Har ni rimmat julskinkan, bakat pepparkakshuset, handlat alla julklappar och fyllt spellistan med julsånger? Hur ni än förberett er för julen, hoppas jag att ni gjort det med njutning och ro.

Själv är jag hyfsat duktig på att inte stressa upp mig, men som den familjepleaser jag är övertänker jag ibland. Är barnen verkligen tillräckligt marinerade med julstämning? Tindrar det tillräckligt i ögonen när de tittar på julgranen? Registrerar deras sinnen doften av hyacinter och nejlikeapelsiner? Ibland kommer jag på mig själv med att trycka upp jul i näsan på dem. Känner du pepparkaksdoften? Det doftar jul, mitt barn, känner du? JUUL!!

Jag är glad att min hysteri stannar här. Att flänga runt och stresshandla julklappar, rulla köttbullar till midnatt och fara runt till släkt och vänner med trötta barn i jultrafiken är inte alls min grej. Jul- och nyår är en av de mest olycksdrabbade trafikhelgerna, och jag är tacksam över att vår familj byggt upp väldigt kravlösa familjetraditioner. Är det halkigt är det skönt att kunna ställa bilen utan att farbrödrar och mostrar sätter grynkorven i halsen. Men för alla är det inte så. Förväntningar, traditionsplikt och längtan efter umgänge, gör att man överväger nyttan framför risken. Då finns det mycket man kan göra för att påverka sin julfärd, och att göra den så säker som möjligt.

För knappt tio år sedan fick jag uppleva jultrafik när det var som värst. Jag körde rallytaxi i Stockholm, mitt under julrushen. Begreppet ”rallytaxi” myntades tillsammans med en PR-byrå jag jobbade med då. Jag arbetade hårt för att få ihop min budget till rallycross-VM, och inte en enda marknadschef hade tid att träffa mig under denna tiden på året. Företagens budgetar skulle fastställas, mailkorgen skulle betas av, samtidigt som det skulle handlas julskinka och julklappar till familjen. Och själv var jag minst lika stressad, fast av andra orsaker. Jag låg ett par miljoner back i min tävlingsbudget – och jag var tvungen att säkra fler sponsorer för att göra min VM-satsning möjlig.

Då kom idén om kampanjen ”Ramonas rallytaxi”. Ostigt så det svider, men det blev fantastiskt lyckat. Vi pangade på med helsidesannonser i kvällstidningarna, där jag erbjöd alla Stockholms stressade marknadschefer och VD:ar skjuts i julrushen. Skjuts mellan möten, eller mitt i julhandeln, det spelade ingen roll. Syftet var att få tid med dessa beslutsfattare, och med gentjänsten att bespara dem tid. Mailkorgen blev full med förfrågningar från företagare och chefer som ville bli skjutsade av en rallyförare. Som grädden på moset lyckades jag knyta värdefulla kontakter och till slut komma till VM.

Jag minns hur jag åkte runt i innerstadstrafiken med kaninpuls och hökblick. Bilar fullastade med granar och paket, förare med uppspärrade ögon och händer på tutorna. För en lantis som jag blev det en intensiv upplevelse. Hänsynslöst roffade de åt sig av trånga luckor och möjligheter. De for zickzack mellan filerna i snömodd och halka. I backspegeln såg jag dessutom alltid någon som låg åt h-vete för nära. Ni som är lika årsrika som jag, minns nog programmet ”Rattmuff” i Nöjesmassakern, och budskapet att ”kramas i trafiken”. Många verkar dock tolka det bokstavligt. Bilister som gnuggar sina stötfångare mot framförvarande bil. Trots ihärdiga bromsljusdemonstrationer verkar de inte fatta. Låt bli min röv! De beter sig som jobbiga hundar, som förföljer dig och vill lukta dig i arslet.

Trafikanter fyllda med krav, stress och förväntningar inför julhelgen. Man ska fram till varje pris, klapparna ska handlas och julen ska bli perfekt. Kanske är det inte så förvånande att de flesta trafikolyckorna sker dagen innan jul? Ekvationen arbete och familj är svår att få ihop, samtidigt som man drömmer om den idylliska julen som alla andra verkar ha på Instagram. Man får tunnelseende och glömmer av att man trots allt sitter ganska oskyddad i sin plåtmaskin. Speciellt när det är halt, och man kanske inte ens har dubbdäck. Bilen är fullastad men julkappar och packning, som vid en krock kan väga flera ton.

Stress blockerar din hjärna, så ta ett par djupa andetag. Påminn dig om vad som är viktigt, och prioritera rätt. Istället för att pressa fram de sista julklappsrimmen, preppa bilen istället. Se främst till att du har bra däck, och att alla vätskor är påfyllda. Reflexvästar är bra att ha i bilen, och gärna snöskyfflar beroende på väder. Lite extra varma kläder i norr. Laddade surfplattor och telefoner, kanske med lite nya roliga filmer/spel så att barnen håller sig nöjda. Se också till att säkra lasten ordentligt. En julklapp i huvudet, eller en lös chiuaua, är ett onödigt sätt att få skallskador på.

Tresekunders-regeln

När bilen är preppad, är det allra viktigaste att komma iväg utan stress. Försök åk i god tid. En lugn och fokuserad förare som inte har bråttom, och som anpassar fart efter väglag, är den bästa föraren. Upphinnandeolyckor är en väldigt stor del av olyckorna under jul och nyår, så tänk på att hålla gott om avstånd till framförvarande bil. Tre-sekundersregeln är ett bra riktmärke, räkna så att du har cirka tre sekunders avstånd till framförvarande bil. Då finns marginal till både reaktionstid, samt variation i bromssträckor.

