Häromdagen hade jag ett samtal med en person angående elbilar. Han verkade ha laddat upp för att föra en debatt med mig. Detta på grund av de miljövidriga fordon jag har förlustat mig i under årens lopp som tävlingsförare. ”Vi måste ställa om till eldrift NU, fossildrivna fordon förstör planeten!”, sa han bestämt och med bruten, upprörd röst.

Jag höll med honom om att vi behöver hitta en lösning på de höga fossila utsläppen, och att miljöföroreningar utgör ett stort hälsoproblem. Men jag hävdade vidare att det är viktigt att se till hela bilden för att skapa sig en försvarbar åsikt; såsom problemet med elproduktionen, brytning och raffinering av jordartsmetaller, arbetsförhållanden i gruvor, brandsäkerhet med mera. Detta är ämnen som det tar lång tid att sätta sig in i, men som ger en viktig helhetsbild för att kunna väga för- och nackdelar mot varandra. Det är lätt att plocka körsbär och att gapa högt, men jag tycker bilden ser mer komplex ut än så.

Men vem hinner efterforska och analysera alla ämnen som diskuteras? Samhället är inte uppbyggt för att vi ska hinna förkovra oss. Klockan ringer tidigt, barnen ska krånglas iväg till skola vilket gör att mamma och pappa varken hinner känna eller tänka. Barnet gråter, sen till mötet, måste dra. Fan att jag tog det där billånet. Mer jobb, mer slit. Och mindre tid att tänka. Bilen kör iväg med en rivstart. Kaffemuggen i ena handen och telefonen i den andra, vad smidigt det går att styra ratten med knäna ändå. I periferin ser jag en löpsedel; ”Din dieselbil är en miljöbov”. Skit också, nu får det bli spårvagnen.

Vi rusar fram emot omställningen till fossilfritt. Kapprustningen bland bilfabrikanterna är i full gång. År 2030 ser det ut att bli stopp för försäljningen av fossildrivna bilar i många länder, och hela fordonsflottan ska fasas över till eldrift. Har vi verkligen tänkt igenom det tillräckligt, och ser vi hela den komplexa bilden framför oss? Eller springer vi fartblinda med klimatångesten flåsandes i hasorna, och den enda information vi hinner ta till oss är alarmerande löpsedlar?

Om vi inte hinner skapa oss en egen, klar bild, kan vi åtminstone lära oss av historien – som ju har en tendens att upprepa sig. Alla minns till exempel den stora flugan med etanol. Under det förra decenniet skulle etanol rädda miljön, och alla skulle ha etanolbilar. Sedan upptäckte vi att etanol inte var så bra för miljön som vi först trodde – när hela bilden var tydlig. Bakgrunden till detta var bland annat framtagningen av etanol samt förbrukningen och slitaget i motorn. Hur kommer vi att se tillbaka på övergången från fossilt till el om 10 år?

Utvecklingen av elbilar har gått blixtsnabbt, och de har kommit att bli mycket effektiva. Men är vi för tidiga med implementeringen av batteriteknik? Hänger elproduktion och infrastruktur verkligen med (hittills ser det minst sagt dystert ut), och hur mycket kommer miljöpåverkan i produktionsleden förbättras i framtiden? Då och då läser man rapporter som ifrågasätter elbilars miljöfördelar, men dessa får sällan ett större medialt utrymme utan försvinner långt ner i nyhetsflödet. Säkerheten i elbilar är dessutom tveksam, och man har fortfarande inte någon bra lösning på brinnande elfordon. Släckningen av en brinnande elbil kräver i princip att hela fordonet doppas i en balja med vatten, men hur ska man lösa det i praktiken?

Nyligen läste jag dessutom en forskningsrapport som visar att partikelutsläpp från bildäck är 1850 gånger värre än utsläppen från avgaser. Elbilar står för de allra största däckutsläppen, på grund av deras tyngd och vridmoment. En rapport som är väl värd att lyftas fram och benas ut.

