Under torsdagen läckte tårgasen in i vår lägenhet i Nyalenda, Kisumu. Polisens skottlossning var runt hörnet en gata ner. På telefonen låter min fru helt lugn men hon har lovat att inte lämna lägenheten innan demonstrationerna tar slut. I ett av alla mina försök att förstå vad Raila Odinga vill uppnå med dessa demonstrationer, nu tredje omgången under juli, frågade jag min fru. Hon svarade med ett skratt och konstaterade enkelt: ”Han överbelastar ekonomin”.

Plötsligt förstod jag varför denne politiska ledare som medlemmar av Luostammen kallar Baba – ”pappa" – skapar kaos som i sin förlängning kan leda till omfattande stamkrig; som de strider som 2007/2008 tvingade 600 000 kenyaner ut i hemlöshet. Det är hans sista chans att få makten med hjälp av den stora missnöjda massan som känner en ökad maktlöshet över ett allt hårdare slit för att ens kunna få mat på bordet.

Raila Odinga förlorade i höstas sitt femte presidentval i rad. Det har inte spelat någon roll vilka allianser han har ingått eller vilka hemliga handslag som har utdelats. Fem förluster, fem val i rad, och den nu 78-årige politikern tar sin sista chans genom att försöka tvinga höstens presidentvalsvinnare William Ruto att lämna ifrån sig makten.

William Rutos glädje över att ha vunnit makten i Kenya för snart ett år sedan (Morgonpostens rapporterade om valet här: https://morgonposten.se/2022/08/16/ruttne-ruto-raddad-genom-mer-mutor-an-konkurrenten-onde-ondinga/) dämpades snabbt av den ekonomiska verkligheten. En pågående inflation med ökade räntor på utlandslån och ökade priser på de basvaror kenyanerna behöver för sin dagliga föda, genererade ganska omgående missnöje, framför allt hos dem som stöttat oppositionen. Under det gångna året har missnöjet accelererat då löften om skattelättnader och pristak på vissa basala livsmedel har bytts mot ökade och fler skatter och skenande matpriser.

Redan under fjolåret, när valresultatet stod klart, befann sig Kenya inför risken för blodiga uppgörelser. Raila Odinga är Luo och Luo är den fjärde största stammen i Kenya. Kenyaner röstar sällan på en specifik politik – det rör sig i praktiken om olika grader av populistisk socialism – utan nästan uteslutande utifrån etnisk tillhörighet. För att få tillräckligt många röster för att vinna ett presidentval måste man ingå i koalitioner med partier som har ledare från andra stammar. Utan dessa allianser kan ingen kandidat stå som segrare med mer än femtio procent av landets röster.

Valfusk?

Detta faktum gjorde många förvissade om att Baba äntligen skulle nå sin efterlängtade presidenttitel 2022 eftersom han fick den då sittande presidenten Uhuru Kenyattas stöd under valkampanjen. Kenyatta är Kikuyu och därmed den politiska ledaren för Kenyas största stam. Antalet röster skulle enligt många förhoppningsfulla Luos med råge räcka till en seger och många Luos gav under valupptakten förra våren ett uttryck för att det ”är vår tur nu”.

När Raila Odingas valförlust stod klar var det första försöket till att störa ordningen att anklaga sin motståndare och hela valapparaten för fusk. Under några spännande dagar efter valet såg det ut att kunna bära frukt då en handfull valfunktionärer höll presskonferenser där man meddelade att deras valdistrikt uppenbarligen hade fuskat med valresultaten. Den informationen visade sig dock snart vara felaktig då man kunde påvisa att valfunktionärerna själva inte hade kunskap om vedertagna begrepp som avrundning när deras siffror kom till allmän kännedom. Detta slog undan benen på den process som högsta domstolen skulle ta ställning till och William Rutos seger var nu befäst som korrekt och oomkullrunkelig.