Spricker planeringen; sänk ambitionsnivån. Låt det ta den tid det tar. Julmaten kan värmas när ni kommer fram, och tomten hinner säkert vänta. Ingen får en perfekt jul ändå, inte ens de på Instagram. Bakom de mest putsade ytor gömmer sig ofta det största kaoset. Därför är det helt okej med skit i hörnen, spruckna scheman och bortglömda julblommor till farmor. Slappna av, för att hjärnan skapar sällan minnen under stress. Och det är väl ändå det som är grejen med julen? Närvaro, lugn och glädje. Och fina minnen.

God jul allihop, och kör försiktigt!

993 407 fordon återkallades över hela världen, vilket Mercedes-Benz bekräftade för AFP, som också uppgav att åtgärden var baserad på ”analys av isolerade rapporter för vissa fordon”. Återkallelsen gäller bilar byggda mellan 2004 och 2015 av suv-serien ML och GL, och R-klass lyxminivan.

Bilföretaget säger vidare ”I sällsynta fall av mycket allvarlig korrosion kan det vara möjligt för en särskilt stark eller hård bromsmanöver att orsaka mekanisk skada på bromsförstärkaren, varvid kopplingen mellan bromspedal och bromssystem skulle misslyckas. I ett så mycket sällsynt fall skulle det inte vara möjligt att bromsa fordonet via färdbromsen. Därmed skulle risken för en krasch eller skada öka.”

Mercedes-Benz börjar återkallelsen omedelbart, och ska kontakta ägarna till de potentiellt påverkade fordonen. ”Till dess att besiktningen äger rum ber vi våra kunder att inte köra sina fordon.”

Men i min privatbil har jag inte alls samma känsla. I trafiken delar jag ansvaret med andra, och i en bil som inte är lika säker. Det spelar ingen roll hur bra jag kör om andra gör misstag. En tanke som säkert många känner igen sig i. Men mina erfarenheter i tävlingsbilen har gett mig en stor respekt för hastigheter och jag förstår hur små misstag kan bli livsfarliga. Därför tycker jag det är både viktigt och roligt att hjälpa andra att bli bättre och säkrare bilförare.

Jag har under många år jobbat som förarinstruktör, där jag vidareutbildat vanliga bilister. I kurserna, som ofta hålls på flygfält eller racingbanor, får deltagarna träna på att hantera bilen i extrema situationer som simulerar farliga trafikhändelser. Exempel är upphinningsolyckan (där man av olika anledningar kommer ikapp bilen framför och kör på den bakifrån), älgolyckor och halkolyckor. Våra moderna bilar är välutrustade med allehanda säkerhetssystem såsom antisladd, bromsassistentsystem och ABS-system, vilket ger en känsla av trygghet. Men i praktiken behöver man träna för att lära sig dem.

Har du någon gång gjort en ordentlig panikinbromsning, känt hur ABS:en aktiverats och bromspedalen pulserat? Många lättar på bromstrycket när systemet aktiveras, för det känns konstigt och läskigt. I stället ska man göra tvärtom. ”Bromsa till dess pedalen går igenom golvet!” har jag många gånger ropat ute på utbildningsbanorna. Det är häftigt att se hur endast ett utbildningstillfälle utvecklar alla förare. Ingen av mina förstagångselever har nyttjat exempelvis ABS-systemet maximalt före kursen, men i slutet av dagen hanterar de bilen med ett helt nytt säkerhetstänk. Det är viktig träning, som kan rädda liv.

Vi jobbar även med fokusövningar där man får erfara hur mycket mobiltelefonen kan störa körningen. Vi småbarnsföräldrar utmanas dessutom på andra vis. Häromdagen överlevde jag till exempel en bilresa där ena barnet gallskrek hysteriskt över en batterilös padda, samtidigt som det andra skrek ”MAMMA ÄR EN BAAAAJSKÖÖÖRV!” på repeat.

De flesta som går förarkurserna är företagsanställda som avverkar många mil ute på vägarna. Deras arbetsgivare ger dem förmånen att gå på regelbundna förarutbildningar för att förhindra allt från olyckor till parkeringsskador. Det kostar några tusenlappar, men jag tror det lönar sig – både ekonomiskt och goodwillmässigt. Jag har flera gånger fått meddelanden från kursdeltagare som varit med om olyckor, och där de tack vare sina nya kunskaper klarat sig från allvarliga skador. Jag tycker att fler bilister borde få möjlighet till vidareutbildning och bli säkrare förare.

Det har satsats mycket pengar på nollvisionen genom hastighetssänkningar, vajerräcken och på att bygga om vägar. Dessa åtgärder i kombination med säkrare bilar har gjort att olyckorna minskat trots att antalet bilister har stigit. I fjol omkom 204 personer och 1 645 blev allvarligt skadade. Så vi är en bra bit ifrån noll och den mänskliga faktorn har det satsats på alldeles för lite. Borde inte detta vara en lika betydande del?

Teoriprov hjälper föga, eftersom bilkörning handlar om praktiska kunskaper och erfarenheter. Träning, träning och åter träning. Att lära sig hantera en bil och förstå betydelsen av förhöjda hastigheter, stoppsträckor och bakvagnar som släpper. Och inte att förglömma saker som tar fokus från körningen, såsom mobiltelefoner och barn som skriker om paddor och bajskörvar.