Redaktionen bakom Commando-serien, som sålde 750 000 tidningar i månaden på 70-talet och utkommit med mer än 5 000 nummer, överger ”jingoism” – en engelsk term för chauvinism; en nationalistisk inställning kombinerad med en fientlig inställning mot andra nationer.

Enligt Calum Laird, tidigare redaktör för Commando, och med en doktorsexamen i representationer av konflikter och karaktärer i brittiska krigsserier, presenterar serietidningen nu mer nyanserade och medkännande skildringar av livet i skuggan av krig. ”Det visar bara hur saker förändras”, säger Laird till Daily Mail.

Det återstår att se om de brittiska hjältarna får fortsätta göra en kopp uppfriskande te medan man möter faran.

Bland populära svenska krigsserier kan nämnas Bajonettserien, Kommandoserien och Spion 13.

Det var då som den svenska redaktionen började anpassa sig till den rådande opinionen i Sverige, och tog fram egna äventyr där Fantomen fick politiskt korrekta åsikter. Till och med den ständiga flickvännen Diana började arbeta för FN.

Dragos, Mr Walker, Fantomen, hård mot de hårda – visst har han anklagats för sexism och rasism, men den ”svenska” Fantomen har också varit språkrör åt Olof Palme, kämpat mot apartheid och utsugande kapitalister samt beväpnat anti-koloniala befrielseorganisationer.

”Det centrala är att förmedla en idé”, säger Aman i en intervju med SVT Kultur. ”Exempelvis Fantomens beslut att starta en ’Konsumbutik’ mitt i djungeln.”

Vi verkar ha ett behov av skräck. Som om detta behov liksom inte kunde fyllas av det vi ser i nyheterna. Allra störst verkar det ha varit några år på 1970-talet. En av dem som var barn då minns tillbaka på slemmiga varelser och blodtörstande monster.

Det var värre förr. Och allra värst var det 1972, framför tidningshyllan på Domus i Nynäshamn.

Farsan parkerar mig framför serietidningarna på Domus, han ska visst prata med den nya grannfrun igen. (Som om det inte räcker med att de träffas i smyg på kvällarna.) Vem förstår sig på vuxna? 

Ja, ja, bara jag får något bra att läsa. Då ska vi se. Acke. Nä. Agent X9. Nix. Undrar om veckopengen räcker till litet godis den här gången? Bamse, Bessie, Binky, Blondie … plötsligt stelnar jag till. Håller andan. Vad är det jag ser? Boris Karloffs midnattsrysare? Va?! Och till höger om Buffalo Bill glider blicken förbi Buster till … Chock. ”Ej censurerad”. Dracula. Skräckmagasinet. Monster, spöken, dödskallar, skelett, demoner, varulvar … jag är hjälplöst förlorad.

Med darrande händer plockar jag fram en Chock, och hinner läsa fram till ”Klornas förbannelse!” på sidan elva. Det är då jag hör hasande steg bakom mig. En kall, benig hand griper långsamt tag i min axel. Jag fryser till is. En väsande röst säger ”Vi har ingen gratisläsning här, unge man!”

Mentalhygienproblem

Sverige hade sedan 50-talet en stark moraldebatt, där särskilt serier pekades ut som något man måste ta avstånd från. Psykiatern och forskaren Nils Bejerot stod på barrikaderna och kritiserade serierna för deras innehåll av våldsromantik, klichéartade kvinnotyper och rasfördomar. Serier var fördummande. Inget svenskt förlag vågade ge ut skräck i serietidningsformat, trots att det fanns gigantiska mängder material i USA.

Det började sakta bli bättre när Semic 1967 smög in ”Det okända” i Fantomen – en svensk översättning av Gold Key Comics serietolkning av tv-serien ”The Twilight Zone”. 1970 introducerade Fantomen dessutom material från Marvels ”Chamber of Darkness” och ”Tower of Shadows”. ”Fantomenrysaren” introducerades i Fantomen nummer 6, 1971. Korta biserier som mest fick läsarna att längta efter mer.

Det här var lugnet före den fyra år långa stormen.

”Miiin guldaaarm!”

Nu har vi hunnit fram till 1971, året innan Sverige översköljdes av alla hemska skräckserietidningar. Vi barn roade oss gärna med att skrämma kompisarna från vettet med skräckhistorier när vi sov över hos varandra. Favoriten var när vi stängde in oss på skoltoaletten under en och annan långrast, släckte lampan och satte skräck i någon oinvigd stackare med ”Veeem haaar taaagit miiin guldaaarm?” Det var roligt.

