till vad jag kallar barockmodellen. Med det menar jag inte främst att folk ska börja skriva musik som Händel och Porpora, eller libretton som är små knäppa bagateller med vag förankring i antika och medeltida händelser. Jag menar inte ens att man måste skutta omkring i 1700-talskläder bland platta, målade kulisser som hissas upp och ner (även om ingen skulle bli lyckligare än er käre ledare om så skedde).

Nej, jag talar framför allt om kvantiteten nyskrivna operor. Vart och ett av de operahus per cirka 15 000 invånare som ska finnas runt om i landet bör sätta upp 30-40 nyskrivna operor per år. Stilmässigt kommer det troligen att kräva mindre ensembler, en återgång till en mer formaliserad stil och lite jävla arbetsmoral hos kulturarbetarna, men det är egentligen frivilligt. Framför allt kommer den nuvarande absurda marknadsföringen och storytellingen, med 170 sidor långa program till verk som spelats varje år de senaste 100 åren att avskaffas. Alla dessa kommunikatörer får skolas om till skyltmålare eller något annat som faktiskt gör nytta. Min farmors far var skyltmålare, det är ett respektabelt yrke.

"Men", säger ni, "om vi ska kunna skapa en blomstrande traditionalistisk (eller åtminstone djupt reaktionär) svensk operakonst, vad i all världen ska alla dessa operor handla om?" Ja, eftersom produktionen av svenska originaloperor är så patetisk numera så finns det verkligen inte mycket att utgå från. Men fokus bör ligga på verkliga händelser, gärna i obekväm närtid, absolut kontroversiella och med fördel inträffade i Sverige.

Om man inte törs vara riktigt dagsaktuell kan man så klart gå tillbaka ett par årtionden och plocka upp några större händelser som verkligen lämpar sig för operabehandling. Denna behandling kan – och bör till och med i vissa fall – vara oerhört fri. Det viktiga är att det blir god och sedelärande underhållning.

Låt mig ta ett klassiskt och ett sällsynt nutida exempel för att förklara vad jag menar. Verdis Maskeradbalen bygger ju mycket löst på mordet på Gustav III, men alla som känner till de verkliga händelserna och jämför med librettot kan se att man skruvat rätt hårt på både karaktärer och händelseförlopp för att det ska bli bra opera. Hjältar måste vara hjältar och skurkar skurkar, liksom. Kungar som tragiska hjältar ska exempelvis vara karlakarlar men gentlemän, möjligen lite klädsamt tyranniska.

Har man svårt att hitta lämpligt storslagna historier som man kan snitsa till så får man åtminstone hitta riktiga tragedier, som den förträffliga kammaroperan Stilla min eld med musik av Nicolai Dunger och Fredrik Högberg som sattes upp för några år sedan. Den handlar om det knarkande miljardärsparet Rausings undergång, ni vet han som (enligt uppgift) hade sin döda fru kvar i lägenheten i flera veckor. Det är exempel på ett perfekt ämne för en modern opera.

Grejen med opera är nämligen att det inte finns något utrymme för subtiliteter. Alla som har någon kärlek till denna högsta av konstformer förstår varför. Svängningar och kluvenheter, absolut, men inget finlir. Alla relevanta potentiometrar måste vara uppskruvade till 11. Det innebär dock att riktigt absurda historier funkar lika bra som riktigt tragiska. Är det både och – desto bättre.

Jag kan slänga upp lite idéer på bordet att börja med: Palmemordet är ju extremt lågt hängande frukt som minst bör bli en trilogi, kanske en tetralogi (endast en finsk basbaryton i världselit får göra Chrille P). Den djupt befängda kidnappningshistorien i Uppsala för ett par år sedan (som redan blivit film) är ett perfekt ämne för en svart operakomedi för den som vågar röra sig lite närmre samtiden. Kapten Klänning, så klart, men med den skillnaden att man i operaversionen låser in honom och slänger bort nyckeln på slutet.

Men om jag ska välja ett ämne för en riktig modellopera, som den Madame Mao jag avser vara i min nya yrkesroll, så måste det vara Quickhärvan. Det kan rimligen inte ha skett någonting under det senaste seklet som mer skriker efter att bli opera. Rättegångsscenerna. Quick/Bergvalls duett med sin fantasipersonlighet Ellington. Hannes Råstam som hjältetenor. Ni förstår själva.

