Den senaste tiden har handlat mycket om Elon Musk. Efter att ha först fokuserat på hans avslöjande om att Twitter spelat under täcket med Demokraterna i valrörelser kom dock debatten mer att handla om hur media bemött Hunter Bidens ”laptop from hell”.

Eller snarare, hur många inte talat om den. För samtidigt som vissa har slagit upp nyheten stort har andra försökt tiga ihjäl uppgifterna eller som ABC, CBS och NBC i flera dagar vägrat att ens nämna skandalen. Detta är dock inte så underligt. Likt Twitter gjorde nämligen ”de tre stora” hösten 2020 allt för att skildra de graverade uppgifterna om sexlekar, skumraskaffärer med kinesiska företag och annat som fake news.

https://twitter.com/elonmusk/status/1601668368737906688

Musk klagade också på att New York Times – en tidning med samma anseende i politiska kretsar som Dagens Nyheter i Sverige – inte ens nämnde det inträffade. Vilket heller inte är konstigt. Tidningen har nämligen förvandlats till en partiblaska typ Aftonbladet, och fick för något år sedan bland annat ett Pulitzerpris för artiklar om Trumps kontakter med Putin – som senare visat sig vara helt felaktiga. NYT har därför numera vissa trovärdighetsproblem. Och då Musk sagt att fler avslöjanden är att vänta kan strategin att tiga och hoppas stormen blåser över i längden bli svår att upprätthålla.

Donald Trump levererade i veckan vidare ett uttalande om den amerikanska konstitutionen. Kontentan var att han anser att det fusk han menar skedde borde leda till att presidentvalet 2020 borde göras om. Men då det inte finns något stöd i konstitutionen för omval skulle detta kräva att den helt åsidosattes. Inlägget har därför väckt ont blod inte bara till vänster utan också till höger, där många ser konstitutionen som en helig text. Trump har sedan försökt (bort)förklara sig, men en regel i politiken är ju att den som förklarar sig håller på att förlora. Uttalandet är därför typiskt för den knyckighet som präglat Trumps nya presidentvalskampanj inför 2024, som han inledde för två veckor sedan.

Utanför politiken blåste i veckan kalla vindar.

https://twitter.com/wspd8pio/status/1599535689468874752?s=20&t=sNmMQt6SLAfqk4sYFZ2fVg

Stora delar av västra och mellersta USA har drabbats av snöigt väder. Vilket skapat problem av olika sort, från elavbrott till trafiksvårigheter. Polisen i delstaten Washington på amerikanska västkusten stoppade exempelvis en man som vinglande körde nästan en hel svensk mil längs en väg. Och orsaken visade sig vara att hans framruta var nästan helt täckt med snö som, enligt honom själv, vindrutetorkarna inte var kraftiga nog för att avlägsna. Mannen fick därför böter på drygt 5000 kronor och polisen gick efteråt ut med en uppmaning till allmänheten om att använda snöskrapor på is- och snötäckta bilfönster.

Delar av nordöstra USA har därtill drabbats av emus. Och vi pratar här emu som i australisk jättefågel, inte europeisk valuta. I förra veckan fick myndigheterna i Kalamazoo, Michigan, fånga in en flock av sex sådana på rymmen från en bondgård. I Ohio söder därom dök några dagar senare tre andra upp i Highland County, varav två fångades in men en tredje fortfarande är på fri fot. Och som på beställning dök därefter en tillika herrelös emu upp i Pearson County, North Carolina. De ansvariga har försökt finna ägaren men har såhär långt misslyckats med detta och även denna pippi är alltjämt fågelfri.

https://twitter.com/WNCN/status/1599923006737993728

En annan episod är att brandkåren i Johnston-Grimes, Iowa, fick rycka ut efter att brandlarmet gått på ett dagcenter för hundar. När de kom dit möttes de dock inte av en eldsvåda utan av en ovanligt gladlynt hund som blivit så exalterad av att leka med andra hundar att han hoppat längs väggarna och utlöst brandlarmet av misstag. Brandstationen låter på sin Facebooksida meddela att hunden är förlåten och inte kommer bötfällas för falsklarm.

Avslutningsvis kan meddelas att en golfrunda i Bay St. Louis, Mississippi, slutade med att två spelare blev så upprörda att den ene bet den andre i näsan. Efter att ha flytt brottsplatsen kom förövaren på bättre tankar och överlämnade sig till polisen. Han är riskerar nu dock upp till sju års fängelse för sitt beteende.

