En av de som ägnade år åt att försöka spåra upp mördaren var Scotland Yard-kommissarien Frederick Abberline. När han inte längre fick arbeta med fallet fick Abberline en promenadkäpp av sina kollegor. I handtaget finns den enda kända förbrytarbilden av den förmodade gärningsmannen inkarvad.

Abberline gick i pension tre år senare, och käppen förvarades under lång tid i polisskolan i Hampshire, men den antas ha försvunnit när skolan stängde 2015. När personalen vid polisskolan i West Midlands nyligen gick igenom några minnessaker kom den fram i ljuset igen.

”Att hitta den här käppen var ett spännande ögonblick för oss”, säger Antony Cash från skolan till Independent. Han säger vidare att brotten ”var viktiga för att bana vägen för modern polis och kriminalteknik, eftersom det fick polisen att börja experimentera med och utveckla nya tekniker.”

Sobhraj genomgick en hjärtoperation 2017; hans frisläppande är i överensstämmelse med lagen som tillåter en frigivning av sängliggande fångar som avtjänat tre fjärdedelar av sitt straff. Epitet ”Ormen” kom från hans förmåga att anta andra identiteter.

https://www.youtube.com/watch?v=TgB7rMuxY-s

Sobhraj, en fransk medborgare av vietnamesiskt och indiskt ursprung, började resa jorden runt i början av 1970-talet, och fastnade för Thailands huvudstad Bangkok. Han utgav sig för att handla med ädelstenar, blev vän med sina offer, många av dem västerländska ryggsäcksturister, innan han drogade, rånade och mördade dem.

”Han föraktade ryggsäcksturister, han såg dem som usla unga drogmissbrukare”, sa den australiensiska journalisten Julie Clarke, som intervjuade Sobhraj, till AFP 2021. ”Han ansåg sig vara en kriminell hjälte.”

”Jag vet var kropparna är begravda”, sa Studey till Newsweek. Hon mindes hur hennes far, Donald Dean Studey, sa åt henne och hennes syskon att hjälpa honom när han transporterade kropparna – med en skottkärra under de varma månaderna, och en kälke på vintern.

”Allt jag vill är att få platserna uppgrävda för att ge dessa kvinnor en ordentlig begravning, och de anhöriga ett avslut”, säger Studey. Luten som kropparna begravts med kan fungera som ett konserveringsmedel istället för att påskynda nedbrytningen, sa hon och utredarna till Newsweek. Det döljer också lukten.

Om undersökningarna bekräftar historien, så kan det visa sig att hennes far var en av de värsta seriemördarna i amerikansk historia. Studey tror att hennes far dödade 50 till 70 kvinnor under tre decennier. Han dog 2013, 75 år gammal.

Jag får börja med att komma ut även som SÖP (Seriemördar-överintresserad person). Jag vet att det inte är så prestigefyllt, men så är det. När det dyker upp en dramaserie på Netflix om en av de läbbigaste av dem alla, Jeffrey Dahmer, och jag dessutom råkar ha ett abonnemang igång, ja, då kollar jag.

Emellertid började jag ganska snabbt ana att den här serien egentligen handlar om något annat än Dahmer, den homosexuelle kannibalen och lustmördaren. Den handlar om det onda, rasistiska USA och den onde vite mannen som förintar allt bra i världen, framför allt oskyldiga svarta och bruna människor.

Det kanske låter som om jag raljerar, men jag inbjuder alla som känner att de klarar av en del obehagligt seriemördarmaterial att se serien och säga att jag har fel. Jag är inte tillräckligt inläst på Dahmer för att veta om seriens upphovsmän skarvat, och i så fall hur mycket. En genomgång jag läst pekar väl inte på mer dramatisk manipulation än genomsnittet. Något dokudrama är det så klart inte.

https://youtu.be/NVHHs-xllqo

Dock: Redan grundläggande fakta gör Dahmerfallet till en perfekt behållare för den sortens wokebudskap som till varje pris ska pumpas ut i alla former av populärkultur från USA just nu. Han var en vit man som dödade övervägande män från olika minoriteter – nio av sjutton offer var svarta. Dessutom agerade inte polis och rättssystem adekvat på upprepade incidenter kring Dahmer, något som säkerligen påverkades av både den homosexuella kontexten, det socialt nedgångna området han bodde i, och offrens ras. Man kan bara tänka sig hallelujastämningen på pitchmötena efter att seriens skapare kommit på den här vinkeln.

Nu skulle man tro att seriens skapare, med en sådan här guldgruva, hade kunnat låta fakta tala subtilt för sig själva, men det är liksom inte så man gör woke-tv 2022. Budskapet måste hamras in med en pålkran. Varenda svart person i serien är närmast änglalik, förutom några som det mest är synd om för att de är förtryckta. Hur som helst uppvisar ingen svart eller färgad person i serien några som helst negativa drag. Man kan ju argumentera för att det är snyggt att inte problematisera offrens familjer alltför mycket, men att den ultrakorrupte rashetsaren Jesse Jackson framställs som ett osjälviskt helgon kanske inte strängt taget var nödvändigt? Och den svarte medfången som slog ihjäl Dahmer i fängelset? Och dessutom precis varenda polis, politiker och fastighetsskötare med lite mer pigment? Det blir ganska hemsk tv.

En bitvis snyggt skriven och väl agerad serie kvaddas totalt av återkommande outhärdligt salvelsefulla scener när den svarta förträffligheten och rättfärdigheten ska inpräntas. Ett av Dahmers offer, som var döv, svart och homosexuell (där snackar vi poäng), får ett helt avsnitt dedikerat till sig, som närmast är en hagiografi. Dahmers svarta kvinnliga granne, som försökte varna polisen, likaså. Överallt där man kan sticker man in skärande repliker i munnarna på de rättfärdiga, av typen "Han dödar vårt folk!".

