När Netflix nu nyss släppte sin nya serie Vikings: Valhalla så var tidpunkten helt rätt. Det visste förstås marknadsförarna; mängder av män sitter hemma och gruvar sig inför sommaren och badsäsongen. De ser sig i spegeln och förskräcks över vad vintern, och två års pandemi gjort med deras kroppar.

Måste det bli hawaiiskjorta på badstranden i år?

https://www.youtube.com/watch?v=Yi4YnwFT7Gk

Undermedvetet behöver de inspiration för att börja träna. De behöver ett ideal att sträva efter, förebilder.

Och då lanserar Netflix en serie som är en orgie i magrutor. Precis som i föregångaren Vikings kan man avgöra en persons karaktär på kroppens form.

Inga muskler eller magrutor? Feg eller rentav ond, ofta kristen.

Inga muskler men magrutor? Bakslug, ofta falsk.

Muskler och magrutor? Bra, pålitlig person (nej, man kan inte säga ”god person”, vikingar förstod inte riktigt begreppet som vi använder det).

Det började ju redan med serien Vikings.

Ragnar Lodbrok (Travis Fimmel) inledde sin karriär som kalsongmodell för Calvin Klein – och då krävs det magrutor. Ska man fungera som kalsongmodell får man dock inte utstråla för mycket aggressivitet – alltså – muskler, men inte för mycket muskler.

Ragnars bror Rollo (Clive Standen) har varit thaiboxare och har magrutor, men också mer rundade och på något sätt mer aggressiva muskler.

Björn Järnsida (Alexander Ludwig), Ragnars son, har magrutor, men är egentligen inte väldigt muskulös. I grunden vältränad eftersom han i ungdomen ägnade sig åt freestyle och fallskärmshoppning. Det är ett under att Björn Järnsida har magrutor. Han har i intervjuer berättat om hur han började supa hårt och använda droger redan vid fjorton års ålder, och hur han alltsedan dess brottats med ångestanfall och depressioner.

Men en del har speciella genetiska förutsättningar, så att de kontinuerligt kan misshandla sin kropp och ändå vara vältränade, och det är inte så att Björn Järnsida inte tränar – han presenterar ibland sina träningsprogram i olika magasin för kroppskultur.

https://www.youtube.com/watch?v=XM8-SyMFrRc

Även Ragnar Lodbroks kropp har inspirerat till träningsprogram – i den här videon når man målet med hjälp av kroppsviktsövningar. I den förekommer också kvinnliga atleter, vilket tyder på att att det någonstans därute finns kvinnor som inte bara drömmer om att möta någon med Ragnar Lodbroks kropp utan också om att själva få en sådan kropp.

https://www.youtube.com/watch?v=EZAPeNFN3SU

I uppföljaren Vikings: Valhalla är det alltså också mycket magrutor – men de flesta av dem som står på den rätta sidan har en Ragnar Lodbrok-kropp. Det beror på att Vikings: Valhalla behandlar en period då förmågan att spinna intriger är lika viktig som skicklighet i att svinga ett svärd eller en klubba eller kasta ett spjut.

I Vikings kom man långt med råstyrka, överraskning och listigt anlagda bakhåll. I Vikings: Valhalla måste vikingarna hantera konflikter mellan engelska småriken, det största styrt av en fransk härsklysten drottning, som dessutom är ättling till Rollo. Det finns även motsättningar mellan vikingarna, gamla klanfejder, typ: ”din farfar slog ihjäl min farfar, nu jäv …”, men också traditionell kamp om kungakronan i Norge eller Danmark – och så förstås – vem ska härska över Kattegatt?

Om du börjar titta på serien så stäng inte av mitt i det första avsnittet, medan du tyst svär en kötted. Jag förstår i och för sig reaktionen. Kattegatt har fått en svart drottning, och en stor del av hennes hird består av svarta sköldmör. Och när drottningen ska visa upp sina domäner för en gäst vandrar de runt på marknadsplatsen i Kattegatt, och den skulle även i våra dagar få godkänt av Diskrimineringsombudsmannen. Där finns handelsmän från Afrika, Kina och de muslimska länderna, jag tyckte mig till och med skymta en inkaindian och en eskimå.

