Nina von Krusenstierna är en välkänd profil inom Stockholms krogvärld, mest känd för ha drivit kändisarnas favoritställe Café Opera på 1980-talet. Men hon har också varit ordförande och verksamhetschef för den ideella organisationen Vid din sida. En välgörenhetsorganisation som vänder sig till utsatta äldre, med ekonomiska problem och hemlöshet. von Krusenstierna misstänkts nu för grov trolöshet mot huvudman, för att ha tillskansat sig miljonbelopp från organisationen.

Det är under perioden januari 2020 till mars 2021 som brotten misstänks ha begåtts. von Krusenstierna var verksamhetschef och hade behörighet att sköta ekonomin i föreningen.

Kammaråklagare Olof Vrethammar vill att 1,7 miljoner ska säkras genom kvarstad från kvinnans tillgångar. Det är vad han tror att man kan styrka i ett eventuellt åtal. En källa till Expressen säger att det i själva verket försvunnit betydligt större summor.

Enligt Vrethammar kan det skäligen befaras att hon kommer avvika, undanskaffa egendom eller på annat sätt undvika att betala det skadestånd som kan bli utdömt för brottet. Själv förnekar hon brott.

Det handlar om 1 535 305 kronor som hon tillgodosett sig själv, och orsakat föreningen skada. Dessutom har hon fört över totalt 214 000 kronor från föreningen till ett konto i Marginalen Bank. Dessa överföringar har gällt en skuld, som inte kan kopplas till Vid din sida.

Nina von Krusenstierna har varit entreprenör, boendes i en vacker våning på Östermalm. Hon var en stark faktor bakom Café Operas framgångar på 1980-talet och ägde tidigare kvarterskrogen Cuckoo.

Café Opera var inte vilket etablissemang som helst, utan utvecklades till den svenska kändiselitens favoritställe. Dessutom har utländska kändisar, Hollywoodstjärnor och kungligheter från hela världen besökt nattklubben genom åren.

En frekvent besökare på 1980-talet var den framlidne skådespelaren Johannes Brost. Efter ett par intensiva år av festande dömdes till fängelse för kokaininnehav.

Spriten flödade och droger fanns tillgängligt överallt. Alla klappade varandra på axeln och festade och hade kul, sade han i en intervju i Allas från 2017.

Brost var även vän med medlemmarna i The Rolling Stones, som han festade med på Café Opera flera gånger under deras Sverigebesök.

Svensk Damtidning beskriver också von Krusenstierna som finsmakare vad gäller kläder, i hennes rymliga garderob ryms inga dussinprylar.

Snarare är den en ”utsökt skattkammare” som andas kvalitet. Sandaletter i guld, följsamma sidenplagg och en kanin-clutch i päls med kristaller från Swarovski.

När von Krusenstierna var styrelseordförande för Vid din sida intervjuades hon av organisationen Stadsbrudskåren. De arbetar med hjälpt till utsatta kvinnor och barn i Stockholm. Intervjun gjordes i november 2019, bara två månader innan de misstänkta brotten började.

Hon berättar där att donationer från Stadsbrudskåren använts till att hjälpa en hemlös kvinna vid namn Margareta. "Livet på gatan är, som alla kan förstå, mycket hårt och tar all kraft. Vi har kunnat betala ett vandrarhemsboende för Margareta i ca en och en halv månad."

En annan person som fick hjälp var cancersjuka Margit. Tack vare donationen fick hon möjlighet att sova på hotell några omgångar. Hon blev dock sämre, och avled efter en tid på sjukhus.

Hon säger också att alla gåvor är viktiga, då man inte får varken kommunalt eller statligt stöd.

Vid din sida har soppkök öppet flera dagar i veckan, där man stödjer äldre hemlösa med mat. Man tillhandahåller också rena och hela kläder, hygienartiklar och annat som kan behövas.

Dessutom driver man också en gård i Kärrtorp där man erbjuder mat, dusch och tvätt av kläder. En del hemlösa behöver någonstans att vila upp sig i värmen.

Föreningen grundades 2016 av Jeanette Höglund. I Aftonbladet berättar hon att hennes mål är att inga äldre i Sverige ska behöva leva i hemlöshet. Gården i Kärrtorp beskrivs som en fritidsgård för äldre, och utsattheten är enorm.

