Blir du deprimerad när du vandrar genom en svensk stad? Skokartongerna i betong som byggdes på 1960- och 1970-talet finns kvar – kompletterade med nya skokartonger uppförda i stål och glas. Det som finns kvar av gammal bebyggelse trängs allt mer undan, till och med på huvudstadens paradgator.

Vad är egentligen klassisk stil när vi talar om nybyggd arkitektur? Frågan har inget klart svar, men ett enkelt sådant är en strävan att skapa något annat än funktionalismens lådor. Det finns i dag i Sverige trots allt byggföretag som letar sig fram på nya vägar genom att söka inspiration i äldre tiders arkitektur.

Vi träffade Einar Janson, VD för byggföretaget Titania, för att diskutera hur våra städer och bostäder skulle kunna utformas.

Titania ska bygga en ny byggnad för Lidingös vårdverksamhet i Högsätraområdet – Hälsans hus – i och med att den gamla sjukhusanläggningen ska rivas. Högsätra i stadsdelen Gångsätra på Lidingö är typiskt miljonprogram (jodå, de finns även på det fina Lidingö). Ingen i Sverige skulle slippa undan när det begav sig, precis som i dag. Bostadshus, skola, offentliga byggnader – det mesta uppfört i samma miljonprogramsfunkis. Lika spännande som graven.

Trafikseparering och funktionalism

Men var det inte spännande när det begav sig på 70-talet då området byggdes? Tveksamt, svarar Einar Janson. Den gamla anläggningen är nämligen helt präglad av två moderna idéer om arkitektur och stadsplanering, förklarar han, och båda sätter det rationella framför det sköna. Stadsplaneringsmässigt följer det gamla Högsätrahuset modernismens idéer om trafikseparering, vilket ger ett rörigt och oorganiskt intryck. Bilar och människor skulle separeras. Rationellt skulle det vara. Typiskt är nedsänkningar av parkeringsplatser och vägar som avskärmar bilarna från människorna. Gångbroar byggdes för att avskilja människorna från trafiken. Allehanda trappor ansluter delar till varandra. Sådana inslag har förstört våra europeiska städer, anser Janson.

Trafiksepareringen märks tydligt i den gamla Högsätraanläggningen. Hela området ger ett disharmoniskt intryck. Det gamla sjukhuset är en trist och oharmonisk uppenbarelse som saknar stora byggnaders typiska tyngd och prakt, harmoniskt vilande på marken. Husen som utgör den gamla anläggningen känns mest utkastade huller om buller, utan genomtänkta proportioner och givetvis utan utsmyckningar.

Högsätra har åldrats fult

Prakten skulle nämligen också i rationalismens namn skalas bort. Där har vi funktionalismen. Vackra detaljer och dekorationer som förhöjde den estetiska känslan kastades åt fåglarna. Rakt, enkelt, funktionellt är funktionalismens lösen. Det gamla sjukhuset lever utomordentligt väl upp till de kraven. Enkla material och enkla former präglar hela dess väsen. Rationalism i stället för estetik.

Att vissa material åldras vackert och andra åldras fult är en viktig tanke inom traditionellt hantverk. Högsätraområdet har onekligen åldrats oerhört fult. Billiga och blott ett fåtal material märks över hela området: betong, stål, asfalt – allt i trist gråbrun ton. Man får en känsla av ett industriområde som förfallit.

Lidingöpolitikerna fick nog av funkisen

Det var Lidingöpolitikerna som fick nog av funkisen, berättar Janson. De tjänstemän och Lidingöbor som ville behålla funkiskänslan, delvis av rädsla för kostnader, har kämpats ner. Hela området ska nu få en ny karaktär präglat av klassisk arkitektur. Bostäder ska byggas, aktivitetsanläggningar skapas, kommers inrymmas med mera – och i centrum av det kommer Hälsans hus att stå, det nya praktfulla huset för Lidingös vårdverksamhet, en femkantig koloss på 1100 kvadratmeter. Titania, som vann markanvisningen, har köpt marken och kommer att uppföra huset samt hyra ut byggnadens lokaler till Lidingö kommun och diverse entreprenörer. Hälsans hus planeras att stå färdigt år 2025.

Einar Janson berättar stolt att det är den första offentliga byggnaden, åtminstone en vårdbyggnad, på flera decennier som byggs i klassisk stil.

