Ett av de stora mysterierna under Almedalsveckorna (för att inte säga i svensk politik) är varför Veronica Palm fått för sig att hon är lik Angelina Jolie.

Ska vi förstå det mysteriet måste vi söka oss till två uppmärksammade skilsmässor i USA, och nysta upp en del märkliga samband.

Brad Pitts och Angelina Jolies privatliv under tiden de var tillsammans gav mig alltid känslan av att titta på en socialdemokratisk valfilm. Jag skulle inte ha blivit förvånad om plötsligt Stefan Löfven visat sig vid sidan av paret på något foto.

Under sin tid tillsammans förmedlade Brad och Angelina en självgodhet som till och med överträffade den hos s-kvinnorna som tog en selfie och kallade sig ”smartaste, bästa, tjejgänget”.

Angelina och Brad verkade bara mellanlanda på filmpremiärernas röda mattor under sitt ständiga frälsarflackande i sin privatjet mellan krig, katastrofer och hungersnöder i världen. Då och då fick de ett adopterat barn med sig hem också. Maddox tog de med sig från Kambodja. Pax från Vietnam och Zahara från Etiopien. Och så hann de dessutom skaffa tre egna barn.

Visst låter det lite som varje kvinnlig s-politikers drömtillvaro? Resa runt till nödställda i världen, i Brads sällskap, och ta med sig ett accessoarbarn hem (nu snackar vi politiskt korrekt souvenir!).

Till detta kommer förkärleken för rosévin. Alla som varit i Almedalen vet att s-kvinnor gillar rosé – det kan bero på att de fått för sig att det finns en koppling till deras partisymbol rosen. Låter det konstigt? Då har ni inte läste ett twitterinlägg av Annika Strandhäll.

Men vad har rosévin med Brad och Angelina att göra?

Så här är det. 2016 ansökte Angelina om skilsmässa från Brad. Vårdnadstvisterna är inte över än. Nej, bråket gäller inte barnen utan Brad och Angelinas vingård i Frankrike – de gifte sig där 2014, på Chateau Miraval i södra Frankrike. Ett litet slott med 35 rum som de köpt sex år tidigare för 300 miljoner kronor. När de gifte sig hade de varit ett par sedan 2003 – då de träffades under en filminspelning. Brad lämnade Jennifer Aniston, och 2016 lämnade alltså Angelina Brad.

2018 blev de efter rättsliga processer och utredningar överens om vårdnaden av barnen, men nu träter de om sin vingård – som producerar ett framgångsrikt rosévin.

Angelina har sålt sin hälft till en rysk oligark, trots att Brad erbjudit sig att köpa hennes andel. Nu har Brad stämt Angelina, vill att försäljningen förklaras ogiltig och att han får ett skadestånd. Han menar att den ryska oligarken Jurij Sjefler kommer att sabotera alla Brads planer för hur Chateau Miravals vin ska erövra världen, och att Sjefler bara vill oskadliggöra en konkurrent till sina egna märken. Sjefler är ingen liten spelare i branschen, hans företag producerar och säljer sprit och vin i 160 länder.

Brad är också orolig för att han inte ska kunna återuppliva den inspelningsstudio som finns på ägorna. Där spelade Pink Floyd in ”The Wall”, och här har även bland annat Queen, Elton John och Morrissey spelat in.

Men med tanke på den pågående rättsliga striden kanske det inte var bra för Brad att han i en intervju i somras berättade att han var besatt av tanken på att det fanns en gigantisk guldskatt som korsfarare grävt ner någonstans under Chateau Miraval. Han letade under ett helt år, investerade till och med i ett företag som sade sig tillverka avancerad elektronisk utrustning som kunde hjälpa honom att hitta guldskatten (han hittade ingen). Beteendet ger inte riktigt känslan av en affärsman som lägger upp strategiska planer för sin vingård. Sedan känns det väl lite underligt att Brad som säger att han blivit nykter vill satsa på en vingård.

