För SM-guld, det är något det finns gott om i Stockholmshockeyn. Ärkerivalen AIK kan stoltsera med sju guld. Hammarby har åtta SM-guld. Södertälje SK, laget från Stockholms läns södra delar har sju guld. Och räknar man in IK Göta kan man lägga till ytterligare nio guld.

Kort sagt, Stockholm är historiskt sett den dominerande kraften inom svensk hockey. Sedan har det jämnats ut när fler lag fick igång sina verksamheter runt om i landet. Historia är viktigt men tyvärr har de senaste decennierna präglats av en stark amerikanisering. Till exempel har många lagt sig till med löjliga namn som Lakers och Redhawks.

SHL har också tightat till sig och tagit bort den klassiska kvalserien. Det var en rak serie med dubbelmöten. Fyra lag från Allsvenskan, två från SHL. De två bästa lagen fick spela i SHL kommande säsong. Indirekt är målet att närma sig en stängd liga, något flera toppar inom klubbarna har uttalat sig positivt om.

Men så är det inte än. Och flera klassiska storlag har åkt ur SHL senaste åren. Hv71 åkte ur men studsade tillbaka omgående. Djurgården åkte ur i fjol och kan nu tvingas göra en andra säsong i Allsvenskan (se ovan). I år åkte också Brynäs ur, för första gången sedan SHL (gamla Elitserien) drog igång på 1970-talet.

Att hela Stockholms län med över två miljoner invånare står utan lag i SHL är inte bra i längden. Även att bara ha ett lag är inte heller dugligt. Rimligen borde minst två lag av Djurgården, AIK och Södertälje spela kontinuerligt där. För att nå dit krävs ett av följande förslag.

Antingen återgår man till en smidigare upp- och nedflyttning. Till exempel att två lag åker ur direkt från SHL och två går direkt upp från Allsvenskan. Det skulle skapa en större ruljangs av lag, likt den i fotbollens allsvenska.

Man kan också återgå till den klassiska kvalserien, som även den erbjuder en chans för två allsvenska lag att gå upp samma år. Detta förslag gynnar inte Stockholmslagen specifikt, utan mer generellt lagen i Allsvenskan.

Det andra förslaget handlar om någon typ av kvotsystem för Stockholmslag. Om Djurgården hamnar på nedflyttningsplats/kvalplats i SHL möter man det bäst rankade Stockholmslaget i ett direkt-kval. Poängen är att försöka förhindra en situation där SHL står utan lag från Stockholm, som den gjorde den senaste säsongen.

Kanske inte jättepopulärt, men å andra sidan finns det starka skäl till att ha ett Stockholmslag i eliten, mer än historien. Till exempel är det väldigt många barn och ungdomar som spelar hockey i Stockholm som tjänar på att ha ett lag i högsta serien. Det är redan ett faktum att många talanger från huvudstaden med omnejd går vidare till andra lag ute i landet.

Man får se det som en kollektiv angelägenhet. Dessutom kan man förhoppningsvis, som jag redan nämnt, införa ett öppnare system för upp- och nedflyttning, vilket gynnar alla lag.

Huskvarna Garden, Jönköping.

Leksand har vaknat till i serien och nu mötte man HV71, i Huskvarna Garden (som på sjuttiotalet hette Rosenlundshallen, varpå man på 2000-talet ändrade till Kinnarps Arena och för några år sedan igen till Huskvarna Garden, snyft, gäsp!) som inte var fullsatt, men där det satt ungefär 6 000 åskådare.

Det är ganska mycket folk, på en torsdagskväll. Om matchen mot HV istället hade ägt rum i Leksand, hade det kommit färre människor, högst femtusen. Å andra sidan, "byn" Leksand innehåller bara 6 000 personer, så skulle alla sitta i Tegera arena, skulle det inte finnas någon kassörska som expedierade folk på Hemköp, på Torget (å andra sidan skulle ju folk inte handla då heller, vilket löser problemet).

