När jag skriver detta trendar #BoycottPayPal på Twitter. Paypal har börjat stänga konton för vissa människorättsorganisationer, som till exempel “The free speech Union”. De censurerar alltså organisationer de politiskt inte tycker om.

Att företag, och då främst finansiella sådana används för social ingenjörskonst är inget nytt för den som har insyn i vapenbranschen. I USA har detta hänt länge. Bank of America gör livet surt för, och sparkar ut, alla vapenhandlare sedan lång tid tillbaka. Men detta gäller också i Sverige.

Jag har talat med flera jakt- och sportskyttebutiker i Sverige, och de har ett rent helvete att bedriva helt laglig verksamhet.

De kan inte få lån, de kan inte få en betaltjänst mot kunder, de kan inte få en försäkring, de kan inte ens få en speditör att skicka några varor än mindre vapen eller vapendelar på grund av den bransch de är i. Vidare motarbetas de av Polismyndigheten och Institutet för Strategiska produkter (ISP) som är en myndighet för allt som kan härledas till krigsmateriel (till exempel släpkärror).

Detta medför naturligtvis otroliga merkostnader för vapenhandlare. ISP medger inte tillstånd för något längre vilket gör att det inte kan förekomma någon inhemsk produktion av exempelvis gevärspipor.
Allt måste importeras, på något sätt.

Varför är det så här kan man fråga sig?

Det är på grund utav centraliseringen av pengar i världen till ett fåtal företag, exempelvis Blackrock, som förvaltar tillgångar på mer än en 66 600 miljarder kronor.

Läser man Blackrocks offentliga dokument framgår att deras mål är sociala förändringar – det vill man åstadkomma genom att bland annat ändra styrelser i de företag man äger andelar i. Detta för att kontrollera riktningen i företagen och därigenom samhällen över hela jorden.

Det här tankesättet sprider sig i väldigt många organisationer. Det också myndigheter och staten i sig.
Det drabbar många – även oss som är intresserade av jakt och sportskytte.

Laddar någon upp en YouTube video idag kommer beskrivningen och alla ljud i den att sökas igenom av en algoritm. Hittas ord såsom ”gun” eller “rifle” i medföljande metadata, eller hörs ett gevärsskott i videon, så riskerar den att censureras.
Den kommer tryckas undan av algoritmer så den inte syns. Följare av kanalen kommer inte se att den laddats upp och hela kanalen riskerar att tas bort från plattformen.

Vad kan du göra om du inte stödjer att icke–folkvalda organisationer har gift sig med vissa delar av staten i ett försök att idka kontroll över ditt liv?

Väldigt bra fråga. Det har gått långt nu. Övervakningsmanicken du håller i din hand (telefonen) vet allt om dig och den datan sorteras av algoritmer för att kontrollera hela populationer. Allt används för att kontrollera dina köpvanor, dina åsikter, hur du röstar och naturligtvis huruvida civilt ägande av vapen är tillåtet.

Just frågan om vapen är en lågt hängande frukt för totalitära strömningar som den jag beskriver här – de har aldrig tyckt om att civila äger vapen. Det ger alltid en viss autonomi att äga ett vapen som teoretiskt skulle kunna användas för att värna sig. Det betyder att individen inte är till 100 procent beroende av staten.

Antag att ett jaktlag i någon avlägsen by åker runt med älgstudsaren på kvällen för att värna sig mot någon inbrottsliga. Skulle det komma fram, vad tror du statens svar skulle bli?

De skulle skicka nationella insatsstyrkan för att avväpna dem. De skulle aldrig medge att de misslyckats i att stoppa inbrottsligan utan flytta fokus mot jaktlaget vilka skulle få lagboken kastade efter sig.

För att återgå till vad man kan göra. Anser man att detta är ett problem föreslår jag att man inte har hela sitt liv på sociala medier. Vill man använda sociala medier så använd gärna något av de alternativ som finns vilka värnar din integritet.

Samt ta jägarexamen.