Att man kan falla igenom och behöva hjälp vittnar Kent Norén om. Han blev hemlös 2019 efter ha fått problem med skulder och blivit vräkt. Inget han kunde föreställa sig skulle hända, och trots sin pension på 15 000 kronor hittade han ingen bostad.

Till Aftonbladet säger han att Jeanette räddade honom, eftersom han var sjuklig och hade problem med fötterna när han fick hjälp. Tack vare Vid din sida kan han betala för hostel, och hjälper nu till ibland på gården.

Nu måste matutgifterna hållas nere. Kunderna jagar extrapriser och svinnet i butikerna minskar. Då blir det mindre mat över till dem på samhällets botten.

– För oss har det blivit tydligt. Det är sedan sommaren som vi har märkt av det, och det har blivit ytterligare sämre, säger Dan Lindau, föreståndare på LP Hela människan i Värnamo.

De delar ut 30 matkassar till behövande på torsdagar. Förut fick de så mycket mat till skänks från Willys, Hemköp och Ica Kvantum att de kunde dela ut dem två gånger i veckan – tisdagar och torsdagar. Dessutom har bageriet som brukade skänka bröd gått i konkurs.

Butikernas kunder vill plötsligt ha maten som håller på att bli för gammal. Det som förut inte gick att sälja ens med extrapriser har blivit attraktivt i takt med prishöjningarna.

– Nu har det blivit lite speciellt med tanke på allt det som händer i omvärlden. Det blir lite färre kassar och vi delar bara ut en gång i veckan, för att folk köper mer rödprisvaror.

Är trenden tydlig?

– Ja, och så är det kanske en omställning där affären drar ner inköpen för att möta upp en mindre efterfrågan. Det vet inte jag, men de har sagt att intresset kring de röda lapparna har ökat. Det är den informationen vi har fått, förklarar Dan Lindau.

Morgonposten träffade honom i Frälsningsarméns före detta lokal på Pilgatan. När Frälsningsarmén retirerade ut ur Värnamo för sex år sedan flyttade LP Hela människan in med sin vuxenverksamhet. Lindau kan ge en intervju, men han kan inte längre ge en matkasse till alla som behöver.

Får behövande vända i dörren nu när ni inte kan hjälpa lika många?

– Ja, ja, det är ju så.

Hur påverkar detta verksamheten, och de behövande som inte får sin matkasse?

– Det är klart att det påverkar negativt, att vi inte har så mycket att dela ut. Det är klart att det inte bara är detta. Alla bor någonstans, och alla har elräkningar. Har man inte löst att man får hjälp med det också, då hamnar man snabbt i problem.

Hur känns det?

– Vi kan ju inte göra något. Vi står mittemellan där. Har vi inget att dela ut så har vi inget. Det är så enkelt. Vi har styrt om lite så att vi lagar mat, och gör enkel lunch på tisdagar och torsdagar. Vi vill gärna utöka det ännu mer för att kompensera bortfallet i matkasseutdelningen, för då vet vi att de äter.

Gästerna

LP Hela människan är en ekumenisk förening som finns på över 60 platser i Sverige. I Värnamo samlar de alla stadens kyrkor, både frikyrkor och Svenska kyrkan. Den uppslutningen finns inte någon annanstans i landet, menar Dan Lindau.

De driver härbärge i samarbete med kommunen, och de har en hel del annan hjälpverksamhet för vuxna och barn. I deras kafé kan man köpa en kopp kaffe och en smörgås för tio kronor alla vardagar i veckan. Den som hinner dit till halv nio får sig också en morgonandakt till livs.

Kaféet är inhyst i den gamla gudstjänstlokalen. Morgonposten kom dit först klockan tio och missade andakten, och så dags satt där fyra gäster och samtalade stillsamt runt ett bord. Till synes kände de varandra, och till synes hade de ingen arbetsgivare som väntade på dem.

De fyra var kafégäster, men LP Hela människan kallar alla som får hjälp för gäster.

Vilka grupper, eller gäster, är det som söker hjälp, och får matkassar och lagad mat?

– Det är de som har barn, som får problem. Och psykiskt svaga, eller vilket begrepp man ska använda. Sådana som har lite svårare att hantera sitt liv över huvud taget. Sedan är det naturligtvis de som har problem med droger och alkohol. Ensamstående med barn, det är väl de som ... Ja, socialt utsatta, helt enkelt.

Hemlösa?

