Det här gillade inte riktigt Goecke, känd för att hans tax Gustav alltid följer med honom, och ville porta Hüster från söndagens premiär av en ny uppsättning. Han anklagade henne för att vara ansvarig för att teaterbesökare sa upp sina abonnemang.

I samband med premiären i söndags attackerade Goecke sin antagonist, tog fram en påse färskproducerat hundbajs och gnuggade sedan in avföringen i hennes ansikte. En medlem av operahusets pressbyrå hjälpte till att rengöra kritikerns ansikte. Hüster gjorde en polisanmälan samma kväll.

https://twitter.com/freelancepolice/status/1625434038319165440

Operahusets konstnärliga ledare stängde av Goecke i går. En ledarskribent på FAZ beskriver händelsen som en ”hemsk incident” och ”ett försök att tysta vår fria, kritiska syn på konst”. Nästa föreställning av Goeckes nya balett i Hannover är planerad till den 24 februari.

Till detta faktum kan man förhålla sig på olika sätt. Man kan tacka för upplysningen men tillägga att man personligen inte kan tåla opera och inte ens under pistolhot tänker lyssna på någon. Eller så kan man fylla bokhyllan med inspelningar av Mozarts operor, och lära sig tyska och italienska som en infödd för att inte missa en stavelse när man tar del av verken på originalspråken. Min rekommendation är att man inledningsvis lägger sig någonstans mitt emellan och roar och bildar sig genom att lyssna på de allra mest spelade av Mozarts operor, Figaro och Trollflöjten.

Bäste kapten! Ta oss till Wien 1 maj 1786 och stanna utanför Burgtheater. Vi ska gå på premiären av Figaros bröllop.

https://www.youtube.com/watch?v=_OYtlGpApc0

Att ärendet är komik förstår vi av det sprittande goda humöret i ouvertyren. Redan den inledande slingan i sextondelar i stråkar och fagotter är ett gott skämt, och trots att de strålande musikaliska idéerna står som spön i backen uppstår ingen förvirring. Tvärtom, vi får bästa tänkbara lektion i hur man skämtar i toner på ett spirituellt sätt.

När själva musikteatern börjar gör orkestern antydningar om en kommande duett. Violinerna intonerar ett gracilt och lekfullt motiv som både samspelar med och avbryts av ett aningen ovigt motiv i fagotter och låga stråkar. Vi gavs en inledande karakteristik av Figaro och hans kommande maka Susanna. När de börjar sjunga känner vi dem redan och blir glada över att få träffa dem igen.

Grevens betjänt Figaro och Susanna är hjältarna i denna komedi med moraliska undertoner. Den alltför kärlekskranke greven som vill åt Susanna är skurken. Grevinnan är väl medveten om situationen och sjunger i början av andra akten om sin sorg över den falnade elden mellan makarna. Vi lyssnar från 49:18.

https://youtu.be/_OYtlGpApc0?t=2958

Musikens påfallande skönhet rymmer en pricksäker karakterisering. Grevinnan blir inte blir arg av makens snedsteg utan djupt sorgsen. Men var det inte märkligt att en aria vars slutord är ”ge mig tillbaka min skatt (greven) eller låt mig dö” går i dur? Nej, det är bara Mozarts snille som arbetar. Han visar grevinnans sorg genom att låta henne sjunga, inte om hur det är, utan hur det var. Vi blir därigenom medskapare i dramats nutid och på våra inre känslosträngar skapas den ohörda metamusik som uttrycker grevinnans sorg.

Så långt den mästerlige humoristen och människokännaren Mozart. Vi går vidare till Mozart sagoberättaren.