Visst var vikingarna skickliga handelsmän som for vida kring – men det innebar inte att det fanns en massa mångkulturella basarer i deras egna riken. När den svarta drottningen återvänder med gästen till sin tronsal för att fira gästabud väntar man sig förstås att det ska serveras kebab (med extra allt), pizza och falafel – men som tur är verkar det vara fläsk, vilt och mjöd som serveras – möjligen lite lankigt importerat vin också, men låt gå för det.

Och här vänder också serien. Den kommer i fortsättningen att behandla den kanske viktigaste motsättningen vid den här tiden – den mellan kristendom och asatro – och den gör det på ett intelligent sätt.

Så jag gissar att författarna till serien kände på sig att de – för att få igenom sitt manus – var tvungna att i inledningen ta med några personer som var svarta, gula, och bruna. I förstår; representation och mångkultur, och när det var gjort kunde man gå över till att skildra historien mer som den var.

På tal om historia, hur trovärdigt är det att vikingarna framställs som de gör i de här två serierna – bulliga biceps, definierade deltar, pampiga pecs, och så förstås magnifika magrutor?

Enligt arkeologiska fynd var vikingarna i gemen mer högresta och kraftigare byggda än andra folkslag i Europa. Hårt liv; ro vikingaskepp, ständigt tungt arbete – timra, smida, bygga – och strida. Kosten var också mer varierad än för många andra folkslag.

Vilken är då min favoritkropp i Vikings: Valhalla? Det får nog bli Harald Hårdråde (Leo Suter). Han för traditionen vidare från Ragnar Lodbrok. En muskulös Machiavelli.

Men hur är det? Hinner du själv få magrutor till sommaren? Jo, har du bara viljan så.

Barbröstade, muskulösa män som seglar över haven. Män – och kvinnor – som plundrar; men som också upprättar handelsförbindelser och bygger nya riken långt bort från sitt hemland. De gör det i Frankrike, England och Ryssland.

De nordiska vikingarna har alltid fascinerat västerlandet. Serien Vikings har de senaste åren ökat intresset än mer. Ett annat exempel på det är stjärnregissören Robert Eggers kommande film The Northman, med Alexander Skarsgård, Nicole Kidman, Willem Dafoe och Ethan Hawke. Skarsgård spelar Amleth, och om ni tänker att någon måste stavat Hamlet fel är det nästan rätt. Eggers har berättat att läsningen av Gesta Danorum inspirerade honom till filmen. Där fann han själva urberättelsen till Shakespeares Hamlet.

I Gesta Danorum återfinner man också berättelsen om Ragnar Lodbrok, och den har till stora delar inspirerat serien Vikings.

Men varför då detta intresse för vikingar, och till exempel för just serien Vikings? Kanske beror det på de ständiga visdomsord Ragnar levererar. Karga och koncentrerade, en total kontrast till nutidens runda, mjuka, innehållslösa ord och fraser:

”Jag skulle bekymra mig mindre för gudarna och mer för vreden hos en tålmodig man.”

Eller:

”Makten tillfaller bara den som är beredd att böja sig ner och plocka upp den.”

Eller:

”I min värld slits jag ständigt mellan lusten att ta livet av mig själv eller av alla som omger mig.”

Den moderna människan känner igen sig i Ragnars kluvenhet. Å ena sidan längtan efter att få ett alldeles eget hörn av tillvaron där man verkligen kan få rå sig själv, och å andra sidan den ständigt svagt kokande vreden över att man aldrig får uppleva detta för någon längre stund.

Det är lätt att förstå varför vikingarna är så tilltalande. Vikingarna är upproriska och anti-auktoritära, men har en krigarkod som betonar ära och lojalitet. Det är eviga teman, som bär med sig löftet om mänskliga erfarenheter större än vad en måndag morgon på kontoret kan erbjuda, förklarar Simon Trafford som forskar i den tidiga medeltidens historia vid University of London.

