Vad är skillnaden mellan zombier och en galen pöbel?

I ett datorspel ingen alls. Man kan argumentera för att zombiebegreppet egentligen symboliserar just en viljelös massa, som bara agerar och inte har nåtgot att göra med den populärkulturella varianten. Själv brukar jag undvika allt med zombier, normalt tycker jag sådant är... hjärndött och ointressant. Normalt!

I spelet Acquitted som utspelar sig i en fiktiv värld, fast närmare verkligheten än fiktionen, är du en karaktär inspirerad av Kyle Rittenhouse. Om någon mot förmodan inte vet vem det är, är det en ung man som ville hjälpa till och försvara butiksägare mot våldsamma upplopp, under den tiden upplopp var helt okej enligt politiker. Strax innan presidentvalet i USA, hösten 2020.

Han gick runt, patrullerade och försökte hjälpa till så gott han kunde. En scoutliknande och uppriktig person, som anfölls av en grupp människor som gick runt och plundrade och försökte döda honom.

Om man objektivt försökte se vad som hänt blev det klart att fyra ganska osympatiska människor med rätt hemska saker i sitt bagage – pedofili, grov misshandel och generellt aggressiva tendenser – försökte bränna ner och förstöra butiker och byggnader. Han försökte stoppa dem, de jagade honom och när de försökte döda honom försvarade han sig.

Det var lite lustigt att alla de som då skulle vara del av Black Lives Matter var vita med privilegierad bakgrund från rika, välutbildade familjer. Men som av egen kraft och livsval inte direkt sett till att bli framstående, laglydiga, eller sympatiska personer. Kanske för att "bryta mot normerna"?

Rittenhouse blev sedan en symbol för motståndet mot upploppsmakarna, och domstolsförhandlingarna fick stor uppmärksamhet. Eftersom den politiska hysterin lagt sig lite när det väl blev domslut blev han helt rätteligen friad. Om det han gjorde inte var självförsvar, finns det inget som är självförsvar.

I detta spel spelar man i vändor, man kommer ut från domstolen och jagas av horder av galna kommunister och progressiva aktivister.

Här är det precis som när man kommit ut från domstolen och man "välkomnas" av zombierna!

Man har några olika vapen att välja på, eller att slåss med bara nävarna. Det är i princip ett våg efter våg-spel. Svårighetsgraden ökar. Och man kan försöka klara det med bara pistol i stället för automatkarbin eller med bara nävarna. Vilket är mycket svårt på de högre svårighetsnivåerna.

Spelet är lite enahanda, men delvis beroendeframkallande. Man vill ju klara nivåerna. Det mest frustrerande är nivå åtta där jag fastnade länge, med både automatkarbin och pistol. Nivå 15 var också en sådan nivå som var otroligt frustrerande. Förstod först inte hur upplåsning av vissa nya vapen fungerade men tydligen bara för de nivåer man fått dem och man kan inte gå tillbaka till tidigare nivåer och använda dem där. Minigun till exempel.

Frustrerande skärm när man blivit övermannad.

Det är ett långvarigt projekt att ta sig igenom detta spel!

För priset, åtta euro är det ett prisvärt spel. Det jag saknar är lite små detaljer för att piffa upp det. Någonting lite annorlunda när man klarar en nivå, någon rolig grafisk grej eller animation då och då. Zombierna med lila, grönt eller blått hår och kommunistflaggor är sådana detaljer. Bossarnas lite nyare utseende och nya förmågor är kul. Idén är rolig och jag tror en uppföljare som är lite mer slipad med lite mer variation skulle vara kul. Frustrationen (i en positiv bemärkelse) när jag försökt klara det med pistol eller nävarna har varit stor. Man blir väldigt arg av det ibland.

Jag har spelat ganska mycket i mitt liv, men få spel har stört mig som när jag dött på samma ställe flera gånger i detta spel. Sen när man väl försöker klara det med olika vapen (i stället för automatkarbin och handgranater, pistol eller bara med nävarna) blir det hiskeligt svårt. Trodde jag klarat alla nivåer vid 30 och började försöka klara tidiga nivåer med bara pistol eller till och med nävarna. Men sedan såg jag att det fanns fler nivåer. Och då var det mycket svårare än tidigare. Lite slut och kanske lite trött på spelet, men sakta ska jag ta även de sista nivåerna!

Kul spel, kul idé, saknar lite variation men värt pengarna, är summa summarum.

Tokyo Vice är en rafflande tv-serie om en ung amerikan som mot alla odds blir kriminalreporter på en tung japansk tidning. För att få till det ultimata knäcket måste han bryta mot konventioner, både kulturella och etiska. Han beblandar sig med maffian och korrupta poliser, men samtidigt som han närmar sig målet så flyr han allt längre från sig själv.

Serien är producerad av HBO och huvudperson är Jake Adelstein (Ansel Elgort), en ung man från Missouri som just avslutat tre år av litteraturstudier i Tokyo. Hans ambitioner är dock skyhöga. Han vill bli journalist, och tar ett inträdesprov till den mest prestigefyllda tidningen i Japan. Det klarar han med bravur, exceptionellt bra för att bara ha varit i landet i tre år. Men att som västerlänning ta sig in tidningsbranschen visar sig vara en utmaning.

Under anställningsintervjun blir han utsatt för det som samtidens vänsterakademiker kallar för rasifiering. Inte nog med att han är från USA, hans judiska påbrå påpekas också. Dubbel rasifiering.