Allting var klart. Socialdemokraterna hade presenterat valfläsket, och riksdagen röstade igenom saken trots att det var en konstig lag, ljuddämpare bör så klart helt avregleras. Ljuddämpare skulle inte längre räknas som vapen utan på samma sätt som ammunition enligt vapenlagen.

Alla med en licens för vapen för skjutning skulle också kunna få en ljuddämpare till det vapnet efter 1 juli 2022. Det gör att vi som älskar sportskytte och jakt inte behöver riskera vår hörsel.

Det var så det lät. Nu några dagar innan lagen träder i kraft får vi reda på vad de egentligen hittat på.

På polisens hemsida kan man läsa följande: “Det krävs tillstånd av Inspektionen för strategiska produkter (ISP) för att tillhandahålla ljuddämpare”.

Vad detta betyder i klarspråk är att i sista sekunden berättar Polismyndigheten att alla vapenhandlare som har ett lager av ljuddämpare och tidigare tillstånd av Polismyndigheten nu måste komplettera med ett nytt tillstånd från ISP.

Bland Polismyndighetens frågor och svar kan man läsa detta: “Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet innehar ljuddämpare utan att ha rätt till det, eller överlåter ljuddämpare till någon som inte har rätt att inneha egendomen, kan dömas till brott mot vapenlagen”.

Ren formalia kan tyckas att skaffa detta tillstånd, men ISP ger bara ut tillstånd för handel med krigsmateriel när det gynnar myndigheter. Samt bara för försäljning till myndigheter. Dessutom är handläggningstiden sådan att ingen handlare kommer hinna få ett tillstånd innan de sitter med olagliga varor på lager. Många har dessutom gått på socialdemokraternas lögner och köpt på sig ett stort lager då de har många beställningar.

Nettoresultatet kommer bli att en hel del jakt- och vapenaffärer kommer gå i konkurs och att ingen kommer kunna köpa ljuddämpare längre i Sverige. Detta var inte en lättnad av reglerna, det var ett totalförbud istället. Så var nog planen från politikerna och politrukerna i myndigheterna.

De verkar ha glömt denna förordning:

"Förordning (1992:1303) om krigsmateriel

4 § Vad som sägs i 4 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel om krav på tillstånd gäller inte handel med handeldvapen eller delar till sådana vapen. Tillstånd för sådan handel regleras genom bestämmelser i vapenlagen (1996:67)."

Förordning (2006:510).

Som man kan läsa här så är ljuddämpare undantagna då de är en del till vapen. Detta håller Svenska Jägareförbundets jurist Ola Wälimaa med om, som inte förstår vad myndigheterna grundar sin nitiska inställning på.

I förordningen 1992:1303 om krigsmateriel, SFS 2021:1233, definieras av regeringen vad som är krigsmateriel. På sida 3 kan man läsa följande:

"d) Tillbehör utformade för vapen enligt ML1 a, ML1 b eller ML1 c enligt följande:
1. Löstagbara magasin.
2. Ljuddämpare.
3. Särskilda vapenstöd.
4. Flamdämpare.
5. Optiska vapensikten med elektronisk bildhantering.
6. Optiska vapensikten som särskilt har utformats för militär användning."

Skulle alla de här sakerna inte åtnjuta undantaget så har alla vapenhandlare i Sverige begått brott sedan lagen infördes. Naturligtvis är detta inte fallet. Det tål även att nämnas att allt möjligt räknas som krigsmateriel, exempelvis släpvagnar.

Jag har hört av mig till registrator på ISP med följande fråga:

"Eftersom särskilda vapenstöd som benstöd, samt löstagbara magasin osv, saluförs utan särskilt tillstånd betyder det att

a) detta görs olovligen

eller

b) att ljuddämpare kan saluföras utan särskilt tillstånd.

Vad är det som gäller här?"

Jag har inte fått något svar på denna fråga när detta skrivs. Men på en tidigare fråga om jag får bygga min egen ljuddämpare fick jag svaret av Simret Goitom, verksjurist på ISP, att det kräver tillstånd.