Nej, publiken kommer förstås från andra delar av Dalarna, i bussar och bilar och säkert också från andra delar av landet. Fast knappas så att det räcker för att fylla hallen (max 7 600 åskådare) en vardagskväll.

I Huskvarna garden var stämningen dock hög. Konstigt nog i HV:s fall, de ligger risigt till i serien, näst sist. Men de har en "galen" och trogen publik som har fått gå hem besvikna många gånger under säsongen. De har i och för sig sällan gått poänglösa härifrån, men de har inte vunnit tillräckligt många trepoängare för att placera sig på en "stabil" plats i serien.

Leksand tänkte inte heller ge bort några poäng gratis, ty efter bara två eller tre minuter åkte Emil Heineman från egen zon, rakt igenom två försvarare och la in pucken bakom HV-målvakten.

Heineman hade tänkt helt rätt när han gjorde målet, för alldeles bakom HV-målvaktens målbur, på kortsideläktaren, satt ett litet vitt "hav", som han därmed kunde defilera förbi, efter backhandsmålet, innan han hade ett traditionsenligt "kramkalas" med sina lagkamrater.

Sedan hände inte så mycket mer i första perioden, Leksand höll på att göra fler mål men känslan var att de först främst tänkte "ta hand om" sin ledning och spela "smart."

I den andra perioden hände något tråkigt för Heinemans leksandsklack på kortsidan, de befann sig ju lika nära HV:s 1-1-målskytt som de hade varit nära Heineman vid 0-1, när HV kvitterade efter cirka tio minuter. Men Leksand trummade på, förivrade sig inte, var fortfarande ganska täta bakåt och fler mål kom inte i period två.

Leksand fortsatte med sitt styrspel i tredje perioden, HV anföll friskt men såg inte alltför farliga ut. Känslan var att när Leksand väl "bestämde sig" för något i anfallsväg, så skulle det kunna smälla till. Det gjorde det också. I powerplay. HV hade haft flera sådana i matchen, utan att lyckas göra mål på den kolugne Armalis (det var ganska länge sedan vi Leksandsfans kund säga att vi har en "kolugn" målvakt, så tack för det, Armalis).

Men in i halva tredje perioden fick Leksand chansen, efter att Mattias Tedenby hade åkt ut. Inte långt därefter fick Leksandsfansen på kortsidan på nytt skrika sig hesa, när Cloos pangade in ledningspucken, med sin högerfattade klubba. Och snart kom 3–1, i ett nytt powerplay, av lika "högerfattade" Matt Caito.

HV reducerade i spel 6–5 när det var en minut kvar, allt för spänningen, men där tog det stopp.

Och en skön trepoängare.

Leksand-Örebro 1–3 (0–1, 1–1, 0–1)

Tegera Arena, Leksand.

Så var det då dags att möta "spöket", Örebro. Det blev precis lika mardrömslikt som jag, och de flesta, antar jag, hade fruktat (av den anledningen var det inte helt fullsatt i Tegera heller, en lördagskväll, de som inte satt på de tomma platserna, hade väl givit upp på förhand). Leksand ställdes mot 5 stora. starka, svarta jättar som såg ut att täcka hela rinken. Och hemmalagets "svar" blev, efter två perioder och sex skjutna skott: "Oj, vi visste inte ni var på det här sättet! Kan vi spela en annan dag istället, när vi är förberedda?"

Men de var förberedda, så här har det sett ut i flera år.

Men om Örebro kan ställa ut sådana här robocops mot motståndarna, borde de kunnat åstadkomma något bättre än 1–6 mot Oskarshamn i torsdags? Eller spelar de bara varannan match? Sopprötter!

Till slut fick Leksand hål på Jonas Arntzen, (ÖIK hade inte ens sin förstemålvakt, den "omöjlige" Jhonas Enroth, så hade de kommit förbi den bepansrade järnringen lite oftare hade de kanske kunnat vinna matchen) i ett powerplay i de sista sekunderna av andra perioden.

5–4-spelet fortsatte sedan i fyra minuter eftersom Örebro hade fått en "femma" för ovårdad tackling.