Den av er som tänker göra verklighet av det projektet och dessutom lejer Philippe Jaroussky till huvudrollen kan räkna med obegränsade statliga resurser. Ni kanske till och med får trycka ett riktigt tjockt program.

Ja just det: En Warhammer 40K-opera också, tack.

Ett sådant fenomen som jag bara hade ett vagt begrepp om fram tills nyligen är den autistiske videobloggaren känd som Chris Chan. Nu föreligger dock en välgjord, omfattande och ambitiös, men ändå för en nykomling smältbar, dokumentärserie av youtubern The Gamer From Mars. Den har i skrivande stund tre delar, men är långt ifrån avslutad, tre och en halv timme in. Det låter mycket, men det absurda universum som uppstått kring den här 40-åringen, som varit ett internetfenomen sedan 2007, har så många delar och aspekter att hela wikis och forum dedikerats till det.

Det är svårt att veta var man ska börja när man talar om Chris Chan. Eller ens hur man ska tala om honom. Han föddes Christian Weston Chandler, och större delen av sin tid i internets rampljus var han en man. Men 2016 bytte han officiellt namn till Christine, och identifierar sig numera som en kvinna. Jag kommer dock för enkelhets skull genomgående att använda "han", eftersom det var vad Chris Chan var under en sådan stor del av den digra historia som rullas upp i dokumentären.

Om jag ska försöka sätta en etikett på Chris Chan så är det ofrivillig professionell driftkucku. Och om jag ska försöka sätta fingret på vad som är unikt med Chris Chan så är det hans formidabla lättleddhet och till synes totala oförmåga att lära av sina misstag. Han ska dock erkännas som en mycket tidig youtuber, inte minst inom det fält där man spelar igenom spel inför publik; enligt somliga var Chris Chan faktiskt först med detta. Han är även skapare av hybridvarelsen Sonichu, som är rakt av en stöld och blandning av tv-spelsfiguren Sonic the Hedgehog och Pikachu, den mest arketypiska Pokémon-varelsen. Han är dessutom bland annat upphovsman till den grovt hemtecknade serietidningen med samma namn, där han själv och personerna runt honom ofta figurerar.

Men vad Chris Chan primärt kommer gå till historien för är den skoningslösa trollning han utsatts för under två årtionden. Stundtals är den extremt kreativ och väldigt rolig, stundtals sociopatisk och sadistisk. Det har till stor del kretsat kring hans obefintliga kärleksliv, där folk gett sig ut för att vara kvinnor som har relationer med honom över nätet, och drivit de mest fantastiska spel med honom. En annan stor del är hans Sonichu-universum, där han stjäl friskt från andras intellektuella egendom, men där andra också gör detsamma mot honom, till hans stora vrede. Chris Chan är det perfekta trollningsoffret, eftersom han inte bara går på precis allt, utan även reagerar väldigt underhållande, och gör ständiga videos och serier där han går till rasande attack på sina motståndare, verkliga och påhittade. Dessa blir i sin tur bränsle till nya trollningar, i en ständigt pågående dynamik.

Har man en förkärlek för verkligt udda, bisarra och lite sunkiga levnadsöden och kanske gillar dokumentärer som King of Kong, Darkon, Driver 23 eller Crumb, så är det omöjligt att inte dras in i de olika sagorna kring Chris Chan. Det är inte bara att de pågått i 15 år, utan det är också intensiteten och mängden, baserat på att så många människor engagerat sig i trollandet eller bara tittar på, och att Chris själv verkar ha ägnat sig åt det här 24/7. Det är allt från påhittade kidnappningsdramer till en alternativ Chris Chan som gör videos och påstår sig vara den verkliga Chris Chan, och de två gör upp i en Singstar-tävling, där den riktiga Chris Chan förlorar. Och så massvis med självförnedring och djupt märklig offentlig kommunikation med ickeexisterande "flickvänner".