Det ska bli intressant att få svaret på min ansökan om att få tejpa fast en 50 centiliters petflaska på mynningen av mitt finkalibriga .22 LR-gevär. Det må låta löjligt men det kommer fungera i praktiken lika bra som en “riktig” ljuddämpare på den kalibern.

Det visade sig att generaldirektör Carl Johan Wieslander skriver i ISP:s remissvar 2018 (Ref2018/00448/L4) till utredningen Ds2018:1 angående ljuddämpare att ISP anser att “ändringen framöver kommer att omfattas av undantagsbestämmelsen i 4§ krigsmaterielförordningen utan att dess lydelse förändras”.
Då blir det väldigt svårt att hävda något annat i ett senare skede oavsett vad Polismyndighetens jurister hävdar.

Uppdatering 23 juni

I dag kom svaret från ISP:

“Den som efter den 30 juni 2022 bedriver handel med ljuddämpare till handeldvapen behöver alltså inte något tillstånd från ISP.”

Faran är således över trots polisens sabotage och vad än socialdemokraterna hoppats på. Vi får se vad nästa attack blir, de ger sig inte, och har hållit på så här i över ett årtionde.

Många har sett dem användas i filmer och tror felaktigt att allt ljud tas bort och endast ett dovt fjupp hörs. Inget kunde vara längre från sanningen.

En älgstudsare producerar upp till 180 decibel (dB). dB-skalan är logaritmisk på så sätt att en ökning med 10 dB (1 Bel) innebär en ökning av effekten med en faktor 10. Jag brukar säga att man upplever en fördubbling av volymen av ljudet var tionde dB.

För att förstå nivåerna kan man säga att 140 dB är nivån där man upplever omedelbar smärta.

160 dB är där trumhinnorna går sönder, 130 dB är om man står bredvid Hesa Fredrik. Medan en väckarklocka eller dammsugare kan ligga på mellan 70-80 dB.

Vad skapar ljudet av ett vapen kan man undra.

Det är tre saker som låter när man avlossar ett vapen.

Mekanismen i vapnet. Det är det lägsta ljudet och låter mer för en halvautomat då den har mer som händer inom sig jämfört med ett repetergevär. Det ljudet kan uppgå till 120 dB beroende på vapentyp men är inget ljud man kanske associerar till ett gevärsskott.

Det andra ljudet är när kulan som avlossas bryter ljudvallen. Det ger en bogvågsknall som uppgår till ungefär 130 dB. Då den fortsätter med kulan får det ett väldigt högt pisksnärtsljud.

Sista ljudet är krutgasexpansionen vid mynningen av vapnets pipa. Det är också det enda ljudet som en ljuddämpare kan dämpa.

Ljud är tryckförändring i luften och det en ljuddämpare gör på ett vapen är samma sak som den gör på en bil. Den saktar ned och kyler de expanderande gaserna.

Således blir ett vapen sällan tystare än 130 dB. Ammunition som inte bryter ljudvallen förlorar nästan all anslagsenergi och används vid jakt mestadels mot väldigt smått vilt. Detta då hastigheten ger kulan det mesta av den verkan som behövs i viltet för att avsedd effekt skall uppnås. De olika klasserna för jaktvapen anger vilken anslagsenergi det olika vilten får jagas med och i den formeln är hastighet viktig.

Jag lider av allvarlig tinnitus på grund av ett liv av skytte, därför använder jag hörselskydd och ljuddämpare tillsammans.

Hörselskador ökar kumulativt i små steg och helt plötsligt piper det och man hör illa.

En ljuddämpare tar ned smällen som bäst till 130 dB. Efter det behöver man hörselskydd för att få smällen till en säker nivå. Bara hörselskydd eller bara ljuddämpare duger således inte. Man behöver båda.

Enligt lagen som gäller till den 1 juli 2022 är ljuddämpare vapen. Den som vill äga en ljuddämpare måste söka licens för vad som i praktiken är ett säkerhetsredskap.

