Dagens Nyheters paradgren är numera inställsamma intervjuer med personer som bjuder hem chefredaktören Peter Wolodarski på middag. Att de här intervjuuppdragen läggs ut på medarbetarna är väl Wolodarskis sätt att tacka för maten.

Eftersom han är erkänt och omvittnat snål är det förstås också ett listigt sätt att bli bjuden på middag. Den som bjuder vet att det bjuds igen – i form av en positiv artikel. Det är inte så att Wolodarski kliver in på redaktionen och beordrar någon, men den som vill få en bättre position på DN håller koll på vem Wolodaski umgås med – eller gynnar; och intervjuar dem gärna.

Dagens inställsamma porträtt kan dock faktiskt också vara följden av att DN ville visa sin sociala medvetenhet och skriva om personer som har det svårt i en tid då mat, bränsle och el fortsatt kostar väldigt mycket. När då redaktionschefen frågar dem runt bordet om någon av reportrarna känner någon som är ekonomiskt utsatt räcker ingen upp handen. De runt bordet bor på Söder i Stockholm eller i Vasastan, och de enda som påminner om personer utan pengar i de stadsdelarna är romer – och inte ens en DN-journalist kan med gott samvete säga att de känner den som brukar sitta utanför ICA på Folkungagatan.

TIll slut räcker en av skribenterna lite tvekande upp handen och säger att han känner ett par systrar som jämt oroar sig för sin ekonomiska situation.

Finfint, säger redaktionschefen och skickar iväg reportern, säkert väl medveten om att en av systrarna är gift med Wolodarskis senaste skyddsling Alex Schulman.

Resultatet har blivit lite underligt. I amerikansk press talar man om en del skribenter som en ”sob sister”, vilket syftar på att de skriver sentimentala, gråtmilda artiklar – ibland om personer det inte ens är synd om. Vad vi får läsa en är sob sisters porträtt av två systrar; Hannah Widell och Amanda Schulman. I systrarnas podd  Fredagspodden har Amanda Schulman förvisso förklarat att:

”Jag identifierar mig som fattig”.

Men det senaste året har Amanda tillsammans med maken Alex Schulman besökt Maldiverna, Jamaica, Frankrike och Norge. Norge kanske låter som något som alla kan unna sig, men med tanke på norska priser får nog också den trippen betraktas som en lyxsemester.

Men kanske var det så att paret åkte ut i världen för att tigga pengar i gathörnen? Alex är ju bra på att hitta på historier om sin eländiga uppväxt, och Amanda kunde gått runt med en hatt och samlat in pengar.

Intressant tanke, men riktigt på det viset var det inte. När Amanda ger sig ut i världen tar hon sig alltid till de mest exklusiva platserna.

När Amanda åkte till Jamaica bodde paret Schulman på en hotellanläggning där de billigaste rummen kostar 14 000 kronor natten.

Det var det värt tyckte Amanda och gjorde vistelsen till ett inlägg i den politiska debatten genom att i systrarnas podd förklara:

– Jag tror vi skulle spara in på hälsan, på sjukvården. Jag åkte på den här semestern med lätt migrän, magkatarr, ångest, ont i ryggen. Och sen efter några dagar så: Jag sover på nätterna och vaknar ganska glad. Dels var det ingen stress där så klart. Men det är också något med värmen och ljuset,

Så om du känner dig utbränd och fattig, gör som Amanda. Åk till Jamaica. Avlasta den offentliga sektorns vård.

Amanda avlastar den svenska sjukvården med en resa till Jamaica.

Alla dessa resor kan vara knepiga ur ett annat perspektiv också. Amanda och Hannah brukar hylla Greta Thunberg, och talar gärna om klimatkrisen.

Hur de får det att gå ihop med sitt eget envetna flängande jorden runt kan vara svårt att förstå.

Möjligen identifierar sig inte Amanda som en flygresenär utan som en cyklist – och därmed är det problemet ur världen.

I DN-intervjun säger Amanda:

– Vi är inga feta katter. Vi lever med katastrofen runt hörnet, varje dag.

Jag läser noga intervjun några gånger och har svårt att upptäcka den där katastrofen som försåtligt lurar på systrarna.

De har en framgångsrik podd som drar in bra med reklamintäkter, de har sålt sitt bolag och fick åtminstone 20 miljoner kronor, möjligen 30. De har teve-uppdrag och de skriver böcker.

Men, säger Hannah:

– På måndag kan det gå åt helvete.

