Trots Kodras fällande dom för att ha drivit en bordell, sålt narkotika, innehav av kriminell egendom och falsk legitimation har han fått veta att han kan stanna i Storbritannien. Domaren Cordella Bart-Stewart biföll ett överklagande mot utvisning på grund av mänskliga rättigheter: ”Det finns inga bevis för att han utgör en risk för allmänheten.”

”Han är en smart och driftig ung man med potential att bidra mycket till samhället. Han har ett hem här, och stöd”, fortsätter Bart-Stewart. ”Han kan arbeta. Jag anser att det allmänna intresset inte kräver att klaganden utvisas från Storbritannien.” Kodra ansökte om asyl i Storbritannien när han var 15 år, och beviljades då ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Inrikesministeriet uppger att de deporterat 215 av de 45 728 migranter som tog sig över kanalen i små båtar, 2022. Nu bor 51 000 illegala invandrare på hotell, vilket kostar 73 miljoner kronor om dagen.

När Mikael Ribbenvik 13 februari fick sparken som generaldirektör för Migrationsverket ansåg många kommentatorer att det berodde på att den nya regeringen ansåg honom som ”för mjuk” i asyl- och invandringsfrågor.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard(M) förklarade att ”det behövs nya ögon och ett nytt ledarskap på verket när paradigmskiftet i migrationspolitiken ska genomföras”.

SD:s Björn Söder uttryckte sin odelade glädje:

”Dags att städa upp i Myndighetssverige. Bort med asylaktivister från Verket”.

Men är det hela så enkelt? Och vilken roll har Mikael Ribbenvik egentligen haft?

Ribbenvik, som är jurist, har arbetat på myndigheten i 25 år. Han var rättschef och operativ chef innan han blev generaldirektör för Migrationsverket 2017.

En av hans första åtgärder blev då att kräva strängare villkor för en grupp asylsökande. Hans krav kom redan under det första verksamhetsåret som generaldirektör och gällde flyktingar som av Säpo klassas som säkerhetshot. Det innebär att de inte kan få uppehållstillstånd. Men de kan heller inte utvisas om de kan visa att det finns fara för deras liv om de tvingas återvända till sitt hemland.

Alltså får de stanna, i väntan på att situationen i deras hemland ska förändras.

Ribbenvik fann detta stötande, och orsakerna utvecklar han nu i en intervju i P1. Han säger att det inte är rimligt att dessa personer kan få arbetstillstånd, olika sociala förmåner, och ett svenskt främlingspass – detta genom att de tilldelas ett tillfälligt uppehållstillstånd.

Ribbenvik menar att ”det vore fel att skicka någon i döden”, men att det också är fel att ge dem så goda villkor som de får. I sitt förslag för sex år sedan argumenterade Ribbenvik för att dessa personer inte skulle få några som helst bidrag i någon form, inte ens pengar till existensminimum: ”Om det inte passar kan de ju åka någon annanstans”. Inga tillfälliga uppehållstillstånd skulle komma ifråga, enbart ett ”tillfälligt stoppande av utvisningen”.

Migrationsöverdomstolen ansåg att Ribbenvik i sak hade rätt när de prövade olika fall, när han menade att ”hela paketet med förmåner inte skulle göras tillgängligt”. Men domstolen hävdade att inget kunde göras i den riktning Ribbenvik önskade eftersom det inte fanns lagstöd för detta.

Därför gjorde Ribbenvik en inlaga med sitt förslag till den statliga offentliga utredning (SOU 2017:84) som skulle lägga grunden för åtgärder som rörde ”Uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder” – just det område där Ribbenvik vill se förändringar.

Utredare var professor Anna Lundberg, numera verksam vid Linköpings universitet, där hennes forskning är inriktad på rätt och välfärd i migrationens tidsålder med särskilt fokus på mänskliga rättigheter.

Den som läser utredningen Lundberg gjorde 2017 ser också att det är själva utgångspunkten för utredningen hon gjorde då.

Ingenting av det Ribbenvik argumenterat för beaktas. Hans argumentation utgår från att invånarna i Sverige bör skyddas från det hot som terrormisstänkta utgör, och att det är stötande på alla sätt om terrormisstänkta får tillgång till hela ”det svenska välfärdspaketet”.