Polisen medger licens för ljuddämpare för jaktklass 1 och 2. Vilket kan översättas till kaliber .223 och grövre. Ej för annat. Enligt lagen skall man kunna få licens för skydd av hälsa, och jag har fått licens för andra vapen då jag har intyg från specialistläkare om behov. Detta har numera Polismyndigheten slutat bry sig om och de nekar allt oavsett sina egna regler.

Även jägareförbundet har blivit nekad licens för ljuddämpare när de utbildar för jägarexamen. Detta är ironiskt då deras yttrande legat till grund för att situationen ser ut som den gör.

En gång i tiden oroade sig Jägareförbundet så över tjuvjakt att de krävde förbud mot ljuddämpare. Först långt senare öppnades det upp för viss licensiering av dem.

Andra har blivit nekade ljuddämpare för att polisen sett att de haft målskyttevapen i samma kaliber och att de därför är oroliga för att ljuddämparen skall användas på det vapnet (vilket är fullt tillåtet) eller så har folk blivit nekade för att polisen ansett att de har nog med ljuddämpare eller andra fantasifulla ursäkter för att neka licenser. Ofta bryter polisens anledningar till nekande av licens mot inte bara förvaltningslagen och deras egna förordningar utan även mot naturlagar.

Som med allt annat ägande av ting som kräver licens försöker Polismyndigheten obstruera så mycket de kan och hitta på fantasifulla ursäkter till att neka. De vet att överklagan kan drivas hur långt som helst och kan ta upp till tre år innan dem vinner laga kraft. De har alla Sveriges skattepengar bakom sig medan rättshjälp inte kan fås mot myndighet i Förvaltningsrätten.

Så den enskilda är alltid ensam mot statens hela apparat.

"Vi gör det för att trötta ut folk så de inte ska söka licens", sa dåvarande ansvarig på rättsenheten på Kungsholmen till mig.

Det fungerar tyvärr, då Polismyndigheten är outtröttliga vad gäller att förstöra för de legala vapenägarna. Folk tröttnar och ger upp. Tänk om de var lika idoga mot de gangstrar som smugglar in vapen och begår grova brott?

Vad gäller ljuddämpare så har Socialdemokraterna äntligen gett med sig och schemalagt lite valfläsk för jägarna till den 1 juli. Efter det räcker det med en vapenlicens så kan du få köpa en ljuddämpare över disk till ditt vapen, oavsett vapentyp.

Synd att Socialdemokraterna ignorerar de fler än 20 andra tillkännagivanden riksdagsmajoriteten röstat igenom för att underlätta för vapenägarna (bland annat att ta ifrån Polismyndigheten handläggningen av licenser). Men man får ta det som erbjuds från adeln.

Sist men inte minst vill jag rekommendera alla att skaffa sig ljuddämpare till sina vapen i sommar. Dina öron kommer tacka dig. Glöm inte ordentliga hörselskydd också.

Det finns cirka 550 000 personer i Sverige som har vapenlicens. De använder sina vapen för att jaga och tävla. Det förekommer att personer i denna grupp dödar en annan människa med sitt vapen.

Men då talar vi de senaste åren om ett eller två fall per år. Ofta inga fall alls. Vi är nere under promillenivå.

Ser man istället till antalet lagliga vapen som finns i Sverige blir siffran ännu lägre. Det finns ungefär 1,7 miljoner vapen registrerade för jakt och omkring 160 000 för sportskytte.

Samtidigt används illegala vapen vid alla de skjutningar som sker var tredje dag i Sverige – och vid de mord som sker en gång i veckan.

Ändå betraktar polisen och politikerna det som ett problem att de som vill jaga och tävlingsskjuta äger vapen.

En person som ägnar sin tid åt att försöka värna skyttars rättigheter är Henrik Bergdahl. Han är från och med i dag Morgonpostens kolumnist när det gäller sportskytte och jakt.

Hur väcktes ditt intresse för jakt och skytte?

Det väcktes inte. Jag föddes in i det. Jag är ju född i Gällivare, släkten hade jaktmarker i Norrland, det finns en bild där jag står som fyraåring med en bössa i famnen.

