Myndigheterna var beredda att göra allt för att hindra Laura Dekker. Att låta en 14-årig tjej solosegla låg utom de byråkratiska ramarna. Ett par år senare blev hon världens yngsta världsomseglare. Hon vet hur man bedömer risker, överlever stormar och seglar som en saltstänkt pirat. Och hon har en del att säga om prussiluskor.

Lauras pappa är inte kung i Söderhavet, men i övrigt liknar historien om Laura Dekker den om Pippi Långstrump. Laura är den våghalsiga tjejen som tog sig an (för) stora mål, utan att fråga lov. Hennes drömmar sträckte sig långt utanför boxen och hon var fast besluten att följa sina drömmar oavsett motstånd. Att hon skulle lyckas solosegla runt jorden var det inte många som trodde, kanske bara Laura och hennes pappa. Till stort förtret för många, lyckades hon, vilket gör henne till ett levande bevis på att mognad inte avgörs från ett skrivbord med generella måttstockar.

Men hur blev det så här? Hur hamnade en 14-åring i en segelbåt mitt i Stilla havet, månader från land? Och hur lyckades hon navigera hot om förbud, skolplikt och överförmynderi?

https://www.youtube.com/watch?v=8PCbn1T2Tfw

Laura förhåller sig avslappnad till allt, trots strider med myndigheter som nära kullkastade hennes drömmar. När det rasade som värst kring henne, och hennes drömmar var som mest avlägsna, var hon trots allt säker på att hon hade kunskaperna som krävdes. Laura visade sig ha en sällsynt mognad. Hon hade nämligen samlat kunskap om segelbåtar så länge hon kunde minnas, för det var just på en sådan hon föddes.

Att växa upp på en båt

Lauras pappa började bygga sin första båt när han var 16 år. Den blev klar ungefär samtidigt som han träffade Lauras mamma, och de beslutade sig för att segla jorden runt. Laura föddes några år senare, på båten, och fick alltså sjögången inprogrammerad från första stund. Familjen seglade över hela jorden och de ankrade sporadiskt så att hennes mamma kunde uppträda och tjäna pengar. Oftast tog hon rollen som clown eller street performer.

Jag hade en hård men samtidigt fantastisk uppväxt. Vi hade väldigt lite pengar. Det vi hade gick in i båten.

Efter ett par år föddes Lauras syster, Kim. Lauras mamma hade nu börjat tröttna på båtlivet och ville skiljas. Vid den tidpunkten bodde familjen i Holland men Lauras mamma beslutade att flytta till Tyskland tillsammans med Kim, medan Laura valde att bo hos sin pappa.

Jag såg inte min mamma och syster så ofta men min pappa var alltid där för mig. Han stöttade mig i allt jag gjorde så länge jag visade initiativ och vilja att jobba hårt. Om jag hade ett mål eller en dröm sa han aldrig nej, bara att jag skulle sträva efter för att nå dem. Han var en utmärkt lärare och lärde mig mycket om livet, och hur man seglar.

Laura fick tidigt ansvar för hushållsarbeten, som att handla och laga mat. Men snart ville hon också bygga båtar. Hennes intresse för segling intensifierades och när hon började tävla visade hon toppnivå. Hon vann allt. Men båten de hade byggt klassades som en tvåmansbåt, så hon var tvungen att hitta en kompanjon. Problemet var att hon inte ville ha en kompanjon ombord. Laura beslutar sig, något provokativt, att ta med sig hunden. Den vägde tillräckligt mycket för att klassas som en person. Hon fortsatte att vinna.

Låt tösen korsa Engelska kanalen

Det tog inte lång tid innan hon längtade efter en egen, större båt. En båt för de stora haven. Redan som åttaåring hade hon börjat jobba för att kunna köpa en egen båt. När hon blev elva år hade hon jobbat ihop pengar som tidningsutdelare och städare, tillräckligt för att köpa en båt som lämpade sig för större vatten, och större utmaningar.

Lauras första soloseglingar gick längs den holländska kusten. Laura och hennes pappa hade skaffat en husvagn för att få en fast punkt när Laura blev äldre. Under sommarloven kastade hon loss tillsammans med hunden. Hon tränade i olika förhållanden för att behärska de som väntade henne i framtiden. Laura hade tidigt bestämt sig för att göra det som många extremseglare drömmer om: segla jorden runt, solo.

