Finpapperstillverkningen vid Gransholms pappersbruk i Gemla, utanför Växjö, stängde ner 1978. Här arbetade för övrigt en av Sveriges första tågrånare, men nu har paret Shahram Soltani och Rabea Holzfurtner startat Drood Winery, en kommersiell tillverkning av vin på druvor från de karga bergssluttningarna i Zagros, sydvästra Iran.

Soltani är uppväxt med familjens gamla vinodlingar, säger han i en intervju med Sveriges Radio. Han har länge drömt om att kunna tillverka äkta persiskt vin, för att låta världen smaka. Vingårdarna är flera hundra år gamla, och släktingar beskär sedan lång tid tillbaka de knotiga vinrankorna som växer 2 000 meter över havet, i ett torrt och svalt klimat.

”Det här var mänsklighetens första vinkultur”, säger Michel Jamais, en välkänd vinskribent och utbildare inom vin. ”Det var ett högtstående folk, vin var lyx och man drack vin vid kungafamiljer och i de nobla familjerna. Vinet hade ett starkt kulturellt fäste i det gamla Persien.”

Med hjälp av vänner och expertis har Soltani hittat en metod där man fryser ner druvorna direkt när de har skördats. Druvsorterna är okända också för en vinkännare som Jamais. ”De finns bara [i Iran], och man odlar dem inte i någon kommersiell skala någon annanstans.” I USA finns vinodlare med iransk bakgrund som gör persiskt vin på de druvor de odlar där, men vinkännare har aldrig tidigare hört talas om någon som tar druvorna direkt från Iran för kommersiell vintillverkning. ”Jag vågar nog påstå att detta är unikt. Jag tycker att det är kul, jag gillar människor som gör det ingen annan gör. Det är bara då världen tar sig vidare,” avslutar Jamais.

Ashk Dahlén, docent i iranska språk vid Uppsala universitet, har forskat i iransk kultur och berättar om vinkännarna som fanns vid hoven i det gamla persiska riket. Vinet besjöngs, och var centralt i nationalskalden Hafez poesi som ofta innehåller kärlek, vin och tavernor. Men 1979, efter den islamiska revolutionen, tystades vinkulturen. ”Man kan säga att den lever kvar i människors hem, och i människors hjärtan”, säger Dahlén. ”Ute på landsbygden är det kanske vanligare att folk tillverkar vin för eget bruk. Mycket tyder på att iranierna verkligen kämpar för att bevara och återuppliva de gamla vintraditionerna.”

”Allt stoppades under den islamiska revolutionen, vi har inte haft chansen att dricka vårt vin under de senaste 44 åren”, säger Soltani till SVT Nyheter. ”Vi skördar druvorna, och för dem hit till Småland från Zagrosbergen i Shiraz-regionen. Vi gör hela tillverkningen här, lagringen också. Processen är dock inte helt lätt, med exporten från Iran. Däremot utsätter jag mig inte för några allvarliga risker, eftersom det jag producerar i Sverige är helt lagligt.”

Soltani säger vidare att mycket handlar om nostalgi. ”Många har försökt introducera persiskt vin till sina vänner i många år, men det har inte funnits något äkta persiskt vin utanför Iran.” Tills nu.

Systembolaget har sedan juni ett rött (The Merchant Irdabama) och ett vitt vin (The Warrior Ariobarzanes) i sortimentet, och i augusti kan du testa ytterligare ett rött vin (The Poet Hafez), samt en brandgul variant (The Unique Youtab). Vinerna har fått namn från en synnerligen driven affärskvinna, en framgångsrik prins som bland annat slogs mot Alexander den store, poeten Hafez samt en kvinnlig krigare som tog stora marknadsandelar i regionen.

Och enligt sägen är staden Shiraz, som grundades under den förislamiska epoken, ursprunget till den medeltida Syrah-druvan som förknippas med det franska distriktet Rhône. Det skriver Dahlén i Dragomanen, en årsskrift utgiven av Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul och Svenska Istanbulinstitutets Vänner, 2014. Enligt en omtalad anekdot fördes en vinranka från Shiraz till Avignon på 1200-talet av den svårt skadade korstågsriddaren Gaspard de Stérimberg, som planterade vin på en kulle vid floden Rhône. (Mer troligt är att fenicier eller etrusker introducerade vinrankan på 600-talet innan vår tideräkning, i samband med att de idkade handel längs norra Medelhavskusten.)