Styr inte judarna hela världen?, frågar en av höjdarna på tidningen under anställningsintervjun. Jake skämtar enkelt bort detta. Humor är ett sätt han tacklar sitt uppenbara utanförskap som den udda fågel han är. Men han har också en stark vilja att bryta mönster, som ofta går över i dumdristighet.

Jake blir utpekad som gaijin (japanska för utlänning), och vissa på tidningen tror i början att han gått fel, eller är en infiltratör. Två kollegor, också nyanställda, skämtar om att han arbetar i lönndom för Mossad, Israels underrättelsetjänst.

Vi får veta att Jake egentligen heter Joshua, men inte vill bli kallad det. Eventuellt för att Joshua låter mer judiskt än Jake, detta sägs dock aldrig explicit i serien. Han har haft ett bråk med sin far, som han vägrar ha kontakt med sedan han flyttat till Japan. Modern ringer regelbundet och är mycket orolig, hans syster lider av psykisk sjukdom. Han får kassettband med inspelningar regelbundet av systern, där allt verkar normalt. Under seriens gång blir samtalen hem färre och färre.

Den komplicerade relationen till sin familj, och det faktum att han brutit tvärt med sitt tidigare liv, är något han delar med seriens två andra huvudkaraktärer, amerikanen Samantha och yakuza-gangstern Sato.

När folk påpekar att Jake är från USA svarar han konsekvent med att han faktiskt är från Missouri. Detta tycks viktigt för honom, han vill inte vara en generisk amerikan. Hans judiskhet påpekas ett fåtal gånger till i serien. Man får ingen explicit förklaring till vad det betyder för honom.

Jakes huvudfokus blir tidigt att bli en nod mellan sin tidning, polisen och den japanska maffian, yakuzan. Han har identifierat problem i systemet, och vill bli den som tar kriminaljournalistiken till en ny nivå.

Det tröga och närmast orwelliska systemet symboliseras främst genom hans avdelningschef Baku (Kōsuke Toyohara), som regelbundet skäller ut honom när han bryter mot konventionerna för japansk journalistik. Chefen kallas mellan skål och vägg för en rasistisk nationalist. Han ogillar uppenbart att ha en gaijin på tidningen.

Jake skriver om ett mord där en man hittats med ett svärd rakt igenom överkroppen. Enligt Baku är det dock förbjudet att skriva ut det som ett mord, då polisen i sin rapport ännu inte bekräftat att så är fallet. För Jake blir detta obegripligt, men han böjer sig, för att inte riskera sparken.

Jakes närmaste överordnad är Emi (Rinko Kikuchi). Hon är betydligt mer tillåtande i sin attityd, och tror på hans potential. Det visar sig sedan att hon är av koreansk börd, men håller detta hemligt. Det finns som bekant ett ogillande av koreaner i Japan, många håller det hemligt och tar japanska namn.

Det finns en tydlig symbolik i att den som tror mest på Jake på tidningen är en kvinna som etniskt inte är japan, men den som ogillar honom mest är en nationalistisk äldre man.

Samantha (Rachel Keller) är ledare för de anställda kvinnorna på en exklusiv nattklubb. Vackra västerländskor och japanskor är sällskapsdamer till rika japanska affärsmän, som äter middag eller pimplar champagne. Precis som Jake är hon på flykt från sitt förflutna. Hon kom till Japan som mormonsk missionär och arbetade som engelskalärare. Hon snuvade dock sin församling på pengar och startade på helt ny bana, på nattklubben som är under kontroll av yakuzan.

Det är också där hon träffar Jake, med vilken hon under serien har en gryende romans. Den förblir dock bara i förstadiet, i stället blir hon tillsammans med Sota, yakuza-medlemmen som övervakar verksamheten på nattklubben. Det är också Sota som blir Jakes kontakt till yakuzan, utan att han vet om hans relation med Samantha.

Samantha har precis som Jake ett komplicerat förhållande till sitt förflutna, som kommer i kapp henne när en man utsänd av hennes far plötsligt dyker upp.

Sota (Shô Kasamatsu) har precis börjat komma upp sig i sin yakuza-klan. Vi får genom hans interaktioner med sin boss och andra överordnade förstå vad heder innebär, hur man bär sina misslyckanden. Sota får också lära sig den hårda vägen vad det innebär att ta någons liv, och har tydliga problem med sin aggression. Man får veta att han lämnat sin familj, men att han av sin far fick lära sig göra omelett. Hans far var mycket hård mot honom, man kan ana att det satt sina spår. Även Sota får under seriens gång veta att det är mycket svårt att fly sitt eget förflutna.

Den sista komponenten i dramat är polisen. Hiroto (Ken Watanabe) är en erfaren polis, med djupa kontakter till yakuzan. Han har två döttrar och ett normalt familjeliv, en av få i serien med en till synes sund livsstil. Samtidigt är livet som kriminalpolis en lek med elden. Att spela ut yakuza-klaner mot varandra och samtidigt vara lagens väktare visar sig vara en svår balansgång. Hiroto får en nära relation till Jake, som han kallar sonen han aldrig fick.

I slutet av serien tvingas tre huvudkaraktärer att möta sitt förflutna, samtidigt som deras liv och karriärer riskerar förstöras. Två av dem tar sig igenom prövningen med livet i behåll.

Reflektioner

En udda sak med serien är att trots att den utspelar sig på mitten av 1990-talet är det väldigt många som behärskar en duglig nivå av engelska. Dialogen är ganska jämnt fördelad på engelska och japanska. Trots att alla västerländska skådespelare har lärt sig sina repliker på japanska mycket bra har man ökat andelen engelska. Förmodligen för att göra den mer aptitlig för en västerländsk publik.