Det som lyfter Chris Chan ovanför att vara en ren semester i någon annans elände, och ger både honom och dokumentären verkshöjd, är att han blir något slags symbol för den mörka sidan av den spel- och internetkultur som hans generation växt upp i. Att han "upptäcktes" av det ökända forumet 4chan – vars medlemmar själva ofta sätter ära i att vara autister – är helt logiskt. Han är ett slags maskot, en galjonsfigur för hela den nihilistiska trollkultur som världen kanske inte riktigt tog på allvar innan Donald Trumps uppgång. Han är också ett slags Truman Show, fast version 2.0 och på riktigt. Bland hans många följare finns hela spektrat av genuina fans, folk som verkar i någon mån vilja honom väl, via ironiker och nihilister till rena troll och förövare.

Tråkigt nog har historien om Chris Chan tagit en verkligt mörk vändning på senare tid. I augusti i fjol greps han, anklagad för incest med sin 80-åriga mamma. Det är i nuläget oklart var han befinner sig, om han är på något sjukhus eller skyddat boende i väntan på rättegång eller vad det nu blir. Han ska enligt uppgift upp i rätten nästa gång i juli i år, men hans autism innebär att han kanske inte bedöms kompetent att svara i en rättegång.

Med andra ord är den sista delen i sagan om Chris Chan långt ifrån skriven. På gott och ont.

https://www.youtube.com/watch?v=JMRxxfSHHCY

Det är inte helt tydligt varför det här händer nu; det kan helt enkelt vara en del av en allmän massiv våg av true crime i alla dess former som sköljer över oss i poddar och serier. Och då kommer man ju liksom inte förbi Kaczynski. Han är på många sätt unik i seriemördarfacket.

Det kan också vara så att avståndet i tid till hans våldsdåd har växt såpass att man kan närma sig det mer som en berättelse och mindre som mänskliga tragedier och brott. Men en tredje faktor är att Kaczynski som tänkare, symbol och mem oavlåtligt blivit mer aktuell sedan han greps. Hans så kallade manifest, Industrial Society and Its Future är en text som i flera avseenden åldrats så väl att den framstår som närmast profetisk, vad man än tycker om hans slutsatser. Han känns helt enkelt som en man som tidsandan hunnit ikapp, på ett underligt sätt.

Dessutom är Kaczynski en gåta. Huvudperson i ett slags modernt ödesdrama med högsta tänkbara insatser både personligt och politiskt. Omöjlig att fullt ut sympatisera med, vare sig som person eller politisk aktör, men lika omöjlig att inte fängslas av.

Det är ju också så att mannen själv eventuellt inte finns kvar bland oss så länge till; Kaczynski fyller 80 i år, och för en tid sedan cirkulerade ett brev som han påstås ha skrivit där han hävdar att han har en obotlig cancer. Inte så att Kaczynski varit särskilt aktiv kring de olika kulturella och mediala projekten om honom från sin fängelsecell, men man får nog ändå tro att film- och poddmakarna hellre berättar om honom och vad han gjort medan han lever. Det faktum att han finns kvar, om än inlåst, skänker en viss extra gravitas till det hela.

Om man vill veta mer om Kaczynski ska jag i egenskap av UÖP (Unabom-överintresserad person) försöka mig på en liten konsumentguide för en möjlig 360-vy. Det har ju skrivits och sagts massor om Kaczynski, så det här gör på intet sätt anspråk på att vara komplett, utan snarare en genomgång av de senaste årens lite mer ambitiösa underhållningsproduktioner.

https://youtu.be/HUHbyTXB2J4

En bra instegshistoria kan vara Manhunt: Unabomber på Netflix från 2017. Det en habil, välgjord, typisk modern dramaserie halvlöst byggd på själva jakten och utredningen, med fokus på agenten James R. Fitzgeralds insatser för att profilera Kaczynski utifrån språket i hans manifest. Kaczynski figurerar dock också en hel del, och blicken på honom är rätt empatisk.

https://youtu.be/uaSuNEcW6fM

2018 kom en dokumentär pendang på Netflix: fyradelars miniserien Unabomber In His Own Words. Den kan med fördel konsumeras tillsammans med Manhunt: Unabomber och fokuserar som titeln antyder på Kaczynski själv. Den bygger delvis på inspelningar med honom, men också intervjuer med en hel massa människor med tagningar om vem han är och varför han blev som han blev. En del är intressantare än andra, om vi säger så.