Nästan ett år senare har den ekonomiska situationen i landet och presidentens svårigheter att hantera den gett Baba Odinga en chans att spela om makten igen. Och han har tagit den. Men för att förstå och se varför Kenya nu liksom 1991, 1997 och 2007 står inför en situation som hela den östafrikanska regionen har stått inför och tvingats genomlida måste man ta på sig sina afrikanska glasögon.

När de europeiska kolonialmakterna lämnades i händerna på lokala ledare beslöt dessa ledare att behålla de koloniala nationsgränserna.

Lokala stamintressen

Detta var kortsiktigt nödvändigt då tusentals stammar i subsahariska Afrika ville ha tillbaka de områden de ansåg som sina. Hundratals om inte tusentals stamkrig om landområden och lokal makt hade utbrutit om man hade valt en annan väg. Dessutom kunde de ledare som endast var ledare för lokala stamintressen, om än starka sådana, efter att kolonialisterna accepterat dem som dem att överlämna makten till, gripa makten om hela kolonialt skapade nationer. En makt i en enorm storleksordning jämfört med vad som kunnat ske innan kolonisationen.

Långsiktigt kommer konsekvenserna av detta beslut leda till ständig oro inom nationerna. Stamidentifikationen är stark och det är endast den ytterst begränsade liberala elit som urbaniserats i de största städerna som propagerar för nationella identiteter. För oss svenskar kan det te sig lätt obegripligt då vi efter femhundra års propaganda nu identifierar oss som svenskar i första hand och som dalmasar, jämtar eller hallänningar i andra hand (som bäst) . Den omdaningen till identifikation med nationen har bara påbörjats i Afrika.

Därför röstar de flesta kenyaner fortsatt efter sin stamtillhörighet. Därför är klanhövdingarna de som talar för klanerna och därför har östafrikanska regionen gång på gång gått igenom fejder som nästan krossat länder som Uganda, Sydsudan, Etiopien, Eritrea, Sudan, Somalia, Rwanda, Burundi och Demokratiska republiken Kongo.

Stängda skolor

Efter de tidigare två rundorna av demonstrationer har tonläget nu höjts mellan de två sidorna. Presidenten försöker nu visa att han är den statsman han utgett sig för att vara genom att förklara att Kenya är ett land där alla medborgare skall vara enade och att man kommer att möta demonstrationerna med starkt motstånd. Ruto påpekar ständigt hur oppositionen vägrat samtal och utmålar dem i allt hårdare ordalag. Raila Odinga säger å sin sida ingenting om sin egen önskan om makt utan talar hela tiden om folket och medborgarna och de vedermödor den odugliga presidenten utsätter dessa för.

Båda sidor är beredda att utsätta befolkningen för fara. När presidenten i tisdags meddelade att alla låg- och mellanstadieskolor i Nairobi, Mombasa och Kisumu skulle hållas stängda under de tre demonstrationsdagarna var det meningen att detta skulle uppfattas som en handling av omtanke för de små barnen. När presidenten sedan redan på onsdagen, efter en dags demonstrationer, meddelade att polisen nu hade full kontroll över situationen och därför skulle öppna skolorna igen kunde man se cynismen och det politiska spelet i full dager. Föräldrarna till de 53 barn i Kangemi som fick föras till sjukhus efter att polisen omotiverat skjutit in tårgas i skolan under förra veckans demonstrationer har liksom de flesta andra föräldrar inte släppt iväg sina barn till skolorna hur öppna de än har förklarats vara av regeringen.

