Denne mångsysslande Figaro är samma person som den fiffige betjänten i Mozarts Figaros bröllop, och påminner som typ om Rossini själv. En Rossini, som förutom att vara utmärkt sångare och pianist, även kunde spela horn, altfiol och cello när han inte var upptagen med att snabbskriva alltmer välbetalda operor i varjehanda genrer.

Tidsmaskinens alerta kapten har parkerat utanför Teatro Argentina i Rom den 21 februari 1816. Premiären på Barberaren dagen innan gick på tok, men i dag vänder det. Vi har därför nöjet att kunna dela publikens jubel efter att Figaro presenterat sig och fortsatt sitt segertåg genom musikhistorien.

https://www.youtube.com/watch?v=JTFiOIjAAlc

Den under sin samtid enormt populäre Rossini har gått till eftervärlden framför allt som en komikens mästare, och vi uppehåller oss därför en stund inom detta område. Inledningsvis genom att orientera oss i de nydanande ouvertyrer som blivit kända i första hand genom Rossinis komiska verk från 1810-talet. (Liknande ouvertyrer förekommer under samma period även i Rossinis seriösa operor.)

Dessa ouvertyrer är i princip klassicistiska, påverkade som de är av Mozart och Haydn vars verk Rossini studerade flitigt i sin ungdom. De börjar vanligen ganska oskyldigt, med i huvudsak lugnt tempo, elegant och precist orkestrerade. Men sedan kommer ett rörligare parti, regelmässigt med någon form av ”crazy-humor”: accenter på fel ställen eller märkligt bullriga partier, kanske parodierande militärorkestrar, och framför allt med det så kallade ”Rossinicrescendot”. Det sistnämnda är gärna absurt långt med något av den maniska energin hos en cirkusorkester.

Bäste kapten! Vänligen ordna med lokalresa i Rom och stanna utanför Teatro Valle den 25 januari 1817, så att vi kan avnjuta ouvertyren till Rossinis La Cenerentola (Askungen). Operan hör till genren ”dramma giocoso”, det vill säga lekfullt drama. Rossinis patentcrescendo börjar första gången vid 3:48 och pågår nästan fyrtio sekunder. Tycker ni att det är lika roligt andra gången det kommer kan ni ha drabbats av Rossinifeber. Ett behagligt och ofarligt tillstånd, om än lite tidskrävande.

https://www.youtube.com/watch?v=SeVezYX1m6M

Typiskt för Rossinis musikhumor är också hans förtjusning i, och mästerliga behandling av, situationer där samtliga aktörer på grund av handlingens intriger uppnått ett stadium av fullständig förvirring. Med kaptens goda hjälp ordnar vi ett exempel på det genom att bege oss till Teatro San Benedetto i Venedig den 22 maj 1813 för premiären på Italienskan i Alger. Ett verk som ingen mindre än Rossinikännaren Stendhal ansåg vara ”perfektion i opera buffastil”.

I slutet av första akten sjunger sultanen, hans nuvarande fru, hans tänkta kommande fru, hennes älskade (inte sultanen), med flera, ut sin fullständiga förvirring över den orimliga situation som har uppstått. Rossini är här helt i gasen med hjälp av repliker som ”jag har en klocka i mitt huvud som spelar ding, ding”. Ensemblen börjar vid 1:09:46.

https://youtu.be/VCeLF3wSyMo?t=4185

Musiken i Rossinis komiska operor är på det hela taget tydligt klassicistisk även om det i vissa av dem, som La Cenerentola, kan dyka upp en del romantiska inslag. Samtiden uppfattade dock Rossini som en mästare även inom ”opera seria”. Operor av dramatisk typ där Rossini gradvis utvecklade ett alltmer romantiskt tonspråk. Numera värderar man ofta dessa mer allvarligt syftande pionjärverk något lägre än Rossinis komiska operor. Åtminstone delvis beror det på att vi lyssnar på dem med öron vana vid Verdi och andra som fullföljde Rossinis romantiserande strävanden.

Jag menar att man ändå måste beundra hur långt den klassicistiskt skolade Rossini redan tidigt i sin karriär hade arbetat sig in i ett romantiskt subjektivt tonspråk. Ett tonspråk vi kan höra i inledningen till Moses i Egypten, en opera av typen ”azione tragico-sacro” med handling inriktad på religion och tragik. Det böljande, upprepade motiv orkestern sätter in vid 2:32, som symbol och uttryck för egyptiernas klagan över sitt öde, kan föra tankarna till vissa av Mendelssohns kommande orkesterverk.

Kapten har fört oss till Teatro San Carlo i Neapel, premiärdagen den 5 mars 1818, där vi avslutar för denna gång. Vi låter oss gripas och förundras av hur Rossini i den inledande musiken gestaltar den förskräckelse som farao, hans gemål, hans son och hans folk upplever när Moses Gud förmörkat deras himmel.

https://www.youtube.com/watch?v=ztqkN4ULomk&t=3944s

Det märkliga med det vi kallar epoker är att de aldrig existerar i nutid. Det är eftervärlden som skapar epoker genom att betrakta det som varit, iaktta ett antal tendenser, beskriva dem och döpa summan till något. Vi kan iaktta fenomenet genom att lyssna på ouvertyren till Rossinis opera ”La donna del lago”. För eftervärlden framstår de inledande fyra fraserna som romantiska och det mesta av musiken som följer för klassicistisk.

