När Cormac McCartys roman Vägen blev en stor framgång (även som film) berodde det på att läsare och kritiker såg verket som en gestaltning av Greta Thunbergs katastrofprofetior. Berättelsen om en man och hans son som rör sig genom ett landskap utan nåd från vare sig natur eller människor antogs handla om Amerika efter katastrofen. Typ, så går det om vi inte alla börjar följa Kyoto-protokollet.

Men McCarthys berättelser handlade ju alltid om människor som rör sig i en värld där ingen nåd gives, men där fanns alltid en envis vilja hos kritikerna att behandla McCarthy som om hans budskap var ett annat.

I Blodets Meridian ställer oss McCarthy inför USA:s verkliga skapelseberättelse, ett land som föds genom död, våld, och övergrepp – ett land som uppstår genom att ingen förskoning visas, ingen försoning är möjlig. I romanen möter vi ett gäng som anförda av en muskulös albino vid namn Holden får i uppdrag att skydda den mexikanska civilbefolkningen från indianer. Det gör de genom att döda indianerna, men också allt annat som kommer i deras väg, fredliga indianer, mexikaner (som de skulle beskydda), djur.

Många läste romanen som en symbolisk skildring av USA:s förhållande till världen, det var väl lättare än att utgå från att McCarty egentligen inte ville ge en bild av USA, han gav oss sin bild av människans förhållande till världen – vi är dess förgörare, vi lägger allt öde.

Andra försökte läsa Blodets Meridian som en kritik av olika filosofiska och religiösa uppfattningar. Var den ett angrepp på nihilism? Gnosticism? Manikeism? Kristendomen?

Även det var lättare att utgå från än McCarthys verkliga hållning. Han vände sig mot alla försök att försöka förstå världen, att filosofera över dess mening, att beräkna den, skapa matematiska formler, att formulera naturlagar i syfte att kontrollera allt som omgav människan.

För McCarthy var naturen något som bara fanns där, något som skulle accepteras i all sin skönhet och vildhet. Något att försöka leva i, inte att försöka kuva och behärska. Den som försöker det kommer att bli tvungen att också kuva, och behärska människor, och om så behövs, döda dem. Människor är lika nyckfulla och oberäkneliga som väder, djur och natur. Det är därför Judge Holden som anför mördarbandet i Blodets Meridian avlivar allt i sin väg. Det som finns utanför honom måste kontrolleras, och rör det på sig av egen fri vilja eller av en för Holden okänd orsak måste det förintas, förstöras, förgöras.

Försöken att kontrollera naturen kommer alltid att skapa system och teknologier som förhärjar allt – det är McCarthys budskap.

Alla kritiker och läsare som fördjupat sig i Blodets Meridian och andra verk av McCarthy har använt dem som engångspunkt för att diskutera vad som är den riktiga, eller den för människor bästa filosofin, ideologin eller politiken.

De är så förstörda att de inte förstår det McCarty säger, och det är: tänk inte så förbannat mycket. Försök inte förstå naturen och andra människor.

Det är som det är.

Därför är McCarthy också en djupt amoralisk författare i den meningen att han avvisar moraliska system och etiska regelverk. Att sådana upprättas är ett tecken på att människan redan anträtt vandringen på en felaktig väg, och nu försöker upprätta regler för att inte trampa ner i diket – och inte har insikten om att i slutet av vägen väntar ett enda stort dike. Ett dike utan botten.

När kritiker och läsare fördjupar sig i debatter om hur den onda sidan hos människan ska kontrolleras undviker de det uppenbara i McCarthys texter. För honom är själva försöket att förstå det som leder till ondska.

Egentligen är vi därmed tillbaka tillbaka till Bibelns berättelse om Edens lustgård, kunskapens träd och det där förbannade äpplet som Adam och Eva stoppar i sig.

Och det är där vi också hamnar om vi läser Theodore Kaczynskis texter, manifest och verk – han inte bara fördömer den teknik och teknologi som utmärker det moderna samhället – han fördömer all den tankemöda och de teknologier som fört oss fram till det moderna samhället.

Att unika tänkare som Theodore Kaczynski och Cormac McCarthy dör inom loppet av 48 timmar förebådar säkert något.

Vad?

Båtar kanske föga att människor tänker på det eftersom de ändå inte verkar förmå förstå alla andra tecken.

Det är inte helt tydligt varför det här händer nu; det kan helt enkelt vara en del av en allmän massiv våg av true crime i alla dess former som sköljer över oss i poddar och serier. Och då kommer man ju liksom inte förbi Kaczynski. Han är på många sätt unik i seriemördarfacket.