De senaste åren har fler och fler personer som är på den liberala sidan av politiken blivit dissidenter. En kultur av politisk korrekthet har sköljt över landet, och eskalerat efter att Donald Trump vann presidentvalet 2016. Ett exempel är "intellectual dark web", en samling akademiker som vill värna om yttrandefrihet och god akademisk sed på högre lärosäten. Mindre nogräknade figurer som Jordan Peterson har också dykt upp, och skapat en personkult.

Ellis är en sådan person som länge försökt sätta kulturen och den fria konsten framför allt. Det tog till exempel till 2012 innan han definitivt kom ut som homosexuell. Innan var han tveksam till att etikettera sig, då han befarade att folk skulle tolka hans böcker annorlunda.

White har två övergripande teman, som länkas ihop. Dels är det en översikt över Easton Ellis karriär och hur hans syn på författarskapet i synnerhet, och konst i allmänhet, utvecklats. Men det är också en genomgång av hur det mediala landskapet förändrats, speciellt efter 2015 med Donald Trumps presidentkampanj.

Ellis föddes 1964 och slog igenom som författare som 21-åring med boken Less Than Zero. Han är mest känd för American Psycho som gavs ut 1991, den är en kritik mot en kultur fokuserad på materiell status, som han menar drevs på under Ronald Reagans tid som president. För filmpubliken är adaptionen av American Psycho mest känd, den kom år 2000 och Christian Bale spelade huvudrollen.

Donald Trump är också en inspiration till boken, men Ellis har en ganska kluven syn på presidenten.

Ellis beskriver sig själv som immun mot både beröm och kritik, och som förespråkare av yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Han beskriver tendenserna till politiskt korrekt kultur som växte från 1980-talet och framåt, och väver ihop det med den eskalerande censurkulturen och hysterin kring Trumps presidentskap. Han umgås bara i kretsar med kändisar och överklassen i New York och Los Angeles, där han ofta träffar personer med en hysterisk avsky för Trump.

Han beskriver hur hans tilltro till medströmsmedia raserades inför valet 2016. Han beklagar att Milo Yiannopoulos stängdes av från Twitter, då han gillade hans stil, även fast han inte höll med om mycket av hans åsikter.

Ellis läser Breitbart och andra konservativa nyhetskällor, för att försöka få ett bredare perspektiv på debatten. Vänskapen med Kanye West håller han högt, och försvarar dennes förkärlek för Trump, och att vilja vara en fri konstnärssjäl.

Han beskriver den kritik han själv fått, både publikt och privat, exempelvis genom inlägg på Twitter som inte uppskattats. Hans pojkvän är en liberal judisk man i millenniegenerationen, som till en början var otroligt kritisk till Trump. Han kallas genom boken för “my millenial” och Easton Ellis säger sig ha en svaghet för just liberala judiska män, och denna pojkvän är hans andra längre förhållande med en sådan. Pojkvännen blir deprimerad och använder droger en period, på grund av Trump.

Han berättar om två olika kvinnor han känner, båda är i 70-årsåldern och tillhör den liberala eliten på östkusten. En är galen Trump-kritiker, och den andra säger i smyg att Trump är den bästa president hon upplevt.

https://www.youtube.com/watch?v=1EObNbjS7Zg

Boken tror jag kan vara nyttig för personer som tillhör Easton Ellis samhällsklass och generation, ett sätt att se att det finns andra som sett igenom den liberala hysterin kring Trump, och som inte är en snöflinga som vill förbjuda åsikter. Ellis förespråkar en ”laissez-faire-inställning” till Trump.

Boken gav inga djupare analyser av det politiska läget, den var något pratig i stilen och Ellis var självförhärligande på sina ställen. Det sistnämnda kanske inte var helt oväntat. Boken kom ut innan Trumps valförlust, stormningen av Kapitolium och coronapandemin. Om det kommer en uppföljare blir det intressant att se om Ellis fortfarande vill, och kan, hålla en neutral position, och samtidigt kunna vara vän med folk i alla politiska läger.

Washington DC är en stad byggd full med politiker, advokater och journalister. Amerikanerna har därför inga illusioner om vad som där pågår. När Donald Trump efter valet 2016 hävdade att hans kampanj blivit avlyssnad av Obama-administrationen var det dock många som skakade på huvudet. Det skulle ju innebära att amerikanska myndigheter spionerat på en legitim presidentkandidat. Och sånt sker ju bara i sydamerikanska bananrepubliker!