I utredningen finns ett annat fokus – en koncentration på hur de som fått avslag har det:

”Att inskränka tillgången till rättigheter efter ett avslag, i synnerhet vad gäller boende och sociala förmåner, kan emellertid öka sannolikheten för att myndigheter förlorar kontakten med berörda personer. Individerna å sin sida riskerar att förlora tillgång till grundläggande rättigheter. I förlängningen kan detta föra med sig både att internationella MR-åtaganden undergrävs och att myndigheternas återvändandearbete försvåras. De studier vi tagit del av har inte funnit några belägg för att fler personer självmant lämnar ett land efter avvisnings- eller utvisningsbeslut när inskränkningar i rättigheter har genomförts.”

Utan att nämna Ribbenviks ståndpunkter avvisas de alltså ändå med argumentet att:

”De studier vi tagit del av har inte funnit några belägg för att fler personer självmant lämnar ett land efter avvisnings- eller utvisningsbeslut när inskränkningar i rättigheter har genomförts.”

Men samtidigt konstateras det i utredningen:

”Samtidigt ska sägas att flera länder saknar statistik över antalet personer som vistas med lagakraftvunna avlägsnandebeslut.”

Alltså, det finns ingen säker statstik – men utredaren vet ändå att studier visar det utredaren vill att de ska visa.

Befinna sig i limbo

Utredningen utmynnar i krav på bland annat ett förtydligande av lagstiftningen som innebär att den vars avvisnings- eller utvisningsbeslut inte kan verkställas av skäl som ligger utanför individens kontroll beviljas uppehållstillstånd.

De Ribbenvik skjuter in sig på är inte de som omfattas av LSU, Lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar – det är personer som står under hård uppsikt av Säpo, och det rör sig om en handfull per år. Och dessa personer kan nekas uppehållstillstånd, de befinner sig i limbo. De Ribbenvik talar om är ”särskilda säkerhetsärenden”, de som Säpo bedömer utgör en fara för Sverige, till exempel genom sin koppling till terrororganisationer. Ribbenvik finner det absurt att personer som bedöms som säkerhetsrisker ska kunna resa runt på ett svenskt pass i världen (men inte kunna utvisas till sitt hemland). Det som bekymrar Ribbenvik är att år för år har antalet personer i den kategorin som går omkring i full frihet ackumulerats. Han bedömer att det rör sig om ”ett 70-tal säkerhetshot, och till det kommer 300 krigsförbrytare”.

Ribbenvik lämnar sitt uppdrag i maj. Hans bedömning är att det förslag Migrationsverket nu åter lämnat in till regeringen i denna fråga kan bli lag om ett år. I bästa fall.

Att det inte blev det för fem eller sex år sedan beror dels på utredaren Anna Lundberg, dels på den som beställde utredningen, migrationsminister Heléne Fritzon(S). Ministern kunde valt en ämbetsman med juristbakgrund för utredningen – men valde en akademiker inriktad på migranters välfärdsfrågor – vilket bidrog till att frågan om asylsökande som är terrorister aldrig beaktades – liksom till att utredningens slutsatser avsevärt förbättrade situationen för alla som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd.

En vanlig bild av den svenska migrationspolitiken brukar vara att Migrationsverkets tjänstemän driver på för en egen migrationsvänlig politik – och politikerna kan inte göra så mycket.

I det här fallet är det istället så att politikerna drivit en linje, och anlitat utredare som har en tydlig förutfattad ståndpunkt i frågan – och ingen har brytt sig om vad ledningen för Migrationsverket ansett.

Amineh Kakabaveh har varit mycket synlig i media den senaste tiden. Mångordigt har hon fått förklara vad hon vill.

Men vi är nog många som inte förstått var hon egentligen står – eller vad hon vill. Så vi ställde de där frågorna de flesta journalisterna verkar vilja undvika. Eller kanske inte ens förstår att de borde ställa.

Justitieminister Johansson räddades av vilden Kakabaveh. Han har levererat i kampen mot hedersförtryck, och hennes stöd kommer som ett brev på posten. Till landet Sverige skickar hon däremot inget glädjebesked. En riksorganisation pratar om ett steg fram och två steg bak.

Med en rösts marginal sitter Morgan Johansson kvar som justitieminister. Han räddades i misstroendeomröstningen av den tidigare vänsterpartisten, nu vilden, Amineh Kakabaveh. I sitt tal i riksdagen motiverade hon sin röst med att han tagit initiativ till flera lagskärpningar mot hedersförtryck. Han har levererat, som hon uttryckte det efteråt.