Seriens exekutiva producent är Michael Mann, känd från tv-serien Miami Vice (1984–89) och filmen Heat (1995). Rekvisita, ljussättning, omgivningar i Tokyos nattliv och undre värld är mycket bra. Detaljerna känns autentiska och det är en mindre nostalgitripp tillbaka till sent 90-tal. Det gäller inte bara klädsel utan även musik. Sota har fattat tycke för Backstreet Boys och anser I Want It That Way är den bästa låten som någonsin gjorts.

Det röks också konstant i serien, man har inte försökt sudda ut den detaljen för att blidka dagens hälsotrender. Det dricks också friskt, inte minst då serien till stor del utspelar sig i restaurang- och nattklubbsmiljöer.

Ansel Elgort är 193 centimeter lång och tornar upp sig rejält över japanerna, särskilt i utomhusscenerna med mycket folk runtomkring. Men en stor del av de manliga skådespelarna är över 180 centimeter, vilket är ovanligt för japanska män. Det kan ha varit en medveten strategi under rollsättningen, för att undvika att Jake konstant ser ut som en jätte vid sina motskådespelare.

Mycket i serien kretsar kring Jakes förmåga att ta sig in i slutna sammanhang och komma ut på andra sidan, med en bra story i bagaget. Vissa händelser är spektakulära och när man vet att det är baserat på en verklig historia blir det ännu mer intressant. Men, hur verklig är historien egentligen?

Kolla aldrig en bra historia

Serien är baserad på boken Tokyo Vice: An American Reporter on the Police Beat in Japan, från 2009, skriven av journalisten Jake Adelstein. Adelstein föddes som Joshua Lawrence Adelstein i Columbia, Missouri.

Han blev den första icke-japanska journalisten på Yomiuri Shimbun 1993, där han arbetade i tolv år. Numera är han frilansare och skriver för Daily Beast, Vice News och The Japan Times, bland andra.

Hans stora scoop var när han avslöjade att fyra yakuza-bossar hade rest till sjukhuset UCLA Medical Center i Los Angeles för att genomgå levertransplantationer. En av dem, Tadamasa Goto, fick inresetillstånd till USA mot att bistå FBI med information om yakuzan och deras internationella verksamhet.

Mest pikant för sjukhuset var att man tillåtit de fyra bossarna gå före i kön för transplantation. För detta hade man fått generösa ekonomiska donationer. Dessutom var den information som FBI fick i princip substanslös.

Adelstein blev något av en kändis efter detta och karriären fick sig en rejäl skjuts. Hans självbiografiska bok var först tänkt att bli film, med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Det blev dock inget med det, men det blev i stället en tv-serie i åtta avsnitt. Det är för närvarande oklart om det blir en andra säsong.

Sedan tv-serien kom på tapeten har boken hamnat under lupp. The Hollywood Reporter (THR) belyser i en mycket underhållande artikel en mängd tveksamma uppgifter och utsagor om vad den ena och den andra viktiga personen har sagt och gjort.

Det finns bland annat frågetecken kring om Adelstein använde sina färdigheter i aikido för att misshandla en av yakuzans dörrvakter. Han påstår också att hans kvinnliga informanter krävde sex i utbyte mot information, en ska till och med ha betalat honom 1 000 kronor för nöjet.

Ingenting i boken är påhittat, bedyrar Adelstein när han intervjuas av THR. Bara namn och nationalitet har ändrats, inte händelseförlopp.

En av Adelsteins kollegor som nybliven reporter var Tsuji, som numera är författare och professor i litteratur på Kyotouniversitetet. Han menar att Japan i grunden fungerar genom sina system, och att Adelstein inte hade kunnat skriva ut händelser exakt som de skedde. Att det finns överdrifter är därför självklart, men en anledning till att han är så intressant som person. Han bar alltid spexiga kavajer och slipsar, till skillnad från kollegorna som var mer återhållsamma.

I boken beskriver Adelstein hur han, med två chefers medgivande, jobbade under täckmanteln att han var en iransk vän till en person misstänkt för mord. Högst osannolikt enligt Tsuji, som säger att inte ens poliser använder sig av sådana metoder. Han vill dock inte påstå att Adelstein ljuger, utan säger sig vara ovetandes om detta stämmer eller inte.

Skaparna av tv-serien tar lätt på kritiken, då serien bara är inspirerad av boken. Mycket har lagts till, så det finns substantiella skillnader i historien. En icke namngiven bekant till Adelstein, tidigare officer inom amerikanska marinkåren, ger stöd för hans påståenden om att leva under dödshot från yakuzan. Speciellt Goto-klanen, kända för att inte följa yakuzans normala riktlinjer, är inga man vill stöta sig med.

Adelstein hade under fem år en extra stark hotbild mot sig. Han var dock aktiv i media, och lät sig intervjuas i sitt hem av Lara Logan för CBS 60 Minutes. Där påstod han att hans lägenhet var bepansrad, då yakuzan hade krypskyttar redo att mörda honom. Yakuzan använder sig dock bara av knivar, svärd och pistoler, krypskytte är en okänd metod. Adelstein menar dock att uttalandet var menat som ett skämt, men att det inte verkade gått fram.

Det finns fler exempel på märkliga citat och händelser i artikeln. Undertecknad har själv inte läst boken och kan därför inte göra en bedömning av om tv-serien tagit med saker som är uppenbart påhittade. Något som är helt klart är att det är bra underhållning, från en kultur som vanligtvis är mycket svårforcerad för en utlänning.