Men utdelningen för Leksand uteblev. Örebros bergvägg stod kvar i resten av matchen och matchen förlorades med 1–3, det sista målet i tom bur.

Inga direkta avgångskrav på Björn Hellqvist på sociala medier, idag heller. Kanske för att han "visade känslor" i intervjun efter matchen, han var "förbannad" på tvehågset spel i två perioder men nöjd över att "killarna" gjorde ett försök i tredje.

Hellqvist kanske har suttit och studerat kommentarerna på Facebook den senaste tiden, som bland annat har gått ut på att han är "nöjd" med allting, även när det går åt helvete. Då kan han blidka fansen, genom att, som nu, sätta ord på deras känslor. För det tyckte vi alla, att Leksand spelade mesigt.

Om Hellqvist vill blidka fansen, kan man inte säga samma sak om hans inställning till media. Han är inte "mediatränad." Cmore skickar sin mest psykiskt stabile reporter till Leksands matcher, för den som bevakar dem kommer inte att få det lätt i meningsutbytena, det vill säga, om Hellqviast ens ställer upp. Är de aningens spydiga mot honom, kommer han att dröja med svaret, för att markera sin ovilja. Sedan kommer ett, "hest", ilsket svar, som man knappt hör, eller "ser", bakom den välansade mustaschen.

Men det viktigaste skälet till att fansen inte kräver hans avgång, är att Leksand befinner sig på "säker mark." Och det är, för en härdad leksandssupporter, att vara på rätt sida om nedflyttningsstrecket.

Så man skulle kunna säga att Björn Hellqvist har lyckats att göra också Leksand "psykiskt stabila" på tre års tid. De kan torska matcher, som den ikväll. Men de åker inte ur. Och snart kommer Hrivik och de andra.

Notera:

Speedkulan Oskar Lang sa något, för Leksands supporterkultur på bortaplan, ganska talande. Det var nog i intervjun inför Örebromatchen. Lang sa (ungefär) att han älskade stödet som leksingarna får i alla bortamatcher. Men, tillade han, det går kanske ändå inte riktigt att jämföra med stödet de får i Tegera Arena, varpå han manade publiken att komma på lördagskvällen.

Tänk om någon från Luleå eller Oskarshamn hade sagt så, då hade de blivit utskrattade. I Oskarshamns hemmaarena lär man bli hörselskadad vid matcherna, medan bortapubliken är tämligen osynlig, eller består av tio stycken personer. Någorlunda detsamma gäller för Luleå och flera andra lag.

Men Oskar Lang jämför Leksands bortaklackar med hemma-diton!!!

Och har man, som jag, suttit på Hovet eller Globen i ett blåvitt, böljande hav, i matcher mot DIF och AIK (och Hammarby, förr i tiden!!!), förstår man ju vad han menar. Detsamma gäller bortamatcher mot Västerås och Södertälje och Örebro, vilka arenor jag har besökt genom åren.

Några som möjligen skulle kunna tävla lite med Leksand i bortamatchpublikhänseende, är Brynäs, Frölunda, HV, MoDo och Färjestad.

Men de får finna sig i att inta platserna 2,3,4,5, och 6 i den ligan.

Omgång 37, 26/1–23

Brynäs-Timrå 3–4

HV-Leksand 2–3

Linköping-Växjö 1–0

Luleå-Rögle 1–0

Malmö-Fäejestad 4–0

Skellefteå-Frölunda 4–2

Örebro-Oskarhamn 1–5

Omgång 38, 28/1–23

Timrå-Linköping 6–2

Leksand-Örebro 1–3

Malmö-Brynäs 1–2

HV-Luleå 2–5

Skellefteå-Rögle 4–1

Färjestad-Frölunda 4–1

Oskarshamn-Växjö 6–1

Så ett platt fall mot norrlänningarna, skulle antagligen ha fått internetanvändarna att gå loss igen, och kräva Hellqvists avgång.

