Myndigheterna var beredda att göra allt för att hindra Laura Dekker. Att låta en 14-årig tjej solosegla låg utom de byråkratiska ramarna. Ett par år senare blev hon världens yngsta världsomseglare. Hon vet hur man bedömer risker, överlever stormar och seglar som en saltstänkt pirat. Och hon har en del att säga om prussiluskor.

Lauras pappa är inte kung i Söderhavet, men i övrigt liknar historien om Laura Dekker den om Pippi Långstrump. Laura är den våghalsiga tjejen som tog sig an (för) stora mål, utan att fråga lov. Hennes drömmar sträckte sig långt utanför boxen och hon var fast besluten att följa sina drömmar oavsett motstånd. Att hon skulle lyckas solosegla runt jorden var det inte många som trodde, kanske bara Laura och hennes pappa. Till stort förtret för många, lyckades hon, vilket gör henne till ett levande bevis på att mognad inte avgörs från ett skrivbord med generella måttstockar.

Men hur blev det så här? Hur hamnade en 14-åring i en segelbåt mitt i Stilla havet, månader från land? Och hur lyckades hon navigera hot om förbud, skolplikt och överförmynderi?

https://www.youtube.com/watch?v=8PCbn1T2Tfw

Laura förhåller sig avslappnad till allt, trots strider med myndigheter som nära kullkastade hennes drömmar. När det rasade som värst kring henne, och hennes drömmar var som mest avlägsna, var hon trots allt säker på att hon hade kunskaperna som krävdes. Laura visade sig ha en sällsynt mognad. Hon hade nämligen samlat kunskap om segelbåtar så länge hon kunde minnas, för det var just på en sådan hon föddes.

Att växa upp på en båt

Lauras pappa började bygga sin första båt när han var 16 år. Den blev klar ungefär samtidigt som han träffade Lauras mamma, och de beslutade sig för att segla jorden runt. Laura föddes några år senare, på båten, och fick alltså sjögången inprogrammerad från första stund. Familjen seglade över hela jorden och de ankrade sporadiskt så att hennes mamma kunde uppträda och tjäna pengar. Oftast tog hon rollen som clown eller street performer.

Jag hade en hård men samtidigt fantastisk uppväxt. Vi hade väldigt lite pengar. Det vi hade gick in i båten.

Efter ett par år föddes Lauras syster, Kim. Lauras mamma hade nu börjat tröttna på båtlivet och ville skiljas. Vid den tidpunkten bodde familjen i Holland men Lauras mamma beslutade att flytta till Tyskland tillsammans med Kim, medan Laura valde att bo hos sin pappa.

Jag såg inte min mamma och syster så ofta men min pappa var alltid där för mig. Han stöttade mig i allt jag gjorde så länge jag visade initiativ och vilja att jobba hårt. Om jag hade ett mål eller en dröm sa han aldrig nej, bara att jag skulle sträva efter för att nå dem. Han var en utmärkt lärare och lärde mig mycket om livet, och hur man seglar.

Laura fick tidigt ansvar för hushållsarbeten, som att handla och laga mat. Men snart ville hon också bygga båtar. Hennes intresse för segling intensifierades och när hon började tävla visade hon toppnivå. Hon vann allt. Men båten de hade byggt klassades som en tvåmansbåt, så hon var tvungen att hitta en kompanjon. Problemet var att hon inte ville ha en kompanjon ombord. Laura beslutar sig, något provokativt, att ta med sig hunden. Den vägde tillräckligt mycket för att klassas som en person. Hon fortsatte att vinna.

Låt tösen korsa Engelska kanalen

Det tog inte lång tid innan hon längtade efter en egen, större båt. En båt för de stora haven. Redan som åttaåring hade hon börjat jobba för att kunna köpa en egen båt. När hon blev elva år hade hon jobbat ihop pengar som tidningsutdelare och städare, tillräckligt för att köpa en båt som lämpade sig för större vatten, och större utmaningar.

Lauras första soloseglingar gick längs den holländska kusten. Laura och hennes pappa hade skaffat en husvagn för att få en fast punkt när Laura blev äldre. Under sommarloven kastade hon loss tillsammans med hunden. Hon tränade i olika förhållanden för att behärska de som väntade henne i framtiden. Laura hade tidigt bestämt sig för att göra det som många extremseglare drömmer om: segla jorden runt, solo.

När hon blev 13 år kände hon sig mogen för att segla runt Storbritannien, men hon gjorde det utan att berätta, för någon.