Morgonposten får tag i en mycket upptagen Kakabaveh. Hon berättar att telefonen går i ett med samtal från både svenska och utländska journalister. De flesta vill säkert prata om Erdoğan och Natofrågan men vi vill veta hur bra Johansson faktiskt varit på att bekämpa hedersförtrycket jämfört med tidigare justitieministrar.

Han har gjort något mer. Många lagar har kommit till. Absolut, säger hon.

Var hade vi varit utan Morgan Johansson?

Jag vet inte. Eftersom vi är eniga i riksdagen skulle säkerligen även en annan minister tvingats att göra det.

Kanske var det där med Morgans arbete mot hedersförtryck bara ett svepskäl för att slippa fälla regeringen. Kakabaveh är en maktfaktor för tillfället, och det går att förstå att hon utnyttjar det. Hon har etablerat en kontakt med regeringen och nu vill hon ha ett samtal med Morgan Johansson om att utvärdera det som görs för att bekämpa hedersförtryck.

Hundratals miljoner kronor satsas i kampen mot problemet, men hon menar att det mesta som görs inom skolor, socialtjänst och ideella föreningar snarare upprätthåller hedersproblematiken.

Ett kontrakt

Hon har själv vuxit upp i en hederskultur, i den iranska provinsen Kurdistan men hon vill inte välja vem som ska få komma till Sverige.

Man kan inte säga att "du är förtryckare, du får inte asyl". Folk visar inte genom att resa hit att man är hedersförtryckare. De som kommer från sådana kulturer och system ska få veta från allra första början, på sitt eget språk, om rättigheterna för flickor och kvinnor. De ska skriva på. "Det här gäller i Sverige och det ska du inte glömma bort."

Ett kontrakt, säger du?

Ett kontrakt är viktigt, ja.

Men om de inte vill skriva på kontraktet, då?

Kommer man till Sverige. De här normerna gäller. "Du ska förhålla dig till det. Vill du inte, så får du inte ..." Man har ju ett val mellan kvinnors rättigheter, barns rättigheter eller Sverige. Så är det.

Om man säger nej så får man inte uppehållstillstånd?

Det är en lite svår balansgång. Det beror på hur man formulerar det. Självklart ska de som inte följer regler och normer inte få medborgarskap.

Så om man skriver på ett kontrakt om att man ska följa svenska regler, och sedan inte gör det, har man då brutit mot kontraktet? Blir man av med sitt uppehållstillstånd då?

Nej, du behöver inte ens ta ifrån uppehållstillstånd. Vi har lagar som heter hedersrubricering. Om du hindrar din dotter, om du förtrycker. Om moralpoliser finns och begränsar. En massa komponenter av förtryck. Det gör att lagen bestraffar en. Det finns ju.

Jag tänker på det du sa att man ska skriva på någonting. Då kan man ju bara ljuga.

Nej, det ska bestraffas. Lagen säger fängelsestraff och böter. Det ska gälla för alla som begår brott, så klart. Det är precis som svenskar. Vissa begår brott ändå. Man ska skriva på, och man ska vara medveten om vad Sverige står för.

Det verkar som att idén om ett kontrakt bara är en papperstiger som inte förpliktar till något extra när man väl fått stanna. Då lyder man under samma regler som alla andra och står till svars på samma sätt. Resultatet måste bli samma som nu, om man inte tror att en liten signatur väger tyngre än traditioner med rötter tusen år bakåt i tiden.

De senaste 30 åren

Amineh Kakabaveh kom till Sverige i oktober 1992, några veckor efter att riksbankschefen Bengt Dennis chockhöjt räntan, och Carl Bildt och Ingvar Carlsson hållit gemensam presskonferens, för att om möjligt rädda den svenska kronan.

Du kom till Sverige i början av 90-talet. Har situationen blivit värre?

Självklart har den blivit värre. När jag kom var vi åtta miljoner. Under 29 år har vi blivit elva miljoner. Bara under tio år har en miljon människor kommit. Majoriteten av dem från krig och diktatur. Många från länder med hedersnormer och värderingar. Vi har också egna problem. De som kom för 40 år sedan, som arbetsinvandring, gav man bostäder i de mest segregerade områdena. Jag har jämnåriga som är födda här eller kom som 2–3-åringar. De blev bortgifta som 12–13-åringar. Det fanns en hederskultur då också, men man kände inte till den. Den kom från Jugoslavien, från Grekland, från Turkiet, från Italien.