När hon blev 13 år kände hon sig mogen för att segla runt Storbritannien, men hon gjorde det utan att berätta, för någon.

Jag hade en känsla att alla inte skulle gå med på det, så jag sa inget.

När hon nådde England blev polisen intresserad av den unga tjejen som verkar vara alldeles själv på sin båt. De ringde hennes pappa.

Han sa bara något i stil med ”Ok, men hon kan segla så det är lugnt”.

Hennes mamma däremot blev kall av fasa. Polisen tvingade Lauras pappa att flyga till England för att ”lösa problemet”. Han konstaterade, lika kallt, att hon framgångsrikt lyckats segla över Engelska kanalen och skulle därför lyckas segla tillbaka. Och så blev det.

För att förklara vilken prestation detta är, och förstå polisens rädsla, bör det tilläggas att Engelska kanalen är kall, stökig och full med fartyg som måste pareras hela tiden. Eller som Laura säger:

Det är inget man seglar bara för att det är kul.

Hon lyckades så klart segla hem till Holland, men hade nu hamnat på myndigheternas radar. De satte hårda krav på att Laura skulle ägna mer tid åt skolan — det gick inte för sig att fara omkring på haven. Skolan var viktigare.

Laura däremot var måttligt intresserad. De lyckades skapa ett hemskolningsupplägg som, efter många om och men, alla kunde acceptera. Gällande hennes stora dröm, att segla jorden runt, var det nu ännu svårare. Byråkraterna i Nederländerna hade börjat djupdyka i Lauras liv och de gillade inte vad de såg. Nu använde de alla verktyg de hade för att hindra vidare soloseglingar.

-Jag kände både ilska och förvåning när konflikterna med myndigheterna blossade upp. Mest ilska. Det kändes orättvist. Jag blev också förbluffad över hur dömande och avundsjuka människor var över att jag ville uträtta något i livet.

Det blev en tio månaders lång tvist i diverse instanser. En av invändningarna myndigheterna hade var att båten var för liten. (För hängivna Morgonpostenläsare påminner vi om intervjun med Sven Yrvind, för övriga: ”I storm är alla båtar små”).

Efter ett års kamp vann Laura och kunde börja fokusera på sin stora dröm. Men nu var strålkastarna riktade mot henne. Hon var inte van vid mediabevakning och det blev stressigt för henne.

Min taktik var att fortsätta göra precis det jag alltid gjort och inte läsa vad som skrevs om mig eller lyssna på vad människor tyckte.

Världsrekordet

En sommardag 2010 seglade Laura ut från Gibraltar och tog sikte på Kanarieöarna, 14 år gammal. Det är en segling på drygt 100 mil, den första sträckan för alla som korsar Atlanten. Laura var förväntansfull och båten Guppy förberedd, men nu mötte hon sin första storm.

Jag hade gjort misstaget att se filmen The day after tomorrow dagen innan. Jag var livrädd. Men, det finns inget man kan göra där och då, förutom att rida ut stormen.

Efter 17 dagar nådde hon Karibien och hade då lärt sig bemästra Atlanten, laga roder, rida ut stormar och hantera mentala berg-och-dalbanor. Hon hade samlat livserfarenhet på en helt ny nivå. På de karibiska öarna mötte hon en helt annan kultur än den hon är van vid i Europa.

Husen var väldigt enkla, mer som skjul, men folket var givmilda och lyckliga. De bjöd alltid på mat. Det var väldigt vackert att se människor bjuda på allt de hade, för de hade ju inte så mycket. Det förändrade mitt sätt att se på livet.

I Karibien brukar många få nog av segling, även de som från början hade tänkt segla jorden runt. Nästa hav är nämligen betydligt större.

Stilla havet är enormt, och snålt på reservdelar. Lauras båt började falla sönder, och även hon testades till det yttersta. Alla segel revs och ratten föll av. Hon hade valt att undvika sponsorer för att kunna vara så fri som möjligt, och insåg nu att alla skador var tvungna att lösas med fickpengar, och av henne.