Men Leksand tycktes, med facit i hand, ha återfått sitt "trygga spel", från i höstas och innan det. Man kämpade ner Skellefteå och man kämpade in målen.

Nu var det bortamatch igen och det har inte varit Leksands specialitet i år. Man hade inte vunnit borta på bra många matcher och inga alls i år, 2023.

Det tycktes inte ha skrämt Leksandsfansen, som i vanlig ordning hade ställt upp sig i en "pluton" på ena kortsidan, liksom i "spridda skurar" längs långsidan, i det förväntansfulla och vackra, Vida Arena, i Växjö. När kameran i första pausen vilade på ett medelålders "par" som satt med vita tröjor, inklämda och utsatta av hemmasupportrar, kommenterade C-mores kommentator Ricard Hermansson detta med att säga, att paret var hitresta från Dalarna.

Det är ett överilat påstående, om han inte säkert vet att de har åkt från Dalarna. De skulle till exempel ha kunnat resa från närmare orter som Trollhättan eller andra städer i Västergötland, vilka, i en del fall, är "Leksandstillhåll." Eller varför inte från självaste matchorten, Växjö, eftersom även Småland har starka supporterband med Leksand. Hermansson är en sympatisk kommentator men det här med Leksand och supportrar är lite mer komplext än att det bara är folk från Dalarna som avbryter allt de har i livet för att följa Leksands matcher. Det finns visserligen en "diaspora" av dalkarlar och kullor, särskilt i Stockholm men säkert även på andra orter. Och de brukar inte försitta tillfällen att skrika på Leksand, när dessa är på besök till exempel i Globen.

Men det finns också andra, med små eller inga blodsrötter i Dalarna, som jag själv, som mer har "konverterat" till att bli Leksand evigt trogna. Det kan finnas orsaker till detta, som vi emellertid inte behöver gå in på just i denna artikel.

Paret med Leksandströjor, såg hursomhelst ganska nöjda ut. Och varför inte, Leksand ledde efter en period med 2–0. Bägge målen hade gjorts av vindsnabbe Oskar Lang.

Att leda med 2–0 mot Växjö efter en period är lite "för bra", varför jag undrade om det "låg en hund begraven."

Det verkade lite läskigt. Det är på sätt och vis, psykiskt, mindre påfrestande att ligga under med 2–0, då har man ändå "redan förlorat" och kan lika gärna se klart matchen. Men när de leder med 2–0 mot Växjö är det som i en dröm, som man vill njuta av.

Så jag bytte kanal till Viasat Nature och tittade på kameleonter. Och jag är inte dum, ty Växjö både reducerade till 1–2 och när det var en ynka sekund kvar av matchen, "vallade" en Växjöspelare in kvitteringen till 2–2.

Jag slapp se det, tack vare kameleonterna.

Men jag hade knäppt på Tv:n precis när kvitteringen kom, de sista sekunderna. Och då kunde jag lika gärna se klart matchen, det vill säga förlängningen. Även nu hade jag fattat ett bra beslut. Matt Caito stänkte in segermålet efter några minuter, i en förlängning som Leksand för övrigt konstant hade tillbringat i Växjös zon.

Trots kameleonterna har jag en bra bild av hur hela matchen såg ut, eftersom jag såg om den samma kväll, klockan 23. Jag rekommenderar detta sätt att "bevaka" matcher, för alla med till exempel hjärtproblematik. Om man vet resultatet i förväg, blir man dessutom en bättre analytiker.

Analysen lyder att Leksand spelar med större pondus och självförtroende nu, än för ett par matcher sedan. Hur det har gått till, får vi be Hellqvist förklara. Om han vill. Han är fåordig, kan tyckas lite arrogant och lågmäld. C-mores intervjuare kan inte räkna med någon "bekräftelse" när de intervjuar honom, det var lika tydligt som vanligt vid samtalet efter Växjömatchen. När Hermansson (utgår jag ifrån att det var) antydde att det kanske hade varit roligare med tre poäng än två, svarade Björn Hellqvist att det "för fan" inte spelar någon roll hur man vinner (ungefär så sa han).

