The Passion of the Christ (Kristuspassionen)

Filmen hade premiär 2004 med Mel Gibson som regissör och Jim Caviezel i rollen som Jesus.

Den är kanske den mest kända filmen om Jesus över huvud taget. Dialogen är på arameiska och latin, vilket är historiskt korrekt och ger filmen en känsla av äkthet.

Den sägs av vissa vara en typisk katolsk tolkning av Jesus sista dagar och korsfästelse. Filmen är perfekt för den som vill ha en väldigt stor dos av blod och smärta, som visuellt vill insupa Guds son sista tid in i minsta por. Scenerna när romerska soldater piskar Jesus rygg sönder och samman kan även få folk som gillar helt andra genrer att nicka uppskattande.

Filmen är också känd för sin framställning av judar och Mel Gibson fick dras med anklagelser om antisemitism. För Jim Caviezel blev filmen i praktiken den sista stora Hollywoodproduktionen han gjorde. Han är fortfarande aktiv som skådespelare och även öppen med sin kristna tro som katolik.

En uppföljare är planerad till 2024 och kommer handla om återuppståndelsen. Caviezel spelar Jesus även i uppföljaren.

https://www.youtube.com/watch?v=ZRcBMeNHFNk

Il vangelo secondo Matteo (Matteusevangeliet)

Regissör är Pier Paolo Pasolini och filmen hade premiär 1964.

Detta är definitivt cineastens val. Filmen är på italienska, den är svartvit och produktionen är förhållandevis enkel. All dialog är direkt taget från Matteus-evangeliet och filmen har en seriös och ganska allvarlig ton. Jesus spelas av Enrique Irazoqui, en 20 årig spanjor som aldrig gjorde något större film efter det.

Pasolini är annars mest känd för filmer som har helt andra budskap än det kristna, oftast med fokus på politisk korruption, sexuella tabun och anti-kommersialism. Pasolini avled efter ett bråk med en ung manlig prostituerad, ett fall där alla omständigheter till denna dag ännu inte är klarlagda.

https://www.youtube.com/watch?v=THsq-Njt3ps

The Greatest Story Ever Told (Mannen från Nasaret)

Filmen hade premiär 1965 och regissör var George Stevens. I huvudrollen har vi ingen mindre än Max von Sydow i sin första stora Hollywoodproduktion. Charlton Heston spelar Johannes döparen.

Filmen är familjevänlig och av det längre slaget, fyra timmar och tjugo minuter. Det kan alltså passa att sätta igång med tittandet tidig eftermiddag, kanske bulla upp med påskmust och godis för att inte tappa koncentrationen. På grund av filmens längd är den också den som bäst fångar in Jesus liv och gärningar av de fem jag listat i den här kolumnen.

https://www.youtube.com/watch?v=on3M7YWlewo

Kristi sista frestelse (The Last Temptation of Christ)

Filmen regisserades av Martin Scorsese och hade premiär 1989, med Willem Dafoe i rollen som Jesus och Harvey Keitel som Judas.

Den här filmen är till för gnostikern, skeptikern och den spirituella fritänkaren, som inte köper det rigida budskapet som den katolska kyrkan slagit fast. Jesus i den här versionen frestas precis som en vanlig människa gör, och kämpar med känslor som rädsla, depression, tvivel och lust. Filmer innehåller flera nakenscener och möttes med avsmak från kristna grupper.

Dog Jesus på korset? I filmen överlever Jesus korsfästelsen, eftersom han inte var messias. I stället bildar han familj, först med Maria Magdalena och senare med Lazarus systrar, Maria och Märtha. Som gammal man träffar han Paulus, som predikar om predikar om Jesus lära. Han säger sig inte bry sig om ifall historien är sann eller inte, budskapet är bra i alla fall…

https://www.youtube.com/watch?v=TpNPIxWdZgY

Quo Vadis

Filmen är från 1951 och regisserades av Mervyn LeRoy.

Den här filmen är inte en film om Jesus korsfästelse. Den handlar om tidiga kristna i Rom, som ställs inför prövningar. Fokuset ligger på det romerska imperiets konflikt med kristendomen och filmen är både baserad på både historiska händelser och fiktiva. Robert Taylor spelar Marcus Vinicius, en romersk officer som förälskar sig i den kristna slavkvinnan Lygia, spelad av Deborah Kerr.