Den persiska vintillverkningen går dock tillbaka till den yngre stenåldern; under 70-talet hittades flera lerkärl som använts till jäsning och förvaring av retsinavin. De 7 400 år gamla lerkrukorna rymde nio liter, och är de äldsta bevisen på att människor lyckats framställa och sedan roa sig med vin.

Rusdrycker var också ett centralt inslag i den iranska religionen zoroastrism – att dricka vin uppfattades av zoroastrier som en religiös handling. (Nu är vi inne på 1 500 år innan vår tideräknings början.) Eftersom det var en källa till njutning ansågs vinet motverka Ahrimans mörka krafter; en elak version av ondskan. För övrigt den världskraft som i människan skapar ångest, depression, cynism och uppgivenhet. Obra. Botas bäst med vin, särskilt om du identifierar dig som zoroastrier.

Tusen år senare lyxkrökade den persiska överklassen med goda viner, och var antagligen världens första riktiga vinkännare. Den samtida grekiske historikern Herodotos berättar att kungarna söp sig redlösa med sina ministrar dagen innan de skulle fatta kritiska beslut. Det är nämligen så att människor bara säger sanningen när de är onyktra. Sant!

Kilskriftstavlor som hittats i Persepolis skattkammare visar också att vintillverkningen blev en ekonomisk faktor att räkna med. Det finns till och med prislistor som vittnar om att man redan då skilde på vardagsviner, finviner och ”du har inte råd om du måste fråga om priset”-viner.

När sedan romarna gjorde entré och träffade på den iranska stormakten på östfronten blev man mäkta imponerad av både de persiska vintraditionerna och folkets dryckesseder. De följde sedan med tillbaka hem – vindistrikt som Bordeaux, Bourgogne och Rhône anlades för att föra traditionen vidare.

I något mer modern tid, med början av 900-talet, hittar vi otaliga poeter som besjunger vinets egenskaper. I diktningen liknas vinbägaren vid solen som stiger upp i själens mörka natt, och skänker inre upplysning och värme. Nationalskalden Hafez är en av de största diktarna, och föredrog att njuta av vinet tillsammans med sin älskade i någon av Shiraz trädgårdar:

Nu blåser brisen från paradisets ljuva lundar!
Här vilar jag, vinet och den mörkögda vännen!

Hafez (som fått ge namn till ett av Soltanis viner) sägs för övrigt ha vakat utan mat i 40 dagar för att uppnå klarhet i tankarna, och fick då en mugg vin. Det var där och då han uppnådde ”kosmiskt vetande”. Det kanske är överkurs att vaka i 40 dagar, men gläd dig istället åt den persiske diktarens släktskap med Bellmans dryckessånger, och Atterboms förandligade stämningslyrik.

Läs gärna hans bok Dikter. (Ashk Dahlén står för övrigt för översättningen till svenska.) Dikterna var också en av Goethes favoriter, bara en sån sak. Komplettera poesin med vin från Persien, så kan det kosmiska vetandet också bli ditt.

Samtidigt växer det fram en opinion som vill reglera jakt i Frankrike – och fransmännen väljer allt oftare bort vin för att istället dricka alkoholfria alternativ.

Kommer vi att minnas Macron som en anti-modernistisk president

Ska jägare sköta sig själva fast de skjuter andra – det är en fråga som nu delar fransmännen.

För två år sedan sköts Morgan Keane till döds medan han högg ner ett träd på sin tomt utanför Toulouse. Det dödande skottet avlossades från 75 meter av en jägare som trodde att han sköt ett vildsvin. Jägaren åtalades för dråp och dom i den utdragna processen faller 12 januari.

Keanes vänner nöjde sig inte med att det blev rättegång – och kanske en fällande dom; de vill se begränsningar och regleringar av jagandet i Frankrike. De startade en rörelse och en namninsamling för att jakt bara ska få bedrivas på vissa givna dagar, och för att säkerhetskontroller ska bli hårdare liksom straff för jägare som bryter mot lagar och regler. Den opinion de skapat har fått en senatskommission att ta ställning till rörelsens krav.

2020 förekom sju dödskjutningar under jakt i Frankrike, 2021 var det åtta fall.

De som kampanjar för regleringar har lyft fram flera av de mest märkliga fallen, där den som avlossade skottet gått fri, eller på sin höjd fått jaktförbud ett antal år.

Joël Viard, 67, dödades i sin bil när han körde på motorvägen mellan Rennes och Nantes – träffad av en kula i nacken.