Berättelserna i Gesta Danorum har inspirerat många under de århundraden som följde efter det att de skrevs av den danske historikern Saxo Grammaticus kring år 1200. Saxo var sekreterare hos ärkebiskop Absalon av Danmark i Lund, och fick i uppdrag att skriva en förhärligande krönika över Danmarks historia och det danska folket: ”Eftersom alla andra folk brukar framhäva storheten av sina dåd och glädjas över minnet av sina förfäder.”

Verket skrevs på latin, kom i en dansk översättning på 1500-talet, den första översättningen till engelska kom 1894. Det finns sedan länge också översättningar till tyska, italienska, ryska och japanska.

Men först nu, 800 år efter att den skrevs i Skåne, i vårt dåvarande grannland, finns den i en svensk översättning. Vi träffade översättaren Daniel Palmqvist för att diskutera verkets vikt och hans arbete.

Hur uppstod ditt intresse för vikingar och bronsålder?

Jag växte upp i Bohuslän. Som barn besökte man ju Tanum, där det finns tusentals hällristningar. Svårt att säga vad det var som fascinerade mig. Men alla dessa bilder av skeppen, av människorna. Det satte alla tankar i rörelse. Tänk bara på Fossumhällen. Svårt för oss att förstå hur människorna som gjorde hällristningarna tänkte. Men för mig var det så fantasieggande att försöka förstå det.

Intresset ute bland folk är stort för den här tiden och människornas kultur. Jag märker det på sökorden bland de som hamnar på min blogg. De har sökt på ”nordisk mytologi”, eller ”vem var den nordiske stormguden”, eller olika namn på asagudar. Jag försöker svara på de här frågorna, ser det som en fråga om folkbildning.

Varför startade du din blogg ”Brons och Blod”?

Egentligen var det nog för att jag ville skriva en bok. Något i stil med Conan Barbaren, kanske lite Tolkien. Jag började göra research, och jag ville göra något med de texter jag skrev under mina undersökningar, så jag startade bloggen 2019.

Du ville skriva en bok, men startade en blogg. Och var kommer jätteprojektet att översätta Gesta Danorum in?

Verket dök alltid upp i min research. Hela tiden. Det var som om alla berättelser gick tillbaka till den. Eftersom Saxo inte fanns översatt till svenska bestämde jag mig för att göra det.

Låter som vikingamentalitet. Finns den inte på svenska? Då får jag väl själv börja översätta. Varför skulle inte jag kunna göra det? Men den stora frågan är väl varför det tog 800 år innan någon gjorde det?

Ja, det är ett mysterium att den inte funnits på svenska. En möjlig förklaring är att den är skriven under skånsk tidig medeltid. Då blir den osexig för svenska akademiker. Området tillhörde danskarna, alltså blir det ointressant. Boken var dessutom danskarnas sätt att hävda sig; se här vad vi åstadkommit.

Jag måste också påpeka att det är en stor läsupplevelse. Bättre än Eddan.

Vem är din favoritfigur i verket? Favoritavsnitt?

Favoritfiguren är nog Starkad. Hög moral. Stor. Stark. Den verklige bärsärken. Lever efter principen äras den som äras bör. Återhållsam. Frossar inte.

Skildringen av slaget vid Bråvalla är en favorit. Sedan finns det ju en diskussion om var det egentligen utspelade sig. En del säger väster om Norrköping, vid Bråviken. Enligt Västgötaskolan utspelade det sig någonstans vid Göta älv.

Men man hittar på sätt och vis beskrivningar av det här slaget redan i det fornindiska eposet Mahabharata. Och i de irländska myterna motsvaras det av slaget vid Magh Iotha.

Där finns specifika likheter, vi har att göra med samma källa, en myt som funnits länge och följt med de indoeuropeiska folken under deras vandringar.

Och då spelar det ingen större roll om slaget sägs ha utspelat sig på ena eller andra sidan av Vättern.

GESTA DANORUM kan du beställa här.