Är man mer av en lyssnare finns poddserien Where the Devil Belongs på Audible från 2021. Det är en matig genomgång av hela fallet från en mer rättslig och polisiär synvinkel. Här är mycket mer fokus på själva dåden och offren, som annars kommer bort en aning i många redogörelser. Om man rankar produktionerna i denna genomgång på en "sympati för Ted"-skala, så är den här allra längst bort i den icke-sympatiska änden. Det är kanske naturligt eftersom man pratar så mycket med offer och anhöriga, att man inte är för förstående gentemot den totala främling som skickade dödliga bomber till dem.

https://youtu.be/Rjjju5qv5Bk

Min personliga favorit är dock den mer obskyra dokumentären The Net: The Unabomber, LSD and the Internet av tyske Lutz Dammbeck från 2003. Det är en mer fritt flödande och associativ historia som öppnar upp det ena kaninhålet efter det andra, och kopplar samman Unabombarhistorien med 60-talets motkultur och Silicon Valley. Den tar det största och mest intressanta greppet på hela historien, och kittlar ens existensiella svindel.

För komplettisten finns den väldigt tidiga tv-filmen Unabomber: The True Story från 1996, med Lynchfavoriten Dean Stockwell i en av huvudrollerna. Den får dock sägas inte tillföra så mycket förutom kuriositetsvärdet i att den gjordes så snart efter att Kaczynski gripits. Den lider av det mesta man kan förvänta sig av en tv-film från 1996, men den finns på Youtube för den som är hugad.

https://youtu.be/LHr1cE4UEwI

Slutligen, 2021 kom den mest Ted-centrerade berättelsen hittills, långfilmen Ted K. Det är en alltigenom poetisk, vacker och sorglig bildberättelse som tar fasta på det verkligt quijotiska i Kaczynskis desperata kamp mot systemet. Det är porträttet av en socialt hopplös, bitter och svåromtyckt man som rasar mot moderniteten som tränger sig på honom, samtidigt som han någonstans verkar längta efter mänsklig gemenskap. Och hur han slutligen transformerar det hela till en ideologisk kamp, och sig själv till ett monster.

Det hela är märkligt gripande.

Det är en fråga som rent objektivt bör vara svårare att besvara än vilken som är den bästa. De allra sämsta filmerna tenderar ju av naturliga skäl att inte få så stor spridning. Men smaken är givetvis lika delad i den här änden av spektrumet.

Jag betraktar mig som en avancerad amatörkonnässör av usla filmer, strax under de verkliga fanatikerna. Så i egenskap av sådan, med närmare 30 års erfarenhet, tänker jag ge ett förslag på inte en enskild film, men väl en filmskapare: Neil Breen.

Har ni inte hört talas om honom är det troligen sunt. Dåliga filmer är ett klassiskt missbruk: Man börjar med lite roliga "kultiga" B-filmer och jobbar sig nedåt till det riktigt oerhörda. Där någonstans börjar det bli intressant, inte bara lite billiga garv. För när man ser filmer som verkligen bryter mot alla skrivna och oskrivna regler för hur film ska göras får man också syn på dessa regler. Men man får betala ett högt mentalt pris för den här kunskapen.

Det här är inte en stig för alla. Somliga är inte intresserade av att gå längre än en Ed Wood eller en Tommy Wiseau – filmskapare som ändå har ett slags älskvärd loser-aura, och som går att göra en kul biografisk film om. Neil Breen tillhör inte den kategorin. Hans filmer är lika skräckinjagande obegripliga som han själv. Bortom honom finns bara avgrunden (det vill säga filmer från Nigeria och Ghana – don't do it, kids).

Amerikanen Breen är en selfmade man. Enligt egen utsago har han jobbat som arkitekt. Han är närmast förbluffande okarismatisk, och ingenting med honom ger några som helst nycklar till hans konst. Han finansierar, skriver, regisserar, klipper och spelar huvudrollen i sina verk, och gör väl det mesta andra också, men han är ändå förvånansvärt duktig på att dra in andra (mestadels amatörer) att spela med i dem. Hans filmer är lågbudget, men på intet sätt nollbudget. Det som i stället gör dem så unikt katastrofala är själva hantverket.