Syster Amanda fyller i:

– Vi skulle kunna vara de utsatta.

De flesta personer och familjer i Sverige i dag har en betydligt, betydligt lägre fallhöjd än vad systrarna har. Ändå förväntas läsaren lida med systrarna på grund av att de har ångest för att bli ”utsatta”. Det finns en hel del familjer i landet där båda föräldrarna arbetar – familjer där man inte oroar sig för att katastrofen ska knacka på dörren, utan där katastrofen redan klivit innanför dörren, och nu tagit plats vid köksbordet och flinar lömskt.

Amanda och Hannah verkar inte riktigt förstå vad det är de säger, och intervjuaren gör frenetiska försök att få dem att säga något användbart som ska göra att läsaren tycker synd om de stackars rädda systrarna, och till slut lyckas han vaska fram något, som systrarna också verkar anse användbart i sammanhanget.

Tillsammans frammanar trion Gunny Widells ande – hon var systrarnas farmor, och en legendarisk tidnings- och magasinsmakare hos Bonniers.

Systrarna berättar att farmodern dog som fattigpensionär eftersom hon inte kunde hålla i pengarna. Det är oron för att sluta likadant som Gunny som ger Amanda och Hannah ångest. Vi får veta att Gunny till och med tvingades pantsätta en diamantring hon fått av Bonniers.

Kanske går inte den här klagosången hem hos speciellt många. Vem har inte någon i släkten som har svårt att hålla i pengarna? Men hur många har en anhörig som har fått en diamantring av arbetsgivaren.

Det spelar mindre roll i sammanhanget att systrarna identifierar sig som ”fattiga”.

Det spelar däremot nog större roll att mycket få kan identifiera sig med systrarna.

Antalet fattigpensionärer i Sverige är dessutom 300 000. Om alla deras släktingar skulle uppvisa samma livsångest som systrarna på grund av en släkting beteende skulle psykmottagningarna ha en än längre kö än i dag.

Men folk knegar på ändå, utan att beklaga sig över ångest av systrarnas typ.

Det räcker bra med den vanliga vardagsoron.

Men systrarna är inte bara oroliga för sin egen hotande ekonomiska ruin eller för klimatet – de är också rädda för Sverigedemokraterna, och att Sverige ska bli ”främlingsfientligt”, och att de bara markerar en åsikt de vet att man ska ha, ungefär som de gör i miljöfrågan.

Jag gissar att de egentligen är mest rädda för att SD ska ska bli tillräckligt stora för att få råd att lägga en konferens på något av de hotell i Västindien eller Indiska Oceanen där systrarna brukar koppla av – och så finns det inga sviter lediga när Schulman och Widell med familjer kliver av planet.

I vilket fall ledde oron till att systrarna inför valet 2022 träffade Magdalena Andersson för att diskutera läget i Sverige över en kopp kaffe. Det var Magda som bjöd in efter att ha uppmärksammat ett gemensamt inlägg från systrarna.

Precis vad som sades på mötet har vi inte fått veta, bara att de de två systrarna nästan fick en ny syster.

Kanske kontaktar Magda systrarna igen för att få draghjälp. Hon skulle ju kunna få dem att på ett personligt plan angripa förslaget att förbjuda socialdemokraternas partilotterier.

Kanske kunde hon få Hannah och Amanda att i sin podd säga:

– Tänk vad bra det är med s-lotterier. Då kan även fattigpensionärer få en chans att bli rika. Hade farmor Gunny köpt några kombilotter kanske hon inte hade behövt pantsätta diamantringen hon fick av Bonniers.

Tomas Rambergs långa karriär har gått från förkortning till förkortning. Från FO till SR till DN. Han har hörts som om inrikespolitisk kommentator i Ekot i tre årtionden. Men hans politiska intresse tog sig till en början helt andra uttryck.

I tolv år arbetade Tomas Ramberg på Volvo Torslandafabriken i Göteborg. De som kände honom på den tiden säger att han väl egentligen inte jobbade så mycket med att montera bilar, han ägnade sig mest åt att försöka demontera sossarnas kontroll över fackklubben. Tomas Ramberg tillhörde vad som kallades Facklig Opposition, en koalition av grupper som Socialistiska Partiet och Sveriges kommunistiska Parti. De lyckades dock inte få speciellt många av de sina valda till fackliga förtroendeposter.

