Den lille senige mannen brukar hävda att världsfred kan uppnås bara alla i världen får tillgång till en egen liten båt. Då skulle de med automatik bli fredliga till sinne och kynne, liksom vaggade till saktmod av vågorna. Jag brukade påpeka att somaliska pirater hade tillgång till egna båtar, men att det inte verkade ha gjort dem mer fredliga – men det rubbade inte hans tilltro till båtars, havs och sjöars lugnande inverkan.

I vilket fall, ambulans tillkallades, och personalen återupplivade den lille senige mannen.

När han kvicknade till förklarade sjukvårdarna att den lille senige mannen måste följa med i ambulansen – han skulle till sjukhus för en undersökning.

Den lille senige mannen protesterade. Han var vare sig klar med sitt bastubad, eller sitt simmande. Några längder till återstod i bassängen. När det var klart skulle han mer än gärna följa med till sjukhuset.

Han fick inte riktigt sin vilja igenom. Numera är han tillbaka, återställd men dock inte botad från att sprida sitt båtevangelium.

Händelsen fick mig att börja fundera på det svenska förhållandet till badhus.

Många har länge förfasat sig över, och förbannat svenska kommunalpolitikers maniska lust att bygga nya badhus.

Alla de som är kritiska menar att det är ett tecken på kommunalpolitikernas vilja att resa äreminnen över sig själva. Byggnader som står där, inte i all evighet, men åtminstone i några årtionden – och de vattenfyllda monumenten ska påminna stadens och bygdens invånare om dem som beslutat om bygget. Det är i alla fall vad politikerna själva antas hoppas på när de ger klartecken för uppförandet.

Men en fråga förblir obesvarad med det svaret.

Varför är det just badhus som i så fall så ofta ska fungera som monument över några politiker?

Varför bygger inte kommunernas starke män, och kvinnor andra former av minnesmärken över sig själva? Gigantiska broar, parker eller muséer?

Eller använder pengarna till att lösa lokala problem med brottslighet, och social misär – på ett eller annat sätt?

För att få svar på den frågan måste vi röra oss bakåt i historien. Förflytta oss åtminstone till antiken, och börja där – för att förstå vilken roll badandet spelar för människor.

Att härskare låter uppföra badhus när det omkringliggande samhället håller på att rasa ihop är inget nytt fenomen. De största och mest påkostade romerska baden – termerna – byggdes när det romerska riket befann sig i utförslöpan.

”Vad var uslare än Nero, och vad var skönare än hans termer?”, frågade Martialis.

De första romerska termerna byggdes för att efterlikna – och överträffa – de grekiska baden. De senare var platser inte bara för avkopplande och stimulerande bad i vatten eller ånga; där diskuterades filosofi och politk, där föreläste tänkare om allt från matematik till stridskonst, där ägnade man sig åt sång, dikt och teater.

Så var det inledningsvis även i de romerska termerna. Men parallellt med att de kejsare som styrde förlorade förmågan att styra riket, och kontrollera sina egna allt mer perversa drifter, blev termerna istället säten för orgier. Man åt, söp och kopulerade, i bästa fall med någon av motsatt kön, i värsta fall med djur. Nu var skörlevnaden inte längre bara förbehållen kejsare som Caracalla, transkejsaren Heliogabalus och Commodus.

Utbyggnaden av termerna fortsatte till och med alla de gånger barbarerna stod utanför Rom och var beredda att storma staden.

Massbad och Messalina

Antalet arbetslösa, fattiga och frivilligt sysslolösa växte snabbt, och de styrande insåg att ett sätt att hålla massorna förnöjda var att se till att de fick tillgång till baden, och där bjöds de ibland på mat och dryck, och kunde känna sig som medborgare eftersom de badade i samma vatten som kejsare och andra dignitärer, även om de inte hade råd att betala för samma samlagspartners som de rika. Om de inte stötte på kejsarhustrun Messalina, som brukade maskera sig, klä ut sig till hora, och ge mängdrabatt till alla som var intresserade.