Hederskulturen finns inte bara i Mellanöstern, ska du veta.

Men du har precis sagt att det är den stora invandringen som har gjort det värre här, för vi var åtta miljoner och nu är vi snart elva.

Ja, ja, men alla elva miljoner är inte invandrare. Man ska inte överdriva.

Men du sa att många kommer från kulturer som ...

Ja, det har kommit, så klart. Det finns ju segregerade områden. I de flesta skolor i utsatta områden finns det inte ett enda svenskt barn. Det är klart att samhället blir så segregerat. På de skolor vi jobbar med i Varken hora eller kuvad, finns inte något svenskt barn ... Etniskt svenskt, menar jag. Alla är svenskar, men etniskt svenska finns inte där. När de börjar gymnasiet börjar de förstå att de lever två helt olika liv.

Den svenska kulturen kommer väl knappast att bli starkare i framtiden, som det ser ut nu?

Det handlar inte om svensk kultur. Jag är kurd och har samma värderingar, och jag har kämpat för dem.

Men det är en importerad kultur som gjort det sämre, säger du ju.

Nej, det är inte importerad kultur. Har jag sagt det?

Jag frågade om ...

Nej, Nej! Jag sa att för 40 år sedan kom folk hit och hade med sig detta, men ändå inte kunnat eller vågat, eller lärt känna ... Du sätter ord på saker jag inte säger. Det är inte bra.

Du säger att jag sätter ord i munnen på dig. Låt mig säga hur jag tolkade dig. Jag frågade om det var bättre 1992, och då sa du: "ja". Du sa att då var vi bara åtta miljoner och nu är vi elva miljoner, och att det har kommit många människor med en hederskultur. Då tolkar jag dig som att den invandringen har fört med sig kulturen, att det har blivit sämre, och att vi måste motarbeta den. Då säger jag att eftersom den svenska kulturen, som väl måste vara den som motarbetar, blir svagare ...

Jag tycker att det är universella värderingar. Den svenska kulturen är inte heller väldigt specifik.

Om vi i stället försöker hitta en term vi är överens om och säger att "krafterna som arbetar mot hedersförtryck" blir svagare? Förlorar inte de mark?

Ja, det är en backlash för de feministiska landvinningarna som Sverige har kämpat för i århundraden. För när vi ser att hundratusentals barn och unga, och de vuxna kvinnor som vi jobbar med, som inte ens finns. Som inte kan göra annat än att vara hemma från klockan 15, för att man får inte som kvinna vara ute och göra annat än att ta hand om familjen. Det är inte bara unga flickor.

Borde vi minska invandringens storlek?

Nu säger alla att vi ska minska, för att vi ska ta hand om ... Vi måste ha kvotflyktingar. Jag tycker vi ska öka på kvotflyktingar och se till att man har bostad och arbete och skola och dagis. Ett värdigt liv, innan man tar emot människor. Tar man bara emot människor och slänger dem i förorten, där segregation, utanförskap och skolsegregering, och allt det här fortsätter. Det är inte värdigt. Människor är mer värda än så.

Man ska alltså integrera dem som kommer bättre?

Ja, man ska ha en bättre plan för dem. Tar du emot människor ska du ha bostad, skola, arbete, lärare, förskola. Framför allt bostad och integrationsprogram, och att sätta dem i skolor där det inte bara handlar om att tjäna pengar, utan om att lära människor någonting.

När tror du att vi har tryckt tillbaka hedersförtryck och hedersvåld?

När alla de som lär ut på universitet, när alla lärare, politiker och lagstiftare, domare och åklagare. Alltså alla medborgarna. När alla har fått veta att mänskliga rättigheter är universella. Inga kulturer får kränka barn och unga och flickors rättigheter.

Det är en fråga som är svår att placera in i det svenska politiska landskapet. Inte minst partierna till vänster brottas mellan att å ena sidan försvara sina feministiska värderingar och å andra sidan värna religionsfriheten och människors rätt att få behålla sin kultur. Amineh Kakabaveh har tillbringat sin politiska karriär mitt i denna brottningsmatch (eller inbördeskrig). Hon avslutar intervjun med att hävda att man kan kämpa mot rasism och diskriminering samtidigt som man kämpar mot hedersförtryck.