Kommer Kenya att klara av den här krisen utan att sälla sig till listan av östafrikanska nationer som närmast fallit isär av inre osämja och etniska konflikter? Det beror på vilken sida som är redo att använda mest våld. En statsapparat som tyngs av ekonomiska problem kunde när demonstrationerna beräknades kosta landet 200 miljoner kronor per dag visa en viss kyla. Men när börsen i Nairobi förlorade motsvarande drygt 25 miljarder kronor under onsdagen kröp allvaret in under skinnet på ett land som är beroende av utländska investeringar. Presidenten har så här långt nöjt sig med att fängsla oppositionsledare och kidnappat symboliska nyckelpersoner från oppositionen. Fortsätter demonstrationerna kommer polisstyrkorna få order om att skjuta fler demonstranter. Den andra sidan har inte lika mycket att förlora. Utom sin stolthet och sina liv. Utan stolthet inget liv. När man redan under tisdagskvällen började slakta får för att dricka deras varma blod i Nyalenda var detta ett tecken på att den här krisen kan bli svår och lång och det mänskliga lidandet oöverskådligt.

I tisdags kallade Kenya till val för att utse sin femte president, "the fifth Baba, sedan självständigheten 1963 och utslaget kommer officiellt att presenteras först efter helgen. Under den pågående rösträkningen kan man dock konstatera att det är en hård och jämn kamp mellan de två huvudkandidaterna Raila Odinga och William Ruto. Odinga har en minimal  ledning över Ruto på torsdagens eftermiddag. Ingen av kandidaterna har de femtio procent plus en röst som krävs för att vinna valet.

Det som nu tyder på en seger för Ruto är att kikuyu-folket verkar ha svikit sitt stöd till Odinga. Sittande president Uhuru Kenyatta har gett Raila Odinga sitt stöd sedan hans brytning med vicepresident William Ruto förra året. Sedan dess har det uppstått en oväntad allians mellan luo och kikuyu. Denna allians hann aldrig bli särskilt stark mellan de gamla fiendestammarrna och kikuyu-folkets röster verkar ha hamnat på båda sidor.

I kikuyu-regioner som Kiambu, Kirinyaga, Murang’a, Nyeri och Nyandarua har William Ruto kammat hem mellan 70-85% av rösterna.

Det som tyder starkast på att siffrorna är till Odingas – och hans Azimio la Umoja–One Kenya Coalition Party (Azimio)– fördel är att han har vunnit såväl rösterna från diasporan som i valkretsar som räknats som starka Ruto-fästen. Även fängelserösterna gick till Raila Odingas fördel. I samband med att de valkretsarna rapporterade in sina resultat deklarerade andra förmodat Ruto-starka valkretsar att de stött på tekniska problem med sitt rösträknande och kommer att behöva mer tid. Ett tydligt tecken på att William Ruto och hans United Democratic Alliance (UDA) kommer att försöka putsa siffrorna i dessa valkretsar med olika - låt oss kalla det alternativa – metoder.

George Wajackoyah från Root Party och prästen David Waihiga har inte samlat mer än en liten fraktion av befolkningen. De har stadigt legat på drygt 0,4 respektive 0,2 procent av rösterna under nattens och dagens rösträkning.

Stora bidrag utlovas

Vad är det då för politik som väntar Kenya under Raila Odingas styre? Azimio är en koalition bestående av en mängd politiska rörelser och partier, bland annat sittande presidenten Uhuru Kenyattas Jubilee Party. Ett parti som William Ruto, som sittande vice president, lämnade så sent som 2021. Azimio kallas för ett synkretiskt parti men om man ser till de partier som ingår i koalitionen och till Azimios valmanifest är det snarare mer korrekt att kalla det för ett rent vänsterparti. De delar i manifestet som skvallrar om att det handlar om vänsterpolitik är bland annat löftet om att de två miljoner fattigaste hushållen i Kenya skall få motsvarande 500 kronor i månaden, det vill säga en halv månadslön i bidrag. De flesta Raila-anhängare vi har pratat med har dock tolkat bidragslöftet som att alla skall få 500 kronor i månaden av staten. Bidraget är menat att öka konsumtionen och därmed skapa nya affärsidkare i de fattigaste områdena. Alla skall bli välmående medelklass med hjälp av detta bidrag. Åtminstone enligt manifestet.