Kanske var det just en karaktär som Jake Adelstein, med både läshuvud, stark vilja och en måhända något uppblåst självuppfattning, som kunde nå Japans under värld. Och komma undan med livet i behåll. Dessutom fick vi andra en underhållande tv-serie på kuppen. Man ska inte klaga, och givetvis aldrig kolla en bra story.

Det första man slås av när man hör William Beckmann sjunga är att det låter som musik från en svunnen tid. En man i smoking i en salong. Något du skulle hitta på en lp hos din morfars bror som inte köpt en ny skiva sedan 1955. Vi lyssnar på William Beckmanns Faded Memories.

Det andra som man slås av är, varför försvann någonsin den här typen av röster från musiken? Visst visst, det finns väl fortfarande sångare som för arvet vidare från easy listening-genren samt lounge-musik, men inom country känns detta både uråldrigt och samtidigt både nytt och fräscht!

Inledande spåret Bourbon Whiskey är en mycket bra introduktion till Beckmanns röst och stil. Det har tagit slut och Beckmann dränker sina sorger. Faktum är att han inte låter särskilt sorgsen alls faktiskt. Tänk, alla dessa problem som för Beckmann kan lösas med en flaska bourbon.

https://www.youtube.com/watch?v=h8kIr4G1xlo

Sin sammetslena röst kombinerar Beckmann inte bara med klassisk country utan det finns även en stor portion mexikanska influenser. Uppvuxen i Del Rio, Texas, talades både spanska och engelska hemma och radion var oftast inställd på mexikanska kanaler. Med åren säger Beckmann själv att han dock graviterade mer och mer mot klassisk Texas-country à la Townes Van Zandt och Radney Foster och då även började skriva och sjunga på engelska. På spåret Danced All Night Long bjuder Beckmann dock på några spanska rader.

https://www.youtube.com/watch?v=X14ov6sSrJc

Ytterligare något som sticker ut med Faded Memories är att fem av sju spår är så kallade "solo writes" av Beckmann själv. I dagens musikindustri är detta synnerligen ovanligt. Nashville vill gärna att några av deras pålitliga hit-skapare ska lägga en hand på lovande artisters musik. De enda som slipper detta verkar vara just dessa låtskrivare när de skriver till sig själva, som Lorie McKenna eller Brandi Carlyle. Att få höra en artist egna oputsade perspektiv både i lyrik musik hör därför till ovanligheterna.

Dock, detta kan kanske även sägas vara det område där jag även tycker att viss kritik kan riktas mot Beckmann, texterna är oftast relativt banala och jag hade hoppats på lite mer specificitet. Beckmann har här möjligheten att ofiltrerat berätta något djupare än att han dricker whiskey efter att ha blivit dumpad. Även om han berättar det ack så vackert tror jag faktiskt att skriva tillsammans med ytterligare någon kompositör skulle kunna vara till Beckmanns fördel.

Ovanstående kan framstå som konstig kritik med tanke på att Danced All Night Long följs av en av skivans två låtar som ej skrivits av Beckmann, nämligen Follow av Eric Paslay. Paslay är just den typ av hit-skapare som många i Nashville arbetar med och det är intressant att se att Beckmann fått spela in en av hans låtar på sin EP. Jag tror att Follow så småningom kommer vara den låt som puffas mot country-radio. Den har ett bra driv, men är kanske inte svulstig nog för kommersiell radio utanför Texas. Den som lever får se. Personligen finner jag det vara en av skivans minst intressanta låtar då Beckmanns röst ej får det spelrum den ges på andra spår.

Follow följs av skivans bästa låt 30 Miles. Beckmann sjunger om en förlorad flamma som flyttade iväg och hur han saknar när det bara var 48,28 kilometer dem emellan. Detta är country när den är som bäst i mitt tycke. Ett par ackord, en melodi och en berättelse från hjärtat. Beckmann har haft den goda försynen att även släppa en välproducerad avskalad akustisk version. Tack!

https://www.youtube.com/watch?v=9TnBzT4RBP0

Skivan fortsätter med ytterligare två spår skrivna av Beckmann själv.

New Woman handlar, föga förvånande, om att Beckmann träffat en ny kvinna och han berättar om det för den förra. Sången är lite tongue in cheek och visar samma humoristiska sida som Danced All Night Long.

In The Dark är en vackert framförd historia om mörkret man kan omslutas av när ett förhållande gått i kras där Beckmann famlar sig fram medan kvinnan gått vidare för länge sedan. Beckmanns röst och text förmedlar väl smärtan i att ha blivit bedragen och övergiven.

https://www.youtube.com/watch?v=LihaOjYKzTs

Skivan avslutas med ett synnerligen udda låtval, en cover av Bruce Springsteens I’m on Fire. Det är i sig inget fel på Beckmanns version, men den känns udda i sammanhanget. Kanske ville man få in lite elgitarrer och ha något lite rockigare att spela på konserter. Det är inte helt ovanligt att artister har med några sådana spår för att ha som temperaturhöjare på turnéer.

Om jag ska lyfta ytterligare någon kritisk punkt måste jag säga att spårordningen inte gifter sig helt. Om man vill tänka på skivan tematiskt framstår det som udda att New Woman kommer före In the Dark men efter Bourbon Whiskey. En idé kan vara att lyssna med start i Danced All Night Long, därefter Follow, Bourbon Whiskey, In the Dark, New Woman och sedan avsluta med 30 Miles (förlåt Bruce!). Då får vi berättelsen om en kärlek vid den mexikanska gränsen, den himlastormande känslan av att vara beredd att följa kärleken överallt, till den krassa verkligheten och uppbrottet, sammanbrottet, kampen att gå vidare och så avslutningsvis att med kärlek se tillbaka på den tid man trots allt hade tillsammans. Nåväl. Man kan ju faktiskt skapa en egen spellista i den ordningen.