En långsam lördag gick jag till kiosken för att köpa en påse smågodis och en Fantomen. Det var då jag fick syn på den. Boken. Kalla kårar. ”Ryslig midnattsläsning.” Svart blod som rann ner på omslaget. På baksidan fanns varningstexten ”Absolut ingen läsning för er med svaga nerver!” Oj.

Veckopengen (och litet till, boken kostade trots allt 3,95 kronor) investerades i B. Wahlströms första titel i serien Kalla kårar; John Christophers roman ”Natten har onda ögon”. ”De var instängda, avklippta från yttervärlden av snöskredet. Och utanför huset stod de andra … de som en gång varit deras reskamrater. De var som döda, men levde liksom av ondskan – den ohyggliga ondskan som fördes över från människa till människa vid beröring – som kunde äta sig in i hjärnan och ta kommandot. De stod där ute och väntade i natten.” Oemotståndligt, eller hur?

Kalla kårar är skräplitteratur när den är som bäst: ond bråd död, gengångare, varulvar, spöken, osaliga andar, mystiska varelser, råttor, ormar, spindlar, rymdskepp, glorifiering av satanismen, varningar från andra sidan graven, hädelse, grön gegga i avloppet och annat upplyftande. Det är inte alls alla berättelser som har ett lyckligt slut.

Fyra hemska år

Du har kanske hört talas om Björn Borg? 1972 blir han som 15-åring den yngste någonsin att spela en Davis Cup-match i tennis (han vinner mot topp 20-spelaren Onny Parun). Det nya svängiga popbandet ABBA släppte sin debutsingel (”People Need Love” – en kärlekssång för en bättre värld). Det var ungefär så här spännande det var. Den svartvita tv:n bjöd ibland på den barnförbjudna tv-western High Chaparral (med Manolito!), samt äventyr med delfinen Flipper och den långhåriga collien Lassie. Två kanaler. Lördagsgodis. Kalle Anka, Pelle Svanslös och möjligen Fantomen.

Konkurrensen mellan de stora serieförlagen i Sverige var under den här tiden fullständigt måttlös. Nu var det dags. In med en helt ny genre! Skräck! Förlagen inspirerades av de amerikanska kollegorna, och ett par redaktörer hoppade till och med av sina jobb för att starta ett eget förlag (Red Clown). Man kopierade tankesättet från de framgångsrika förlagen i USA: ut med så många titlar som möjligt för att snabbt ta andelar inom ett helt nytt marknadssegment. Kan bara bli bra.

Semic hade ju redan en del skräck i Fantomen, och skyndade på mest. De var först ut på den nya marknaden i februari 1972 med Boris Karloffs midnattsrysare. De lät Hans Arnold teckna de första omslagen; han var redan omåttligt populär med sina illustrationer till Vecko-Revyns ”Veckans chock”-noveller.

Marknaden fullständigt detonerade. 1972–1975 gav fyra förlag ut 25 enskilda tidningstitlar med skräckserier, totalt 230 tidningar. Det är mer än all annan sammanlagd skräck i serieform innan 1972 och efter 1975.

Konsum bojkottar, tobakisterna ger upp

Det här gick ju naturligtvis inte för sig. Tänk på barnen! Författaren Lars Peterson tar i en bok avstånd från skräckserier. Journalisten Annika Hagström skriver i en artikel i Folket i Bild/Kulturfront (1974: 15) att skräckserietidningarna borde förbjudas helt och hållet.

1975 började Konsum med friskt humör bojkotta det mesta med skräck, mest för att tidningarna var så skrämmande. (Konsums moral nådde konstigt nog inte ända fram till herrtidningar som FIB Aktuellt eller Lektyr.) En Domus-föreståndare uttalar sig i Barnjournalen den 28 februari, 1975: ”Det är alltså de tidningar som vi tycker innehåller det grövsta utav våld och skräck som vi har beslutat att sanera bort.”

Utgivningen av skräck i serieform blev också så omfattande att allt inte längre fick plats på tidningshyllorna. Många butiker och tobakister gav upp, och returnerade mycket av leveranserna utan att ens packa upp dem, samma dag de kom in.