Det kan också vara så att avståndet i tid till hans våldsdåd har växt såpass att man kan närma sig det mer som en berättelse och mindre som mänskliga tragedier och brott. Men en tredje faktor är att Kaczynski som tänkare, symbol och mem oavlåtligt blivit mer aktuell sedan han greps. Hans så kallade manifest, Industrial Society and Its Future är en text som i flera avseenden åldrats så väl att den framstår som närmast profetisk, vad man än tycker om hans slutsatser. Han känns helt enkelt som en man som tidsandan hunnit ikapp, på ett underligt sätt.

Dessutom är Kaczynski en gåta. Huvudperson i ett slags modernt ödesdrama med högsta tänkbara insatser både personligt och politiskt. Omöjlig att fullt ut sympatisera med, vare sig som person eller politisk aktör, men lika omöjlig att inte fängslas av.

Det är ju också så att mannen själv eventuellt inte finns kvar bland oss så länge till; Kaczynski fyller 80 i år, och för en tid sedan cirkulerade ett brev som han påstås ha skrivit där han hävdar att han har en obotlig cancer. Inte så att Kaczynski varit särskilt aktiv kring de olika kulturella och mediala projekten om honom från sin fängelsecell, men man får nog ändå tro att film- och poddmakarna hellre berättar om honom och vad han gjort medan han lever. Det faktum att han finns kvar, om än inlåst, skänker en viss extra gravitas till det hela.

Om man vill veta mer om Kaczynski ska jag i egenskap av UÖP (Unabom-överintresserad person) försöka mig på en liten konsumentguide för en möjlig 360-vy. Det har ju skrivits och sagts massor om Kaczynski, så det här gör på intet sätt anspråk på att vara komplett, utan snarare en genomgång av de senaste årens lite mer ambitiösa underhållningsproduktioner.

https://youtu.be/HUHbyTXB2J4

En bra instegshistoria kan vara Manhunt: Unabomber på Netflix från 2017. Det en habil, välgjord, typisk modern dramaserie halvlöst byggd på själva jakten och utredningen, med fokus på agenten James R. Fitzgeralds insatser för att profilera Kaczynski utifrån språket i hans manifest. Kaczynski figurerar dock också en hel del, och blicken på honom är rätt empatisk.

https://youtu.be/uaSuNEcW6fM

2018 kom en dokumentär pendang på Netflix: fyradelars miniserien Unabomber In His Own Words. Den kan med fördel konsumeras tillsammans med Manhunt: Unabomber och fokuserar som titeln antyder på Kaczynski själv. Den bygger delvis på inspelningar med honom, men också intervjuer med en hel massa människor med tagningar om vem han är och varför han blev som han blev. En del är intressantare än andra, om vi säger så.

Är man mer av en lyssnare finns poddserien Where the Devil Belongs på Audible från 2021. Det är en matig genomgång av hela fallet från en mer rättslig och polisiär synvinkel. Här är mycket mer fokus på själva dåden och offren, som annars kommer bort en aning i många redogörelser. Om man rankar produktionerna i denna genomgång på en "sympati för Ted"-skala, så är den här allra längst bort i den icke-sympatiska änden. Det är kanske naturligt eftersom man pratar så mycket med offer och anhöriga, att man inte är för förstående gentemot den totala främling som skickade dödliga bomber till dem.

https://youtu.be/Rjjju5qv5Bk

Min personliga favorit är dock den mer obskyra dokumentären The Net: The Unabomber, LSD and the Internet av tyske Lutz Dammbeck från 2003. Det är en mer fritt flödande och associativ historia som öppnar upp det ena kaninhålet efter det andra, och kopplar samman Unabombarhistorien med 60-talets motkultur och Silicon Valley. Den tar det största och mest intressanta greppet på hela historien, och kittlar ens existensiella svindel.

För komplettisten finns den väldigt tidiga tv-filmen Unabomber: The True Story från 1996, med Lynchfavoriten Dean Stockwell i en av huvudrollerna. Den får dock sägas inte tillföra så mycket förutom kuriositetsvärdet i att den gjordes så snart efter att Kaczynski gripits. Den lider av det mesta man kan förvänta sig av en tv-film från 1996, men den finns på Youtube för den som är hugad.

https://youtu.be/LHr1cE4UEwI

Slutligen, 2021 kom den mest Ted-centrerade berättelsen hittills, långfilmen Ted K. Det är en alltigenom poetisk, vacker och sorglig bildberättelse som tar fasta på det verkligt quijotiska i Kaczynskis desperata kamp mot systemet. Det är porträttet av en socialt hopplös, bitter och svåromtyckt man som rasar mot moderniteten som tränger sig på honom, samtidigt som han någonstans verkar längta efter mänsklig gemenskap. Och hur han slutligen transformerar det hela till en ideologisk kamp, och sig själv till ett monster.

Det hela är märkligt gripande.