Sammanfattningsvis är Faded Memories en otroligt lovande start på vad jag hoppas blir en lång framgångsrik karriär. Beckmann har skrivit ett utgivningsavtal med Warner Chappell och kommer börja turnera med etablerade Texasbaserade artister så som Wade Bowen och Randy Rogers. Framtiden ser ljus ut för William Beckmann och för alla oss som inte kan få nog av hans fantastiska röst.

Klassiska fantasyeposet Sagan om Drakens återkomst (på engelska Wheel of Time) har nyligen filmatiserats som tv-serie. Förutsättningarna för att skapa en bra serie var mycket goda, men producenten ville tydligen göra något annat av berättelsen. Väsentliga ingredienser i berättelsen har strukits och karaktärer har förvandlats till oigenkännlighet. Samtidigt har scener lagts till som helt saknar logik och sammanhang. Här sätter jag tänderna i denna tv-serie och förklarar hur den sätter käppar i tidens hjul.

https://youtu.be/11ZozKfRqvA

Varför gillade jag fantasy när jag var yngre, även om jag var väldigt kräsen med vad jag gillade? Vad var det i genren som tilltalade mig? Och varför tilltalar den över huvud taget så många?

Bra skriven är fantasy en häftig saga med en episk dimension som kittlar en med tanken på något större än verkligheten. Man får inblick i ett sammanhang utöver den vanliga världen, man tar del av en fängslande och tänkvärd historia som kan säga något om oss som människor och samtidigt vara underhållande. Hjältar och storhet, fara och ondska! En resa in i en annan värld, men som samtidigt fängslar och ger en känsla av verklighet.

Sagan om ringen och Game of Thrones är typexempel på genren. Kanske kan även Harry Potter räknas dit, även om den nog är mer riktad till en lite yngre publik. Trots att de tre verken är väldigt olika är de alla någon form av fantasy som både i bokform och som tv-serie eller film nått stor publik och popularitet. Själv läste jag Sagan om ringen-böckerna många gånger alltifrån nio till femton års ålder. Jag har bara läst första Game of Thrones-boken, men har sett både filmerna och serien. Harry Potter har jag däremot varken läst eller sett.

Legendarisk bokserie

Det var många år sedan jag slutade läsa fantasy, men det jag uppskattade mest var den näst mest sålda bokserien inom ”riktig” fantasy: Wheel of Time av Robert Jordan. På svenska heter den Sagan om Drakens återkomst. På engelska är det en 14 tegelstenar lång serie, men i den svenska översättningen är varje bok delad i två. De tre sista böckerna har dock inte översatts, så på svenska består serien av 22 böcker. Därtill finns en prequel, som ger bakgrunden till den första boken. Totalt har böckerna sålt i över 90 miljoner exemplar.

När jag började läsa bokserien var den inte färdigskriven, utan då fanns bara åtta böcker. Jag hittade den när jag låg i lumpen, slukade alla sju böcker som fanns på svenska då och skaffade senare de som fanns på engelska. Jag läste ut det som fanns på ett par månader. Men sedan satt jag i klistret! Det fanns ju inga fler böcker och jag ville ju veta vad som skulle hända.

Sedan kom det en ny bok varje eller vartannat år. Det var en lång väntan. Och efter bok elva dog plötsligt författaren Robert Jordan. Men en annan författare, Brandon Sanderson, tog över skrivandet och med hjälp av Jordans efterlämnade anteckningar och bistånd från hans änka avslutade han bokverket mycket förtjänstfullt. Absolut sista kapitlet är skrivet av Jordan själv, liksom mastodontkapitlet på 200 sidor kallat ”The Last Battle” i sista boken.

Bokserie med potential för visuell succé

För något år sedan fick jag nys om att Amazon skulle göra en tv-serie av böckerna. Jag har alltid tänkt att om det finns några fantasyböcker som skulle kunna göras bättre i ett visuellt medium så är det just Sagan om Drakens återkomst. Böckernas svaghet är att de är lite repetitiva och vissa händelseförlopp som är mindre viktiga får lite väl mycket utrymme i mitten av böckerna. Mycket kan alltså elimineras utan att för den skull förändra vad som är stommen i berättelsen. Böckerna bjuder dessutom på många saker som kan bli visuellt häftiga.

Magisystemet är det häftigaste och bäst förklarade bland alla fantasyböcker jag läst. Även uppbyggnaden av världen och kulturerna i den är bäst i genren, men framför allt är de episka ögonblicken och striderna fantastiska. Känslan av saker som är större än livet och de karaktärer man får följa (fem huvudkaraktärer och några viktiga sidokaraktärer) och deras utveckling är helt lysande. I Sagan om ringen finns många episka sekvenser med heroism och där världen förändras inför ens ögon och ger gåshud, och sådana finns det verkligen motsvarigheter till i denna bokserie.

Vad som skiljer bokserien Sagan om Drakens återkomst från annan fantasy jag läst är uppbyggnaden av världen och hur den expanderar allteftersom samt alla aha-upplevelser man får av det och hur logiskt det är. Den är helt enkelt bäst i klassen bland fantasyböcker när det gäller just det. Historien, länderna, kulturerna, olika fraktioner, historiska figurer, karaktärernas familjer och ursprung knyts ihop till en naturlig väv.