Det fanns många tillfällen jag undrade vad jag höll på med, men jag ångrar aldrig att jag seglade iväg. Såklart gjorde jag misstag, men jag lyckades lösa alla problem. Jag lyssnade på de jag hade mest förtroende för, och använde magkänslan.

Vanligtvis löser man större problem genom att lyfta upp båten i en hamn. Det kan bli dyrt, och det skulle kosta mer än vad hon hade råd till. Den nu 15-åriga Laura beslutade sig för en piratlösning.

På en australiensisk sandstrand med kraftigt tidvatten lyckades hon torrlägga den 38 fot stora båten och surra båten mot förtöjningsstolpar stående på kölen. Hela båten blev blottad och hon kunde på så vis gå igenom alla skavanker inför Indiska oceanen.

När hon 2012 slöt cirkeln runt jorden, efter 36 000 sjömil, var det inte längre Holland hon längtade tillbaka till. Det var inte heller holländsk flagg på båten när hon lade till vid St Marteen. Hon beslutade sig för att segla vidare till sitt nya hem: Nya Zeeland.

Lär dig navigera genom livet

Laura bor fortfarande på båt, idag tillsammans med sin man och två söner, Tim 4 år och Alex 8 månader. Hon har slutit ytterligare en cirkel.

Hon har hunnit bli 27 år, vuxen även för myndigheterna. Laura har haft tid, och anledning, att fundera på vad som krävs för att bli vuxen. Hennes uppfattning om mognad är mycket enkel.

Du behöver kunna se faror som dyker upp, och du behöver ta förnuftiga beslut. Tjäna dina egna pengar och ta ansvar för ditt eget liv helt enkelt.

Det samma gäller om du tänker solosegla runt jorden, resonerar hon. Lägg till navigeringskunskap och ganska mycket jävlar-anamma.

För Laura är det ganska enkelt. Livet är en läroprocess och ju tidigare man lär sig desto roligare blir det.

Den viktigaste lärdomen ombord Guppy var vikten av att aldrig ge upp. Hon lyfter också tron på sig själv — att behålla fokus på sitt mål. Då det gäller själva processen att gå från barn till vuxen, är utmaningar viktigt, menar hon.

Man måste ge barn ansvar så att de kan göra fel under vuxnas beskydd. Det är viktigt att få göra fel. Vi måste få göra fel när vi är små. Inlärningsprocessen blir mycket svårare när man passerat 20 år. Idag är det alldeles för många som är myndiga men inte kapabla. Jag tror att detta är en av anledningarna till att så många inte är säkra i sig själva, känner sig tillräckliga eller blir deprimerade.

På frågan om Västvärlden skapar infantila människor genom överbeskydd är svaret tydligt.

Ja.

Havens mamma

Föga förvånande jobbar Laura med segling, eller snarare med segling som verktyg. Genom organisationen World Sailing foundation tar hon ungdomar mellan åtta och sexton år till havs för att lära dem segla. Idag på 75 fot.

Efter en närmare titt på deras sajt blir det tydligt att det lika mycket handlar om att främja en mognadsprocess. Laura verkar ha hittat ett effektivt sätt att ge ungdomar en rejäl dos mognad, inbäddat i en seglingskurs. Ett sätt att få rebelliska ungdomar att hitta rätt, och andra att hitta mod till stordåd. Utbildningen handlar nämligen om att planera seglatsen, köpa nödvändiga matransoner, navigera mellan havets alla hinder, dag som natt. Allt som krävs för att klara sig till havs, och i livet. Eller som det står på sajten:

Genom denna utbildning lär de sig att bli mer självständiga, bygga självförtroende, hur man kommunicerar och jobbar i ett team och så klart hantera jobbiga perioder.

Vi tror detta är värdefulla egenskaper som varken lärs ut i skolan eller i det moderna samhället i stort.

På ett personligt plan handlar segling också om att få tid att tänka, vilket Laura gör bättre till havs. Hon känner ett stort behov att ibland ”komma bort från den galna värld vi byggt”.

Det finns en plats på jorden där jag kan vara mig själv, och det är på havet. Genom seglingen har jag också lärt mig att världen är en fantastisk plats med så många olika människor.