Någon har försökt beskriva Breens filmer med att de verkar vara gjorda av någon som faktiskt aldrig sett en film, eller ens vanliga tv-program. Och det är inte raljant menat, utan högst bokstavligt. Alternativt kan man tänka sig film gjord av en utomjording eller en android som försöker låtsas att han är en människa.

Jag har själv, i ett anfall av inspiration efter en sittning med ett av hans alster, liknat hans filmer vid att få 13 fel på tipset, trots att man uppriktigt försöker vinna – varken otur eller vanlig inkompetens räcker som förklaringsmodell. Hans filmer är med andra ord inte så mycket haverier som ett slags inverterade mästerverk. Absolut ingenting går som det ska i dem, på någon nivå, någonsin. Varenda replik, varenda kameravinkel, varenda scenografi, är så skriande fel att det inte borde vara möjligt. Det mest imponerande är nästan att han får så konsekvent högkatastrofala skådespelarinsatser även ur helt vanliga otränade personer, som av ren slump borde kunna få till det ibland. Men icke.

Breens filmer är faktiskt så konstiga att de blir akut desorienterande på ett sätt som annars bara de bästa experimentella filmmakarna lyckas med. Skillnaden är dock att inget tyder på att det här är hans avsikt, eller att han ens förstår hur konstiga de är. I Breens värld är de troligen något slags filosofiska actionthrillrar, med lite övernaturliga men även samhällskritiska inslag. De heter klatschiga saker som Double Down och Fateful Findings. På Youtube finns en hel del guldkorn samlade, men för den fulla upplevelsen bör man se hela filmerna.

Man tappar nämligen totalt tidsuppfattningen när man ser dem, eftersom varken scenerna i sig eller den övergripande berättelsebågen (om man kan tala om en sådan) följer några som helst rimliga förväntningar. Det gör att ett slags oändlighetskänsla infinner sig; det blir lite som att vara i helvetet. En existentiell yrsel. Man börjar tvivla på sina egna sinnen, glömma bort vem man är. Det finns absolut ingen normalitet att hålla fast i.

På sätt och vis är alla hans hittills fem filmer, utkomna mellan 2005 och 2018, likadana, men de lyckas alla ändå på något vis framhäva olika sidor av hur man absolut inte ska göra film. I någon är det den totala frånvaron av sammanhållen handling som är den primära attraktionen, i en annan kan det snarare vara scenografin eller specialeffekterna. Eller att hans huvudkaraktär konstant omger sig med fem-sex uppenbart avstängda bärbara datorer som han låtsas arbeta på. Han tycks använda precis allt han spelar in, och länka ihop det lite godtyckligt. När han har uppemot två timmars material så har han en långfilm, och är nöjd så. En närmast sublim ackumulationseffekt infinner sig när man ser alla hans filmer och inser att han aldrig blir bättre på någon enda aspekt av filmkonsten.

Om ni läser denna text och tar den som en rekommendation till att faktiskt kolla in Breens filmer så tar jag inget ansvar för de irreversibla hjärnskadorna. För det är med den värsta konsten som med den bästa: Den lever sitt eget liv, och den kommer att hitta fram till den som är mottaglig. Tyvärr.

Nja, kanske de flesta av oss skulle säga. Men om man ska få genomslag för böcker om vältrampade områden i nutidshistorien måste man numera ha ett originellt perspektiv.

Två böcker som verkligen förtjänar att läsas tillsammans är tyske Norman Ohlers bok om tredje rikets knarkande, fyndigt döpt till Blitzed på engelska, och Dr Feelgood av Richard A. Lertzman och William J. Birnes, om den ökände knarkdoktorn Max Jacobson, som sköt JFK, Marilyn och stora delar av Hollywoodeliten fulla med metamfetamin under 30 års tid.

Även om Ohlers bok har ett bredare perspektiv så handlar den också rätt mycket om en specifik läkare, nämligen Hitlers egen Dr Feelgood, Theodor Morell. Parallellerna mellan honom och Jacobson är nästan för frestande; de är helt och hållet samma andas barn, fast den judiske Jacobson, som flydde tredje riket, liksom är fortsättningen på Morell. Köper man böckernas tes så utövade den ene stort inflytande över Hitler och den andre över JFK. Båda hade ett slags filosofi om att människan ska vara pigg och glad, och att vad än man behöver trycka i henne för att det ska hända så är det i princip en gudi behaglig gärning.