Nja, den går jag inte på.

Men det var imponerande och roligt att se hur starka leksingarna var i förlängningen, alldeles efter käftsmällen vid kvitteringen, med en sekund kvar av ordinarie tid. Och så fick vi en matchvinnare, vid namn Caito.

Utan Marek Hrivik, som för övrigt förväntas vara tillbaka om knappt en månad, behöver Leksand "något annat", i sitt spel. Den unge backen Anton Johansson (18 eller 19), son till sportchefen Thomas "Tjomme" Johansson, som spelade som sjunde back mot Växjö, kan man ännu inte bygga ett lag på.

Men han fattade en del bra beslut i Växjömatchen, han blir inte trängd mot ett aggressivt forecheckande lag som Växjö, vilket sprider förtroende för honom hos lagkamraterna (Johansson påminner för övrigt, i att vara en "auktoritet" på isen, om sin pappa, när denne var aktiv).

När Anton Johansson får lite "ytor" får han dessutom  oanade kvaliteter, han har enorm räckvidd, slår öppnande passningar och gör egna raider.

Han kommer att växa i anseende och kvalitet fortare än många tror. Med honom och en frisk Hrivik, kan Leksand plötsligt bli ett framgångslag, särskilt som de övriga i laget just nu gör vad de ska och jobbar hårt.

Och nu tror jag att till och med de värsta Hellqvistbelackarna på Facebook, har avskrivit tanken på att Leksand kommer att kvala.

Analys av två omgångar

(torsdagen den 19/1 och lördagen den 21/1)

Förutom Leksands seger mot Skellefteå i torsdags, fick bland annat Brynäs, i en tät match stryk av Färjestad, och orädda Oskarshamn körde över Luleå med 6–3. Växjö slog också Malmö, efter att ha legat under med 3–0 efter två perioder. Och apropå att "köra över", så slog Linköping Rögle med 6–2 borta.

Nedflyttningshotade HV vilade på torsdagen men spelade på fredagskvällen mot Frölunda. Det blev en klang- och jubelföreställning som de vann med 6–3.

I lördagens omgång kom Skellefteå tillbaka och slog Färjestad på bortaplan. Luleå satte ner foten mot nedflyttningsspöket och slog det, på senaste tiden, segerrusiga, Linköping med 3–2. Timrå har haft en tung period men slog Oskarshamn med 3–1. Någon gång ska ju Oskarshamn förlora också.

HV är tillbaka med spöket hängande över sig igen, efter att ha fått jubla en dag (eller kväll) över Frölundamatchen. Nu fick man stryk mot omöjliga Örebro, som har gjort det till en affärsidé att alltid slå Leksand.

I Skånederbyt vann Rögle på straffar mot Malmö.

Uppfattningen att Färjestad är ett svårslaget lag kvarstår, även om de förlorade i lördags. Men de såg inte lika intresserade ut av att vinna som sin "galna" publik och Skellefteå hade bestämt sig för att ge allt. Men både Skellefteå och Växjö kommer att få problem mot Färjestad i vår, om de skulle mötas i slutspelet.

Frölunda tror jag inte på. De skjuter häxpipor när de gör mål i Göteborg men det är inte lika mycket tjo och tjim över spelet i år. Att premiera defensiven kanske inte är så roligt heller, för Ryan Lasch, som det har låst sig för på senaste tiden.

Brynäs ter sig som ett talangfullt lag men blixtrar till alltför sällan. Men visst unnar man sympatiske Mikko Manner en framgång (eller två)? Jag tror emellertid inte att Brynäs ramlar ur, vilket det ibland pratas om (särskilt på sociala medier tillhörande Leksand).

Oskarshamn kan vinna skytteligan men det är också allt (och det är ju inte så dåligt).

Jag sticker fram hakan och säger att de största hoten mot ett sm-guld till Färjestad är Leksand och Örebro. Kom ihåg vem som sa det först.