Detta är definitivt en film som passar de som gillar den tidens klassiska Hollywoodproduktioner i samma stil, som Ben Hur, De tio budorden och Spartacus. Peter Ustinov spelar kejsare Nero, den narcissistiska och barnsliga härskaren, på ett mycket underhållande sätt. En rollprestation som kanske inte var helt ovanlig där och då, men som definitivt är sällsynt idag. Enligt legenden brände han ner Rom, och skyllde på de kristna.

https://www.youtube.com/watch?v=ZAdIwD3QItc

(Fjärde avsnittet i en serie där Boris Benulic har plockat fram sina resedagböcker från 1990-talets Ukraina och ställer dem mot nyheterna i dag. Har vi lärt något av historien? Läs första, andra och tredje avsnittet.)

När vi kommer in i den ortodoxa kyrkan ser sig fotografen Tommy runt.

– Inga bänkar, frågar han vår ukrainske ledsagare. Var det kommunisterna som plockade bort dem när de stängde kyrkor?

Ledsagaren svarar innan jag hinner börjar föreläsa:

– Inga bänkar. Har aldrig funnits. Vi möter alltid Gud stående. Inte sittande, eller med röven i vädret.

Det är en släng åt landets historiska fiender, det katolska Polen och det muslimska väldet.

Kanske är själva formen för en gudstjänst något som utmärker ett folks inställning inte bara till den högre makten – utan också till den världsliga makten?

De ortodoxa står upp.

I båda fallen.

Vilket inte innebär att man är undergiven mot sina präster. I Ukrainas historia finns ett antal exempel på när man avsatt en präst, ibland fördrivit honom, ibland till och med haft ihjäl honom – allt för att församlingen upplevt att han inte uppfyllt sin roll. Att vara en bärare av nationens intressen. Han ska vara både själasörjare och själaryktare.

Om inte?

Då ser man till att man får en annan präst.

De ortodoxa kyrkorna är alltid nationella, och själva grundandet av den första och ursprungliga verkligt ukrainska staten är sammanvävd med den kristna ortodoxa tron. Den staten blir verklig först när prins Vladimir kommenderar ner Kievs invånare i Dnepr och låter genomföra ett massdop. När de vadar upp ur floden innebär det att det hedniska landet har försvunnit och ett kristet rike uppstått.

Eller?

Jag är inte så säker på det. Det finns något ursprungligt hedniskt i att möta sin Gud (eller innan dess sina gudar) stående. Det finns många myter om orsakerna till kristnandet av de ukrainska stammarna. Det brukar hävdas att Vladimir lät skicka rådsherrar för att utröna vilken religion man skulle ansluta sig till. Orsaken till detta var att man behövde allierade, och då var det ju lämpligt att dela religion med dessa. Legenderna säger att rådsmännen kom tillbaka och förklarade att vare sig den katolska, muslimska eller judiska tron var lämpliga (av kulturella skäl). Det brukar påstås att Vladimir var ense med rådmännen om att islam var intressant för att månggifte var tillåtet – han hade några hundra bifruar. Men så var det där med att fläsk och sprit var förbjudet – islam gick bort. Den katolska tron ansågs vara för ”tillgjord”. Varför judendomen förkastades har jag inte hittat någon förklaring till. En trolig sådan är dock att det tidigare mäktiga judiska khazarriket då var på tillbakagång.

Och det var givetvis frågan om styrka som var grunden för det som blev Vladimirs val av religion. Det ortodoxa Bysans var militärt starkt och en viktig handelspolitisk partner. Samtidigt befann sig det riket en bra bit bort, och hade fullt upp med att hålla muslimerna stången – blev därmed en bra bundsförvant, men en som inte skulle ha kraft nog att i framtiden försöka lägga Ukraina under sig.

Men samtidigt föreställer jag mig att det ortodoxa systemet med nationella kyrkor tilltalade de styrande i Kiev, man behövde inte underställa sig påven, prästerskapet skulle inte tjäna främmande herrar utan vara en integrerad del av nation och folk.

När jag skriver den här texten infaller den ortodoxa påsken. Inte för att det märks i svenska media. Här är det ramadan som uppmärksammas med reportage. Och precis som vid svenska stora högtider får många tips på hur man ska ersätta den traditionella svenska festmaten med kikärtor, auberginer och oliver.

När man rör sig utanför de större ukrainska städerna kan man möta det traditionella ukrainska köket, och det är en kokkonst opåverkad av det moderna samhällets märkliga idéer om vad som kan anses vara mat för människor.

En dag får jag i ett litet samhälle fisksoppa, men kan inte identifiera fisken. Det visar sig vara gärs – ni vet fisken med så många slemsäckar att den i folkmun kallas snorgärs. Det följs av stekt fisk med sås gjord på lever. Blir osäker på fisken. Det visar sig vara återigen vara gärs vi äter – även levern.