Det vore inte heller traditionell afrikansk vänsterpolitik om man inte också kryddat det 84-sidor och hundratals punkter långa manifestet med jordreformer. Dessa jordreformer som tidigare alltid slutat med blodspillan, etniska konflikter och mångåriga juridiska strider om rättigheterna till marken. Men tidigare försök kanske helt enkelt inte har varit riktiga jordreformer.

Azimios valmanifest är inte bara det man går till val på utan den politik och de åtgärder man skall ha satt i rullning inom etthundra dagar. Det påminner en del om hur Miljöpartiet och Gustav Fridolin räddade skolan på hundra dagar 2014 i Sverige. Under sport- och idrottsfrågor finns hela 23 punkter i manifestet samtidigt som rubriken ”monetär politik” endast bjuder på tre punkter. Punkten ”främja räntenivåer som uppmuntrar till sparande och stimulerar efterfrågan på kredit i den privata sektorn” är tillräckligt ospecifikt formulerade för att kunna undvika ansvar i ett senare skede.

Man undrar vad som händer om de som får en halv månadslön i bidrag känner sig uppmuntrade till sparande istället för att konsumera och skapa välmående medelklass?

En annan del av manifestet är ”One county, one product”. Vilket är, precis som det låter, en plan för att olika regioner skall fokusera på produktion av vissa specifika jordbruksprodukter för att undvika konkurrens inom landet.

I Kenya har tidigare vissa marknader, till exempel te-produktion, varit monopoliserade av staten. Numera får marknaden sköta te-produktionen – och det går bättre än någonsin. Att statlig reglering av jordbruket därför skulle kunna få anhängare kan verka märkligt. Men det är inte sakpolitiken i första hand som bestämmer vad medborgarna röstar på.

Redan under våren spelades på nattklubbarna i och runt Kisumu artisten BAHATIs hyllningslåt Fire flera gånger per kväll. Ingenting kunde fylla dansgolven som denna hyllningslåt till Raila Odinga. På dansgolvet sjöng alla med i texten och ropade Fire som om de sammankallade trupperna till strid. Folk i Luoland var eniga. Det är vår tur nu. I Kisumu har Raila Odinga drygt nittiosex procent av rösterna.

Affärer bommar igen

Tio dagar innan valet startade alla indiska affärsinnehavare, och de är många och nödvändiga för den lokala ekonomin, utförsäljning av sina varor. Upp till 70% rabatt på varorna till dess att lagren var tillräcklig tömda för att man skulle kunna dra ner ståljalusierna för butiksfönstren. De har försökt säkra tillräckligt med kapital och minimerat lager som skulle kunna brinna upp i händelse av att upplopp och kaos startar i kölvattnet på valresultatet.

Det mest slående med årets val i Kenya är att ingen av de två huvudrollsinnehavarna är från kikuyo-stammen. Raila Odinga är luo och William Ruto är kalenjin. Anledningen till att just dessa två kandidater tagit sig hela vägen fram till att göra upp inför väljarna är att de båda har ett helt liv av politiskt rävspel bakom sig. Intriger, mutor och våld är delar av deras politiska maktkamp. En typ av maktkamp som dessa två maktspelare har gjort till sin livsstil. Det fanns denna gång inga andra kandidater med lika mycket nätverk och gentjänster att räkna hem.

Luo-folket anser sig ha sin tid nu och en Ruto-vinst skulle skapa stora spänningar i de västra delarna av landet. Efter valet 2007 ansåg sig luo-folket bestulna på sin rättmätiga presidentpost efter ett val som av utomstående observatörer ansågs vara en process helt utan verklighetsförankring i vad folk kryssade i sina valsedlar.

När Mwai Kibaki utropades som president (under vilken William Ruto sedermera blev jordbruksminister) så kokade spänningarna över till regelrätta etniska strider. Det många, inte bara luo-klanerna, som väntar på om Raila Odinga skall få sin revansch och vad Rutos nästa drag då blir.