Att Obama själv eller någon i hans direkta närhet gav order att avlyssna Trumpkampanjen före och direkt efter valet bevisades dock nästan direkt. Men då Trump ansågs vara en politisk paria förklarades detta nödvändigt med prat om rikets säkerhet. Media lät sig med detta också bekymmerslöst nöja och under flera år såg det ut som om frågan skulle falla i glömska.

För ett par månader sedan small det dock till när specialåklagaren John Durham började släppa nya uppgifter.

Denne har i åratal jobbat sig igenom det berg av anklagelser, påståenden och motsägelser rörande det så kallade rysspåret som handlade om att Trump skulle ha konspirerat med Vladimir Putin mot Hillary Clinton. Denna anklagelse snurrade runt redan före valet, men då ”alla” trodde att Hillary skulle vinna en jordskredsseger orsakade den inte alltför mycket uppmärksamhet.

När Trump vann blev dock rysspåret genast en skållhet potatis. Efter att kontrollräkningar av rösterna i ett antal delstater bekräftat Trumps seger blev anklagelsen huvudargumentet för de politiker, medlemmar av den djupa staten och andra som inte tyckte att Trump, trots att han vunnit valet, borde få tillträda presidentposten.

Att Hillary Clintons kampanj var med i spelet kring detta blev sedan känt i början av 2017 när den så kallade Steele-rapporten uppdagades. Detta alster sades bevisa att Putin satt på så besvärande uppgifter om Trump att han kunde utpressa honom. Rapporten visade sig dock vara skriven av den före detta brittiske underrättelseagenten Christopher Steele, som var avlönad av Clintonkampanjen. Den avskrevs därför snabbt som en ansamling lösa rykten, feltolkningar och en och annan skär lögn.

Själva hypotesen, att Trump och Putin hade ihop det, överlevde likväl. Och skälet till detta var att det sades finnas andra, mer trovärdiga källor som visade på att Trump hade Putinkopplingar. Mer specifikt hävdades att det fanns bevis för kopplingar mellan hans kampanj och den Kremlkontrollerade Alfa-Bank i Moskva.

Här tar dock historien en rent komisk vändning.

De nu släppta uppgifterna visar att det var Clintonkampanjens jurist Michael Sussmann som två månader före valet 2016 överlämnade vad han sa var bevis om att Trump och Putin var i maskopi till den federala polisen FBI. Och för att låta trovärdig sa han att han inte agerade på uppdrag av någon klient. Detta har dock nu Durham, bland annat genom gamla textmeddelanden, bevisat vara falsk utsaga till polistjänsteman och därmed ett brott.

Brott nummer två vart än värre. Bevisen som Sussmann gav till FBI var dataloggar som han i sin tur fått av den sydafrikanske affärsmannen Rodney Joffe, som bland annat på 1980-talet blivit dömd för att sälja överprissatta farfarsklockor till bönder i Iowa. Och de data han gav till Sussmann höll i praktiken samma kvalitetsnivå.

Durham har i detta material inte hittat några bevis för kontakter mellan Trump och Putin. De fragment av datatrafik mellan Trumpkampanjen och den ryska banken som Joffe hittat härrörde från ett simpelt skräpmejl. Och även hans uppgift om att Trump och folk omkring honom skulle ha haft tillgång till ett hemlig ryskt mobiltelefonnät har visat sig vara fel.

Och detta var bara början.

I sina försök att binda Trump till Putin överlämnade Joffe även dataloggar inte bara rörande Trumpkampanjen utan till och från Vita huset efter att Trump tillträtt som president. Joffe verkar ha fått dessa via ett sjukförsäkringsbolag med kunder i Vita huset och innebar att han spionerade på en sittande president. Vilket är ett i amerikansk historia brott utan motstycke. För säga vad man vill om Watergate. Det handlade enbart om att Nixon försökte sopa igen spåren efter ett inbrott.

Detta är också här vår kunskap slutar – för tillfället. Durhams undersökning pågår dock fortfarande, så vi får säkert skäl att återkomma till detta ämne.

Ungefär som om Stefan Löfven när han var statsminister skulle frågat Dregen om vad han tycker i olika EU-frågor. Men vänta … kunde det inte bara ha blivit bättre?