Mélodie Cauffet, 25, sköts av en jägare när hon vandrade på en stig i skogarna i Aveyron.

En kvinna dödades av ett vådaskott från geväret hennes make bar över axeln – hon gick bakom honom.

En brittisk restaurangägare på semester sköts när han cyklade mountainbike.

En gammal man sköts medan han plockade svamp, och en kvinna blev skjuten när hon stod inne på sin tomt bakom en trädgårdshäck. Jägaren trodde det var ett vildsvin som befann sig på andra sidan buskarna.

Representanter för jägarna menar att dödsolyckor är oundvikliga och beror på den mänskliga faktorn. De motsätter sig också tanken på att vissa dagar skulle vara jaktfria (för att fransmän ska våga sig ut i skogarna) – det förslaget ser de bara som en början på ett kommande totalt jaktförbud.

Senatens kommission avvisade de flesta av kraven på regleringar, för de franska jägarnas organisationer har starkt stöd bland politiker – även av president Macron, som gärna och ofta talar om jakt som en urgammal fransk tradition som måste vårdas. I ett av sina första uttalanden efter det att han blev president förklarade han att han ville återuppta seden med att presidenten bjöd in till parforcejakt ett antal gånger om året vid Rambouillet eller något annat kungligt slott. Parforcejakt sker med jägare till häst och koppel med hundar som förföljer bytet. President Sarkozy avskaffade tillställningarna eftersom han tyckte det var en fråga om djurplågeri, för Macron var det däremot en fråga om att åter börja använda ett ”viktigt diplomatiskt verktyg”. Macron gillar också att fira sin födelsedag genom att jaga, och hans positiva inställning till jakt har om och om igen dykt upp i politiska debatter – och även angripits under den senaste presidentvalskampanjen.

Lika mån som Macron är om de franska jägarna är han om de franska vinproducenterna. Det är antagligen därför de utnämnde honom till ”Årets man” 2021. Macron har förklarat att en riktig fransman dricker vin och att han själv  ”dricker vin varje dag, till lunch och på kvällen”.

Men det verkar som om fransmännen inte låter sig påverkas – Frankrike är nu en av världens snabbast växande marknader för viner och öl som är alkoholfria.

2020 betecknade sig 14 procent av fransmännen som nykterister, 2021 hade de blivit 20 procent, och vem vet hur många de blev 2022? Undersökningarna visar att det är i åldersgruppen 19 till 30 år som man allt oftare väljer bort alkohol, men fortfarande vill ha något att dricka när man umgås med andra.

De franska producenterna satsar inte bara på alkoholfritt öl och vin – även starksprit lanseras nu utan alkohol. Den franska tillverkaren Calixte Payan har lanserat gin och rom utan alkohol och haft stora framgångar. På den franska marknaden finns också mer än 50 alkoholfria mousserande viner som alternativ till champagne.

Och i Paris öppnade nyss en bar som erbjuder 400 alkoholfria drinkar.

Och det var just det paret gjorde, efter att ha njutit av middagsupplevelsen på Atrio tre gånger. Mannen hade lyckats få tag på en huvudnyckel, och medan kvinnan distraherade personalen genom att be om nattmat smög han ner i vinkällaren. Till slut hade han lyckats bära upp 45 flaskor vin till hotellrummet, och packade försiktigt ned dem i tre stora ryggsäckar.

Redan halv sex på morgonen nästa dag checkade de något oväntat ut, och försvann med vinerna värda totalt 16 miljoner kronor. En av flaskorna, en Château D’Yquem från 1806, var värd 3,5 miljoner kronor.

Det efterlysta paret zickzackade sedan genom Europa några månader tills lagen hann ikapp dem. Om de hunnit med att dricka upp allt vin är ännu oklart.

Jan Guillou har brutit lårbenshalsen. Nej, det skedde inte i badkaret som enligt Guillou är en farlig plats. I sin kolumn i Aftonbladet förklarade han nämligen i december 2021 att:

”För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra.”

Olyckan skedde istället i en trappa i ett hotell i norska Lillehammer. Guillou har berättat för Expressen att olyckans förklaring inte är dåligt balanssinne utan att den berodde på att han är en riktigt gentleman.