Förutom att metamfetamin var bådas go to-drog, så höll de också bland annat på med ett bisarrt experimenterande med hormoner, som kan ses som ett slags förstadium till dopning. Men här snackar vi riktigt grundläggande metoder, baserade på att mixa ner diverse endokrina körtlar och substanser från djur, som sedan åkte in i världsberömda människors vener.

Båda böckerna är fulla med höggroteska anekdoter som jag inte ska sabba för er som är lika förtjusta i den här sortens vansinne som jag är. Men ett exempel är när JFK blev så grundligt centralstimulerad efter en alltför generös dos från Jacobs att han gick in i en temporär psykos och sprang omkring näck på Carlyle Hotel i New York, där skräckslagna Secret Service-agenter bara kunde försöka diskret hindra honom från att ta sig ut bland allmänheten. Självklart är det mycket tragik och förstörda liv i båda böckerna, även om det ju litegrann drunknar i den allmänna apokalypsen i Ohlers berättelse.

Dock känner man att båda författarna springer lite väl långt med sina respektive bollar. I det ena fallet spinner man med självklarhet en förklaringsmodell för mordet på JFK baserat på presidentens knarkande och oberäknelighet. I det andra kalkerar man tredje rikets hela uppgång och fall på inte bara Hitlers och Görings med flera toppnazisters knarkande, utan hela tyska folkets intag av "folkdrogen" Pervitin (metamfetamin) som bitvis knaprades som godis av såväl soldater som gemene tysk.

Visst, stimulantias betydelse för blixtkriget ska nog inte underskattas, och det experimenterades friskt även i krigets slutskede, exempelvis på de stackars mer eller mindre självmordsförarna av de hopplösa enmansubåtarna. Men Ohler har fått en hel del kritik av historiker för den tendentiösa bild han målar upp. Det kanske också har något att göra med hans lite fyrkantigt tvärsäkra och inte sällan moraliserande tyska ton, som också tar ner läsglädjen ett snäpp då och då. Det blir lite som en kvällstidningsjournalist som inte bara kan erkänna att allt det degenererade vansinne han beskriver helt enkelt bara är underhållande, utan måste fördöma och ta avstånd.

Det är i båda böckerna kanske snarare innehållet än hur det berättas som är behållningen. Att Charlton Heston var hög som en skyskrapa på meth under scenen i De tio budorden, när han som Moses tar emot stentavlorna, kommer jag aldrig sluta tycka är väldigt roligt. Jag tänker gärna på tiden pre-Easy Rider som mer oskyldig, och har nog tänkt att folk bara var mer käcka och peppiga då. Sanningen var kanske i många fall att de helt enkelt var tjackade, fast de ändå framstår som lite mer oskyldiga på grund av tidsandan. Charlton Heston börjar ju inte automatiskt bete sig som Dennis Hopper i Apocalypse Now bara för att han har meth i systemet, det finns liksom en kulturell aspekt där också. Man kan nog lite cyniskt dra slutsatsen att om en Hollywoodstjärna i en rolltolkning mellan 40-70-talet är jäkligt på och energisk finns det en icke försumbar risk att denne kan ha fått en dos "vitaminer" av Jacobs precis innan tagning.

Vad är då sensmoralen? Tja, psykoaktiva substanser ska sannerligen inte underskattas som drivande faktor inom kultur och samhälle. Detsamma kan dock sägas om kittlande galenskaper i allmänhet när det gäller att sälja böcker om sånt som det redan skrivits tusentals böcker om, som exempelvis nazisterna och JFK.

Du vet den där ”jag var i [känt ställe] och allt jag fick var den här fula t-shirten”? Nåväl, jag var med om en riktig blåsning, som troligen är totalt bortglömd nu, men jag har åtminstone t-shirten som bevis.

Historien börjar på MIDEM, en enorm musikbranschmässa i Cannes, i januari 2008. Jag var där i egenskap av representant för ett fullständigt obetydligt och sedan länge nedlagt skivbolag och några andra oklara kringverksamheter. Jag såg Amy Winehouse framträda live på en klubb. En av mina kumpaner tog världens kanske bästa selfie tillsammans med en totalt överraskad George Clinton. Annars hände ärligt talat inte så mycket att skriva hem om, förutom den här t-shirthistorien då.