– Det är en speciell kategori. Vi har haft några som bott ute i skogen, som kommer lite nu och då. Jag vet inte hur de lever och hur de löser det, men tydligen löser de det på något sätt. Jag vet någon av dem som fått en bostad, så de bor någonstans. Då är det löst och då är de inte hemlösa. Det är ett svårt begrepp. Eftersom vi har ett natthärbärge så ser vi det.

Nyanlända?

– Ja, vi har ju några nyanlända ... eller som har varit här i två–tre år. Det har vi flera stycken.

Pensionärer?

– Nej, det har vi inte haft så mycket, men däremot kommer de till kaféet. Ensamma människor, kan man säga, som egentligen inte har några missbruksproblem, utan andra sociala svårigheter. En del är ensamma och har inga släktingar i närheten. När det gäller maten vet jag att det finns många som inte har det så gott ställt. Och vi tänker att det som händer just nu, med ökande priser, kommer att göra att den gruppen kommer hit mer ...

Dan Lindau stannar upp och väger sedan sina ord.

– Men det är fortfarande, vad ska man säga ... Det är inget man vill skylta med, att man har problem. Många tror jag förnekar det in i det längsta. Man vill inte visa.

Matakuten i Gävle

Janne Kraft är verksamhetsansvarig på Matakuten i Gävle, en ideell förening som bara arbetar med att tillhandahålla mat till behövande. De arbetar med helt andra volymer och delar ut 550 matkassar i veckan. Han ser också att bidragens storlek minskar.

– Det kan jag bara bekräfta. Jag frågar butikerna, eftersom vi märker att vi får minskade gåvor. De står inför ökade priser och andra kostnader och måste hitta nya lösningar. Kunderna frågar efter röda priser och det ena ger det andra.

De måste hitta fler givare för att täcka upp för bortfallet. Senast förra veckan tecknade han avtal med en ny givare, och han har två till på väg in.

– Det ställer stora krav på min organisation. Vi måste åka runt och hämta hos fler för att komma upp till samma mängd mat, förklarar han.

Och vilka står i köerna?

– Det är allt från arbetslösa, långtidssjukskrivna och utförsäkrade till ensamstående föräldrar, både män och kvinnor. Fattigpensionärer. Det är alla. Och min känsla är att det till vintern kommer att komma människor som har haft lite högre inkomster. För det är många som kommer att drabbas av det vi har framför oss.

Han berättar att de har många från Ukraina som kommer för att få matkassar. Dessutom gör de punktinsatser där de kör ut mat till stödboenden för ukrainare som nyligen slussats ut från Migrationsverkets boenden.

Kan ni hjälpa alla ni vill hjälpa?

– Nej, och nu är vi tvungna att neka fler i slutet av dagen. Antalet kassar som går ut har ökat, men samtidigt ökar antalet vi nekar för att maten tar slut. Det är sanningen. Det är där vi är i dag.

Det snackas i den lilla staden

Tillbaka till Dan Lindau i Värnamo, där det handlar om mindre volymer än i Gävle. LP Hela människan gör vad de kan, men samtidigt ska resurserna räcka till övrig verksamhet. Staden är också mer välmående än Gävle, med en arbetslöshet på 5,8 procent jämfört med gästrikestadens 10,4 procent.

Lindau berörde tidigare skammen som det innebär att behöva be om en matkasse – att man inte vill skylta med att man har problem.

Märker ni att det svårt för många att be om hjälp?

– Ja, det är en väldig ... Jag ska inte säga stolthet, men du förstår vad jag menar. Man vill inte beblanda sig med dem som är lägst i rang i näringskedjan. Man hamnar i samma grupp. Då måste man ju verkligen ha riktiga problem. Kan man överleva utan, så väljer man nog det i det längsta.

Han konstaterar att det är en liten stad. Själv är han några år över 60 och har bara bott i Värnamo i fyra år. Trots att hans eget sociala nätverk är ganska litet kan han märka av strömningarna, och förstå vad det innebär att behöva söka hjälp.

– De vet ju vilket fack de är inplacerade i, och känner av mer. Då känns det mer när man ska byta neråt. Det är alltid svårt för människor. Gå uppåt klarar de flesta, men att gå ner ett trappsteg är inte lika lätt. Att hamna i fel sammanhang och att det börjar snackas – alltså snacket ... När jag bodde mitt i stan i Uppsala träffade jag aldrig någon jag kände när jag gick ut på stan. Ändå kände jag jättemycket folk.

