Bäste kapten! Man kan försöka förstå fenomenet Mozart genom att tänka sig honom i tre olika gestalter. Den första den flitige och förnuftige Mozart. Den Mozart som kan ge uttryck åt oanade insikter i musikteaterns väsen, resonera detaljerat om hur arior ska byggas upp för att passa in i helheten i en viss opera och vilka sångare han helst vill ha. Den andra Mozart är den vi tror vi känner från filmen om Mozart och Salieri. Den märkligt barnslige man som gärna skrev olämpliga brev till sin kära hustru och plötsligt kunde börja jama som en katt och slå kullerbyttor.

Den tredje Mozart möter vi i kompositionerna där den överlägsna musikaliska kompetensen alltid utrycks i enlighet med hans grundläggande estetiska uppfattning: musiken får aldrig såra örat. Vi ska ägna oss åt denne Mozarts instrumentalmusik. Hans lika framstående vokalmusik behandlas i nästa kolumn.

Kapten! Var vänlig att ta oss till Salzburg 1772 där den femtonårige Wolfgang Amadeus tar igen sig efter en längre Italienresa genom att komponera bättre underhållningsmusik. Hans divertimento i D-dur för stråkorkester är en vänligt road inbjudan till en sinnesrörelsernas harmoniska lek i en tänkt idealvärld. Musiken liksom frågar, är det inte här vi behöver träffas en stund?

https://www.youtube.com/watch?v=1UfylU-Jc00

Förstaviolinerna inleder med fem lugnt fallande toner samtidigt som resten av orkestern spelar ett rytmiserat ackord: ”ta-ta-ta-ta…”. Därefter tar första- och andraviolinerna några snabba danssteg.

När violinerna dansar är det bara basstämmorna som driver den motoriska ”ta-ta-ta-ta”-rörelsen vidare. Altfiolerna ligger stilla på en så kallad pedalton och blir ett tillfälligt musikaliskt dansgolv för violinernas sextondelar. Det är så Mozart arbetar. Hans musik är fylld av uttrycksfulla och skönhetsskapande detaljer i så perfekta proportioner att man knappt märker dem på grund av det självklart övertygande helhetsintrycket.

Medan vi resonerat har kapten, påpasslig som alltid, på eget initiativ tagit oss till Wien den nionde mars 1785. Dagen då Mozart blev klar med sin 21:a pianokonsert. Vi lyssnar på andra satsen som börjar 14:10 och slutar 20:20.

https://youtu.be/irpuPEHEKuM?t=850

Förutom det ovan sagda, vad kan sägas om styrkan i denna förtrollande musik och det andante som ibland kallas ”Elvira Madigan” efter filmen där den har en nyckelroll?

Kanske att vi här, under den skimrande ytan i Mozarts musik, finner ett insiktsfullt spel mellan fenomen som verklighet, minne, sorg och död.

C-durkonsertens andra sats börjar som ett vackert minne i form av en drömsk durmelodi i stråkarna. Men strax gör denna melodi flera stora språng samtidigt som blåsarna sätter in accentuerade ackord. Drömmen rister till, vi är i moll, och dissonanser inträder som i varje annan tonsättares hand hade upplevts som skärande. En artig, korrekt och välklädd lieman gör en kort visit och sjunger sin lilla kusliga sång. Sedan försvinner han lika plötsligt som han kom och vi är tillbaka i det vackra minnet.

Vi har mött den demoniske Mozart, den Mozart som inte väjer för det svåra utan i sin konst gör det hanterbart, kanske begripligt, till och med upphöjt. Hur handskas denne Mozart med andra valörer av mörker som exempelvis det stormiga, oroliga, det verkligt upprörda? Sista satsen i symfoni nummer 40 i g-moll ger besked: alltid fullständigt engagerat, aldrig personligt påträngande. Kapten! Vänligen ta oss till Wien 1788 då vi vet att symfonin blev klar det året. Vi börjar lyssna vid 18:14.

https://youtu.be/BfcXoB9y4rc?t=1094

Mozart avslutade sin korta men spektakulära musikaliska karriär på topp. Den formidabla klarinettkonserten, oöverträffad i sitt slag, blev klar endast några månader innan mästarens för tidiga och oväntade död vid trettiofem års ålder december 1791.

Vi känner i konserten igen allt vi hört tidigare: det enkla materialet och dess briljanta användning, lättheten, det luftiga, det dansanta. Det nya är en avspändhet som vi gärna hade hört mer av från Mozart. Underbarnet utan barndom i vanlig mening hade äntligen hittat fram till det han allra mest behövde: arbetet som en obekymrad lek.

I sista satsens rondo är känslan kammarmusikalisk, full orkester används sparsamt, och stämningen är mild, nästan vilsam. Kapten! Var god koppla om till lokalresa i Wien och ta oss till oktober 1791!
Sista besöket i Mozarts odödliga musik för denna gång börjar vid 20:33.

https://youtu.be/xdVo0MsJMOc?t=1232

De flesta som fångats av klassisk musik brukar ganska noga kunna ange när, var, hur och varför.

Det kan Magnus Löwendahl också.

