I veckans Ukraina-svep får vi veta att Ryssland kanske byter namn – i Ukraina. Att spannmålsavtalet i Svarta havet förlängs ytterligare. Och att ryssarna varnar för AUKUS utbredning i Stilla havet.

Byta namn på Ryssland

Ett upprop på nätet har samlat 25 000 underskrifter. Det gäller ett namnbyte på Ryssland till Moskovija, vilket ibland användes innan Peter den stores regeringstid. På svenska kallades det Moskvariket eller storfurstendömet Moskva.

Det kanske främst handlar om att förödmjuka Vladimir Putin, vilket professor emeritus Kristian Gerner vid Lunds universitet tror.

Zelenskyj vill ha ett språk där Ukraina ses som det ursprungliga, civiliserade Ryssland, och att Putins Moskvastat är något helt annat. Det är en attack mot Putin, säger historikern till VG.

Nu har president Zelenskyj gett i uppdrag till premiärminister Denys Shmyhal att se över om ett namnbyte är möjligt.

Aleksej Navaljnyjs fru, dotter och son mottog Oscar

En dokumentärfilm om den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj vann en Oscar, för just bästa dokumentär. På plats att ta emot priset fanns hans fru Yulia, dottern Daria och sonen Zahar.

I tacktalet kritiserade Yulia Moskva för den pågående invasionen av Ukraina och för ett misstänkt mordförsök mot Aleksej 2020.

Aleksej själv sitter fängslad, och fick motta beskedet om priset på videolänk från en rättegångssal. Han dömdes i februari 2021 till tre och ett halvt års fängelse för att ha brutit om reglerna om villkorligt straff 2014.

Den brittiska armén försvagad

Enligt generalmajor Charles Collins, som är assisterande chef inom den högsta militära ledningen i Storbritannien, kan landet inte längre försvara sig själva. Regeringen måste enligt Collins acceptera det förödmjukandet faktumet att de dagar då man kunde utkämpa krig, som det om Falklandsöarna, är över.

Om Storbritannien hade utkämpat kriget i Ukraina själva, hade man redan fått slut på ammunition och utrustning. Collins ifrågasätter också varför landet fortfarande påstår sig vara en av Natos ledande medlemmar.

Spannmålsavtal förlängt

FN och Turkiet medlade fram ett avtal för att exportera ukrainskt spannmål genom Svarta havet. Det har nu förlängts med tre månader, säger ryska utrikesdepartementet. Men Ryssland är fortsatt missnöjda med att väst inte mildrat sina sanktioner mot rysk mat- och gödningsmedelsexport.

Det var i augusti i fjol som avtalet om spannmål via Svarta havet introducerades. På så sätt kunde man säkra en del av den ukrainska jordbruksexporten, trots pågående krig. Det pågick först i 180 dagar och har förnyats en gång tidigare.

Ryssland klagar på AUKUS

AUKUS är ett militärt samarbete mellan Australien, Storbritannien och USA. Man har som syfte att vara en motvikt till den ökande kinesiska närvaron i Stilla haven och Asien.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov tror att asiaterna själva inte gillar AUKUS, som står nära Nato, bygger ut sina strukturer i deras närområde. Han tror att risken för konflikt ökar, och att en sådan konflikt kan komma att pågå i många år.

https://twitter.com/visegrad24/status/1635419243356491777?s=46&t=7t8ZFFgMs8tTKpdM-Gml4g

Vad som mest förundrar mig under varje Oscarsgala är varför vinnarnas tacktal är så usla. De som kliver upp för att ta emot statyetten ska föreställa världens främsta skådespelare – men klarar inte riktigt av att spela förvånade, överväldigade eller toklyckliga. En standardavdelning i varje tal är det avsnitt där de tackar alla som hjälpt dem under deras barndom- och ungdom, och som trott på dem.