Bäste kapten! Ställ om till lokalresa i Wien och stanna utanför Freihaus-Theater auf der Wieden där Trollflöjten uruppförs den 30 september 1791. Vi hör början av andra akten som inleds med Isis- och Osiris-ordens värdiga och till synes enkla ingångsmusik vid 1:17:25.

https://youtu.be/vDDDQ20aBEs?t=4644

Hur kan Mozart nå den häpnadsväckande verkshöjd vi just hörde ett exempel på? En titt i partituret sätter oss på spåren. Redan i musikens femte takt ersätter Mozart nästan omärkligt ett förväntat C-durackord med ett a-mollackord. Musikens genomskinlighet och klarhet gör att liknande konstgrepp lätt kan uppfattas utan notläsning. Man behöver bara lyssna och uppmärksamma var gång man blir behagligt överraskad innan musiken till sist landar på sitt förväntande slutackord.

Vi har därmed åtminstone ett delsvar på frågan om verkshöjd. De diskreta överraskningarna i processionsmusiken kontrasterar så sinnrikt mot våra egna omedvetna förväntningar att totalupplevelsen lyfts till det sublima.

I Trollflöjten i övrigt möter vi en optimal blandning av högt och lågt, av skämt och allvar. Allt presenterat i ett sammanhang som utifrån dagens referenser skulle kunna kallas för fantasy. Vi befinner oss på en plats utan namn och utan bestämd geografisk hemvist där vi möter vanliga människor, kungligheter, en mystisk sekt och därtill allmänt märkliga varelser.

Vi avrundar vårt besök i den förtrollade flöjtens rike med att möta alla särlingars hjälte i sin lyckligaste stund. Den barnslige och excentriske fågelfångaren Papageno får efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen träffa sin hett efterlängtade Papagena. Passade Mozart med denna roll på att göra ett självironiskt porträtt av sig själv? Jag tycker vi kan unna oss att tro det.

Musiken börjar vid 2:40:06.

https://youtu.be/vDDDQ20aBEs?t=9605

Låt mig först erbjuda min egen definition till denna något svårfångade genre: När jag säger operafilm menar jag en opera som har spelats in och klippts som en långfilm, och där ljudspåret alltså är förinspelat. Detta skiljer den från genren ”avfilmad opera”, en vanlig operaföreställning på en scen som man gjort en liveinspelning av, ungefär som man kan göra med teater. Operafilm skulle i princip kunna ha helt andra skådisar än sångarna (eftersom ljudet är pådubbat) eller kunna vara tecknad film. Eller vad som helst.

Om man vill vara lite märkvärdig kan man säga att det uppstår ytterligare ett lager i upplevelsen när man gör så här. Opera är i sig är redan den kanske mest främmandegörande dramatiska berättelsegenren eftersom folk sjunger fram sina repliker (recitativ), och tiden emellanåt helt suspenderas för att någon ska riva av en aria. När man stoppar in en opera i en långfilm, som ju är en genre som annars oftast försöker suga in oss i illusionen så mycket som möjligt, så hamnar båda genrernas ”maskineri” liksom i förgrunden. Det är så knäppt att det ställer väldigt höga krav på utförandet.

Jag ska inte säga att jag aktivt djupdykt i den här genren, så den kanske är rikare än jag tror, men mitt intryck är att det inte gjorts massor av den här sortens produktioner. Framför allt görs det nog inte så många nuförtiden, när de stora skivbolagen nästan slutat med studioinspelning av opera generellt. Jag har letat så gott jag kan efter bra operafilmer genom åren, och tänkte rekommendera fyra stycken här nedan.

https://youtu.be/8lBXTWSKBIA

Den operafilm som flest av er troligen redan har en relation till är så klart Ingmar Bergmans version av Mozarts Trollflöjten (1975). Den kanske inte behöver så mycket av en presentation. Bergman var ju både film- och scenman och musikälskare, så vad skulle kunna gå fel, liksom?