Jag hade en känsla att alla inte skulle gå med på det, så jag sa inget.

När hon nådde England blev polisen intresserad av den unga tjejen som verkar vara alldeles själv på sin båt. De ringde hennes pappa.

Han sa bara något i stil med ”Ok, men hon kan segla så det är lugnt”.

Hennes mamma däremot blev kall av fasa. Polisen tvingade Lauras pappa att flyga till England för att ”lösa problemet”. Han konstaterade, lika kallt, att hon framgångsrikt lyckats segla över Engelska kanalen och skulle därför lyckas segla tillbaka. Och så blev det.

För att förklara vilken prestation detta är, och förstå polisens rädsla, bör det tilläggas att Engelska kanalen är kall, stökig och full med fartyg som måste pareras hela tiden. Eller som Laura säger:

Det är inget man seglar bara för att det är kul.

Hon lyckades så klart segla hem till Holland, men hade nu hamnat på myndigheternas radar. De satte hårda krav på att Laura skulle ägna mer tid åt skolan — det gick inte för sig att fara omkring på haven. Skolan var viktigare.

Laura däremot var måttligt intresserad. De lyckades skapa ett hemskolningsupplägg som, efter många om och men, alla kunde acceptera. Gällande hennes stora dröm, att segla jorden runt, var det nu ännu svårare. Byråkraterna i Nederländerna hade börjat djupdyka i Lauras liv och de gillade inte vad de såg. Nu använde de alla verktyg de hade för att hindra vidare soloseglingar.

-Jag kände både ilska och förvåning när konflikterna med myndigheterna blossade upp. Mest ilska. Det kändes orättvist. Jag blev också förbluffad över hur dömande och avundsjuka människor var över att jag ville uträtta något i livet.

Det blev en tio månaders lång tvist i diverse instanser. En av invändningarna myndigheterna hade var att båten var för liten. (För hängivna Morgonpostenläsare påminner vi om intervjun med Sven Yrvind, för övriga: ”I storm är alla båtar små”).

Efter ett års kamp vann Laura och kunde börja fokusera på sin stora dröm. Men nu var strålkastarna riktade mot henne. Hon var inte van vid mediabevakning och det blev stressigt för henne.

Min taktik var att fortsätta göra precis det jag alltid gjort och inte läsa vad som skrevs om mig eller lyssna på vad människor tyckte.

Världsrekordet

En sommardag 2010 seglade Laura ut från Gibraltar och tog sikte på Kanarieöarna, 14 år gammal. Det är en segling på drygt 100 mil, den första sträckan för alla som korsar Atlanten. Laura var förväntansfull och båten Guppy förberedd, men nu mötte hon sin första storm.

Jag hade gjort misstaget att se filmen The day after tomorrow dagen innan. Jag var livrädd. Men, det finns inget man kan göra där och då, förutom att rida ut stormen.

Efter 17 dagar nådde hon Karibien och hade då lärt sig bemästra Atlanten, laga roder, rida ut stormar och hantera mentala berg-och-dalbanor. Hon hade samlat livserfarenhet på en helt ny nivå. På de karibiska öarna mötte hon en helt annan kultur än den hon är van vid i Europa.

Husen var väldigt enkla, mer som skjul, men folket var givmilda och lyckliga. De bjöd alltid på mat. Det var väldigt vackert att se människor bjuda på allt de hade, för de hade ju inte så mycket. Det förändrade mitt sätt att se på livet.

I Karibien brukar många få nog av segling, även de som från början hade tänkt segla jorden runt. Nästa hav är nämligen betydligt större.

Stilla havet är enormt, och snålt på reservdelar. Lauras båt började falla sönder, och även hon testades till det yttersta. Alla segel revs och ratten föll av. Hon hade valt att undvika sponsorer för att kunna vara så fri som möjligt, och insåg nu att alla skador var tvungna att lösas med fickpengar, och av henne.

Det fanns många tillfällen jag undrade vad jag höll på med, men jag ångrar aldrig att jag seglade iväg. Såklart gjorde jag misstag, men jag lyckades lösa alla problem. Jag lyssnade på de jag hade mest förtroende för, och använde magkänslan.

Vanligtvis löser man större problem genom att lyfta upp båten i en hamn. Det kan bli dyrt, och det skulle kosta mer än vad hon hade råd till. Den nu 15-åriga Laura beslutade sig för en piratlösning.