Det blir tröttsamma uppräkningar med en hulkning inlagd då och då. Med tanke på vad som avslöjats under #metoo-åren borde en del av tacktalen också ha avsnitt där vinnaren sa saker som: ”… och så vill jag tacka producenten som jag fick ligga med för att få rollen”. Att vi inte får höra sådant beror förstås på att producenten eller regissören eller vem man nu måste ligga med sitter i publiken med sin fru. Man vill väl ha chansen på fler roller.

Den enda som visade lite självdistans när han skulle dela ut ett pris var Hugh Grant. Han ironiserade över att så många av dem som tar emot ett pris slänger in några fraser om svältande barn i Afrika eller offer för det ena eller det andra i sina tacktal. Bara för att visa att de är fina människor så säger de något som ska "väcka" människor och "höja medvetenheten om...".

Grant förklarade att han ville passa på och höja publikens medvetenhet om vikten av att använda fuktkrämer för huden, annars kunde det sluta som det gjort för honom; man ser ut som en rynkig pung i ansiktet.

https://twitter.com/IrisSutterG/status/1635192931735977984

Värdig vinnare?

Hur var det då med årets vinnare?

Med tanke på att Avatar-uppföljaren inte fick något stort pris är jag nöjd – och jag hade faktiskt tippat vinnaren. Den låg liksom i tiden.

Västvärlden verkar numera bestå till stora delar av människor som hela tiden sitter för sig själva muttrande: ”… tänk om”. Och så ältar de allt bra som kunde blivit följden om de en gång i tiden valt på ett annat sätt än de gjorde när det gäller allt; partner, utbildning, bostadsort. Typ, men varför gjorde jag slut med Lisa, varför utbildade jag mig inte till rörmokare, varför flyttade jag till Boden, varför blev jag så full på personalfesten på skattemyndigheten, varför glömde jag köpa yoghurt i går kväll, vad ska jag nu äta till frukosten”.

Detta evinnerliga ältande i miljoner hem och på miljoner arbetsplatser har nått sådan omfattning att det ligger där och vibrerar som ett slags ljudmoln över våra städer och samhällen. Så det är inte tinnitus du fått, du hör bara signaler från det stora gnäll- och ångermolnet däruppe i skyn.

Eftersom tidsandan är sådan var det ganska givet att filmen Everything Everywhere All at Once skulle raka hem en hel rad Oscars. Bästa film, bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare, bästa regi, bästa klippning, bästa kvinnliga biroll och bästa originalmanus.

Det är historien om Evelyn, en kinesisk immigrantkvinna spelad av Michelle Yeoh, som driver en tvättomat i USA. Hon befinner sig i skilsmässa, har problem med att hennes dotter är överviktig och lesbisk. Som om inte det räcker dyker skattmasen upp och ska kolla Evelyns räkenskaper.

Man tror till en början att det här ett socialrealistiskt diskbänksdrama, där diskbänken ersatts av tvättomatens torktumlare – men så visar det sig att det finns många Evelyn – eftersom det uppenbaras för henne att det inte bara finns ett universum utan många parallella sådana. Och i vart och ett av dem finns en variant på var och en av oss – det som vi skulle kunnat bli och vara om vi gjort andra val i våra liv.

Hon får också veta att bara hon kan rädda alla dessa universum undan onda krafters kontroll. Evelyn som tidigare dagdrömt sig bort till andra möjliga liv, börjar nu i verkligheten förflytta till sig andra existerande världar där det finns andra Evelyns, allt för att rädda oss alla i alla våra upptänkliga varianter. Hon studsar runt i detta supermultiversum och blir bland annat kampsportsstjärna, dominatrix, kock, och en kvinna som istället för händer har varma korvar.

Under detta kringskuttande mellan parallella existenser droppas det one-liners om olika filosofiska riktningar för att biobesökaren ska få känna sig lite begåvad, Trendriktig namnedropping utan substans, det behov som annars skumläsning av SvD:s och DN:s kultursidor ger dem som känner behov av att framstå som bildade utan att behöva läsa på riktigt.