När det gäller de vita i serien är det tvärtom svårt att hitta några som helst positiva drag. Dahmers dysfunktionella ariska kärnfamilj är urscenen för all vit ondska. Det blir nästan ett slags konstnärlig gestaltning av den pikanta teorin från Nation of Islam om att den vite mannen är en demon, skapad av en ond vetenskapsman. Alla vita poliser är så klart onda och rasister. Vita ungdomar är grymma, omogna och obehagliga.

Den kanske mest intressanta dynamiken för en woke-analytiker är dock Dahmers homosexualitet. Självklart skildras gayvärlden som ljus, livfull och i stort sett oproblematisk, förutom lite kort pliktskyldigt snyft kring den då rasande HIV-epidemin. Precis som ingen svart eller färgad person i serien framstår som det minsta osympatisk så gäller det också homosexuella – undantaget Dahmer, då.

Det här, och att så mycket av serien faktiskt kretsar kring Dahmers homosexualitet, ledde till att Netflix initialt taggade serien som "HBTQ", vilket i sig faktiskt är helt logiskt och rimligt – och samtidigt så klart helt oacceptabelt ur ett politiskt korrekt perspektiv. Hela debaclet och dess efterspel på sociala medier är en ganska komisk illustration av det svåra i att navigera i en totalitär politisk korrekthet, hur flytande gränsen kan vara mellan en fullträff och en total blamage. Enligt somliga fick till och med Google kalla fötter så till den grad att sökresultat för meningen "Was Jeffrey Dahmer gay?" manipulerades. Det är något väldigt sovjetiskt över det hela.

Kanske kan man invända att det faktiskt gjorts en hel del exploaterande drama om Dahmer redan, och att den fanns utrymme för den här behandlingen också. Dessutom är ju offer det finaste vi har numera. Gott så, men då hade man kunnat fokusera uttalat på det sociala perspektivet, med en lite mer gråmulen David Simon-behandling. Som det är nu står monstret Dahmer fortfarande i centrum, och hans demoniska brott är den syra som läskedrycksliknande används för att få tittaren att svälja den kväljande sockersöta politiska medicinen utan att den tvärvänder i magen.

Som propaganda är den här serien säkert mer effektiv än många andra uppmärksammade försök från senare år att bara pressa in mångfald i allt från Ghostbusters till Tolkien. Tyvärr är den likväl i stora delar odräglig att titta på. Jag rekommenderar filmatiseringen av seriealbumet My Friend Dahmer (2017) i stället.

https://youtu.be/jmnuC7tn9D4

I mars 2018 överlevde 91-åriga Mary Annis Bartel en attack, och berättade för polisen att en man hade tvingat sig in i hennes lägenhet på ett fristående boende för seniorer, försökt kväva henne med en kudde och tagit hennes smycken. Hennes vittnesmål ledde polisen till 49-åriga Billy Chemirmir.

Polisen sa att de hittade honom nästa dag på parkeringsplatsen till hans lägenhetshus. Han höll i smycken och kontanter, och hade precis slängt ett stort rött smyckeskrin, skriver New York Post. Dokument i skrinet ledde polisen till ett av Chemirmirs offer, 81-åriga Lu Thi Harris som hittades död i sitt sovrum.

De flesta av Chemirmirs offer bodde i lägenheter i fristående samhällen för äldre människor. Kvinnorna han anklagas för att ha dödat i privata hem inkluderar änkan efter en man Chemirmir tagit hand om när han arbetade som vårdare.

Chemirmir dömdes i april till livstids fängelse utan villkorlig frigivning, och nu ska han upp i rätten för mordet på Mary Brooks, en 87-årig kvinna. Allt som allt ska han åtalas för nästan två dussin mord, men kommer antagligen inte dömas till att mista livet.

Den nu misstänkte 72-årige mannen, kallad ”El Chino”, greps tillsammans med en kvinnlig följeslagare. I hans hem hittades smycken, nagellack, skor, en hårtork och flera andra föremål som kan kopplats till två andra kvinnor som försvann 2016 och 2019, säger nyhetsbyrån Efe.

Många kvinnor i mindre mexikanska städer är i desperat behov av arbete. Den omfattande svarta ekonomin gör det också enkelt att locka med mer dolda anställningar. Två flickor i åldrarna 13 och 14 år, som lockats hemifrån med erbjudanden om anställning, räddades nyligen. De hittades tillsammans med en misstänkt kidnappare på en busstation i Mexico City.

De tusentals kvinnor som försvinner varje år i Mexiko är inte längre nyheter för någon.

”Hon var alltid besatt av att se Netflix-dokumentärer om seriemördare i Amerika, men ingen trodde att hon skulle fly och gifta sig med en”, säger en vän till kvinnan.

Den 35-årige mannen fick sin dödsdom 2010, efter att ha mördat två personer i samband med ett misslyckat narkotikarån, samt för att grovt ha misshandlat en tredje person.

Paret möttes via en webbplats där intagna får kontakt med människor som vill brevväxla. I sin presentation skriver mannen: ”Ingen är perfekt, så jag hoppas att jag inte blir dömd av tidigare misstag.”

Läkare i USA inte får skriva ut det läkemedel som används vid avrättningar i Arizona. 2011 framkom det att man istället, helt lagligt, köpte det som behövdes av ett läkemedelsföretag som driver en körskola i London. Men som dödsdömd kan också välja att dö i en gaskammare, då med samma sorts gas som användes i Auschwitz.