På en australiensisk sandstrand med kraftigt tidvatten lyckades hon torrlägga den 38 fot stora båten och surra båten mot förtöjningsstolpar stående på kölen. Hela båten blev blottad och hon kunde på så vis gå igenom alla skavanker inför Indiska oceanen.

När hon 2012 slöt cirkeln runt jorden, efter 36 000 sjömil, var det inte längre Holland hon längtade tillbaka till. Det var inte heller holländsk flagg på båten när hon lade till vid St Marteen. Hon beslutade sig för att segla vidare till sitt nya hem: Nya Zeeland.

Lär dig navigera genom livet

Laura bor fortfarande på båt, idag tillsammans med sin man och två söner, Tim 4 år och Alex 8 månader. Hon har slutit ytterligare en cirkel.

Hon har hunnit bli 27 år, vuxen även för myndigheterna. Laura har haft tid, och anledning, att fundera på vad som krävs för att bli vuxen. Hennes uppfattning om mognad är mycket enkel.

Du behöver kunna se faror som dyker upp, och du behöver ta förnuftiga beslut. Tjäna dina egna pengar och ta ansvar för ditt eget liv helt enkelt.

Det samma gäller om du tänker solosegla runt jorden, resonerar hon. Lägg till navigeringskunskap och ganska mycket jävlar-anamma.

För Laura är det ganska enkelt. Livet är en läroprocess och ju tidigare man lär sig desto roligare blir det.

Den viktigaste lärdomen ombord Guppy var vikten av att aldrig ge upp. Hon lyfter också tron på sig själv — att behålla fokus på sitt mål. Då det gäller själva processen att gå från barn till vuxen, är utmaningar viktigt, menar hon.

Man måste ge barn ansvar så att de kan göra fel under vuxnas beskydd. Det är viktigt att få göra fel. Vi måste få göra fel när vi är små. Inlärningsprocessen blir mycket svårare när man passerat 20 år. Idag är det alldeles för många som är myndiga men inte kapabla. Jag tror att detta är en av anledningarna till att så många inte är säkra i sig själva, känner sig tillräckliga eller blir deprimerade.

På frågan om Västvärlden skapar infantila människor genom överbeskydd är svaret tydligt.

Ja.

Havens mamma

Föga förvånande jobbar Laura med segling, eller snarare med segling som verktyg. Genom organisationen World Sailing foundation tar hon ungdomar mellan åtta och sexton år till havs för att lära dem segla. Idag på 75 fot.

Efter en närmare titt på deras sajt blir det tydligt att det lika mycket handlar om att främja en mognadsprocess. Laura verkar ha hittat ett effektivt sätt att ge ungdomar en rejäl dos mognad, inbäddat i en seglingskurs. Ett sätt att få rebelliska ungdomar att hitta rätt, och andra att hitta mod till stordåd. Utbildningen handlar nämligen om att planera seglatsen, köpa nödvändiga matransoner, navigera mellan havets alla hinder, dag som natt. Allt som krävs för att klara sig till havs, och i livet. Eller som det står på sajten:

Genom denna utbildning lär de sig att bli mer självständiga, bygga självförtroende, hur man kommunicerar och jobbar i ett team och så klart hantera jobbiga perioder.

Vi tror detta är värdefulla egenskaper som varken lärs ut i skolan eller i det moderna samhället i stort.

På ett personligt plan handlar segling också om att få tid att tänka, vilket Laura gör bättre till havs. Hon känner ett stort behov att ibland ”komma bort från den galna värld vi byggt”.

Det finns en plats på jorden där jag kan vara mig själv, och det är på havet. Genom seglingen har jag också lärt mig att världen är en fantastisk plats med så många olika människor.

Precis som Pippi har Laura lyckats överlista myndigheterna och hitta sin egna, unika väg i livet. Och när delfinerna leker runt hennes båten, långt ute till havs, då blir även den brådmogna Laura barnsligt förtjust.

NOPE! sa Guinness rekordbok

Trots att Laura blev yngst att solosegla runt jorden, vägrade Guinness Rekordbok att publicera med risk för att uppmuntra fler att utsätta sig för fara.

Rekordlistan enligt Morgonposten:

Laura Dekker, 16 år och 123 dagar

Jessica Watson, 16 år och 362 dagar

Michael Perham, 17 år och 164 dagar

https://www.youtube.com/watch?v=8DCDEx0CF9E

Den första båten han byggde blev för stor, så han fick slå ut väggen på garaget för att få ut den. Sedan dess har hans båtar och uppfinningar blivit mindre och smartare — rent av genialiska. Han blev förste svensk att ensamsegla runt Kap horn, dessutom i en 5,9 meter lång båt, och självklart utan flytväst! Många har kallat hans projekt galna, men Yrvind själv tror snarare att han är en av få sansade personer som lever. Bedöm själva.