Guillou befann sig på en författarafton i staden och efter uppläsningar och de vanliga hovsamma frågorna var det dags för efterfest på hotellrummet med några av de övriga deltagarna. I sällskapet fanns Guillous fru, förläggaren Ann-Marie Skarp, samt hans vän och författarkollega Anne Holt och hennes partner Tine Kjær. Dryck måste enligt vad Guillou förtäljer transporteras till rummet, det framgår inte om det berodde på att minibaren redan var tömd (eller om innehållet inte höll måttet för Guillou som ser sig själv som någon som förstår sig på det här med alkoholhaltiga drycker).

Det är på själva transportsträckan olyckan händer. Guillou berättar för Expressen:

Jag upptäckte att Anne gick och bar på två ölflaskor och ett vinglas. Jag tänkte att så kan man inte ha det, så jag tvingade av henne en ölflaska för att det skulle gå lättare.

Man frågar sig varför han nöjde sig med att bara ta en av ölflaskorna? En välbelevad man skulle väl ha tagit båda. Men det kanske var tur att han inte var så väluppfostrad för snart uppenbarade sig så att säga ett hinder i terrängren.

”Tre små trappsteg”.

Guillou snubblar.

I luften hann jag tänka ut att en gentleman inte krossar en ölflaska i en hotellkorridor. Jag ansträngde mig och lyckades rädda ölflaskan. Effekten blev emellertid att jag landade rakt på ena höften.

Guillou brukar alltid klaga på andra journalisters brist på exakthet, på att de broderar för mycket. Överdriver. Han har så rätt, men frågan är om han inte gör det själv i det här fallet. Snubblade han ”på tre små trappsteg” kan hans luftfärd inte blivit alltför lång, såvida han inte kom springande.

Guillou är dessutom bara en tvärhand hög så mycket till luftfärd kan det inte ha blivit. Ändå hinner han reflektera över hur en riktig gentleman beter sig i den situation han befinner sig i, samt vrida sig runt sin egen axel i 90 grader så att han landar på sidan. Inte bara en gentleman utan också en graciös och vig sådan.

Men ens tanke går nog mer till berusade turister på sydligare nejder – ni vet de där som snubblar runt på strandpromenaden med drinkglaset eller rentav flaskan i handen, och envist vägrar släppa greppet, och ta emot sig med händerna när de faller. Det vore mig dock givetvis fjärran att tro att vi har med något sådant att göra i det här fallet. Bara en association jag fick.

Operationen i Norge gick bra. Guillou har nu fått en stålhöft, samt smärtstillande tabletter. Och de ställer till problem.

Vari problemen består? Lindrar inte pillren smärtan tillräckligt?

Njae, problemet är ett annat, förklarar Guillou:

De är så pass starka att de inte fungerar tillsammans med middagsvin. Man får avväga det där: Hur mycket smärta tål man för att kunna dricka vin till maten? Och hur länge måste man hålla upp med vinet innan man inför natten kan ta de där läskiga pillren?

En gentleman är givetvis också en person som inte söker onödig uppmärksamhet, och besvärar omvärlden med triviala detaljer om den egna personen, och Guillou vill påpeka att det förstås gäller honom också:

Jag har författarkolleger som skulle ha fyllt Facebook och vad det nu heter med upplysningar i ämnet, men jag är en mera gammalmodig typ, som inte tycker att olycksfall är av särskilt stor litterär betydelse.

Men han har ändå uttalat sig för Expressen och Aftonbladet om olyckan, och den har blivit omskriven i ett antal andra tidningar. Alla har inte samma tillgång till media som Guillou och kanske därför använder Facebook för att upplysa bekanta om att de fått en stålhöft.

Men Guillous uttalande är väl egentligen mest märkligt av ett annat skäl. Han säger själv att han är en ”gammalmodig typ”, och han är så gammalmodig att han fortfarande använder skrivmaskin när han skriver sina romaner och andra texter. Och att han inte använder Facebook beror väl alltså mest på att det liksom är lite svårt att skriva uppdateringar där med hjälp av en skrivmaskin.

Jag tycker dock inte man ska försöka göra sig lustig över lårbenbrott i sig, och önskar givetvis Guillou ett snart tillfrisknande. För äldre människor kan lårbensbrott ha en olycklig och till och med dödlig utgång. Om det nu är som Guillou säger att han skadade sig på grund av att han är en gentleman, så kanske han också ska sända en tacksamhetens tanke till KGB, i vars tjänst han befann sig under några år. Man får väl anta att han av sin uppdragsgivare fick åtminstone en snabbkur i närstrid och hur man faller utan att skada sig.

De kunskaperna kom säkert väl till pass den där olyckliga kvällen i Lillehammer.