Orosmolnen tornar upp sig

Själva mallen och grundkoncepten i bokserien är enkla och borde kunna utgöra en stabil grund för en tv-serie. Men, en mängd varningsklockor började ringa för mig när jag läste om projektet. Exekutiv producenten Rafe Judkins började yttra sig i olika sammanhang om hur viktigt det är att serien skulle vara ”feministisk i dagens kontext”. Det är absurt med tanke på att berättelsen i böckerna är otroligt jämlik så till vida att den innehåller många starka kvinnor. Den starkaste grupperingen i bokseriens början är faktiskt några kvinnliga magiker. Kvinnliga karaktärer har mycket plats och rum i bokserien.

Böckerna är väldigt fokuserade på att visa på att de bästa resultaten i samhället och med magin uppstår när män och kvinnor samarbetar. Det började verka som att detta inte var något Rafe gillade. Dessutom hade denne person i princip ingen erfarenhet alls av tv-serier. Han har skrivit manus till några avsnitt av en usel B-serie och åkt ut först i dokusåpan Survivor: Guatemala. Det var hela hans resumé. Att han framstod som väldigt dryg, självgod och narcissistisk på sociala medier bidrog inte heller till att skapa ett gott intryck.

Först hade jag hoppats på en riktigt bra serie, men nu justerade jag mina förväntningar till att serien åtminstone skulle gå att se och att den skulle vara underhållande med några häftiga episka ögonblick.

Serien verkade få en rejäl budget, för det framkom att bara filmandet i Prag och annorstädes i Tjeckien (där serien spelades in och produktionen till viss del skedde) hade kostat 92 miljoner amerikanska dollar. Utöver det tillkommer ju löner, postproduktion, CGI, marknadsföring och en massa annat. Någonstans runt 150 miljoner dollar borde vara den totala budgeten – och det är lite mer än hälften av budgeten för alla tre Sagan om ringen-filmerna tillsammans. Nu har ju inflationen gjort att det egentligen är lite mindre än så, men jämförelsen säger ändå någonting. Om man räknar i speltid är dessutom den första säsongen cirka åtta timmar, medan Sagan om ringen landar på strax över tio timmar. Det blir lite olika beroende på om man räknar med den förlängda versionen eller inte.

Från hopp till förtvivlan

En trailer och några andra smakprov släpptes, men de imponerade verkligen inte. Så blev det till sist premiär för serien i november. De första tre avsnitten av den åtta avsnitt långa säsong ett släpptes. Det var ingen höjdare, men framför allt var det sönderklippt, hade dålig dialog och framstod som forcerat. Flera ändringar av bokseriens handling var bara konstiga, eftersom de inte förbättrade något. Däremot hade de fem huvudkaraktärerna bra personkemi. Kanske kan det bli något av det här om serien rycker upp sig!

Men efter det här lämnade serien totalt böckerna. Nästan alla grundkoncept togs bort, så att historien blev helt annorlunda. Avsnitt fyra var det enda bra avsnittet, välgjort från början till slut. Det är det enda avsnitt som är välproducerat ur något slags hantverksperspektiv och det hjälps också mycket av att skådespelaren Alvaro Morte har en otrolig närvaro och sätter sin prägel på avsnittet. Nu hyste jag hopp om tv-serien på riktigt, trots att teamet gjort en mängd dåliga vägval jämfört med böckerna.

Hoppet blev kortvarigt. De följande avsnitten är rent ut sagt dåliga ur underhållningssynpunkt, men ännu värre om man faktiskt har läst böckerna. Sista avsnittet är katastrofalt dåligt – det sämsta jag sett utan att stänga av. De ”dödade” en massa saker i originalhistorien som gör att fortsättningen inte kommer att kunna påminna särskilt mycket om böckerna. Ingen ändring skulle göra serien bättre än om de hade följt böckerna med samma respekt som vid produktionen av Sagan om ringen.

En liten lustig detalj ur svensk synvinkel är att Sverigebekanta Alexander Karim spelar den ursprungliga Draken, den person som i denna historia återföds och som mycket av böckerna handlar om. Hans motpart på den onda sidan spelas av en annan svenskbekant: Fares Fares. Skådespelarna gör generellt bra rollprestationer trots den usla dialogen, men dialogen blir sämre och sämre ju längre serien går – mer och mer onaturlig.

Parodiskt ombytta roller

En sak som är bisarr jämfört med böckerna är att alla män i huvudroller och biroller, utan undantag, gjorts till sämre, ohederligare eller rent av onda personligheter jämfört med hur det var i böckerna. Därtill är de två kvinnliga huvudkaraktärerna direkt från början så kallade Mary Sues. Man får aldrig lära känna dem och följa dem när de utvecklas, utan de är redan från början mäktiga och oövervinnerliga. De saknar stark dock personlighet och skulle lätt kunna ersättas – som Rey Skywalker jämfört med Luke Skywalker i Disneys Star Wars. Luke fick kämpa och gå igenom massor av prövningar innan han blev mäktig, men hon var det direkt.

Det blir parodiskt efter ett tag. Ingen av de tre manliga huvudkaraktärerna får göra någonting heroiskt under hela första säsongen. Antingen är det borttaget ur handlingen eller så får en av de kvinnliga karaktärerna ta sig an den uppgiften. Männen är mer eller mindre menlösa och skulle lätt kunna klippas bort utan att någon skulle märka det. 

Den person som ska vara den mest hårdhudade, tuffe och bäste krigaren i världen gör i princip inget för att rättfärdiga det i serien. Han skildras som någon som alltid gör sin plikt, alltid kämpar för det rätta, aldrig gråter. Mycket av honom i böckerna är nyanserna under ytan. Man förstår att han fungerar på ett annat sätt. Så hur är han i serien? Han störtgråter en gång, skriker ut sin sorg över något som han i böckerna inte hade reagerat över utåt. Han pratar om känslor flera gånger. I böckerna är han mentor till en av karaktärerna på ett manligt sätt, inte genom att bli känslosam.