Och i dag lyssnar antagligen Magdalena Andersson på Zara Larsson när hon ska lägga nästa budget. Vår statsminister kände sig i går kväll också tvungen att kommentera Madeleine Albrights bortgång. Hon skrev att det fanns en särskild plats i himlen för sådana som Albright. Måste varit en felskrivning. Magda måste menat helvetet, och det rör sig inte om en plats utan om ett grillspett som fått hennes namn ingraverat.

…

I den indiska delstaten Maharashtra är stämningen upprörd. Det som retat upp många är att en gummipenis ingår i de undervisningspaket som används för att informera om familjeplanering. Gummispenisen ska möjliggöra för kursledaren att visa hur en kondom används.

I västvärldens media beskrivs protesterna mot gummipenisen som ett utslag av religiöst pryderi.

Jag tror mer på att indierna känner sig förbannade för att de behandlas som mindre vetande. Skulle medlemmarna av en kultur som gav oss Kama Sutra behöva en gummipenis för att förstå hur en kondom ska användas?

…

På tal om kondomer. Sedan Wuhansjukan började dra över världen har kondomförsäljningen i USA minskat med åtta procent. Beror det på att människor vill ha barn för att få sällskap i vad som hotar att bli en återkommande tillvaro i karantän, eller har karantäner gjort att de inte kommer ut och får komma till? Eller är det ett av de där oförklarliga fenomenen som beror på att det rör sig om amerikaner?

Vilket påminner mig om den färska undersökningen som visar att sju av tio amerikaner som har ett sällskapsdjur oroar sig mer för husdjurets hälsa än för sin egen.

Beror det på att de själva är kärnfriska, eller är det så att amerikanska sällskapsdjur är ovanligt sjukliga?

I Harpers Magazine får jag veta att i USA har 40 procent av ägarna till ett sällskapsdjur tagit det till en akupunktör. Rapporten är lite undermålig. Gäller den verkligen alla sällskapsdjur? Kan man utsätta en undulat för akupunktur? Och vem skulle våga sticka en nål i en napolitansk mastiff?

30 procent har gett sitt sällskapsdjur medicinsk cannabis … någon del av mig undrar hur en hamster som medicineras på det sättet beter sig.

Det är märkliga fakta som dessa, som visar att det amerikanska imperiet håller på att falla sönder.

Romarrikets fall förebådades inte av nederlag i stora fältslag utan av allt mer märkliga beteenden hos romarna till vardags.

…

En av de mest poänglösa västerländska sanktionerna mot Ryssland är förbudet mot försäljning av rysk vodka. Nu är förvisso landet en stor tillverkare av vodka, och står för 20 procent av produktionen i världen. Men det är bara sju procent av den vodkan som går på export, resten dricker ryssarna själva; ungefär 800 miljoner liter per år. Det kan låta mycket, men det bor 140 miljoner i det landet. Även om vi räknar bort små barn och mycket gamla och … vi kan väl säga hälften av kvinnorna … så blir det kanske en liter i månaden per person. Låter märkligt lite …även om det skulle vara två liter i månaden per spritdrickande person. Har ryssarna blivit så uppgivna att de inte ens orkar dricka vodka?

I sammanhanget blir det lite charmigt att läsa om att varuhuset Harrods i London brutit mot sanktionerna genom att sälja exklusiv rysk vodka under disk. Kan det vara Boris Johnson som försöker förbättra sin status i östra Europa? Han anklagades häromdagen i vitrysk tv för att vara en ”alkoholist” som drack ”horilka”; horilka är vodka, men oftast menar man hembränd vodka – som i bästa fall är gjord på vete, råg eller potatis … i sämsta fall på vad som blivit över i hushållet och som man inte tror grisen vill ha.

Men vitrysk hembränd horilka gjord på sockerbetor är rätt tilltalande – smakar som rom skulle göra om rom inte vore så inställsamt i smaken. Jag tror det skulle kunna bli en stor exportprodukt – om det nu inte vore för sanktionerna mot Vitryssland förstås.

I dessa dagar talas det mest om Ukraina. Och när jag i går hoppade in på mitt stamställe Harbor Bar för en pilsner var diskussionen lika högljudd som kristallklar. Synen på Ryssland, eller i alla fall Putin, var glasklar: han är en massmördare, krigsförbrytare och skitstövel, i valfri ordning.