Och Malmö och HV får kvala, ser det ut som. Och där ska inte HV känna sig helt säkra. Skulle de åka ur igen är det ett fiasko, som tamejtusan är värd en plats i Guinness rekordbok.

19 januari omgång 36

Timrå – Örebro 2–3

Oskarshamn – Luleå 6–3

Leksand – Skellefteå 4–1

Brynäs – Färjestad 2–3

Växjö – Malmö 4–3

Rögle – Linköping 2–6

Hv71 – Frölunda 6–3

21 januari, omgång 36

Timrå - Oskarshamn 3–1

Färjestad - Skellefteå 1–2

Linköping - Luleå 2–3

Örebro - HV 5–2

Växjö - Leksand 2–3 (sd)

Rögle - Malmö 2–1 (straffar)

Efter det här 3–1-målet, skulle Hellqvist (tränaren Björn Hellkvist), enligt skrivarna på Facebook, "gå", vilket på dalmål betyder att han ska dopas i tjära och rullas i fjädrar och skickas ner till Ängelholm i en höskrinda.

Redan tidigare, i oktober eller november, när detta ganska uppskrivna lag hade börjat bli "instabila" och inte längre kunde "kontrollera matcher", vilket laget de senaste två åren, också då under Hellkvists ledning, hade gjort, hade det börjat surras om Hellkvists avgång.

Men de första två åren med Björn Hellqvist, hade annars tänt hoppet hos, på titlar, utsvultna leksandssupportrar. Dessas föräldrar, (födda på sextio- och sjuttiotalet) hade för tjugo år sedan suttit framför brasan med sina barn och berättat att Leksand under tre raka år på sjuttiotalet, hade dansat hem mästartitlarna och alla motståndare som kom upp hit skulle vara glada om de bara fick stryk med 3–1 och inte 10–2, vilket (det senare) var ett vanligare resultat, än det förra.

Överlägsenheten på sjuttiotalet hade skapat en självbild hos föräldrarna till dagens supportrar, som de ville att barnen skulle reproducera.

Kanske inte "överlägsenheten" men åtminstone toppklasstatusen, höll sedan också i sig under förhållandevis många år, efter de tre mästartitlarna 1973-74-75. Tillräckligt många år för att självbilden inte skulle tilltufsas. Men så småningom, mot slutet av det förra millenniet, började medvinden mojna och alldeles i början av det nya, inträffade katastrofen:

2001 åkte Leksand ur högsta serien, som på den tiden hette elitserien. Dock kom de omedelbart tillbaka året efter, saknaden blev väl för stor. En av de avgörande matcherna för tillbakakomsten spelades i Globen (som är Leksands "andra hemmaplan" /-arena), i början av april 2002, då drygt 13 000 åskådare fick se Leksand besegra AIK med 2–0.

Som Leksandssupporter från Stockholm var jag själv närvarande på matchen. Att någon slags tanke om Leksand som varandes bäst hade reproducerats genom åren, såg man på läktaren genom att, av de trettontusen supportrarna, var 10 000 leksingar.

Efter detta "återtåg" blev det flera sådana (med andra ord pendlade man upp och ned mellan Allsvenskan och SHL, som "elitserien" kom att heta efter 2013) under de första decennierna av 2000-talet.

Ända tills nämnde Hellkvist i april 2020, tog över coachrollen.

Jag hade själv, som leksandssupporter, fruktat Hellkvist som motståndare, när han tränade Oskarshamn och Rögle, (kanske till och med när han tränade Malmö, minns inte på rak arm) man kunde ge sig tusan på att Leksand skulle förlora om mannen med glasögonen stod i motståndarbåset. Jag blev därför glatt överraskad av att en fiende hade vunnits över till hemmalägret.

Det är möjligen inte lika lätt att övertyga dalmasar. De såg misstänksamt på, när Björn Hellkvist efter det första året på posten, tog Leksand till en tredjeplats i högsta serien, där man inte hade hållit hus på tjugofem år. De verkade inte heller direkt missnöjda efter andra året, då kedjan med Max Veronneau, Carter Camper och varierande tredje kedjelänk, satte skräck i motståndarna.