Till slut kroknade förlagen: det fanns inte längre någon ekonomi i skräckserier. Det fick räcka med säkra veteraner som Kalle Anka, Seriemagasinet, Fantomen och Stålmannen. Slutet kom en helt vanlig gråmulen fredag: den 5 december 1975 landande Skräckmagasinet 1975: 12 i butikerna. Det blev den allra sista skräckserietidningen (tanken var att ge ut ett nytt nummer den 2 januari 1976, men det gick aldrig till tryck). Det blev bara fyra år med skräck. Men tidningarna finns kvar, mycket omtyckta av samlare.

Tillbaka till barndomen. En mörk och stormig tisdagskväll (sopbilen kom på onsdagsmorgnarna) upptäckte jag att hela min Kalle Anka-samling var spårlöst försvunnen. Alla 43 tidningar från sorterade årgångar. Borta. Det var min älskade farmor Lilly som hjälpt till att städa hos oss. Hon kunde inte alls förstå att det gick att spara på gamla tidningar. ”Man sparar ju inte på Västernorrlands Allehanda eller Nya Norrland.” Tack och lov hann jag rädda mina vällästa Kalle Ankor från förgängelsen.

Längtar man bort från sin vardag går man ofta in i en serie och försjunker i den värld som skapas där. Att döma av julens mest uppmärksammade premiärer drömmer vi om starka män - och minst lika starka kvinnor.

Vi ser med längtan tillbaka på tider då vi föreställer oss att allt var enklare, som i Vilda Västern. Denna längtan är så stark att den till och med formar nya science-fictionserier.

1883 (premiär 19 december)

Många har fångats av serien ”Yellowstone” som skildrar hur ranchägaren och patriarken John Dutton försöker skydda sina egendomar – och sin livsstil. Samtidigt försöker han få ordning på sin familj. En del av seriens dragningskraft kan ligga i att huvudrollen spelas av Kevin Costner. Inte samma rastlöshet i rolltolkningen som under storhetstiden, men samma energi, även om han numera i sin väderbitenhet mest påminner om en väl använd, men kanske inte så omskött, sadel.Hoten mot hans enorma ranch är många; oljebolag, fastighetsutveckare, ett indianreservat och så USA:s första nationalpark.

Och politiker och myndigheter.

Men hur började familjesagan? Hur hamnade Duttons i Montana och hur skapade de vad som är en ranch som verkar vara bara något mindre än själva delsaten?

Den som är nyfiken på svaret kommer säkert att följa den nya serien ”1883”.

Där möter vi familjen Dutton på deras väg västerut genom USA för att bli nybyggare i Montana. De flyr fattigdomen och hoppas på att kunna skapa sig ett nytt liv.

Countrystjärnorna Faith Hill och Tim McGraw (som i verkliga livet varit gifta sedan 1996) spelar det äkta paret James och Margaret Dutton, som med sina två barn och några släktingar ansluter sig till ett vagntåg som ska ta förhoppningsfulla människor tvärs över Great Plains stora slätter. Av de rollistor som släppts verkar de som gör Duttons sällskap över prärien mest bestå av ensamstående kvinnor – vilket kan verka något märkligt.

Sjävklart finns som i alla moderna västernfilmer också två prostituerade med bland dem som ska västerut. Något mer begripligt med tanke på alla ensamma män som väntar.

Karavanen anförs av den outtröttlige skådespelarveteranen Sam Elliot som antagligen kommer att överleva hela västernfilmgenren.

The Book of Boba Fett (premiär 29 december)

Rymdvästernserien ”The Mandalorian” som är en sidoserie till ”Stjärnornas krig” får nu i sin tur en sidoserie i ”The Book of Boba Fett” (och det kommer att bli fler, "Ashoka" där Anakin Skywalker dyker upp börjar filmas nästa år).

I ”The Book of Boba Fett” möter vi prisjägaren Boba Fett (Temuera Morrison) och den kvinnliga legosoldaten och lönnmördaren Fennec Shand (Ming Na-Wen). De försöker skaffa sig en maktposition i galaxen genom att ta kontrollen över Jabba Hutts brottsimperium.

Cobra Kai (premiär 31 december)

På nyårsafton är det premiär för säsong fyra av ”Cobra Kai”, serien som berättar hur det gick för huvudpersonerna i 1980-tals-succén ”Karate Kid”. 30 år senare möts Daniel LaRusso (Ralph Macchio) och Johnny Lawrence (William Zabka) igen. Men rollerna är ombytta. Nu är det Johnny Lawrence som är en underdog, rätt rejält kantstött av livet, medan Daniel LaRusso är en framgångsrik bilhandlare.