Att ge stöd och vapen till Ukraina är därför sett som en självklarhet. Och alla närvarande tillhörde de 76 procent som enligt en mätning är beredda att ge flyende ukrainare uppehållstillstånd i USA. Men, inte en enda stödde idén att skicka soldater. Vilket är en gigantisk förändring mot för tjugo år sedan.

Efter 11 september 2001 accepterade amerikaner i gemen att skicka militär världen runt ”to kick ass” varhelst detta ansågs nödtvunget. Fast detta var en anomali. Historiskt skyr nämligen amerikaner att dras in i andras krig. De vill leva sina liv i fred, bokstavligen.

Men, skjuter här svensk vän av ordning in, USA ju är överallt och krigar. Och ett drygt halvsekel efter andra världskriget stämde detta. Men, det är viktigt att skilja på land och folk. Och att denna tid numera är över.

Efter 1945 förstod amerikanerna att USA är den enda demokratin stor, rik och mäktig nog att stå emot Sovjetunionen. De stöttade därför det första ”riktiga” krig, i Korea, som detta förde med sig. De flesta av de småkrig, statskupper och annat som USA därefter startade och drogs in i iscensattes dock av politiker i Washington, ofta med goda intentioner men ofta med olycksaliga följder.

Exempelvis ledde amerikanskt stöd till Shahen av Iran att folket där i slutändan, 1979, stödde en islamisk revolution. Vilket i sin tur gjorde landet till det terrorismens Mordor det numera är.

Som goda patrioter teg och led amerikanerna genom dylika tillbud. Bara när det efter åratal av blodspillan i Vietnam blev uppenbart att det kriget hade mer att göra med president Lyndon B. Johnsons Messiaskomplex och penislängd än att stoppa kommunister slog folk bakut.

Efter kalla kriget var det många som ville att USA drog sig tillbaka och lät världen sköta sina egna problem. Men politikerna i DC hade fått smak för att se världen som ett privat schackbräde. ”Fredsbevarande operationer” blev därför vardag under Bill Clinton. Och då dessa beskrevs som nödiga för att ge osaliga befolkningar världen runt en chans till fred och demokrati tåldes de.

Efter hösten 2001 kom sedan den korta ”kick ass”-episoden som nämndes ovan. Vilket efter terroristattackerna mot New York och Pentagon var lätt att förstå. Men, det krig som George W. Bush startade i Irak 2003 ledde till att amerikanerna, i takt med att likkistor började komma hem i tusental, definitivt tröttnade på rollen som världspolis

Barack Obama misslyckades därför med att piska upp folkligt stöd för hans krig i Libyen och Syrien. Eliten i DC vägrade dock trots detta ändra kurs och Donald Trumps löfte att döda terrorister men dra sig ur de ”ändlösa krig” som kostade amerikanska liv och pengar var en av anledningarna till hans seger 2016. Trump började också dra tillbaka trupper samtidigt som han istället genomförde kliniska operationer, som flygbombningen av Irans terrorgeneral Qasem Soleimani.

Joe Biden försökte förra året fullfölja det tillbakadragande från Afghanistan som Trump förberett. Det katastrofala genomförandet blev dock en nesa som cementerade amerikanernas aversion mot dylika krig. Inte ens bilderna från Ukraina får därför i dag folket på Harbor Bar att stödja de rop på trupp och en flygförbudszon som ändå fortfarande hörs i DC.

De ler istället snett åt ägarens skylt om att dricka mer och köra mindre, eftersom bensin på grund av Ukrainakriget nu är rekorddyr.

Allt tyder således på att den tid då amerikanska soldater och skattebetalare accepterade att kallas in för att lösa andras problem är permanent över. För förutom att väljarna uppenbart tröttnat är den amerikanska statsskulden numera så hög att landet snart inte kommer ha råd att hålla sig med en stor armé likt romarrikets, som kan sättas in var- och närhelst det bränner till.

Denna förändring bör noteras i Europa, vars pacifistiska ådra sedan första världskriget gång på gång lämnat fältet fritt för politiska råskinn som Stalin, Hitler, och Putin. Det är med andra ord dags för svenskar och andra att vakna och börja ta vara på sig själva, snarare än att fara världen runt och mästra om att vi måste vara klimatsmarta och endast använda ekologisk handkräm.