Första gången jag träffade Sven Yrvind, tidigare Sven Lundin, var 2010. I ett stort källarutrymme under ett vanligt hyreshus i Västervik fanns något som hämtat från Skrotnisse och hans vänner. Sven påminde mig om Bertil Enstöring, och hur han i sin ensamhet gräver sig ner i problemens yttersta beståndsdelar, för att då och då komma ut ur tänkarverkstaden med en lösning på problemen. Självklart jagad av byråkrater, i Bertil Enstörings fall, stadsingenjören Ture Björkman. I Svens fall, EU-byråkrater med ständigt nya direktiv.

Sven Yrvind talar snabbare än Bertil Enstöring och han har bättre koll på sina grejer, men det är grejer överallt. Grejer man inte fullt ut förstår, innan Sven förklarat. Till exempel att båten som står halvfärdig mitt i garaget ska vara så liten eftersom styrkan ökar med kvadraten på storleken, medan påkänningarna ökar med kubiken av grejerna. Enklare förklarat betyder det att en liten grej som faller i golvet klarar sig bättre än en stor. Därför är Sven den största förespråkaren av små båtar.

Sven vet vad han talar om. En kortsida av källarlokalen består av ett bibliotek med rullande väggar, troligtvis världens största bibliotek av litteratur om små båtar, på franska, tyska, engelska och svenska.

Problemet med Sven är att få tillgång till hans tid och passion. Ju äldre han har blivit, snart 83 år, desto svårare har det blivit. Han tycker att han har berättat för världen vilka problemen som finns, och hur man löser dem. Nu lägger han all sin tid på att lösa ytterligare problem som han hittat, och som han lyckligtvis fortfarande har ork att lösa. Där ligger nämligen lyckan, enligt Sven.

Jag ser inte misslyckande som misslyckande, jag är stoiker och ser framåt hela tiden. Jag har så många intressanta uppgifter att ta tag i så jag väljer en annan uppgift om jag fastnar någonstans.

Han är av uppfattningen att man troligtvis måste vara född ”på ett visst vis” för att kunna göra det han har gjort. Han är ovanligt analytisk och menar att han tänker i mekanismer, i bilder. Och det är därför, menar han, att han fick så mycket stryk i skolan, av både lärare och elever.

Problemet med skolsystemet

Sven växte upp på en liten ö utanför Göteborg. Hans pappa omkom under kriget så han levde med sin mor, mormor och syster.

Slog man sig sa morsan att en man inte ska lipa. Man skulle härda sig, vet du.

Härdad blev han. I skolan blev lärarna mer och mer irriterade på Sven. De förstod aldrig att han var ordblind, utan trodde att bestraffningarna skulle lösa hans dåliga läsförmåga. Dessutom tyckte hans klasskamrater att de kunde bättra på det genom att spöa honom på rasterna.

Till slut fixade morsan så att jag kom till en privatskola. Det var att gå från helvetet till pardiset. De förstod mig. Jag hade ju bara problem att lära mig utantill. Jag tänker nämligen funktionellt och har svårt att mata in kunskaper i form av etikettlärning, som namn på städer till exempel.

Miljön i privatskolan var perfekt och hans utveckling skenade iväg, för att under värnplikten få sig ett bakslag.

Befälen ville bråka med mig och då kom allt ikapp mig. Allt svårt jag hade upplevt i tidig skolålder. Jag bråkade tillbaka och de satte mig i buren.

Han lyckades rymma och nu var polisen efter honom. Vid den här tidpunkten, 50-talet, hade hans mor träffat en annan man och han valde att ange Sven, så att Sven fick tillbaka sin fängelseplats. Denna gång i Köpenhamn.

Lagarna var annorlunda. Jag fick välja på straffarbetare eller fängelse. Jag ville inte straffarbeta så de placerade mig i högriskfängelse. I en isoleringscell. Jag hade även då mycket att tänka på så jag klarade mig. En psykiatriker övertalade mig senare att skriva under ett papper så jag slapp isolering. Men, jag var tvungen att försäkra att jag var psykopat.