– Här är det precis tvärtom. Här känner man alla, tror man i varje fall. "Där är han, som hänger ihop med den, och de tillhör den familjen eller det umgänget". Man kan placera in — och det kan man inte i en storstad.

Och folk vill ha koll, tror du inte det?

– Det finns ett intresse för det, därför att det går att ha den kollen. Det går inte i en storstad.

Jag ville fråga om det är någon skillnad på hjälpverksamhet i en mindre stad jämfört med i större städer, och detta handlar ju om det.

– Det finns ett större motstånd mot att synas tillsammans här. Verksamheten i sig, vad man gör, är väldigt liknande. Hur det uppfattas för en själv, tror jag är lättare i en storstad. Om jag tillfälligt hamnar i ekonomiska problem och går och ber om en matkasse – det är nog inga större problem i en storstad. Här är risken större att någon ser mig, och då blir det snack. Då spekuleras det i vad som har hänt.

– Det kan vara en skillnad för gästernas skull, men inte för själva verksamheten.

Igenkännande medkänsla

Dan Lindau visar matförrådet i källaren. De två kylarna och den ensamma frysen är nästan tomma eftersom matkassarna delats ut dagen innan. Gästerna lämnade in varsin kasse med sitt namn på och personalen fyllde dem med mat. Individuellt anpassadde för varje person.

– Det är ganska komplicerat. Det sitter i huvudet på dem, för de känner ju folket. Den ska inte ha kött, och den tycker inte om det. Vi känner de flesta och om det är någon ny kan man fråga om den är glutenkänslig eller något annat. Muslimer vet man ju att de inte gillar fläskkött. Är det en familj med många barn så får de lite extra, och ensamstående får lite mindre. Så gör vi, förklarar Lindau.

Inför vintern, med troligtvis höga matpriser, höga elpriser och allt möjligt. Ser ni en vinter med arbete upp över öronen?

– Jag har svårt att tänka mig att det inte blir så. Sedan vet jag generellt att människan är väldigt uppfinningsrik och kreativ, och hittar lösningar. Det kommer inte att gå så snabbt, men det räcker med några månader där vi inte får bukt med elpriserna. Då är många borta, som har satt sig i en situation de inte kan ta sig ur. Då uppstår ett jätteproblem. Till en början löser man det med sparade pengar, eller man skiter i vissa räkningar. Men sedan kommer man till nästa fas där pressen kommer, där man måste göra nånting.

Han berättar sedan om en middag de ska ha samma kväll, där donatorer betalat allt i förväg. Gästerna bjuds på tre rätter för 40 kronor, där hela priset går ned i föreningens kassa.

Når ni utanför församlingarna, med donationerna?

– Ja, det är absolut så. De här pengarna kommer från ett kafégäng som brukar träffas. Det är pensionärer som har det gott ställt. Folk är beredda att ge om de ser att det går till saker som är produktiva. Om det fyller ett behov som de skulle vara tacksamma för om de själva befann sig där.

– Vem som helst kan drabbas. Ett sprucket äktenskap, ett förlorat jobb. Inga vänner, eller nånting. Det kan gå ganska fort ner. Många tror inte det, men det är faktiskt så. Om man kan se sig själv där, och kanske har haft en bror eller syster som har varit där, då är man också mer benägen att öppna plånboken.

Klockan var strax efter elva när Dan Lindau var tvungen att rusa iväg på ett annat ärende. Så dags satt de fyra kafégästerna kvar runt sitt bord. Vid ett annat bord satt två nytillkomna gäster och avnjöt stans billigaste fika.

Minst 31 dödades, varav flera barn, och sju skadades. ”Vittnen säger att siffran kan vara högre än den officiella siffran som polisen anger,” säger Al Jazeeras Fidelis Mbah som rapporterar från Nigeria. Efter stormningen attackerade och misshandlade släktingar till offren flera av de kyrkomedlemmar som fanns på platsen.

Liknande händelser är vanliga i Nigeria, Afrikas folkrikaste stat, där drygt 40 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom (när en person har en köpkraft på mindre än knappt 18 kronor per dag). Tjugofyra personer dog vid en överfull kyrkosammankomst 2013, och minst 16 människor dödades 2014 när en folkmassa köade för statliga jobb i landets huvudstad, Abuja. 2021 trampades sju kvinnor ihjäl när ett biståndsorgan skulle dela ut mat till behövande.