Badhusen var en del av del av brödet och skådespelen som erbjöds dem som bodde i Rom, möjligen var termerna den viktigaste delen.

Nu skulle man kunna göra det lätt för sig och säga att det är därför svenska kommunalpolitiker bygger badhus i dag.

Samhället är i förfall – då bygger makthavare bassänger.

När de ska försöka få slut på gängkrigen i Järva bygger de ett utomhusbad på Järvafältet i Stockholm.

I Uppsala funderar de på att bygga fyra nya badhus. Där får de understöd av invandrarkvinnor i en av förorterna. De har startat en namninsamling för att ett badhus ska byggas just i deras förort, eftersom de påstår att ”det är bästa sättet att åstadkomma integration”.

Men frågan kvarstår. Om makthavare bygger badhus i samhällen i förfall – i antikens Rom och dagens Sverige – varför är det just badhus de bygger?

Vad är det för speciellt med bad och vatten?

Kristendomens seger i Rom och Europa innebar en förändrad inställning till badandet.

I Rom stängdes termerna, likaså de badanläggningar som hade uppförts i andra delar av det romerska imperiet. Badhusen ansågs vara platser för synd och avgudadyrkan, och det låg väl en del i det. Men påvar och prelater drev det hela ett steg till. De förkunnade att bad, och därmed renlighet var en synd i sig.

Alltså blev det ett tecken på kristen fromhet att avhålla sig från tvagning.

Män och kvinnor som under sitt liv inte tvättat sig blev helgonförklarade. Man brukade då tala om ”oder sanctorum”, de heligas lukt – fast de heligas stank hade varit en lämpligare benämning.

Svenskt undantag

Men det fanns en del av Europa där man lyckades undvika den katolska kyrkans påbjudna lortaktighet – och det var Sverige. Vikingarna hade kommit i kontakt med de slaviska folkens bastubadande, och vid sin återkomst till hemlandet började de uppföra bastubad i de egna hemmen och byarna. Det var en självklarhet för många att man skulle bada åtminstone en gång i veckan. Det hedniska sveariket var befolkat av människor som oftast höll sig mer renliga än de som levde i de katolska delarna av Europa.

När kristendomen väl nådde Sverige, hade den religionens inställning till vatten och badande mjukats upp. Klostren i Europa tillätt till och med munkar och nunnor att bada en gång – eller till och med två gånger – om året.

Alltså fick de som bodde i Sverige ha sin bybastu i fred, och ingen rörde de rum för badande som herremännen byggt i sina hus. Det var rum som ofta intog en central plats i hemmet, det var där man umgicks i familjen, och med vänner och grannar. De romerska termerna hade återuppstått i de svenska granskogarna.

Men säger detta oss något om varför det byggs så mycket badhus i Sverige i dag?

Ja, och nej.

Vi måste dyka djupare i svenskars förhållande till vatten och bad för att verkligen förstå.

Nästa avsnitt: Hedendom och helande källor – i Sverige … på 1800-talet!

Arkeologerna tror nämligen att de kan ha hittat den enda kända romerska dildon i naturlig storlek, vid det som var imperiets nordligaste utkant. Analyser har avslöjat att det åtminstone är det första kända exemplet på en fallos av trä som hittats någonstans i den romerska världen.

”Vi hade några väldigt intressanta diskussioner”, avslutar Collins, som publicerat tre möjliga teorier i Antiquity Journal: en sexleksak, en skabrös mortelstöt eller en del av en staty som förbipasserande skulle röra vid för lycka eller för att fjärma eller aktivera skydd mot olycka.

Forskare hoppas nu på att fler söker efter liknande föremål i andra samlingar.