I fängelset hade han träffat en man som övertalat honom att börja läsa böcker när han tyckte livet var för jobbigt. Bland det första han gjorde när han kom ur fängelset, var att besöka biblioteket i Köpenhamn. Han fastnade på böcker om båtar. Han kände direkt att det här var hans grej. Han följde upp det med besök på universitetet i Göteborg, där de lät honom medverka under seminarier trots att han saknade adekvat behörighet. Han blev där i tre år. Sen började han segla, längre och längre bort.

Bekvämlighet är inte lycka

Sven var den första svensk att ensamsegla runt det beryktade Kap Horn, yttersta spetsen av Sydamerika, i en båt på 5,9 meter i längd. Här möter Drakes sund den södra Atlanten och Stilla havet i en livsfarlig kombination av strömmar, hårda vindar, kalla vatten och tillfälligt även isberg.

För bedriften belönades Sven med seglingsvärldens Hall of fame. Han tilldelades Royal Cruising Clubs medalj för gott sjömanskap och bjöds även in till kungahuset för att berätta om hans tankar kring små båtar och stora hav.

Det hör till saken att Sven inte bryr sig om vad andra tycker om honom. När hovet bjöd in till föreläsning förordade de frack, något Sven bara sett på bild. De var envisa med klädsel, vilket inte Sven kunde förstå. Han skulle ju bara prata om segling.

Jag sa till dem att jag kommer i mina kläder.

Och så blev det. Bilden på Sven tillsammans med drottning Silvia och Carl XVI Gustaf är beviset på Svens oövervinneliga integritet. Svens kläder är kort och gott de mest praktiska kläderna man kan hitta, i den mest praktiska och prisvärda butiken man kan hitta: Överskottsbolaget.

Deras blå stuprörsbyxor upphängda runt midjan med en båttamp är vad som krävs. Punkt.

För Sven handlar livet om fokus. Att fokusera på det man gillar och man är bra på, inte slösa tid på fasad och krusiduller. För att nå någonstans måste man också vara beredd att offra något.

Många människor missförstår livet. De tror att komfort är lycka. Tyvärr, den typen av lycka funkar bara på kort sikt eftersom den, liksom drogmissbruk och avbetalningsköp, bränner energi avsedd för framtida välbefinnande. Verklig lycka skapas genom viljans seger över köttet, inte genom bortskämdhet.

Detta är ett av många områden han utforskat i sina tankar guppandes på något av alla hav. Han fortsätter.

De som njuter av ansträngningslös komfort berövas ständigt energi. De tappar ork, blir latare och fetare. De leder till sämre hälsa och att de blir mer uttråkade. Så är det, vet du.

Besvärliga byråkrater

I likhet med många andra skickliga utövare av sitt område, utgår Sven ifrån premissen att kunskap skapar trygghet. Det är inte i närheten så farligt att korsa Atlanten med Svens kunskaper, som för en slutkörd karriärist med en högt flygande dröm om jorden runt-segling och en stor påse pengar. Problemet är att så få är beredda att förvärva tillräckliga kunskaper för att genomföra sin segling, eller för att nå sina mål i stort. Detta tror sig byråkrater kunna göra något åt.

Regler och lagar är utformade för människor som inte behärskar en färdighet, men drabbar dem som gjort läxan. Enligt Sven utgår byråkraten ifrån att människor inte själva kan tänka, och behöver hjälp med allt. Byråkratin skapar också en falsk trygghet, som gör att människor ibland tar på sig för stora uppgifter. Detta fick honom att skriva Med fyra kvadratmeter segel och en åra, något som mest liknar ett manifest och vars innehåll retar upp både byråkrater och delar av båtindustrin. Så här inleder han:

"Stora produktionsbåtar är till sin natur farliga. Att göra dem säkrare genom att göra stuvutrymmena låsbara, installera vattentäta skott och fytelement så att de blir osänkbara och göra dem helt självrätande går naturligtvis, men är för kostsamt och komplicerat för att funka affärsmässigt. Små säkra båtar kan däremot vara lönsamt att producera för att de har naturlagarna på sin sida. Jag antar att det är för att tillmötesgå båtbranschen som EU:s fritidsbåtsansvariga byråkrater inte kräver att oceangående produktionsbåtar skall vara konstruerade för att klara stormar.

https://www.youtube.com/watch?v=86s4VQSG3bw

I sin hänsynslösa vrede är havet grymt, men det är byråkraterna som numera utgör den största faran för oceanseglaren eftersom de tvingar tillverkare att bygga båtar efter regelverk istället för efter havets krav."