Henrik började följa med föräldrar och släktingar ut på jakt tidigt, och fick uppsiktsjaga tillsammans med dem tills han var 18 år. Då tog han jägarexamen. Sitt första egna vapen fick han när han var 13 år.

Det var en Carl Gustaf 1900, som jag ärvde av min farfar. Jag använder det fortfarande när jag jagar älg.

Att jaga och hantera vapen är en naturlig del av livet för många som bor i Norrland, för Henriks del fortsatte det med självklarhet att vara det när familjen flyttade till Stockholm på 1990-talet. Men för någon som är intresserad jakt och sportskytte innebär det faktiskt ett problem att flytta söderöver. I stora delar av Sverige är sportskyttar en grupp som ständigt hamnar på undantag och trängs undan.

Titta på ett flygfoto över Stockholm från 1950-talet och jämför med ett som är taget i dag. Då fanns det skjutbanor i alla delar av staden. Det fanns en stor bana vi Kaknästornet till exempel. Och där SÄPO har sitt kontor i Solna låg det en skjutbana … och …

Henrik fortsätter en lång uppräkning av platser där det tidigare låg en skjutbana i Stockholmsområdet. Han talar om en inte alltför avlägsen tid då det var en självklarhet att ägna sig åt sportskytte på fritiden.

(Jag minns min egen uppväxt i Eskilstuna. Även om vi bodde i de centrala delarna av staden vaknade man på lördags- och söndagsmorgnarna till knallarna från de fyra skjutbanorna som låg i stadens utkanter. Det fanns flera skytteföreningar i staden och de flesta större industrier hade sina egna skytteklubbar som genomförde tävlingar och mästerskap.)

Jakt är fortfarande en folkrörelse, men en gång var också sportskytte det – och det är ett tillstånd som Henrik vill återskapa. Men det är svårt. Inte minst på grund av klagandet på ”oväsendet”.

För tio år sedan började de som flyttade till närheten av 300-meters skjutbanan i Sollentuna att bråka om ljudnivån. Banan hade legat där den låg i årtionden. Det gjordes mätningar som visade att trafikbullret från E4:an var betydligt högre än ljuden från skjutbanan. Men grannarna vann.

(Själv minns jag snarast knallarna från skjutbanan i min barndom som något trygghetsskapande. En ganska naturlig känsla, det är väl bra om man vet att portvakten, grannen och farsans arbetskamrater har vapen och kan hantera dem? Dessutom gav skjutbanorna möjligheten till att dryga ut veckopengen på helgerna. Man kunde göra sig några extra kronor genom att sitta bakom vallen och markera träffar i tavlorna. Minimal ansträngning. Möjligen skulle dagens socialarbetare ha problem med tanken på ett barn som sitter och läser medan kulorna visslar förbi några meter upp.) 

Men det är inte bara ljudkänsliga grannar som gör att skyttar är en trängd grupp i dagens samhälle.

Den politiska inställningen har förändrats. Förr tyckte Socialdemokraterna och vänstern att det var bra med folkbeväpning. I dag är de mot att civila äger vapen.

Förr var de flesta politiker ense om att skjutskicklighet ökade landets värnkraft. Men sedan ändrades inställningen, förmågan att försvara sig sågs som onödig. Då monterade man ner totalförsvaret, värnplikten avskaffades. Efter det att muren föll 1989 började Moderaterna tala om att försvarsmakten var ett ”särintresse”.

Det märks att Henrik drömmer sig tillbaka till en tid då skytte var en verklig folkrörelse. Men samtidigt vill han modernisera sportskyttet.

Det finns ju konservativa krafter kvar i sportskyttevärlden. Där finns ett motstånd mot nya idéer. Jag minns hur det var i Upplands Väsby i början på 2000-talet. Jag försökte introducera skytte med halvautomatiska gevär och dynamiskt skytte. Men det gick trögt, så jag startade en egen förening, där medlemmarna ägnar sig åt alla skytteformer.

Var hämtade du dina nya idéer?

Jag såg på internet hur man gjorde i andra länder och blev inspirerad. Men att förändra saker inifrån är inte alltid lätt. Det är lätt att lunka på i intrampade spår. Jag ville bredda vyerna, och det blev enklast att ta egna initiativ och starta en förening.