Kalkon även för dem som inte läst böckerna

Jag skulle kunna rabbla upp ännu mer som jag inte gillar med tv-serien i jämförelse med böckerna. Men om man sätter det åt sidan, är det underhållande? Nej, detta är inte ett dugg underhållande. Det finns ingen karisma hos karaktärerna som det gör i till exempel The Witcher eller Game of Thrones. Man förstår inte riktigt vad som står på spel eller vad allt går ut på, vilket man snabbt gör i Sagan om ringen. Ser jag tv-serien som sämre bara för att jag har läst böckerna? Visst, den är nog inte lika dålig om man inte läst böckerna men den är likväl fortfarande en kalkon.

Bedömer man serien för sig så är den amatörmässigt skriven. Ingenting framstår som naturligt. Handlingen känns otroligt forcerad och konstig: saker bara ska hända och karaktärerna agerar som i ett dataspel. Mycket känns så stelbent. Det finns porrfilmer med naturligare dialog och story, men till skillnad från där finns ingenting häftigt eller upphetsande i denna serie. Om man inte läst böckerna men gillar tonårsdraman så kan jag tänka mig att man gillar serien i viss mån. Det är intressant att på Internet Movie Database (IMDB) har kvinnor gett serien klart högre betyg än män.

Scener utan sammanhang och logik

Jag ska ge ett exempel på en scen som förklarar vad jag menar. I sista avsnittet är två personer på väg genom en skog. Den ena säger åt den andra: ”Rör ingenting, det är jättefarligt.” Sedan byter vi till en annan scen och kommer tillbaka till platsen. Då rör de vid alla träd och lutar sig sedan mot varsin trädstam för att sova. Jaha, men vad hände med faran? Om och om igen sker liknande ologiska saker.

I en annan scen ska ett triangeldrama (som inte finns i böckerna) byggas upp. Fram till denna tidpunkt har ingenting tytt på att en sådan känslomässig konflikt existerar. Nåväl, en manlig karaktär säger något argt till en av de kvinnliga. Hon har typ gjort slut med honom eller, ja, det är komplicerat. En av de andra killarna säger att den förste killen ska be henne om ursäkt. Då hoppar plötsligt en annan kvinnlig karaktär in från ingenstans och säger: ”I am tired of you always fighting over her as if she is a prize to be won.”

Sedan följer en kort sekvens där det framgår att ”be om ursäkt till henne”-mannen verkar ha varit förälskad i tjejen trots att han är gift. De hade haft något tillsammans. Här framgår det också att den andre killen inte hade en aning om detta.

Så hur tusan håller de hela tiden på och kämpar om henne om den ene killen fick reda på detta först där och då? Den här typen av usel dialog återkommer genomgående i tv-serien. Det är alltså inte ett enstaka misstag, utan det är mer regel än undantag.

Precis som på en del andra ställen där scener eller dialog lagts till eller där själva grundhistorien ändrats verkar det inte som att det har gjorts för att berätta en bättre historia. Man får känslan av att någon tyckte att repliken om att killarna kämpar om henne är en häftig fras och därför måste få vara med. Sedan bygger man scenen runt det och struntar i om den naturliga utvecklingen i historien påverkas. Man fick ju med sin häftiga fras.

Draken blir icke-binär

Precis det tänket verkar ha styrt när de i avsnitt sju försökte få det till att Draken kunde vara en man eller kvinna eller någon som identifierar sig som vad som helst – nej, jag skojar inte. I böckerna är Draken en man och det nämns direkt i prologen till första boken i en av alla de episka profetior som i många av böckerna finns i prologen:

”Let the Promised One be born of the mountain, according to the prophecies, as he was in ages past and will be in ages to come. Let the  Prince of the Morning sing to the land that green things will grow and the valleys give forth lambs. Let arm of the Lord of the Dawn shelter us from the Dark, and the great sword of justice defend us. Let the Dragon ride again on the winds of time.”

Är man en smula konspiratorisk kan man ju misstänka att de inte ville skylta för mycket med att hjälten är en vit heterosexuell man. Nu är det dock så att Draken inte har en så positiv image i världen. Det sista han gjorde i sitt förra liv var att döda alla sina vänner och hela sin familj för att han blivit galen. Draken återfödd är alltså bra mycket mer fruktad än hatad.

När så helt plötsligt ”det stora avslöjandet” görs i avsnitt sju så blir det helt oväntat och konstigt. Det visar sig nämligen att det är den minst utvecklade karaktären som är Draken.

Mäns och kvinnors olika magi ignoreras

Varför har de gjort en av huvudkaraktärerna lesbisk och gjort en stor grej av det utan att göra det på ett bra sätt? Det viktiga var tydligen bara att göra henne sådan. De har till och med lagt in en lesbisk kärleksscen med henne – det låter mer upphetsande än det är, lovar. Scenen är så forcerad och verkligen motsatsen till avslappnad. Här börjar vi kanske ana varför ett av de absoluta grundkoncepten i hela berättelsen har tagits bort: att det finns en manlig och kvinnlig sida av magin. Troligtvis upplevs det som ”problematiskt” att det bara finns en manlig och kvinnlig sida.