En nations själ och styrkan hos folkets kultur visar sig i dess förmåga att leva av det den egna jorden ger, och av detta lägga sig vinn om att skapa mat som mättar både kropp och ande.

Ett Sverige som överger sillen, och fläsket till förmån för olika bön- och grönsaksröror är på väg att upphöra att vara en nation. En individ kan äta sig till döds. Det kan en nation också – om den äter fel saker.

2006, tio år efter de första resorna i Ukraina, befinner jag mig i Odessa en sommar för att studera ryska. De ukrainska och ryska lärarna håller avstånd till varandra, och förtalar gärna den andra nationen inför mig.

En sak förenar dem dock. Avskyn för McDonalds.

De har upptäckt att jag ibland på rasterna försvinner i väg till Odessas enda McDonalds som ligger på andra sidan boulevarden.

Mina två lärare, en ukrainsk och en rysk, konfronterar mig en dag och säger bistert i kör:

”Boris, det är inte kultiverat att äta på McDonalds.”

De lugnar sig när jag förklarar att jag går ut bara för att jag upptäckt att jag äntligen kan få perfekt täckning för mobilen inne på McDonalds toalett (dock inte ute i restaurangen).

Nyhetsbyråernas flöde från det pågående kriget skapar inget sammanhang, det är mest känslor. Och det är ett medvetet skapande av känslor, man ska skapa skräck, eller medlidande, typ; Putin har låtit testavfyra Satan 2, en interkontinental ballistisk robot som kan bära med sig tio tunga kärnvapenladdningar, 20 000 tjetjener med knivar mellan tänderna gömmer sig fortfarande i skogarna utanför Kiev beredda att storma staden.

Media tror att det är det som säljer – tårar av fruktan eller av deltagande sorg. Flyktingreportagen i P1 är värst. Johan Mathias Sommarströms intervjuer är märkliga. Han ber flyktingar, oftast kvinnor berätta om sina lidanden. De berättar sammanbitet om det de fått uppleva, hemska öden – men de talar med stolthet, lugn och integritet. Sedan ska Sommarström tolka för läsaren, och han börjar prata som om det var sagostund för treåringar – rösten går upp i falsett, då och då dyker den ner i brummande bas, ibland ett smått hysteriskt gnyende.

En representant för ett medieskikt avskilt från sitt eget folk ska uttolka vad en medlem av ett annat folk (som har kvar sitt självmedvetande) säger.

Blir liksom inte bra.

Rapporteringen från Ukraina är mer en avspegling av vad som rör sig i västerländska journalisters huvuden än skildring av det faktiska skeendet. Mediamänniskor som vant sig vid att ständigt betrakta den egna kulturen som förkastlig, och sin egen nation som brottslig förstår inte riktigt vad de ställs inför när de hamnar i Ukraina – och framställer därför ukrainarna som offer för krafter som är starkare än de själva (för så upplever journalisterna sin egen tillvaro, och det gäller också många av dem som följer deras rapportering).

Det som förundrar mig mest när jag ser filmer från dagens verklighet i krigets Ukraina är hur litet som förändrats i de små städerna och byarna. Kläder, frisyrer, byggnader. Allt kunde fortfarande vara från något av åren i början på 1990-talet. Kiev och Lviv må ha utvecklats och moderniserats sedan 1990, men i de små byarna och städerna har allt stått still. Här har inget hamnat av exportintäkterna från världens bördigaste land.

Precis som Ukraina egentligen inte existerat i det europeiska medvetandet … någon gång … förrän nu … så har inte verkligheten utanför de stora städerna i Ukraina intresserat dem som bor i de där stora städerna. Det är först när de som bor i städerna hotats av utländska angripare som det uppstår ett förbund mellan stad och landsbygd.

Och nya ledare uppenbarar sig.

Dagen efter vårt besök i den ortodoxa kyrkan besöker vi en gudstjänst i en lokal pingstkyrka. Församlingen håller till i vad som påminner om en gammal lagerbyggnad.

Vi är där med några medlemmar av en svensk pingstförsamling som bedriver hjälparbete i det tidiga 1990-talets Ukraina. Dagen innan har jag mött en medlem av församlingen som är svensk. Han driver ett soppkök för de allra fattigaste i staden, och dagen innan har han berättat för mig om hur han hamnade här. Han levde ett ganska gott liv i Sverige, arbetade hårt, byggde företag, sålde sin andel, och blev sittande med pengar, men med ett tomt liv. En kväll somnar han framför tv:n, vaknar mitt i natten och ser sömndrucken hur den grusiga testbilden stelnar, och en karta tar form i tv-rutan. Kartan börjar brinna i kanterna, och alltmer av den förtärs av elden – till slut finns bara en punkt kvar på kartan – och där står det Lviv. Han hör en röst säga: ”Dit ska du också och utföra mitt arbete”.