Detta i kombination med rundmålningen av Evelyns vardagselände gör att betraktaren kan känna igen sig – men ändå tycka att ”riktigt så illa har jag det ändå inte”.

Och allting slutar förstås lyckligt.

En film som inte tar någonting på allvar annat än den moderna människans alltför vanliga förmåga att se sig själv som medelpunkt för allt; även om man finns i väldigt många varianter andra världar.

Snöflingor anhopade till en snödriva.

Smälter snart.

Ingen minns något av filmen nästa år.

Men det är väl heller inte meningen.

Kanske var det lite obehagligt att se Jamie Lee Curtis ta emot priset för bästa kvinnliga biroll för sin insats som skattmasen i filmen. Jag hade väntat mig att hon skulle hålla en låg profil framöver och inte visa sig offentligt efter all den kritik hon fått för den obehagliga tavla hon hade hängande på väggen hemma. Curtis gjorde ett Instagraminlägg där hon visade hur hon möblerat i ett rum med stolar hon fått med sig från inspelningen av Everything Everywhere All at Once. Men det enda de flesta lade märke till var tavlan på väggen. Den föreställde ett naket barn nedtryckt i en väldigt liten plastbalja.

En plågsam bild, som så många andra av Betsy Schneiders verk – men så har hon också fått en utställning stoppad på grund av att den ansågs innehålla bilder som kunde betecknas som barnpornografi. Schneider själv tycker att hennes bilder handlar om att ”växa upp”.

Eftersom Curtis överöstes av kritik för vad många ansåg vara en perverterad smak, backade Curtis undan, tog bort inlägget och bad om ursäkt, och förklarade att hon inte hade velat göra någon upprörd, och att för henne var det bara en bild av en flicka som lekte i en badbalja på sin bakgård. Curtis verkar vara helt i avsaknad av vanliga känslor och reflexer.  När alla andra som ser på bilden tänker: ”Vad i helvete är det som pågår? Vem har gjort så mot barnet?”, ser Curtis bara lite normalt bad-mys. Man kan nästan höra telefonsamtalet från ringledaren för pedofilerna i östra Hollywood till Curtis:

”Men Jamie! Jag har sagt åt dig! Den där tavlan får du bara ha i källaren!”

Andra tippade möjliga vinnare då?

Det gick hyfsat för På västfronten intet nytt, som bland annat vann klassen ”Bästa utländska film”. Bara man slapp alla mediakommentarer av typen: ”… det är en film som fått en brutal aktualitet på grund av kriget i Ukraina”. Bara filmskribenter är så inskränkta att de inte förstår att filmer om krig alltid har en brutal aktualitet. Världen har inte upplevt en krigsfri dag sedan Adam och Eva lämnade paradiset.

Ruben Östlund fick inga priser för Triangle of Sadness, trots att alla svenska kultursidor tippat det, men problemet med den filmen är att den riktar sig till samma kärnpublik som årets vinnare Everything Everywhere All at Once; alltså välbeställd medelklass som vill signalera att den menar väl, vill alla gott och förstår att något inte står riktigt bra till i världen.

Alla talar om att Morgan Johansson har en ny flickvän. Emelie Karlsson. Anställd på Säpo. Elaka tungor hävdar att det beror på att Säpo vill ha koll på Morgan, så att justitieministern inte ställer till med något. Inte så att han skulle få för sig att göra något aktivt, mer att han i sin handlingsförlamning skulle låta bli att göra något som är beslutat när det gäller rikets säkerhet. Då är Säpo-ledningens tanke att Emelie vid frukostfrallan ska säga: ”Morgan, du har väl inte glömt bort att …”.

Jag tror att Säpo underskattar Morgan. Han är dålig på att skapa ordning i riket – men han är en väldigt skicklig maktspelare när det gäller att säkra sin egen ställning. Troligare är att han skaffat sig en flickvän i Säpo för att hon ska hålla koll på sina kollegor för hans räkning, och dessutom fixa skvaller om konkurrenterna i partiet.