Men är inte också det tungrott, att starta en egen förening?

Inte alls. Intresset är ju jättestort. Problemet är tillgången till skjutbanor, relationen till polismyndigheten, det här med vapenlicenser. Politikernas inställning.

Vare sig polis och politiker är förankrade i den svenska verkligheten. De har tagit över idéer från USA, de tror att Sverige har liknande problem och har en fobi för hel- och halvautomatiska vapen.

Men i Sverige har vi 750 000 innehavare av vapenlicenser, och de äger ungefär en miljon vapen. Det sker årligen i snitt två våldsbrott där lagliga vapen används av ägaren. Brottsstatistiken visar att civila vapenägare är laglydigare än poliser.

Jämför det jag säger med hur ofta illegala vapen används vid brott. Det sker ju dagligen.

Men polisen är inte intresserad av vad som fungerar. De är intresserade av yta, av att det ser bra ut. De vill samla pinnar, tror att de löser brott om de krånglar med tillstånd och vapenlicenser. 

Du har haft rätt många duster med polisens tillståndsenheter?

Jo, men jag är envis och ger mig aldrig. Nästan aldrig i alla fall. Men tyvärr fungerar polisens krånglande och många ger upp. Polisen väljer ibland att avslå en ansökan på grunder som de vet är felaktiga. De vet att om man överklagar kan det gå ett år innan målet kommer upp i förvaltningsrätten. Alla orkar inte vänta.

Men hur gör de om de avslår på felaktiga grunder?

En gång avslog de en av mina ansökningar på grund av att jag själv skulle kunna bygga om vapnet det gällde till ett som avger automateld. Hur det skulle gå till att bygga om ett repetergevär på det sättet förstod jag inte riktigt. Jag frågade om de trodde jag tänkte konstruera en robotarm. Men vi hamnar i rätten och där visar polisen upp en bild på en automatkarbin och frågar rätten om de verkligen tycker att jag ska ha ett sådant vapen. Men jag vann. Domen kom redan dagen efter.

Men du menar att det är en medveten strategi att tvinga in vapenägare i utdragna processer?

Ja, först avslag av polisen, sedan måste man upp i förvaltningsrätten, förlorar man där måste man upp i kammarrätten. Där måste man bekosta advokater för att ha en chans och man måste betala själv. Finns inget rättskydd. Många ger upp. Det är det som är meningen. Förr tog det en vecka att få sin vapenlicens. Nu tar det i bästa fall 20 veckor. I bästa fall alltså. Många får den som sagt inte.

Henrik menar att vi här står inför myndighetsaktivism. Polisen följer inte lagen utan försöker istället få till vägledande domar som den kan hänvisa till vid nya avslag.

Här i Stockholm är dessutom de poliser som arbetar med vapenfrågor okunniga. Det är ett medvetet val. Du kan inte söka en tjänst där om du är jägare eller sportskytt. Då betraktas du som jävig. Det är ungefär som om du inte fick ha körkort om du jobbade på bilbesiktningen.

Vad kommer du att skriva om i dina kolumner?

Allt möjligt. Tjusningen med älg- och ripjakt. Hur viktiga vi jägare är för att upprätthålla balansen i naturen. Problemen med att hålla skogen levande, de motsatta intressen som finns där hos olika grupper. Och så ska jag förstås skriva mycket om myndigheternas förföljelse av skyttar; till exempel hur man ställer orimliga miljökrav på gamla, anrika skjutbanor som får lägga ner för att de inte klarar ombyggnadskostnaden. Det blir förstås en del historia, jag vill att läsarna ska förstå hur viktig skytterörelsen en gång var för Sveriges utveckling. Jag vill att den ska bli det igen.

Innan vi skiljs åt stannar han upp och säger:

Och så vill jag nog skriva något om hur bra skytte är för själen. Varför ägna sig åt meditation när man kan gå ner till skjutbanan och få samma djupa upplevelse och känsla av frid och harmoni.