Nu sitter han mitt emot mig och berättar det som den mest alldagliga sak.

Och varför inte, tänker jag i dag, när jag minns hans berättelse. Ett under i Ukraina.

Vardag liksom i det landet.

Fortfarande håller de ukrainska soldaterna i stålverket i Mariupol ut.

Påsken är dock inte speciellt annorlunda. I alla fall inte i ett internationellt perspektiv. De flesta amerikanska traditioner går tillbaka på samma tvåtusenåriga firande som i resten av den kristna världen i allmänhet och i synnerhet England, som är USA:s förebild i det mesta. Amerikanskt påskfirande består med andra ord av tre grundstenar: att gå i kyrkan, måla ägg och äta.

När det gäller kyrkan går amerikanerna, likt en gång svenskarna, dit tre gånger på en vecka: palmsöndagen, långfredagen och påskdagen. Av detta kan man dra slutsatsen att påsken är en stor helg. Ja, i motsats till i andra protestantiska länder, där julen är den största, är påsken i USA den största kyrkhelgen. Anledningen till detta är höljt i historiskt dunkel, men att Amerika är hemland för nästan 80 miljoner katoliker, för vilken påsken är den viktigaste högtiden, spelar en stor roll.

Att påsken är folkkär framgår också av att den firas ordentligt trots att långfredagen inte är formell helgdag i mer än tolv delstater. De flesta förlitar sig istället på att deras arbetsgivare ger dem en dag eller halvdag ledigt (alternativt tar ut en semesterdag) för att kunna gå i kyrkan. Vilket många företag också gör. På samma sätt finns inget påsklov för barnen. De har istället vårlov i mitten av mars. Detta beror på att i USA är alla högtidsdagar, förutom juldagen, ickereligiösa helgdagar.

Hursomhelst, en skillnad jag tycker mig se är att medan europeiskt påskfirande fokuserar på Jesus lidande och död på korset koncentrerar sig amerikanerna, som de superoptimister de är, mer på återuppståndelsen. Men detta kan vara en chimär. Mina teologiska kunskaper är tyvärr ofta lika grunda som mina kunskaper om burundisk politik.

Vid sidan av kyrkan är påsken mycket för barn. Och liksom i Europa handlar det mest om påskharen. Denna gamla hedniska fertilitetssymbol har helt accepterats av de djupt religiösa amerikanerna. Han lirkade sig in i amerikansk kultur via engelska förebilder och tyska lutheraner och var ursprungligen, likt jultomten, en dömande figur som avgjorde vilka barn som skulle få godis. I dag får dock givetvis även de som definitivt inte förtjänar det sötsaker.

En annan tradition är att måla påskägg. Att göra detta är ju svensk tradition också, men här i USA tillkommer äggjakten. Denna innebär att vuxna gömmer ägg i trädgårdar och parker och sedan låter barnen springa runt och hitta så många de kan. Och på typisk amerikanskt maner tar sig dessa jakter ibland besynnerliga proportioner. I exempelvis Winter Haven i Florida iscensattes 2007 en äggjakt med över 500,000 gömda ägg.

Denna ursprungligen engelska tradition fick också en speciell roll i USA redan 1878, när president Rutherford B. Hayes – som annars står ut som en av de mest okända presidenterna i landets historia – bjöd in barn att jaga ägg på Vita husets gräsmatta. Och den årliga äggjakten har utvecklats till ett pr-jippo som garanterar nationell tv-bevakning som ingen president vill missa.

När barnen fått sitt återstår för de vuxna att bjuda över familj och vänner på påskmiddag. Detta är i många hem en stor sak där folk samlas uppklädda kring dignande långbord med lamm, skinka och potatismos. Förr fick många amerikanska barn, likt en gång svenska telningar på julafton, även nya kläder för denna högtidsstund, men den traditionen verkar numera ha dött ut.

Så mycket mer än detta finns faktiskt inte att säga om amerikanernas påskfirande. Det liknar alltså mycket traditionerna i europeiska länder. Om något är det därför lämpligt att avsluta med att notera att det internationellt är Sverige och svenskarna med sina påskkärringar och påskbrev som står ut. För som min amerikanska fru brukar säga: det tar vikingaättlingar för att fira Jesus återuppståndelse genom att klä ut barnen till häxor som enligt legenden flyger till en ö i Östersjön för att pippa med djävulen.