Eller så är det bara en intern prestigekamp i Socialdemokraternas ledning. Morgan har noterat att Ardalan Shekarabi har en kvinna som är tre tvärhänder högre än Ardalan – då vill Morgan visa att han också kan få ihop det med en längre kvinna. Dessutom har Morgan noterat att Ardalans fru är polis, och då tänkte Morgan: Ha, en kommunpolis! Jag ska minsann fixa en brud som jobbar på Säpo.

En som kommer att göra kometkarriär i partiet är förstås Lisa Nåbo. Hon är SSU:s nya ordförande – och polis. Perfekt byte för en socialdemokratisk småvuxen man i karriären; rätt kön, yrke och partibok ovanpå det.

Will Smith sägs på riktigt ha klappat till Chris Rock på Oscarsgalan för att denne skämtat om Wills fru Jadas frisyr. DN förfasar sig och talar om ”toxisk maskulinitet”, Expressen ojar sig om ”oönskad manlighet” – men all form av manlighet är ju oönskad av kulturvåpen.

Tänk på allt liv det blev om hur det hade varit i Svenska Akademien när Jean-Claude Arnault i åratal tafsade på ledamöternas fruar och döttrar, och allt annat i kvinnoväg som kom i hans väg i Vasastan och på Östermalm. Tänk om Akademiledamöterna Peter Englund eller Klas Östergren första gången de såg något sådant hända omgående hade vevat till Arnault?

Problemet löst.

Istället pågick tafsandet i 20 år.

I Expressen talar Jens Liljestrand om att Jada Smith inte behöver någon som försvarar henne. Det är icke-mannens försvar för att han är en mes, eller är Liljestrand själv rädd för att åka på en propp om män börjar klippa till tafsare?

Irena Pozar skriver i samma tidning: ”Mäns tvångsmässiga uppvisning av våldskapital är en stark tradition, både i och utanför Hollywood. Det verkar som att vi är långt ifrån att kunna göra upp med det”. Ja, män ger sig på kvinnor. Det är omanligt. Lika omanligt är det när män inte utnyttjar sitt våldskapital och ger sig på män som på olika sätt angriper kvinnor.

Men kan man jämställa ett skämt med ett sexuellt ofredande?

Nej, men ni vet ju lika väl som jag att de som talar om ”toxisk maskulinitet” faktiskt egentligen gör det – de ser all form av manlighet som skadlig.

Men ska jag var helt ärlig är det också möjligen min motvilja mot ståuppkomiker som får mig att se så försonligt på Will Smith i det här fallet. Eller att jag som vanligt blev så uttråkad av Oscarsgalan att det kändes som ett uppiggande avbrott.

En av de mer märkliga nyheterna från kriget i Ukraina är att det ukrainska försvarsdepartementet anklagar ryska soldater för att plundra ukrainska militärförråd. I uttalandet nämns två saker – ryssarna snor kängor och kalsonger. Kängor kan jag fatta, jag har sett dem på bild. Verkar vara gedigna doningar. Men kalsonger? Är det Spetsnazförbanden som inte vill köra commando längre?

Ni vet väl vad en goodiebag är? Och ni utgår förstås från att sådana delas ut i samband med Oscarsgalan. Ni har rätt. Alla som är nominerade får en. Innehåll? Ni gissar säkert på dyra parfymer, en middag för två på restaurang som har tre stjärnor i Michelinguiden – sådana saker.

Ni tänker för smått. Innehållet i år var värt 1,4 miljoner kronor, och innehöll sådant som:

• fyra nätter för två personer på ett lyxhotell, värde 156 000 kronor
• en armskulpteringsbehandling för 120 000 kronor
• hudbehandling för 100 000 kronor
• tre dagar på exklusivt hälsohem för 150 000 kronor

Och så vidare …