Till Davos och World Economic Forum flyger(!) varje år politiska ledare, oligarker och diverse kändisambassadörer för att diskutera geopolitiska lösningar. Lite som en global regering, fast utan demokrati. Folkvalda politiker smetas ihop med företagsledare och mångmiljardärer som med några musklick och en hög med pengar kan styra opinionen för den goda sakens skull, som det så fint heter. De flyger dit med ett par tusen privatjets för att slå larm om det växande klimathotet, och redan här kan man börja ifrågasätta genuiniteten i deras ståndpunkt. Det krävs inte en så avancerad research för att se att inflytelserika människor i dessa NGO:er (non-governmental organizations – icke-statliga organisationer) också äger stora multinationella bolag med egenintressen – för att inte tala om mediebolag, som kan användas för att sprida informationen de vill ha ut. Medierna leder in människor i en trång åsiktskorridor och gör debatten ensidig. I en stressig livssituation tar man oftast den enklast möjliga vägen: man slår på tv:n och blir matad med ett narrativ – men det man ser är oftast inte en debatt mellan meningsmotståndare, utan mellan aktörer med mer eller mindre samma åsikter. Okunskap är makt, eller hur var det nu igen?

Och på tal om makt. I dag kan elförsörjningen i våra bostäder skötas centralt, så varför skulle inte även elbilar kunna göra det? Vips så får du ett sms om att du har förbrukat ditt emmissions-saldo denna månaden, och nu stängs din elbil av i en vecka. Ledsen, du skulle inte käkat den där hamburgaren… Det låter kanske dystopiskt, men tekniken lär inte vara långt bort – om den inte redan finns. Fast detta kan väl bara hända i Kina? Nepp, i höst kommer Italien, som första EU-land, att införa ett regeringsstyrt socialt kreditsystem i Bologna. Kreditsystemet är baserat på invånarnas CO2-utsläpp och miljövänliga vanor. Storebror ser dig nu även i västvärlden. Snart även i din egen bil?

Så hur slutade den lilla debatten med elbilsmannen? Den gick ganska lugnt tillväga. Hans argument tog slut. Vi kom nog båda fram till att allt inte är svart eller vitt, och att det krävs en stor vågskål med för- och motargument för att kunna ta en väl grundad ställning. Det är faktiskt helt okej att säga ”jag vet inte”. Att fundera en stund, att samla information från olika håll och skapa sig en bredare bild. Att andas litegrann och ta ett steg tillbaka innan man gapar för högt.

Risken är annars att man gör en etanolare.

Våra bilar utrustas med allt fler säkerhetssystem. 1978 lanserade Bosch det första hel-elektroniska ABS-systemet och sedan dess har vi sett en mängd aktiva (olycksförebyggande) system och passiva (krocksäkerhet) system. Många är av godo och har räddat tusentals liv, men behöver vi verkligen alla nya funktioner? Nu kommer dessutom svarta lådan till din bil. Storebror eller säkerhet?

En ny lag har fastställt att från juli i år ska alla nylanserade bilar inom EU utrustas med en så kallad Event Data Recorder (EDR), detta tillsammans med en rad funktioner som kommer att bli obligatoriska i alla nya bilar med start i juli 2024. EDR använder sig av samma teknik som de svarta lådorna i flygplan, bortsett från röstinspelningsfunktionen (förhoppningsvis). Svarta lådan samlar kördata såsom hastighet, plats och mängden bromskraft som används vid en eventuell olycka. Känslan av att åka runt med en liten spion i bilen får min kropp att börja klia, och foliehatten i mig funderar på hur systemet kan komma att missbrukas. Kan den till exempel registrera körbeteende och körmönster som kan komma att gynna försäkringsbolagens finstilta klausuler, och som inte lämnar någon marginal för mänsklig faktor? Och vad innebär en hastighetsöverträdelse? När slutar försäkringen gälla? Vid 7 km/t överträdelse? 1 km/t? Kan systemen komma att hackas? Tvångsimplementeringen av alla dessa avancerade system bör dessutom höja bilpriserna markant, framför allt i billigare modeller. För att inte tala om reparationskostnaderna.

Ytterligare en ny säkerhetsfunktion som standardiseras i samma EU-lag, är det så kallade ISA-systemet – intelligent speed assistance. ISA läser av hastighetsbegränsningar och ger föraren olika typer av varningar, beroende på vad biltillverkaren själv väljer. Det kan ske i form av ett varningsmeddelande i instrumentpanelen, varningssignaler, vibrationer i ratt eller pedal, och kanske till och med automatiskt (läs: tvångsmässigt) sakta ner bilen till den angivna hastighetsgränsen. Många nyare bilar har redan i dag liknande system med skyltavläsning, och jag har själv kört bilar med adaptiv farthållare som automatiskt kan öka och sänka hastigheten. Människan är bekväm och energisparande av naturen, och så även en bilkontrollsnörd som jag. Under långtråkiga resor har jag använt mig av dessa autopilotfunktioner, smuttat på en mugg kaffe medan jag ringt några polare och låtit bilen gasa och bromsa och varna mig om jag råkat vingla till. Jag blir helt klart en sämre bilförare om jag inte känner eget ansvar. Dessa säkerhetsfunktioner hjälper dig att förhindra olyckor, men vad gör det med dig som bilförare i ett större perspektiv?