Men så åkte kelgrisen Veronneau till San José och ersättaren, ångloket Marek Hrivik (som hade återvänt från Ryssland, efter att det första året gjort succé med Hellkvist), skadade sig och/eller var dålig under hösten. Kvar blev då ett ängsligt lag utan en ledare och målskytt på isen.

Och i torsdags rann bägaren över hos fansen, när det ängsliga laget sjönk djupast ner i avgrunden, genom att förlora mot ärkerivalen Brynäs.

Till slut blev resultatet 5–2.

Jag är född på tidigt sextiotal och växte upp på en bondgård utanför Knivsta, två mil söder om Uppsala och fem mil norr om Stockholm.

Medan mina bröder och jag en eftermiddag eller kväll (antagligen kväll) drack saft och åt bullar hos farmor flimrade en rörlig bild förbi mina ögon och jag stannade till för en gångs skull, för att titta på Tv:n. Oftast bidrog den bara till att stärka ljuset och värmen i stugan, jag var ju inte, till skillnad från Farmor (och en faster också), lika fascinerad av att titta på, på den tiden, revolutionerande företeelser som Hylands hörna och Hasse och Tage.

Det här som jag såg och stannade till av, det var också i hög grad kultur. De rörliga bilderna bestod av två vita (och blåa men det såg man inte eftersom det var svartvita bilder) spelare som åkte baklänges på en is och försvarade sig mot flera svarta spelare.

Jag tyckte att de vita spelarna såg något mindre ut.

Laget, som var vita och lite "svarta", var, förstod jag av kommentarerna, näst bäst i landet och kämpade frenetiskt för att bli bäst. Bilden, tillsammans med det som sas, fastnade i huvudet den här vinterdagen som en episk kamp mellan ont och gott.

Måtte de vita "riddarna" till slut vinna slaget mot de onda svarta (som naturligtvis var Brynäs).

Så blev också fallet, nämligen året efter, 1973. Då hade de vita riddarna istället förlagt spelet till anfallszon och vann en avgörande match mot Brynäs och blev mästare. Jag följde nu ivrigt varje match på Farmors TV, Hasse och Tage och Per Oscarssons kalsonger fick vara så snälla att vänta. Och Ria Vägner.

Nästa stora steg i kärlekssagan, var att få "se Leksand" med egna ögon. Det fick jag, nästa år (tror jag), genom min Pappas försorg. Han hade tidigare gått med oss på fotbollslandskamper på Råsunda fotbollsstadion i Solna (salig i åminnelse förresten, ingen har skött om gräsmattan sedan den gick i pension och bevarat den som kulturminne. Nu växer där ogräs istället, nämligen postmoderna kontorsbyggnader).

Nu skulle man istället till Slakthusområdet (inte så läskigt för mig som kommer från landet), och Johanneshovs isstadion. Det var teknikens underverk, en "ljusshow" om man inte är van vid större arenor än aulan i Knivsta.

Jag tror att Leksand vann med 8–0 (mot AIK), vilket på den tiden var "en dag på jobbet."

Nu hade jag också sett med egna ögon, att Leksand var vita och blå.

Matchen på Johanneshov mot AIK hade varit "fest", en stor publik, antagligen 11 000, hade kommit. Och många, många fler än vad som var normalt för en bortapublik, hade satt sig på Johanneshovs läktarstolar för att hålla på Leksand. Det märktes på oväsendet.

Och det var kanske lika mycket detta oväsendet, som själva spelet, som fascinerade mig (fast spelet var också mycket fint). Man hade blivit en del av en gemenskap, som hade sitt hjärta i Dalarna men som på nåder lånade ut sin kelgris ishockeylaget till resten av landet.