Det var när han lyssnade på en EP-skiva. Han var fem år. Skivan hade spelats in av hans morfar som var allroundmusiker. De klassiska musikstyckena framfördes udda nog på dragspel, ett knappdragspel.

Och sedan var det det där pianot som stod hemma hos mormor som lockade.

En dag låg det ett häfte på notstället. Martin Sundbergs pianoskola. Jag tittade, läste, och provade mig fram. Jag lärde mig nog ganska mycket själv, minns han. Det här var i sjuårsåldern, när han var nio började han ta riktiga pianolektioner.

Men du kunde läsa noter? Hur lärde du dig det?

Jag minns faktiskt inte riktigt. Jag lärde mig nog en hel del själv. Kanske också att mamma och mormor hjälpte till en del.

Sedan blev det musiklinjen på Södra Latin, och så upptäckte han biblioteket vid Medborgarplatsen som hade en enorm skivsamling. Där letade sig Magnus fram bland skivorna med klassisk musik, lyssnade, gjorde upptäckter. Där fanns också en avdelning med litteratur om musik, och ibland under samtalet får jag känslan av att Magnus nästan läst lika mycket om musik som han lyssnat på musik.

Det blev mycket ensemblespel för mig också. Det var helt nytt för mig, fantastiskt spännande. Jag blev ofta tillfrågad eftersom jag var bra på att läsa noter.

Magnus satsade på en pianolärarutbildning på Musikhögskolan. Det märks att han uppskattade utbildningen när han berättar om den tiden, men en sak saknade han.

Det var en brist att man inte lärde sig improvisera. Det är musikens själva grund. I intagningsprovet till Franz Liszt-akademin var improvisation en självklar del. Beethoven var en legendarisk improvisatör. I klassisk musik har den kunskapen till stor del försvunnit, men det lever kvar inom jazzen och i rockmusikens gitarrsolon.

Så jag gick en kurs hos jazzmusikern Jan Wallgren för att lära mig improvisera. Det var en sorts mellanting mellan jazz och klassisk musik han lärde ut.

När slutade man betona improvisation i musikutbildningen?

Lite svårt att säga. Jag ska försöka skriva mer om det i mina kolumner.

Vilar det inte något högtidligt över klassisk musik? Människor brukar ju lyssna på musik de tycker om när de diskar, städar eller tränar. Men så kan man väl inte använda klassisk musik?

Jodå, man kan lyssna när och hur som helst, om man så vill när man lagar mat. Det är upp till lyssnaren. Klassisk musik har alltid förekommit även som ren underhållning, eller som bakgrundsmusik när man pratade, skvallrade och grälade i logerna. Man ska inte ta det för allvarligt.

Magnus om …

… olika musikformer:

Jag har växlat mellan att lyssna på olika saker, aktuell pop, jazz, folkmusik, afrikansk ursprunglig folkmusik. Men jag har svårt för blues, och svårt för reggae.

… förhållandet publik och musiker:

När den atonala musiken kom hände något nytt, man fick inte applådera, musik fick en annan funktion. De kompositörernas musik skulle vara exklusiv, inte tala till den stora publiken.

Den tonala traditionen började avskaffa sig själv inom den klassiska musiken

… vad det blir av tonala musikbegåvningar i dag:

De som har en begåvning för tonal musik kanske skapar datorspelsmusik, eller blir rockmusiker.

.. om sina egna klassiska favoriter:

Beethoven, Bach och Mozart håller jag högt. De har fått konkurrenter. Mendelssohn gav jag en chans till, och upptäckte hans storhet. Wagner har jag också senare kommit att omvärdera och uppskatta.

… om vinyl, cd och Spotify

Mediet inte intressant för mig, det intressanta är inspelningen. Men en sak man inte tänker på är att LP-skivan gav mer utrymme för text. Cd-skivan hade bara små texthäften med liten stil. Strömningstjänster saknar helt vägledande text. Det är synd.

Vi ska ju inte glömma bort Youtube där man kan botanisera.

En aspekt av det här är att vi lever i en fantastisk tid. Väldigt mycket musik från den västerländska traditionen finns inspelad, även kompositörer som tidigare var okända eller bortglömda – till exempel på 1700- och 1800-talen – de finns numera inspelade.

Monteverdi var helt bortglömd, återupptäcktes i slutet av 1800-talet – och han komponerade på 1600-talet.

… om egna oväntade upptäcker:

När jag lyssnade på Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Bergers orkesterverk insåg jag hur bra de var. Jag blev lite förvånad över att de inte spelas mer. Vi har lite svårt med våra egna begåvningar – som Berwald. Min senaste upptäckt är John Bulls cembalomusik.

… om hur man kan lära sig att uppskatta klassisk musik:

Jag föreslår att man utgår från något man hört och tyckt om. Prova sedan att lyssna på mer av den kompositören.

Och den som är nybörjare och vill upptäcka klassisk musik kommer garanterat att få tips och vägledning genom Magnus kolumner i Morgonposten; liksom den som redan lärt sig uppskatta den – och vill lära sig mer. I morgon kommer den första kolumnen.