”Hälsans hus specifikt är dessutom unikt därför att det kommer att innehålla landstingsfinansierad vård. Det är första gången på över ett sekel som en byggnad med den funktionen får en sådan här utformning med både klassisk komposition i proportioner, materialval, utsmyckning och val av byggnadstekniskt utförande”, står det på företagets hemsida angående projektet. Bostadshus har tidigare fått en klassisk utformning – Grubbensringen i S:t Eriksområdet är ett fint exempel – men inte stora offentliga byggnader.

Det senaste halvseklets postmodernistiska arkitekter har förvisso använt enstaka klassiska element för nya byggnader men inte för husen i sin helhet. Medan den postmoderna arkitekturen ägnar sig åt en klipp och klistra-lek med traditionen, vilket ofta ger ett lite plastigt och spretigt intryck när ett par klassiska element i byggnaden ska samsas med en funktionalistisk byggnad, kommer Hälsans hus att i sin helhet byggas i klassisk stil med traditionell hantverkskänsla. Givetvis krävde Titania att ha kontroll över tillverkningen av husets grundstomme och grundstruktur, men annars fick arkitektfirman Brunnsberg och Forshed rätt fria tyglar. Så länge de höll sig till en klassisk prägel. Titania drev dock igenom diverse kostsamma detaljer, bland annat smidesbalkonger, för att förhöja den estetiska känslan.

Klassisk stil i Hälsans hus

Grunden är en välbalanserad fasad med klar symmetri, harmoniska proportioner, klassiskt tak och förskönande detaljer. Därmed finns ett avstånd från både funkisens rationalistiska enkelhet och postmodernismens förkärlek för spretiga, disharmoniska linjer. Hälsans hus kommer att få en sockel i egen färg och markerad fris mot våningsplanen. Även takdelen avgränsas klart mot våningsplanen genom en tydlig takformation och kupade fönster. Genom att tydliggöra byggnadens delar får den harmoniska proportioner. Materialen – bland annat puts, plåt, stål, trä – ger intryck av traditionellt hantverk i stället för stora prefabricerade byggelement. Bland annat ska fasaden putsas för hand och valven utföras i handslaget tegel.

Alla sådana element innebär ett farväl till funktionalismen eftersom deras syfte är estetiskt – harmoni, dekoration och hantverk. Sockelns entréer och fönster består av valv som inte har någon bärande funktion utan enbart dekorativt syfte. Att den har en ljusare färg, lite annan struktur än resten av fasaden och en artikulerad fris mot första våningsplanet ger byggnaden en vilande och stabil känsla.

Ett utkast till Hälsans hus hade fönster i olika storlekar, högre fönster i de lägre våningarna enligt klassisk modell, men det kanske ändå blir enhetliga fönster till slut eftersom det ger en något mer harmonisk eller luftig känsla. Däremot finns karmar och spröjs för dekorationens skull och för att framhäva fönstren. Och våningsplanen får dynamik genom balkonger på det nedre planet. Franska balkonger alternativt lätt rundade balkonger med smidesräcken gör att fasaden lyfts fram och blir levande i stället för att slukas, vilket så ofta sker i funkisbostadshus med hundra stora balkonger som sticker ut som fula lådor på fasaden. I stället för ett platt tak har vi slutligen ett mansardtak med funktionalistiskt sett ”onödiga” fönsterkupor, vilket ger byggnaden en väl avrundad helhet och markerar vindsplanet mot övriga våningsplan.

I morgon: Så kan vi bygga mer levande miljöer i städerna – slut på indelningen av livet i små åtskilda lådor.

År 2022 är det fula modet överallt. Sneakers med så klumpiga sulor att inte ens 90-talets Jerry Seinfeld skulle ha velat bli sedd i dem, oformliga mammajeans, slappa t-shirtar med tryck och mjukisbyxor är allestädes närvarande. Har man ungefär 6 000 kr över så kan man till och med få sig ett par designer-crocs, ett samarbete med det anrika modehuset Balenciaga. Cristóbal skulle ha vänt sig i sin grav.

Demna Gvasalia, kreativ chef för modehuset är också medgrundare till det upphaussade märket Vetements med en liknande estetik. Märkets typiska överdimensionerade t-shirts och huvtröjor med ironiska tryck har under de senaste åren hyllats av A-listare som Kanye West, Justin Bieber och Selena Gomez.