Precis som Pippi har Laura lyckats överlista myndigheterna och hitta sin egna, unika väg i livet. Och när delfinerna leker runt hennes båten, långt ute till havs, då blir även den brådmogna Laura barnsligt förtjust.

NOPE! sa Guinness rekordbok

Trots att Laura blev yngst att solosegla runt jorden, vägrade Guinness Rekordbok att publicera med risk för att uppmuntra fler att utsätta sig för fara.

Rekordlistan enligt Morgonposten:

Laura Dekker, 16 år och 123 dagar

Jessica Watson, 16 år och 362 dagar

Michael Perham, 17 år och 164 dagar

https://www.youtube.com/watch?v=8DCDEx0CF9E

Nu smäller det! Nej, jag klarade det, igen. Jag skulle kunna skriva en bokserie om hur många gånger det har varit nära att gå åt fanders för mig bakom en ratt. Eftersom jag tävlat i olika typer av fordon sedan jag var tolv år, är det inte konstigt. Ett par decennier av tävlande har gett mig så mycket mer än körfärdigheter och adrenalinkickar. Det har gett mig insikt i hur ett ögonblicks verk kan bli livsavgörande – vilket både kan vara fascinerande och skrämmande. Livet och dess njutning, på bekostnad av dess förgänglighet.

När jag fick barn började jag omvärdera mitt risktagande. Plötsligt fick jag ansvar över det mest värdefulla, älskvärda och sköra. Det fick mig att reflektera över den viktiga roll man har som förälder. Den består av att beskydda, men också ge frihet att utforska – utan att överskölja dem med förmaningar och rädsla. Detta är en balans som jag dagligen reflekterar över. Att låta dem leka fritt och leva sig in i fantasins värld, och samtidigt lära dem skärpa sin medvetenhet när det krävs. Att bygga självförtroende, behärska farorna och bli självständiga.

Just nu introducerar jag mina små pojkar till trafikens värld. Hittills har vi mest berört trafikvett inifrån bilkupén – som att använda bältet på rätt sätt och inte leka att man är en slingrande orm i bilstolen. Vi har lärt oss att inte slå varandra i huvudet med ritplattor, kasta bananskal på framrutan, eller plötsligt starta ”fight club” i baksätet. Under barnens första levnadsår har jag och min man mest fokuserat på att få dem att förstå vikten av en lugn miljö i bilen. Att köra bil samtidigt som man ska förhindra urklösta ögon är en miljö som snarare hör hemma i ett dårhus än i en bil.

Insikten om ett ögonblicks verk är något jag alltid bär med mig när jag kör bil. Den obehagliga ilningen i bröstet när framvagnen tappar grepp, eller tankar som övergår i slow-motion medan bilen åker på tvären mellan träden. Att köra bil kan vara det roligaste som finns, men slarvar du med koncentrationen kan det också vara det farligaste som finns. Mobiltelefoner, trötthet och distraktioner i trafiken kan lätt stjäla ditt fokus – för att inte tala om rastlösa barn.

Jag vet inte hur många gånger jag fått stanna bilen på parkeringsfickor för att gå ut och andas, innan jag fått tillbaka en tillräckligt vuxen och sansad hjärna för att pedagogiskt kunna förklara för mina barn: ”Lilla vän, man gallskriker inte helt plötsligt, eller kastar Spindelmannen i huvudet på mamma medan hon kör”. Vi har två olika typer av söner; den yngre, foglige, och den äldre, rebellen. För att rebellen ska lyssna, krävs tydlig information – och ibland av större mått.

All annan typ av information tas emot likt en teflonpanna. Efter att ha skapat en inflation av skarpa tillsägningar, var det dags att göra något mer radikalt. Så jag tog med rebellen i framsätet, spände bältet hårt och gjorde en full ABS-inbromsning i 100 km/tim, samtidigt som jag svängde och stöttade hans lilla huvud mot nackstödet med min ena hand. När vi stannade tittade han på mig med stora ögon och öron. Bilen var inte längre bara en mysig liten fartfarkost med popmusik där man kan bete sig hur som helst. Vi pratade länge och väl om fartens betydelse, vad som kan hända om man tappar koncentrationen, krockar, eller blir påkörd. Jag lyckades nog plantera ett viktigt frö i hans huvud, eftersom bilfärderna efter den dagen varit betydligt lugnare. När det handlar om potentiell fara ska man inte linda in saker i bomull, jag tror snarare det är viktigt för barnen att få en sann bild av verkligheten så snart de är kognitivt redo. Står man tryggt och stadigt som förälder och vägleder dem rätt och ärligt – och ibland krasst – förbereder man dem för det verkliga livet, utan att det ska komma likt en käftsmäll när de blir äldre.