Kärleken håller i sig än hos svenskarna, trots att titlarna sedan ganska länge har sprungit förbi laget vid Siljans södra strand. Men det har inte anhängarna riktigt förstått (och, ärligt talat, inte jag heller). Små och ibland stora, vita "fickor" syns på bortamatcherna mot Linköping och HV och Rögle och låter tusenfalt mer än vad de utgör i antal. De håller liv i myten om Leksand som Sveriges bästa lag. Och de står där för att de också hoppas att myten en dag ska bli sanning. Igen.

Hur ska det gå för Björn Hellqvist då? Ja, han fick lite andrum i lördags, när Leksand, inför ungefär 7000 hemmasupportrar, slog bottenlaget Malmö med 3–0. Det var en viktig seger, på i alla fall två sätt. Det ena är att det gav tre poäng och förhindrade (antagligen) att laget dras in i bottenstriden. Det andra var att laget spelade med "struktur", lät bli misstag och inte föll ihop. Precis som jag tycker har varit Björn Hellqvists adelsmärke hittills.

Genast såg det lite bättre ut på sociala medier också, bara enstaka avgångskrav. Man måste beundra Hellkvist, inte bara för att han är en skicklig coach. Han visste, när han tog jobbet, att höskrindan stod redo för alla tränare, särskilt "utsocknes", som inte kunde skapa ett lag som skulle dansa hem SM-bucklan, och på så sätt återställa "tingens ordning", ungefär såsom föräldrarna, som hade upplevt det själva, berättade för sina barn framför brasan.

Och så, efter ett halvår på jobbet, mitt i vintern, satt han på Siljan och pilkade fisk och blev intervjuad av Leksandstidningen om allt från sitt lag till sin egen Parkinsons sjukdom och livet. Han fick då berätta för intervjuaren om hur han hade gjort Leksand till ett fruktat lag med två poängligaledare i en förstakedja. Och att han tyckte att "pressen" från supportrarna var en ära.

En sådan poängligaledare hade Hellqvist lyckats komma över även det andra året, nämligen Max Veronneau.

Så här nära "tingens ordning" har inte dalafolket varit sedan det faktiskt hände. Så kanske ska de vänta med höskrindan ett tag till.

Omgång 35 (haltande tabell)

Luleå-Växjö 1–3

Skellefteå-Timrå 5–0

Leksand-Malmö 3–0

Färjestad-HV 3–1

Örebro-Brynäs 0–2

Linköping-Frölunda 2–3 (sd)

Oskarshamn-Rögle 4–5 (str)

Serietabell nedan:

Kommentar:

Växjö och Skellefteå går som tåget, Frölunda, Färjestad och Örebro är också en trio att räkna med, särskilt Färjestad. När de senast nämnda får tillbaka sina skadade spelare, kommer de att pumpa slut på maskinen Växjö, i en SM-final om en och en halv månad. Det är mitt tips.

Jag skulle önska att Leksand hade något i en final att göra. Det krävs dock inte så mycket som man tror, men det har också med skadade spelare att göra. Doktorn avgör alltså masarnas placering i år, vad han snart säger om Hriviks underkroppsskada, är skillnaden mellan placering 10 och topp fyra. De få minuter som Marek Hrivik har tillbringat i oskadat tillstånd, vilket handlar om en period här och en där, har ofta avgjort Leksands matcher. Utan honom har man däremot ingen riktig potent auktoritet på isen.

Timrå börjar få "slut på bensin", som Niklas Wikegård brukar säga, är annars ett charmigt lag. Rögle får svårt även om de har spottat upp sig på sistone. Lagen runtomkring har "lärt sig" hur de spelar, kan de bara täcka Adam Tambellinis skott så har Benny Guldfot inga skor längre.

Luleå en besvikelse, men de saknar oerhört, liksom Leksand, en ledare, i Luleås fall den utflyttade Omark. Det måste finnas åtminstone en spelare i ett lag som sprider skräck i motståndarna.

I botten, kvalspel, blir det troligtvis en serie mellan HV och Leksands i helgen besegrade motstånd, Malmö. Uppflyttade HV ett kolossalt fiasko, eller också är det nuförtiden svårare än någonsin att etablera sig i högsta serien.