Konflikterna mellan de båda leder förstås till att deras familjer och vänner påverkas. Seriens allmänna budskap kan sägas vara att man man ska omvända och förstå dem som vill en illa; förlåta istället för att förgöra och ge en möjlighet till ånger och botgöring.

I den kommande säsongen verkar det som om det också som vi kommer att undervisas om nödvändigheten av att enas med sina gamla fiender närt det dyker upp nya motståndare.

Så frågan som redan ligger i luften är om Daniel och Johnny gemensamt kan besegra Kreese.

Och som i de tidigare säsongerna kommer säkert Daniels fru Amanda (Courtney Henggeler) att spela en viktig roll. När männen i serien sällan ser någon annan lösning än att kliva in i dojon och göra upp (eller på annat sätt angripa varandra) är Amanda alltid en förnuftets röst.

The Witcher (premiär 17 december)

Många fantasyälskare förtrollades av ”The Witcher”. Serien bygger på den polske författaren Andrzej Sapkowski romansvit om Geralt av Rivia. En monsterjägare som behärskar magi och har vissa övernaturliga förmågor på grund av genetiska mutationer.

Geralt av Rivia har av litteraturkritikerna ansetts förkroppsliga den nyliberala och antipolitiska hållning som kännetecknade polsk populärkultur efter murens fall.

Man kan också uttrycka det som att han är den klassiske motvillige hjälten, vilket i hans fall innebär att han vill ägna sig åt att döda monster, och få betalt så han kan koppla av med vin och kvinnor. I övrigt vill han vara ifred – vilket är lite svårt i en värld fylld av demoner, andar och monster och där kungar, drottningar och adelns män och kvinnor gör allt för att erövra makten.

Det är väl lite oklart om Andrzej Sapkowskis syn på världen märks i serien. Han är en uttalad feminist som förklarat att:

”Jag tror att den feminina kraften dominerar i naturen. Kvinnor är i allmänhet starkare än män. All makt i världen borde vila i kvinnors händer. Livet och världen är för viktig för att lämnas i våra händer.”

I vilket fall skildras många starka kvinnor i serien. Inte minst Yennefer av Vengerberg (Anya Chalotra) som är Geralts stora kärlek. Yennefers magiska förmågor har gjort henne till den yngsta medlemmen av Trollkarlarnas råd som leder Trollkarlarnas brödraskap. När brödraskapet krossas uppstår ur resterna Trollkvinnornas förbund – men de lyckas inte rekrytera Yennefer. Hon kan inte riktigt förlika sig med deras hårdföra feminism som innebär att de anser att män är alltför enfaldiga för att få styra över dem som har magiska krafter.

I säsong 2 för Geralt prinsessan Cirilla i säkerhet till borgen Kaer Morhen, förvissad om att Yennefer har dödats. Där utanför murarna kämpar alla Kontinentens kungar, älvor och demoner om vem som ska få kontroll. Själv inser Geralt att han måste skydda Cirilla från något mycket farligare, den mystiska kraft som finns inom henne.

Allmänt sett innebär julens premiärer fortsättningen på en trend vi sett länge. Serierna bygger sina egna världar och skapar spin-offs och den ursprungliga berättelsen förgrenar sig både framåt och bakåt i tiden.

Och sidledes.

Kanske är det för att än bättre fylla vårt behov av att kunna gå in i en annan tillvaro än än vår egen? Det blir mer på riktigt. Serien blir inte bara en värld. Den blir ett universum.

En annan trend som är tydlig är att kvinnorollerna blir mer och mer aktiva, tills en del av dem når en punkt där de skildras som rent livsfarliga.

Hur är det då med mångfaldstrenden i serierna? Ni vet den som innebär att om man gör en nyinspelning av Robin Hood så ska representanter för alla nationer som finns i FN vara med i serien, och helst ska munken Broder Tuck spelas av en imam. Det ska ju alltid finnas med så många representanter som möjligt för nationaliteter, religioner och kulturer.

I fantasyserier och science-fiction-serier borde problemet väl sägas vara löst. Med tanke på de varelser vi ser i The Book of Bobba Fett eller The Witcher kan det inte bli mer mångfaldigt. Trehövdade monster är svårslaget när det gäller att göra minoriteter synliga.

Och i 1883:s vagntåg hittar vi ensamma kvinnor av italienskt eller östeuropiskt ursprung på väg mot Montana. Inte så historiskt troligt. I verkligheten hade de stannat i New York eller Boston. Men mångfald blir det. Men man ska kanske vara mer förundrad över att de inte stoppat in några utomeuropeiska immigranter i karavanen.