En del hävdar att Angelina bråkar med Brad för att han trilskas när det gäller vem som ska ta hand om barnen vid olika tidpunkter (jag trodde de hade var sin pluton med barnflickor som fixade sådant). Angelina verkar tycka att nu har hon i 20 år visat upp hur god hon är genom att vara FN:s flyktingambassadör, adoptera barn som råkat komma i hennes väg, flyga i sitt eget plan till miljökonferenser, och nu senast syntes hon i krigets Ukraina. I Lviv, givetvis omgiven av barn (undrar om hon utökade sin samling?).

https://twitter.com/InsiderEng/status/1520794263931559936

I en intervju i BBC skrattade hon förläget när hon fick frågan om hon kunde tänka sig att bli USA:s president. Har hon sådana planer får man förstå att hon tycker Brad ska ta hand om barnen lite oftare.

Kanske är det därför Brad alldeles nyss köpt en kåk i Carmel, Kalifornien. Prislapp? 400 miljoner kronor.

https://twitter.com/BradPittPlanB/status/1552566624888266752

Ett annat omtalat skilsmässobråk är det mellan Johnny Depp och Amber Heard. Och det är nu det börjar bli konstigt.

Johnny drömmer om att börja odla vin (och inte bara dricka det), på sitt ställe i Plan De La Tour. Det ligger bara sju mil bort från Brads Chateau Miraval (är det något med vattnet i Provence som får gamla amerikanska skådisar att vilja bli vinodlare?). Johnny verkar också satsa på karriär som rockmusiker, Brad vill starta musikstudio. Båda är skilda, och i bråk med sina ex som anklagat dem för misshandel och otrohet.

Likheterna är märkliga

Men Angelina stöttade Johnny när han anklagades av Amber Heard för misshandel – vilket väl gjorde Amber lite bitter eftersom hon 2014 i Vanity Fair förklarade att Angelina var hennes stora förebild, på film och privat.

Och nu sägs Johnny tråna efter Angelina.

Amber har nyss sålt sitt hus i öknen. En del tror att det är för att betala skadeståndet till Johnny (fast det räcker inte långt).

https://twitter.com/TMZ/status/1553809093114138625

Men det finnas en annan förklaring, hon kanske ska flytta ihop med någon?

Är det därför Brad köpt kåken i Carmel?

Står vi inför ett partnerbyte? Blir resultatet av de två skilsmässorna två helt nya parbildningar?

Och hur besviken kommer då inte Veronica Palm att bli?

Anledningen till folkmordet var lika delar etnisk rensning som ett politiskt strategiskt beslut direkt från premiärminister Robert Mugabe. Mugabe, ledare för partiet Zanu ville efter vinsten i valet 1980 försvaga sina politiska motståndare i Zapu för att till valet 1985 ha tillräckligt med stöd från folket för att snabbt införa en enpartistat efter valet.

Som ofta i det subsahariska Afrika är ens politiska hemvist ofta starkt förknippat med ens etniska tillhörighet. Så också i Zimbabwe. Zanu har alltid haft sin maktbas hos shonafolket och Zapu sitt hos ndebelefolket i Matabeleland. Till detta hade de två olika kommunistiska organisationerna stöd från olika kommunistiska stormakter. Zanu från Kina och Zapu från Sovjet.

Det kan vara värt att fundera över vad som kallas frihetskampen i de olika tidigare kolonierna. Hur mycket var det en av folket önskad kamp och hur mycket var det olika socialistiska staters önskan om att få ta över de naturtillgångar som de västliga kolonialmakterna hade kontrollen över? Under tiden hårt arbetande bosättare från Europa skapade civilisation och arbetsmöjligheter med en möjlighet till helt nya levnadsstandarder för den svarta befolkningen, skickade de kommunistiska staterna vapen för att använda de svarta som ombud för att få kontrollen över de tillgångar som fanns och finns i Afrika.

Gurkahundi är också namnet på Femte brigaden, den militärenhet bestående av 3 500 erfarna militärer som stod direkt under partiledningens befäl. Enheten hade fått militär träning av Nordkorea.