Nä, inget går fel. Operan (egentligen ett ”sångspel” med en del talad dialog; en ”äkta” opera ska bara vara sång) måste ju också vara en av de som flest icke operaintresserade har en relation till, och väldigt svår att ogilla, vad man än tycker om frimurare. Det hela är en fullträff från början till slut, med Håkan Hagegård som Papageno, och ett svenskt libretto av Alf Henriksson som är så jäkla bra att det nästan slår originalet i sjungbarhet.

https://youtu.be/zDRmwZxOJ4o

Trollflöjten är dock väldigt mycket en teater till sin stämning och inramning. Men går det att göra riktigt episk långfilm av opera? Jo då, Franco Zeffirellis filmversion av Verdis maffiga mästerverk Otello (1986) är en riktig godbit. Eftersom Zeffirelli även regisserade bland annat den fantastiska Jesus från Nasaret så anar ni att han inte har några postmoderna rävar bakom örat. Det är rakt av visuellt pampigt, oironiskt, inspelat i autentiska medeltidsmiljöer, och med Plácido Domingo i blackface som grädde på moset.

Zeffirelli var själv en framstående operaregissör förutom filmkarriären, så det är återigen ingen överraskning att det funkar så bra. Jag känner mig helt övertygad om att Verdi själv skulle ha gillat den, även om Zeffirelli tar sig lite friheter med slutet.

https://youtu.be/wsyPmN1AswY

Om vi ska ge oss in på lite obskyrare (och modernare) mark, och dessutom lite mer risktagande, så måste jag slå ett slag för Penny Woodcocks filmatisering av John Adams The Death of Klinghoffer (2003). Adams, som är en av de senaste årtiondenas bästa operakompositörer, slog igenom med Nixon in China, som mycket riktigt handlar om den amerikanske presidentens berömda möte med Mao. Inte ett helt okontroversiellt ämne, men The Death of Klinghoffer toppar den med råge – den handlar om Israel–Palestina-konflikten.

Givetvis gjorde den ingendera sidan glad, och har varit ständigt kontroversiell sedan den först sattes upp. Men om man kan lägga sitt eventuella jäv åt sidan så är det en synnerligen gripande, hemsk och vacker opera. Om den vinner jättemycket på just operafilmformatet (det är en relativt nedskalad tv-produktion) vet jag inte, men det passar liksom ämnet.

https://youtu.be/rHFFPyU41_0

Avslutningsvis vill jag ge er min favorit i genren hittills, den helt underbara filmversionen av Alban Bergs Wozzeck (1970), regisserad av Joachim Hess. Om ni inte känner till Wozzeck eller Berg överhuvudtaget så skulle jag nästan skicka er till den här filmen som en första introduktion. Bergs formidabelt genomkomponerade atonala opera har ett slags ”pratsång” (sprechgesang) där de olika personernas karaktär och sinnesstämning byggs upp genom hur deras tal liksom transformerats och bitvis stiliserats till sång.

Operan i sig är en helt förfärlig historia om en stackars soldat, som blir analyserad, förtryckt, hanrejad och bedragen av sin omgivning, och till sist tappar det, som det heter. Den pendlar mellan absurd komedi och svartaste tragedi. Man måste skratta så gott man kan för att inte gråta. Sångarna/skådespelarna i den här expressionistiska film noir-produktionen är dessutom visuellt helt perfekta. Toni Blankenheim som Wozzeck har ett ansikte som hade kunnat göra honom till stumfilmsstjärna. Dessutom finns hela kalaset tillgängligt med engelsk text på Youtube. Om ni inte vunnits över tre minuter in i den första scenen där Wozzeck rakar kommendanten så vet jag inte vad det är för fel på er. Bara att kolla in!

Till att börja med kommer jag att kräva en återgång till vad jag kallar barockmodellen. Med det menar jag inte främst att folk ska börja skriva musik som Händel och Porpora, eller libretton som är små knäppa bagateller med vag förankring i antika och medeltida händelser. Jag menar inte ens att man måste skutta omkring i 1700-talskläder bland platta, målade kulisser som hissas upp och ner (även om ingen skulle bli lyckligare än er käre ledare om så skedde).