Man missar en massa saker som gör historien bra i böckerna genom det, för män och kvinnor kanaliserar nämligen magin på olika sätt. Kvinnor måste ”öppna upp sig och bli en del av kraften” för att kunna använda sin sida. Männen däremot måste greppa tag i och kämpa för att ta kontroll över kraften. Det finns många sådana små saker i alla grundfundamenten som är väldigt genomtänkta men som bara tagits bort för att de som gjort tv-serien tydligen inte gillade dem. Och det var som sagt inte för att förbättra tv-serien. Det är alla de små och betydelsefulla detaljerna som gör bokserien bra.

För att göra en jämförelse med Sagan om ringen, tänk om berättelsen skulle göras om till att handla om en man i New York som har tappat sin bröllopsring. Allt handlar om hur han letar efter den, men hans frus nio bröder i svarta kåpor och hans svärfar Sauron jagar honom. Allt heroiskt görs plötsligt av kvinnor och mannen är bara en oduglig skitstövel. Därtill är dialogen urusel och allt är tillrättalagt för att få fram poänger – inte för att berätta en historia. Ingenting sker heller spontant och naturligt, och det slutar med att den onde svärfadern Sauron egentligen bara var missförstådd. Ungefär så skulle jag beskriva det hela. Så likt är det böckerna. 

Obegripliga karaktärer

Om man jämför med Game of Thrones så vet man efter första säsongen väldigt mycket om de olika karaktärerna: deras mål, vad som driver dem, hur de är. Man förstår sig på Cersei, man vet hur Tyrion tänker, man vet hurudana släkterna Lannister och Stark är. Man förstår saker som händer och varför – oavsett om man gillar serien eller inte. Det händer en del häftiga saker och det som sker är naturligt och passar in i hur man förstår sig på världen som ny tittare.

I denna tv-serie förstår man nästan ingenting om man inte läst böckerna. Av karaktärerna lär man bara känna en hyfsat bra. De andra är mer eller mindre utbytbara eller saknar helt egen vilja och agens. De är som karaktärer i ett datorspel som det bara händer saker med. Efter första avsnittet av Game of Thrones har man bättre grepp om huvudkaraktärernas personligheter än efter en säsong här.

Den sista saken jag ska klaga över är stridsscenerna, som var bland de absoluta höjdpunkterna i böckerna. I tv-serien är de totalt uselt gjorda, med undantag för i avsnitt fyra. Trots alla pengar spenderade är det billigt, ologiskt och inte så mäktigt som det kunnat bli. Man tycker ju att det åtminstone borde se häftigt ut, men nej, det är bara pannkaka.

Det kunde ha varit ännu värre!

Så, varför gör Amazon så här? Varför satsar de enorma mängder pengar på en serie och låter någon som totalt saknar erfarenhet och talang göra den? Varför släpper de igenom totalt uruselt skrivna och producerade avsnitt? Det finns en läckt verifierad version av första avsnittets manus och det är så häpnadsväckande dåligt att man tappar andan. Det handlar förstås om den urusla dialogen, men också om en mängd direkt pornografiska scener som inte passar i handlingen och som lämpligt nog klipptes bort i slutversionen. I manuset finns också noteringar om att kvinnor och kvinnokroppen ska visas i ett ”positivt och starkt sken” i alla lägen och att det ska övertrumfa allt. Manuset verkar vara skrivet av någon som inte förstår sig på mänskliga relationer och interaktioner.

Hur har tv-serien tagits emot? Amazon bedrev en massiv kampanj och använde såväl fans som youtubers för att marknadsföra den stenhårt. Och de skryter om att serien har höga tittarsiffror. Ja, för de kan inte skryta om betygen på IMDB och liknande. Där ligger serien nämligen två till tre nivåer under Game of Thrones och sista avsnittet har det lägsta betyget som en storsatsning från någon av nätverksjättarna haft på fem år, har jag hört. Alla objektiva data jag sett visar att folk tröttnar och att tittarsiffrorna minskar jämfört med alla andra ”stora” fantasyserier eller serier generellt. Och det snackas inget om serien alls.

Bedrift att misslyckas när målet är öppet

Nu är detta något mycket mindre än Star Wars, men liknelsen är ju enkel att göra – fast det blev ännu värre här. De hade öppet mål, för de hade böckerna att göra tv-seriemanus av. Att följa grundkoncepten hade varit tillräckligt, men om man därtill hyfsat troget hade hållit sig till historien (där så mycket finns att hämta) och kryddat med häftiga effekter så skulle det ha blivit en succé. Det är nästan en bedrift att lyckas göra någonting så dåligt av en så bra bokserie. Men på något sätt är detta typiskt för vår tid och dess populärkultur – och för världen i sin helhet. Inkompetens och idioti regerar.

För mig har den här bedrövliga upplevelsen fått mig att börja läsa om böckerna och återuppleva nöjet av dem. Om vi höjer blicken och ser till det stora, världen som den ser ut i dag. Vad göra? Jo, hitta personer som är vettiga och umgås med dem. Umgås med folk du bryr dig om och ägna dig åt sådant du uppskattar. Titta inte för mycket på allt skräp som visas på Netflix, HBO och Amazon. Ägna dig åt det verkliga livet i stället! Om du ska se något som får dig att uppleva en annan värld så ska det vara något som lyfter din tankevärld eller ger dig en positiv upplevelse! Det gör sannerligen inte tv-serien Sagan om Drakens återkomst.

Gillar du fantasy och fick dålig eftersmak av tv-serien men inte har läst böckerna? Då vill jag betona att de är helt annorlunda – och otroligt bra i sin genre. Ljudboksvarianten med Michael Kramer och Kate Redding som uppläsare är den bästa ljudbok jag har lyssnat på. Eye of the World heter första boken, ge den en chans om du gillar fantasy! Men strunta i tv-serien. Den är totalt skräp.