Det var Femte brigaden som stod för den mångåriga utrotningskampanjen i Matabeleland. Den hade startat 1982 och när Ingvar Carlsson, då svensk statsminister, på statsbesök i Zimbabwe vandrade hand i hand med Robert Mugabe var den etniska utrensningen känd sedan länge i omvärlden. Naturligtvis ville den svenska socialdemokratiska regeringen hålla sig långt framme i kön av socialistiska vänner till Zanu. Efter att ha varit den absolut största bidragsgivaren till såväl Zanu som till Zapu hade man helgarderat sig i kampen om vilket socialistiskt styre som skulle komma att ta makten i Zimbabwe, och som man skulle få ta åt sig den moraliska äran av att ha stöttat.

Statsminister Carlsson har efteråt låtit påskina att han svävade inte visste om Mugabes etniska rensningar och från SIDA formulerade man sig som att befolkningen i Matabeleland hade "kommit i kläm". SIDA ville inte att man använde det generösa biståndet som påtryckningsmedel för att få Mugabe att sluta med etnisk rensning.

Nu när 40 år av förtryck har skickat ner Zimbabwe i en aldrig sinande ström av misär för befolkningen kan SIDA "hjälpa till" med bistånd för att föda den befolkning som är dömd till svält på grund av den sociala experimentlustan. Eller för att citera SIDA: "Sida arbetar med demokrati, mänskliga rättigheter, miljö och klimat och människors möjligheter att försörja sig."

Angolas armod

José Eduardo dos Santos var president i Angola från 1979 till 2017 och under tiden hans enpartistyre hölls upptaget med det långdragna inbördeskriget efter sin vunna frihet från Portugal 1975 såg han till att plundra landets tillgångar för egen räkning. När dos Santos avled i juli i år efterlämnade han sin dotter Isabel dos Santos, som blev Afrikas rikaste kvinna.

Givetvis konfiskerade pappa dos Santos privata tillgångar som oljeföretag och gjorde dem till statsägda verksamheter.

Om man mer eller mindre är staten och har Sovjet och Kuba som sina närmaste vänner kan man sedan skänka dessa värdefulla statliga tillgångar till sina nära och kära under tiden som den lidande befolkningen betalar priset.

Värt att notera när det gäller de olika självständighetskamperna i Afrika är att ingen som kämpat för att slänga ut de europeiska kolonisatörerna har kämpat för att återgå till de etniska stamindelningar av geografin som rådde innan kolonisationen. Tvärtom har de som tagit makten slagits hårt för att behålla den koloniala kartan. Man behöver inte vara paranoid eller konspirationsteoretiskt lagd för att misstänka att vad det handlat om inte är befolkningens intresse utan vilja att kontrollera naturtillgångar.

Den europeiska kolonialtiden ersattes med ombudskolonialism som till skillnad från den tidigare inte erbjuder något i form av civilisation och ökad levnadsstandard utan enbart skuldsättning, utarmning och extrem rikedom för de få som styr över de militära maktmedlen.

I Angola ville Kabinaenklaven ha sin egen frihet och självständighet från Angola men angolanska och kubanska trupper invaderade området för att förhindra självständighetssträvanden. I Zimbabwe råder fortfarande ofrihet för minoritetsbefolkningarna.

Angolas styrande parti MPLA är också goda vänner med de svenska socialdemokraterna och ingår i samma internationella socialistinternational. När socialdemokraternas kanske starkaste röst för feminism och antirasism, Veronica Palm, besökte det marxist-leninistiska MPLAs kongress 2016 blev hon så entusiasmerad av partiet att hon helt enkelt iklädde sig partiets officiella kläder för att visa sin solidaritet med diktaturen.

Ingenting tyder på några förändringar i det svenska politiska förhållningssättet gentemot dessa stater och dess styren. I Zimbabwe har Robert Mugabes efterträdare, president Emmerson Mnangagwa under sommaren deklarerat att Zanu PF aldrig kommer att ge upp makten.

Mnangagwa sade bland annat att "Zanu PF är det enda partiet som har legitimitet och arv att leda landet". Uttalandet kom efter en period av politiskt motiverat våld mot representanter från oppositionspartiet CCC. Mnangagwa försöker inte dölja att det är mord utförda på order av Zanu PF och uppmanar befolkningen att "bibehålla sin respekt och värdighet som afrikaner" genom att rösta på Zanu PF i kommande val, för att slippa "den tortyrfyllda resan mot döden" genom att rösta på fel parti.