Han menar också att detta leder till att många båtköpare siktar på alldeles för stora båtar och understryker ytterligare en baksida: ekonomin.

Bra att veta är, att om du har en produktionsbåt och vill skaffa dig en större av samma typ som är 26 procent längre, kommer den att kosta dig dubbelt så mycket. Den kommer att kräva dubbelt så mycket underhåll. Din irritation, förtret och ilska kommer att växa i samma proportion. Märkligt nog väljer de flesta en båt som är så stor att deras ekonomi blir ansträngd.

Han menar att båtmarknaden översvämmas av dåliga alternativ på grund av bland annat fritidsbåtsdirektivet.

Colin Archer ritade mer sjövärdiga båtar redan hundra år innan fritidsbåtsdirektivet trädde i kraft. Konstruktion av djuphavsseglare har gamla anor och var ett moget hantverk redan på 50-talet. Det behöver inga nymodigheter i form av en massa krånglig byråkrati. När väl byråkrater fått grepp om en verksamhet sväller krånglet som en cancersvulst.

Det som förbättrar en båt är moderna material, menar han. Han anser att klassiska, svenska båtar som Vega har använts framgångsrikt under årtionden i testats i alla tänkbara förhållanden. Därför är de ofta ett bättre alternativ.

Och vad det gäller flytväst är han lika bestämd där.

Jag tycker att man ska fokusera på säkerhetslinor istället för flytväst, men man tjänar inte mycket pengar på att sälja linor.

Yrvind Island

Svens uppfinningar är många och intressanta. Vad sägs om en åra med en mekanism som gör det möjligt att framföra båten genom att vricka åran i en rörelse som liknar en åtta?

På 70-talet uppfann han en ny sextant, stor som en tumnagel och med en vikt på 3 gram. Bris-sextanten skapade så mycket intresse i den maritima världen att det ledde till att han fick en ö döpt efter sig. Yrvind Island är 165 meter lång, 70 meter bred men ligger tyvärr långt ifrån Västervik, nämligen utanför den antarktiska halvön.

Alla delar, inte minst de rörliga delarna, är oerhört genomtänkta. Hans båtar finns väl beskrivna på hemsidan yrvind.com och i hans fem böcker. Hans inställning till patent är som med mycket annat: det är för dyrt.

Det kostar hiskeligt mycket pengar och det är inget jag har så mycket av. Sen varar patent bara i 17 år, och det är svårt att ha koll på vem som missbrukar det på andra sidan av klotet.

Svens båtar liknar inte vanliga produktionsbåtar. Det är inte heller meningen, för det handlar om funktion och innovation. Det är smarta lösningar och bra mekanismer han söker.

Man skulle tro att hans något osociala natur och extremt smala fokus skulle ha avskräckt kvinnorna i hans liv. Han har valt att leva ensam, men i hans böcker berättar han om kvinnor som frivilligt hoppat ombord hans minimalistiska farkoster och följt med över Atlanten utan kunskap om segling.

Ett exempel är de två tjejer som seglade med honom till Kanarieöarna. Väl där skickade de brev till föräldrarna och berättade att de siktade på Brasilien. Föräldrarna blev galna, för tjejerna beskrev också Sven och att han hade byggt båten själv, i en källare i Sverige.

Nu för tiden seglar han alltid själv. Det finns inte plats för någon mer. Men målen är fortsatt stora. Sven har gjort läxan och han vet vad han går för. Nästa resa startar i Irland och är tänkt att gå genom hela Nord- och Sydatlanten innan han vänder norrut vid Kap Horn till Valdivia i Chile. Givetvis i en så liten båt som möjligt. Exlex canoe yawl blir 6,27 meter lång och 1,40 meter bred. Till skillnad från den förra, Exlex minor, kommer denna utrustas med isolerade luckor så att han slipper frysa som förra gången. Båten får tre segel, varav de största blir 3,5 kvadratmeter stora, som en optimistjolles.

https://www.youtube.com/watch?v=n6xR6br7nUw

För alla er som tar er an stora uppgifter, se till att färdas genom livet på rätt sätt. För, som Sven betonar: i en storm är alla båtar små.

För dig som vill veta mer:

Tre boktips för att förstå havet

1. Once is enough

2. Fastnetstormen

3. Fatal Storm: The Inside Story of the Tragic Sydney-Hobart Race

I vår släpps Viaplay-dokumentären Havsfilosofen där Yrvind porträtteras tillsammans med en av de senaste skapelserna.