Tidsmaskinens alerta kapten har tagit oss till Real Teatro di San Carlo i Neapel den 24 september 1819 för premiären på La donna. Det romantiskt elegiska i inledningen består av tre långsamt fallande mollfraser. Den fjärde frasen överraskar med att vara i dur och förbereder därigenom verkets första ”epokskifte” som kommer vid 00:47 då Rossini går över till munter klassicism. Vid 2:41 kommer nästa ”epokskifte” i form av en liten drömmande romantisk hornsignal.

https://www.youtube.com/watch?v=S-A4DXJw1kI

Rossini föddes 1792, ett år efter Mozarts död. Hans närmast tumultartade kreativitet gör att han för en epoktänkande eftervärld framstår som en man som började som klassicist och slutade som romantiker i vardande. Även Franz Schubert, den tidiga romantikens allra största namn, kunde vara klassicistisk i början av sin karriär. Född fem år efter Rossini var han arton år när den femte symfonin i B-dur blev klar den 3 oktober 1816. Första satsens allegro är en kärleksförklaring till den klassicistiske Mozart vilket vi kan höra efter att kapten tagit vår farkost till Wien det angivna datumet.

https://www.youtube.com/watch?v=ddQt9m5k_9w

Vi ber nu kapten koppla om till lokalresa i Wien och backa till 1815 för att få en första glimt av Schubert som romantiker och samtidigt ett smakprov på en framträdande genre under den tidiga romantiken, solosången eller ”lieden”. Den kringvandrande harmoniken i pianots inledning till ”Ich denke dein” kan bara existera i en romantisk tonvärld.

https://www.youtube.com/watch?v=cF9EZaF_iDk

Just i Wien hörde Schubert 1828 den man som tillsammans med Franz Liszt kommit att bli sinnebilden för alla de virtuoser som intog konsertscenen under den tidiga romantiken. Vi talar naturligtvis om Niccolò Paganini, den mest mytomspunna violinisten någonsin. Virtuoser som Vivaldi och Bach hade funnits tidigare. Det nya under romantiken var att turnerande virtuoser utvidgade gränserna för det tekniskt möjliga på ett mycket spektakulärt sätt. De blev därigenom kultfigurer förebådande vår tids rockstjärnor.

Medan tidsmaskinen vädras ur stannar vi i nutid och ser en, kanske inte helt rättvisande, men välfunnen dramatisering av hur ett framträdande av Paganini kunde gå till. Stycket är en konsertversion av Paganinis berömda 24:e caprice för soloviolin.

https://www.youtube.com/watch?v=oY9Dg-OlA3E

Från romantikens Italien och Österrike går vi vidare till romantikens Frankrike. Bäste kapten! Var vänlig och ta oss till ”Les Invalides” i Paris den 5 december 1837 för uruppförandet av Hector Berlioz magnifika ”Grande Messe des morts” (requiem).

Berlioz är ett av den tidiga romantikens mest särpräglade fenomen. Denna banbrytande kompositör och instrumentationsexpert är den första vi känner till för vilken musikens klanger verkar stå lika mycket i centrum som dess melodier, rytmer och harmonier.

Även innan Berlioz hade tonsättare på ett känsligt och sinnrikt sätt använt sig av specifika klangfärger i sin musik, men Berlioz starka betoning av det klangliga som en självständig komponent innebär ändå något nytt. Den subtila behandlingen av de låga stråkar och blåsinstrument som samverkar med manskören i ”Quid sum miser” ur hans Requiem är ett fint exempel. Vi lyssnar från 00:20:20.

https://youtu.be/HofoFYxqIgU?t=1220

Vi vänder åter till Italien då ingen introduktion till den tidiga romantikens musik kan vara komplett utan några ord om fenomenet ”bel canto”, ordagrant ”vacker sång”. Begreppet har många olika betydelser. Här och nu syftar vi på den italienska tradition av virtuos skönsång som förknippas med operor av bland andra Rossini och Donizetti.

Trots att den ofta har tidstypiska ämnesval präglas inte den italienska romantiska operatraditionen nämnvärt av visionära eller utopiska tendenser. Hos Gaetano Donizetti, född fem år efter Rossini, hittar man heller inga egentliga musikaliska fadersuppror. Donizettis väg in i romantiken går snarare via en vilja och förmåga att öka kvoten romantiska avsnitt i ett alltjämt ganska klassicistiskt operaformat.

Som exempel väljer vi Volmars pastoralt inramade aria med körinslag ur ”Alina regina di Golconda”. Vår kapten har fört oss till Genoa den 12 maj 1828 och stannat utanför Teatro Carlo Felice. Väl inne på teatern kan vi dela Donizettis glädje över en verklig succé.

https://www.youtube.com/watch?v=aOow6HfEGgE