Nu när våra barn (äntligen) fått grundläggande trafikvett, är det dags att introducera dem i trafikens värld utanför bilens kaross. Vår äldsta älskar att åka på cykelturer och den yngsta hänger gärna på med sin lilla sparkcykel. ”Människor är mjuka och bilar är hårda, titta till höger och vänster flera gånger, cykla längs kanten”, och så vidare. Vi bor på landet vid en väldigt lugn väg, men även den trafikeras av dårar ibland. Det mest dyrbara jag har ska nu ge sig ut för att träna balans, simultanförmåga, ansvar och trafikvett på en och samma gång. Viktigt för dem, skitjobbigt för en riskmedveten trafikant som mig. Samtidigt som mitt inre går på fullvarv, fokuserar jag på att inge ett utvändigt lugn inför mina barn. ”Vad bra det går, blicken framåt, det klarar du!”, hör jag mig ropa. Men inombords vill jag bara skrika ”biljävel!” och sparka in karossen på den passerande bilen som kör alldeles för nära mina älskade barn.

Små porslinskroppar på var sin cykel. Det linblonda håret fladdrar under hjälmen. Kinderna är spända som blänkande små äpplen med leenden upp till öronen. Titta mamma vad fort jag kan! Jag blir hökmamman som spetsar alla mina sinnen, huvudet far åt alla håll, ögonen flackar, hjärnan riskbedömer och tänker ut A-, B- och C-lösningar. Jag slår ut mina vingar och formar den osynliga säkerhetszon jag vill att mina barn ska ha, men inte vara medvetna om, för att lära sig tänka själva. Vi tränar på att gå över vägen och att se oss omkring. Höger, vänster, och så en gång till. Jag försöker att inte förmana för mycket – dock alltid med en vinges avstånd för att kunna grabba tag i kragen om det så behövs. En gång fick höken grabba tag hårt. Sonen glömde att se sig för, och tog sats för att springa över en trafikerad väg. Jag ryckte tag i hans lilla jacka, hukade mig ner och spände ögonen i honom. ”Pang! Där kunde du dött!” En skärrad liten pojke fick gråten i halsen. Sedan dess ser han sig noggrant för. Livets läxa gör ont en liten stund, men gör dig klokare och starkare.

Jag biter ihop hårt när mina grabbar klättrar, slår volter och åker skateboard. Ibland vill jag blunda och kisa mellan fingrarna när jag tänker på hur illa de kan slå sig. Men jag vet att de måste få utveckla sin motorik, testa gränser, bygga självförtroende, få ut sin energi. Så jag biter mig oftast i tungan istället för att tjatande ropa ”försiktiiigt!” till döva öron. Men trafiken är fasen ingen lek, och här väljer jag att vara dramatisk om det så krävs. Vi föräldrar är ytterst ansvariga för det ögonblicks verk som kan utgöra livets knivskarpa gräns. Förbereder vi dem med båda fötterna i verkligheten kan vi sakta men säkert släppa taget – allt eftersom riskmedvetenhet och ansvar biter sig fast i den lilla trafikantens ryggmärg.

Det är en känsla som allt fler föräldrar får, många rycker på axlarna och antar att det är en naturlig period där barnen skapar distans för att kunna forma sin identitet och tolererar därmed utbrotten och kyligheten som något oundvikligt. Finns det något fikabord i Sverige kring vilken det inte sitter föräldrar som uppgivet konstaterar att deras tonårsbarn inte vill ha med dem att göra längre?