Vissa skulle kanske spåra fulmodet tillbaka till normcores uppkomst för ett tiotal år sedan. ”Norm”-core, som i normal, var en anti-moderörelse som vände sig mot 10-talets indie- och hipsterstilar till förmån för en alldaglig, för att inte säga banal, look. Stilidealen var män som Steve Jobs, Larry David och Jerry Seinfeld, personer som tillsynes aldrig ägnat mode eller uttryck en tanke. Praktikalitet och att passa in var allt inom normcore. Resultatet är en slående ful, trist och ironisk stil, med foträta sneakers, pösiga chinos och baseboll-kepsar. I dag har normcore så sipprat igenom samhällslagren att den blivit omöjlig att detektera som ett separat modeuttryck. Vi är alla drabbade.

Det räcker naturligtvis inte att se tillbaka ett dussintal år för att skönja det fula modets startpunkt. Antagligen tog det sin början, som så många andra moderna oskick, i 60- och 70-talens hippierörelse, startpunkten för det ursprungliga anti-modet. Fram till dess hade modet, oavsett manifestation, strävat efter att försköna människan. Modets roll var att lyfta bäraren, att ge honom eller henne en viss värdighet. Fult klädde sig bara de fattigaste, de som inte hade råd till något annat. Och inte ens de var fula på det sätt som vi ser runtomkring oss i dag, där fulheten är självpåtagen. Alla har väl hört historier från föräldrar och farföräldrar om att hur lite pengar man än hade så månade man om att vara hel och ren. Ett respektabelt yttre speglade en inre värdighet.

Men i och med 40-talisternas revolt mot allt vad västerländsk civilisation heter blev ett vårdat yttre synonymt med ängslig småborgerlighet. Det var töntigt att vilja se bra ut. Istället lyftes det autentiska och okonstlade fram. För ett svensk exempel behöver vi inte se längre än till 70-talets proggrörelse, med dess näbbstövlar, jeans och flanellskjortor. Vem brydde sig om man inte hade rakat sig eller tvättat håret på 14 dagar? Man var ju bara sig själv.

Om den officiella modevärlden förr ofta verkat leva parallellt med anti-modet, hippierörelsen, punken, grunge, så verkar anti-modet i dag ha infiltrerat och slukat modet självt. Förutom möjligtvis ironiska inslag av vackert konstruerade och konstfärdiga plagg, alltid förstörda av någon märklig detalj, så lyser genuint vackra kläder med sin frånvaro. På Permanent Style, en av världens ledande sajter inriktade på klassiskt herrmode, skriver grundaren Simon Crompton att ”modevärlden verkar få slut på idéer fortare och fortare”. På de exklusiva modemagasinens sidor hittar han bara två saker, det absurt extrema och det intetsägande slätstrukna. De enda två linjer som finns kvar, båda lika uttjatade.

Finns det då någon plats kvar i modevärlden för det välskräddade, det genomtänkta, det vackra? Det beror kanske på hur man tacklar frågan. Filosofen Roger Scruton skriver i sin bok Beauty från 2009 om skönhetens ofta glömda roll i det vardagliga livet, i arkitektur, trädgårdar, inredning och kläder. Varje del av våra liv relaterar till skönhet, hur vi dukar, hur vi plockar i ordning innan vi kanske går till jobbet och hur vi lägger saker tillrätta på ett skrivbord. Och det som styr våra val är ett slags ”passandehet”, eller en känsla av att det nu är ”rätt”. En upplevelse av harmoni mellan tingen. Varje enskilt val utvecklas över tid till en stil, en repertoar av olika val som tillsammans känns ”rätt”. Denna repertoar tillåter oss sen att på ett enkelt sätt fatta beslut om hur någonting ska ta sig ut, där det finns en mängd möjliga alternativ.

Om nu skönhet kan uppnås i något så jordnära som hur man dukar ett bord, så kan den aldrig bli helt oåtkomlig för oss. Även om modevärlden verkar ha glömt den, till förmån för sensationalism och aktivism, så kan de aldrig ta det vackra ifrån oss. Plagg för plagg och kombination för kombination kan vi bygga vår egen estetiska vokabulär, en hymn till den ödmjuka, vardagliga, skönheten.