Streaming var den stora snackisen i januari 2008. Alla i branschen hade fattat att streaming var nästa grej, att det var motdraget mot illegal nedladdning. Men man var på ett sätt övertygad om att ingen skulle kunna få med sig tillräckligt många av de stora skivbolagen. I efterhand framstår det som märkligt. Till den här mässan meddelade dock ett piggt litet startupföretag att de hade lyckats med det omöjliga! De hade alla de viktiga branschjättarnas påskrifter och hade redan en fungerande plattform uppe, som bara väntade på att köra igång. Företaget hette så klart Spotify, tänker du nu, ifall du glömt hur jag inledde den här kolumnen.

Men det gjorde det inte. Det hette Qtrax.

Qtrax hade ett event på en klubb som vi mer eller mindre ramlade in på när vi var ute och vandrade på Cannes gator en kväll. Den gamle Eagles-hjälten Don Henley körde ett gig, där basisten bytte till en ny bas typ var tredje låt, och en av gitarristerna – jag skojar inte – bytte till en ny gitarr efter VARJE låt. Alla fick en t-shirt. ”We won’t get sued again”, stod det på baksidan. Troligen en parafras på den kända The Who-låten och dessutom, som det skulle visa sig, ett eventuellt utslag av så kallad chutzpah.

Stigande aktiekurs

Efter att vi kommit hem kollade jag upp Qtrax. Det lät ju oerhört spännande. Men något var fel. Sajten hade inte kommit igång som utlovat. Det låg meddelanden på den som väckte misstankar. Jag googlade lite och fick reda på att alltsammans hade varit en bluff. Qtrax hade inte alls säkrat de kontrakt som de påstod. Däremot hade företagets aktier rusat i höjden baserat på ledningens påståenden, och vi skrattade gott åt det hela och tänkte att Qtrax hade begått det perfekta brottet, sålt aktierna och dragit till Bahamas.

Nu när jag googlade på dem visade det sig dock inte riktigt stämma, åtminstone inte det där med Bahamas. Qtrax försvann inte utan harvade vidare, men det dröjde ända till 2015 innan man kom ut med något slags halvbakad silverlight-spelare. Redan samma år fick man enligt wikipediasidan en domstol i Tel Aviv på sig, och ännu mer ofördelaktig press om att man inte betalade medarbetarna. Men man fortsatte ändå på något vis fram till 2019.

Googlar man på VD:n Allan Klepfisz hittar man bland annat ett enormt långt försvarstal på hans blogg från 2009 och en dom i en domstol i New York 2010 som tycks gå ut på att han beordras att betala någon 500 000 dollar. Vad den gode Klepfisz har för sig numera är inte helt tydligt. Han tycks eventuellt ha försökt hoppa på coronatåget, för han frontar som grundare av ett israeliskt företag som kallar sig Watchout och som utger sig för att sälja produkter som ... typ sprutar handsprit? Små plastarmband för barn. Ett slags penna, ”The Wand”, kostar 70 dollar.

Kryptovalutor

På företagets hemsida kallar sig Klepfisz ”serial entrepreneur” och hänvisar även till ett företag med namnet Fenix Music, och även namnet Fenix 360 dyker upp i döda länkar i samband med hans namn. Här djupnar kaninhålet betydligt och antydningar om nya musikappar med kinesiska och slovakiska artister, vilda funderingar kring kryptovalutor, påstådda sociala medieplattformar och annat dyker upp på en oerhört gudsförgäten blogg. Företaget verkar höra hemma i Singapore. Jag hävdar nu inte kategoriskt att Klepfiszs alla verksamheter är olika nyanser av bluff, bara att mitt intryck av dem – med viss personlig erfarenhet av entreprenöriella bluffmakare – inte är helt fördelaktigt, om vi säger så.

Hur det nu var så lanserades ju Spotify på riktigt i slutet av 2008, med ungefär det som Qtrax lögnaktigt påstått sig ha, och resten är historia vad gäller strömmad musik. Vad Klepfisz eventuellt hade råddat ihop 2015 var ju, som du förstår, en smula överspelat vid det laget.

Men jag har i alla fall kvar t-shirten.