En av dem som arbetade med Tomas på Volvo berättade för mig att han och de andra gubbarna på verkstaden ett tag funderade på att nominera Tomas till klubbstyrelsen och kampanja hårt för att han skulle hamna där. Inte för att de tyckte att han hade rätt så där i största allmänhet, det var mest för att få bort honom från golvet eftersom han ”tjötade hål i huvet på oss”. Hellre ha honom sittande på en fackexpedition långt bort. Inte så att Tomas var bråkig och påstridig, fortsätter vår berättare:

Men han pratade hela tiden, lugnt och stilla, men utan avbrott, hela, hela tiden. Till slut hörde jag hans röst till och med under helgerna. Den fanns liksom där. Det var inte bara jag som hade det problemet. En av killarna vid bandet sa att han var rädd att Tomas skulle få honom att kröka ner sig helt, eftersom han tog sig några jävlar extra på helgerna för att slippa höra den där malande rösten inne i huvudet. Värst var det för en kille som hade tinnitus, och som sa att det var outhärdligt när Tomas smög upp bakom honom och började agitera och Tomas röst liksom la sig ovanpå pipet i öronen.

1989 (efter tolv år) gav Tomas upp försöken att ta makten över fackklubben på Volvo och satsade istället på att bli journalist – och landade i princip omgående på Sveriges Radio, och Ekoredaktionen.

Det kunde ju ha blivit jobbigt för oss, minns hans gamla arbetskamrat på Volvo.

Man tänker att nu slipper man äntligen alltid höra den där rösten, och så slår man på radion, och där är han igen. Men jag och de andra lyssnade så sällan på P1, så det var ingen fara.

Eftersom Tomas nu arbetat i 30 år på Ekot och närmar sig pensionen var det många som blev lite förvånade när det i veckan blev känt att han ska börja på Dagens Nyheter – och där ska han fortsätta vara inrikespolitisk kommentator.

Peter Wolodarski är synnerligen nöjd: ”Tomas Ramberg har en unik förmåga att förklara, fördjupa och förutse politiska skeenden.”

Det där med ”förutse” är väl kanske inte något som Ekots lyssnare märkt. Tomas utmärks snarare av att han ständigt förklarar att det är väldigt svårt att se vad någon politisk händelse ska leda till. Han har alltid garderat sig med att komma med ett antal möjliga utfall. Om du går till en spågumma och vill veta hur ditt liv kommer att gestalta sig kommer du att bli missnöjd om du får höra att: ”Du kommer att bli mycket rik … men du kan också bli helt utblottad … du kommer att leva tills du är 107 år … men det kan också bli så att du dör nästa vecka efter att ha fått en hjärtattack”. Ungefär på det viset utformar Tomas sina politiska analyser, och det gör att han kommer att passa bra på DN. 30 år på Sveriges Radio är dessutom en garanti för att Tomas håller sig till den för Wolodarski så viktiga värdegrunden, och det visar också att Tomas trivs med att arbeta på ett företag som länge hade monopol. Kanske kan Tomas övergång till DN bero på att han saknar just den känslan. Det monopol SR förlorade när det gäller radio, håller Bonniers och DN på att skaffa sig i tidningsvärlden. Kanske trivs Tomas bäst i ett medielandskap där inga avvikande röster hörs? Han trivs bäst i slutna sällskap.

Även på SR sägs arbetskamraterna dra en lättnaden suck över att Tomas ska gå till DN. Inte så att de liksom hans forna arbetskamrater stört sig på Tomas eviga pratande, det är en annan slags ovanor som irriterat, får vi veta av personer i radiohusets korridorer.

Han har ju ett förbannat märkligt sätt vid fikabordet. Tänker inte på andra.

Hur då? Är han ett slags kakmonster?

Inte så att han vräker i sig. Men han tar de godaste bitarna, och så stoppar han i sig fort.

Nu förstår jag inte riktigt.

Du har väl mött personer som inte äter upp kanterna på pizzan?

Ja.

Sådan är Tomas. Han tar de goda bitarna på fikabrödet. Det gula i wienerbröden och fyllningen i vaniljbullarna. Han tar bara den saftigaste biten längst inne i kanelbullen. Resten får ligga kvar.

Men är det ingen som protesterar?

Oftast hinner man inte, han är snabbt framme, och lika snabb därifrån. Kommer man försent till fikat ligger det bara bullkanter kvar. En jävla kyrkogård av halvätna bullar. En gång när jag kom trodde jag att det stod bitar av gräddtårta framme – men det var Tomas som dragit marsipanen av princessbakelserna.