Kina började med rymdprogrammet under 1970-talet; kulturrevolutionens kaos stoppade projektet. Med hjälp av de ekonomiska reformerna på 1980-talet fortsatte rymdprogrammet fram till uppskjutningen av den första besättningen 2003. Regeringen har sedan dess investerat många miljarder kronor i rymdprogrammet, och kunde landa ett fjärrstyrt fordon på månen 2020 och ett på Mars 2021. Den första rymdstationen driftsätts i december 2022.

Kina har storslagna planer för forskning och kommersialisering av rymden. En av de största satsningarna är en forskningsstation på månen till 2035, ett projekt med Ryssland – en anläggning som kommer att vara öppen för internationellt deltagande.

Redan den 10 juni kan den som är intresserad av att se om amerikanarna landar först på Mars knäppa på tv:n, för den tredje säsongen av For All Mankind.

Ljus består av partiklar – fotoner – som i vanlig mening saknar massa, men de befinner sig i rörelse; och när de träffar ett solsegels spegelblanka yta kommer de att studsa och rörelsekraften överförs till seglet. Kraften från varje foton är minimal – men eftersom de är oändligt många, och solseglets farkost inte möter något motstånd i rymden kan hastigheten bli avsevärd. Den avgörs av solseglets storlek.

Genom åren har ett antal försök gjorts att utveckla och använda tekniken, mest framgångsrikt har Japans rymdprogram varit. De står för det enda hittills riktigt lyckade försöket – och det var den obemannade rymdsonden IKAROS som blev den första rymdfarkosten att framgångsrikt demonstrera solsegeltekniken ute i den interplanetariska rymden. I december 2010 passerade IKAROS Venus. Sondens maximala hastighet var 1440 km/h.

Solsegeltekniken antas kunna minska problemet med rymdskrot eftersom det inte krävs någon form av bränsle. Tekniken är relativt billig och seglen skalbara.