Utvecklingspsykologen Gordon Neufeld och familjeläkaren Gabor Mate accepterar inte detta som något oundvikligt eller naturligt, tvärtom så ser de det som en helt artificiell separation som är oerhört destruktiv för barnens psykologiska utveckling. Kärnan i deras argument är att vi alla har en naturlig orienteringsinstinkt som gör att vi söker någon att orientera oss efter, det gäller inte bara för människor utan även de flesta djuren anknyter hårt till sina föräldrar för att sedan imitera och lära sig av dem. Instinkten knyter dock inte oss enkom till våra föräldrar vilket har en uppenbar evolutionär förklaring, ibland så fanns föräldrarna inte där och då var man tvungen att anknyta till någon annan. Nobelprisvinnaren Konrad Lorenz demonstrerade det på ett smått tragiskt sätt då han fick ankungar att anknyta till en boll så som om den vore deras mamma. Instinkten är så stark att vi anknyter till vad som helst om föräldrarna inte är närvarande.

Historiskt sett har denna instinkt inte inneburit några problem, barnen levde tätt  tillsammans med sina föräldrar och den utökade familjen i små täta gemenskaper i stammar och byar. Det fanns aldrig något som hotade anknytningen till föräldrarna och de andra vuxna som alltid fanns tillgängliga. Men efter industrialiseringen har allt det försvunnit. Kärnfamiljen som är en konstlad sista spillran av den tiden är även den hotad och barn placeras under stora delar av dagarna i en miljö där de främst är med andra jämnåriga med ett fåtal vuxna närvarande som inte har något starkt band till barnen eftersom de bara är där för att hämta hem sin lön. Separerade från de stabila vuxna anknyter barnen till det enda som finns tillgängligt, andra barn.

Men en anknytning till andra barn kan aldrig ersätta anknytningen till vuxna, barn känner inget ansvar för varandra, kompiskretsar är obarmhärtigt föränderliga och barn har ingen som helst moralisk kompass som gör att de kan prägla varandra med sunda värderingar.

Det man får är istället barn som ängsligt vaktar sina vänskapsband som de aldrig kan känna sig riktigt trygga i, brutal mobbning när den som råkar befinna sig överst i hierarkin kan utnyttja anknytningen hur hon vill och en hel ungdomskult där barn imiterar varandras klädsel och beteende för att inte frysas ut.

Det lömska är att de flesta av oss vuxna idag säkerligen kan relatera till det från vår egna barndom. Vi har nog nästan alla minnen av våra vänskapgsgäng och hur vi tyckte våra föräldrar var töntiga kufar som inte kunde något. Förvisso har de flesta av oss ändå vuxit upp till någorlunda vettiga människor och vi kanske minns kompistiden med värme och tror det är så det ska vara, det vi inte minns är hur det istället hade kunnat se ut. Vi hade kunnat ha en barndom där vi var varmt knutna till våra föräldrar, där vi faktiskt ville umgås med dem och där vi hade lärt oss av dem. En barndom där kompisar var ett naturligt komplement, inte en ersättning, till föräldrar, farföräldrar och andra vuxna och där vi alla kunnat luta oss tillbaka och känna oss trygga med de anknytningar vi har.

Neufeld och Mate ser anknytningsproblematiken som grunden till många av de stora problemen i samhället så som barns allt större oförmåga att växa upp och börja ta ansvar, den råa mobbingen som blir allt mer utbredd, självmords- och depressionsepidemierna bland tonåringar, lärarnas tappade auktoritet över barnen, de allt mer extrema sexuella beteendena och ungdomskulturernas förakt för allt annat. De är inte heller optimistiska för att något av detta kommer lösas på makronivå då hela samhällets incitamentsstruktur oavsiktligt (eller är det kanske avsiktligt) driver allt fler mot brutna familjeband, allt fler timmar för barnen borta från sina föräldrar och allt fler isolerade människor i storstäderna.

Däremot så tror de att man enkelt kan lösa det själv på mikronivå, bara man är medveten om hur anknytning fungerar så kan man vara vaksam och parera de negativa effekterna.

I den här videon så summerar Neufeld på ett bra sätt deras tankar:

https://youtu.be/jl2VlEkvUqg

Vill man veta mer så är deras bok Hold On to Your Kids helt fantastiskt, en av de mest ögonöppnande böckerna jag läst gällande föräldraskap och barn. De beskriver hur man anknyter, hur man återställer förlorade band och hur man hittar balans i tillvaron trots att man kanske måste skicka iväg sina barn varje dag.