Julen är en högtid som kräver mycket arbete. Speciellt av mig som vill hålla fast vid de svenska traditionerna – framförallt när det gäller vad som ställs fram på julbordet. Det senaste årtiondet har vi sett en propagandakampanj i tidningar, magasin och TV när det gäller julmat.

Budskapet är att julbordet måste förändras. Vi måste ställa fram nya rätter, från andra kulturer. Underförstått är att vi alla är utleda på det julbordet erbjuder och därför egentligen längtar efter att få förtära annat än vad traditionen bjuder.

Men det är lite svårt att begripa varför vi skulle vara trötta på en kombination av rätter som vi avnjuter endast under en begränsad tid på året.

Jag ska inte låtsas att jag tycker det är ett mysterium att det oftast är utomeuropeiska rätter som måste in på julbordet; det är helt i linje med den förhärskande uppfattningen att all kultur från USA, Afrika och Asien anses vara bättre än de europeiska kulturerna.

Det vore rimligare om matmatadorerna i media agiterade för att vi ska inkludera europeiska julrätter på det svenska julbordet. Européer ingår i samma stora mattradition, som förvisso består av säregna och stora nationella och regionala kök, men den gemensamma grunden finns där. Så visst kan du ställa fram nya rätter på julbordet.

Byt ut syltan mot en tysk ”presskopf”, en tjeckisk ”huspenina” eller en italiensk ”formaggio di testa”. Tyskans ”kopf” och italienskans ”testa” betyder ”huvud” och grishuvud är också huvudingrediensen i alla de olika varianterna av europeisk sylta, och sylta är en rätt som ursprungligen skapades i vår världsdel.

Och varför inte testa sillinläggningar från andra europeiska länder? Finsk, polsk, norsk eller rysk sill?

Du vill förstås ha en fruktkaka bland sötsakerna på julbordet? Byt ut den vanliga mot en tysk ”christstollen”, en spansk ”bollo de higo”, eller en italiensk ”panforte” (ska inte förväxlas med en panetone).

Glöggen kan du förstås inte undvara, men varför inte prova all glöggs moder? Ett utmärkt sätt att upprätthålla en europeisk mattradition och påminna dem runt bordet om de olika europeiska kökens och kulturernas samhörighet.

De gamla romarnas skörde- och vänskapsfest saturnalia 17 - 23 december var ett av de tillfällen då det dracks Conditum Paradoxum – den ursprungliga glöggen.

Om du vill uppleva hur det smakade, så bjuder vi här på ett återskapat recept.

Det här är en dryck där sötman inte är kvalmig utan snarare på något sätt mäktig – kanske därför att den får karaktär av svartpeppar och saffran. Fänkålsfröna ger anrättningen en liten aniston.

• 60 cl torrt, vitt vin

• 350 g honung

• 4 lagerblad

• 2 tsk fänkålsfrön, lite, lite mortlade

• 2 tsk svartpeppar

• 6 strängar saffran

• 3 nävar russin

Rör ihop 20 cl vin och honungen i en kastrull och låt det sakta koka upp så att honungen blir helt upplöst. Låt sedan sjuda några minuter. Dra därefter undan kastrullen från värmen.

Rör ner alla andra ingredienser i kastrullen och lägg på ett lock.

Låt svalna och när vinet är avkylt häller du i resten av vinet. Sila vinet och värm det innan servering.

Saturnalia instiftades för att lyfta romarnas humör det olycksaliga året 217 f.Kr. Imperiet hade förlorat några viktiga slag mot kartagerna. Hannibal krossar Gaius Flaminius Nepos armé i Umbrien. Av 30 000 legionärer är bara hälften vid liv när slaget är över 21 juni. Senare på hösten är det Quintus Fabius Maximus styrkor som Hannibal driver på flykten vid Geronium.

Romarna behövde verkligen livas upp.

Som vi kanske?

Den första saturnaliefesten blev också ett tecken på motståndsvilja, ett sätt att visa att man inte var rädd fast kartagerna härjade i Apulien och Kampanien.