En gång testade jag och min kartläsare ett automatiskt notskrivningssystem. Det var under Rally-VM i Mexiko och systemet lät revolutionerande. Vanligtvis kör jag och kartläsaren igenom alla tävlingssträckor två gånger innan tävlingen, under den så kallade rekognoseringen. Här skriver vi rally-noter; det ”rallyspråk” som min kartläsare sedan läser för mig i tävlingstempo. Vi kör i lägre hastighet, skriver hur skarpa kurvorna är, antecknar avstånd och referenser, uppmärksammar om kurvorna öppnar upp eller smalnar av i utgången, bedömer om bilen flyger över krönen eller om hjulen har markkontakt. Det krävs ett oerhört fokus under rekognoseringen. Minsta lilla miss kan vara ödesdiger, som den gång vi antecknade ”krön” istället för ”lyft”. När vi under tävlingen återkom till ”krönet” på högsta växel lyfter bilen mitt i kurvan i 160 km/t. Vi landade i en hästhage med intryckt front och brutna revben.

Ett automatiskt notskrivningssystem lät klockrent. Vi tänkte, att det nu fanns utrymme för små misstag, då vi hade systemet som en back-up. Diverse sensorer monterades på bilen. I kombination med en gps kunde systemet läsa hur mycket jag vred på ratten och därmed läsa av gradering av kurvor och avstånd. Vips fick jag och min kartläsare en exakt beskrivning av hur vägen såg ut. Vi lade bara till några extra anteckningar om stenar och träd i kanterna, och annat vi skulle passa oss för. Men det visade sig inte fungera alls. Vi slängde papperna efter några kilometer och förlitade oss istället mer på ögonmått och känsla. Automatiska system missar allt det visuella – det som inget sensorbaserat system i världen kan läsa av på samma sätt som en mänsklig hjärna. I alla fall inte ännu. Hur vägar svänger och smalnar av, hur man ska anpassa farten efter ändrade förhållanden, hur plötsliga situationer uppstår runtomkring dig. Allt detta är sådant som man löser genom samverkan mellan de fysiska attributen – händer och fötter – tillsammans med rumsuppfattningen. Man behöver ha koll på om trafiken ser ut att gegga ihop sig längre fram, för att i god tid kunna bromsa mjukt och inte bli påkörd bakifrån. Ösregnar det kan 90 km/t resultera i vattenplaning på motorvägen trots att hastighetsbegränsningen är 110 km/t. Vinglar det runt en galen bilist som byter filer såsom Dan Bilzerian byter brudar, behöver man hålla extra avstånd. Så kallade ”luckor”, som det heter på rallyspråk, kan göra så att naturen och omgivningen lurar ögat, och man måste vara extra på sin vakt.

Fråntas man kontroll och ansvar, är risken stor att man blir alltmer fördummad. Och i värsta fall förslavad. Frihetskänslan av att köra en bil och att ha kontroll över den, försvinner i takt med att vi blir sondmatade med trygghet. Kanske till och med en falsk trygghet. Skulle merparten av de smarta systemens ingripanden över huvud taget behöva ske, om ett större ansvar vilar på föraren? Kommer systemen någonsin helt att kunna adapteras och synkroniseras med verkligheten? Plötsligt tror bilen att fiskmåsen som fladdrar förbi fronten är en bil, tvärnitar och vips har du bakomvarande bil upptryckt i bagageutrymmet. Dessutom kan all teknik gå sönder och krångla. Fotgängaren som kliver över vägen uppmärksammas plötsligt inte, och blir påkörd av en passiv förare som har fullt upp med att kolla in nya läppstiftet i backspegeln. De allra flesta säkerhetssystem är bra och kan rädda liv, om de används med medvetenhet. Det är stor skillnad på att köra bil, och att åka bil.