När Sjostakovitj behövde hantera att han låtit sig göras till kommunistpartiets poster boy, för att undvika att hans familj skulle skjutas i nån källare, skrev han de mest rasande stråkkvartetterna i musikhistorien. De får bitvis norsk black metal att låta som ett glatt lamm på grönbete. Faktum är att det finns en subgenre med metal-covers på dem. Varenda ton är ett rostigt spett i Stalins öga. När Sjostakovitj skrev den berömda åttonde kvartetten umgicks han med rätt seriösa planer på att ta livet av sig, eftersom han inte stod ut med skammen över att ha tvingats gå med i partiet.

Det må vara eländigt att vara ryss, men äkta rysk oförfalskad vrede är något vackert och upplivande, och den nådde kosmiska höjder under sovjettiden. Kanske att man vågar hoppas på lite sådant under de kommande åren även i väst när räkningen ska göras upp med det moras av totalitärt clowneri som vår civilisation sjunkit ner i.

https://youtu.be/tby5aMrMu6Q

Många har idag orimliga förväntningar på att olika sorters konstnärliga utövare, framför allt kanske skådespelare och musiker, ska vara något slags ideologiska föredömen. Men ideologi är inte nödvändigtvis deras gebit. De har ägnat hela sina liv åt att bli bra på andra saker.

En majoritet av mina ännu verksamma favoritartister inom populärmusik samt favoritskådespelare, särskilt de från USA, har valt att tyst eller öppet tramsa med i det nuvarande årets fasor. De måste, oavsett vad de tycker, låtsas älska BLM och Drag Queen Story Hour, på samma sätt som kineserna 1968 tvingades dyrka en konstgjord mango eftersom Mao sagt nånting om mangos någon gång på fyllan. Jag kan dock fortfarande avnjuta deras konst på dess egna premisser, eftersom jag helt enkelt låter bli att följa dem på Insta.

Jag brukar gå långa omvägar runt den värsta moderniteten när jag konsumerar till exempel ljudböcker och poddar, men ibland letar den sig så klart in indirekt. Vid de tillfällena förstår jag litegrann av hur det är att leva i en diktatur, där man hela tiden måste göra små trosbekännelser till partilinjen. Det är lika genant för den som gör det som den som bevittnar det.

En produkt där jag får stå ut med lite sådan sekundärskam är den officiella Grateful Dead-podcasten, ”The Good Ol' Grateful Deadcast”. Den görs som sig bör av medelålders godmodiga amerikanska nördar, som avhandlar sunda och betydelsefulla spörsmål såsom exakt vilken av kvällarna på Fox Theater i St Louis i oktober 1971 som övergången mellan ”China Cat Sunflower” och ”I Know You Rider” satt bäst, samt exakt vilket av Owsleys specialbyggda slutsteg som Ramrod tappade på Keith Godchauxs tå efter konserten.

Det här är vad podden består av till 90 procent, och gott så. Men eftersom det här är en utsändning från den vinnande sidan i kulturkriget så kan man liksom inte riktigt hindra clownstanken från 2020-talet att sippra in emellanåt. Det hostas och harklas lite ursäktande när 60-talets fria freak-ideal stundtals gnisslar mot den glädjelösa pronomen-rödgardism som blev dess barnbarn. Men de inblandade är för gamla för att vilja stå i centrum för en struggle session, så man bara mumlar rätt saker och går vidare.

Det blir också pinsammare ju längre bort från den faktiska kreativiteten man rör sig. Sin absoluta nadir nådde podden nyligen i ett avsnitt helt dedikerat till akademiker som ägnar sig åt så kallade "Grateful Dead Studies". Ni kan precis föreställa er hur deras röster lät. Och som ni korrekt misstänker fick vi bland annat veta hur frigörande det var för en sociolog att han kunde uppleva "the queerness of [his] Jewish body" när han dansade på Grateful Dead-konserter (autentiskt citat).

Jag hoppas att det filas på en del låttexter, kanske rentav hela filmmanus, just nu, av berömda artister, i samma anda som Sjostakovitjs stråkkvartetter. Så småningom kommer de att hämtas upp från den där dolda mappen på datorn, när den värsta kulturrevolutionen bränt ut sig. Jag ser fram emot det.