Brotten

Lagstiftningen mot hedersvåld och hedersförtryck har skärpts på senare år. Under alliansregeringen infördes ett tvångsäktenskapsbrott. 2016 kom brottet stämpling till äktenskapstvång, det vill säga att man inte får planera att gifta bort någon med tvång. 2019 bestämde riksdagen att äktenskap ingångna utomlands där någon var under 18 år inte ska erkännas i Sverige.

2020 rasslade det till lite när riksdagen införde ett barnäktenskapsbrott och ett utreseförbud för att hindra att barn förs utomlands för att ingå barnäktenskap eller för att könsstympas. Brotten kan ge fyra respektive två års fängelse. Samma år infördes också hedersmotiv som en försvårande omständighet vid straffmätning.

Slutligen, för en dryg vecka sedan, trädde en lagändring i kraft som införde brottet hedersförtryck. Lite förenklat så är upprepade brott mot en person med avsikten att bevara eller återupprätta en familjs eller släkts heder straffbart, om avsikten är att allvarligt skada personens självkänsla. Brottet ger mellan ett och sex års fängelse.

Det har ett signalvärde, att vi tar avstånd från hedersvåld och förtryck, men det är svårt att veta vilken effekt det kommer att få i verkligheten, säger Karin Gyllander på Riksorganisationen glöm aldrig Pela och Fadime (Gapf).

Gyllander ser positivt på lagskärpningarna men tycker samtidigt att det inte gjorts tillräckligt. Reseförbudet omfattar till exempel inte resor för att utföra oskuldskontroller eller oskuldsoperationer, eller för att omvända HBTQ-personer. Hon och Gapf tycker också att det är alldeles för lätt att undkomma lagstiftningen genom att säga upp ett barns medborgarskap eller folkbokföra det i ett annat land.

Det är många lagskärpningar vi inte har sett, såsom att uttryckligen kriminalisera oskuldskontroller, oskuldsoperationer och kusinäktenskap. Religiösa friskolor får fortfarande existera och ta del utav miljonbidrag från staten, trots att vi vet att de upprätthåller hedersnormer. Vi har inte vågat problematisera frågan om hijab på barn, så att vi fortfarande tillåter att barn sexualiseras från när de är väldigt små, säger hon.

Problemets storlek

Det florerar uppgifter som säger att fler än 240 000 unga mellan 15 och 25 år kan vara utsatta för hedersvåld och hedersförtryck. Karin Gyllander på Gapf vill inte skriva under på det eftersom den bygger på uppskattningar utifrån en statlig utredning från 2014, som då angav en något osäker siffra på 124 000.

Uppskattningar eller gissningar på 240 000 kommer sig av Sveriges stora demografiska förändringar sedan 2014, med en stor invandring från länder med en stark hederskultur.

En kartläggning gjord av Örebro universitet åren 2017 och 2018 kom fram till att mellan 7 och 9 procent av unga i Stockholm, Göteborg och Malmö lever med kollektivt legitimerat våld, och mellan 10 och 20 procent begränsas av oskuldsnormer.

Vad tror du om möjligheten att lösa problemet i sin helhet? Är det ett evighetskrig eller kommer vi se stora förbättringar på tio års sikt?

Det har varit ett dilemma. Vi tar ett steg fram, men ibland känns det som att vi tar två steg bak. Vi tror inte att det här kommer att lösas i närtid.

Hur tveksam är du? Du nämnde en gammal osäker siffra på 124 000. Om vi bara hypotetiskt säger att 120 000 i den åldern är drabbade i dag, kommer siffran att vara lägre om tio år?

Jag tror tyvärr inte att siffran kommer att gå ner om tio år. Det krävs alldeles för mycket arbete som jag inte vet om samhället är berett att lägga ner.

I Sverige är det svårt att ta i frågor som har koppling till religion och kultur, i och med att man känner att man trampar folk på tårna. När man utbildar är det viktigt att man visar och tar ställning för individens fri- och rättigheter. Föräldrars rätt att uppfostra sina barn får inte gå före barns rätt till ett liv fritt från våld och förtryck.

För att visa på uppförsbacken nämner hon att det bara finns fyra fällande domar för könsstympning, varav två efter 2007.

Socialstyrelsen uppskattar att 38 000 personer i Sverige är könsstympade. Många stympades innan de kom till Sverige, men långt ifrån alla. Det inkom till exempel 181 polisanmälningar rörande könsstympning av flickor och kvinnor under åren 2015–2020.