Nej, jag talar framför allt om kvantiteten nyskrivna operor. Vart och ett av de operahus per cirka 15 000 invånare som ska finnas runt om i landet bör sätta upp 30-40 nyskrivna operor per år. Stilmässigt kommer det troligen att kräva mindre ensembler, en återgång till en mer formaliserad stil och lite jävla arbetsmoral hos kulturarbetarna, men det är egentligen frivilligt. Framför allt kommer den nuvarande absurda marknadsföringen och storytellingen, med 170 sidor långa program till verk som spelats varje år de senaste 100 åren att avskaffas. Alla dessa kommunikatörer får skolas om till skyltmålare eller något annat som faktiskt gör nytta. Min farmors far var skyltmålare, det är ett respektabelt yrke.

"Men", säger ni, "om vi ska kunna skapa en blomstrande traditionalistisk (eller åtminstone djupt reaktionär) svensk operakonst, vad i all världen ska alla dessa operor handla om?" Ja, eftersom produktionen av svenska originaloperor är så patetisk numera så finns det verkligen inte mycket att utgå från. Men fokus bör ligga på verkliga händelser, gärna i obekväm närtid, absolut kontroversiella och med fördel inträffade i Sverige.

Om man inte törs vara riktigt dagsaktuell kan man så klart gå tillbaka ett par årtionden och plocka upp några större händelser som verkligen lämpar sig för operabehandling. Denna behandling kan – och bör till och med i vissa fall – vara oerhört fri. Det viktiga är att det blir god och sedelärande underhållning.

Låt mig ta ett klassiskt och ett sällsynt nutida exempel för att förklara vad jag menar. Verdis Maskeradbalen bygger ju mycket löst på mordet på Gustav III, men alla som känner till de verkliga händelserna och jämför med librettot kan se att man skruvat rätt hårt på både karaktärer och händelseförlopp för att det ska bli bra opera. Hjältar måste vara hjältar och skurkar skurkar, liksom. Kungar som tragiska hjältar ska exempelvis vara karlakarlar men gentlemän, möjligen lite klädsamt tyranniska.

Har man svårt att hitta lämpligt storslagna historier som man kan snitsa till så får man åtminstone hitta riktiga tragedier, som den förträffliga kammaroperan Stilla min eld med musik av Nicolai Dunger och Fredrik Högberg som sattes upp för några år sedan. Den handlar om det knarkande miljardärsparet Rausings undergång, ni vet han som (enligt uppgift) hade sin döda fru kvar i lägenheten i flera veckor. Det är exempel på ett perfekt ämne för en modern opera.

Grejen med opera är nämligen att det inte finns något utrymme för subtiliteter. Alla som har någon kärlek till denna högsta av konstformer förstår varför. Svängningar och kluvenheter, absolut, men inget finlir. Alla relevanta potentiometrar måste vara uppskruvade till 11. Det innebär dock att riktigt absurda historier funkar lika bra som riktigt tragiska. Är det både och – desto bättre.

Jag kan slänga upp lite idéer på bordet att börja med: Palmemordet är ju extremt lågt hängande frukt som minst bör bli en trilogi, kanske en tetralogi (endast en finsk basbaryton i världselit får göra Chrille P). Den djupt befängda kidnappningshistorien i Uppsala för ett par år sedan (som redan blivit film) är ett perfekt ämne för en svart operakomedi för den som vågar röra sig lite närmre samtiden. Kapten Klänning, så klart, men med den skillnaden att man i operaversionen låser in honom och slänger bort nyckeln på slutet.

Men om jag ska välja ett ämne för en riktig modellopera, som den Madame Mao jag avser vara i min nya yrkesroll, så måste det vara Quickhärvan. Det kan rimligen inte ha skett någonting under det senaste seklet som mer skriker efter att bli opera. Rättegångsscenerna. Quick/Bergvalls duett med sin fantasipersonlighet Ellington. Hannes Råstam som hjältetenor. Ni förstår själva.

Den av er som tänker göra verklighet av det projektet och dessutom lejer Philippe Jaroussky till huvudrollen kan räkna med obegränsade statliga resurser. Ni kanske till och med får trycka ett riktigt tjockt program.

Ja just det: En Warhammer 40K-opera också, tack.